Ni har allesamman så usel karaktär!

Ni sitter allesamman på eleganta stolar och föreläser för de yngre generationerna som är av samma sort som ni och får dem att allesamman sitta hos er. Inte kan ni väl vara omedvetna om att luften gick ur era ”ättlingar” för länge sedan och att de förlorade mitt verk? Min härlighet skiner från landet i öster till landet i väster, men när den sprider sig till jordens ändar och börjar höja sig och lysa fram, då ska jag ta min härlighet från Öst och föra den till Väst så att mörkrets folk som har övergett mig i Öst fortsättningsvis inte kommer att få något ljus. När det händer kommer ni att leva i skuggans dal. Även om folk numera är hundra gånger bättre än förr, kan de likväl inte uppfylla mina krav och de utgör fortfarande inte något strålande vittnesbörd om mig. Att ni kan vara hundra gånger bättre än förr är helt och hållet ett resultat av mitt arbete, frukten av mitt verk på jorden. Men jag känner mig fortfarande äcklad av era ord och gärningar, liksom av er karaktär, och jag känner otrolig harm över hur ni beter er inför mig, för ni har inte någon förståelse av mig. Hur ska ni då kunna leva ut min härlighet, och hur ska ni kunna vara fullkomligt trogna mitt framtida verk? Er tro är mycket vacker; ni säger att ni är villiga att offra hela ert liv för mitt verk och att ni är villiga att dö för det, men era sinnelag har inte förändrats mycket. Ni pratar arrogant trots att ert uppträdande i själva verket är synnerligen bedrövligt. Det är som om folks tungor och läppar är i himlen medan deras fötter är långt nere på jorden, och därför är deras ord och gärningar liksom deras rykten fortfarande i trasor och spillror. Era rykten är förstörda, ert beteende är depraverat, ert språk är fattigt och ert liv är uselt; till och med hela er mänsklighet har sjunkit till usel bottennivå. Ni är trångsynta mot andra och ni tjafsar om varenda småsak. Ni grälar över era egna rykten och er status, så till den grad att ni är villiga att fara ner i helvetet och i eldsjön. Era ord och gärningar idag räcker för att jag ska slå fast att ni är syndiga. Era attityder gentemot mitt verk är nog för att jag ska slå fast att ni är orättfärdiga, och alla era sinnelag visar tillräckligt att ni är orena själar som är fulla av styggelser. Det ni visar prov på och det ni avslöjar är tillräckligt för att säga att ni är människor som har druckit så mycket ni förmått av orena andars blod. Ni avslöjar inte vad ni känner när inträde i riket kommer på tal. Tror ni att det räcker att vara som ni är idag för att ni ska kunna gå in genom porten till mitt himmelrike? Tror ni att ni kan få komma in i mitt verks och mina ords heliga land utan att era ord och gärningar först prövas av mig? Vem kan slå blå dunster i ögonen på mig? Hur skulle ert avskyvärda, lumpna beteende och prat kunna undgå min syn? Jag har konstaterat att era liv är liv som går ut på att dricka dessa orena andars blod och äta deras kött eftersom ni efterapar dem framför mig varje dag. Ert uppförande inför mig har varit synnerligen dåligt, så hur skulle jag kunna tycka annat än att ni är vidriga? Era ord innehåller orena andars orenheter: Ni bedrar, lurar, döljer och smickrar precis som de som sysslar med svartkonst och de som är falska och dricker de orättfärdigas blod. Alla människans uttryck är extremt orättfärdiga, så hur skulle alla människor kunna placeras i det heliga landet där de rättfärdiga är? Tror du att ditt avskyvärda beteende kan utmärka dig som helig jämfört med dessa orättfärdiga? Din ormlika tunga kommer till slut att förgöra ditt kött, detta kött som åstadkommer förödelse och utför vedervärdiga ting, och dina händer som är täckta med orena andars blod kommer till slut att dra ner din själ i helvetet. Varför nappar du då inte på denna chans att två dina smutsiga händer? Och varför tar du då inte vara på möjligheten att skära av dig denna tunga som talar orättfärdiga ord? Är du verkligen villig att lida i helvetets lågor för händernas, tungans och läpparnas skull? Jag vakar över allas hjärtan med båda ögonen, för långt innan jag skapade mänskligheten hade jag greppat deras hjärtan i mina händer. Jag hade för länge sedan genomskådat människors hjärtan, så hur skulle deras tankar kunna undfly min blick? Måste det inte vara för sent för dem att undgå att brännas av min ande?

