Introduktion

Den 11 februari 1991 gjorde Gud sitt första yttrande i kyrkan och detta yttrande hade en sällsam effekt på varenda människa som då levde i den helige Andes ström. Detta yttrande nämnde ”Guds boning har visat sig” och ”Universums högste, de sista dagarnas Kristus – han är den strålande solen”. Med dessa djupt meningsfulla ord fördes alla människor in i en ny sfär. Alla som läste detta yttrande upplevde en aning av det nya verket, det stora verk som Gud var på väg att sätta i gång. Det var detta vackra, ljuva och koncisa yttrande som förde hela mänskligheten in i Guds nya verk och en ny tidsålder, och lade grunden och förberedde allt för Guds arbete i denna inkarnation. Man skulle kunna säga att det yttrande som Gud gjorde vid det här tillfället var ett yttrande som överbryggade tidsåldrarna, att det var första gången sedan början på nådens tidsålder som Gud talade offentligt till människosläktet, att det var första gången han talade efter att ha hållit sig dold i tvåtusen år, och dessutom att det var en inledning, en avgörande startpunkt, för det arbete Gud var på väg att ta itu med i rikets tidsålder.

Första gången Gud yttrade något var det i form av en lovprisning i tredje person, på ett språk som var både elegant och enkelt, såväl som en livsnäring som man snabbt och lätt förstod. Med detta yttrande tog han denna lilla skara människor, som bara visste hur de skulle åtnjuta Guds nåd medan de ivrigt väntade på Herren Jesu återkomst, och förde dem tyst in i ett nytt verksamhetssteg i Guds förvaltningsplan. Under dessa omständigheter visste inte mänskligheten – och vågade än mindre fantisera om – vad för sorts verk Gud slutligen skulle utföra eller vad som väntade längre fram på vägen. Därefter fortsatte Gud att göra fler yttranden för att steg för steg föra mänskligheten in i den nya tidsåldern. Förvånande nog är alla Guds yttranden olika till innehåll och använder dessutom olika former av lovprisning och uttryckssätt. Dessa yttranden, som är lika ifråga om tonfall men skiljer sig åt i fråga om innehåll är utan undantag fyllda av Guds känslor av omsorg och omtanke, och nästan alla innehåller livsnäring med olika innehåll, såväl som påminnelser och förmanande och tröstande ord från Gud till människan. I dessa yttranden förekommer stycken som detta upprepade gånger: ”Den ende sanne Guden har blivit kött … han är universums huvud, som befaller allt”; ”Den segerrike kungen sitter på sin härlighets tron”; ”Han håller universum i sina händer”; och så vidare. I de här styckena förmedlas ett budskap, eller man skulle kunna säga att dessa stycken sänder ett budskap till människosläktet: Gud har redan kommit in i människans värld, Gud ämnar starta ett ännu större verk, Guds rike har redan kommit ner bland en viss skara människor, och Gud har redan vunnit härlighet och besegrat sina fienders väldiga skara. Vart och ett av Guds yttranden griper tag i varenda människas hjärta. Hela mänskligheten väntar ivrigt på att Gud ska ge röst åt ännu flera nya ord, ty varje gång Gud talar skakar han människans hjärta i dess rötter, och dessutom administrerar och upprätthåller han människans alla rörelser och känslor, så att mänskligheten börjar förlita sig på och, än mer, beundra Guds ord…. Nu hade alltså väldigt många människor utan att veta det i hög grad glömt Bibeln och hade inte heller något till övers för gammaldags predikningar och skrifter av andliga personer, eftersom de inte kunde finna någon grund för dessa Guds ord i de gamla skrifterna och inte heller någonstans kunde upptäcka Guds syfte med att göra dessa yttranden. Därför var det desto viktigare för mänskligheten att medge att dessa yttranden var Guds röst som varken setts eller hörts sedan tidens begynnelse, att de låg utom räckhåll för varje individ som tror på Gud, och att de inte bara övergick allt som sagts av någon andlig person i gångna tidsåldrar utan även Guds tidigare yttranden. Sporrade av vart och ett av dessa yttranden trädde mänskligheten utan att veta det in i auran av den helige Andes verk, in i livet i den nya tidsålderns främsta led. Sporrade av Guds ord smakade mänskligheten förväntansfullt på sötman i att ledas personligen av Guds ord. Jag tror att denna flyktiga period var en tid som alla människor kommer att blicka tillbaka på och aldrig glömma, fastän det som mänskligheten åtnjöt under denna period i själva verket bara var en aura av den helige Andes verk, eller man skulle kunna kalla det den söta smaken av sockerskiktet utanpå karamellen. Från den stunden leddes mänskligheten – fortfarande vägledd av Guds ord och fortfarande i auran av den helige Andes verk – ovetande in i en annan fas av Guds ord, vilket var det första steget av Guds verk och yttranden i rikets tidsålder – prövningen av tjänstgörarna.

