Kapitel 5

Min andes röst uttrycker hela mitt sinnelag. Förstår ni(pl)? Att inte ha detta klart för sig vore detsamma som att göra direkt motstånd mot mig. Har ni(pl) verkligen förstått hur viktigt detta är? Inser ni(pl) verkligen hur mycket möda, hur mycket energi, jag offrar på er(pl)? Vågar ni verkligen visa öppet vad ni har gjort och hur ni har betett er mitt framför mig? Och ni(pl) har mage att kalla er själva för mitt folk inför mitt ansikte – ni har ingen skam i kroppen och än mindre något vett! Förr eller senare kommer människor som ni att kastas ut ur mitt hus! Försök inte smita undan era plikter och låtsas att ni har vittnat för mig! Är det här något som mänskligheten är kapabel till? Om ingenting återstod av dina(s) avsikter och dina mål skulle du(s) för länge sedan ha slagit in på en annan väg. Tror du inte att jag vet hur mycket det mänskliga hjärtat kan rymma? Från och med nu måste du träda in i trosutövandets verklighet i allt du gör; du kommer inte längre att klara dig med att bara låta läpparna fladdra, så som du(s) har gjort hittills. Tidigare lyckades de flesta av er leva som parasiter under mitt tak; det faktum att ni kan stå ståndaktiga i dag beror helt och hållet på mina ords stränghet. Tror du(s) att jag uttalar mig slumpmässigt och utan syfte? Omöjligt! Jag blickar ner på allt från min upphöjda position och utövar min makt över allt från min upphöjda position. På samma sätt har jag infört min frälsning på jorden. Det finns inte ett ögonblick då jag inte följer vartenda steg människor tar och allt de säger och gör från min hemliga plats. Människor är som öppna böcker för mig: Jag ser och känner varenda en av dem. Den hemliga platsen är min boning, och hela himlavalvet är den bädd jag vilar på. Satans styrkor kan inte nå mig, för jag flödar över av majestät, rättfärdighet och omdöme. I mina ord finns en outsäglig hemlighet. När jag talar blirni ni totalt förvirrade som fåglar som just har kastats i vattnet, eller som spädbarn som just blivit skrämda och inte tycks veta någonting, därför att erer ande har hamnat i chock. Varför säger jag att den hemliga platsen är min boning? Förstår du den djupare innebörden i (s)mina ord? Vilka människor är kapabla att lära känna mig? Vilka är kapabla att lära känna mig så som de känner sin egen far och mor? Jag följer dem noga där jag vilar i min boning: Alla människor på jorden flänger omkring, ”reser världen runt” och jäktar fram och tillbaka, allt för sitt ödes och sin framtids skull. Men inte en enda en har kraft att avvara för att bygga mitt rike, inte ens så mycket som den ansträngning som krävs för att andas. Jag skapade människorna och har räddat dem från vedermödor många gånger; men alla dessa människor är otacksamma: Inte en enda en av dem kan räkna upp alla tillfällen då jag räddat dem. Det har gått så många år – så många århundraden – från världens skapelse fram till våra dagar; jag har gjort så många under och uppenbarat min visdom så många gånger. Trots det är människorna lika rubbade och avtrubbade som psykiskt sjuka, ja ibland till och med som vilda djur som rusar omkring i skogen, och har inte minsta avsikt att bry sig om mina angelägenheter. Många gånger har jag avkunnat dödsdomar mot människor och dömt dem att dö, men min förvaltningsplan kan inte ändras av någon. Och därför fortsätter människorna att i mina händer avslöja de gamla företeelser de klamrar sig fast vid. På grund av stegen i mitt verk har jag än en gång räddat er(pl) varelser som föddes in i en stor degenererad, depraverad, smutsig och lumpen släkt.

Mitt planerade verk fortskrider framåt utan ett ögonblicks avbrott. Efter att ha kommit in i rikets tidsålder och fört er in i mitt rike som mitt folk kommer jag att ställa andra krav på er;(pl) det vill säga, jag kommer att börja kungöra för er den konstitution som jag ska styra denna era med:

