I sin första inkarnation levde Gud på jorden i trettiotre och ett halvt år, och han bedrev sin verksamhet under endast tre och ett halvt av de åren. Både under den tid han verkade och innan han påbörjade sitt verk ägde han normal mänsklighet. Han levde i sin normala mänsklighet i trettiotre och ett halvt år. Under de sista tre och ett halvt åren uppenbarade han sig som den inkarnerade Guden. Innan han började bedriva sin verksamhet framträdde han med vanlig, normal mänsklighet och visade inga tecken på sin gudomlighet, och det var först efter att han började bedriva sin offentliga verksamhet som hans gudomlighet blev uppenbar. Hans liv och verk under dessa första tjugonio år visade att han var en verklig mänsklig varelse, en människoson, ett kött, för han började sin verksamhet på allvar först efter tjugonio års ålder. Inkarnationens innebörd är att Gud framträder i köttet och han kommer för att i ett kötts avbild verka bland människor som han skapat. För att Gud ska inkarneras måste han därför först bli kött, kött med en normal mänsklig natur; detta är den mest grundläggande förutsättningen. Konsekvensen av Guds inkarnation är faktiskt att Gud lever och verkar i köttet; Gud blir till sitt väsen kött, han blir en människa. Hans inkarnerade liv och verk kan delas in i två stadier. Först kommer det liv han lever innan han börjar bedriva sin verksamhet. Han lever i en vanlig mänsklig familj, i en ytterst normal mänsklighet och följer gängse moral och lagar för mänskligt liv, med normala mänskliga behov (mat, kläder, husrum och sömn), normala mänskliga svagheter och normala mänskliga känslor. Under det första stadiet lever han med andra ord i en icke-gudomlig, helt normal mänsklighet och engagerar sig i alla normala mänskliga aktiviteter. Det andra stadiet är det liv han lever efter att han börjat bedriva sin verksamhet. Han bor fortfarande i den vanliga mänskligheten med ett normal mänskligt skal och utåt sett visar han inga tecken på något övernaturligt. Men han lever enbart för sin verksamhet och under denna tid existerar hans normala mänsklighet helt för att tjäna hans gudomlighets normala verk, för vid det laget har hans normala mänsklighet mognat så mycket att han kan bedriva sin verksamhet. Det andra stadiet av hans liv består alltså av att bedriva sin verksamhet i sin normala mänsklighet, ett liv av både normal mänsklighet och fullständig gudomlighet. Anledningen till att han lever i en fullständigt normal mänsklighet under det första stadiet av sitt liv är att hans mänsklighet ännu inte motsvarar hela det gudomliga verket; den är fortfarande inte mogen. Först när hans mänsklighet mognar och blir kapabel att axla hans verksamhet kan han börja utöva sin verksamhet. Eftersom han, som kött, behöver växa och mogna, utgörs det första stadiet av hans liv av normal mänsklighet, medan det liv den inkarnerade Guden lever under sin verksamhet i det andra stadiet karaktäriseras av både mänsklighet och fullständig gudomlighet, eftersom hans mänsklighet då är kapabel att företa sig hans verk och utöva hans ämbete. Om den inkarnerade Guden på allvar påbörjade sitt ämbete i den stund då han föddes och gjort övernaturliga tecken och under, då skulle han inte ha haft något fysiskt väsen. Därför existerar hans mänsklighet för hans fysiska väsens skull; det kan inte finnas något kött utan mänsklighet och en person utan mänsklighet är inte en människa. På detta sätt är mänskligheten hos Guds kött en inneboende egenskap hos Guds inkarnerade kött. Att säga ”när Gud blir kött är han helt gudomlig och inte mänsklig över huvud taget” är hädelse, för detta påstående existerar helt enkelt inte och det strider mot inkarnationens princip. Även efter det att han börjar utöva sitt verksamhet, lever han i sin gudomlighet med ett mänskligt yttre skal när han utför sitt verk; det är bara det att just då tjänar hans mänsklighet enbart syftet att låta hans gudomlighet utföra verket i det normala köttet. Den som ligger bakom verket är alltså den gudomlighet som bebor hans mänsklighet. Det är hans gudomlighet, inte hans mänsklighet, som är verksam, men det är en gudomlighet som är dold i hans mänsklighet; hans