Guds verk bland människorna kan inte separeras från människan, för människan är föremålet för detta verk och den enda varelse Gud skapat som kan vittna om honom. Människans liv och alla hennes aktiviteter är oskiljaktiga från Gud, alltsamman styrs av Guds händer och man kan till och med säga att ingen människa kan existera oberoende av Gud. Det här är något som ingen kan förneka, för det är ett faktum. Allt som Gud gör är till gagn för mänskligheten och riktat mot Satans intriger. Allt människan behöver kommer från Gud, och Gud är källan till människans liv. Människan är alltså helt enkelt oförmögen att skilja sig från Gud. Gud har för övrigt aldrig haft för avsikt att skiljas från människan. Det verk som Gud utför, utför han för hela mänsklighetens skull, och hans tankar är alltid välvilliga. För människan är således både Guds verk och Guds tankar (det vill säga Guds vilja) ”visioner” som hon måste känna till. De här visionerna är också Guds förvaltning och verk som människan är oförmögen att utföra. De krav som Gud ställer på människan under sitt verk kallas samtidigt för människans ”trosutövning.” Visioner är Guds eget verk, hans vilja för mänskligheten eller målsättningarna och syftet med hans verk. Visioner kan också sägas vara en del av förvaltningen eftersom denna förvaltning är Guds verk och är inriktad på människan, vilket innebär att den är det verk som Gud utför bland människorna. Detta verk är det bevis och den väg genom vilken människan lär känna Gud, och det är av yttersta vikt för människan. Om folk, i stället för att rikta uppmärksamheten mot kunskapen om Guds verk, bara riktar sin uppmärksamhet mot dogmerna för tron på Gud eller mot oväsentliga detaljer, kommer de helt enkelt inte att lära känna Gud och dessutom kommer de inte att vara efter Guds hjärta. Det Guds verk som är till oerhört stor hjälp när det gäller människans kunskap om Gud kallas visioner. De här visionerna är Guds verk, Guds vilja, och Guds verks mål och mening; allesamman är till nytta för människan. Trosutövning syftar på det som människan har att göra, det som de varelser som följer Gud har att göra, och det är också människans plikt. Vad människan förväntas göra är inte något som människan förstod från början, utan det är de krav som Gud ställer på människan under sitt arbete. Dessa krav blir gradvis djupare och mer upphöjda allt efter som Gud verkar. Under lagens tidsålder var människan till exempel tvungen att följa lagen och under nådens tidsålder var hon tvungen att bära korset. Rikets tidsålder är annorlunda: Kraven på människan är högre än under lagens tidsålder och nådens tidsålder. När visionerna blir mer upphöjda, blir kraven på människan ständigt högre, och de blir allt tydligare och mer verkliga. På samma sätt blir visionerna också alltmer verkliga. Dessa många verkliga visioner bidrar inte bara till människans lydnad mot Gud, men bidrar dessutom till hennes kunskap om Gud.

Jämfört med tidigare tidsåldrar, är Guds verk under rikets tidsålder mer praktiskt, mer inriktat på människans väsen och förändringar i hennes sinnelag, och mer kapabelt att vittna om Gud själv för alla dem som följer honom. När Gud verkar under rikets tidsålder visar han med andra ord mer av sig själv för människan än någonsin tidigare, vilket innebär att de visioner som människan måste känna till är högre än i någon tidigare tidsålder. Eftersom Guds verk bland människorna har kommit in på ett territorium utan motstycke, är de visioner som människan känner till under rikets tidsålder de högsta i hela förvaltningsverket. Guds verk har kommit in på okänt territorium, och därmed har de visioner som människan har att känna till blivit de högsta av alla visioner, och den trosutövning som de resulterar i är också högre än i någon tidigare tidsålder, för människans trosutövning förändras i takt med visionerna och visionernas fulländning markerar också fulländningen av kraven på människan. Så snart som hela Guds förvaltning stannar upp, upphör också människans trosutövning, och utan Guds verk kommer människan inte att ha något annat val än att hålla fast vid svunna tiders dogmer, annars kommer hon helt enkelt inte att ha någonstans att vända sig. Utan nya visioner blir det ingen ny trosutövning för människan; utan fullständiga visioner kommer det inte att bli någon fulländad trosutövning för människan; utan högre visioner kommer det inte att bli någon högre trosutövning för människan. Människans trosutövning förändras med Guds fotsteg, och på samma sätt förändras människans kunskap och erfarenhet med Guds verk. Hur kapabel människan än är, är hon oskiljaktig från Gud, och om Gud skulle sluta verka för bara ett ögonblick, skulle människan omedelbart dö av hans vrede. Människan har inget att skryta över, för oavsett hur stor hennes kunskap är idag, oavsett hur grundliga hennes erfarenheter är, så är hon oskiljaktig från Guds verk – människans trosutövning och det hon ska söka i sin tro på Gud kan nämligen inte skiljas från visionerna. I varje enskild del av Guds verk finns det visioner som människan ska känna till, och de följs av passande krav på människan. Utan dessa visioner som grundval skulle människan helt enkelt inte kunna omsätta sin tro i praktiken, och hon skulle inte heller kunna följa Gud utan att svikta. Om inte människan känner Gud eller förstår Guds vilja, är allt hon gör förgäves och kan omöjligt bli godkänt av Gud. Oavsett hur rikliga gåvor människan har, kan hon inte skiljas från Guds verk och Guds vägledning. Oavsett hur goda människans handlingar är eller hur mycket hon uträttar, kan det inte ersätta Guds verk. Och därför kan människans trosutövning inte under några omständigheter skiljas från visionerna. De som inte accepterar de nya visionerna har ingen ny trosutövning. Deras trosutövning har inget med sanningen att göra eftersom de följer trossatser och håller fast vid den döda lagen; de har inga nya visioner alls och följden blir att de inte omsätter någonting från den nya tidsåldern i praktiken. De har förlorat visionerna och i och med det har de också förlorat den helige Andes verk, och de har förlorat sanningen. De som saknar sanningen är orimlighetens avkomma; de är Satan förkroppsligad. Oavsett vilken typ av människa man är kan man inte vara utan Guds verks visioner, och kan inte vara berövad den helige Andes närvaro; så snart man mister visionerna sjunker man omedelbart ner i Hades och lever i mörker. Människor utan visioner är de som följer Gud på ett dåraktigt sätt, de som saknar den helige Andes verk, och de lever i helvetet. Dessa människor strävar inte efter sanningen, utan tvärtom hänger de ut Guds namn som en skylt. De som inte känner till den helige Andes verk, inte känner den inkarnerade Guden och inte känner till de tre stadierna i Guds förvaltningsverk som helhet, de känner inte till visionerna och därmed saknar de sanningen. Och är inte alla de som saknar sanningen ogärningsmän? De som är villiga att omsätta sanningen i praktiken, som är villiga att söka kunskap om Gud, och som verkligen samarbeta med Gud, de är människor för vilka visionerna fungerar som en grundval. De är godkända av Gud eftersom de samarbetar med Gud, och det är detta samarbete som människan bör utöva.

