När Gud just skapat människosläktet började han ta kontakt med och tala med människan och hans sinnelag började uttryckas för henne. Med andra ord, från det att Gud först tog kontakt med människosläktet började han att oupphörligt offentliggöra för människan sin substans och vad han har och är. Kort sagt, oavsett om gångna tiders människor eller människorna av i dag är kapabla att se eller förstå det, talar Gud till människorna och verkar bland människorna, uppenbarar sitt sinnelag och uttrycker sin substans – detta är ett faktum och något som ingen kan förneka. Det innebär också att Guds sinnelag, Guds substans och vad han har och är oavbrutet utgår från honom och uppenbaras medan han verkar och kommunicerar med människan. Han har aldrig hemlighållit eller dolt någonting för människan, utan tvärtom tillkännager och offentliggör han sitt sinnelag utan att hålla inne med något. På så sätt hoppas Gud att människan ska kunna lära känna honom och förstå hans sinnelag och substans. Han vill inte att människan ska betrakta hans sinnelag och substans som eviga mysterier, och inte heller vill han att mänskligheten ska betrakta Gud som en gåta som aldrig kan lösas. Först när människan känner Gud kan hon veta vägen framåt och vara i stånd att acceptera Guds vägledning, och endast en sådan mänsklighet kan verkligen leva under Guds herravälde, leva i ljuset och leva mitt i Guds välsignelser.

De ord och det sinnelag som utgår från och uppenbaras av Gud representerar hans vilja, och de representerar också hans substans. När Gud kommunicerar med människan – oavsett vad han säger eller gör eller vilket sinnelag han uppenbarar, och oavsett vad människan ser av Guds substans och vad han har och är – representerar alltsamman Guds vilja för människan. Oavsett hur mycket människan är i stånd att inse, fatta eller förstå representerar allt Guds vilja — Guds vilja för människan. Om detta råder det inget tvivel! Guds vilja för mänskligheten är hur han kräver att människorna ska vara, vad han kräver att de ska göra, hur han kräver att de ska leva och hur han kräver att de ska vara kapabla att åstadkomma förverkligandet av Guds vilja. Är dessa ting oskiljbara från Guds substans? Med andra ord, Gud utger sitt sinnelag och allt han har och är, samtidigt som han ställer krav på människan. Där finns ingen falskhet, inget skådespeleri, inget hemlighållande och ingen försköning. Men varför är då människan oförmögen att lära känna Guds sinnelag, och varför har hon aldrig kunnat få en klar bild av det? Varför har hon aldrig begripit Guds vilja? Det som uppenbaras och utgår från Gud är vad Gud själv har och är, och det är vartenda uns, varenda sida, av hans sanna sinnelag – så varför kan inte människan se? Varför är människan oförmögen till ordentlig kunskap? Det finns en viktig anledning till detta. Och vad är denna anledning? Sedan skapelsen har människan aldrig behandlat Gud som Gud. I äldsta tider, oavsett vad Gud gjorde i fråga om människan – den människa han just skapat – betraktade hon honom bara som en följeslagare, som någon att lita på, och hon hade ingen kunskap om, eller förståelse av, Gud. Det vill säga, hon visste inte att det som utgick från detta väsen – detta väsen som hon litade på och såg som sin följeslagare – var Guds substans, och inte heller visste hon att detta väsen var den som härskar över allting. Enkelt uttryckt, den tidens människor kände inte igen Gud över huvud taget. De visste inte att himlarna och jorden och alla ting hade skapats av honom, och de var okunniga om varifrån han kom och, dessutom, om vad han var. På den tiden krävde Gud naturligtvis inte att människan skulle känna honom, förstå honom, förstå allt han gjorde eller vara informerade om hans vilja, för det här var den allra första tiden efter mänsklighetens skapelse. När Gud påbörjade förberedelserna för Lagens Tidsålders verk, gjorde han en del saker med människan och började även ställa en del krav på människan genom att tala om för henne hur hon skulle ge offergåvor till Gud och tillbe Gud. Först då fick människan några enkla uppfattningar om Gud. Först då förstod hon skillnaden mellan människa och Gud, och att Gud var den som skapade mänskligheten. När människan visste att Gud var Gud och människan var människa uppstod ett visst avstånd mellan henne och Gud, men fortfarande begärde inte Gud att människan skulle ha någon större kunskap om, eller någon djupare förståelse av, honom. Gud ställer alltså olika krav på människan beroende på stadierna och omständigheterna i hans verk. Vad ser ni i detta? Vilken aspekt av Guds sinnelag uppfattar ni? Är Gud verklig? Är de krav Gud ställer på människan lämpliga? I allra äldsta tider, efter Guds skapelse av mänskligheten, när Gud ännu inte hade inlett sitt arbete med att erövra och fullkomna människan och inte hade talat särskilt många ord till henne, begärde han inte mycket av människan. Oavsett vad människan gjorde och oavsett hur hon uppförde sig — även om hon gjorde en del som förargade Gud — förlät han allt och hade överseende med allt. Gud visste nämligen vad han gett människan och vad som fanns i hennes inre, och följaktligen visste han hur höga krav han skulle ställa på människan. Även om hans krav var mycket låga på den tiden betyder inte det att hans sinnelag inte var stort eller att hans visdom och allmakt bara var tomma ord. För människan finns det bara ett sätt att lära känna Guds sinnelag och Gud själv: genom att följa stegen i Guds verk med att förvalta och frälsa mänskligheten, och genom att acceptera de ord som Gud talar till mänskligheten. Skulle människan, när hon vet vad Gud har och är och när hon känner Guds sinnelag, ändå be Gud visa henne sin verkliga person? Människan kommer inte att göra det och vågar inte göra det, för när människan har förstått Guds sinnelag och vad han har och är, då har hon redan sett den sanne Guden själv och har redan sett hans verkliga person. Det är det oundvikliga resultatet.

Allt eftersom Guds verk och plan oupphörligt fortskred, och efter det att Gud upprättat regnbågsförbundet med människan som ett tecken på att han aldrig mer skulle förstöra världen med hjälp av översvämningar, hade Gud en alltmer trängande längtan att vinna dessa som skulle kunna vara av ett sinne med honom. Han hade även en allt ivrigare önskan att vinna dessa som var kapabla att göra hans vilja på jorden, och dessutom att vinna en grupp människor som var i stånd att bryta sig fria från mörkrets krafter, inte vara bundna av Satan och i stånd att vittna om honom på jorden. Att vinna en sådan grupp människor var något Gud länge önskat, något han väntat på ända sedan skapelsens tid. Så oavsett att Gud använde översvämningar för att förstöra världen, och oavsett hans förbund med människan, förblev Guds vilja, sinnesstämning, plan och förhoppningar desamma. Vad han ville göra, och vad han längtat efter långt före skapelsens tid, var att vinna dessa i människosläktet som han önskade vinna — vinna en grupp människor som var i stånd att fatta och känna hans sinnelag, förstå hans vilja, en grupp som var i stånd att tillbe honom. En sådan grupp människor är verkligen i stånd att vittna om honom, och man kan säga att de är hans förtrogna.

Utdrag ur ”Ordet framträder i köttet”