verk utförs i huvudsak av hans fullständiga gudomlighet, inte av hans mänsklighet. Men det som utåt sett utför verket är hans kött. Man skulle kunna säga att han är en människa och också Gud, för Gud blir en Gud som lever i köttet, med ett mänskligt skal och ett mänskligt väsen men också med Guds väsen. Eftersom han är en människa med Guds väsen, står han över alla skapade människor, över varje människa som kan utföra Guds verk. Bland alla dem som har ett mänskligt skal som hans, bland alla dem som besitter mänsklighet, är det därför bara han som är den inkarnerade Guden själv ‒ alla andra är skapade människor. Trots att de alla har mänsklighet, har skapade människor ingenting mer än mänsklighet, medan den inkarnerade Guden är annorlunda: i hans kött har han inte bara mänsklighet utan, än viktigare, gudomlighet. Hans mänsklighet kan ses i hans kötts yttre utseende och i hans vardagsliv, men hans gudomlighet är svår att uppfatta. Eftersom hans gudomlighet endast uttrycks när han har mänsklighet och inte är så övernaturlig som folk föreställer sig, är det oerhört svårt för människor att se den. Till och med idag har människor ytterst svårt att begripa den inkarnerade Gudens sanna väsen. Jag väntar mig att det fortfarande, även efter att jag talat om det så länge, är ett mysterium för de flesta av er. Faktum är att den här frågan är väldigt enkel: Eftersom Gud blir kött är hans väsen en förening av mänsklighet och gudomlighet. Denna förening kallas för Gud själv, Gud själv på jorden.

Livet som Jesus levde på jorden var ett normalt liv i köttet. Han levde i sitt kötts normala mänsklighet. Hans myndighet ‒ att utföra sitt verk och tala sitt ord, eller att bota sjuka och driva ut demoner, att göra sådana exceptionella saker ‒ framträdde i stort sett inte förrän han inledde sin verksamhet. Hans liv innan tjugonio års ålder, innan han utövade sin verksamhet, var bevis nog för att han bara var normalt kött. På grund av detta, och eftersom han ännu inte hade börjat bedriva sin verksamhet, såg folk inget gudomligt i honom, de såg ingenting mer än en normal mänsklig varelse, en vanlig man ‒ precis som somliga vid den tiden trodde att han var Josefs son. Folk trodde att han var son till en vanlig människa, det var omöjligt för dem att veta att han var Guds inkarnerade kött. Till och med när han under sin verksamhet gjorde många under sa de flesta människor fortfarande att han var Josefs son, för han var Kristus med det yttre skalet av normal mänsklighet. Både hans normala mänsklighet och hans verk existerade för att uppfylla betydelsen av den första inkarnationen och bevisa att Gud helt hade kommit i köttet och blivit en alltigenom vanlig människa. Att han hade en normal mänsklighet innan han påbörjade sitt verk var ett bevis på att han var vanligt kött; att han därefter verkade bevisade också att han var vanligt kött, för han gjorde tecken och under, botade sjuka och drev ut demoner i köttet med normal mänsklighet. Anledningen till att han kunde göra under var att hans kött bar på Guds myndighet, var det kött som Guds Ande var iklädd. Han ägde denna myndighet på grund av Guds Ande och det betydde inte att han inte var ett kött. Att bota sjuka och driva ut demoner var det verk han behövde utföra i sin verksamhet, ett uttryck för hans gudomlighet som var dold i hans mänsklighet, och oavsett vilka tecken han gjorde eller hur han visade prov på sin myndighet levde han fortfarande i en normal mänsklighet och var fortfarande normalt kött. Fram till den punkt då han uppväcktes efter att ha dött på korset bodde han i normalt kött. Såväl att skänka nåd, bota sjuka och driva ut demoner var en del av hans verksamhet, verk han utförde i sitt normala kött. Innan han gick till korset lämnade han aldrig sitt normala mänskliga kött, oavsett vad han gjorde. Han var Gud själv och utförde Guds eget verk, men eftersom han var Guds inkarnerade kött åt han mat och bar kläder, hade normala mänskliga behov, ett normalt mänskligt förnuft och ett normalt mänskligt vett. Allt detta var bevis på att han var en normal människa, vilket bevisade att Guds inkarnerade kött var ett kött med en normal mänsklighet, inte