Dina läppar är mer älskvärda än duvor, men ditt hjärta är ondskefullare än den där gamle ormen. Dina läppar är till och med lika vackra som libanesiska kvinnor, men ditt hjärta är inte vänligare än deras och det kan absolut inte jämföras med kanaanéernas skönhet. Ditt hjärta är så falskt! Det enda jag avskyr är de orättfärdigas läppar och deras hjärtan, och jag fordrar inte alls mer av folk än vad jag förväntar mig av de heliga; det är bara det att jag känner vämjelse över de orättfärdigas onda gärningar, och jag hoppas att de ska kunna göra sig av med sin orenhet och fly från sin nuvarande belägenhet, så att de kan skilja sig från dessa orättfärdiga och leva bland och vara heliga tillsammans med dessa som är rättfärdiga. Ni befinner er i samma omständigheter som jag, men ändå är ni täckta med smuts och har inte ens den minsta gnutta likhet med de människor som skapades i begynnelsen. Och eftersom ni dessutom varje dag härmar dessa orena andar, gör vad de gör och säger vad de säger, är ni så genomdränkta av deras lortiga vatten — även era tungor och läppar — att ni är helt täckta med smutsfläckar. Inte en enda del av er kan användas i mitt verk. Det är så hjärtslitande! Ni lever i en sådan värld av hästar och kreatur, och ändå känner ni er faktiskt inte bekymrade; ni är fulla av glädje och lever fritt och ledigt. Ni simmar omkring i det där lortiga vattnet men inser faktiskt inte att ni har hamnat i en så eländig belägenhet. Ni umgås dagligen med orena andar och interagerar med “exkrementer”. Din tillvaro är synnerligen vulgär och likväl är du inte medveten om att du absolut inte existerar i den mänskliga världen och att du inte råder över dig själv. Vet du inte om att ditt liv för länge sedan förtrampades av dessa orena andar eller att din karaktär för länge sedan besudlades av smutsvatten? Anser du att du lever i ett jordiskt paradis och att du är omsluten av lycka? Vet du inte att du har levt ett liv jämsides med orena andar och att du har existerat tillsammans med allt som de har förberett för dig? Hur skulle ditt sätt att leva kunna ha någon mening? Hur skulle ditt liv kunna ha något värde? Du har sprungit omkring för dina föräldrar, föräldrar besatta av orena andar, och likväl har du inte en aning om att de som förleder dig är just dessa besatta föräldrar som födde dig och fostrade dig. Du är inte heller medveten om att det faktiskt var de som gav dig all smuts; det enda du vet är att de kan ge dig ”glädje”, de tuktar dig inte, de dömer dig inte heller och i synnerhet förbannar de dig inte. De har aldrig blivit ursinniga på dig utan behandlar dig med kärlek och mildhet. Deras ord ger ditt hjärta näring och är så fängslande att du blir förvirrad och – utan att inse det – sugs in och är villig att stå till deras förfogande, att bli deras språkrör och tjänare. Du klagar inte över någonting utan arbetar lika villigt för dem som hundar och hästar; de bedrar dig. Därför reagerar du inte över huvud taget på det verk jag utför. Inte undra på att du alltid försöker slinka mellan mina fingrar i hemlighet, och inte undra på att du alltid försöker använda vackra ord för att lura till dig favörer av mig. Nu visar det sig att du redan hade en annan plan, ett annat upplägg. Du kan se lite av mina aktiviteter som den Allsmäktige, men du har inte den minsta kunskap om min dom och tuktan. Du har ingen aning om när min tuktan började; du vet bara hur du ska göra för att lura mig — men du vet inte att jag inte kommer att tolerera några överträdelser från människans sida. Eftersom du redan har lovat att tjäna mig tänker jag inte låta dig gå. Jag är en Gud som hatar ondska och jag är en Gud som är avundsjuk på mänskligheten. Eftersom du redan har lagt dina ord på altaret kommer jag inte att tolerera att du springer iväg mitt framför mina ögon, och inte heller kommer jag att tolerera att du tjänar två herrar. Trodde du att du skulle kunna ha en andra kärlek efter att ha lagt dina ord på mitt altare inför mina ögon? Hur skulle jag kunna låta folk göra narr av mig på det viset? Trodde du att du lättsamt skulle kunna låta din tunga avlägga löften och eder till mig utan att det hade någon djupare innebörd? Hur kunde du svära vid min tron, min tron, jag som är den allra Högste? Trodde du att dina eder redan hade försvunnit? Jag ska säga er en sak: Ert kött må dö och försvinna, men era eder kan inte göras om intet. Till sist kommer jag att döma er på basis av de eder ni svurit. Men ni tror att ni kan hantera mig genom att lägga era ord framför mig samtidigt som era hjärtan kan tjäna orena andar och onda andar. Hur skulle min vrede kunna tolerera dessa hundlika, grislika människor som bedrar mig? Jag måste verkställa mina administrativa dekret och rycka tillbaka all dessa inskränkta “fromma” som förtröstar på mig från orena andars händer, så att de må “uppvakta” mig på ett disciplinerat sätt, vara mina oxar, vara mina hästar, och vara utlämnade på nåd och onåd åt mitt slaktande. Jag ska se till att ni plockar fram er dyrbara beslutsamhet och tjänar mig igen. Jag tänker inte tolerera att någon skapelse bedrar mig. Trodde du att du utan några hämningar skulle kunna be om saker och ljuga mitt framför mig? Trodde du att jag inte hade hört eller sett dina ord och gärningar? Hur skulle dina ord och gärningar kunnat vara utom synhåll för mig? Skulle jag någonsin kunna låta människor bedra mig på det viset?

