Våra senaste samtal har haft stor effekt på varenda en av er. Från och med nu kan folk äntligen på allvar känna Guds sanna existens och att Gud faktiskt är väldigt nära människan. Folk må ha trott på Gud i många år, men ändå har de aldrig verkligen förstått hans tankar och åsikter så som de gör nu, och de har heller aldrig verkligen upplevt hans praktiska gärningar som de gör nu. Vare sig det handlar om kunskap eller faktiskt handlande har de flesta människor lärt sig något nytt och uppnått en högre förståelse. De har insett hur fel deras tidigare strävanden varit, insett det ytliga i sin upplevelse och att alltför mycket av deras upplevelse inte är i linje med Guds vilja, och insett att vad människan främst saknar är kunskap om Guds sinnelag. För människans del är denna kunskap bara en typ av förnimmelsebaserad kunskap; för att komma upp till den rationella kunskapens nivå krävs en successiv fördjupning och förstärkning genom egna upplevelser. Subjektivt skulle man kunna säga att innan människorna verkligen förstår Gud tror deras hjärta på hans existens, men de har ingen verklig förståelse av specifika frågor som vad för slags Gud han egentligen är, vad han vill, vad hans sinnelag är och vad hans verkliga inställning till mänskligheten är. Detta äventyrar i hög grad folks tro på Gud och hindrar deras tro från att någonsin uppnå renhet eller perfektion. Även om du står ansikte mot ansikte med Guds ord eller känner att du har mött Gud genom dina upplevelser, kan man fortfarande inte säga att du förstår honom helt och hållet. Eftersom du inte känner Guds tankar eller vad han älskar och vad han hatar, vad som gör honom arg och vad som ger honom glädje, har du ingen sann förståelse av honom. Din tro är uppbyggd på en grund av vaghet och föreställning, baserad på dina subjektiva önskningar. Den är fortfarande långt ifrån en äkta tro och du är fortfarande långt från att vara en sann efterföljare. Förklaringar av exemplen från dessa bibliska berättelse har gjort det möjligt för människan att lära känna Guds hjärta, vad han tänkte i varje steg av sitt verk och varför han gjorde detta verk, vad som var hans ursprungliga avsikt och plan när han gjorde det, hur han förverkligade sina idéer och hur han förberedde och utvecklade sin plan. Genom dessa berättelser kan vi få en detaljerad, specifik förståelse av alla Guds specifika avsikter och varje tanke under hans sextusenåriga förvaltningsarbete liksom hans inställning till människorna i olika tider och olika eror. Om folk kan förstå vad Gud tänkte, vad hans inställning var och vilket sinnelag han uppenbarade då han ställdes inför varje situation, kan detta hjälpa varje människa till en djupare insikt om Guds sanna existens och djupare upplevelse av hans praktiskhet och äkthet. Jag berättar inte de här historierna för att folk ska förstå den bibliska historian eller för att hjälpa dem bli bekanta med texterna i Bibeln eller människorna som förekommer i den – och i synnerhet inte för att hjälpa folk förstå bakgrunden till vad Gud gjorde i lagens tidsålder. Syftet är snarare att hjälpa folk förstå Guds vilja, hans sinnelag och varenda liten del av honom, och få en mer äkta och mer korrekt förståelse av och kunskap om Gud. På detta sätt kan människors hjärtan sakta men säkert öppna sig för Gud, komma nära Gud, och de kan förstå honom, hans sinnelag och hans väsen bättre, och lära känna den sanne Guden själv bättre.

Kunskap om Guds sinnelag och vad han har och är kan ha en positiv inverkan på folk. Det kan hjälpa dem att få mer tillit till Gud och hjälpa dem att uppnå sann lydnad och fruktan för honom. Sedan kommer de inte längre att följa eller dyrka honom blint. Gud vill inte ha dårar eller sådana som följer massan i blindo, utan en skara människor som har en klar förståelse av och kunskap om Guds sinnelag i sina hjärtan och kan fungera som Guds vittnen, människor som på grund av hans ljuvlighet, på grund av vad han har och är och på grund av hans rättfärdiga sinnelag aldrig skulle överge Gud. Om du är en Guds efterföljare men det fortfarande finns en brist på klarhet i ditt hjärta eller om det finns en tvehågsenhet eller förvirring rörande Guds sanna existens, hans sinnelag, vad han har och är och hans plan att frälsa mänskligheten, då kan inte din tro få Guds pris. Gud vill inte att den sortens människor ska följa honom och han vill inte att den sortens människor ska komma inför honom. Eftersom den här sortens individer inte förstår Gud är de oförmögna att ge sitt hjärta till Gud – deras hjärtan är tillslutna för honom, så deras tro på Gud är full av orenheter. Deras efterföljelse av Gud kan inte kallas annat än blind. Enda sättet för folk att få en sann tro och bli sanna efterföljare är om de har en sann förståelse av och kunskap om Gud, vilket föder äkta lydnad och gudsfruktan inom dem. Endast på detta sätt kan de ge sitt hjärta till Gud och öppna upp det för honom. Det här är vad Gud vill, för allt de gör och tänker kan klara Guds test och bära vittnesbörd om honom. Allt jag kommunicerar till er angående Guds sinnelag, vad han har och är eller hans vilja och hans tankar i allt han gör och ur vilket perspektiv som helst, oavsett ur vilken vinkel jag talar om det, syftar till att hjälpa er att bli mer övertygade om Guds sanna existens och få mer verklig förståelse och uppskattning av hans kärlek till mänskligheten och mer verklig förståelse och uppskattning av Guds omtanke om folk och hans uppriktiga önskan att förvalta och frälsa mänskligheten.

En genomgång av Guds tankar, åsikter och handlingar sedan han skapade världen

I dag ska vi först sammanfatta Guds tankar, åsikter och varenda åtgärd han har gjort sedan han skapade mänskligheten. Vi ska ta en titt på det arbete han har utfört från det att han skapade världen fram till den officiella starten av nådens tidsålder. Sedan kan vi upptäcka vilka av Guds tankar och åsikter människan inte känner till, och därifrån kan vi klargöra ordningen i Guds förvaltningsplan och få en grundlig förståelse av det sammanhang där Gud skapade sitt förvaltningsverk, dess källa och utvecklingsprocess, och även få en grundlig förståelse av vilka resultat han vill få av sitt förvaltningsverk – alltså kärnan och syftet med hans förvaltningsverk. För att förstå dessa ting måste vi gå tillbaka till en avlägsen, tyst och stilla tid då det inte fanns några människor …

Gud skapar personligen den första levande personen

Det första Gud tänkte när han steg upp från sin bädd var detta: att han skulle skapa en levande individ – en verklig, levande människa – någon att leva med som skulle vara hans ständiga följeslagare; en individ som skulle kunna lyssna till honom och som han skulle kunna anförtro sig till och tala med. För första gången skopade så Gud upp en handfull jord och använde den för att skapa den allra första levande individen utifrån den bild han hade föreställt sig i sina tankar, och så gav han denna levande varelse ett namn – Adam. Hur kände sig Gud när han väl hade denna individ som levde och andades? För första gången kände han glädjen i att ha någon att älska, en följeslagare. För första gången kände han också det ansvar det innebar att vara pappa och den oro som följer med det. Denna person som levde och andades gav Gud glädje och fröjd; för första gången kände han sig tröstad. Det här var det första Gud någonsin gjort som han inte utfört med sina tankar eller ens med ord, utan gjort med sina egna händer. När den här sortens varelse – en individ gjord av kött och blod som levde och andades, en individ med kropp och form som var kapabel att tala med Gud – stod framför Gud, upplevde han en glädje som han aldrig tidigare känt. Gud kände verkligen sitt ansvar och denna levande varelse inte bara ryckte i hans hjärta utan värmde och berörde hans hjärta för varje liten rörelse den gjorde. När denna levande varelse stod framför Gud var det första gången tanken väcktes att frambringa fler sådana människor. Det här var den händelsekedja som började med denna första tanke Gud hade. För Gud var det första gången alla dessa händelser ägde rum, och oavsett vad han kände just då – glädje, ansvar, oro – så fanns det ingen han kunde dela känslan med. Från den stunden kände Gud verkligen en ensamhet och sorgsenhet som han aldrig tidigare upplevt. Han kände att människan inte kunde acceptera eller fatta hans kärlek och oro eller hans avsikter för människan, så han kände fortfarande sorg och smärta i sitt hjärta. Han hade gjort de här sakerna för människans skull, men människan var inte medveten om det och förstod inte. Förutom lycka förde den glädje och tröst som människan gav honom snabbt med sig hans första känslor av sorg och ensamhet. Det här var vad Gud tänkte och kände just då. Medan Gud gjorde alla dessa saker gick han i sitt hjärta från glädje till sorg och från sorg till smärta, och de här känslorna var blandade med ängslan. Allt han ville var att skynda sig att så fort som möjligt låta denna person, denna mänsklighet, veta vad som fanns i hans hjärta och förstå hans avsikter. Sedan skulle de kunna bli hans följeslagare och dela hans tankar och följa hans vilja. De skulle inte längre bara lyssna när Gud talade och själva förbli tysta; de skulle inte längre vara omedvetna om hur de skulle kunna ansluta sig till Gud i hans arbete; framför allt skulle de inte längre vara likgiltiga gentemot Guds krav. Dessa saker som Gud gjorde för första gången är mycket betydelsefulla och av stort värde för hans förvaltningsplan och för människan i dag.

