Kanske har våra bröder och systrar fått ett slags skiss av händelseförloppet, stegen och metoderna i Guds verk i Fastlandskina, men jag upplever alltid att det är bättre att göra en tillbakablick, eller en liten summering, för våra bröder och systrar. Jag tar bara det här tillfället i akt att uttrycka lite av det jag har på hjärtat; jag talar inte om någonting utanför detta verk. Jag hoppas att bröderna och systrarna kan förstå hur jag känner, och jag ber också ödmjukt att alla de som läser mina ord förstår och förlåter min ringa mognad, att mina livserfarenheter är i sanning otillräckliga och att jag verkligen inte kan hålla huvudet högt inför Gud. Men jag känner ändå alltid att detta bara är objektiva skäl. Kort sagt, oavsett vad som händer, så kan inga människor, händelser eller ting lägga hinder i vägen för vår gemenskap i Guds närvaro, och jag hoppas att våra bröder och systrar kan arbeta hårdare inför Gud tillsammans med mig. Jag skulle vilja frambära följande bön: ”O Gud! Visa oss barmhärtighet så att jag och mina bröder och systrar kan kämpa tillsammans under herraväldet av våra gemensamma ideal, vara dig trogen intill döden och aldrig svika vårt löfte!” Dessa ord är vad jag föresatt mig inför Gud, men man kan också säga att det är mitt motto som en man av köttet som Gud använder. Jag har många gånger delat denna bön i gemenskapen med mina bröder och systrar vid min sida, och jag har förmedlat den som ett budskap till dem som stått intill mig. Jag vet inte vad människor tycker om den, men oavsett vilket tror jag att de inte bara har en aspekt av subjektiv ansträngning, utan än mer, att de också innehåller någon aspekt av en objektiv teori. På grund av det är det möjligt att en del människor har vissa åsikter, och du kan ta dessa ord som ditt motto och se hur stark din drift blir att älska Gud. En del människor bildar sig en viss föreställning när de läser de här orden, och de tänker: ”Hur kan något så vardagligt, vanligt att säga ge människor en stark drift att älska Gud intill döden? Och det har ju inget att göra med ämnet vi diskuterar, ’Vägen.’” Jag medger att dessa ord inte är så tilltalande, men jag har alltid ansett att de kan leda människor in på rätt spår och göra att de genomgår alla möjliga prövningar längs vägen av tro på Gud, utan att tappa modet eller vända om. Det är därför jag alltid behandlar detta som mitt motto, och jag hoppas att människor kan fundera noga över det. Men det är inte min avsikt att tvinga alla att acceptera mina synsätt – det är bara ett förslag. Oavsett vad andra människor tycker om mig, tror jag att Gud kommer att förstå den inre dynamiken hos var och en av oss. Gud arbetar ständigt med oss alla, och hans arbete är outtröttligt. Det beror på att vi alla föddes i den stora röda drakens land – det är därför han verkar på det sätt han gör i oss. De som föddes i den stora röda drakens land har turen att få den här sortens verk av den Helige Ande. Som en av dem känner jag starkt hur kär, respektabel och ljuvlig Gud är. Detta är Guds omsorger om oss. Ett sådant underutvecklat, konservativt, feodalt, vidskepligt och lastbart imperium av proletariatet vinner den här sortens verk från Gud. Utifrån detta står det klart för mig att vi, denna grupp människor i den sista tidsåldern, är mycket välsignade. Jag tror att alla bröder och systrar vars andliga ögon har öppnats för att se detta verk kommer att gråta av glädje som resultat. Och kommer då inte du att uttrycka dig själv inför Gud genom att dansa av glädje? Kommer du inte att erbjuda Gud sången i ditt hjärta? Och när den tiden är kommen, kommer du inte att visa Gud din beslutsamhet och göra upp en ny plan inför honom? Jag tror att allt detta är vad normala människor som tror på Gud bör göra. Som människor anser jag att var och en av oss bör uttrycka sig på något sätt inför Gud. Det är vad en person med känslor bör göra. När vi betraktar kalibern hos alla i omgivningen och vår födelseplats så ser vi hur mycket förödmjukelse Gud har utstått för att kunna komma in ibland oss. Även om vi har viss kunskap om Gud inom oss, utifrån vad vi känner till, är Gud så stor, så suverän och så ärbar att det är tillräckligt för att vi ska förstå hur stort hans lidande bland människorna har varit i jämförelse. Men detta är fortfarande ett vagt uttalande, och människor kan bara se det som ord och dogmer. Det beror på att människorna ibland oss är alltför bedövade och avtrubbade. Jag kan bara lägga mer energi på att förklara det här problemet för alla de bröder och systrar som skulle acceptera det, så att våra andar kan beröras av Guds Ande. Må Gud öppna våra andliga ögon så att vi kan se det pris han har betalat, den ansträngning han har gjort och den energi han har lagt ner för vår skull.

