B. Om Guds rättfärdiga sinnelag

554. I hans sista verk som avslutar tidsåldern kommer Guds sinnelag att präglas av tuktan och dom. Där kommer han att avslöja allt som är orättfärdigt, för att offentligt döma alla folk och fullkomna dem som älskar honom med ett uppriktigt hjärta. Bara ett sådant sinnelag kan föra tidsåldern till dess slut. De sista dagarna är redan inne. Allt skapat kommer att klassas efter sin sort och delas in i olika kategorier beroende på sin natur. Det här är stunden då Gud uppenbarar vad utfallet och det slutliga målet för människan blir. Om hon inte genomgår tuktan och dom så finns det inget sätt att blotta hennes olydnad och orättfärdighet. Det är enbart genom tuktan och dom som utfallet för hela skapelsen kan uppenbaras. Människan visar sitt verkliga jag enbart när hon tuktas och döms. Ont ska föras till ont, gott till gott, och alla människor ska föras till sin sort. Genom tuktan och dom ska utfallet för hela skapelsen uppenbaras, så att de onda kan straffas och de goda belönas och alla människor underkastas Guds herravälde. Hela detta verk måste uppnås genom rättfärdig tuktan och dom. Eftersom människans fördärv har nått sin kulmen och hennes olydnad blivit oöverstigligt svår, är det bara Guds rättfärdiga sinnelag – som främst består av tuktan och dom och uppenbaras i de sista dagarna – som helt kan förvandla och fullända människan. Bara detta sinnelag kan avslöja det onda och så straffa alla de orättfärdiga strängt. Därför är ett sådant sinnelag fyllt av tidsålderns innebörd, och hur hans sinnelag uppenbarar sig och visar sig blir tydligt för hans verks skull i varje ny tidsålder. Gud uppenbarar inte sitt sinnelag godtyckligt och utan betydelse. Om Gud, då han i de sista dagarna uppenbarar människans slutmål, fortfarande skulle skänka människan gränslös medkänsla och kärlek och fortsätta att vara kärleksfull mot henne, om han inte skulle underkasta henne en rättfärdig dom utan snarare visa fördragsamhet, tålamod och överseende samt förlåta henne hur svåra hennes synder än är, utan ett uns av rättfärdig dom – hur skulle då all Guds förvaltning någonsin kunna slutföras? När skulle ett sådant sinnelag kunna leda människor till mänsklighetens tillbörliga slutmål? Ta till exempel en domare som alltid är kärleksfull, en domare med vänligt ansikte och milt hjärta. Han älskar människor oavsett vad de må ha begått för brott, och är kärleksfull och fördragsam mot dem oavsett vilka de är. När skulle han någonsin kunna fälla en rättvis dom? I de sista dagarna kan enbart en rättfärdig dom dela upp människorna alltefter deras sort och föra in människan i en ny värld. På det här sättet slutförs hela tidsåldern genom Guds rättfärdiga sinnelag av dom och tuktan.

Utdrag ur ”Visionen av Guds verk (3)” i ”Ordet framträder i köttet”

556. För att förstå Guds rättfärdiga sinnelag måste man först förstå Guds känslor: vad han hatar, vad han avskyr, vad han älskar, vem han är fördragsam och barmhärtig mot och vilken typ av människa han visar denna barmhärtighet. Det är en viktig punkt att känna till. Vidare måste man förstå att oavsett hur kärleksfull Gud är, oavsett hur mycket barmhärtighet och kärlek han känner för människor, så tolererar han inte att någon kränker hans status och ställning och han tolererar inte heller att någon kränker hans värdighet. Även om Gud älskar människor så skämmer han inte bort dem. Han visar människor sin kärlek, sin barmhärtighet och sin tolerans men han har aldrig gett efter för dem; han har sina principer och sina gränser. Oavsett hur mycket du har känt Guds kärlek inom dig, oavsett hur djup den kärleken är, får du aldrig behandla Gud som du skulle behandla en annan person. Även om det är sant att Gud behandlar människor som om de stod honom nära, kommer han att dölja sitt ansikte för dem och överge dem om de betraktar honom som en annan person, som om han bara var en annan skapad varelse, som en vän eller ett föremål för tillbedjan. Det här är hans sinnelag och folk får inte ta den här frågan lättsinnigt. I Guds ord sägs det ofta om hans sinnelag: Det spelar ingen roll hur många vägar du har färdats på, hur mycket arbete du har uträttat eller hur mycket du har uthärdat, så snart du kränker Guds sinnelag kommer han att återgälda var och en av er mot bakgrund av det du har gjort. Det innebär att Gud betraktar människor som närstående, men människor får inte behandla Gud som en vän eller släkting. Se inte Gud som din kompis. Oavsett hur mycket kärlek du har fått av honom, oavsett hur stor fördragsamhet han har visat dig, så får du ändå aldrig behandla honom som bara en vän. Sådant är Guds rättfärdiga sinnelag.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike VII” i ”Ordet framträder i köttet”

