Dagliga ord från Gud | ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv II” | Utdrag 34

Dagliga ord från Gud | ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv II” | Utdrag 34

85 |25 05 2020

Guds löfte till Abraham

1 Mos 22:16–18 ”Jag har svurit vid mig själv”, sade Jehova, ”ty eftersom du har gjort detta och inte har undanhållit din son, din ende son, kommer jag att välsigna dig med välsignelse och föröka din säd med tillökning som stjärnorna på himlen och sanden som finns på havets strand, och din säd skall besitta sina fienders portar, och i din säd skall alla folk på jorden vara välsignade, därför att du har lytt min röst.”

Det här är en oavkortad redogörelse för den välsignelse Gud gav Abraham. Fastän den är kort är dess innehåll rikt: Den omfattar syftet med, och bakgrunden till, Guds gåva till Abraham, liksom vad det var han gav till Abraham. Den genomsyras också av den glädje och begeistring som Gud uttalade dessa ord med, liksom ivern i hans längtan att vinna dessa som är i stånd att lyssna till hans ord. I detta ser vi hur Gud uppskattar och känner ömhet för dessa som lyder hans ord och följer hans befallningar. Vi ser också det pris han betalar för att vinna människor, liksom den omsorg och eftertanke han lägger ner på att vinna dem. Textstycket, som innehåller orden ”Jag har svurit vid mig själv”, ger oss dessutom en stark känsla av den bitterhet och smärta som Gud, och Gud ensam, har burit bakom kulisserna till detta verk i hans förvaltningsplan. Det är en tankeväckande text och en som hade särskilt stor betydelse och fick långtgående konsekvenser för dessa som kom senare.

Människan vinner Guds välsignelser genom sin uppriktighet och lydnad

Var den välsignelse som Gud gav Abraham och som vi läser om här en stor välsignelse? Exakt hur stor? Det finns en nyckelmening här: ”och i din säd skall alla folk på jorden vara välsignade”, som visar att Abraham fick välsignelser som inte getts till någon som kom före eller efter honom. När Abraham på Guds begäran återlämnade sin ende son — sin älskade ende son — till Gud (observera: Här kan vi inte använda ordet ”offrade”; vi bör säga att han återlämnade sin son till Gud), hindrade Gud honom inte bara från att offra Isak utan dessutom välsignade han honom. Med vilket löfte välsignade han Abraham? Löftet att göra hans ättlingar talrika. Och hur talrika skulle han göra dem? Skriften ger oss följande redogörelse: ”… som stjärnorna på himlen och sanden som finns på havets strand, och din säd skall besitta sina fienders portar, och i din säd skall alla folk på jorden vara välsignade.” I vilket sammanhang uttalade då Gud dessa ord? Det vill säga, hur mottog Abraham Guds välsignelser? Han mottog dem just så som Gud säger i Skriften: ”därför att du har lytt min röst.” Det vill säga, därför att Abraham hade följt Guds befallning, därför att han utan minsta klagan hade gjort allt som Gud hade sagt, begärt och befallt, gav Gud honom ett sådant löfte. Det finns en avgörande mening i detta löfte som berör Guds tankar på den tiden. Har ni sett den? Ni har kanske inte tänkt så mycket på Guds ord, på att ”Jag har svurit vid mig själv”. Vad de betyder är att när Gud uttalade dessa ord svor han vid sig själv. Vad svär människor vid när de avlägger en ed? De svär vid himlen, vilket betyder att de avlägger en ed inför Gud och svär vid Gud. Folk förstår kanske inte mycket av vad det innebar att Gud svor vid sig själv, men ni kommer att kunna förstå det när jag förser er med den rätta förklaringen. Att stå inför en människa, som bara kunde höra hans ord och inte förstå hans hjärta, fick Gud att än en gång känna sig ensam och villrådig. I förtvivlan — och undermedvetet, kan man säga — gjorde Gud någonting mycket naturligt: han lade handen på sitt hjärta och riktade sig till sig själv när han gav Abraham detta löfte, och på så sätt hörde mannen Gud säga: ”Jag har svurit vid mig själv.”

Du kan se på Guds handlande och tänka på dig själv. När du lägger handen på hjärtat och talar till dig själv, har du då en klar uppfattning om vad du säger? Är din attityd ärlig? Talar du uppriktigt, med ditt hjärta? Alltså ser vi här att Gud var uppriktig och ärlig när han talade till Abraham. Samtidigt som Gud talade med Abraham och välsignade honom, talade han också till sig själv. Han sa till sig själv: Jag ska välsigna Abraham och göra hans ättlingar lika talrika som stjärnorna på himlen och lika talrika som sanden på havets strand, därför att han lydde mina ord och han är den jag väljer. När Gud sa ”Jag har svurit vid mig själv”, beslutade han att genom Abraham frambringa det utvalda folket Israel, och sedan skulle han leda dessa människor framåt i takt med sitt verk. Gud skulle alltså låta Abrahams ättlingar bära Guds förvaltande verk, och Guds verk och det som uttrycktes av Gud skulle börja med Abraham och fortsätta i Abrahams ättlingar och på så sätt förverkliga Guds önskan att frälsa människan. Vad säger ni — är inte detta en välsignelse? Det finns ingen större välsignelse än detta för människan; man kan säga att detta är den allra största välsignelsen. Den välsignelse Abraham fick var inte att hans avkomlingar skulle bli talrika, utan att Gud skulle utföra sin förvaltning, sitt uppdrag och sitt verk i Abrahams ättlingar. Det här innebär att de välsignelser som Abraham erhöll inte var tillfälliga utan bestod allteftersom Guds förvaltningsplan framskred. När Gud talade, när Gud svor vid sig själv, hade han redan fattat ett beslut. Besannades förloppet hos detta beslut? Förverkligades det? Gud beslöt att från den stunden skulle hans ansträngningar, det pris han betalade, vad han har och är, hans allt och även hans liv ges till Abraham och Abrahams ättlingar. Gud beslutade också att han, med början i denna skara människor, skulle manifestera sina gärningar och låta människan se hans visdom, myndighet och makt.

Utdrag ur ”Ordet framträder i köttet”

Visa mer
Om du har några svårigheter eller frågor som rör din tro, kontakta oss när du vill.
Kontakta oss
Kontakta oss via Messenger

Kommentera

Dela

Avbryt