Närhelst slutmål nämns, behandlar ni det med särskilt allvar; ni är alla särskilt känsliga när det gäller denna fråga. Vissa människor kan inte vänta med att knäböja inför Gud för att få ett bra slutmål. Jag kan förstå er iver, som inte behöver uttryckas i ord. Ni vill absolut inte att ert kött ska drabbas av katastrof, och än mindre vill ni nedstiga till långvarigt straff i framtiden. Ni hoppas bara på att leva friare och lättare. Därför känner ni er särskilt upprörda när slutmål nämns, och ni är djupt oroade att ni kan förolämpa Gud och därför bli föremål för den vedergällning som ni förtjänar, om ni inte är tillräckligt uppmärksamma. Ni har inte tvekat att kompromissa med tanke på ert slutmål, och många av er som en gång var falska och nonchalanta har till och med plötsligt blivit särskilt milda och uppriktiga; er uppriktighet är rentav skrämmande. Hursomhelst har ni alla ”ärliga” hjärtan, och från början till slut har ni öppnat er för mig utan att dölja några av hemligheterna i ert hjärta, vare sig klander, svek eller hängivenhet. Allt som allt har ni mycket uppriktigt "bekänt" dessa väsentliga ting i era djupaste vrår för mig. Naturligtvis har jag aldrig undvikit sådana ting, eftersom de har blivit vardagliga för mig. Ni vill hellre hamna i eldhavet som ert slutmål än förlora ett enda hårstrå för att vinna Guds godkännande. Det är inte det att jag är alltför dogmatisk med er; det är att ert hängivna hjärta är särskilt bristfälligt i fråga om att hantera allt jag gör. Ni kanske inte förstår vad jag menar, så låt mig ge er en enkel förklaring: Vad ni behöver är inte sanningen och livet; det är inte principerna för hur ni ska uppföra er och det är framför allt inte mitt noggranna verk. Vad ni behöver är allt ni besitter i köttet: rikedom, status, familj, äktenskap och så vidare. Ni avfärdar fullständigt mina ord och mitt verk, så jag kan sammanfatta er tro med ett enda ord: halvhjärtad. Ni kommer att ta till alla medel för att uppnå de saker som ni är fullständigt hängivna, men jag har upptäckt att ni inte struntar i allt för frågor som rör er tro på Gud. Snarare är ni bara relativt lojala och relativt allvarliga. Det är därför som jag säger att de som saknar ett ytterst uppriktigt hjärta är misslyckade i sin tro på Gud. Tänk noga efter ‒ finns det många misslyckanden hos er?

Ni borde veta att framgång i tron på Gud uppnås på grund av människors egna handlingar; när människor inte lyckas utan istället misslyckas, är det på grund av deras egna handlingar, inte på grund av inverkan av andra faktorer. Jag tror att ni skulle göra vad som helst för att få något gjort som är svårare och innebär mer lidande än att tro på Gud, och att ni skulle ta det på mycket stort allvar. Ni skulle till och med vara ovilliga att göra några fel; dessa är de slags outtröttliga ansträngningar ni alla har infört i era egna liv. Ni är till och med kapabla att bedra mig i köttet under omständigheter i vilka ni inte skulle bedra någon i er egen familj. Det här är ert konsekventa beteende och den princip ni tillämpar i era liv. Odlar ni inte fortfarande en falsk bild för att bedra mig för ert slutmåls skull, och för att få ett vackert och lyckligt slutmål? Jag är medveten om att er hängivenhet och er uppriktighet bara är tillfälliga; är inte era ambitioner och det pris ni betalar endast till för nuet och inte för framtiden? Ni vill bara göra en sista ansträngning för att säkra ett vackert slutmål. Ert syfte är bara att idka byteshandel; det är inte för att ni inte ska stå i skuld till sanningen och det är verkligen inte för att återgälda mig för det pris jag har betalat. Kort sagt, ni vill bara använda er begåvning, men ni vill inte kämpa för det. Är inte detta er uppriktiga önskan? Ni får inte förklä er eller, än mindre, grubbla över ert slutmål till den grad att ni inte kan äta eller sova. Är det inte sant att ert resultat redan kommer att ha bestämts till slut? Ni bör fullgöra er egen plikt efter bästa förmåga med öppna och rättrådiga hjärtan och vara villiga att göra vad som än krävs. Som ni har sagt, när dagen kommer, kommer Gud inte att vara försumlig mot någon som har lidit eller betalat ett pris för honom. Denna typ av övertygelse är värd att hålla fast vid och ni bör aldrig glömma det. Endast på detta sätt kan jag känna mig lugn i fråga om er. Annars kommer jag aldrig att kunna känna mig lugn angående er, och ni kommer alltid vara föremål för min motvilja. Om ni alla kan följa ert samvete och ge allt för mig, inte bespara er någon möda för mitt verk och ägna en livstid av ansträngning åt mitt evangelieverk, kommer då inte mitt hjärta ofta att hoppa till av glädje för er? Kommer jag inte att kunna känna mig helt lugn angående er? Det är skamligt att det ni kan göra bara är en ynklig liten del av vad jag förväntar mig; hur kan ni i detta fall vara så fräcka och begära det ni hoppas på av mig?