I visionerna finns många vägar att utöva. De praktiska krav som ställs på människan finns också inom visionerna, liksom det Guds verk som människan har att känna till. Under de särskilda sammankomster eller stormöten som man förr höll på olika platser, talade man bara om en aspekt av trosutövningens väg. Denna trosutövning var det som skulle tillämpas under nådens tidsålder, och den hade knappast något med kunskapen om Gud att göra, för nådens tidsålders vision var bara visionen med Jesu korsfästelse, och några större visioner fanns inte. Det var inte meningen att människan skulle känna till mer än verket med hans återlösning av mänskligheten genom korsfästelsen, så under nådens tidsålder fanns det inga andra visioner som människan behövde känna till. Därför hade människan bara väldigt lite kunskap om Gud, och förutom kunskapen om Jesu kärlek och medkänsla fanns det bara några få enkla och ynkliga saker för henne att omsätta i praktiken, saker som var långt ifrån idag. Förr var människorna, oavsett hur de församlades, oförmögna att tala om en praktisk kunskap om Guds verk, och än mindre kunde någon säga klart och tydligt vilken utövandeväg som var den lämpligaste för människan att anträda. Hon lade bara till några enkla detaljer till en grund som bestod av tolerans och tålamod; det skedde helt enkelt ingen förändring i hennes trosutövnings innersta kärna, för Gud utförde inte något nyare verk under samma tidsålder och hans enda krav på människan var tolerans och tålamod eller att bära korset. Förutom dessa trosutövningar fanns det inga högre visioner än Jesu korsfästelse. Förr nämndes inga andra visioner eftersom Gud inte utförde så mycket verk och eftersom han bara ställde begränsade krav på människan. Så oavsett vad människan gjorde kunde hon inte överträda dessa gränser, gränser som bara bestod av några enkla och ytliga saker som människan skulle omsätta i praktiken. Idag talar jag om andra visioner för idag har mer verk utförts, verk som överträffar verken under lagens tidsålder och nådens tidsålder många gånger om. Kraven på människan är också mångdubbelt högre än i gångna tider. Om människan är oförmögen att helt känna till detta verk skulle det inte ha någon större betydelse; man kan säga att människan kommer att ha svårt att helt känna till detta verk om hon inte ägnar en hel livstids möda åt det. När det gäller erövrandets verk så vore det omöjligt att erövra människan genom att prata enbart om trosutövningens väg. Enbart prat om visioner, utan att ställa några krav på människan, skulle också göra det omöjligt att erövra henne. Om man inte talade om något annat än trosutövningens väg skulle det vara omöjligt att slå till mot människans akilleshäl eller att skingra människans föreställningar, och därmed skulle det också vara omöjligt att erövra henne helt och hållet. Visioner är det främsta redskapet för människans erövring, men om det inte fanns någon väg att utöva tron förutom visionerna skulle inte människan ha någon väg att följa, än mindre skulle det finnas några sätt för att träda in på. Det här har varit principen för Guds verk från början till slut: I visionerna finns det sådant som kan omsättas i praktiken, och dessutom finns det visioner förutom trosutövningen. Graden av förändringar både i människans liv och i hennes sinnelag åtföljer förändringar i visionerna. Om människan bara skulle förlita sig på sina egna ansträngningar, så vore det omöjligt för henne att åstadkomma någon större förändring. Visionerna talar om Guds eget verk och Guds förvaltning. Trosutövningen syftar på människans trosutövningsväg och hennes sätt att existera; i hela Guds förvaltning är förhållandet mellan visioner och trosutövning förhållandet mellan Gud och människa. Om visionerna togs bort, eller om man skulle tala om dem utan att tala om trosutövning, eller om det bara fanns visioner och människans trosutövning hade utrotats, då skulle inte detta kunna betraktas som Guds förvaltning, än mindre skulle man kunna säga att Guds verk utförs för mänskligheten skull; på så sätt skulle inte bara människans plikt tas bort, utan det skulle vara ett förnekande av syftet med Guds verk. Om människan, från början till slut, enbart hade varit tvungen att utöva sin tro utan inblandning av Guds verk, och om människan dessutom inte hade behövt känna till Guds verk, då skulle detta verk ännu mindre kunnat kallas Guds förvaltning. Om människan inte kände Gud och var okunnig om Guds vilja och praktiserade sin tro i blindo på ett vagt och abstrakt sätt, då skulle hon aldrig bli en fullt kvalificerad varelse. Alltså är båda dessa saker oundgängliga. Om det inte fanns något mer än Guds verk, det vill säga, om allt som fanns var visionerna och det inte fanns något samarbete eller någon trosutövning från människans sida, då skulle inte detta kunna kallas för Guds förvaltning. Om det enda som fanns var människans trosutövning och inträde, då skulle också detta vara oacceptabelt oavsett hur hög den väg var som människan började gå. Människans inträde måste förändras successivt i takt med verket och visionerna; det kan inte förändras av en nyck. Principerna för människans trosutövning är inte fria och obundna, utan de har vissa gränser. Dessa principer förändras i takt med verkets visioner. I sista änden handlar alltså Guds förvaltning om Guds verk och människans trosutövning.