Som en av dem i Fastlandskina som har accepterat Guds Ande känner jag djupt inom mig att vår kaliber verkligen är bristfällig. (Jag hoppas att våra bröder och systrar inte känner sig negativa på grund av detta – det är bara verkligheten.) I mitt praktiska liv har jag tydligt sett att allt det vi har och är, är så bakvänt. I det större sammanhanget handlar det om hur vi uppför oss i livet och i vår relation till Gud, och i det mindre sammanhanget handlar det om varje idé och tanke. Allt detta är ting som existerar objektivt, och de är svåra att dölja med ord eller illusoriska ting. Så när jag säger detta nickar de flesta och medger det, och de är övertygade om det om de inte brister i förnuft. Sådana personer kan inte ta till sig mitt perspektiv. Kanske vet jag verkligen inte vad artighet är, utan hänvisar till den sortens person utan omskrivningar, som ett veritabelt djur. Det beror på att den sortens person står lägst på totempålen i den stora röda drakens land – de är som grisar, eller hundar. Den sortens person har de starkaste bristerna i sin kaliber, och de är inte värdiga att stå inför Gud. Kanske är det så att mina ord är alltför ”oförskämda”. Jag representerar Guds Ande som verkar genom mig och jag förbannar denna djuriska, smutsiga varelse, och jag hoppas att mina bröder och systrar inte försvagas av detta. Det är möjligt att vi inte har några sådana personer ibland oss, men oavsett hur det ligger till med det anser jag att det är så den typen av personer ska hanteras. Vad tycker du?

Den stora röda drakens imperium har varit lastbart i många tusen år, ända till nu, och eftersom det konsekvent har motsatt sig Gud har Gud förbannat detta land och behandlat det med vrede, och efter det har han utmätt sin tuktan. Detta land som förbannats av Gud har utsatts för rasdiskriminering, och det befinner sig fortfarande i ett underutvecklat tillstånd. Det land som vi föddes i är samlingsområde för många orena andar, och därför härjar de här och söker dominans i landet. Detta har lett till att de som fötts här har blivit besudlade. Människors vanor, seder, föreställningar och begrepp är bakåtsträvande och gammaldags, så de bildar sig alla möjliga föreställningar om Gud som de än så länge inte lyckats skaka av sig. I synnerhet beter de sig på ett sätt inför Gud och på att annat sätt bakom ryggen på honom, och de tror felaktigt att de tjänar Gud när de avgudar Satan. Detta är en uppvisning i att vara mest bakåtsträvande. Gud har utfört så mycket verk i Fastlandskina och har talat så många av sina ord, men människorna förblir ändå ytterligt bedövade och likgiltiga. De gör fortfarande samma arbete som de gjorde tidigare, och de har ingen förståelse för Guds ord överhuvudtaget. När Gud kungjorde att det inte fanns någon framtid och inget hopp blev det omedelbart den kallaste vinter i en kyrka som varit levande i sommarvärmen. Människors sanna jag blottlades i dagens ljus, och deras tidigare självförtroende, kärlek och styrka försvann spårlöst. Och nu har ingen av dem återfått sin vitalitet. De säger med ord att de älskar Gud, och även om de inte vågar klaga i hjärtat så har de helt enkelt inte den kärleken, oavsett vad de gör. Vad beror det på? Jag tror att våra bröder och systrar kommer att erkänna detta faktum. Må Gud upplysa oss, så att vi alla kan lära känna hans ljuvlighet, älska vår Gud i djupet av vårt hjärta, och uttrycka den kärlek vi alla har för Gud i olika positioner; må Gud