Efter att ha skapat alla ting och mänskligheten vilade inte Gud. Han var rastlös och ivrig att genomföra sin förvaltning och vinna det folk han hyste så stor kärlek till bland människorna.

Gud utför en serie aldrig förut skådade verk omkring tiden för lagens tidsålder

Därnäst, inte lång tid efter det att Gud skapat mänskliga varelser, ser vi av Bibeln att det blev en jättestor översvämning som drabbade hela världen. I berättelsen om översvämningen nämns Noa och han kan sägas ha varit den första människan som fick Guds kallelse att samarbeta med honom för att fullgöra en uppgift åt Gud. Det här var naturligtvis första gången Gud uppmanade en person på jorden att göra någonting enligt hans befallning. Så snart Noa hade avslutat byggandet av arken lät Gud för första gången jorden översvämmas. När Gud lät översvämningen förstöra jorden var det första gången sedan människorna skapades som han kände sig överväldigad av avsky mot dem; det var det som fick honom att fatta det smärtsamma beslutet att utplåna människosläktet genom en översvämning. Efter det att översvämningen förstört jorden instiftade Gud sitt första förbund med människorna, ett förbund för att visa att han aldrig mer skulle förstöra jorden med översvämningar. Det här var Guds första förbund med människan, så regnbågen var det första förbundstecken som Gud gav; regnbågen är ett verkligt, fysiskt ting som existerar. Det är regnbågens faktiska existens som gör att Gud ofta känner sorg över det tidigare människosläktet som han förlorade, och den påminner honom ständigt om vad som hände dem … Gud saktade inte farten – han var rastlös och ivrig att ta nästa steg i sin förvaltning. Nu utsåg han Abraham som sitt första val för sitt arbete i Israel. Det här var också första gången Gud utsåg en sådan kandidat. Gud beslutade att börja utföra sitt verk med att frälsa mänskligheten genom denna person och att fortsätta sitt arbete bland denna persons ättlingar. Vi kan se i Bibeln att det här var vad Gud gjorde med Abraham. Sedan gjorde Gud Israel till det första utvalda landet och inledde sitt arbete i lagens tidsålder genom sitt utvalda folk, israeliterna. Återigen för första gången försåg Gud israeliterna med de uttryckliga regler och lagar som mänskligheten skulle följa och han förklarade dem i detalj. Det här var första gången Gud försåg människor med specifika standardiserade regler för hur de skulle offra, hur de skulle leva, vad de skulle göra och inte göra, vilka högtider och dagar de skulle hålla heliga och principer att följa i allt de gjorde. Det här var första gången Gud gav människorna sådana detaljerade, standardiserade regler och principer för hur de skulle leva sitt liv.

Varje gång jag säger ”första gången” syftar det på en typ av åtgärd som Gud aldrig tidigare utfört. Det syftar på verk som inte existerade tidigare, och även om Gud hade skapat mänskligheten och alla sorters varelser och livsformer var det här en typ av verk som han aldrig tidigare utfört. Hela detta verk inbegrep Guds förvaltning av mänskligheten; alltsamman hade att göra med människor och hans frälsning och förvaltning av människorna. Efter Abraham gjorde Gud återigen någonting för första gången – han utsåg Job till att bli den som levde under lagen och kunde stå emot Satans frestelser och fortsätta att frukta Gud, sky det onda och vittna om Gud. Det här var också första gången Gud tillät att Satan frestade en människa och första gången han ingick ett vad med Satan. Det slutade med att han för första gången förvärvade en människa som var i stånd att vittna om och bära vittnesbörd om honom medan hon stod inför Satan, någon som kunde skämma ut Satan i grunden. Detta var den första människa Gud vunnit som kunde bära vittnesbörd om honom sedan mänskligheten skapades. Så snart Gud hade vunnit denna människa var han ännu mer angelägen om att fortsätta sin förvaltning och utföra nästa stadium i sitt verk genom att förbereda platsen och folket han skulle välja till nästa steg i sitt verk.

Har ni fått en sann förståelse av Guds vilja efter det att vi samtalat om allt det här? Gud betraktar det här exemplet på hans förvaltning av mänskligheten, hans frälsning av mänskligheten, som viktigare än någonting annat. Han gör inte dessa saker enbart med sitt sinne eller enbart sina ord och absolut inte med en nonchalant attityd – han gör alltsamman med en plan, med ett mål, med normer och med sin vilja. Det är tydligt att detta arbete för att frälsa mänskligheten betyder mycket för både Gud och människa. Oavsett hur svårt arbetet är, oavsett hur stora hindren är, oavsett hur svag människan är eller hur allvarlig mänsklighetens upproriskhet är, så innebär inget av detta någon svårighet för Gud. Gud håller sig sysselsatt, lägger ner stor möda på sina omsorgsfulla insatser och tar hand om det verk han själv vill utföra. Dessutom arrangerar han allting och utövar sin suveränitet över alla dessa människor som han vill bearbeta och hela det verk han vill fullborda – inget av detta har någonsin gjorts tidigare. Det här är första gången Gud har använt dessa metoder och betalat ett så högt pris för detta väldiga projekt med att förvalta och frälsa mänskligheten. Medan Gud utför sitt verk, uttrycker och offentliggör han bit för bit och utan förbehåll sina omsorgsfulla insatser, vad han har och är, sin visdom och allmakt, och varje aspekt av sitt sinnelag för människan. Han offentliggör och uttrycker dessa saker på ett sätt han aldrig tidigare gjort. Med undantag för det folk som Gud siktar på att förvalta och frälsa, har det aldrig i hela universum funnits någon varelse som stått så nära Gud och haft en så förtrolig relation med honom. I hans hjärta är mänskligheten, som han vill förvalta och frälsa, ytterst viktig; han värdesätter denna mänsklighet över allt annat. Trots att han har betalat ett högt pris för dem och trots att de ständigt sårar honom och bryter mot hans vilja, ger han aldrig upp hoppet om dem utan fortsätter oförtröttligt sitt arbete utan att klaga eller ångra något. Han vet nämligen att förr eller senare kommer folk att vakna vid hans kallelse och bli berörda av hans ord, inse att han är skapelsens Herre och återvända till hans sida …

Efter att ha hört allt det här i dag har ni kanske en känsla av att allt som Gud gör är väldigt normalt. Det verkar som om människorna alltid har anat en del av Guds avsikter för dem genom hans ord och hans verk, men det finns alltid ett visst avstånd mellan deras känslor eller kunskap och vad Gud tänker. Det är därför jag tror att det är nödvändigt att berätta för alla människor varför Gud skapade mänskligheten och bakgrunden till hans önskan att vinna den mänsklighet han hoppades på. Det är nödvändigt att dela detta med alla, så att det står klart för alla och alla förstår det i sitt hjärta. Alla Guds tankar och åsikter, och varenda fas och period i hans verk, är knutna till och nära sammanlänkade med hela hans förvaltningsverk, så när du förstår Guds tankar, åsikter och vilja i varje steg av hans verk, innebär det att du förstår hur arbetet med hans förvaltningsplan gick till. Det är på denna grund som din förståelse av Gud djupnar. Även om allt som Gud gjorde när han först skapade världen, vilket jag nämnde tidigare, för tillfället bara verkar vara ”information” som är irrelevant för sökandet efter sanning, kommer det under dina upplevelsers gång en dag då du inte tycker att det här är någonting så simpelt som lite information eller att det helt enkelt är någon sorts mysterium. Allteftersom ditt liv utvecklas kommer du, när Gud väl har fått lite plats i ditt hjärta eller när du fått en grundligare och djupare förståelse av hans vilja, verkligen att förstå vikten och nödvändigheten av det jag talar om i dag. Oavsett i hur hög grad ni accepterar det nu, är det nödvändigt för er att förstå och känna till de här sakerna. När Gud gör någonting, när han utför sitt verk, oavsett om det är med sina åsikter eller sina egna händer, oavsett om det är första gången han gör det eller den sista, har han i slutänden en plan och hans syften och hans tankar finns i allt han gör. Dessa syften och tankar representerar Guds sinnelag och de uttrycker vad han har och är. Varenda människa måste förstå dessa två saker – Guds sinnelag och vad han har och är. Så snart en människa förstår hans sinnelag och vad han har och är, kan hon gradvis börja förstå varför Gud gör det han gör och varför han säger det han säger. Därifrån kan hon sedan få mer tillit att följa Gud och sträva efter sanningen och en förändring av sitt sinnelag. Människans förståelse av Gud och hennes tro på Gud kan alltså inte skiljas åt.

