Vi välkomnar alla sanningssökare att ta kontakt med oss.

Ordet framträder i köttet

Rena färger

Teman

Typsnitt

Typsnittsstorlek

Radavstånd

Sidbredd

0 resultat

Inga resultat hittades

Kapitel 24 och 25

Om man inte läser noga är det omöjligt att upptäcka någonting i de här två dagarnas yttranden; egentligen skulle de ha uttalats under en och samma dag, men Gud fördelade dem på två dagar. De här två dagarnas yttranden utgör alltså en helhet, men för att göra det lättare för folk att ta till sig dem delade Gud upp dem på två dagar så att folk skulle få en chans att andas. Sådan omtanke har Gud om människan. I alla Guds verk fyller alla människor sin funktion och utför sin plikt på sin egen plats. Det är inte bara de människor som har en ängels ande som samarbetar: de som har en demons ande ”samarbetar” också, liksom alla Satans andar. I Guds uttalanden ses Guds vilja och hans krav på människan. Orden ”Min tuktan kommer över alla människor, men den förblir också fjärran från alla människor. Varje individs hela liv är fyllt av kärlek och hat mot mig” visar att Gud använder tuktan för att hota alla människor och få dem att skaffa sig kunskap om honom. På grund av Satans fördärv och änglarnas bräcklighet använder Gud enbart ord och inte administrativa påbud för att tukta människor. Ända sedan skapelsen fram till i dag har detta varit Guds arbetsprincip när det gäller änglarna och alla människor. Eftersom änglarna är av Gud kommer de en dag med visshet att bli invånare i Guds rike, och Gud kommer att ta vara på dem och skydda dem. Alla andra kommer däremot att delas upp efter sitt slag, alla Satans olika onda andar kommer att tuktas, och alla som saknar andar kommer att behärskas av Guds söner och folk. Sådan är Guds plan. Därför sa Gud en gång: ”Är min dags ankomst verkligen lika med ögonblicket för människans död? Skulle jag verkligen förgöra människan i samma stund som mitt rike tar form??” Även om det här är två enkla frågor, utgör de Guds arrangemang för hela mänsklighetens slutmål. När Gud kommer är den stund då ”människor runtom i hela universum spikas fast upp och ner vid korset.” Detta är målsättningen med att Gud framträder för alla människor och använder tuktan för att få dem att inse Guds existens. Eftersom den tid då Gud stiger ner på jorden är den sista tidsåldern och den tid då förhållandena i länderna på jorden är som mest turbulenta, säger Gud alltså: ”När jag kommer ner till jorden är den höljd i mörker och människan ’sover djupt’.” I dag är det bara en handfull människor – knappast några alls - som är i stånd att känna den inkarnerade Guden. Eftersom det nu är den sista tidsåldern har ingen någonsin verkligen känt den praktiske Guden, och folk har bara en ytlig kunskap om Gud. Och det beror på att folk lever mitt i den smärtsamma förädlingen. När folk lämnar förädlingsprocessen är också när de börjar tuktas – det är den tid då Gud framträder fr alla människor så att de personligen ska kunna skåda honom. På grund av den inkarnerade Guden faller människor i olycka och är oförmögna att frigöra sig själva — vilket är Guds straff av den stora röda draken och hans administrativa påbud. När vårens värme kommer och blommorna slår ut, när allt under himlen är täckt av grönska och allt på jorden är på plats, då kommer alla människor och ting att successivt träda in i Guds tuktan, och då kommer hela Guds verk på jorden att nå sitt slut. Gud ska inte längre vara verksam eller leva på jorden, för Guds stora verk kommer att ha fullbordats. Är folk oförmögna att lägga sitt kött åt sidan denna korta tid? Vad kan splittra kärleken mellan människa och Gud? Vem kan dra isär kärleken mellan människa och Gud? Kan föräldrar, makar, systrar, hustrur eller smärtsam förädling göra det? Kan samvetskvalen sopa bort gudsbilden i människans inre? Är folks skuld och agerande mot varandra deras eget fel? Kan människan råda bot på dem? Vem är i stånd att skydda sig själv? Är människor kapabla att sörja för sig själva? Vilka är de starka i livet? Vilka är kapabla att lämna mig och leva för sig själva? Varför uppmanar Gud gång på gång alla människor att ägna sig åt självbetraktelse? Varför säger Gud: ”Vilka har själva orsakat sina umbäranden?”