557. Guds intolerans mot kränkning är hans exklusiva substans; Guds vrede är hans exklusiva sinnelag; Guds majestät är hans exklusiva substans. Principen bakom Guds ilska visar upp den identitet och status som bara han besitter. Man behöver inte nämna att det även är en symbol för substansen hos den unike Gud själv. Guds sinnelag är hans egen inneboende substans. Det förändras inte alls med tidens gång, och det förändras inte heller närhelst platsen ändras. Hans inre sinnelag är hans inre substans. Oavsett vem han utför sitt verk på, förändras inte hans substans, och det gör inte heller hans rättfärdiga sinnelag. När man förargar Gud, är det som han sänder fram sitt inneboende sinnelag; vid det tillfället förändras inte principen bakom hans ilska, och inte heller hans unika identitet och status. Han blir inte arg på grund av en förändring i hans substans eller för att hans sinnelag har gett upphov till olika aspekter, utan därför att människans motstånd mot honom kränker hans sinnelag. Människans skriande provokation mot Gud är en allvarlig utmaning mot Guds egen identitet och status. När människan utmanar Gud bestrider hon, i Guds ögon, honom och testar hans ilska. När människan motsätter sig Gud, när människan bestrider Gud, när människan ständigt testar Guds ilska – vilket även sker när synden tar överhanden – kommer Guds vrede naturligt att uppenbara sig och visa sig. Därför symboliserar Guds uttryck av sin vrede att alla onda krafter kommer att upphöra att existera; den symboliserar att alla fientliga krafter kommer att förstöras. Detta är det unika med Guds rättfärdiga sinnelag, och det är det unika med Guds vrede. När Guds värdighet och helighet utmanas, när rättvisa krafter hindras och inte ses av människan, sänder Gud fram sin vrede. På grund av Guds substans är alla de krafter på jorden som bestrider Gud, motsätter sig honom och tvistar med honom onda, fördärvade och orättvisa; de kommer från och tillhör Satan. Eftersom Gud är rättvis, av ljuset och fulländat helig, kommer alla ting som är onda, fördärvade och tillhör Satan att försvinna när Guds vrede släpps lös.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike II” i ”Ordet framträder i köttet”

558. När Gud sänder ut sitt raseri hejdas onda krafter, onda ting förstörs, samtidigt som rättvisa och positiva ting åtnjuter Guds omsorg och skydd, och de tillåts att fortgå. Gud sänder ut sin vrede eftersom orättvisa, negativa och onda ting hindrar, stör eller förstör den normala verksamheten och utvecklingen av rättvisa och positiva ting. Målet med Guds ilska är inte att värna om hans egen status och identitet, utan att värna om existensen av rättvisa, positiva, vackra och goda ting, att värna om lagarna och ordningen i människans normala överlevnad. Detta är grundorsaken till Guds vrede. Guds raseri är en mycket korrekt, naturlig och sann uppenbarelse av hans sinnelag. Det finns inga avsikter bakom hans raseri, inte heller finns där falskhet eller komplotter; bättre upp, hans raseri innehåller inget av det begär, list, illvilja, våld, ondska eller något annat som hela den fördärvade mänskligheten har gemensamt. Innan Gud sänder ut sitt raseri har han redan uppfattat substansen i varje ärende synnerligen tydligt och fullständigt, och han har redan formulerat korrekta, tydliga definitioner och slutsatser. Guds mål med varje ärende han utför är därmed kristallklart, liksom hans attityd. Han är inte virrig; han är inte blind; han är inte impulsiv; han är inte vårdslös; framför allt är han inte principlös. Detta är den praktiska aspekten av Guds vrede, och det är på grund av denna praktiska aspekt av Guds vrede som mänskligheten har uppnått sin normala existens. Utan Guds vrede skulle mänskligheten sjunka ner i onormala levnadsförhållanden; alla rättvisa, vackra och goda ting skulle förstöras och upphöra att existera. Utan Guds vrede skulle lagarna och reglerna för de skapade varelsernas existens brytas eller till och med omstörtas totalt. Sedan människans skapelse har Gud kontinuerligt använt sitt rättfärdiga sinnelag för att värna om och upprätthålla mänsklighetens normala existens. Eftersom hans rättfärdiga sinnelag innehåller vrede och majestät, blir alla onda människor, ting, föremål och allting som stör och skadar mänsklighetens normala existens bestraffade, kontrollerade och förstörda på grund av hans vrede. Under de senaste årtusendena har Gud hela tiden använt sitt rättfärdiga sinnelag för att slå ner på och förstöra alla slags orena och onda andar som motsätter sig Gud och agerar som Satans medbrottslingar och lakejer i Guds arbete med att förvalta mänskligheten. Alltså har Guds verk med människans frälsning alltid framskridit enligt hans plan. Det innebär att eftersom Guds vrede finns, så har det mest rättfärdiga idealet bland människorna aldrig blivit förstört.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike II” i ”Ordet framträder i köttet”

559. Guds behandling av hela den dåraktiga och okunniga mänskligheten bygger i första hand på barmhärtighet och tolerans. Å andra sidan döljs hans vrede nästan hela tiden och nästan överallt; den är okänd för människan. Därför är det svårt för människan att se Gud visa sin vrede, och det är också svårt att förstå hans vrede. Följaktligen tar människan lätt på Guds vrede. När människorna möter Guds slutliga verk och steget att tolerera och förlåta människan – det vill säga när Guds sista exempel på barmhärtighet och hans sista varning når dem – om de då fortfarande använder samma metoder för att motsätta sig Gud och inte anstränger sig för att ångra sig, bättra sig eller acceptera hans barmhärtighet, så kommer Gud inte längre att skänka sin tolerans och tålamod till dem. Tvärtom är det vid det tillfället som Gud kommer att dra tillbaka sin barmhärtighet. Därefter kommer han endast att sända ut sin vrede. Han kan uttrycka sin vrede på olika sätt, precis som han kan använda olika metoder för att bestraffa och förgöra människor.