Förvaltningsverket blev till enbart på grund av mänskligheten, vilket innebär att det uppkom till följd av mänsklighetens existens. Innan mänskligheten, eller i begynnelsen, när himlarna och jorden och allting skapades, fanns det ingen förvaltning. Om det inte någonstans i hela Guds verk fanns trosutövning som var till nytta för människan, det vill säga, om Gud inte ställde passande krav på den fördärvade mänskligheten (om det inte fanns någon passande väg för människans trosutövning i det verk som Gud utför), då skulle inte detta verk kunna kallas Guds förvaltning. Om Guds verk i dess helhet endast bestod i att berätta för den fördärvade mänskligheten hur den skulle omsätta sin tro i praktiken, och Gud inte utförde något av sin egen verksamhet och inte uppvisade ett uns av sin allmakt eller vishet, då skulle inte människan veta något om Guds sinnelag oavsett hur höga krav Gud ställde på henne och oavsett hur länge Gud levde bland människorna; i så fall skulle denna typ av verk vara ännu mindre värt att kallas Guds förvaltning. Enkelt uttryckt är Guds förvaltningsverk det verk som utförs av Gud och allt den verksamhet som de som vunnits av Gud utför under Guds ledning. Med andra ord kallas Guds verk bland människorna liksom samarbetet med alla dessa som följer honom sammantaget för förvaltning. Här kallas Guds verk visioner och människans samarbete kallas trosutövning. Ju högre Guds verk är (det vill säga, ju högre visionerna är), desto mer klargörs Guds sinnelag för människan, desto mer det står i strid med människans föreställningar och desto högre blir människans trosutövning och samarbete. Ju högre krav som ställs på människan, desto mer strider Guds verk mot människans föreställningar, och som följd av det blir även människans prövningar och de krav hon måste uppfylla högre. När detta verk är avslutat kommer alla visioner att ha fullbordats och det som människan måste omsätta i praktiken kommer att ha nått kulmen av fulländning. Det här kommer också att vara den tid då var och en klassificeras enligt sitt slag, för det som människan måste känna till kommer att ha visats för henne. När visionerna når sin höjdpunkt kommer verket följaktligen att närma sig slutet, och människans trosutövning kommer också att ha nått sin topp. Människans trosutövning baserar sig på Guds verk, och det är enbart tack vare människans trosutövning och samarbete som Guds förvaltning uttrycks till fullo. Människan är paradnumret i Guds verk och föremål för hela Guds förvaltningsverk liksom produkten av Guds hela förvaltning. Om Gud verkade ensam, utan människans samarbete, skulle det inte finnas något som kunde tjäna som kristallisering av hela hans verk, och då skulle det inte finnas minsta mening med Guds förvaltning. Förutom Guds verk är det bara genom att Gud väljer lämpliga objekt för att uttrycka sitt verk och bevisa sin allmakt och visdom som Gud kan uppnå målet för sin förvaltning och uppnå målet att använda hela sitt verk för att fullständigt besegra Satan. Följaktligen är människan en oundgänglig del av Guds förvaltningsverk, och människan är den enda som kan få Guds förvaltning att bära frukt och uppnå sitt yttersta mål; ingen annan livsform än människan kan ta på sig denna roll. Om människan skall kunna bli den sanna kristalliseringen av förvaltningsverket måste den fördärvade mänsklighetens olydnad vara helt undanröjd. Det här kräver att människan får trosutövning som är anpassad till olika tider och att Gud utför motsvarande verk bland människorna. Endast på detta sätt kommer slutligen en skara människor som är förvaltningsverkets kristallisering att vinnas. Guds verk bland människorna kan inte vittna om Gud själv enbart genom Guds verk; för att ett sådant vittnesbörd ska kunna uppnås krävs levande människor som är lämpade för hans verk. Gud kommer först att bearbeta dessa människor som sedan kommer att uttrycka hans verk, och på så sätt kommer detta vittnesbörd att bäras bland de skapade varelserna, och därmed kommer Gud att ha uppnått målet med sitt verk. Gud verkar inte ensam för att besegra Satan, för han kan inte vittna om sig själv direkt bland alla skapade varelser. Om han gjorde det skulle det vara omöjligt att övertyga människan helt och hållet, så Gud måste bearbeta människan i syfte att erövra henne och först då kommer han att kunna få ett vittnesbörd bland alla skapade varelser. Om endast Gud skulle verka, om det inte fanns något samarbete med människan eller om människan inte var tvungen att samarbeta, då skulle människan aldrig kunna lära känna Guds sinnelag, och skulle för alltid vara omedveten om Guds vilja. På så sätt skulle det inte kunna kallas Guds förvaltningsverk. Om endast människan själv skulle sträva, söka och arbeta hårt utan att förstå Guds verk, då skulle hon bara skoja. Utan den helige Andes verk är det som människan gör av Satan, han är rebellisk och en missdådare; Satan visar sig i allt som den fördärvade mänskligheten gör, och där finns ingenting som är förenligt med Gud utan allt människan gör är uttryck för Satan. Ingenting i allt det jag talat om är exklusivt för visioner och trosutövning. På den grundval som visionerna utgör finner människan trosutövning och lydnadens väg, så att hon kan lägga sina uppfattningar åt sidan och få detta som hon inte haft förut. Gud kräver att människan samarbetar med honom, att människan underkastar sig hans krav till punkt och pricka, och människan ber att få se det verk som utförts av Gud själv, att få uppleva Guds allsmäktiga kraft och att lära känna Guds sinnelag. Det här är kortfattat Guds förvaltning. Guds förening med människan är förvaltningen, och det är den största förvaltningen.