De ord som yttrades före prövningen av tjänstgörarna hade mest formen av anvisningar, förmaningar, tillrättavisningar och bestraffningar, och på vissa ställen använde de det gamla tilltalsord som användes i nådens tidsålder – de använde uttrycket ”mina söner” för dessa som följde Gud i syfte att göra det lättare för mänskligheten att komma nära Gud, eller för att den skulle kunna betrakta sin relation till Gud som nära. Vilken dom Gud än fällde över mänsklighetens egenkärlek, arrogans och andra fördärvade sinnelag, skulle människan följaktligen kunna hantera och acceptera den i sin identitet som ”son” och inte känna någon fientlighet gentemot ”Gud Faderns” yttranden, och dessutom rådde det aldrig något tvivel angående ”Gud Faderns” löfte till sina ”söner”. Under den här perioden var hela mänsklighetens tillvaro lika bekymmersfri som ett spädbarns, och därmed uppfylldes Guds syfte som var att när de blev ”vuxna” så skulle han börja döma dem. Det här lade också grunden till det arbete med att döma människosläktet som Gud formellt startar i rikets tidsålder. Eftersom Guds verk i denna inkarnation främst består i att döma och erövra hela människosläktet, gick Gud genast in i sitt verksläge – det verk där han dömer människan och tuktar henne – så snart hon satte fötterna stadigt på marken. Tydligen gjordes alla yttrandena före prövningen av tjänstgörarna i syfte att komma genom förvandlingen, vilket innebar att det verkliga syftet var ett annat än det verkade vara. Guds ivriga avsikt var att så snart som möjligt kunna starta sitt verk i rikets tidsålder formellt. Han önskade absolut inte fortsätta att locka mänskligheten framåt genom att mata den med sockrade karameller; tvärtom var han ivrig att se varenda människas sanna anlete inför sitt domarsäte, och än ivrigare önskade han se den verkliga inställning som hela mänskligheten skulle ha mot honom efter att ha mist hans nåd. Han ville bara se resultat, inte processen. Men på den tiden var det ingen som förstod Guds ivriga avsikt, för människohjärtat brydde sig bara om sitt slutmål och sina framtidsutsikter. Inte undra på att Gud gång på gång riktat sin dom mot hela människosläktet. Det var först när mänskligheten under Guds vägledning började leva människans normala liv som Guds inställning till människan förändrades.