Guds användning av eld för att förstöra staden Sodom är hans snabbaste metod att totalt förinta en mänsklighet eller ett ting. När folket i Sodom brändes tillintetgjordes mer än deras fysiska kroppar; det tillintetgjorde helt och hållet deras andar, deras själar och deras kroppar, så att folket i denna stad helt säkert skulle upphöra att existera både i den materiella världen och i den värld som är osynlig för människan. Detta är ett av de sätt som Gud uppenbarar och uttrycker sin vrede. Detta slags uppenbarelse och uttryck är en aspekt av substansen i Guds vrede, precis som det naturligtvis också är en uppenbarelse av substansen i Guds rättfärdiga sinnelag. När Gud sänder ut sin vrede, upphör han att uppenbara någon barmhärtighet eller kärleksfull vänlighet, och han visar inte heller upp något mer av sin tolerans eller sitt tålamod; det finns ingen person, ting eller anledning som kan övertala honom att fortsätta vara tålmodig, att ge av sin barmhärtighet igen, att skänka sin tolerans en gång till. Istället för dessa ting kommer Gud, utan ett ögonblicks tvekan, att sända ut sin vrede och sitt majestät, göra vad han åstundar, och han kommer att göra detta på ett snabbt och rent sätt i enlighet med sina egna önskningar. Det är på detta sätt Gud sänder ut sin vrede och sitt majestät, som människan inte får kränka, och det är också ett uttryck för en aspekt av hans rättfärdiga sinnelag. När människor bevittnar hur Gud visar oro för och kärlek till människan, är de oförmögna att upptäcka hans vrede, se hans majestät eller känna hans intolerans mot kränkning. Dessa ting har alltid lett människor till att tro att Guds rättfärdiga sinnelag endast går ut på barmhärtighet, tolerans och kärlek. Men när man ser Gud förstöra en stad eller avsky en mänsklighet, gör hans vrede och hans majestät, när han förgör människan, att människan får se en glimt av den andra sidan av hans rättfärdiga sinnelag. Detta är Guds intolerans mot kränkning. Guds sinnelag som inte tolererar någon kränkning övergår varje skapad varelses fantasi, och bland de icke-skapade varelserna är ingen förmögen att störa den eller påverka den; till råga på allt kan den inte personifieras eller imiteras. Denna aspekt av Guds sinnelag är alltså den som mänskligheten borde känna mest. Endast Gud själv har detta slags sinnelag, och endast Gud själv besitter detta slags sinnelag. Gud besitter detta slags rättfärdiga sinnelag eftersom han avskyr ondska, mörker, upproriskhet och Satans onda gärningar, som fördärvar och förtär mänskligheten, därför att han avskyr alla syndiga gärningar i motstånd mot honom och på grund av hans heliga och fläckfria substans. Det är på grund av detta han inte kommer att genomlida att någon av de skapade eller icke-skapade varelserna öppet motsätter sig eller bestrider honom. Även en enskild person som han en gång visat barmhärtighet mot eller valt ut behöver bara provocera hans sinnelag och överträda hans princip om tålamod och tolerans, så kommer han att lösgöra och uppenbara sitt rättfärdiga sinnelag utan det minsta lilla barmhärtighet eller tvekan – ett sinnelag som inte tolererar någon kränkning.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike II” i ”Ordet framträder i köttet”

560. Fastän utgjutandet av Guds vrede är en aspekt av uttrycket för hans rättfärdiga sinnelag, är Guds ilska inte på något sätt urskillningslös sett till målet eller utan princip. Tvärtom är Gud inte alls snar till ilska, och han uppenbarar inte förhastat sin vrede och sitt majestät. Dessutom är Guds vrede avsevärt kontrollerad och behärskad; den är inte alls jämförbar med hur människans raseri blossar upp eller hur hon ger utlopp för sin ilska. Många samtal mellan människan och Gud finns nedtecknade i Bibeln. Orden från några av dessa individer var ytliga, okunniga och barnsliga, men Gud slog inte ner dem, inte heller fördömde han dem. Tänk särskilt på prövningen av Job, hur behandlade Jehova Gud Jobs tre vänner och de andra efter att han hört de ord de talade till Job? Fördömde han dem? Fick han ett raseriutbrott mot dem? Han gjorde ingenting sådant! Istället sade han åt Job att bönfalla för dem, att be för dem; Gud å sin sida tog inte deras felsteg till sitt hjärta. Dessa exempel förevisar alla den huvudsakliga attityd med vilken Gud behandlar fördärvad, okunnig mänsklighet. Därför är lösgörandet av Guds vrede inte på något sätt ett uttryck eller ett utlopp för hans humör. Guds vrede är inte ett fullskaligt raseriutbrott så som människan uppfattar det. Gud släpper inte lös sin vrede för att han inte kan behärska sitt humör eller för att hans ilska har nått kokpunkten och måste få utlopp. Tvärtom är hans vrede en uppvisning av hans rättfärdiga sinnelag och ett genuint uttryck för hans rättfärdiga sinnelag; det är en symbolisk uppenbarelse av hans heliga substans. Gud är vrede, inte tolerant mot någon kränkning – det innebär inte att Guds ilska inte skiljer mellan orsaker eller saknar principer; det är den fördärvade mänskligheten som har exklusivt patent på principlösa, plötsliga raseriutbrott som inte särskiljer mellan orsaker. Så fort en människa har status tycker hon ofta att det är svårt att behärska sitt humör, och därför gillar hon att ta tillfällena i akt att uttrycka sitt missnöje och ge utlopp för sina känslor; hon flammar ofta upp i raseri utan någon synbar anledning, för att på så sätt visa upp sin förmåga och låta andra få veta att hennes status och identitet skiljer sig från vanliga människors. Naturligtvis tappar även fördärvade människor utan någon status ofta kontrollen. Deras ilska orsakas ofta av att deras egna förmåner har drabbats. För att skydda sin egen status och värdighet brukar den fördärvade mänskligheten ofta ge utlopp för sina känslor och uppenbara sin arroganta natur. Människan kommer att flamma upp i ilska och ge utlopp för sina känslor för att försvara syndens existens, och dessa handlingar är människans sätt att uttrycka sitt missnöje; de flödar över av orenhet, av ränksmideri och intriger, av människans fördärv och ondska och mest av allt flödar de över av människans vilda ambitioner och begär. När rättvisan bestrider ondskan, kommer människan inte att flamma upp i ilska för att försvara rättvisans existens; tvärtom, när rättvisans krafter hotas, förföljs och angrips, är människans attityd att förbise, undvika eller dra sig undan. Men när människan står inför ondskans krafter är hennes attityd att ordna saker, och att buga och skrapa med foten. Därför är människans utlopp för sina känslor en flyktväg för onda krafter, ett uttryck för den köttsliga människans otyglade och ostoppbara onda uppförande. När Gud sänder ut sin vrede kommer emellertid alla onda krafter att stoppas; alla synder med att skada människan kommer att stoppas; alla fientliga krafter som hindrar Guds verk kommer att göras tydliga, avskiljas och förbannas; alla Satans medbrottslingar som gör motstånd mot Gud kommer att straffas, ryckas upp med roten. I deras ställe kommer Guds verk att gå vidare fritt från alla hinder; Guds förvaltningsplan kommer att fortsätta utvecklas steg för steg enligt planen; Guds utvalda folk kommer att bli fritt från Satans störningar och bedräglighet; de som följer Gud kommer att åtnjuta Guds ledarskap och omsorg i lugna och fridfulla omgivningar. Guds vrede är ett skydd som hindrar alla onda krafter från att mångfaldigas och löpa amok, och det är också ett värn som skyddar existensen och spridningen av allt det rättvisa och positiva och för evigt värnar det från förtryck och omstörtning.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike II” i ”Ordet framträder i köttet”