Det som inbegriper visioner syftar framför allt på Guds eget verk, och det som inbegriper trosutövning ska utföras av människan och har inget med Gud att göra över huvud taget. Guds verk fullbordas av Gud själv, och människans trosutövning utförs av människan själv. Det som ska göras av Gud själv behöver inte människan göra, och det som människan ska praktisera har inget med Gud att göra. Guds verk är hans egen verksamhet och har inget med människan att göra. Det här verket behöver inte utföras av människan, och för övrigt skulle människan inte kunna utföra det verk som skall utföras av Gud. Det som människan har att praktisera måste hon utföra själv, oavsett om det innebär att hon ska offra sitt liv eller överlämnas till Satan för att vittna – allt det här måste människan göra. Gud själv fullbordar allt verk som han förväntas fullborda, och det som människan har att utföra visas för människan, och det återstående verket lämnas till människan att utföra. Gud utför inget ytterligare verk. Han utför bara det verk som ligger inom hans verksamhet, han visar människan vägen och utför verket att öppna vägen men utför inte verket att bana vägen; det här måste alla förstå. Att omsätta sanningen i praktiken innebär att omsätta Guds ord i praktisk handling, och allt detta är människans plikt, det som människan har att göra, och har ingenting över huvud taget med Gud att göra. Om människan kräver att Gud också skall plågas och förädlas i sanningen, på samma sätt som människan, då är människan olydig. Guds verk är att utföra sin verksamhet, och människans plikt är att utan något motstånd lyda all Guds vägledning. Det som människan måste uppnå är det hennes plikt att genomföra, oavsett hur Gud verkar eller lever. Endast Gud själv kan ställa krav på människan, det vill säga, endast Gud själv lämpad att ställa krav på människan. Människan ska inte ha något val och ska inte göra något annat än att helt och hållet underkasta sig och praktisera sin tro; det är den känsla människan ska ha. Så snart det verk som ska utföras av Gud själv är fullbordat, är det människans skyldighet att erfara det, steg för steg. Om människan i slutänden, när hela Guds förvaltning har fullbordats, fortfarande inte har gjort det som Gud kräver av henne, då ska hon straffas. Om inte människan uppfyller Guds krav så beror det på hennes olydnad; det innebär inte att Gud inte har varit tillräckligt grundlig i sitt arbete. Alla dessa som inte kan omsätta Guds ord i praktiken, dessa som inte kan uppfylla Guds krav och dessa som inte kan vara lojala och göra sin plikt, de ska bestraffas allihop. Det ni förväntas uppnå idag är inte några kompletterande krav, utan det är människans plikt och vad alla människor ska göra. Vad man måste åstadkomma idag utgör inte ytterligare krav, utan människans plikt och det som skall utföras av alla människor. Om ni inte ens klarar av att göra er plikt, eller att göra er plikt väl, ställer ni då inte till problem för er själva? Utmanar ni inte döden? Hur kan ni ändå vänta er att ha en framtid och framtidsutsikter? Guds verk sker för mänsklighetens skull, och människans samarbetar för Guds förvaltnings skull. När Gud har gjort allt som det är hans sak att göra, är det människans skyldighet att oförtröttligt omsätta sin tro i praktiken och att samarbeta med Gud. Människan får inte sky någon möda i Guds verk, hon måste vara lojal och får inte hänge sig åt otaliga uppfattningar eller sitta passiv och vänta på döden. Gud kan offra sig själv för människan, så varför kan inte människan erbjuda Gud sin lojalitet? Gud är av ett hjärta och ett sinne gentemot människan, så varför kan inte människan erbjuda lite samarbete? Gud verkar för mänskligheten, så varför kan inte människan göra något av sin plikt för Guds förvaltnings skull? Guds verk har kommit så här långt och likväl agerar ni inte fastän ni ser, och rör er inte fastän ni hör. Ska inte sådana människor fördömas? Gud har redan ägnat sitt allt åt människan, så varför är människan fortfarande oförmögen att göra sin plikt på allvar? Det som har högsta prioritet för Gud är hans verk, och hans förvaltningsverk är av största betydelse. Vad människan ska prioritera är att omsätta Guds ord i praktiken och uppfylla Guds krav. Det här måste ni förstå allesamman. De ord som har sagts till dig har nått själva kärnan i ditt innersta väsen, och Guds verk har kommit in på territorium som saknar motstycke. Många människor förstår fortfarande inte om den här vägen är sann eller falsk; de fortsätter att vänta och se och gör inte sin plikt. Tvärtom granskar de allt Gud säger och gör, fokuserar på vad han äter och har på sig, och deras åsikter blir mer och mer pinsamma. Gör inte dessa människor en massa väsen av ingenting? Hur skulle de här människorna kunna vara sådana som söker Gud? Och hur skulle de kunna vara sådana som har för avsikt att underkasta sig Gud? De glömmer sin lojalitet och plikt och koncentrerar sig istället på var Gud håller till. De är en skymf! Om människan har förstått allt hon förväntas förstå, och om hon har omsatt i praktiken allt hon förväntas omsätta i praktiken, då kommer Gud garanterat att skänka henne sina välsignelser, för det han kräver av människan är människans plikt och det som människan ska göra. Om människan inte förmår begripa vad hon förväntas begripa, och om hon inte förmår omsätta i praktiken vad hon förväntas omsätta i praktiken, då kommer hon att straffas. De som inte samarbetar med Gud är Guds fiender; de som inte accepterar det nya verket är motståndare till det även om de inte gör något som helt uppenbart motsätter sig det. Alla de som inte omsätter sanningen i praktiken så som Gud kräver är personer som medvetet gör motstånd och är olydiga mot Guds ord, även om dessa människor ägnar särskild uppmärksamhet åt den helige Andes verk. Folk som inte lyder Guds ord och underkastar sig Gud är upproriska och motsätter sig honom. Människor som inte gör sin plikt är sådana som inte samarbetar med Gud, och människor som inte samarbetar med Gud är sådana som inte accepterar den helige Andes verk.

När Guds verk når en viss punkt och hans förvaltning når en viss punkt, då kan alla de som är efter hans hjärta uppfylla hans krav. Gud ställer krav på människan enligt sina egna normer och utifrån vad människan är kapabel att uppnå. På samma gång som han talar om sin förvaltning pekar han också ut vägen för människan och förser henne med en väg till överlevnad. Guds förvaltning och människans trosutövning tillhör båda samma stadium av verket och utförs samtidigt. Tal om Guds förvaltning berör förändringar i människans sinnelag, och tal om det som ska utföras av människan och om förändringarna i människans sinnelag berör Guds verk; det finns ingen tidpunkt då de här båda kan skiljas åt. Människans trosutövning förändras, steg för steg. Det beror på att Guds krav på människan också förändras, och på att Guds verk ständigt förändras och utvecklas. Om människans trosutövning förblir fast i dogmer visar det att hon saknar Guds verk och vägledning; om människans trosutövning aldrig förändras eller fördjupas, visar det att hon utövar sin tro så som hon själv vill och att hon inte utövar