Om det som folk vinner kunskap om och lär sig förstå är Guds sinnelag och vad han har och är, då kommer det de vinner att vara liv som kommer från Gud. Så snart detta liv har gjutits in i ditt inre kommer din gudsfruktan att bli större och större. Det här är en vinst som kommer helt naturligt. Om du inte vill förstå eller veta något om Guds sinnelag eller hans väsen, om du inte ens vill begrunda eller fokusera på dessa ting, då kan jag säga dig med säkerhet att det sätt du nu utövar din gudstro aldrig kan göra det möjligt för dig att uppfylla Guds vilja eller vinna hans pris. Vad mer är, du kan aldrig uppnå frälsning – detta är de slutliga konsekvenserna. När folk inte förstår Gud och inte känner hans sinnelag kan deras hjärtan aldrig öppna upp för honom på allvar. När de väl har förstått Gud kommer de att börja uppskatta och njuta av det som finns i hans hjärta med intresse och tro. När du uppskattar och njuter av det som finns i Guds hjärta kommer ditt hjärta att sakta men säkert öppnas upp för honom. När ditt hjärta öppnas upp för honom kommer du att inse hur skamliga och föraktliga dina samtal med Gud, dina krav på Gud och dina omåttliga begär var. När ditt hjärta verkligen öppnar upp för Gud kommer du att se att hans hjärta är en sådan oändlig värld och du kommer att träda in i en värld som du aldrig tidigare upplevt. I denna värld finns inget svek, inget bedrägeri, inget mörker och ingen ondska. Där finns endast ärlighet och trofasthet; endast ljus och rättskaffenhet; endast rättfärdighet och godhet. Den är full av kärlek och omsorg, full av medkänsla och tolerans, och genom den känner du glädjen och lyckan över att leva. Det här är vad Gud kommer att uppenbara för dig när du öppnar upp ditt hjärta för honom. Denna oändliga värld är full av Guds visdom och allmakt; den är också full av hans kärlek och hans auktoritet. Här kan du se alla sidor av vad Gud har och är, vad som ger honom glädje, varför han oroar sig och varför han blir sorgsen, varför han blir arg … Det här är vad varenda människa kan se som öppnar upp sitt hjärta och låter Gud komma in. Gud kan bara komma in i ditt hjärta om du öppnar upp det för honom. Och du kan inte se vad Gud har och är och vad han har för avsikter för dig förrän han har kommit in i ditt hjärta. Då kommer du att upptäcka att allt som rör Gud är så dyrbart och att det han har och är, är så värt att bevara. Jämfört med det är människorna som omger dig, tingen och händelserna i ditt liv och till och med dina kära, din partner och de saker du älskar knappt värda att nämna. De är så futtiga och obetydliga; du kommer att känna att ingenting materiellt någonsin kommer att kunna locka dig igen eller att du någonsin mer kan lockas att betala för någonting materiellt. I Guds ödmjukhet kommer du att se hans storhet och överlägsenhet. Dessutom kommer du att se Guds oändliga visdom och tolerans i några av hans gärningar som du tidigare betraktade som väldigt obetydliga, och du kommer att se hans tålamod, hans överseende och hans förståelse av dig. Detta kommer att väcka en vördnad för honom inom dig. Den dagen kommer du att känna att mänskligheten lever i en mycket smutsig värld, att människorna vid din sida och det som händer i ditt liv och även dessa som du älskar, deras kärlek till dig och deras så kallade beskydd eller deras omsorg om dig inte ens är värt att nämna – Gud är den ende du älskar och han är den du skattar högst. När den dagen kommer tror jag att en del människor kommer att säga: Guds kärlek är så stor och hans väsen är så heligt – i Gud finns inget svek, ingen ondska, ingen avund och ingen tävlan, utan bara rättfärdighet och äkthet, och allt som Gud har och är ska människan längta efter. Människorna ska sträva efter det och vilja uppnå det. På vilken grundval är människans förmåga att uppnå detta byggd? Är den byggd på deras förståelse av Guds sinnelag och deras förståelse av Guds väsen. Att förstå Guds sinnelag och vad han har och är, det är alltså en livslång läxa för varje individ; det är ett livslångt mål för varje individ som strävar efter att förändra sitt sinnelag och strävar efter att lära känna Gud.

Första gången Gud blir kött för att verka

Vi talade just om allt det arbete som Gud gjorde, raderna av åtgärder som han utförde för första gången. Allt detta är av betydelse för Guds förvaltningsplan och Guds vilja. Det är också relevant för Guds sinnelag och hans väsen. Om vi vill förstå mer av vad Gud har och är kan vi inte stanna vid det Gamla testamentet eller vid lagens tidsålder – vi måste fortsätta framåt och följa med de steg som Gud tog i sitt arbete. Så liksom Gud avslutade lagens tidsålder och påbörjade nådens tidsålder, låt våra egna fotsteg följa efter in i nådens tidsålder – en tidsålder fylld av nåd och återlösning. I denna tidsålder gjorde Gud än en gång någonting mycket viktigt som han aldrig tidigare gjort. Både för Gud och människan var verksamheten i denna nya tidsålder en ny startpunkt – en startpunkt som bestod av ännu ett nytt verk som Gud aldrig utfört tidigare. Detta nya verk saknade motstycke, det var någonting som överträffade människornas och alla skapade varelsers föreställningsförmåga. Det var någonting som alla människor i dag känner till – för första gången blev Gud en mänsklig varelse och för första gången inledde han en ny verksamhet i en människas gestalt och med en människas identitet. Detta nya verk innebar att Gud hade fullbordat sitt verk i lagens tidsålder och att han inte längre skulle göra eller säga något under lagen. Han skulle inte heller säga eller göra något i lagform eller i enlighet med lagens principer eller regler. Hela det verk som var baserat på lagen stoppades alltså för evigt och skulle inte fortsättas, för Gud ville påbörja nytt verk 0ch göra nya saker. Hans plan fick än en gång en ny startpunkt och därmed måste Gud leda mänskligheten in i nästa tidsålder.

Huruvida detta var glädjande eller illavarslande nyheter för människorna berodde på varje enskild individs väsen. Man kan säga att för vissa människor var det här inga glädjande nyheter utan illavarslande, för när Gud började sitt nya verk hade dessa människor som bara följde lagarna och reglerna, som bara följde lärosatserna men inte fruktade Gud, en tendens att använda Guds gamla verk för att fördöma hans nya verk. För dessa människor var det här illavarslande nyheter. Men för varje människa som var oskyldig och öppen, som var uppriktig mot Gud och villig att ta emot hans återlösning, var Guds första inkarnation mycket glädjande nyheter. Det här var nämligen första gången sedan människan skapades som Gud framträdde och levde bland människorna i en form som inte var Anden; den här gången föddes han av en människa och levde bland människorna som Människosonen och verkade mitt ibland dem. Denna ”förstagångshändelse” bröt mot folks uppfattningar; den övergick allt man kunde föreställa sig. Dessutom fick alla Guds efterföljare en påtaglig förmån. Gud inte bara avslutade den gamla tidsåldern utan han upphörde också med sina gamla arbetsmetoder och arbetssätt. Han bad inte längre sina budbärare förmedla hans vilja, han var inte längre dold i molnen och han framträdde eller talade inte längre befallande till människorna genom åskans dån. Genom en metod som han aldrig tidigare använt och som var otänkbar för människorna och svår för dem att förstå eller acceptera – genom att bli kött – blev han Människosonen i syfte att inleda den nya tidsålderns verk. Mänskligheten var helt oförberedd på att Gud skulle göra detta; det gjorde dem generade, för Gud hade än en gång inlett nytt verk som han aldrig tidigare gjort. I dag kommer vi att ta en titt på det nya verk som Gud genomförde i den nya tidsåldern och vi kommer att fundera på vad detta nya verk kan lära oss om Guds sinnelag och vad han har och är.

Följande ord finns nedtecknade i Bibelns Nya testamente:

1. Jesus plockar sädesax att äta på sabbaten

Matt 12:1 Vid den tiden färdades Jesus genom ett sädesfält på sabbaten; och hans lärjungar blev hungriga och började rycka av ax och äta.

2. Människosonen är Herre över sabbatsdagen

Matt 12:6–8 ”Men jag säger er, att på denna plats finns något som är större än templet. Men om ni hade förstått vad detta betyder, ’Jag vill ha barmhärtighet och inte offer’, så skulle ni inte ha dömt de oskyldiga. För Människosonen är Herre också över sabbaten.”

Låt oss börja med att ta en titt på det här stycket: ”Vid den tiden färdades Jesus genom ett sädesfält på sabbaten; och hans lärjungar blev hungriga och började rycka av ax och äta.”

Varför har jag valt det här stycket? Vad har det för anknytning till Guds sinnelag? Det första vi får veta i den här texten är att det var sabbatsdag men att Jesus gick ut och tog med sig sina lärjungar genom sädesfälten. Vad som är ännu mer ”förrädiskt” är att de till och med ”började rycka av ax och äta”. I lagens tidsålder stipulerade Jehova Guds lag att folk inte fick gå ut hur som helst och delta i aktiviteter på sabbaten – det var mycket man inte fick göra på sabbaten. Att Herren Jesus gjorde på det här viset var förbryllande för dem som hade levt under lagen under lång tid och väckte också kritik. När det gäller deras förvirring och hur de pratade om vad Jesus gjorde, så ska vi lägga det åt sidan för tillfället och först diskutera varför Herren Jesus valde att göra detta på sabbaten av alla dagar, och vad denna handling ville säga till människorna som levde under lagen. Det är den koppling mellan detta stycke och Guds sinnelag som jag vill prata om.