År 1991 var ett ovanligt år; låt oss kalla det ett ”gyllene år”. Gud startade rikets tidsålders nya verk och riktade sina yttranden till hela människosläktet. Samtidigt åtnjöt mänskligheten en värme utan motstycke och, än mer, upplevde smärtan som följer på Guds oöverträffade dom över människan. Människosläktet smakade en sötma som den aldrig tidigare känt, och upplevde även en dom och övergivenhet som aldrig förr, som om den hade vunnit Gud och sedan förlorat honom igen. Att lida i ägande och lida i umbäranden – det här är känslor som bara den som personligen erfarit dem känner till; de är något som människan varken har förmåga eller medel att beskriva. Sår av detta slag är vad Gud skänkte varje människa som en form av ogripbar erfarenhet och tillgång. Innehållet i de yttranden Gud gjorde detta år kan faktiskt delas in i två kategorier: Den första är då Gud steg ner i människornas värld för att bjuda in mänskligheten att komma inför hans tron som gäster; den andra är då mänskligheten efter att ha ätit och druckit sig mätt anlitades av Gud som tjänstgörare. Det behöver knappast sägas att den första kategorin rymmer mänsklighetens käraste och mest enträgna önskan, i synnerhet som människorna sedan länge har vant sig vid att tro på Gud i syfte att kunna åtnjuta allt han har. Det var därför mänskligheten, så snart Gud började ge röst åt sina yttranden, var fullt redo att träda in i riket och vänta där på att Gud skulle skänka dem olika belöningar. Under de här omständigheterna betalade folk helt enkelt inte det vederbörliga priset genom att förändra sitt sinnelag, försöka behaga Gud, ta hänsyn till Guds vilja och så vidare. Vid en hastig blick verkade det som om människorna ständigt flängde omkring medan de offrade sig själva och arbetade för Gud, medan de i själva verket i de hemliga djupen av sitt hjärta räknade ut vilket steg de borde ta därnäst för att vinna välsignelser eller regera som kungar. Man skulle kunna säga att samtidigt som människohjärtat åtnjöt Gud var det beräknande mot honom. När mänskligheten är i detta tillstånd betraktar Gud den med djupaste vämjelse och avsky; Guds sinnelag tolererar inte att någon människa bedrar eller utnyttjar honom. Men Guds visdom är ouppnåelig för alla människor. Det var mitt under det att han uthärdade alla dessa lidanden som han uttalade den första gruppen av sina yttranden. Ingen människa kan föreställa sig hur mycket lidande Gud utstod och hur mycket omsorg och omtanke han gav den gången. Syftet med den första kategorin av dessa yttranden är att avslöja de alla olika former av fulhet som människan visar när hon ställs inför position och profit, och att avslöja människans girighet och föraktfullhet. Trots att Gud uttalar sina ord med samma uppriktiga och allvarliga tonfall som en kärleksfull moder, brinner vreden i hans innersta hjärta som middagssolen, som om den är riktad mot hans fiender. Gud vill inte på några villkor tala till en skara människor som saknar normal likhet med människosläktet, så var gång han talar undertrycker han vreden i sitt hjärta samtidigt som han lägger band på sig för att ge uttryck åt sina yttranden. Dessutom talar han till en mänsklig art som saknar normal mänsklighet, som har förlorat förnuftet, är extremt fördärvad med girighet ingrodd som en naturlig egenskap och är olydig och upprorisk mot Gud intill det bittra slutet. Det är lätt att föreställa sig hur djupt människosläktet har fallit och vilken avsky och vämjelse Gud känner mot människosläktet; vad som är svårt för människosläktet att föreställa sig är vilken smärta den vållat Gud – den är omöjlig att beskriva i ord. Men det var just mot denna bakgrund – att ingen kunde upptäcka hur Guds hjärta plågades, och dessutom att ingen upptäckte hur oförnuftigt och oförbätterligt människosläktet var – som varenda människa utan minsta skam eller skrupler tog för givet att hade rätt att som Guds söner få alla de belöningar han förberett åt människan, så till den grad att de tävlade med varandra och ingen ville hamna på efterkälken och alla var livrädda för att komma sist. Vid det här laget bör du veta vilken ställning människorna på den tiden intog i Guds ögon. Hur kan ett människosläkte som detta bli belönat av Gud? Men det som människan får av Gud är alltid de dyrbaraste skatter, medan det som Gud får av människan tvärtom är den största smärta. Ända sedan relationen mellan Gud och människan inleddes är detta vad hon alltid har fått av Gud, och detta är vad hon alltid gett Gud i gengäld.