sanningen. Om människan inte har någon väg att vandra på, har hon redan fallit i händerna på Satan och styrs av Satan, vilket innebär att hon styrs av onda andar. Om inte människans trosutövning fördjupas kommer inte Guds verk att utvecklas, och om det inte sker någon förändring i Guds verk kommer människans inträde att stanna upp; det är oundvikligt. Om människan skulle följa Jehovas lag under hela Guds verk, skulle inte Guds verk kunna fortskrida och än mindre skulle det vara möjligt att slutföra tidsåldern som helhet. Om människan alltid höll fast vid korset och var tålmodig och ödmjuk skulle det vara omöjligt för Guds verk att fortsätta utvecklas. Sextusen års förvaltning kan helt enkelt inte avslutas bland människor som bara lyder lagen eller bara håller fast vid korset och är tålmodiga och ödmjuka. Tvärtom avslutas hela Guds förvaltningsverk bland dem som tillhör den sista tiden, som känner Gud, som har blivit räddade ur Satans klor och har frigjort sig själva helt och hållet från Satans inflytande. Detta är Guds verks oundvikliga riktning. Varför sägs det att den trosutövning som människorna i de religiösa kyrkorna ägnar sig åt är föråldrad? Det beror på att det som de praktiserar är skilt från dagens verk. Det de omsätter i praktiken var rätt i nådens tidsålder, men eftersom den tidsåldern har passerat och Guds verk har förändrats, har deras trosutövning successivt blivit föråldrad. Det nya verket och det nya ljuset har lämnat det bakom sig. Den heliga Andes verk har fördjupats i flera steg med utgångspunkt från dess ursprungliga grundval. Men de här människorna är fortfarande fast i Guds verks ursprungliga stadium och klamrar sig fast vid de gamla sedvänjorna och det gamla ljuset. Guds verk kan förändras väldigt mycket på tre eller fem år, så då måste de väl ske ännu större förändringar under loppet av två tusen år? Om människan inte har något nytt ljus eller någon ny trosutövning innebär det att hon inte har hållit jämna steg med den helige Andes verk. Detta är människans svaghet; att Guds nya verk existerar kan inte förnekas, eftersom de som tidigare hade den helige Andes verk fortfarande håller fast vid föråldrade trosutövningar. Den helige Andes verk rör sig ständigt framåt, och alla som befinner sig i den helige Andes ström måste också utvecklas djupare och förändras, steg för steg. De får inte bli kvar i ett visst stadium. Endast de som inte känner den helige Andes verk stannar kvar bland hans ursprungliga verk och inte acceptera den helige Andes nya verk. Endast de som är olydiga är oförmögna att få den helige Andes verk. Om inte människans trosutövning kan hålla jämna steg med den helige Andes nya verk är den verkligen avskuren från det nuvarande verket och garanterat oförenlig med verket i dag. Sådana urmodiga människor som dessa är helt enkelt inte kapabla att göra Guds vilja, och än mindre kan de bli människor som till slut vittnar om Gud. För övrigt skulle hela förvaltningsverket inte kunna avslutas bland denna skara människor. Om dessa som en gång höll fast vid Jehovas lag och dessa som en gång led för korset inte kan acceptera de sista dagarnas verksstadium, då kommer allt de gjorde att ha varit förgäves och meningslöst. Det tydligaste uttrycket för den helige Andes verk ligger i att anamma det som är här och nu och inte klamra sig fast vid det förflutna. De som inte har hållit jämna steg med dagens verk, och som har blivit skilda från trosutövningen av idag, är dessa som motarbetar och inte accepterar den helige Andes verk. Dessa människor trotsar Guds verk idag. Även om de håller fast vid gångna tiders ljus, kan ingen förneka att de är okunniga om den helige Andes verk. Varför allt detta prat om förändringarna i människans trosutövning, om skillnaderna mellan trosutövningen förr i tiden och idag, om hur man utövade sin tro under den förra tidsåldern och hur det genomförs idag? Att man alltid talar om de här skillnaderna när det gäller människans trosutövning beror på att den helige Andes verk ständigt rör sig framåt, och följaktligen måste människans trosutövning ständigt förändras. Om människan blir kvar på ett stadium visar det att hon inte kan hålla jämna steg med Guds nya verk och nya ljus; det visar inte att Guds förvaltningsplan inte har förändrats. De som befinner sig utanför den helige Andes ström tror alltid att de har rätt, men faktum är att Guds slutade verka i dem för länge sedan och den helige Andes verk är inte närvarande i dem. Guds verk överfördes för länge sedan till en annan skara människor, en grupp som han avser att fullborda sitt nya verk på. Eftersom de religiösa inte kan acceptera Guds nya verk utan bara håller fast vid gångna tidersgamla verk, har Gud övergivit dem och utför sitt nya verk på de människor som accepterar detta nya verk. Det här är folk som samarbetar i hans nya verk, och det är endast på det här viset som hans förvaltning kan genomföras. Guds förvaltning rör sig alltid framåt, och människans trosutövning stiger alltid högre. Gud är ständigt verksam och människan är alltid i behov, så att båda når sina höjdpunkter och Gud och människa uppnår total förening. Det här är uttrycket för resultatet av Guds verk, och det är det slutgiltiga resultatet av Guds hela förvaltning.

I varje stadium av Guds verk finns det också motsvarande krav på människan. Alla som befinner sig i den helige Andes ström besitter den helige Andes närvaro och fostran, och de som inte befinner sig i den helige Andes ström står under Satans befäl och saknar helt den helige Andes verk. De människor som befinner sig i den helige Andes ström är de som accepterar Guds nya verk och samarbetar i Guds nya verk. Om de som befinner sig i denna ström inte kan samarbeta, och inte kan omsätta sanningen i praktiken så som Gud kräver under denna tid, kommer de att tuktas och i värsta fall överges av den helige Ande. Dessa som accepterar den helige Andes nya verk kommer att leva i den helige Andes ström och få den helige Andes omsorg och beskydd. De som är villiga att omsätta sanningen i praktiken får upplysning av den helige Ande, och de som är ovilliga att omsätta sanningen i praktiken tuktas av den helige Ande och kan även komma att bestraffas. Oavsett vilken typ av person de är kommer Gud, förutsatt att de befinner sig i den helige Andes ström, att ta ansvar för alla dem som accepterar hans nya verk för hans namns skull. De som förhärligar hans namn och är villiga att omsätta hans ord i praktiken kommer att få hans välsignelser; de som inte lyder honom och inte omsätter hans ord i praktiken kommer att straffas av honom. De människor som befinner sig i den helige Andes ström är dessa som accepterar det nya verket, och eftersom de har accepterat det nya verket, måste de samarbeta på rätt sätt med Gud och inte bete sig som rebeller som inte gör sin plikt. Det här är det enda krav Gud ställer på människan. Men så är inte fallet när det gäller dem som inte accepterar det nya verket: De befinner sig utanför den helige Andes ström och den helige Andes tuktan och förebråelser gäller inte dem. De här människorna lever hela dagarna i köttet, de lever i sitt sinne och allt de gör överensstämmer med den lärosats