en övernaturlig sådan. Det var hans uppgift att slutföra Guds första inkarnations verk, att fullborda den första inkarnationens verksamhet. Innebörden av inkarnation är att en vanlig, normal människa utför Guds eget verk, alltså att Gud utför sitt gudomliga verk i mänsklighet och därmed besegrar Satan. Inkarnation innebär att Guds Ande blir ett kött, det vill säga att Gud blir kött; det verk han utför i köttet är Andens verk som förverkligas i köttet, uttrycks av köttet. Ingen utom Guds kött kan utföra den inkarnerade Gudens verksamhet, det vill säga, endast Guds inkarnerade kött, denna normala mänsklighet ‒ och ingen annan ‒ kan uttrycka det gudomliga verket. Om Gud under sin första ankomst inte hade haft den normala mänskligheten före tjugonio års ålder ‒ om han kunnat göra under så snart han var född, om han kunnat tala himlens språk så snart han lärde sig att tala, om han kunnat begripa alla världsliga ämnen och urskilja varje individs tankar och avsikter i samma ögonblick som han först satte sin fot på jorden ‒ skulle en sådan person inte ha kallats för en normal människa och sådant kött kunde inte ha kallats för mänskligt kött. Om detta vore fallet med Kristus, då skulle betydelsen med och kärnan i Guds inkarnation vara förlorad. Att han äger normal mänsklighet bevisar att han är Gud inkarnerad i köttet; det faktum att han genomgår en normal mänsklig tillväxtprocess visar ännu tydligare att han är normalt kött; dessutom är hans verk tillräckligt bevis för att han är Guds ord, Guds Ande, som blivit kött. Gud blir kött på grund av verkets behov; detta stadium av verket måste med andra ord utföras i köttet, utföras i normal mänsklighet. Detta är bakgrunden till att ”Ordet blir kött” och att ”Ordet framträder i köttet”, och detta är den sanna historien bakom Guds två inkarnationer. Folk kanske tror att hela Jesu liv åtföljdes av underverk, att han fram till slutet av sitt verk på jorden inte uppvisade en normal mänsklighet, att han inte hade normala mänskliga behov eller brister eller mänskliga känslor, inte behövde grundläggande livsförnödenheter eller hade normala mänskliga tankar. De föreställer sig att han bara har ett övermänskligt sinne, en transcendent mänsklighet. De tror att eftersom han är Gud ska han inte tänka och leva som normala människor gör, att endast en normal person, en äkta människa, kan tänka normala mänskliga tankar och leva ett normalt liv som människa. Allt det här är människans idéer och människans föreställningar, som strider mot de ursprungliga avsikterna med Guds verk. Normalt mänskligt tänkande upprätthåller normalt mänskligt förnuft och normal mänsklighet; en normal mänsklighet upprätthåller köttets normala funktioner; och köttets normala funktioner möjliggör köttets normala liv i dess helhet. Endast genom att verka i sådant kött kan Gud fullgöra syftet med sin inkarnation. Om den inkarnerade Guden endast ägde köttets yttre skal men inte tänkte normala mänskliga tankar, då skulle detta kött inte ha ett mänskligt förnuft, än mindre äkta mänsklighet. Hur skulle ett kött som detta, utan mänsklighet, kunna bedriva den verksamhet som den inkarnerade Guden borde bedriva? Ett normalt sinne upprätthåller alla aspekter av mänskligt liv; utan ett normalt sinne skulle man inte vara mänsklig. En person som inte tänker normala tankar är med andra ord psykiskt sjuk. Och en Kristus som inte har någon mänsklighet utan endast gudomlighet kan inte sägas vara Guds inkarnerade kött. Hur skulle då Guds inkarnerade kött kunna vara i avsaknad av normal mänsklighet? Är det inte hädelse att säga att Kristus inte har någon mänsklighet? Alla aktiviteter som normala människor ägnar sig åt är beroende av ett fungerande, normalt mänskligt sinne. Utan det skulle människor bete sig avvikande; de skulle inte ens kunna se skillnad på svart och vitt, gott och ont, och de skulle inte ha någon mänsklig etik eller moraliska principer. Om den inkarnerade Guden likaledes inte tänkte som en normal människa skulle han inte vara äkta kött, ett normalt kött. Sådant icke-tänkande kött skulle inte kunna ta sig an det gudomliga verket. Han skulle inte kunna ägna sig åt köttets normala