561. När du har att göra med var och en av Guds gärningar, måste du först vara säker på att Guds rättfärdiga sinnelag är fritt från alla andra inslag, att det är heligt och felfritt; dessa gärningar innefattar att Gud slår ner på, bestraffar och förgör mänskligheten. Var och en av Guds gärningar, utan undantag, görs i strikt överensstämmelse med hans inneboende sinnelag och hans plan – detta innefattar inte mänsklighetens kunskap, tradition och filosofi – och var och en av Guds gärningar är ett uttryck för hans sinnelag och substans, obesläktad med någonting som tillhör den fördärvade mänskligheten. I människans föreställningar är det bara Guds kärlek, barmhärtighet och tolerans mot mänskligheten som är felfria, oförvanskade och heliga. Men ingen vet att Guds raseri och hans vrede på samma sätt är oförvanskade; dessutom har ingen begrundat frågor som varför Gud inte tolererar någon kränkning eller varför hans raseri är så stort. Tvärtom blandar en del ihop Guds vrede med den fördärvade mänsklighetens temperament; de uppfattar Guds ilska som den fördärvade mänsklighetens raseri; de antar till och med felaktigt att Guds raseri är precis som det naturliga avslöjandet av mänsklighetens fördärvade sinnelag. De tror felaktigt att utsändandet av Guds vrede är precis som den fördärvade mänsklighetens ilska, som härrör från missnöje; de tror rentav att utsändandet av Guds vrede är ett uttryck för hans humör. Efter den här gemenskapen hoppas jag att var och en av er inte kommer att ha några missuppfattningar, fantasier eller antaganden när det gäller Guds rättfärdiga sinnelag, och jag hoppas att ni efter att ha hört mina ord på riktigt kan känna igen vreden hos Guds rättfärdiga sinnelag i era hjärtan, att ni kan lägga undan alla tidigare felaktiga uppfattningar om Guds vrede, att ni kan ändra på era egna felaktiga övertygelser och åsikter om substansen i Guds vrede. Dessutom hoppas jag att ni kan ha en korrekt definition av Guds sinnelag i era hjärtan, att ni inte längre kommer att ha några tvivel på Guds rättfärdiga sinnelag, att ni inte kommer att tvinga på något mänskligt resonemang eller fantiserande på Guds sanna sinnelag. Guds rättfärdiga sinnelag är Guds egen sanna substans. Det är inte något som formats eller skrivits av människan. Hans rättfärdiga sinnelag är hans rättfärdiga sinnelag och har inga förbindelser eller anknytningar till något i skapelsen. Gud själv är Gud själv. Han kommer aldrig att bli en del av skapelsen, och även om han blir en av de skapade varelserna, kommer hans inre sinnelag och substans inte att ändras. Att känna Gud är därför inte att känna ett objekt; det är inte att dissekera något, och det är inte heller att förstå en person. Om du använder det koncept eller den metod du har för att känna ett objekt eller förstå en person, till att känna Gud, då kommer du aldrig att kunna erhålla kunskapen om Gud. Att känna Gud är inte beroende av erfarenhet eller fantasi, och därför får du aldrig tvinga på din erfarenhet eller fantasi på Gud. Oavsett hur rik erfarenhet och fantasi du har, så är de fortfarande begränsade; dessutom motsvarar inte din fantasi fakta, än mindre motsvarar den sanningen, och den är oförenlig med Guds sanna sinnelag och substans. Du kommer aldrig att lyckas om du litar till din fantasi för att förstå Guds substans. Den enda vägen är så här: acceptera allt som kommer från Gud, sedan kan du erfara och förstå den gradvis. Det kommer en dag då Gud kommer att upplysa dig till att verkligen förstå och känna honom på grund av ditt samarbete och på grund av din hunger och törst efter sanningen.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike II” i ”Ordet framträder i köttet”