som skapats av deras egen hjärnas analys och forskning. Det här inte vad som krävs av den helige Andes nya verk, och än mindre är det samarbete med Gud. De som inte accepterar Guds nya verk saknar Guds närvaro och dessutom saknar de Guds välsignelser och beskydd. De flesta av deras ord och handlingar håller fast vid de krav som den helige Andes verk ställde förr; de är trossatser, inte sanningen. Dessa trossatser och föreskrifter räcker för att bevisa att de här människornas samling inte är något annat än religion; de är inte Guds utvalda eller föremål för hans verk. När alla dessa människor samlas kan det bara kallas en stor religiös kongress; det kan inte kallas en kyrka. Detta är ett oföränderligt faktum. De har inte den helige Andes nya verk; det de gör påminner om religion, det de lever ut verkar vara fullt av religion; de har inte den helige Andes närvaro och verk, än mindre är de kvalificerade att ta emot den helige Andes tuktan eller upplysning. Alla de här människorna är livlösa kroppar och daggmaskar utan andlighet. De vet ingenting om människans upproriskhet och motstånd, det vet inget om alla människans ogärningar och än mindre vet de om hela Guds verk och vad Gud vill idag. De är okunniga, usla människor allihop, avskum som inte passar att kallas troende! Inget de gör har något med Guds förvaltning att göra och än mindre kan det rubba Guds planer. Deras ord och handlingar är alltför motbjudande, alltför patetiska, och helt enkelt ovärdiga att ens nämna. Inget de gör, som inte befinner sig i den helige Andes ström, har någonting att göra med den helige Andes nya verk. Därför saknar de den helige Andes fostran vad de än gör, och dessutom saknar de den helige Andes upplysning. De är nämligen allesamman människor som inte älskar sanningen och som den helige Ande har föraktat och förkastat. De kallas ogärningsmän eftersom de vandrar i köttet och gör vadhelst som behagar dem under Guds fana. Medan Gud verkar är de avsiktligt fientliga till honom och agerar tvärtemot honom. Människans underlåtenhet att samarbeta med Gud är i sig själv ytterst upprorisk, så nog kommer väl dessa människor som avsiktligt går tvärs emot Gud att få sitt rättmätiga straff? När de här människornas ogärningar kommer på tal är somliga ivriga att förbanna dem medan Gud ignorerar dem. I människans ögon verkar det som om deras handlingar berör Guds namn, men i Guds ögon har de faktiskt inget med hans namn eller vittnesmålet om honom att göra. Oavsett vad de här människorna gör så har det inget med Gud att göra: Det har inget vare sig med hans namn eller hans aktuella verk att göra. De här människorna förödmjukar sig själva och ger uttryck för Satan; de är ogärningsmän som samlar vrede över sig till vredens dag. I dag kommer dessa personer inte att utsättas för motsvarade vedergällning oavsett vad de gör, förutsatt att de inte hindrar Guds förvaltning och gör något som berör Guds nya verk, för vredens dag är inte här än. Det finns mycket som folk menar att Gud redan borde ha tagit itu med, och de anser att de där ogärningsmännen borde få sitt straff snarast möjligt. Men eftersom Guds förvaltningsverk inte är slut än och vredens dag inte är inne än, fortsätter de orättfärdiga att begå sina orättfärdiga gärningar. Somliga säger: ”De där inom religionen saknar både de helige Andes närvaro och verk, och att de drar vanära över Guds namn. Varför förintar inte Gud dem i stället för att fortsätta att tolerera deras ohämmade beteende?” De här människorna, som är Satans manifestationer och som uttrycker köttet är okunniga, usla människor; de är dumma människor. De kommer inte att skåda Guds vredes ankomst förrän de har förstått hur Gud utför sitt verk bland människor, och när väl de har blivit helt erövrade kommer alla dessa ogärningsmän att få sitt straff, och inte en enda en av dem kommer att kunna undkomma vredens dag. Det här är inte tiden för människans straff utan det är tiden för utförandet av erövrandets verk, såvida det inte finns människor som skadar Guds förvaltning. I så fall kommer de att bestraffas utifrån hur allvarliga deras handlingar är. Under Guds förvaltning av mänskligheten har alla de som befinner sig i den helige Andes ström med Gud att göra. Dessa som den helige Ande avskyr och förkastar lever under Satans inflytande, och de som de omsätter i praktiken har ingenting med Gud att göra. Det är bara de som accepterar Guds nya verk och samarbetar med Gud som har med honom att göra, för Guds verk är enbart inriktat på dem som accepterar det och inte på alla människor, oavsett om de accepterar det eller inte. Det verk som Gud utför har alltid ett objekt och det utförs inte nyckfullt. De som hör samman med Satan är inte lämpade att vittna om Gud, och än mindre är de lämpade att samarbeta med Gud.

Varje stadium av den helige Andes verk kräver också människans vittnesbörd. Varje stadium av verket är en strid mellan Gud och Satan, och målet för striden är Satan medan det är människan som kommer att fullkomnas av detta verk. Huruvida Guds verk kan bära frukt eller inte beror på hur människan vittnar om Gud. Detta vittnesbörd är vad Gud kräver av dem som följer honom; det är vittnesbördet som avges inför Satan, och det är också bevis på effekterna av hans verk. Hela Guds förvaltning är uppdelad i tre stadier, och i varje stadium ställs lämpliga krav på människan. Allteftersom tidsåldrarna passerar och framskrider blir Guds krav på hela mänskligheten allt högre. Steg för steg når så Guds förvaltningsverk sin höjdpunkt tills människan skådar ”Ordets framträdande i köttet”, och på det här sättet blir kraven på människan ännu högre liksom och kraven på henne att bära vittnesbörd. Ju mer människan verkligen kan samarbeta med Gud, desto mer förhärligar hon honom. Människans samarbete är det vittnesbörd det krävs att hon ska bära, och det vittnesbörd hon bär är människans trosutövning. Huruvida Guds verk får avsedd effekt och huruvida det kan finnas sant vittnesbörd är följaktligen oupplösligt knutet till människans samarbete och vittnesbörd. När verket är avslutat, alltså när hela Guds förvaltning har nått sitt slut, kommer människan att vara skyldig att bära högre vittnesbörd, och när Guds verk når sitt slut kommer människans trosutövning och inträde att nå sin höjdpunkt. Förr i tiden var människan skyldig att följa lagen och budorden, och hon var skyldig att vara tålmodig och ödmjuk. Idag är människan skyldig att lyda alla Guds arrangemang och att hysa en oerhörd kärlek till Gud, och slutligen är hon skyldig att fortfarande älska Gud under vedermödan. De här tre stadierna är krav som Gud ställer på människan, steg för steg, under hela sin förvaltning. Varje stadium av Guds verk går djupare än det föregående, och i varje stadium är kraven på människan mer djupgående än i det förra, och på så sätt tar hela Guds förvaltning successivt form. Det är just på grund av att kraven på människan blir allt högre som hennes sinnelag kommer allt närmare de normer som Gud ställer upp, och först då börjar hela mänskligheten successivt lämna Satans inflytande tills hela mänskligheten, när Guds verk upphör helt och hållet, kommer att ha räddats undan Satans