Jag har varit bland er, umgåtts med er åtskilliga vårar och höstar; jag har levt länge bland er och jag har levt tillsammans med er. Hur mycket av ert avskyvärda beteende har försvunnit mitt framför mina ögon? Era innerliga ord genljuder ständigt i mina öron: miljoner på miljoner av era önskningar har lagts på mitt altare — alltför många för att ens kunna räknas. Men när det gäller hängivenhet och uppoffringar ger ni inte ett dyft. Ni lägger inte minsta uns av uppriktighet på mitt altare. Var är frukterna av er tro på mig? Ni har tagit emot ändlös nåd från mig och ni har skådat ändlösa hemligheter från himlen; jag har till och med visat er himlens lågor, men jag har inte haft hjärta att bränna er. Trots det, hur mycket har ni gett mig i gengäld? Hur mycket är ni villiga att ge mig? Du vänder dig om med den föda jag gett dig i handen och erbjuder mig den, och du går till och med så långt att du säger att det var något du fick i utbyte mot svetten för ditt eget hårda arbete och att du erbjuder mig allt du äger. Inte kan du vara okunnig om att alla dina ”bidrag” till mig bara är sådant som stulits från mitt altare? Och en sak till – nu när du erbjuder mig dem, är inte det att bedra mig? Inte kan du vara okunnig om att det jag åtnjuter i dag är alla offren på mitt altare, inte vad du har tjänat på ditt hårda arbete och sedan burit fram som offer till mig? Hur skulle jag kunna förlåta er när ni har mage att bedra mig på det här viset? Hur kan ni förvänta er att jag ska stå ut med det här längre? Jag har gett er allting. Jag har öppnat upp allting för er, gett er allt ni behöver och öppnat era ögon, och likväl bedrar ni mig på det här viset och struntar i era samveten. Jag har osjälviskt skänkt er allt, så även om ni lider har ni ändå fått allt av mig som jag har tagit med från himlen. Trots detta har ni ingen entusiasm alls och även om ni har gett ett litet bidrag försöker ni göra upp räkningen med mig efteråt. Betyder då inte ditt bidrag någonting? Vad du har gett till mig är ett ynka sandkorn, men vad du har begärt av mig är ett ton guld. Är det inte rent ut sagt absurt? Jag är verksam bland er. Här finns absolut inte ett spår av de tio procent jag borde få, än mindre några extra offergåvor. Dessutom lägger de onda beslag på de där tio procenten som de uppriktigt troende ger. Är ni inte alla skingrade från mig? Är ni inte fientliga mot mig allihop? Raserar ni inte allesamman mitt altare? Hur skulle mina ögon kunna se sådana människor som dyrbara klenoder? Är de inte sådana svin och hundar som jag avskyr? Hur skulle jag kunna tala om era missdåd som en skatt? För vems skull är det egentligen jag utför mitt arbete? Inte kan väl dess enda syfte vara att krossa er allesamman för att visa min makt? Hänger inte allas era liv på ett enda ord från mig? Hur kommer det sig att jag bara använder ord för att undervisa er och inte har förvandlat ord till handling för att slå ner er så snart jag kunde? Är syftet med mina ord och mitt verk bara att ta kål på mänskligheten? Är jag en Gud som dödar de oskyldiga urskillningslöst? Hur många av er kommer just nu till mig med hela er varelse för att söka människolivets rätta väg. Det är bara era kroppar jag har framför mig; era hjärtan är fortfarande fria och befinner sig långt, långt bort från mig. Eftersom ni inte vet vad mitt verk egentligen går ut på, är ni ett antal som vill lämna mig och hålla er på avstånd från mig i hopp om att i stället få leva i ett paradis där det inte finns någon tuktan eller dom. Är inte det här vad folk längtar efter innerst inne? Jag försöker absolut inte tvinga dig till något. Vilken väg du än tar så är det ditt eget val. Dagens väg är en väg som innebär dom och förbannelser, men ni ska alla veta att allt som jag har skänkt er — oavsett om det är domar eller tuktan — är de bästa gåvor jag kan ge er, och alltsamman är sådant som ni är i akut behov av.

Föregående: Arbetet med att sprida evangeliet är också arbetet med att frälsa människorna

Nästa: Verket under lagens tidsålder

Om du har några svårigheter eller frågor som rör din tro, kontakta oss när du vill.
Kontakta oss
Kontakta oss via Messenger

Relaterat innehåll

Inställningar

  • Text
  • Teman

Rena bakgrundsfärger

Teman

Stil

Stilstorlek

Radavstånd

Radavstånd

Sidbredd

Innehåll

Sök

  • Sök i denna text
  • Sök i denna bok