562. Gud är aldrig vankelmodig eller tveksam i sina handlingar; principerna och syftena bakom hans handlingar är alla tydliga och genomskinliga, rena och felfria, utan några som helst knep eller ränker inblandade. Med andra ord innehåller Guds substans inget mörker eller ondska. Gud blev arg på Nineveborna för att deras ondskefulla gärningar hade nått hans ögon; vid det tillfället härrörde hans ilska från hans substans. Men när Guds ilska bleknade bort och han på nytt lät sin tolerans komma över folket i Nineve, var allt han uppenbarade fortfarande sin egen substans. Hela denna förändring berodde på en förändring av människans attityd till Gud. Under hela denna tidsperiod förändrades inte Guds okränkbara sinnelag; Guds toleranta substans förändrades inte; Guds kärleksfulla och barmhärtiga substans förändrades inte. När människor begår ondskefulla gärningar och kränker Gud, nedkallar han sin vrede över dem. När människor verkligen ångrar sig, kommer Gud att ändra sig i sitt hjärta, och hans vrede kommer att upphöra. När människor fortsätter att envist motsätta sig Gud, kommer hans raseri att vara oupphörligt; hans vrede kommer att tränga sig på dem bit för bit tills de är tillintetgjorda. Detta är substansen i Guds sinnelag. Oavsett om Gud uttrycker vrede eller barmhärtighet och kärleksfull vänlighet, är det människans uppförande, beteende och attityd mot Gud i djupet av hennes hjärta som avgör vad som uttrycks genom uppenbarelsen av Guds sinnelag. Om Gud ständigt utsätter en person för sin vrede, gör den personens hjärta utan tvivel motstånd mot Gud. Eftersom han aldrig på riktigt har ångrat sig, böjt sitt huvud inför Gud eller besuttit sann tro på Gud, har han aldrig erhållit Guds barmhärtighet och tolerans. Om han ofta tar emot Guds omsorg och ofta erhåller hans barmhärtighet och tolerans, då har denna person utan tvivel sann tro på Gud i sitt hjärta, och hans hjärta gör inte motstånd mot Gud. Han ångrar sig ofta på riktigt inför Gud; även om Guds fostran alltså ofta hemsöker denna person, ska inte hans vrede göra det.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike II” i ”Ordet framträder i köttet”

563. Oavsett hur arg Gud hade varit på Nineveborna, mjuknade hans hjärta gradvis så fort de utlyste en fasta och klädde sig i säckväv och aska, och han började ändra sig i sitt hjärta. När han förkunnade för dem att han skulle förstöra deras stad – i ögonblicket innan de bekände och ångrade sina synder – så var Gud fortfarande arg på dem. Så fort de hade tagit sig igenom en rad ångerfulla gärningar, så förvandlades gradvis Guds ilska mot Nineves folk till barmhärtighet och tolerans för dem. Det finns inget motsägelsefullt med att dessa två aspekter av Guds sinnelag uppenbarar sig samtidigt vid samma tillfälle. Hur bör man förstå och känna denna avsaknad av motsägelse? Gud uttryckte och uppenbarade successivt dessa två helt motsatta substanser allt eftersom folket i Nineve ångrade sig, så att människor kunde se verkligheten och okränkbarheten i Guds substans. Gud använde sin attityd för att berätta följande för folket: Det är inte så att Gud inte tolererar människor, eller att han inte vill visa barmhärtighet mot dem; det är det att de sällan på riktigt ångrar sig inför Gud, och det är sällsynt att människor på riktigt vänder sig bort från sina onda vägar och överger våldet i sina händer. När Gud är arg på människan, hoppas han med andra ord att människan kommer att kunna ångra sig på riktigt, och han hoppas att få se människans sanna ånger, då han frikostigt kommer att fortsätta skänka sin barmhärtighet och tolerans till människan. Det vill säga att människans onda uppförande drar på sig Guds vrede, medan Guds barmhärtighet och tolerans skänks till dem som lyssnar på Gud och på riktigt ångrar sig inför honom, till dem som kan vända sig bort från sina onda vägar och överge våldet i sina händer. Guds attityd uppenbarades väldigt tydligt i hans behandling av Nineveborna: Guds barmhärtighet och tolerans är inte alls svåra att erhålla; han kräver ens sanna ånger. Så länge människor vänder sig bort från sina onda vägar och överger våldet i sina händer, kommer Gud att ändra sig i sitt hjärta och ändra sin attityd mot dem.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike II” i ”Ordet framträder i köttet”

