Jag har utfört så mycket arbete på jorden och vandrat bland människorna i så många år. Trots det har människor sällan kunskap om min gestalt och mitt sinnelag, och få kan förklara i detalj det arbete jag utför. Folk saknar för mycket – de saknar alltid förståelse av vad jag gör och deras hjärtan är alltid på sin vakt, som om de är livrädda att jag ska föra in dem i en annan situation och sedan strunta i dem. Därför är folks attityd till mig alltid ljummen och förenad med ett stort mått av försiktighet. Det beror på att folk har nått fram till den dag som i dag är utan att förstå det arbete jag utför, och särskilt förbryllade är de över de ord jag talar till dem. De bär mina ord i sina händer och vet inte om de ska vara fast beslutna att tro på dem eller om de borde känna tveksamhet och glömma dem. De vet inte om de ska omsätta dem i praktiken eller om de bör vänta och se. De vet inte om de ska kasta allt åt sidan och sedan djärvt följa mig eller om de ska fortsätta att stå på vänskaplig fot med världen. Människors inre världar är så komplicerade och de är så listiga. Eftersom folk inte kan se mina ord klart och inte kan se dem till fullo, har många av dem svårt att omsätta dem i praktiken och svårt att lägga sina hjärtan framför mig. Jag förstår verkligen era svårigheter. Många svagheter är oundvikliga när man lever i köttet och många yttre omständigheter skapar problem för er. Ni ger er familj mat på bordet och jobbar hårt hela dagarna alltmedan tiden mödosamt släpar sig fram. Det finns många svårigheter med att leva i köttet, det förnekar jag inte, och mina krav på er är naturligtvis anpassade till era svårigheter. Alla kraven i det verk jag utför utgår från er aktuella mognad. När folk arbetade förr i tiden kanske deras krav på er innehöll sådant som var orimligt, men ni ska veta att jag aldrig har sagt eller gjort något som inneburit att jag ställt orimliga krav på er. Allt jag kräver utgår från människors natur, kött och vad de behöver. Ni ska veta, och det kan jag säga klart och tydligt, att jag inte har något emot lite resonligt tänkande när det handlar om människor och deras ursprungsnatur. Det är bara för att folk inte förstår vilken standard mina krav på dem faktiskt har – och inte heller förstår den ursprungliga innebörden av mina ord – som de än i dag fortsätter att tvivla på mina ord och mindre än hälften av människorna tror på mina ord. Resten är icke-troende och dessa som tycker om att höra mig ”berätta sagor” är ännu fler. Dessutom finns det många som roas av spektaklet. Jag varnar er: Många av mina ord har redan upplåtits för dessa som tror på mig, och de som njuter av den underbara synen av riket men är utelåsta utanför dess port har jag redan förkastat. Är ni inte bara ogräs som jag avskyr och har stött bort? Hur kunde ni ta farväl av mig och sedan glatt välkomna min återkomst? Jag ska säga er att när människorna i Nineve hade hört Jehovas vreda ord omvände de sig genast och klädde sig i säck och aska. Det var på grund av att de trodde på hans ord som de fylldes av fruktan och bävan och omvände sig och klädde sig i säck och aska. Och trots att människorna i dag också tror på mina ord och i ännu högre grad tror på att Jehova i dag på nytt har kommit bland er, är er attityd inget annat än vanvördig, som om ni bara iakttar den Jesus som föddes i Judéen för flera tusen år sedan och nu har stigit ner mitt ibland er. Jag är väl medveten om den svekfullhet som bor i era hjärtan; de flesta av er följer mig av nyfikenhet och har kommit att söka mig på grund av sin tomhet. När er tredje önskan går om intet – er önskan om ett fridfullt och lyckligt liv – upplöses också er nyfikenhet. Den svekfullhet som finns i allas era hjärtan avslöjas i era ord och gärningar. För att säga det rent ut, ni är bara nyfikna på mig, ni fruktar mig inte. Ni ger inte akt på era tungor och än mindre tyglar ni ert beteende. Hurdan är då er tro egentligen? Är den äkta? Ni använder bara mina ord för att skingra er oro och lindra er tristess, för att fylla ut de återstående tomrummen i ert liv. Vem bland er har omsatt orden i praktisk handling? Vem har äkta tro? Ni fortsätter att ropa ut att Gud är en Gud som ser djupt in i människors hjärtan, men hur förenlig med mig är den Gud ni ropar om i era hjärtan? När ni nu ropar på detta sätt, varför handlar ni då på ett annat sätt? Kan det vara så att det här är den kärlek ni vill återgälda mig med? Det råder ingen brist på hängivenhet på era läppar, men var är era offer och era goda gärningar? Hur skulle jag kunna hata er så mycket om det inte vore för att era ord når mina öron? Om ni verkligen trodde på mig, hur kunde ni då hamna i ett sådant tillstånd av bedrövelse? Ni ser så dystra ut som om ni stod inför rätta i dödsriket. Ni har ingen livskraft och ni pratar halvhjärtat om er inre röst – ni är till och med fulla av klagomål och förbannelser. Det är länge sedan ni tappade förtroendet för vad jag gör och till och med er ursprungliga tillit är borta, så hur i all världen ska ni kunna följa mig till slutet? Hur ska ni kunna bli frälsta på det här viset?