När Herren Jesus kom använde han sina praktiska handlingar för att tala om för folket att Gud hade lämnat lagens tidsålder och börjat ett nytt verk och att detta nya verk inte krävde att man helgade sabbaten. Att Gud kom ut från sabbatsdagens begränsningar var bara en försmak av hans nya verk; det verkliga och stora verket återstod fortfarande. När Herren Jesus började sin verksamhet hade han redan lämnat lagens tidsålders ”bojor” bakom sig och brutit genom den tidsålderns föreskrifter och principer. I honom fanns det inget spår av något som relaterade till lagen; han hade kastat av den helt och hållet och följde den inte längre, och han krävde inte längre att mänskligheten skulle följa den. Här ser du då hur Herren Jesus gick genom sädesfältet på sabbaten och att han inte vilade; han var ute och arbetade och vilade inte. Denna handling stred mot folks åsikter och visade att han inte längre levde under lagen, utan att han hade lämnat sabbatens inskränkningar och framträdde inför mänskligheten och i dess mitt i en ny skepnad och med ett nytt sätt att arbeta. Denna handling visade människorna att han hade kommit med nytt verk, verk som började med att han trädde fram ur lagens skugga och avvek från sabbaten. När Gud utförde sitt nya verk klamrade han sig inte längre fast vid det förflutna och brydde sig inte längre om lagens tidsålders föreskrifter. Inte heller påverkades han av sitt verk i den föregående tidsåldern, utan arbetade på sabbaten precis som han gjorde alla andra dagar, och när hans lärjungar blev hungriga på sabbaten kunde de plocka sädesax och äta. Allt det här var fullt normalt i Guds ögon. För Gud är det tillåtet att ha en ny början för mycket av det nya verk han vill utföra och de nya ord han vill säga. När han börjar någonting nytt varken nämner han sitt tidigare verk eller fortsätter att utföra det. Gud har nämligen sina principer i sitt arbete när han vill börja nytt verk; det är när han vill föra in mänskligheten i ett nytt stadium av sitt verk och när hans verk kommer att gå in i en högre fas. Om folk fortsätter att agera i enlighet med de gamla uttalandena eller föreskrifterna eller fortsätter att hålla fast vid dem, kommer han inte att minnas eller samtycka till det. Det beror på att han redan har bringat nytt verk och gått in i en ny fas av sitt verk. När han startar ett nytt verk framträder han för mänskligheten i en helt ny skepnad, ur en helt ny vinkel och på ett helt nytt sätt, så att folk kan se olika aspekter av hans sinnelag och vad han har och är. Detta är ett av hans mål i hans nya verk. Gud klamrar sig inte fast vid gamla ting eller går på vältrampade stigar; när han verkar och talar är han inte så förbjudande som folk föreställer sig. I Gud är allt fritt och befriat, och det finns inga förbud, inga restriktioner – vad han ger mänskligheten är frihet och befrielse. Han är en levande Gud, en Gud som verkligen, i sanning, existerar. Han är inte en marionettdocka eller lerfigur och han är totalt olik avgudarna som människor bevarar och dyrkar. Han är levande och livfull och vad hans ord och verk ger mänskligheten är alltigenom liv och ljus, alltigenom frihet och befrielse, därför att han bär på sanningen, livet och vägen – han är inte begränsad av någonting i något av sina verk. Oavsett vad folk säger och oavsett hur de uppfattar eller bedömer hans nya verk, kommer han att genomföra det utan betänkligheter. Han kommer inte att oroa sig för någons åsikter eller anklagelser rörande hans verk och ord eller ens deras starka motstånd och motarbetande av hans nya verk. Ingen i hela skapelsen kan använda mänskligt förnuft eller mänsklig fantasi, kunskap eller moral för att bedöma eller definiera vad Gud gör, för att misskreditera, avbryta eller sabotera hans verk. Det finns inget förbud i hans verk och vad han gör; det kommer inte att begränsas av någon människa, händelse eller företeelse, och det kommer inte heller att störas av några fientliga krafter. Vad hans nya verk anbelangar är han en evigt segerrik kung och alla fientliga krafter och alla mänsklighetens irrläror och villfarelser förtrampas under hans fotpall. Oavsett vilket stadium av sitt verk han är i färd att utföra kommer det med visshet att utvecklas och utvidgas i mänsklighetens mitt, och det kommer med visshet att obehindrat utföras i hela universum till dess att hans stora verk har fullbordats. Detta är Guds allmakt och visdom, hans auktoritet och makt. Därför kunde Herren Jesus öppet gå ut och arbeta på sabbaten, för i hans hjärta fanns det inga regler, ingen kunskap eller lärosats som härrörde från mänskligheten. Vad han hade var Guds nya verk och Guds väg. Hans verk var vägen till att befria mänskligheten, befria folk, och att låta dem existera i ljuset och att leva. Samtidigt lever dessa som dyrkar avgudar eller falska gudar varje dag bundna av Satan, fjättrade av alla sorters regler och tabun – i dag är en sak förbjuden, i morgon en annan – och det finns ingen frihet i deras liv. De är som fastkedjade fångar som lever utan någon glädje att tala om. Vad står ”förbud” för? Det står för inskränkningar, band och ondska. Så snart en människa dyrkar en avgud, dyrkar hon en falsk gud, en ond ande. Det är när man ägnar sig åt sådana aktiviteter som förbud införs. Man får inte äta ditt eller datt, i dag får man inte gå ut, i morgon får man inte laga mat, nästa dag får man inte flytta till en ny bostad, man måste välja vissa dagar till bröllop och begravningar och till och med till barnafödsel. Vad kallas detta? Det här kallas förbud; det är mänsklighetens slaveri och det är Satans och onda andars kedjor som kontrollerar människor och håller deras hjärtan och kroppar fjättrade. Existerar de här förbuden hos Gud? När vi talar om Guds helighet ska du först tänka på detta: Hos Gud finns det inga förbud. Gud har principer i sina ord och sitt verk, men där finns inga förbud eftersom Gud själv är sanningen, vägen och livet.

Låt oss nu titta på följande stycke ur skrifterna: ”Men jag säger er, att på denna plats finns någon som är större än templet. Men om ni hade förstått vad detta betyder, ’Jag vill ha barmhärtighet och inte offer’, så skulle ni inte ha dömt de oskyldiga. För Människosonen är Herre också över sabbaten” (Matt 12:6–8). Vad syftar ”templet” på här? För att uttrycka det enkelt syftar det på en praktfull, hög byggnad, och i lagens tidsålder var templet en plats för präster att tillbe Gud. När Herren Jesus sa att ”på denna plats finns någon som är större än templet”, vem syftade då ”någon” på? Det är uppenbart att denna ”någon” är Herren Jesus i köttet, för han var den ende som var större än templet. Vad sa dessa ord till folk? De uppmanade folk att komma ut ur templet – Gud hade redan lämnat templet och var inte längre verksam där, så folk borde söka Guds fotspår utanför templet och följa hans steg i hans nya verk. När Herren Jesus sa detta fanns det en premiss bakom hans ord, nämligen att under lagen hade folk kommit att betrakta templet som någonting större än Gud själv. Folk tillbad alltså templet snarare än Gud, så Herren Jesus uppmanade dem att inte dyrka avgudar utan istället dyrka Gud, för han är högst. Därför sa han: ”Jag vill ha barmhärtighet och inte offer.” Det framgår klart att i Herren Jesu ögon dyrkade de flesta människor som levde under lagen inte Jehova längre, utan offrade bara på ren rutin, och Herren Jesus förklarade att detta utgjorde avgudadyrkan. Dessa avgudadyrkare såg templet som någonting större och högre än Gud. I deras hjärtan fanns bara templet, inte Gud, och om de förlorade templet skulle de förlora sin boning. Utan templet hade de ingenstans att tillbedja och kunde inte utföra sina offer. Deras så kallade ”boning” är den plats där de använde den falska förespeglingen att de tillbad Jehova Gud för att kunna vistas i templet och bedriva sina privata affärer. Deras så kallade ”offrande” bestod bara i att de bedrev sina personliga privata affärer under sken av att de gjorde sin tjänstgöring i templet. Detta var skälet till att folk på den tiden såg templet som större än Gud. Herren Jesus sa dessa ord som en varning till folk eftersom de använde templet som en fasad och offren som en täckmantel för att lura folk och lura Gud. Om man tillämpar de här orden på vår tid så är de fortfarande lika giltiga och lika relevanta. Även om folk i dag har upplevt andra Guds verk än människorna i lagens tidsålder, är kärnan i deras natur densamma. I dagens sammanhang gör folk fortfarande samma sorts saker som orden ”templet är större än Gud” står för. Folk ser det till exempel som ett arbete att göra sin plikt; att vittna om Gud och att slåss mot den stora röda draken ser de som politiska rörelser till försvar för mänskliga rättigheter, demokrati och frihet; plikten att ta vara på sina begåvningar förvandlar de till yrkeskarriärer, men att frukta Gud och sky det onda behandlar de som om det bara vore en liten religiös lärosats som ska följas; och så vidare. Är inte det här beteendet i grund och botten samma sak som att ”templet är större än Gud”? Skillnaden är att för tvåtusen år sedan bedrev folk sina privata affärer i det fysiska templet, men i dag bedriver folk sina privata affärer i tempel som inte är påtagliga. Dessa människor som värderar stadgar ser stadgar som större än Gud, dessa människor som älskar status ser status som större än Gud, dessa som älskar sin karriär ser karriärer som större än Gud, och så vidare – alla deras uttryck får mig att säga: ”Folk prisar Gud som den störste med sina ord, men i deras ögon är allting större än Gud.” Så snart folk som följer Gud finner en möjlighet att visa upp sina egna talanger eller bedriva sina egna affärer eller sin egen karriär, avlägsnar de sig nämligen från Gud och kastar sig in i sin älskade karriär. De har för länge sedan förkastat Guds vilja och det som han har anförtrott dem. Vad är det för skillnad mellan de här människornas tillstånd och deras tillstånd som bedrev sina privata affärer i templet för tvåtusen år sedan?