aktiviteter på ett normalt sätt, än mindre leva tillsammans med människor på jorden. Betydelsen av Guds inkarnation, själva kärnan i att Gud kommer i köttet, skulle därmed ha gått förlorad. Den inkarnerade Gudens mänsklighet existerar för att upprätthålla det normala gudomliga verket i köttet; hans normala mänskliga tänkande upprätthåller hans normala mänsklighet och alla hans normala fysiska aktiviteter. Man kan säga att hans normala mänskliga tänkande existerar i syfte att stödja allt verk av Gud i köttet. Om detta kött inte hade ett normalt mänskligt sinne, så skulle inte Gud kunna verka i köttet och det han behöver göra i köttet skulle aldrig kunna åstadkommas. Trots att den inkarnerade Guden äger ett normalt mänskligt sinne, förvanskas inte hans verk av mänskligt tänkande; han tar sig an verket i mänskligheten med ett normalt sinne, under förutsättning att han besitter mänskligheten med ett sinne, inte genom utövandet av normalt mänskligt tänkande. Oavsett hur upphöjda hans kötts tankar är, präglas inte hans verk av logik eller tänkande. Hans verk är med andra ord inte uttänkt av sinnet i hans kött, utan är ett direkt uttryck för det gudomliga verket i hans mänsklighet. Alla hans verk utgör den verksamhet han behöver fullborda och inget av det är uttänkt av hans hjärna. Botandet av sjuka, utdrivandet av demoner och korsfästelsen var till exempel inte produkter av hans mänskliga sinne, kunde inte ha åstadkommits av någon människa med ett mänskligt sinne. Likaså är dagens erövrande verk en verksamhet som måste utövas av den inkarnerade Guden, men det är inte verket av en människas vilja; det är det verk hans gudomlighet måste utföra, verk som inte någon köttslig människa är kapabel till. Därför måste den inkarnerade Guden äga ett normalt mänskligt sinne, måste ha normal mänsklighet, eftersom han måste utföra sitt verk i mänskligheten med ett normalt sinne. Detta är kärnan i den inkarnerade Gudens verk, den inkarnerade Gudens innersta väsen.

Innan Jesus utförde verket, levde han enbart i sin normala mänsklighet. Ingen visste att han var Gud, ingen upptäckte att han var den inkarnerade Guden; folk kände honom bara som en helt vanlig människa. Hans fullständigt vanliga, normala mänsklighet var ett bevis på att Gud var inkarnerad i köttet och att nådens tidsålder var tidsåldern för den inkarnerade Gudens verk, inte för Andens verk. Det var ett bevis på att Guds Ande förverkligats helt i köttet, att hans kött skulle utföra allt Andens verk under Guds inkarnations tidsålder. Kristus med normal mänsklighet är ett kött i vilket Anden är förverkligad och äger normal mänsklighet, normalt sinne och mänskligt tänkande. ”Att förverkligas” innebär att Gud blir människa, Anden blir kött; för att uttrycka det klart, det är när Gud själv bebor ett kött med normal mänsklighet och genom det uttrycker sitt gudomliga verk ‒ det är vad det innebär att vara förverkligad eller inkarnerad. Under Guds första inkarnation var det nödvändigt för honom att bota sjuka och driva ut demoner, eftersom hans verk var att friköpa. För att friköpa hela människosläktet måste han vara medkännande och förlåtande. Det verk som han utförde innan han blev korsfäst bestod i att bota sjuka och driva ut demoner, vilket förebådade hans frälsning av människan från synd och smuts. Eftersom det var nådens tidsålder var det nödvändigt för honom att bota sjuka och därigenom visa tecken och under som var representativa för nåden i den tidsåldern. Det centrala i nådens tidsålder var nämligen att skänka nåd vilket symboliserades av fred, glädje och materiella välsignelser, alltsamman bevis på människors tro på Jesus. Att bota sjuka, driva ut demoner och skänka nåd var med andra ord instinktiva förmågor hos Jesu kött under nådens tidsålder; de var Andens verk förverkligade i köttet. Men medan han utförde sådant verk levde han i köttet; han överskred inte köttet. Oavsett vilka helande handlingar han utförde ägde han fortfarande normal mänsklighet och levde fortfarande ett normalt mänskligt liv. Anledningen till att jag säger att köttet utförde allt Andens verk under Guds inkarnations tidsålder är att oavsett vilket verk han