Även om mitt verk är till stor hjälp för er, har mina ord aldrig någon verkan på er och leder inte till någonting i er. Det är svårt att hitta någon för mig att göra fullkomlig och i dag har jag nästan förlorat hoppet om er. Jag har sökt bland er i flera år men det är svårt att hitta en förtrogen. Jag känner det som om jag inte har något förtroende att fortsätta verka i er och ingen kärlek att fortsätta älska er. Det beror på att jag för länge sedan vämjdes över dessa era ytterst små, patetiska resultat – det är som om jag aldrig hade talat bland er och aldrig verkat i er. Det ni har åstadkommit är så motbjudande – ni har alltid vanhedrat er själva och är nästan helt värdelösa. Jag kan knappast finna något människoliknande i er eller känna doften av en människa. Var är er friska doft? Var är det pris ni har betalat under många år och var är resultaten? Har ni aldrig funnit det? Mitt verk börjar nu om på nytt, en nystart. Jag tänker genomföra storslagna planer och jag vill utarbeta ännu större verk, men ni vältrar er fortfarande i gyttjan som tidigare, lever i det förflutnas smutsiga vatten och har i praktiken inte övergett er ursprungliga svåra belägenhet. Därför har ni fortfarande inte vunnit någonting från mina ord. Ni har fortfarande inte lämnat er hemmahamns gyttja och smutsvatten, och allt ni vet är mina ord, men faktum är att ni inte har trätt in i mina ords frihetsrike, så mina ord har aldrig öppnats upp för er och de är som en profetisk bok som varit förseglad i tusentals år. Jag framträder för er i era liv men ni är aldrig medvetna om det och ni känner inte ens igen mig. Nästan hälften av de ord jag säger är domsord över er, och de uppnår bara hälften av den verkan de borde uppnå, nämligen att fylla er med djup fruktan. Den återstående hälften är ord som ska lära er om livet och hur ni ska uppföra er, men det är som om de inte existerar för er. Det är som om ni lyssnar till lekande barn som pratar – ni ler alltid lite i mjugg och sedan händer ingenting. Ni har aldrig bekymrat er över dessa saker; ni har alltid iakttagit mina handlingar av ren nyfikenhet, så nu har ni fallit ner i mörkret och kan inte se ljuset – ni gråter ömkligt i mörkret. Vad jag vill ha är er lydnad, er villkorslösa lydnad, och dessutom kräver jag att ni ska vara fullständigt säkra på allt jag säger. Ni ska inte ha en försumlig inställning och ni ska särskilt inte handskas selektivt med mina ord – det behöver knappast sägas att ni alltid har varit likgiltiga i fråga om mina ord och mitt verk. Mitt arbete pågår mitt ibland er och jag har skänkt er mycket av mina ord, men om ni nonchalerar mig på det här viset kan jag helt enkelt ge bort det som ni inte har vunnit och omsatt i praktiken till hedniska familjer. Vad i skapelsen är inte i mina händer? De flesta av er har uppnått ”mogen ålderdom” och ni har inte energi att ta emot den här sortens verk som jag utför. Ni är som en Han Hao-fågel^[a], som av lättja nätt och jämnt hankar sig fram, och ni har aldrig tagit mina ord på allvar. De unga är extremt fåfänga och måttlösa och de bryr sig ännu mindre om mitt verk. De har ingen lust att njuta av delikatesserna vid min festmåltid – de är som en liten fågel som har flugit ut ur sin bur för att ge sig iväg långt bort. Hur kan den här sortens unga och gamla människor vara användbara för mig? De som är i hög ålder är benägna att använda mina ord som en trygghet tills de ligger i graven, så att deras själar kan fara upp till himlen när de dött – och det är tillräckligt för dem. Det är därför de redan nu hyser en ”stor längtan” och är ”mycket trygga”. Även om de är fyllda av tålamod