564. När Gud ändrade sig i sitt hjärta för Nineves folk, var då hans barmhärtighet och tolerans bara en fasad? Naturligtvis inte! Vad är det då du kan se i förvandlingen mellan dessa två aspekter av Guds sinnelag under samma ärende? Guds sinnelag är en fullständig helhet; det är inte alls uppdelat. Oavsett om han uttrycker ilska eller barmhärtighet och tolerans mot människor, så är de alla uttryck för hans rättfärdiga sinnelag. Guds sinnelag är verkligt och livfullt. Han ändrar sina tankar och attityder efter hur saker och ting utvecklar sig. Förvandlingen av hans attityd mot Nineveborna talar om för mänskligheten att han har sina egna tankar och idéer; han är inte en robot eller en lerfigur, utan den levande Guden själv. Han kunde vara arg på folket i Nineve, precis som han kunde förlåta deras förflutna efter deras attityder; han kunde besluta att nedkalla motgång över Nineveborna, och han kunde ändra sitt beslut på grund av deras ånger. Folk tycker om att mekaniskt tillämpa regler och använda dessa regler för att begränsa och definiera Gud, precis som de tycker om att använda formler för att försöka lära känna Guds sinnelag. Enligt den mänskliga tankens värld tänker därför inte Gud, och har inte heller några väsentliga idéer. I själva verket förvandlas Guds tankar hela tiden beroende på förändringar av tingen och av omgivningarna; medan dessa tankar förvandlas, blir olika aspekter av Guds substans uppenbarade. Under denna förvandlingsprocess, i det ögonblick då Gud ändrar sig i sitt hjärta, uppenbarar han för mänskligheten sanningen om hans livs existens, och han uppenbarar att hans rättfärdiga sinnelag är verkligt och livfullt. Dessutom använder Gud sina egna sanna uppenbarelser för att för mänskligheten bevisa sanningen om existensen av hans vrede, hans barmhärtighet, hans kärleksfulla vänlighet och hans tolerans. Hans substans kommer att uppenbaras när som helst och var som helst i enlighet med hur tingen utvecklas. Han besitter ett lejons vrede och en moders barmhärtighet och tolerans. Hans rättfärdiga sinnelag får inte ifrågasättas, skändas, förändras eller förvrängas av någon person. Bland alla angelägenheter och alla ting kan Guds rättfärdiga sinnelag, det vill säga Guds vrede och Guds barmhärtighet, avslöjas när som helst och var som helst. Han uttrycker livfullt dessa aspekter i varje vinkel och vrå av naturen och tillämpar dem livfullt i varje ögonblick. Guds rättfärdiga sinnelag är inte begränsat av tid eller rum, eller – med andra ord – Guds rättfärdiga sinnelag uttrycks eller uppenbaras inte mekaniskt efter vad tidens eller rummets gränser dikterar. Istället uttrycks och uppenbaras Guds rättfärdiga sinnelag fritt när och var som helst. När du ser Gud ändra sig i sitt hjärta och upphöra att uttrycka sin vrede och avstå från att förstöra staden Nineve, kan du säga att Gud bara är barmhärtig och kärleksfull? Kan du säga att Guds vrede består av tomma ord? När Gud uttrycker häftig vrede och drar tillbaka sin barmhärtighet, kan du säga att han inte känner någon sann kärlek mot mänskligheten? Gud uttrycker häftig vrede som reaktion på människors onda gärningar; hans vrede är inte bristfällig. Guds hjärta rörs av människors ånger, och det är den ångern som då får honom att ändra sig i sitt hjärta. Att han berörs, att han ändrar sig i sitt hjärta, liksom att han känner barmhärtighet och tolerans mot människan, är något helt utan brist; det är rent, äkta, fläckfritt och oförvanskat. Guds tolerans är ren tolerans; hans barmhärtighet är ren barmhärtighet. Hans sinnelag kommer att uppenbara vrede, såväl som barmhärtighet och tolerans, i enlighet med människans ånger och hennes olika uppförande. Oavsett vad han uppenbarar och uttrycker, så är det helt rent; det är helt direkt; dess substans skiljer sig substansen hos allt annat i skapelsen. När Gud uttrycker principerna bakom sina handlingar är de fria från alla brister eller skönhetsfläckar, och det är även hans tankar, hans idéer och vartenda beslut han tar och handling han utför. Så eftersom Gud har bestämt och handlat på detta sätt, fullbordar han också sina åtaganden. Den här sortens resultat är exakta och felfria eftersom upphovet till dem är fulländat och fläckfritt. Guds vrede är felfri. På samma sätt är Guds barmhärtighet och tolerans, som inget skapat besitter, heliga och fulländade, och de tål övervägande och erfarenhet.

Efter att ha förstått historien om Nineve, ser ni den andra sidan av substansen i Guds rättfärdiga sinnelag? Ser ni den andra sidan av Guds unika rättfärdiga sinnelag? Besitter någon i mänskligheten detta slags sinnelag? Besitter någon den sortens vrede som Gud besitter? Besitter någon barmhärtighet och tolerans som Gud? Vem i skapelsen kan mana fram så mycket vrede och besluta att förstöra eller nedkalla katastrof över mänskligheten? Och vem är kvalificerad att skänka barmhärtighet för att tolerera och förlåta människan och därmed ändra sitt beslut att förgöra människan? Skaparen uttrycker sitt rättfärdiga sinnelag genom sina egna unika metoder och principer; han är inte föremål för kontroll eller begränsningar från några människor, händelser eller ting. Med hans unika sinnelag kan ingen ändra hans tankar och idéer, och inte heller kan någon övertala honom och ändra något av hans beslut. Hela skapelsens beteende och tankar existerar under hans rättfärdiga sinnelags dom. Ingen kan kontrollera om han utövar vrede eller barmhärtighet; det är bara Skaparens substans – eller, med andra ord, Skaparens rättfärdiga sinnelag – som kan avgöra detta. Detta är den unika naturen hos Skaparens rättfärdiga sinnelag!

När vi väl har analyserat och förstått hur Guds attityd till folket i Nineve förvandlades, kan ni då använda ordet ”unik” för att beskriva den barmhärtighet som finns i Guds rättfärdiga sinnelag? Vi sade tidigare att Guds vrede är en aspekt av substansen hos hans unika rättfärdiga sinnelag. Nu ska jag definiera två aspekter, Guds vrede och Guds barmhärtighet, som hans rättfärdiga sinnelag. Guds rättfärdiga sinnelag är heligt; det är okränkbart såväl som odiskutabelt; det är något som inte innehas av någon bland de skapade eller icke-skapade varelserna. Det är både unikt och exklusivt för Gud. Detta innebär att Guds vrede är helig och okränkbar. På samma sätt är den andra aspekten av Guds rättfärdiga sinnelag – Guds barmhärtighet – helig och får inte kränkas. Ingen av de skapade eller icke-skapade varelserna kan ersätta eller representera Gud i hans handlingar, inte heller kan någon ersätta eller representera honom i förstörelsen av Sodom eller räddningen av Nineve. Detta är det sanna uttrycket för Guds unika rättfärdiga sinnelag.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike II” i ”Ordet framträder i köttet”