utförde så gjorde han det i köttet. Men på grund av hans verk betraktade inte människor hans kött som om det hade ett alltigenom fysiskt väsen, för detta kött kunde utföra under och vid vissa speciella ögonblick kunde det göra saker som gick utöver köttet. Alla dessa händelser inträffade naturligtvis efter att han påbörjat sin verksamhet, som när han prövades under fyrtio dagar eller när han förvandlades på berget. Så innebörden i Guds inkarnation var inte färdig med Jesus, utan endast delvis uppfylld. Det liv som han levde i köttet innan han påbörjade sitt verk var helt normalt i alla avseenden. När han påbörjat verket behöll han endast sitt köttsliga yttre skal. Eftersom hans verk var ett uttryck för gudomlighet överskred det köttets normala funktioner. Guds inkarnerade kött var trots allt annorlunda än människor av kött och blod. Naturligtvis behövde han i sitt dagliga liv mat, kläder, sömn och tak över huvudet precis som alla andra, han behövde alla normala nödvändigheter och han resonerade och tänkte som en normal människa. Folk betraktade honom fortfarande som en normal människa, förutom att det verk han utförde var övernaturligt. Oavsett vad han gjorde levde han faktiskt i en vanlig och normal mänsklighet, och såtillvida som han utförde verket var hans resonemang synnerligen normala och hans tankar särskilt klara, i högre grad än någon annan normal människas. Det var nödvändigt för den inkarnerade Guden att tänka och resonera på detta sätt, för det gudomliga verket behövde uttryckas av ett kött vars resonemang var fullt normala och vars tankar var mycket klara ‒ endast på detta sätt kunde hans kött uttrycka det gudomliga verket. Under alla de trettiotre och ett halvt år som Jesus levde på jorden behöll han sin normala mänsklighet, men på grund av det verk han utförde under sin tre och ett halvt år långa verksamhet, tänkte folk att han var mycket transcendent, att han var mycket mer övernaturlig än tidigare. I själva verket förblev Jesu normala mänsklighet oförändrad före och efter att han påbörjade sin verksamhet; hans mänsklighet var hela tiden densamma, men på grund av skillnaden före och efter att han påbörjade sin verksamhet uppstod två olika åsikter angående hans kött. Oavsett vad folk tänkte behöll den inkarnerade Guden hela tiden sin ursprungliga, normala mänsklighet, för eftersom Gud var inkarnerad levde han i köttet, det kött som hade normal mänsklighet. Oavsett om han utövade verksamhet eller inte, kunde inte hans kötts normala mänsklighet utplånas, för mänsklighet är köttets grundläggande väsen. Innan Jesus utövade sin verksamhet var hans kött helt normalt och ägnade sig åt alla vanliga mänskliga aktiviteter; han verkade inte det minsta övernaturlig och gjorde inte några mirakulösa tecken. På den tiden var han helt enkelt en helt vanlig människa som tillbad Gud, även om hans strävan var mer ärlig och mer uppriktig än andras. Det var så hans ytterst normala mänsklighet manifesterade sig. Eftersom han inte verkade alls innan han tog sig an sitt ämbete, var ingen medveten om hans identitet och ingen visste att hans kött var olikt alla andras, för han gjorde inte ens ett enda under, utförde inte en gnutta av Guds eget verk. När han inlett sin verksamhet behöll han det yttre skalet av normal mänsklighet och levde fortfarande med ett normalt mänskligt förnuft, men eftersom han hade börjat att utföra Guds eget verk, anta Kristi ämbete och utföra det verk som dödliga varelser, människor av kött och blod, var oförmögna att utföra, antog folk att han inte hade normal mänsklighet och inte var ett helt normalt kött utan ofullständigt kött. På grund av det verk han utförde, sade folk att han var en Gud i köttet som inte hade normal mänsklighet. Detta är en felaktig uppfattning; folk förstod inte betydelsen av Guds inkarnation. Detta missförstånd uppstod ur det faktum att det verk som uttrycktes av Gud i köttet var det gudomliga verket, uttryckt i ett kött som hade normal mänsklighet. Gud var klädd i kött, bodde i kött och hans verk i sin mänsklighet skymde hans mänsklighets normalitet. Av denna anledning trodde folk att Gud inte hade mänsklighet utan bara gudomlighet.