inför mitt arbete, och även om de är rakryggade och orubbliga som en gammal man som är som en ogenomtränglig fästning och inte låter sig släpas bort eller besegras av någon eller något – är inte de här människornas tro full av ett liks vidskepliga stank? Var är deras väg? Är inte deras väg alltför lång, alltför fjärran, för dem? Hur skulle de kunna känna min vilja? Deras förtröstan må vara berömvärd, men hur många av dessa gamla är det inte som följer på ett förvirrat sätt men strävar efter liv? Hur många är det egentligen som förstår den verkliga betydelsen av mitt verk? Vilkas målmedvetenhet är inte sådan att de kan följa mig i denna värld i dag, och inte i en nära framtid kommer att fara ner i dödsriket utan föras till ett annat rike av mig? Tror ni att ert slutmål är en så enkel fråga? Även om alla ni ungdomar är som unga lejon har ni sällan den sanna vägen i era hjärtan. Er ungdom ger er inte rätt till mer av mitt verk; tvärtom väcker ni alltid min avsky för er. Trots att ni är unga saknar ni antingen vitalitet eller ambition – ni tar aldrig ställning när det gäller er framtid. Det är som om ni är både likgiltiga och grubblande. Man skulle kunna säga att den vitalitet, som borde finnas hos unga människor absolut inte står att finna hos er. Ni unga, som är på det här viset, ni tar inte ställning och har ingen förmåga att skilja mellan rätt och fel, gott och ont, vackert och fult. Det är omöjligt att hitta något hos er som är fräscht. Ni är nästan alltigenom gammaldags, och ni – ni unga, som är på det här viset – har också lärt er att följa med strömmen, att inte använda förnuftet. Ni kan aldrig dra en tydlig gränslinje mellan rätt och fel och ni kan inte skilja mellan sant och falskt i sakfrågor. Ni strävar aldrig efter förstklassighet, och inte heller kan ni säga vad som är rätt och vad som är fel, vad som är äkta och vad som är skenhelighet. Det finns ännu mer och ännu allvarligare stank av religion kvar i er än i gamla människor. Dessutom är ni arroganta och oresonliga, ni är tävlingslystna och er förkärlek för aggression är mycket stark – hur skulle denna sorts unga människa kunna besitta sanningen? Hur kan någon som inte kan ta ställning ställa sig upp och vittna? Hur kan någon som inte har förmågan att skilja mellan rätt och fel kallas en ung person? Hur kan någon som inte har en ung människas vitalitet, energi, fräschhet, lugn och stabilitet kallas min efterföljare? Hur kan någon som inte bär på någon sanning eller känsla för rättvisa, utan älskar att leka och bråka, vara värdig att vara mitt vittne? Ungdomar borde inte ha ögon som är fulla av svek och fördomar om människor, och det borde inte vara unga människor som utför destruktiva, avskyvärda handlingar. Ungdomar borde inte sakna ideal, ambitioner eller entusiastisk framstegsiver. De borde inte känna sig modfällda när det gäller sina framtidsutsikter och de borde inte heller förlora sitt hopp i livet eller sin framtidstro. De borde ha uthållighet nog att fortsätta längs den sanningens väg som de nu har valt för att förverkliga sin önskan att offra hela sitt liv för mig. De borde inte vara utan sanningen, och inte heller borde de hysa skenhelighet och orättfärdighet i det fördolda, utan de borde ta rätt ställning och stå fast vid den. De borde inte bara driva omkring, utan de borde hysa en anda av mod att offra och kämpa för rättvisa och sanning. Unga människor borde ha mod att inte ge vika för mörkrets krafters förtryck och att förändra sin tillvaros mening. Unga människor borde inte resignera inför motgångar, utan vara öppna och uppriktiga med en överseende inställning till sina bröder