Låt oss härnäst ta en titt på den sista meningen i detta stycke: ”För Människosonen är Herre också över sabbaten.” Har den här meningen en praktisk sida? Kan ni se den praktiska sidan? Vartenda ord som Gud säger kommer från hans hjärta, så varför sa han då detta? Hur uppfattar ni det? Ni kanske förstår innebörden i den här meningen, men på den tiden då den uttalades var det inte många som förstod den i och med att människorna just hade lämnat lagens tidsålder. För dem var det mycket svårt att avvika från sabbaten, för att inte tala om hur svårt det var att förstå vad verklig sabbat är.

Meningen ”Människosonen är Herre också över sabbaten” säger folk att allt som gäller Gud är av icke-materiell natur, och även om Gud kan tillgodose alla dina materiella behov – kan den tillfredsställelse du känner när alla dina materiella behov väl blivit tillgodosedda ersätta din strävan efter sanningen? Det är helt klart inte möjligt! Guds sinnelag och vad han har och är – vilket vi har samtalat om – är sanningen. Dess värde kan inte jämföras med några materiella föremåls värde oavsett hur värdefulla de är, och dess värde kan inte heller kvantifieras i termer av pengar eftersom det inte är något materiellt föremål, och det förser varenda människas hjärta med vad det behöver. Varje människa borde värdera dessa icke påtagliga sanningar högre än några materiella ting, hur värdefulla dessa än må vara, inte sant? Detta konstaterande är någonting du bör begrunda. Den avgörande punkten i vad jag sagt är att vad Gud har och är och allt hos Gud är det viktigaste för varenda människa och kan inte ersättas av något materiellt föremål. Jag ska ge dig ett exempel: När du är hungrig behöver du mat. Denna mat kan vara mer eller mindre god eller mer eller mindre onyttig, men så länge du blir mätt kommer den där otrevliga hungerkänslan inte att finnas där längre – den kommer att vara borta. Du kan sitta i lugn och ro och din kropp kommer att vila. Folks hunger kan lindras med mat, men hur kan du lindra tomheten i ditt hjärta när du följer Gud och känner att du inte förstår honom alls? Kan den lindras med mat? Eller vad kan du använda för att kompensera hungern i ditt hjärta när du följer Gud och inte förstår hans vilja? I processen av din frälsningsupplevelse genom Gud, medan du strävar efter en förändring i ditt sinnelag, om du inte förstår hans vilja eller inte vet vad sanningen är, om du inte förstår Guds sinnelag, kommer du då inte att känna dig väldigt illa till mods? Kommer du inte att känna en stark hunger och törst i ditt hjärta? Kommer inte dessa känslor att hindra dig från att känna ro i ditt hjärta? Så hur kan du kompensera den där hungern i ditt hjärta – finns det ett sätt att stilla den? Somliga människor går ut och shoppar, somliga söker upp sina vänner för att anförtro sig åt dem, somliga sover länge, andra läser mer av Guds ord eller också arbetar de hårdare och anstränger sig mer för att göra sina plikter. Kan dessa saker lösa dina faktiska svårigheter? Ni förstår allesamman fullständigt dessa typer av handlingar. Vad har du mest behov av när du känner dig kraftlös, när du känner en stark längtan efter att vinna upplysning från Gud så att du kan lära känna sanningens och hans viljas verklighet? Vad du behöver är inte en stor måltid, några vänliga ord eller – än mindre – köttets flyktiga tröst och tillfredsställelse. Vad du behöver är att Gud direkt och tydligt talar om för dig vad du ska göra och hur du ska göra det, tydligt tala om för dig vad sanningen är. När du har förstått detta, även om du bara vinner en liten aning förståelse, kommer du då inte att känna dig mer tillfredsställd i hjärtat än om du hade ätit en god måltid? Får inte ditt hjärta och hela ditt väsen sann vila när ditt hjärta är nöjt? Genom denna analogi och analys, förstår ni nu varför jag ville dela denna mening med er: ”Människosonen är Herre också över sabbatsdagen”? Dess innebörd är att det som kommer från Gud, vad han har och är, och allt hos honom är större än någonting annat, inklusive de ting eller människor som du en gång trodde att du värdesatte mest. Det vill säga, om en människa inte kan vinna ord ur Guds mun eller inte förstår hans vilja, kan hon inte få ro. I era framtida upplevelser kommer ni att förstå varför jag ville att ni skulle se detta stycke i dag – det här är mycket viktigt. Allt som Gud gör är sanning och liv. Sanningen är något som folk inte kan sakna i sitt liv och den är något de aldrig kan klara sig utan; man skulle också kunna säga att den är störst av allt. Även om du inte kan se på den eller röra vid den, kan du inte ignorera vad den betyder för dig; den är det enda som kan ge ditt hjärta ro.

Är er förståelse av sanningen integrerad med era egna situationer? I verkliga livet måste du först tänka på vilka sanningar som relaterar till de människor, händelser och företeelser du har träffat på; det är bland dessa sanningar du kan finna Guds vilja och förena den med det du har träffat på. Om du inte vet vilka aspekter av sanningen som relaterar till det du har träffat på utan i stället direkt börjar söka Guds vilja, så är detta ett blint tillvägagångssätt som inte kan ge resultat. Om du vill söka sanningen och förstå Guds vilja måste du först se på vad för sorts saker som har hänt dig, vilka aspekter av sanningen de relaterar till, och söka efter den specifika sanning i Guds ord som relaterar till det du har upplevt. Sedan söker du efter det sätt att handla som är det rätta för dig i den sanningen; på det viset kan du få en indirekt förståelse av Guds vilja. Att söka efter och utöva sanningen är inte detsamma som att mekaniskt tillämpa en lärosats eller följa en bekännelseformel. Sanningen är inte någon formel och inte heller någon lag. Den är inte död – den är själva livet, den är ett levande ting, och den är det rättesnöre en skapad varelse måste följa i livet och det rättesnöre en människa måste ha i livet. Det här är någonting som du så långt det är möjligt måste förstå genom erfarenhet. Oavsett vilket stadium du har uppnått i din erfarenhet är du oskiljbar från Guds ord eller sanningen, och allt du förstår av Guds sinnelag och känner till om vad Gud har och är uttrycks i Guds ord; de är oupplösligt sammanlänkade med sanningen. Guds sinnelag och vad han har och är, är i sig självt sanningen; sanningen är en äkta manifestation av Guds sinnelag och vad han har och är. Sanningen konkretiserar vad han har och är och den uttalar sig klart om vad han har och är; den säger dig mer rättframt vad Gud tycker om, vad han inte tycker om, vad han vill att du ska göra och vad han inte tillåter dig att göra, vilka människor han avskyr och vilka människor han gläder sig åt. Bakom de sanningar som Gud uttrycker kan folk se hans välbehag, vrede, sorg och glädje liksom hans väsen – detta är hans sinnelag som uppenbaras. Vad som är viktigast förutom att veta vad Gud har och är och att förstå hans sinnelag av hans ord, är att uppnå denna förståelse genom praktisk erfarenhet. Om man lämnar det verkliga livet för att lära känna Gud kommer man inte att nå dit. Även om det finns folk som kan få en viss förståelse genom Guds ord, inskränker sig deras förståelse till teorier och ord och den kommer att skilja sig från hurdan Gud själv verkligen är.