Eftersom ni kallas mitt folk, ska ni kunna förhärliga mitt namn, alltså vittna mitt uppe i prövningar. Om några försöker föra mig bakom ljuset och dölja sanningen för mig eller ägnar sig åt vanhedrande affärer bakom min rygg, kommer de utan undantag att jagas ut och avlägsnas från mitt hus för att vänta till dess jag tar itu med dem. De som varit otrogna eller olydiga mot mig i gångna tider och nu reser sig upp igen för att döma mig offentligt – även de kommer att jagas ut ur mitt hus. De som är mitt folk måste ständigt ta hänsyn till mina bördor och söka kunskap om mina ord. Endast sådan människor kommer jag att upplysa, och de kommer helt visst att leva under min vägledning och upplysning och aldrig utsättas för tuktan. De som inte tar hänsyn till mina bördor utan koncentrerar sig på att planera för sin egen framtid – alltså de som inte siktar på att behaga mitt hjärta med sina handlingar utan tvärtom väntar sig nådegåvor – dessa tiggarliknande krakar vägrar jag absolut använda, för sedan de föddes har de inte vetat något om vad det innebär att ta hänsyn till mina bördor. De är människor som saknar normalt förnuft; sådana människor lider av ”näringsbrist” i hjärnan och behöver gå hem och få lite ”näring” i sig. Jag har ingen användning för sådana människor. Bland mitt folk, kommer alla att vara skyldiga att betrakta kunskap om mig som en obligatorisk plikt som ska följas fram till slutet, precis som att äta, klä sig och sova, något man inte glömmer för ett ögonblick, så att det slutligen blir lika välbekant att känna mig som att äta — något man gör utan ansträngning med van hand. När det gäller de ord jag talar, måste vartenda ett intas med största möjliga tro och tas upp helt och hållet; det duger inte med några oengagerade halvmesyrer. Om någon inte bryr sig om mina ord kommer det att betraktas direkt motstånd mot mig; om någon inte äter av mina ord eller försöker lära känna dem kommer att betraktas som någon som inte bryr sig om mig och kommer omedelbart att sopas ut genom dörren från mitt hus. Som jag har sagt tidigare är skälet att vad jag vill ha inte är en massa människor utan ett fåtal utvalda. Om så inte mer än en av hundra klarar av att lära känna mig genom mina ord, så kastar jag villigt bort alla de andra för att fokusera på att ge denna enda människa upplysning och insikt. Av detta förstår ni att det inte nödvändigtvis är så att enbart större antal kan uppenbara mig och leva ut mig. Vad jag vill ha är vete (även om axen kanske inte är fulla av korn) och inte ogräs (även om axen är fulla nog att väcka beundran). När det gäller dem som inte bryr sig om att söka utan beter sig slött och slappt så bör de ge sig iväg självmant. Jag vill inte se dem mer, för i så fall är risken att de fortsätter att bringa skam över mitt namn. Angående vad jag kräver av mitt folk nöjer jag mig tills vidare med de här föreskrifterna och väntar med att införa ytterligare sanktioner, beroende på hur omständigheterna förändras.

Förr trodde de flesta människor att jag var visdomens Gud, att jag var den Gud som blickade djupt in i människornas hjärtan; men det var bara ytligt prat. Om människorna verkligen hade känt mig, skulle de inte ha vågat dra några förhastade slutsatser utan skulle istället ha fortsatt att försöka lära känna mig genom mina ord. Först när de nått det stadium där de verkligen såg mina gärningar skulle de ha varit värdiga att kalla mig vis och underbar. Er(pl) kunskap om mig är alltför ytlig. Genom tiderna har så många människor tjänat mig under så många år och verkligen lärt känna något om mig när de sett mina gärningar. Därför hade de alltid ha ett undergivet hjärta gentemot mig och vågade inte ens tänka tanken att sätta sig upp mot mig, på grund av svårigheten att söka upp mina fotspår. Om de här människorna inte hade min vägledning skulle de inte våga agera förhastat. Efter att ha levt igenom många år av erfarenheter generaliserade de slutligen en del av det de visste om mig och kallade mig klok, underbar och rådgivare, sa att mina ord är som ett tveeggat svärd, att mina gärningar är väldiga, enastående och förunderliga, att jag är klädd i majestät, att min visdom når högre än himlavalvet och andra insikter. Idag är dock er(pl) kunskap om mig endast baserad på den grund de har lagt, så de allra flesta av er rabblar bara som papegojor de ord som de har sagt. Det är enbart därför att jag tar hänsyn till hur ytlig er kunskap om mig är och hur fattig er ”utbildning” är, som jag har besparat er(pl) så mycket tuktan. Ändå känner de allra flesta av er fortfarande inte er själva, eller också tror ni att ni redan har strävat efter min vilja i era gärningar och att ni därför har undgått dom. Eller också tror ni att jag har tappat mänsklighetens gärningar ur sikte helt och hållet sedan jag blivit kött, och att ni därför också har undgått tuktan. Eller så tror ni att den Gud ni tror på inte existerar i universums vidsträckta rymder, och därför har ni reducerat detta att lära känna Gud till en syssla som får skötas på fritiden snarare än något som bärs i hjärtat som en plikt som måste uppfyllas och använder tron på Gud som ett sätt att fördriva tiden ni annars skulle ägnat åt att göra ingenting. Om jag inte tyckte synd om er för er(pl) brist på kvalifikationer, förnuft och insikter skulle ni alla förgås i min tuktan och utplånas ur tillvaron. Men till dess att mitt verk på jorden är avslutat kommer jag att fortsätta att ha överseende med mänskligheten. Det här är något ni(pl) alla måste känna till, så sluta blanda ihop gott och ont.

Föregående: Kapitel 4

Nästa: Kapitel 6

Om du har några svårigheter eller frågor som rör din tro, kontakta oss när du vill.
Kontakta oss
Kontakta oss via Messenger

Relaterat innehåll

Kapitel 12

När blixten ljungar från Östern – vilket också är exakt det ögonblick då jag börjar tala – i det ögonblick då blixten ljungar lyses hela...

Inställningar

  • Text
  • Teman

Rena bakgrundsfärger

Teman

Stil

Stilstorlek

Radavstånd

Radavstånd

Sidbredd

Innehåll

Sök

  • Sök i denna text
  • Sök i denna bok