565. Även om staden Nineve var fylld av människor som var lika fördärvade, onda och våldsamma som invånarna i Sodom, så fick deras omvändelse Gud att ändra sig och besluta att inte förgöra dem. På grund av deras sätt att behandla Guds ord och instruktioner som visade på en attityd som stod i stark kontrast till den hos invånarna i Sodom, och på grund av deras villiga underkastelse till Gud och ärliga ånger för sina synder, liksom deras uppriktiga och innerliga beteende i alla hänseenden, visade Gud än en gång hur mycket han brydde sig om dem och skänkte dem sitt medlidande. Vad Gud skänker mänskligheten och hur mycket han bryr sig om mänskligheten kan ingen kopiera, och ingen människa kan hysa samma barmhärtighet, tolerans eller uppriktiga känslor för mänskligheten som Gud. Finns det någon som du betraktar som en stor man eller kvinna eller rentav en övermänniska, som skulle tala på det här viset från sin upphöjda position till mänskligheten eller till skapelsen? Vilken människa kan känna till det mänskliga livets villkor lika väl som sina egna handflator? Vem kan bära bördan och ansvaret för mänsklighetens existens? Vem är kvalificerad att förkunna en stads tillintetgörelse? Och vem är kvalificerad att benåda en stad? Vilka kan säga att de värnar om sin egen skapelse? Endast Skaparen! Endast Skaparen känner ömhet för denna mänsklighet. Endast Skaparen visar denna mänsklighet medkänsla och tillgivenhet. Endast Skaparen hyser sann, oförstörbar tillgivenhet till denna mänsklighet. Likaså är det bara Skaparen som kan skänka nåd till denna mänsklighet och vårda hela sin skapelse. Hans hjärta hoppar till och värker av varje mänsklig handling: Han blir arg, bedrövad och sorgsen över människans ondska och fördärv. Han blir nöjd, glad, förlåtande och jublande över människans omvändelse och tro. Varenda en av hans tankar och idéer existerar för människans skull och kretsar kring henne. Vad han är och har uttrycks helt för mänsklighetens skull. Alla hans känslor är sammanflätade med mänsklighetens existens. För mänsklighetens skull färdas han och skyndar omkring. Tyst ger han vidare varje del av sitt liv. Han ägnar varje minut och sekund av sitt liv … Han har aldrig vetat hur han ska beklaga sitt eget liv, men han har alltid värnat om den mänsklighet som han själv har skapat … Han ger allt han har till denna mänsklighet … Han skänker sin barmhärtighet och tolerans villkorslöst utan att vänta sig något i gengäld. Han gör det bara för att mänskligheten skall kunna fortsätta överleva inför hans ögon och ta emot hans livsförsörjning. Han gör det bara för att mänskligheten en dag skall kunna underkasta sig honom och inse att han är den som ger näring åt människans tillvaro och förser allt skapat med liv.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike II” i ”Ordet framträder i köttet”

566. Guds barmhärtighet och fördragsamhet existerar förvisso, men Guds helighet och rättfärdighet när han släpper lös sin vrede visar också människan den sida av Gud som inte accepterar någon kränkning. När människan är helt i stånd att lyda Guds befallningar och agera i enlighet med Guds krav, då är Gud överflödande i sin barmhärtighet gentemot människan; när människan är full av fördärv, hat och fiendskap mot honom känner Gud djup ilska. Och hur omfattande är denna djupa ilska? Hans vrede kommer att bestå tills han inte längre ser människans motstånd och onda gärningar, tills de inte längre finns framför hans ögon. Först då kommer Guds ilska att upphöra. Det har med andra ord ingen betydelse vem personen är; om hans hjärta har kommit långt från Gud och vänt sig bort från Gud för att aldrig mer återvända, då spelar det ingen roll hur mycket han utåt sett eller i fråga om egna subjektiva önskningar vill tillbe och följa och lyda Gud i sin kropp eller i sitt tänkande. Så snart hans hjärta vänder sig bort från Gud kommer Gud att släppa lös sin vrede utan uppehåll. Och när Gud efter att ha gett människan tillräckliga möjligheter släpper lös sin vrede, så finns det inget sätt att återkalla den och han kommer aldrig mer att vara barmhärtig och fördragsam mot en sådan människa. Det här är en sida av Guds sinnelag som inte tolererar någon kränkning. … Han är fördragsam och barmhärtig mot det som är vänligt och vackert och gott; mot det som är ont och syndigt och skändligt är han så djupt förbittrad att han är oupphörlig i sin vrede. Detta är de två viktigaste och mest framträdande sidorna av Guds sinnelag, och dessutom har de uppenbarats av Gud från början till slut: överflödande barmhärtighet och djup vrede.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv II” i ”Ordet framträder i köttet”