Det vi talar om nu ligger helt och hållet inom ramen för de berättelser som finns nedtecknade i Bibeln. Genom dessa historier och genom att analysera de här sakerna som ägde rum kan folk förstå Guds sinnelag och vad han har och är som han har uttryckt, så att de kan få en bredare, djupare, mer omfattande och grundligare kunskap om honom. Är då de här berättelserna enda sättet att lära känna alla sidor av Gud? Nej, de är inte enda sättet! Vad Gud säger och det arbete han utför i rikets tidsålder kan nämligen på ett bättre sätt hjälpa folk att lära känna hans sinnelag och lära känna det mer fullständigt. Men jag tror att det är lite lättare att lära känna Guds sinnelag och förstå vad han har och är genom några exempel eller berättelser i Bibeln som folk är bekanta med. Om jag tar domens och tuktans ord och de sanningar Gud uttrycker i dag, ord för ord, så att ni ska lära känna honom på det sättet, kommer ni att tycka att det är alldeles för trist och tråkigt, och en del kommer till och med att tycka att Guds ord verkar bestå av formler. Men om jag tar de här bibliska berättelserna som exempel för att hjälpa folk att lära känna Guds sinnelag så kommer de inte att tycka att det är tråkigt. Man skulle kunna säga att medan jag förklarat de här exemplen har detaljerna kring vad som fanns i Guds hjärta på den tiden – hans humör eller sinnesstämning eller hans tankar och åsikter – berättats för folk på människors språk, och målet med allt detta är att de ska förstå och känna att vad Gud har och är inte är bekännelseformler. Det är inte en legend eller någonting som folk inte kan se eller röra vid. Det är något som verkligen existerar, något som människor kan känna och förstå. Det här är det slutgiltiga målet. Man skulle kunna säga att folk som lever i den här tidsåldern är välsignade. De kan använda sig av bibliska berättelser för att få en bredare förståelse av Guds tidigare verk; de kan se hans sinnelag genom det verk som han har gjort; de kan förstå Guds vilja genom dessa sinnelag som han har uttryckt, och förstå de konkreta manifestationerna av hans helighet och hans omsorg om människorna, och på så sätt kan de uppnå en djupare och mer detaljerad kunskap om Guds sinnelag. Jag tror att ni allesamman kan känna det här nu.

Inom ramarna för det verk som Herren Jesus fullbordade i nådens tidsålder kan du se en annan sida av vad Gud har och är. Denna aspekt uttrycktes genom hans kött och på grund av hans mänsklighet kunde folk se och förstå den. I Människosonen såg folk hur Gud i köttet levde ut sin mänsklighet, och de såg Guds gudomlighet uttryckt genom köttet. Dessa två typer av uttryck lät folk se en mycket verklig Gud, och de lät folk skapa sig en annorlunda föreställning av Gud. De enda aspekter av Gud som människorna såg, hörde och upplevde under tidsperioden mellan världens skapelse och slutet på lagens tidsålder, alltså före nådens tidsålder, var emellertid Guds gudomlighet, det som Gud gjorde och sa i en icke-materiell värld, och de ting han uttryckte från sin verkliga person som inte kunde ses eller beröras. Det här fick ofta folk att känna att Gud var så väldig i sin storhet att de inte kunde komma nära honom. Vanligtvis fick folk intrycket att Gud fladdrade in och ut ur deras förmåga att varsebli honom, och folk kände till och med att alla hans tankar var så gåtfulla och gäckande att det inte fanns någon möjlighet att nå dem, än mindre att försöka förstå och värdera dem. För människorna var allt som rörde Gud väldigt avlägset, så avlägset att man varken kunde se det eller röra vid det. Han tycktes vara högt uppe i skyn och verkade inte existera över huvud taget. Så för folk var detta att förstå Guds hjärta och sinne eller något av hans tänkande ouppnåeligt och till och med utom räckhåll för dem. Även om Gud utförde en del konkreta verk i lagens tidsålder, och även om han också uttalade en del specifika ord och uttryckte några specifika sinnelag för att folk skulle kunna förstå och uppfatta lite verklig kunskap om honom, kom dessa uttryck för vad Gud har och är ändå i sista änden från en icke-materiell värld, och vad människorna förstod och visste handlade fortfarande om den gudomliga aspekten av vad han har och är, och deras intryck av Gud var fortfarande fast inom ramarna för ”en andlig kropp som är svår att komma nära, som fladdrar in och ut ur varseblivningen”. Eftersom Gud inte använde ett specifikt objekt eller en skepnad som tillhörde den materiella världen för att framträda inför folk, förblev de ur stånd att definiera honom med hjälp av mänskligt språk. I sina hjärtan och sinnen ville folk alltid använda sitt eget språk för att upprätta en standard för Gud, för att göra honom påtaglig och förmänskliga honom, som exempelvis hur lång han är, hur stor han är, hur han ser ut, exakt vad han tycker om och vad hans personlighet är. Faktum är att i sitt hjärta visste Gud att folk tänkte på det här viset. Han var väl medveten om deras behov och visste naturligtvis också vad han skulle göra, så i nådens tidsålder utförde han sitt verk på ett annorlunda sätt. Det här nya sättet var både gudomligt och förmänskligat. Under den tidsperiod då Herren Jesus var verksam kunde folk se att Gud hade många mänskliga uttryck. Han kunde till exempel dansa, han kunde bevista bröllop, han kunde umgås med människor, prata med dem och diskutera saker med dem. Dessutom genomförde Herren Jesus en massa verk som representerade hans gudomlighet, och naturligtvis var alla dessa verk ett uttryck för och en uppenbarelse av Guds sinnelag. Under denna tid, när Guds gudomlighet manifesterades i vanligt kött på ett sätt som folk kunde se och röra vid, kände de inte längre att han fladdrade in och ut ur deras varseblivning eller att de inte kunde komma nära honom. Tvärtom kunde de försöka greppa Guds vilja eller förstå hans gudomlighet genom alla Människosonens rörelser, ord och verk. Den inkarnerade Människosonen uttryckte Guds gudomlighet genom sin mänsklighet och förmedlade Guds vilja till mänskligheten. Och genom att uttrycka Guds vilja och sinnelag uppenbarade han också den Gud, som inte kan ses eller beröras och som lever i den andliga världen, för människorna. Vad folk såg var Gud själv i påtaglig form, gjord av kött och blod. Den inkarnerade Människosonen gjorde alltså sådant som Guds egen identitet, Guds status, avbild, sinnelag och vad han har och är, konkret och förmänskligat. Även om Människosonens yttre utseende hade en del begränsningar vad avser Guds avbild, var hans väsen och vad han har och är fullkomligt i stånd att representera Guds egen identitet och status – det var bara några skillnader i uttrycksformen. Vi kan inte förneka att Människosonen representerade Guds identitet och status både i form av sin mänsklighet och i sin gudomlighet. Men under denna tid verkade Gud genom köttet, talade ur köttets perspektiv och stod inför mänskligheten med Människosonens identitet och status, och det här gav folk tillfälle att möta och uppleva Guds sanna ord och verk bland människorna. Det lät också människor få insikt i hans gudomlighet och storhet mitt i ödmjukheten, och även få en preliminär förståelse och definition av Guds äkthet och verklighet. Även om det verk som Herren Jesus genomförde, hans sätt att arbeta och det perspektiv som han talade ur skilde sig från Guds verkliga person i den andliga världen, representerade allt hos honom verkligen Gud själv, som människan aldrig tidigare sett – detta kan inte förnekas! Oavsett i vilken form Gud framträder, oavsett ur vilken perspektiv han talar eller i vilken skepnad han möter människan, representerar Gud alltså aldrig något annat än sig själv. Han kan varken representera någon enskild människa eller någon av den fördärvade mänskligheten. Gud är Gud själv och detta kan inte förnekas.

Härnäst ska vi ta en titt på en liknelse som Herren Jesus berättade i nådens tidsålder.

3. Liknelsen om det förlorade fåret

Matt 18:12–14 ”Vad tror ni? Om en man har hundra får och ett av dem kommer bort, lämnar han då inte de nittionio i bergen och söker efter det som har kommit bort? Och om det skulle hända att han finner det, sannerligen jag säger er: han fröjdas mer över det fåret än över de nittionio som inte kommit bort. På samma sätt är det inte er himmelske Faders vilja att någon av dessa små skall gå förlorad.”

Det här stycket är en liknelse – vad ger den folk för känsla? Uttryckssättet – liknelsen – som används här är ett mänskligt bildspråk och på så sätt hör det hemma inom ramarna för mänsklig kunskap. Om Gud hade sagt något liknande i lagens tidsålder skulle folk ha tyckt att sådana ord inte stämde riktigt med Guds person, men när Människosonen yttrade dessa ord i nådens tidsålder upplevde folk dem som tröstande, varma och förtroliga. När Gud blev kött, när han framträdde i form av en människa, använde han sig av en mycket passande liknelse från sin egen mänsklighet för att uttrycka sitt hjärtas röst. Den här rösten representerade Guds egen röst och det verk han ville utföra i den aktuella tidsåldern. Den uttryckte också Guds inställning till människorna i nådens tidsålder. Gud betraktade människorna utifrån den inställningen och liknade varje enskild individ vid ett får. Om ett får försvann skulle han göra allt som krävdes för att hitta det. Det här uttryckte en princip som Guds verk bland människorna följde på den tiden när han var i köttet. Gud använde denna liknelse för att beskriva sin beslutsamhet och sin attityd i detta verk. Det här var fördelen med att Gud blev kött: Han kunde dra fördel av mänsklighetens kunskap och använda mänskligt språk för att tala med människor och uttrycka sin vilja. Han förklarade eller ”översatte” sitt djupa, gudomliga språk som människan kämpade för att förstå till ett mänskligt språk, på ett mänskligt sätt. Det här hjälpte folk att förstå hans vilja och veta vad han ville göra. Han kunde även samtala med människor ur ett mänskligt perspektiv, genom att använda ett mänskligt språk, och kommunicera med folk på ett sätt som de förstod. Han kunde till och med tala och verka med hjälp av människans språk och kunskaper så att folk kunde känna Guds godhet och närhet, så att de kunde se hans hjärta. Vad säger det här dig? Finns det några förbud i Guds ord och handlingar? Enligt folks uppfattning finns det ingen möjlighet för Gud att använda människans kunskap, språk eller sätt att prata för att tala om det han själv vill säga, det verk han vill uträtta, eller att uttrycka sin egen vilja. Men det är ett felaktigt resonemang. Gud använde den här typen av liknelse så att folk skulle kunna uppleva hans realitet och uppriktighet och förstå hans inställning till folk under den tidsperioden. Den här liknelsen fick folk, som länge levt under lagen, att vakna upp ur en dröm, och dessutom inspirerade den generation efter generation av människor som levde i nådens tidsålder. Genom att läsa stycket med den här liknelsen inser folk att Gud menar allvar med att frälsa mänskligheten och förstår hur viktig och betydelsefull mänskligheten är i Guds hjärta.