För närvarande är det mörk natt i hela universum och människor är avtrubbade och tröga, men timvisarna rör sig ständigt framåt, minuterna och sekunderna stannar inte upp, och jorden, solens och månens rotation blir allt snabbare. I sina känslor tror människor att dagen inte är långt borta, som om de har sin sista dag framför sina ögon. Människor förbereder oupphörligt allt för sin egen dödsstund så att den ska tjäna ett syfte då de dör; om inte, skulle de ha levt till ingen nytta – och nog vore väl det beklagligt? När Gud förintar världen börjar han med förändringar i länders inre angelägenheter, och detta resulterar i statskupper: på så sätt mobiliserar Gud människors tjänster i hela universum. Landet där den stora röda draken ligger hopslingrad är en demonstrationszon. Eftersom det har slitits isär internt har dess nationella angelägenheter kastats in i kaos, alla ägnar sig åt självförsvar och förbereder sig för att fly till månen — men hur skulle de kunna fly undan Guds hands herravälde? Precis som Gud sa att folk kommer att ”dricka ur sin egen bittra kalk”. Denna tid av interna stridigheter är exakt när Gud lämnar jorden; Gud kommer inte att stanna kvar i den stora röda drakens land utan ska omedelbart avsluta sitt verk på jorden. Man kan säga att tiden flyger iväg och det är inte mycket tid kvar. Av tonen i Guds ord framgår det att Gud redan har talat om slutmålet för alla i hela universum och att han inte har något att säga till restens försvar. Detta är vad Gud uppenbarar för människan. Det är på grund av Guds målsättning med människans skapelse som han säger: ”I mina ögon är människan härskare över allting Jag har inte gett henne något litet mått av auktoritet då jag låtit henne härska över allt på jorden – över gräset på bergen, djuren i skogarna och fiskarna i vattnet.” När Gud skapade människan förutbestämde han att människan skulle vara herre över allting — men människan fördärvades av Satan och därför kan hon inte leva så som hon skulle önska. Detta har lett till världen i dag där människorna inte är olika vilddjuren och bergen har blandat sig med floderna, med resultatet att ”hela hennes liv är ett liv av vånda och stress, nöje kombinerat med tomhet.” Eftersom människans liv inte har någon mening och eftersom detta inte var Guds mål då han skapade henne, har hela världen blivit grumlig. När Gud ställer hela universum i ordning kommer alla människor officiellt att börja uppleva mänskligt liv, och först då kommer deras liv att börja ha en mening. Folk kommer att börja utnyttja den myndighet Gud gett dem, de kommer officiellt att framträda inför alla ting som deras herre, och de kommer att acceptera Guds ledning på jorden och inte längre gå emot Gud utan lyda honom. Men människorna av i dag har långt dit. Allt de gör är att använda sig av Gud för att ”fylla sina fickor” och därför ställer Gud en rad frågor som: ”Är det verk jag utför i människan inte till någon nytta för henne?” Om Gud inte ställde dessa frågor skulle ingenting hända; men när han frågar om sådana saker är en del människor oförmögna att stå fast, för det finns skuldkänslor i deras samveten, och de är inte helt och hållet för Gud utan för sig själva. Allt är tomt; därför är dessa människor och ”människor av alla religioner, samhällsområden, nationer och samfund medvetna om tomheten på jorden, och allesamman söker mig och väntar på min återkomst”. Alla människor längtar efter Guds återkomst så att han ska kunna sätta punkt för den gamla innehållslösa eran, men samtidigt fruktar de att drabbas av katastrof. Hela den religiösa världen kommer omedelbart att lämnas öde och övergiven av alla; de saknar verklighet och de kommer att inse att deras tro på Gud är vag och abstrakt. Människor från alla samhällsområden kommer också att skingras och varje nation och samfund kommer att börja falla i kaos. Kort sagt, alltings regelbundenhet ska slitas sönder, allt kommer att förlora sitt normala tillstånd och dessutom kommer folk att avslöja sina sanna ansikten. Därför säger Gud: ”Många är de gånger då jag har ropat ut till människan, men har någon någonsin känt medlidande? Har någon någonsin levt som verklig människa? Människan må leva i köttet, men hon saknar mänsklighet. Föddes hon i djurriket?” Även bland människorna sker förändring och på grund av denna förändring klassificeras var och en efter sitt slag. Detta är Guds verk under de sista dagarna, och det resultat som ska uppnås av de sista dagarnas verk. Gud talar allt klarare om människans innersta väsen, och det bevisar att slutet på hans verk närmar sig. Likaså att Gud är mer dold för folk, vilket får dem att känna sig mer oroade. Ju mindre människorna följer Guds vilja, desto mindre uppmärksamhet fäster de vid Guds verk de sista dagarna; detta hindrar dem från att störa och således utför Gud det arbete han avser att göra när ingen märker det. Detta är en princip för Guds verk genom tiderna. Han tar allt mindre hänsyn till människors svagheter, och på så sätt framgår det att Guds gudomlighet är mer framträdande, och så närmar sig Guds dag.

Föregående:Kapitel 21

Nästa:Kapitel 27

Relaterat innehåll