påverkan. När den tiden anländer kommer Guds verk att ha nått sitt slut, och människans samarbete med Gud i syfte att åstadkomma förändringar i hennes sinnelag kommer att ha upphört. Hela mänskligheten kommer att leva i Guds ljus och i fortsättningen kommer det inte att finnas någon upproriskhet eller något motstånd mot Gud. Gud kommer inte heller att ställa några krav på människan, och det kommer att råda ett mer harmoniskt samarbete mellan människa och Gud, ett samarbete som innebär att människan och Gud lever tillsammans, det liv som kommer när Guds förvaltning har avslutats helt och Gud har räddat människan helt och hållet ur Satans klor. De som inte kan följa Gud tätt i spåren är oförmögna att uppnå ett sådant liv. De kommer att ha sänkt sig själva ner i mörkret där de kommer att gråta och gnissla tänderna; de är människor som tror på Gud men inte följer honom, människor som tror på Gud men inte lyder hela hans verk. Om människan tror på Gud måste hon följa honom tätt i spåren, steg för steg; hon måste ”följa Lammet varthelst det går”. De människorna är de enda som söker den sanna vägen, de enda som känner till den helige Andes verk. Människor som är slaviskt bokstavstroende och slaviskt följer trossatser har kastats ut av den helige Andes verk. I varje tidsperiod kommer Gud att starta nytt verk, och i varje tidsperiod kommer det att bli en ny början bland människorna. Om det enda människan gör är att hålla fast vid sanningarna att ”Jehova är Gud” och ”Jesus är Kristus”, vilket är sanningar som endast gäller i sina respektive tidsåldrar, då kommer hon aldrig att hålla jämna steg den heliga Andes verk och kommer aldrig att kunna få den helige Andes verk. Oavsett hur Gud arbetar följer människan honom utan minsta tvekan, och hon följer tätt efter. Hur skulle människan då kunna kastas ut av den helige Ande? Oavsett vad Gud gör, om bara människan är säker på att det är den helige Andes verk, och utan att tvivla samarbetar i den helige Andes verk och försöker uppfylla Guds krav, hur skulle hon då kunna straffas? Guds verk har aldrig upphört, hans fotsteg har aldrig stannat upp, och ända tills hans förvaltningsverk fullbordas kommer han alltid att vara verksam och aldrig stanna upp. Men människan är annorlunda: Redan efter att ha fått en aning av den helige Andes verk behandlar hon det som om det aldrig kommer att förändras; när hon har fått lite kunskap går hon inte vidare och följer spåren av Guds nya verk; redan efter att ha sett en smula av Guds verk bestämmer hon omedelbart att Gud är som en viss träfigur och tror att Gud alltid kommer att förbli i den form som hon ser framför sig, att det var på det viset förr och att det alltid kommer att vara så i framtiden. Redan efter att ha fått en ytlig kunskap är människan så stolt att hon glömmer sig själv och godtyckligt börjar förkunna ett Guds sinnelag och existens som helt enkelt inte existerar; och efter att ha blivit förvissade om ett stadium av den helige Andes verk accepterar hon inte Guds nya verk, oavsett vilken slags person et är som förkunnar det. Det här är människor som inte kan acceptera den helige Andes nya verk; de är alltför konservativa och oförmögna att acceptera nya saker. Det här är människor som tror på Gud men också förkastar honom. Människan anser att israeliterna gjorde fel som ”endast trodde på Jehova och inte trodde på Jesus”, men de flesta människor spelar en roll som innebär att de ”bara tror på Jehova och förkastar Jesus” och ”längtar efter Messias återkomst, men motsätter sig den Messias som heter Jesus.” Inte underligt att människor fortfarande lever under Satans styre efter att ha accepterat ett stadium av den helige Andes verk och ändå inte får ta emot Guds välsignelser. Är inte det här resultatet av människans upproriskhet? Kristna över hela världen som inte har hållit jämna steg med dagens nya verk klamrar sig fast vid hoppet att de ska bli lyckliga och utgår från att Gud kommer att uppfylla alla deras önskningar. Likväl kan de kan inte säga med säkerhet säga varför Gud kommer att ta dem upp till den tredje himlen, inte heller är de säkra på hur Jesus ska komma på ett vitt moln för att ta emot dem, och än mindre kan de med absolut säkerhet säga om Jesus verkligen kommer att anlända på ett vitt moln den dagen de föreställer sig. De är ängsliga och villrådiga allihop; de vet inte ens själva om Gud kommer att ta upp var och en av dem, dessa skiftande små grupper av människor som kommer från alla olika samfund. Det verk som Gud utför idag, den nuvarande tidsåldern och Guds vilja; de vet inget om något av detta och kan inte göra något annat än att räkna dagarna på sina fingrar. De enda som kan få den slutgiltiga välsignelsen är de som följer i Lammets fotspår ända till slutet, medan dessa ”smarta människor”, som är oförmögna att följa till det yttersta slutet och likväl tror att de har fått allt, är oförmögna att skåda Guds framträdande. De tror allesamman att de är den smartaste individen på jorden, och utan anledning stoppar de Guds verks fortsatta utveckling och verkar helt förvissade om att Gud kommer att ta upp dem till himlen, dessa som ”är fullkomligt lojala mot Gud, följer Gud och håller Guds ord.” Även om de är ”fullkomligt lojala” mot de ord som Gud talar, är deras ord och handlingar så motbjudande därför att de motarbetar den helige Andes verk och begår svek och ondska. De som inte följer till det yttersta slutet, de som inte håller jämna steg med den heliga Andes verk utan bara klamrar sig fast vid det gamla verket, har inte bara misslyckats med att vara lojala mot Gud, utan de har blivit sådana som motarbetar Gud, avvisas av den nya tidsåldern och kommer att straffas. Finns det några mer beklagansvärda än de? Många tror till och med att alla som förkastar den gamla lagen och acceptera det nya verket saknar samvete. Dessa människor, som bara talar om ”samvete” och inte känner till den helige Andes verk, kommer till slut att få sina framtidsutsikter omintetgjorda av sina egna samveten. Guds verk följer inga trossatser och Gud klamrar sig inte fast vid det fastän det är hans eget verk. Det som ska förnekas, förnekas, och det som ska kastas ut, kastas ut. Men människan gör sig till Guds fiende genom att hålla fast enbart vid en liten del av Guds förvaltningsverk. Är inte detta människans orimlighet? Är inte detta människans okunnighet? Ju mer ängsliga och överdrivet försiktiga folk är av rädsla för att inte vinna Guds välsignelser, desto mer oförmögna är de att vinna större välsignelser och att få ta emot den slutgiltiga välsignelsen. Alla de där människorna som slaviskt följer lagen visar alla den ytterst lojalitet gentemot lagen, och ju mer de visar denna lojalitet mot lagen, desto mer är de upprorsmän som motarbetar Gud. För det är nu rikets tidsålder och inte lagens tidsålder, och man kan inte nämna dagens verk och gårdagens verk i samma andetag, och inte heller kan gårdagens verk jämföras med dagens verk. Guds verk har förändrats och människans trosutövning har också förändrats; det handlar inte om att hålla fast vid lagen eller att ta på sig korset, så därför kommer inte folks lojalitet mot lagen och korset att vinna Guds gillande.