och systrar. Det här är naturligtvis krav jag ställer på alla och även råd jag ger till alla. Men de är särskilt mina tröstande ord till alla de unga. Ni borde praktisera i enlighet med mina ord. I synnerhet unga människor borde inte sakna tåga att avgöra sakfrågor och söka rättvisa och sanning. Vad ni borde sträva efter är allt som är vackert och gott, ni borde skaffa er verklighet på allt positivt och även ta ansvar för ert liv – ni får inte ta lätt på det. Människor kommer till jorden och det är sällan man möter mig. Det är också sällan man har möjlighet att söka och att vinna sanningen. Varför skulle ni då inte sätta värde på denna underbara tid som den rätta vägen att sträva i detta liv? Och varför är ni alltid så avvisande mot sanningen och rättvisan? Varför låter ni den där orättfärdigheten och orenheten som leker med människor få er att alltid trampa på och förstöra er själva. Och varför ägnar ni er åt det som de orättfärdiga gör, precis som de gamla? Varför imitera ni de gamla tingens gamla sätt? Ert liv borde vara fyllt av rättvisa, sanning och helighet; ert liv borde inte vara så depraverat i så tidig ålder och leda er till att falla ner i Hades. Tycker ni inte att det här är alltför beklagligt? Tycker ni inte att det här är alltför orättvist för er?

Ni borde allesamman utföra ert synnerligen perfekta arbete och offra det på mitt altare som de bästa, unika offergåvor ni ger mig. Ni borde alla ta personlig ställning och stå fasta och inte låta er svepas omkring av varenda vindfläkt som moln på himlen. Ni arbetar hårt halva livet, så varför skulle ni inte söka det slutmål ni borde ha? Ni sliter en halv livstid och ändå låter ni era gris- och hundlika föräldrar släpa sanningen och betydelsen av er personliga överlevnad ner i graven. Tycker du inte att det är en stor orättvisa mot dig? Tycker du inte att det är ytterst meningslöst att leva på det här sättet? Att söka sanningen och den rätta vägen på det här viset kommer till slut att ställa till problem så att grannarna blir oroliga och hela familjen olycklig, och det resulterar i dödliga katastrofer – är det inte ett synnerligen meningslöst liv att du är på det här viset? Vems liv skulle kunna vara mer lyckosamt än ditt, och vems liv skulle kunna vara mer absurt än ditt? Söker du inte mig för att du vill vinna min glädje och få höra tröstande ord? Men när du har virrat omkring ett halvt liv och sedan provocerar mig tills jag är full av vrede och varken bryr mig om dig eller berömmer dig, är då inte hela ditt liv bortkastat? Och hur skulle du kunna ha mage att gå och möta de heligas själar från alla tider som befriats ur skärselden? Ni är likgiltiga mot mig och det slutar med att ni utlöser en ödesdiger katastrof – det vore bättre att ta vara på den här möjligheten och få en lycklig resa över det stora havet och sedan lyssna till mitt ”uppdrag”. Jag sa till dig för länge sedan att du i dag – så likgiltig som du är och ändå ovillig att ge dig av – till slut skulle inordnas och slukas av vågorna som jag har framkallat. Kan ni verkligen skydda er? Är du verkligen helt säker på att ditt nuvarande tillvägagångssätt garanterar att du blir fullkomliggjord? Är inte ditt hjärta väldigt hårt? Den här sortens efterföljelse, den här sortens strävan, den här sortens liv och den här sortens karaktär – hur skulle det kunna få mitt beröm?

Fotnoter:

a. Berättelsen om Han Hao-fågeln är mycket lik Aisopos fabel om myran och gräshoppan. Trots upprepade varningar från Han Hao-fågelns granne, en skata, föredrar den att sova i stället för att bygga ett bo medan vädret är varmt. När vintern kommer fryser fågeln ihjäl.