Låt oss ta en titt på den sista meningen i det här stycket: ”På samma sätt är det inte er himmelske Faders vilja att någon av dessa små skall gå förlorad.” Var detta Herren Jesu egna ord och den himmelske Faderns ord? På ytan ser det ut som om det är Herren Jesus som talar, men hans vilja representerar Guds egen vilja, och det är därför han säger: ”På samma sätt är det inte er himmelske Faders vilja att någon av dessa små skall gå förlorad.” Människorna på den tiden erkände endast Fadern i himlen som Gud och menade att den här personen som de såg framför sina ögon bara var sänd av honom och inte kunde representera Fadern i himlen. Det var därför Herren Jesus var tvungen att foga till den här meningen i slutet av liknelsen, så att folk verkligen skulle kunna känna Guds vilja för mänskligheten och känna att det han sa var äkta och riktigt. Även om den här meningen var enkel att uttala, uttalades den med omsorg och kärlek och uppenbarade Herren Jesu ödmjukhet och doldhet. Oavsett om Gud blev kött eller verkade i den andliga världen kände han människans hjärta bäst och förstod bäst vad folk behövde, visste vad de oroade sig över och vad som förvirrade dem, och det var därför han fogade till den här meningen. Denna mening belyste ett problem som är dolt i mänskligheten: Folk var skeptiska till vad Människosonen sa, så när Herren Jesus talade var han tvungen att tillägga: ”På samma sätt är det inte er himmelske Faders vilja att någon av dessa små skall gå förlorad”, och det var förutsättningen för att hans ord skulle kunna bära frukt, för att få folk att tro på deras riktighet och öka deras trovärdighet. Detta visar att när Gud blev en vanlig Människoson var relationen mellan Gud och mänskligheten spänd och Människosonens situation var mycket besvärande. Det visar också hur obetydlig Människosonens ställning var bland människorna var på den tiden. När han sa detta var det i själva verket för att säga människorna: Ni kan vara helt lugna – de här orden representerar inte vad som finns i mitt eget hjärta, utan de är vad den Gud som finns i era hjärtan vill. Var inte detta ironiskt för mänskligheten? Även om Gud hade många fördelar då han verkade i köttet som han inte hade i sin person, var han tvungen att stå ut med deras tvivel och avvisande såväl som deras känslolöshet och tröghet. Man skulle kunna säga att Människosonens arbetsprocess handlade om att uppleva mänsklighetens avvisande och uppleva hur de kämpade mot honom. Men i ännu högre grad handlade den om att arbeta för att kontinuerligt vinna mänsklighetens förtroende och att erövra mänskligheten genom vad han har och är, genom hans eget väsen. Det var inte så mycket att Gud inkarnerad utkämpade ett markkrig mot Satan; det var mer att Gud blev en vanlig människa och började en kamp mot dessa som följer honom, och i den kampen utförde Människosonen sitt arbete med sin ödmjukhet, med vad han har och är och med sin kärlek och visdom. Han vann de människor han ville, vann den identitet och status han förtjänade och ”återvände” till sin tron.

Låt oss härnäst titta på följande två skriftställen.

4. Förlåt sjuttio gånger sju gånger

Matt 18:21–22 Då kom Petrus fram till honom och sa: ”Herre, hur många gånger ska jag min broder synda mot mig och ändå få min förlåtelse? Så mycket som sju gånger?” Jesus sade till honom: ”Jag säger dig, inte sju gånger utan sjuttio gånger sju gånger.”

5. Herrens kärlek

Matt 22:37–39 Jesus sade till honom: ”Du ska älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd. Detta är det första och stora budet. Och det andra är likt det: Du ska älska din nästa som dig själv.”

Det ena av de här två styckena talar om förlåtelse och det andra om kärlek. Dessa två ämnen accentuerar verkligen det arbete som Herren Jesus ville utföra i nådens tidsålder.

När Gud blev kött tog han med sig ett stadium av sitt verk, vilket var de specifika arbetsuppgifter och det sinnelag han ville uttrycka i denna tidsålder. Allt som Människosonen gjorde under den perioden kretsade kring det verk som Gud ville utföra i den här tidsåldern. Han skulle varken göra mer eller mindre. Allt han sa och allt han gjorde hade anknytning till den här tidsåldern. Oavsett om han uttryckte det på ett mänskligt sätt med mänskligt språk eller med gudomligt språk, och oavsett på vilket sätt eller ur vilket perspektiv han gjorde det, så var hans mål att hjälpa folk att förstå vad han ville göra, vad hans vilja var och vilka krav han ställde på folk. Han kunde använda sig av olika metoder och olika perspektiv för att hjälpa folk att förstå och lära känna hans vilja, och att förstå hans arbete med att frälsa mänskligheten. Så i nådens tidsålder ser vi hur Herren Jesus oftast använde mänskligt språk för att uttrycka vad han ville säga till mänskligheten. Inte bara det, utan vi ser honom ur en vanlig vägvisares perspektiv, en vägvisare som talar med människor, tillgodoser deras behov och hjälper dem med det de har bett honom om. Det här sättet att verka förekom inte i lagens tidsålder som föregick nådens tidsålder. Han blev mer förtrolig och mer medkännande med mänskligheten, och han blev i stånd att uppnå mer konkreta resultat både till form och sätt. Metaforen om att förlåta människor sjuttio gånger sju gånger klargör verkligen den här saken. Syftet med antalet i den här metaforen är att människor ska förstå Herren Jesu avsikt vid den tiden då han sa detta. Hans avsikt var att folk skulle förlåta varandra – inte en eller två gånger och inte ens sju gånger utan sjuttio gånger sju gånger. Vad ligger det för tanke i begreppet ”sjuttio gånger sju”? Tanken är att få folk att göra förlåtelsen till sitt eget ansvar, någonting de måste lära sig, och en ”väg” de måste hålla sig till. Även om detta bara var en metafor tjänade den till att belysa den avgörande punkten. Den hjälpte folk att verkligen förstå vad han menade och finna rätt sätt att handla och principerna och normerna för detta handlande. Den här metaforen hjälpte folk att förstå ordentligt och gav dem en korrekt uppfattning – att de skulle lära sig att förlåta och förlåta hur många gånger som helst, villkorslöst och med en inställning av tolerans och förståelse gentemot andra. Vad fanns i Herren Jesu hjärta när han sa det här? Tänkte han verkligen på summan av ”sjuttio gånger sju”? Nej, det gjorde han inte. Finns det ett visst antal gånger som Gud förlåter människan? Det finns många människor som är mycket intresserade av det ”antal gånger” som nämns här och som verkligen vill förstå upphovet till och innebörden i det här antalet. De vill förstå varför just det här antalet kom ut ur Herren Jesu mun; de tror att det finns någon djupare innebörd i det här antalet. Men i själva verket var det här bara ett talesätt som Gud använde. Den eventuella innebörden eller meningen måste ses i relation till Herren Jesu krav på mänskligheten. Innan Gud blev kött förstod folk inte mycket av vad han sa, eftersom hans ord kom ur fullständig gudomlighet. Perspektivet och kontexten av vad han sa var osynlig och ouppnåelig för mänskligheten; den uttryckes från en andlig värld som folk inte kunde se. Människor som levde i köttet kunde nämligen inte passera genom den andliga sfären. Men när Gud hade blivit kött talade han till mänskligheten ur ett mänskligt perspektiv, och han kom ut ur och överskred den andliga världens ramar. Han kunde uttrycka sitt gudomliga sinnelag, sin vilja och inställning med hjälp av sådant som människorna kunde föreställa sig, sådant de såg och mötte i livet, och använda metoder som människorna kunde acceptera, på ett språk de kunde förstå och med kunskap de kunde fatta, för att låta mänskligheten förstå och lära känna Gud, för att begripa hans avsikt och de normer han krävde inom ramen för deras kapacitet och till den grad som de var kapabla. Det här var den metod och den princip Gud använde i sitt verk i mänsklighet. Även om Guds sätt och principerna för hans arbete i köttet främst uppnåddes med mänskliga medel eller genom mänskligheten, åstadkom det verkligen resultat som inte kunde uppnås genom att verka direkt i gudomlighet. Guds verk i mänsklighet var mer konkreta, autentiska och målinriktade, metoderna var mycket mer flexibla och till sin form överträffade det den verksamhet som utfördes i lagens tidsålder.