Även om Gud brann av oro när han såg detta in i märgen fördärvade människosläkte hade han inget annat val än att kasta det i eldsjön så att det skulle bli förädlat. Det här är den andra gruppen av Guds yttranden då Gud anlitade mänskligheten att bli hans tjänstgörare. I den här delen gick Gud från mild till barsk och från få till många, både i fråga om metod och längd, och använde ”Guds persons” position som lockbete för att avslöja människans fördärvade natur och samtidigt knuffa fram de olika kategorierna av[a] tjänstgörare, Guds folk och Guds söner så att mänskligheten kunde välja bland dem. Mycket riktigt, precis som Gud förutsagt var det ingen som valde att bli tjänstgörare åt Gud utan i stället strävade alla efter att bli Guds person. Trots att Gud under denna period talade med ett allvar människorna aldrig väntat sig och än mindre hört talas om, var de så överdrivet bekymrade över status och ovanpå detta febrilt upptagna med att vinna välsignelser, att de inte hade tid att bilda sig en uppfattning om Guds tonfall och hans sätt att tala, utan allt de tänkte på var sin egen status och vad framtiden kunde bära i sitt sköte. Utan att människorna var medvetna om det förde Guds yttranden dem in i ”labyrinten” han hade planerat åt dem. Förledda, obeslutsamma, lockade av framtiden och sitt öde visste människorna att de var otillräckliga för att bli Guds person, men samtidigt tvekade de att fungera som hans tjänstgörare. Slitna mellan dessa motstridiga mentaliteter accepterade de omedvetet en dom och tuktan utan motstycke som Gud hade utmätt åt mänskligheten. Denna typ av dom och förädling var naturligtvis någonting som mänskligheten absolut inte var villig att acceptera. Men endast Gud har visdomen och endast han har makten att avkräva detta fördärvade människosläkte ödmjuk underkastelse, så vare sig de ville eller inte så gav allesamman med sig till slut. Mänskligheten hade inget val. Endast Gud har sista ordet och endast Gud kan använda en metod som denna för att skänka människan sanningen och livet och visa henne vägen. Den här metoden är oundvikligheten i Guds arbete med människan, och den är också otvivelaktigt och odiskutabelt människans oumbärliga nödvändighet. Gud talar och verkar på det här viset för att förmedla detta faktum till mänskligheten: När Gud frälser mänskligheten gör han det av kärlek och barmhärtighet och för sin förvaltnings skull; när människosläktet tar emot Guds frälsning gör den det därför att den har fallit till den punkt där Gud inte kan göra annat än tala personligen. När människan tar emot Guds frälsning är det den största nåd och även en speciell ynnest; om Gud inte personligen hade gett röst åt sina yttranden skulle människosläktets öde nämligen ha varit att förintas. Samtidigt som Gud avskyr människosläktet är han redo och villig att betala vilket pris som helst för människans frälsning. Och samtidigt som människan tjatar om sin kärlek till Gud och hur hon viger allt åt Gud, gör hon uppror mot honom och avtvingar honom alla sorters välsignelser medan hon sårar honom och vållar hans hjärta outsäglig smärta. Sådan är den skarpa kontrasten mellan Guds och människans osjälviskhet och själviskhet!