567. Folk säger att Gud är en rättfärdig Gud, och att så länge människan följer honom ända till slutet, kommer han helt säkert att vara opartisk mot människan, för han är ytterst rättfärdig. Om människan följer honom ända till slutet, kunde han då kasta människan åt sidan? Jag är opartisk mot alla människor, och dömer alla människor med mitt rättfärdiga sinnelag, ändå finns det lämpliga villkor för de krav jag ställer på människan, och det jag kräver måste alla människor åstadkomma, oavsett vilka de är. Jag bryr mig inte om hur omfattande eller vördnadsvärda dina kvalifikationer är; jag bryr mig bara om huruvida du vandrar min väg, och huruvida du älskar och törstar efter sanningen eller inte. Om du saknar sanningen, och istället drar skam över mitt namn, och inte handlar efter min väg, utan bara följer utan omsorg eller omtanke, då kommer jag vid den tiden att slå ner dig och straffa dig för din ondska, och vad kommer du att ha att säga då? Kommer du att kunna säga att Gud inte är rättfärdig? Om du har rättat dig efter de ord jag har talat, då är du idag den sorts person som jag godkänner. Du säger att du alltid har lidit medan du följt Gud, att du har följt honom i vått och torrt, och har delat de goda tiderna och de dåliga med honom, men du har inte levt ut de ord som Gud har talat; du önskar bara att ränna omkring för Gud och utge dig själv för Gud varje dag, och har aldrig tänkt på att leva ut ett meningsfullt liv. Du säger också: ”Jag tror i varje fall att Gud är rättfärdig. Jag har lidit för honom, flängt omkring för honom, och hängivit mig själv åt honom, och jag har arbetat hårt trots att jag inte fått något erkännande; han kommer säkerligen att minnas mig.” Det är sant att Gud är rättfärdig, men denna rättfärdighet är obefläckad av alla orenheter: Den innehåller ingen mänsklig vilja, och den är inte befläckad av köttet, eller mänskliga transaktioner. Alla som är upproriska och motsatta, och inte följer hans väg, kommer att straffas; ingen blir förlåten och ingen skonas! Vissa människor säger: ”Idag flänger jag omkring för dig; när slutet kommer, kan du då ge mig en liten välsignelse?” Så jag frågar dig: ”Har du rättat dig efter mina ord?” Den rättfärdighet du talar om bygger på en transaktion. Du tror bara att jag är rättfärdig, och opartisk mot alla människor, och att alla de som följer mig ända till slutet helt säkert blir räddade och vinner mina välsignelser. Det finns en inre mening med mina ord att ”alla de som följer mig ända till slutet skall helt säkert bli räddade”: De som följer mig ända till slutet är de som kommer att vinnas helt och hållet av mig, de är de som efter att ha erövrats av mig söker sanningen och görs fullkomliga. Vilka villkor har du uppnått? Du har bara uppnått att följa mig ända till slutet, men vad mer? Har du rättat dig efter mina ord? Du har åstadkommit ett av mina fem krav, ändå har du ingen avsikt att åstadkomma de återstående fyra. Du har helt enkelt funnit den enklaste, lättaste vägen, och följt den med inställningen att du förhoppningsvis ska ha tur. Mot en sådan person som du är mitt rättfärdiga sinnelag ett sinnelag av tuktan och dom, det är ett sinnelag av rättfärdig vedergällning, och det är det rättfärdiga straffet för alla missdådare; alla de som inte vandrar min väg kommer helt säkert att straffas, även om de följer ända till slutet. Detta är Guds rättfärdighet. När detta rättfärdiga sinnelag uttrycks i straffet av människan, kommer människan att bli mållös, och ångra att hon medan hon följde Gud inte vandrade hans väg. ”Vid den tiden led jag bara lite medan jag följde Gud, men jag vandrade inte Guds väg. Vad finns det för ursäkter? Det finns inget annat val än att bli tuktad!” Ändå tänker hon i sitt sinne: ”Jag har i alla fall följt ända till slutet, så även om du tuktar mig, kan det inte vara en alltför svår tuktan, och efter att ha utkrävt denna tuktan kommer du fortfarande att vilja ha mig. Jag vet att du är rättfärdig, och inte kommer att behandla mig på det sättet för alltid. Trots allt är jag inte som dem som kommer att utplånas; de som utplånas kommer att få en svår tuktan, medan min tuktan blir lättare.” Guds rättfärdiga sinnelag är inte som du säger. Det stämmer inte att de som är bra på att bekänna sina synder hanteras milt. Rättfärdighet är helighet, och det är ett sinnelag som är intolerant mot människans brott, och allt som är smutsigt och inte har förändrats är mål för Guds vämjelse. Guds rättfärdiga sinnelag är inte lag, utan administrativ förordning: Det är administrativ förordning inom riket, och denna administrativa förordning är det rättfärdiga straffet för var och en som inte besitter sanningen och inte har förändrats, och det finns ingen marginal för frälsning. För när varje människa delas upp efter sitt slag, kommer de goda att belönas och de onda kommer att straffas. Det är när människans slutmål kommer att göras klart, det är den tid då frälsningens verk kommer att nå sitt slut, varefter verket att frälsa människan inte längre kommer att utföras och vedergällning kommer att komma över alla dem som uträttar ont.

Utdrag ur ”Petrus upplevelser: hans kunskap om tuktan och dom” i ”Ordet framträder i köttet”

568. Min barmhärtighet uttrycks över dem som älskar mig och förnekar sig själva. Och det straff som hemsöker de ondskefulla är just ett bevis på mitt rättfärdiga sinnelag, och ännu mer ett vittnesbörd om min vrede. När katastrofen kommer, skall hungersnöd och pest drabba alla dem som motsätter sig mig, och de kommer att gråta. De som har begått all slags ondska, men som har följt mig i många år, kommer inte att undkomma att betala för sina synder; även dessa, som drabbas av en katastrof vars like sällan har setts genom miljoner år, kommer att leva i ett ständigt tillstånd av panik och rädsla. Och de av mina följeslagare som enbart har varit lojala mot mig skall fröjda sig och klappa i händerna över min makt. De kommer att uppleva obeskrivlig belåtenhet och leva i en glädje som jag aldrig förut har skänkt åt mänskligheten. För jag värdesätter människornas goda gärningar och avskyr deras onda gärningar. Sedan jag först började leda mänskligheten har jag ivrigt hoppats på att vinna en grupp människor med samma sinne som jag. Jag har aldrig glömt dem som inte är av samma sinne som jag; jag har med vämjelse bevarat dem i mitt hjärta, och bara väntat på tillfället att hemsöka dem med min vedergällning, som jag kommer att njuta av att se. Min dag har slutligen kommit idag, och jag behöver inte vänta längre!

Utdrag ur ”Du bör bereda goda gärningar så det räcker för ditt slutmål” i ”Ordet framträder i köttet”

Föregående: A. Om Guds auktoritet

Nästa: C. Om Guds helighet

Om du har några svårigheter eller frågor som rör din tro, kontakta oss när du vill.

Relaterat innehåll

Angående praktiserandet av bön

Ni ägnar ingen uppmärksamhet åt bön i ert dagliga liv. Folk har alltid förbisett bönen. Böner bads slentrianmässigt, man följde bara...

Inställningar

  • Text
  • Teman

Rena bakgrundsfärger

Teman

Stil

Stilstorlek

Radavstånd

Radavstånd

Sidbredd

Innehåll

Sök

  • Sök i denna text
  • Sök i denna bok

Kontakta oss via Messenger