I sin första inkarnation slutförde inte Gud inkarnationens verk; han slutförde bara det första steget i det verk som det var nödvändigt för Gud att utföra i köttet. För att avsluta inkarnationens verk har Gud därför återvänt till köttet än en gång och lever ut köttets hela normalitet och verklighet, det vill säga han uppenbarar Guds ord i ett helt vanligt och normalt kött och därmed avslutar han det verk han lämnade ogjort i köttet. Det andra inkarnerade köttet är till sitt väsen likt det första, men det är ännu mer verkligt, till och med mer normalt än det första. Som en följd därav är det lidande det andra inkarnerade köttet tål större än det första, men detta lidande är ett resultat av hans verksamhet i köttet och det skiljer sig från den fördärvade människans lidande. Det härrör dessutom från hans kötts normalitet och verklighet. Eftersom han utövar sitt ämbete i ett ytterst normalt och verkligt kött, måste köttet utstå en hel del umbäranden. Ju mer normalt och verkligt detta kött är, desto mer kommer han att lida i utövandet av sitt ämbete. Guds verk uttrycks i ett mycket alldagligt kött, ett som inte alls är övernaturligt. Eftersom hans kött är normalt och även måste axla verket med att frälsa människan, lider han i ännu högre grad än ett övernaturligt kött skulle ha gjort ‒ allt detta lidande härstammar från hans kötts verklighet och normalitet. Från det lidande som de två inkarnerade kötten har genomgått när de bedrivit sin verksamhet kan man se det inkarnerade köttets väsen. Ju mer normalt köttet är, desto större umbäranden måste han utstå medan han utför verket; ju verkligare det kött är som tar sig an verket, desto hårdare är de uppfattningar som människor får och desto fler faror kommer troligen att drabba honom. Och ändå, ju verkligare köttet är och ju mer köttet besitter en normal människas behov och fullständiga förnuft, desto mer kapabel är han att ta på sig Guds verk i köttet. Det var Jesu kött som spikades fast på korset, sitt kött som han överlämnade som ett syndoffer; det var genom ett kött med normal mänsklighet som han besegrade Satan och fullständigt frälste människan från korset. Och det är som fullständigt kött som Gud i sin andra inkarnation utför erövringsverket och besegrar Satan. Endast ett kött som är fullständigt normalt och verkligt kan utföra det erövrande verket i sin helhet och utgöra ett kraftfullt vittnesbörd. Det vill säga, erövrandet av människan blir effektivt genom den inkarnerade Gudens verklighet och normalitet, inte genom övernaturliga under och uppenbarelser. Denna inkarnerade Guds uppgift är att tala och därigenom att erövra och fullkomna människan; med andra ord, Andens verk förverkligas i köttet och köttets plikt är att tala och därigenom att erövra, uppenbara, fullkomna och förkasta människan helt. Därför är det i det erövrande verket som Guds verk i köttet till fullo ska genomföras. Det inledande friköpande verket utgjorde bara början på inkarnationens verk; det kött som utför det erövrande verket kommer att slutföra hela inkarnationens verk. I fråga om kön är en inkarnation manlig och den andra kvinnlig; på så sätt har innebörden i Guds inkarnation fullbordats. Det undanröjer människans missuppfattningar om Gud: Gud kan bli både manlig och kvinnlig, och till sitt väsen är den inkarnerade Guden könlös. Han skapade både man och kvinna och för honom finns det ingen könsskillnad. I detta stadium av verket gör Gud inte tecken och under, utan verket uppnår sina resultat genom ord. Anledningen till detta är dessutom att den inkarnerade Gudens verk denna gång inte är att bota sjuka och driva ut demoner, utan att erövra människan genom att tala; den medfödda förmåga som detta Guds inkarnerade kött besitter är alltså att tala och att erövra människan, inte att bota sjuka och driva ut demoner. Hans verk i normal mänsklighet är inte att göra under, inte att hela de sjuka och driva ut demoner, utan att tala, så för människor verkar det andra inkarnerade köttet mycket mer normalt än det första. Människor ser att Guds inkarnation inte är någon lögn, men denna inkarnerade Gud är annorlunda än den inkarnerade Jesus och fastän båda är Gud förkroppsligad är de inte helt och hållet de samma. Jesus ägde normal mänsklighet, vanlig mänsklighet, men han åtföljdes av många tecken och under. I denna inkarnerade Gud kommer mänskliga ögon inte att se några tecken eller