Jag har gjort mycket arbete bland er, och har naturligtvis gjort ett antal yttranden också. Ändå kan jag inte låta bli att känna att mina ord och mitt verk inte riktigt har uppfyllt syftet med mitt verk i de sista dagarna. För i de sista dagarna är inte mitt verk till för en viss persons eller vissa människors skull, utan för att visa mitt inneboende sinnelag. Men av en mängd olika skäl – kanske brist på tid eller ett hektiskt arbetsschema – så har mitt sinnelag inte gjort det möjligt för människan att lära känna mig det minsta. Därför tar jag nu ett stort steg vidare in i min nya plan, in i mitt slutliga verk, för att bläddra upp en ny sida i mitt verk så att alla som ser mig kommer att slå sig för bröstet och gråta och klaga oupphörligt med anledning av min existens. Detta beror på att jag för slutet på mänskligheten till världen, och från och med nu blottlägger jag hela mitt sinnelag för mänskligheten, så att alla som känner mig och alla de som inte gör det skall kunna fröjda sina ögon och se att jag verkligen har kommit till den mänskliga världen, har kommit till jorden där alla ting förökar sig. Detta är min plan, det är min enda ”bekännelse” sedan jag skapade mänskligheten. Jag önskar att ni kunde ägna er odelade uppmärksamhet åt varje rörelse från mig, för min stav pressas åter igen tätt mot mänskligheten, mot alla dem som motsätter sig mig.

Tillsammans med himlarna inleder jag det verk jag måste göra. Och alltså går jag fram genom strömmarna av människor och rör mig mellan himmel och jord, utan att någon någonsin uppfattar mina rörelser eller tar notis om mina ord. Därför framskrider min plan fortfarande smidigt. Det är bara det att alla era sinnen har blivit så förlamade att ni inte känner till stegen i mitt verk det allra minsta. Men det kommer förvisso en dag då ni kommer att inse min avsikt. Idag lever jag tillsammans med er och lider tillsammans med er. Jag har sedan länge förstått den inställning som mänskligheten har till mig. Jag önskar inte klargöra något ytterligare, än mindre ge fler exempel på ett smärtsamt ämne för att dra skam över er. Min enda önskan är att ni behåller allt ni har gjort i era hjärtan så att vi kan göra upp era räkenskaper på den dag då vi möts igen. Jag önskar inte falskeligen anklaga någon enda bland er, för jag har alltid handlat rättvist, skäligt och med heder. Naturligtvis önskar jag också att ni kunde vara öppna och ädelmodiga och inte göra något som går emot himlen och jorden och ert samvete. Detta är det enda jag ber er om. Många människor känner sig rastlösa och illa till mods eftersom de har begått ohyggliga felsteg, och många skäms över sig själva eftersom de aldrig har utfört en enda god gärning. Ändå finns det också många som, långt ifrån att känna sig vanhedrade av sina synder, blir värre och värre, och helt sliter av masken som döljer deras ohyggliga drag – som ännu inte hade blottlagts helt – för att sätta mitt sinnelag på prov. Jag bryr mig inte om, och tar inte heller noggrann notis om, någon persons handlingar. Istället gör jag det verk jag borde göra, vare sig det är att samla information, eller färdas omkring, eller göra något som intresserar mig. I viktiga tider går jag vidare med mitt verk bland människorna som planen var från början, inte en sekund för sent eller för tidigt, och med både lätthet och skyndsamhet. Men för varje steg i mitt verk kastas vissa människor åt sidan, för jag föraktar deras insmickrande sätt och deras hycklade underkastelse. De som är avskyvärda för mig kommer helt klart att bli övergivna, antingen avsiktligt eller oavsiktligt. Kort sagt vill jag att alla som jag föraktar skall vara långt borta från mig. Självfallet kommer jag inte att skona de ondskefulla som är kvar i mitt hus. Eftersom dagen för människans straff är nära, har jag inte bråttom att kasta ut alla dessa usla själar, för jag har en egen plan.

Nu är den tid då jag avgör slutet för varje person, inte den fas då jag började arbeta med människan. I min förteckning skriver jag ner varje persons ord och gärningar, en i taget, och även deras väg när de följer mig, deras inneboende egenskaper, och deras slutprestation. På så sätt skall ingen slags människa undkomma min hand, och alla skall vara med sin egen sort, så som jag anvisar. Jag bestämmer slutmålet för alla personer, inte utifrån ålder, befattning, mängden lidande eller, minst av allt, i hur hög grad de ber om medömkan, utan efter om de innehar sanningen. Det finns inget annat val än detta. Ni måste inse att alla de som inte följer Guds vilja kommer att bli straffade. Detta är ett oåterkalleligt faktum. Alla de som blir straffade straffas därför på det sättet för Guds rättfärdighet och som vedergällning för sina åtskilliga onda gärningar. Jag har inte gjort en enda ändring i min plan sedan den påbörjades. Saken är bara den, när det gäller människorna, att de som jag riktar mina ord till verkar minska i antal, liksom de som jag verkligen godkänner. Dock vidhåller jag att min plan aldrig har ändrats; snarare är det människans tro och kärlek som hela tiden ändras, hela tiden avtar, till den grad att det är möjligt för varje människa att gå från att fjäska för mig till att bli kylig mot mig eller rentav stöta bort mig. Min inställning till er kommer varken att vara varm eller kall, förrän jag känner äckel och avsky, och slutligen utmäter straff. På dagen för ert straff, kommer jag emellertid fortfarande att se er, men ni skall inte längre kunna se mig. Eftersom livet bland er redan har blivit tröttsamt och tråkigt för mig, har jag självfallet valt olika omgivningar att leva i, för att lättare kunna undvika skadan från era fientliga ord och hålla mig undan ert outhärdligt tarvliga beteende, så att ni inte längre kan bedra mig eller behandla mig på ett rutinmässigt sätt. Innan jag lämnar er, måste jag ändå uppmana er att avhålla er från att göra det som inte är förenligt med sanningen. Istället bör du göra det som är behagligt för alla, det som medför nytta för alla människor, och det som är till nytta för ditt eget slutmål; annars är den som lider mitt i katastrofen ingen annan än du själv.