Ert slutmål och ert öde är mycket viktiga för er – de väcker allvarlig oro. Ni tror att om ni inte gör saker med stor omsorg, kommer det att vara likvärdigt med att inte ha något slutmål och ert ödes förstörelse. Men har det någonsin slagit er att om de ansträngningar som man gör bara utförs med tanke på deras slutmål så är de bara fruktlöst arbete? Sådana ansträngningar är inte äkta – de är falska och bedrägliga. Om så är fallet kommer de som arbetar för sitt slutmål att få sitt slutliga nederlag, eftersom misslyckanden i människors tro på Gud uppstår på grund av bedrägeri. Jag har tidigare sagt att jag inte tycker om att bli smickrad eller behandlas med inställsamhet eller översvallande förtjusning. Jag vill att ärliga människor ska möta min sanning och mina förväntningar. Än mer tycker jag om när människor är förmögna att visa den yttersta omsorg om och hänsyn till mitt hjärta, och när de till och med kan ge upp allt för min skull. Endast på detta sätt kan mitt hjärta tröstas. Hur många saker hos er tycker jag just nu inte om? Hur många saker hos er tycker jag om? Har ingen av er begripit allt det fula som ni har visat upp för ert slutmåls skull?

I mitt hjärta vill jag inte såra något hjärta som är positivt och motiverat, och i synnerhet vill jag inte minska energin hos någon som troget gör sin plikt, men jag måste ändå påminna var och en av er om era brister och den smutsiga själen i era hjärtans djup. Syftet med att göra det är att hoppas att ni kommer att kunna frambära ert sanna hjärta när ni möter mina ord, eftersom det jag hatar mest är människors svek mot mig. Jag hoppas bara att ni i det sista stadiet av mitt verk är i stånd att handla utomordentligt väl, är helt hängivna och inte längre är halvhjärtade. Jag hoppas förstås också att ni alla har ett bra slutmål. Jag har trots det fortfarande mitt eget krav, nämligen att ni ska fatta det bästa beslutet när ni frambär er enda och slutgiltiga hängivenhet till mig. Om någon inte har denna enda hängivenhet, kommer den personen med säkerhet att bli Satans klenod och jag kommer inte att fortsätta att använda honom. Jag ska sända hem honom för att bli omhändertagen av sina föräldrar. Mitt verk har varit till stor hjälp för er; vad jag hoppas få från er är ett hjärta som är ärligt och strävar uppåt, men hittills förblir mina händer tomma. Tänk efter: Om jag en dag fortfarande är så kränkt, bortom vad som kan beskrivas med ord, hur kommer jag då att vara mot er? Kommer jag att vara lika vänlig? Kommer mitt hjärta att vara lika fridfullt? Förstår ni känslorna hos en person som omsorgsfullt har odlat men inte har skördat ett enda korn? Förstår ni hur stor skadan är för någon som har fått ta emot ett hårt slag? Kan ni känna smaken av bitterhet hos en person som är full av hopp och som måste skiljas från någon när de är osams? Har du sett ilskan hos en person som har blivit provocerad? Känner du igen känslan av ivrig hämndlystnad hos en person som har behandlats med fientlighet och bedräglighet? Om ni förstår dessa människors kynne, tror jag inte att det ska vara svårt för er att föreställa er den inställning Gud har vid tiden för hans vedergällning. Slutligen hoppas jag att ni alla gör allvarliga ansträngningar med tanke på era egna slutmål; ni bör dock inte använda bedrägliga metoder i era ansträngningar, för om ni gör det kommer jag fortfarande att vara besviken på er i mitt hjärta. Vad leder en sådan besvikelse till? Bedrar ni inte er själva? De som har omtanke om sitt slutmål men ändå förstör det är de människor som är minst förmögna att räddas. Vem skulle tycka synd om en sådan människa även om han skulle bli bitter och ursinnig? Allt som allt önskar jag fortfarande att ni ska ha ett slutmål som är både passande och gott, och än mer hoppas jag att ingen av er ska drabbas av katastrof.