När Gud verkar och talar är han inte bunden att följa någon viss metod, utan hans mål är att uppnå resultat. Därför var Gud, i denna del av sina yttranden, noga med att inte visa sin egen identitet tydligt, utan bara avslöja några få begrepp som exempelvis ”de sista dagarnas Kristus”, ”Universums överhuvud” och så vidare. Det här påverkar på intet sätt Kristi verksamhet eller mänsklighetens kunskap om Gud, i synnerhet som mänskligheten i dessa tidiga dagar var fullständigt okunnig rörande begreppen ”Kristus” och ”inkarnationen”, varför Gud var tvungen att ödmjuka sig och bli en person med en ”speciell uppgift” för att uttrycka hans yttranden. Detta var Guds noggranna omsorg och tanke eftersom folk på den tiden endast kunde acceptera denna form av tilltal. Oavsett vilket form av tilltal Gud använder påverkas inte resultaten av hans verk, eftersom Guds syfte med allt han gör är att möjliggöra för människan att ändra sig, möjliggöra för människan att uppnå Guds frälsning. Oavsett vad Gud gör har han alltid människans behov i tankarna. Detta är avsikten bakom Guds ord och handlingar. Även om Gud är grundligt noga med att överväga alla aspekter av mänsklighet och är fullkomligt vis i allt han gör, så kan jag säga så här: Om inte Gud vittnade om sig själv skulle det inte finnas en enda människa som var kapabel att känna igen Gud själv eller att stå upp för att vittna om honom. Om Gud hade fortsatt att använda ”en person med en speciell uppgift” som tilltalsord i sitt verk, skulle det inte ha funnits en enda människa som kunnat betrakta Gud som Gud – detta är mänsklighetens sorg. I släktet av skapade människor finns det alltså ingen som är i stånd att känna Gud, än mindre finns det någon som kan älska honom, bry sig om honom och komma nära honom. Människan tror enbart i syfte att vinna välsignelser. Guds identitet som en person med en speciell uppgift har gett varenda människa en vink: Mänskligheten har lätt att uppfatta Gud som en medlem av släktet skapade mänskliga varelser; den största smärta och förödmjukelse som människan vållar Gud är just att människan avvisar och till och med glömmer honom även när han framträder eller verkar öppet. Gud utstår den största förödmjukelse för att rädda den mänskliga arten; han ger allt i syfte att frälsa mänskligheten och erhålla mänsklighetens erkännande. Det pris Gud har betalat för allt detta är något som alla med ett samvete borde värdesätta. Den mänskliga arten har fått Guds yttranden och verk och har fått Guds frälsning. Samtidigt har det inte fallit någon in att ställa frågan: Vad har Gud fått av mänskligheten? Vartenda yttrande som Gud uttalat har gjort att mänskligheten vunnit sanningen, lyckats ändra sig och funnit en inriktning i livet; men det enda Gud har fått är ord som mänskligheten använder för att uttrycka sin tacksamhetsskuld till Gud och några tyst viskade lovprisningar. Förvisso är inte detta vad Gud begär att få i gengäld av människan.

Vid det här laget har många av Guds yttranden uttryckts, men vad gäller kunskapen om och förståelsen av Gud står de allra flesta människor stilla på det stadium som representeras av Guds ord i begynnelsen, och därifrån har de inte rört sig framåt – detta är verkligen ett smärtsamt ämne. Denna del av ”Kristi yttranden i begynnelsen” är bara en nyckel för att låsa upp människohjärtat; att stanna kvar här är allt annat än att fullgöra Guds avsikt. Guds målsättning med att uttala denna del av sina yttranden var enbart att föra mänskligheten från nådens tidsålder in i rikets tidsålder; han önskar på inga villkor att mänskligheten ska bli kvar i denna del av hans yttranden eller ens uppfatta denna del av hans yttranden som en riktlinje, för i så fall skulle Guds framtida yttranden varken vara nödvändiga eller meningsfulla. Om det är någon som ännu inte är i stånd att träda in i vad Gud i denna del av sina yttranden kräver att människan ska uppnå, då förblir den personens inträde okänt. Denna del av Guds yttranden utgör det mest grundläggande krav som Gud ställer på människan i rikets tidsålder, och det är enda sättet varigenom mänskligheten kommer att träda in på rätt spår. Om du är en person som inte förstår någonting, då gör du bäst i att börja läsa orden i denna del!

Fotnoter:

a. Originaltexten innehåller inte frasen ”de olika kategorierna av”.

Föregående: Förord

Nästa: Kapitel 1

Om du har några svårigheter eller frågor som rör din tro, kontakta oss när du vill.

Relaterat innehåll

Den Allsmäktiges suckande

Den finns en enorm hemlighet i ditt hjärta som du aldrig har varit medveten om, eftersom du har levt i en värld utan ljus. Ditt hjärta och...

Angående praktiserandet av bön

Ni ägnar ingen uppmärksamhet åt bön i ert dagliga liv. Folk har alltid förbisett bönen. Böner bads slentrianmässigt, man följde bara...

Gud själv, den unike I

Guds auktoritet (I)De senaste gemenskaperna jag hållit handlade om Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv. Tycker ni att ni har fått...

Inställningar

  • Text
  • Teman

Rena bakgrundsfärger

Teman

Stil

Stilstorlek

Radavstånd

Radavstånd

Sidbredd

Innehåll

Sök

  • Sök i denna text
  • Sök i denna bok

Kontakta oss via Messenger