Min barmhärtighet uttrycks över dem som älskar mig och förnekar sig själva. Och det straff som hemsöker de ondskefulla är just ett bevis på mitt rättfärdiga sinnelag, och ännu mer ett vittnesbörd om min vrede. När katastrofen kommer, skall hungersnöd och pest drabba alla dem som motsätter sig mig, och de kommer att gråta. De som har begått all slags ondska, men som har följt mig i många år, kommer inte att undkomma att betala för sina synder; även dessa, som drabbas av en katastrof vars like sällan har setts genom miljoner år, kommer att leva i ett ständigt tillstånd av panik och rädsla. Och de av mina följeslagare som enbart har varit lojala mot mig skall fröjda sig och klappa i händerna över min makt. De kommer att uppleva obeskrivlig belåtenhet och leva i en glädje som jag aldrig förut har skänkt åt mänskligheten. För jag värdesätter människornas goda gärningar och avskyr deras onda gärningar. Sedan jag först började leda mänskligheten har jag ivrigt hoppats på att vinna en grupp människor med samma sinne som jag. Jag har aldrig glömt dem som inte är av samma sinne som jag; jag har med vämjelse bevarat dem i mitt hjärta, och bara väntat på tillfället att hemsöka dem med min vedergällning, som jag kommer att njuta av att se. Min dag har slutligen kommit idag, och jag behöver inte vänta längre!

Mitt slutliga verk är inte bara till för att straffa människan utan också för att ställa i ordning människans slutmål. Dessutom är det för att få erkännande från alla för allt som jag har gjort. Jag vill att varje människa skall se att allt jag har gjort är rätt, och att allt jag har gjort är ett uttryck för mitt sinnelag; det är inte människans gärning, och minst av allt naturens, som har frambringat mänskligheten. Tvärtom är det jag som livnär varje levande varelse i skapelsen. Utan min existens kommer mänskligheten bara att förgås och utsättas för olyckornas gissel. Ingen människa kommer någonsin mer att se den fagra solen och månen eller den gröna världen; mänskligheten skall endast möta den kyliga natten och den ostoppbara dödsskuggans dal. Jag är mänsklighetens enda frälsning. Jag är mänsklighetens enda hopp, och dessutom är jag han som hela mänsklighetens existens vilar på. Utan mig kommer mänskligheten omedelbart att bli helt stillastående. Utan mig kommer mänskligheten att drabbas av katastrofer och bli nedtrampade av alla slags spöken, fastän ingen fäster avseende vid mig. Jag har gjort verk som inte kan göras av någon annan, och mitt enda hopp är att människan kan återbetala mig med några goda gärningar. Fastän de som kan återbetala mig är mycket få, kommer jag fortfarande att slutföra min resa i den mänskliga världen och påbörja nästa steg i mitt verk som breder ut sig, för allt mitt rusande fram och tillbaka mitt bland människorna under de här många åren har burit frukt, och jag är mycket belåten. Det jag bryr mig om är inte antalet människor utan snarare deras goda gärningar. I varje fall hoppas jag att ni bereder tillräckligt många goda gärningar för ert eget slutmål. Då kommer jag att bli tillfredsställd; i annat fall kommer ingen av er att undkomma den katastrof som drabbar er. Katastrofen har sitt ursprung i mig och iscensätts naturligtvis av mig. Om ni inte kan framstå som goda i mina ögon, kommer ni inte att kunna undgå att drabbas av katastrofen. Mitt i motgångarna ansågs inte era handlingar och gärningar helt lämpliga, för er tro och kärlek var ihåliga, och ni visade er bara vara antingen skygga eller hårdhudade. Angående detta kommer jag bara att utfärda en dom om huruvida det var gott eller dåligt. Det jag bekymrar mig för är fortfarande hur var och en av er handlar och uttrycker sig, och utifrån detta skall jag fastställa ert slut. Emellertid måste jag klargöra detta: Jag skall inte visa någon mer barmhärtighet till dem som inte visade mig minsta lojalitet i tider av motgång, för min barmhärtighet sträcker sig bara så långt. Dessutom tycker jag inte om någon som en gång har förrått mig, och än mindre tycker jag om att umgås med dem som säljer ut sina vänners intressen. Detta är mitt sinnelag, oavsett vem den personen må vara. Jag måste berätta detta för er: Var och en som krossar mitt hjärta skall inte få något förbarmande från mig en andra gång, och var och en som har varit trogen mot mig skall för alltid förbli i mitt hjärta.