skänka oss ett hjärta som är orubbligt i sin uppriktiga kärlek till honom – det är vad jag hoppas på. Med det sagt känner jag viss sympati för mina bröder och systrar som också föddes i detta smutsiga land, och därför har ett hat mot den stora röda draken växt inom mig. Den förhindrar vår kärlek till Gud och lockar fram vår girighet efter framtidsutsikter. Den frestar oss att vara negativa, att göra motstånd mot Gud. Det har varit den stora röda draken som har lurat oss, fördärvat oss och hemsökt oss fram till idag, till den punkt där vi inte längre kan återbetala Guds kärlek med våra hjärtan. Vi har drivkraften i hjärtat, men trots att vi vill göra det är vi maktlösa. Vi är alla drakens offer. Av den anledningen hatar jag den från djupet av mitt hjärta, och jag längtar efter att förgöra den. Men när jag tänker en gång till vore det meningslöst, och det skulle bara ge Gud bekymmer, så jag återvänder till dessa ord – jag beslutar mig i hjärtat för att göra hans vilja – att älska Gud. Det är den väg jag tar – det är den väg som jag, en av hans skapelser, bör gå. Det är det jag bör ägna mitt liv åt. Dessa ord kommer från mitt hjärta, och jag hoppas att mina bröder och systrar ska känna sig uppmuntrade av att läsa dessa ord, så att mitt hjärta kan få lite frid. För mitt mål är att göra Guds vilja och därmed leva ett liv fullt av mening och strålglans. I detta kommer jag att kunna dö utan ånger, med hjärtat fullt av tillfredsställelse och tröst. Skulle du vilja göra det? Är du någon som har den sortens beslutsamhet?

Att Gud kan verka i dessa så kallade ”sjuka män i östra Asien” är hans stora makt. Det är hans ödmjukhet och fördoldhet. Oavsett hans hårda ord eller hans tuktan av oss bör vi prisa honom från djupet av vårt hjärta för hans ödmjukhet, och älska honom till slutet för detta. Människor som fjättrats av Satan i många tusen år har fortsatt att leva under hans inflytande, och de har inte kastat av sig honom. De har fortsatt sitt bittra famlande och kämpande. I det förflutna brände de rökelse, och de bugade sig för Satan och avgudade honom, och de fjättrades av familjen och andra sekulära konstellationer och sociala interaktioner. De kunde inte kasta av sig dem. I den sortens rovgiriga samhälle, var kan någon hitta ett meningsfullt liv? Det som folk berättar om är ett liv av lidande, och lyckligtvis har Gud räddat dessa oskyldiga människor och tagit oss under sin omsorg och sitt beskydd, så att våra liv är glädjerika och inte längre fulla av oro. Vi har fortsatt att leva under hans nåd ända fram till nu. Är inte detta Guds välsignelse? Hur kan någon ha mage att ställa överdrivna krav på Gud? Har han gett oss så lite? Är ni inte nöjda än? Jag tror att det är dags för oss att återbetala Gud för hans kärlek. Även om vi fortfarande är föremål för åtskilligt hån, förtal och förföljelse för att vi följer vägen att tro på Gud, så tror jag att det har en mening. Det är en ära, ingen skam, och oavsett vilket så är det inga små välsignelser vi får ta emot. I oräkneliga stunder av besvikelse har Guds ord skänkt tröst, och innan vi vetat ordet av har sorg vänts i glädje. I oräkneliga stunder av brist har Gud skänkt oss välsignelser, och vi har sörjts för genom hans ord. I oräkneliga stunder av sjukdom har Guds ord skänkt oss liv – vi har befriats från faror och förts från fara till trygghet. Du har redan fått så många sådana saker utan att inse det. Kan det möjligen vara så att du inte minns?