Människan kommer att fullkomnas helt och hållet i rikets tidsålder. Efter erövrandets verk kommer människan att genomgå förädling och vedermöda. De som kan övervinna och vittna under denna vedermöda är de som i slutändan kommer att fullkomnas; de är övervinnarna. Under denna vedermöda är människan skyldig att acceptera denna förfining, och förfiningen är det sista steget i Guds verk. Det är sista gången som människan kommer att förfinas före Guds förvaltningsverks avslutning, och alla de som följer Gud måste acceptera denna slutgiltiga prövning och denna slutgiltiga förädling. De som drabbas av vedermödan saknar den helige Andes verk och Guds vägledning, men de som verkligen har erövrats och verkligen söker Gud kommer i slutändan att stå orubbliga; det är de som äger mänsklighet och verkligen älskar Gud. Oavsett vad Gud gör kommer inte dessa segerrika människor att ha mist visionerna, och de kommer fortfarande att omsätta sanningen i praktiken utan att brista i sitt vittnesbörd. Det här är de människor som slutligen kommer ut ur den stora vedermödan. Än så länge kan de som fiskar i grumliga vatten fortsätta att parasitera, men ingen kan undkomma den slutliga vedermödan och den slutliga prövningen. För dem som övervinner är denna vedermöda en oerhörd förädling; men för dem som fiskar i grumligt vatten är det är det ett verk som innebär fullständig förkastelse. Oavsett hur de prövas förblir de som har Gud i sina hjärtan oförändrat lojala; men de som inte har Gud i sitt hjärta ändrar uppfattning om honom och lämnar honom till och med så snart hans verk inte längre gynnar deras kött. Det här är de som inte kommer att stå orubbliga i slutet, människor som bara söker Guds välsignelser och inte har något intresse av att offra sig för Gud och att hänge sig åt honom. Alla dessa usla människor kommer att stängas ute när Guds verk når sitt slut, och de är inte värda någon medkänsla. De som saknar mänsklighet är oförmögna att verkligen älska Gud. När miljön är trygg och säker, eller när de kan tjäna på det, lyder de Gud till punkt och pricka, men så snart som det de längtar efter äventyras eller är slutgiltigt avfärdat, gör de genast uppror. Över en natt kan de helt utan rim och reson förvandlas från en leende ”godhjärtad” individ till en ful och grym mördare som plötsligt behandlar gårdagens välgörare som sin dödsfiende. Kommer inte dessa demoner, som skulle kunna döda utan att blinka, att bli ett dolt hot om de inte drivs ut? Verket med att rädda människan uppnås inte efter det att erövrandets verk har avslutats. Även om erövrandets verk är slut så gäller inte det verket med att rena människan; det verket kommer inte att vara klart förrän människan har blivit fullkomligt renad, när de som verkligen underkastar sig Gud har fulländats och dessa kamouflerade figurer som inte har Gud i sitt hjärta har rensats ut. De människor som inte behagar Gud i slutstadiet av hans verk kommer att förkastas fullständigt, och de som förkastas är av djävulen. Eftersom de är oförmögna att behaga Gud är de upproriska mot honom, och även om de följer Gud idag är det inget bevis för att de är sådana som kommer att finnas kvar till slutet. Innebörden av ordet ”följa” i uttryck som ”de som följer Gud till slutet kommer att motta frälsning” är att stå fast mitt i vedermödan. Idag tror många att det är enkelt att följa Gud, men när Guds verk närmar sig sitt slut kommer ni att inse den verkliga innebörden av begreppet ”följa.” Bara för att man fortfarande kan följa Gud idag efter att ha blivit erövrad, så är det inget bevis för att man tillhör dessa som kommer att bli fullkomliggjorda. De som inte kan uthärda prövningarna, de som inte klarar av att vara segerrika mitt i vedermödan, kommer till slut att vara ur stånd att stå fast och kommer därmed inte att kunna följa Gud till det yttersta slutet. De som verkligen följer Gud klarar att härda ut när deras verk prövas, medan de som inte verkligen följer Gud inte klarar att uthärda någon av Guds prövningar. Förr eller senare kommer de att kastas ut medan övervinnarna blir kvar i riket. Huruvida människan verkligen söker Gud eller inte avgörs när hennes verk prövas, alltså genom Guds prövningar, och är ingenting som människan själv beslutar om. Gud avvisar inte någon godtyckligt; allt han gör kan övertyga människan fullkomligt. Han gör ingenting som är osynligt för människan, eller något verk som inte kan övertyga henne. Huruvida människans tro är äkta eller inte bevisas av fakta och är inget människan kan bestämma. Det är tveklöst så att ”vete inte kan förvandlas till ogräs och ogräs inte kan förvandlas till vete”. Alla som verkligen älskar Gud kommer i slutändan att bli kvar i riket, och Gud kommer inte att behandla någon illa som verkligen älskar honom. Övervinnarna i riket kommer att tjäna som präster eller anhängare baserat på deras olika funktioner och vittnesbörd, och alla som segrar i vedermödan kommer att utgöra prästkåren i riket. Kåren av präster kommer att bildas när evangeliets verk i hela universum har avslutats. När den tiden är inne, kommer det som ska utföras av människan att vara fullgörandet av hennes plikt i Guds rike och hennes liv tillsammans med Gud i riket. Prästkåren kommer att bestå av överstepräster och präster, och resten kommer att vara Guds söner och folk. Allt detta bestäms av deras vittnesbörd om Gud under vedermödan; inga titlar delas ut godtyckligt. När människans status väl har fastställts kommer Guds verk att upphöra, för var och en klassificeras utifrån sitt slag och återbördas till sin ursprungliga position, och det är tecknet på att Guds verk är fullbordat, slutresultatet av Guds verk och människans trosutövning, och det är kristalliseringen av Guds verks visioner och människans samarbete. Till sist kommer människan att finna vila i Guds rike, och även Gud kommer att återvända till sin boning för att vila. Det här blir det slutgiltiga resultatet av sextusen års samarbete mellan Gud och människa.