under, varken botande sjuka eller utdrivande av demoner, vandring på vatten eller fasta i fyrtio dagar … Han utför inte samma verk som Jesus gjorde, inte för att hans kött i grunden är annorlunda än Jesu kött, utan för att det inte är hans ämbetsuppgift att bota sjuka och driva ut demoner. Han river inte ner sitt eget verk, stör inte sitt eget verk. Eftersom han erövrar människan med sina verkliga ord, finns det inget behov av att betvinga henne med hjälp av under, utan detta stadium består av att slutföra inkarnationens verk. Den inkarnerade Gud du ser idag är alltigenom kött och det finns inget övernaturligt över honom. Han blir sjuk som andra, behöver mat och kläder precis som andra, eftersom han helt och hållet är kött. Om den inkarnerade Guden gjorde övernaturliga tecken och under den här gången, om han botade sjuka, drev ut demoner eller kunde döda med ett ord, hur skulle då detta erövrande verk kunna utföras? Hur skulle verket kunna spridas bland de hedniska folken? Att bota sjuka och driva ut demoner var nådens tidsålders verk, det första steget i det friköpande verket, och när Gud nu har räddat människan från korset utför han inte längre det verket. Om en ”Gud” av samma slag som Jesus uppenbarade sig i de sista dagarna, en som botade sjuka, drev ut demoner och korsfästes för människans skull, skulle denna ”Gud” –trots att han stämde exakt med beskrivningen av Gud i Bibeln och var lätt för människan att acceptera – inte till sitt väsen vara det kött som bärs av Guds Ande, utan av en ond ande. Det är nämligen regeln för Guds verk att han aldrig upprepa vad han redan har fullbordat. Därför skiljer sig Guds andra inkarnations verk från den första inkarnationens. I de sista dagarna förverkligar Gud det erövrande verket i vanligt, normalt kött; han botar inte sjuka och kommer inte att korsfästas för människan, utan han talar bara ord i köttet och erövrar människan i köttet. Endast sådant kött är Guds inkarnerade kött; endast sådant kött kan fullborda Guds verk i köttet.

Oavsett om den inkarnerade Guden i detta stadium utstår umbäranden eller utövar sitt ämbete, gör han det för att fullborda meningen med inkarnationen, för det här är Guds sista inkarnation. Gud kan endast inkarneras två gånger. Det kan inte bli en tredje gång. Den första inkarnationen var manlig, den andra kvinnlig, så bilden av Guds kött är komplett i människans sinne; dessutom har de två inkarnationerna redan avslutat Guds verk i köttet. Första gången ägde den inkarnerade Guden normal mänsklighet för att fullborda inkarnationens innebörd. Den här gången äger han också normal mänsklighet, men meningen med denna inkarnation är annorlunda: Den är djupare och hans verk är av mer genomgripande betydelse. Anledningen till att Gud har blivit kött igen är att fullgöra meningen med inkarnationen. När Gud har avslutat detta stadium av sitt verk helt och hållet kommer hela meningen med inkarnationen, det vill säga Guds verk i köttet, att vara fullständig och det kommer inte att finnas något mer verk som ska utföras i köttet. Från och med nu kommer alltså Gud aldrig mer att komma i köttet för att utföra sitt verk. Gud utför bara inkarnationens verk för att frälsa och fullkomna människan. Det är med andra ord inte alls vanligt att Gud kommer i köttet, förutom för verkets skull. Genom att komma i köttet för att verka, visar han Satan att Gud är ett kött, en normal person, en vanlig person ‒ och trots det kan han segervisst regera över världen, besegra Satan, återlösa mänskligheten och erövra mänskligheten! Målet för Satans verk är att fördärva mänskligheten, medan målet för Guds verk är att frälsa mänskligheten. Satan fångar människan i en bottenlös avgrund, medan Gud räddar henne från den. Satan får alla människor att tillbe honom, medan Gud får dem att underkasta sig hans herravälde, för han är skapelsens Herre. Hela detta verk åstadkoms genom Guds två inkarnationer. Hans kött är till sitt väsen föreningen av mänsklighet och gudomlighet och besitter normal mänsklighet. Så utan Guds inkarnerade kött skulle Gud inte kunna uppnå resultateten med mänsklighetens frälsning och utan hans kötts vanliga mänsklighet skulle hans verk i köttet inte heller kunna uppnå dessa resultat. Kärnan i Guds inkarnation är att han måste äga normal mänsklighet; om det vore annorlunda skulle det strida helt mot Guds ursprungliga avsikt med att inkarneras.

Varför säger jag att inkarnationens mening inte fullbordades i Jesu verk? Därför att Ordet inte blev helt och hållet kött. Vad Jesus gjorde var bara en del av Guds verk i köttet; han utförde bara det friköpande verket och inte verket med att vinna människan fullständigt. Därför har Gud blivit kött igen i de sista dagarna. Detta stadium av verket utförs också i ett vanligt kött, utförs av en ytterst normal människa vars mänsklighet inte är det minsta transcendent. Gud har med andra ord blivit en alltigenom mänsklig varelse och det är en person vars identitet är Guds identitet, en fullständig människa, ett fullständigt kött, som utför verket. För det mänskliga ögat är han bara ett kött som inte är transcendent över huvud taget, en väldigt vanlig person som kan tala himlens språk, som inte gör några mirakulösa tecken, inte gör några under, än mindre uppenbarar den inre sanningen om religion i stora mötessalar. I folks ögon är det andra inkarnerade köttets verk helt olikt det förstas, i så hög grad att de två inte verkar ha något gemensamt, och man kan inte se något ingenting av det förstas verk den här gången. Även om det andra inkarnerade köttets verk skiljer sig från det förstas, är det inget bevis för att deras källa inte är en och samma. Huruvida källan är densamma beror på karaktären hos det verk som utförts av kötten och inte på deras yttre skal. Under sitt verks tre stadier har Gud inkarnerats två gånger och båda gångerna inviger den inkarnerade Gudens verk en ny tidsålder, inleder ett nytt verk; inkarnationerna kompletterar varandra. Det är omöjligt för det mänskliga ögat att se att de två kötten faktiskt kommer från samma källa. Det ligger naturligtvis inte inom det mänskliga ögats eller det mänskliga sinnets förmåga. Men till sitt väsen är båda likadana, för deras verk har sitt ursprung i samma Ande. Huruvida de två inkarnerade kötten kommer från samma källa kan inte avgöras utifrån i vilken era och på vilken plats de föddes, eller utifrån liknande faktorer, utan utifrån det gudomliga verk som uttrycks av dem. Det andra inkarnerade köttet utför inte något av det verk som Jesus utförde, för Guds verk följer inga konventioner, utan varje gång öppnar det upp en ny väg. Det andra inkarnerade köttet har inte som målsättning att fördjupa eller befästa det första köttets avtryck i människors medvetande, utan att komplettera det och fullkomna det, att fördjupa människans kunskap om Gud, att bryta alla regler som finns i människors hjärtan och utplåna de felaktiga bilderna av Gud i deras hjärtan. Man kan säga att inget enskilt stadium av Guds eget verk kan ge människan fullständig kunskap om honom; varje stadium ger bara en del, inte helheten. Trots att Gud har uttryckt sitt sinnelag i sin helhet, förblir människans kunskap om Gud ändå ofullständig på grund av hennes begränsade förmåga att förstå. Det är omöjligt att med mänskligt språk förmedla hela Guds sinnelag; hur mycket mindre kan då ett enda stadium av hans verk fullständigt uttrycka Gud? Han verkar i köttet med sin normala mänsklighet som täckmantel och man kan bara känna honom genom hans gudomlighets uttryck, inte genom hans kroppsliga skal. Gud kommer i köttet för att göra det möjligt för människan att lära känna honom genom hans olika verk, och det finns inte två stadier av hans verk som är likadana. Endast på detta sätt kan människan ha en fullständig kunskap om Guds verk i köttet, en kunskap som inte begränsar sig till en enda aspekt. Trots att de två inkarnerade köttens verk är olika, är köttens väsen och källan till deras verk identiska; det är bara att de existerar för att utföra två olika stadier av verket och uppträda i två olika tidsåldrar. Oavsett allt delar Guds båda inkarnerade kött samma väsen och samma ursprung ‒ det är en sanning ingen kan förneka.