Låt oss härnäst tala om att älska Herren och att älska sin nästa som sig själv. Är det här något som är direkt uttryckt i gudomlighet? Nej, helt klart inte! Allt detta var sådant som Människosonen talade om i mänsklighet; endast människor kunde säga någonting som ”Älska din nästa som dig själv” och Älska andra så som du värderar ditt eget liv.” Det här sättet att tala är uteslutande mänskligt. Gud har aldrig talat på det här viset. Gud har helt enkelt inte den här sortens språk i sin gudomlighet eftersom han inte behöver ha den här sortens lärosats, ”Älska din nästa som dig själv”, för att reglera sin kärlek till mänskligheten. Guds kärlek till mänskligheten är nämligen en naturlig uppenbarelse av vad han har och är. När har ni någonsin hört Gud säga någonting i stil med: ”Jag älskar mänskligheten som jag älskar mig själv”? Det har ni aldrig eftersom kärleken finns i Guds väsen och i vad han har och är. Guds kärlek till mänskligheten, och hans inställning och sätt att behandla folk, är ett naturligt uttryck för och en naturlig uppenbarelse av hans sinnelag. Han har inget behov av att medvetet göra detta på ett visst sätt, eller medvetet följa en viss metod eller moralregel för att älska sin nästa som sig själv – han besitter redan den här sortens väsen. Vad förstår du av detta? När Gud verkade i mänsklig gestalt uttryckte han många av sina metoder, ord och sanningar på människors sätt. Men samtidigt uttrycktes hans sinnelag, vad han har och är liksom vad han ville så att folk skulle känna till och förstå det. Vad de kom att lära känna och förstå var just hans innersta väsen och vad han har och är, vilket representerar Guds egen inneboende identitet och ställning. Den inkarnerade Människosonen uttryckte alltså Guds eget inneboende sinnelag och innersta väsen i högsta möjliga grad och så exakt som möjligt. Det var inte bara så att Människosonens mänsklighet inte utgjorde något hinder eller någon barriär för människans kommunikation och samverkan med Gud i himlen, utan i själva verket var hans mänsklighet den enda kanalen och den enda bron för människan att få kontakt med skapelsens Herre. Känner ni inte nu att det finns många likheter mellan verkets nuvarande stadium och karaktären och metoderna hos det verk som Herren Jesus utförde i nådens tidsålder? I det nuvarande stadiet i verket används också mängder av mänskligt språk för att uttrycka Guds sinnelag och en massa språk och metoder ur människans vardagsliv och mänsklig kunskap för att uttrycka Guds egen vilja. Så snart Gud blir människa kommer mycket av hans språk och uttrycksmetoder genom det medium som människans språk och metoder utgör, oavsett om han talar ur ett mänskligt eller gudomligt perspektiv. Det bästa tillfället för dig att se Guds allmakt och visdom och lära känna alla Guds verkliga aspekter är alltså när Gud blir kött. Under sin uppväxt efter att ha blivit kött kom Gud att förstå, lära sig och begripa en del av mänsklighetens kunskap, förnuft, språk och uttryckssätt. Den inkarnerade Guden kom att besitta dessa ting som kom från de människor han skapat. De blev redskap för Gud i köttet att uttrycka sitt sinnelag och sin gudomlighet och gjorde det möjligt för honom göra sitt verk mer relevant, mer autentiskt och mer korrekt genom att se ur ett mänskligt perspektiv och använda mänskligt språk när han var aktiv bland människorna. Det här gjorde hans verk mer tillgängligt och lättare för folk att förstå och därmed uppnå de resultat Gud ville se. Är det inte mer praktiskt för Gud att verka i köttet på det här viset? Är det inte Guds visdom? När Gud blev kött, när Guds kött kunde ta itu med det verk som han ville ha utfört, det var då han uttryckte sitt sinnelag och sitt verk i praktiken och det var också då han officiellt kunde inleda sin verksamhet som Människosonen. Det här innebar att det inte längre fanns någon ”generationsklyfta” mellan Gud och människa, att Gud snart skulle upphöra med sitt arbete med att kommunicera genom budbärare, och att Gud själv personligen kunde uttrycka alla de ord och verk i köttet som han ville. Det innebar också att de människor Gud frälser var närmare honom, att hans förvaltningsarbete hade trätt in på nytt territorium och att hela mänskligheten var på väg att möta en ny era.

Alla som har läst Bibeln vet att det var mycket som hände när Herren Jesus föddes. Den främsta bland dessa händelser var då han jagades av djävlarnas kung, en händelse som var så extrem att alla barn i staden upp till två års ålder mördades. Det är uppenbart att Gud tog en stor risk genom att bli kött bland människorna; det är också uppenbart vilket högt pris han betalade för att fullborda sin förvaltning med att rädda mänskligheten. De stora förhoppningar som Gud hyste för sitt arbete i köttet bland människorna är också uppenbara. Hur kände sig Gud när hans kött kunde börja verka bland människorna? Folk borde kunna förstå det i viss mån, eller hur? Gud var minst sagt glad över att han kunde börja utföra sitt nya verk bland människorna. När Herren Jesus döptes och officiellt inledde sitt arbete för att fullborda sin verksamhet, var Guds hjärta överväldigat av glädje över att efter så många år av väntande och förberedelser äntligen kunna klä sig i en normal människas kött och inleda sitt nya verk i formen av en människa av kött och blod som folk kunde se och röra vid. Med en mans identitet kunde han äntligen tala ansikte mot ansikte och förtroligt med folk. Äntligen kunde Gud komma ansikte mot ansikte med mänskligheten genom det medium som människors sätt och människors språk utgjorde; genom att använda människans språk kunde han sörja för människorna, upplysa dem och hjälpa dem; han kunde äta vid samma bord och bo i samma rum som de. Dessutom kunde han se mänskliga varelser, se saker och se allting så som människor såg det och även se med deras egna ögon. För Gud var detta hans första seger i hans verk i köttet. Man kan också säga att det innebar att ett stort verk hade genomförts – det var naturligtvis det som gladde Gud mest. Från den stunden kände Gud för första gången en sorts tröst i sitt arbete bland människorna. Allt som ägde rum var så ändamålsenligt och naturligt, och den tröst Gud kände var så äkta. För människan innebär varje genomfört stadium i Guds verk och varje gång Gud känner sig belåten, att hon kan komma närmare Gud och frälsningen. För Gud är detta också starten av hans nya verk, då han rycker framåt med sin förvaltningsplan, och dessutom är det här de gånger då hans avsikter närmar sig fullständig fullbordan. För mänskligheten är det lyckosamt och mycket bra när en sådan möjlighet infinner sig; för alla dessa som väntar på Guds frälsning är det betydelsefulla och glädjande nyheter. När Gud utför ett nytt stadium i sitt verk har han en ny begynnelse, och när detta nya verk och denna nya begynnelse påbörjas och introduceras bland människorna har utfallet av detta stadium i verket redan avgjorts och genomförts och Gud har redan sett den slutliga effekten och frukten. Det här är också den stund då dessa effekter får Gud att känna sig nöjd, och naturligtvis är det då hans hjärta gläds. Gud känner sig lugn, för hans ögon har redan sett och beslutat vilka människor han letar efter, och han har redan vunnit denna skara människor, en skara som är kan göra hans verk framgångsrikt och ge honom tillfredsställelse. Därför lägger han sin oro åt sidan och känner sig lycklig. När Guds kött kan påbörja nytt verk bland människorna och han utan att något hindrar honom börjar göra det arbete han måste göra, och när han känner att allt har genomförts, då är med andra ord slutet redan i sikte för honom. Därför är han nöjd och hans hjärta gläds. Hur kommer Guds glädje till uttryck? Kan ni föreställa er vad svaret kan vara? Gråter Gud? Kan Gud gråta? Kan Gud applådera? Kan Gud dansa? Kan Gud sjunga? Vad sjunger han i så fall? Naturligtvis skulle Gud kunna sjunga en vacker, gripande sång, en sång som kunde uttrycka lyckan och glädjen i hans hjärta. Han skulle kunna sjunga den för mänskligheten, för sig själv och för alla ting. Guds glädje kan komma till uttryck på alla tänkbara sätt – allt detta är normalt eftersom Gud är både glad och sorgsen och hans olika känslor kan uttryckas på olika sätt. Detta är hans rätt och ingenting kan vara mer normalt och riktigt. Folk borde inte ha några synpunkter på det. Försök inte använda ”huvudvärksförbannelsen” ^[a] på Gud och säga åt honom att han inte får göra det eller det, eller att han inte ska agera si eller så, och på så sätt begränsa hans glädje eller någon annan känsla han må ha. Människor föreställer sig att Gud inte kan vara glad, fälla tårar eller gråta – han kan inte ge uttryck för någon känsla. Efter vad vi har förklarat under de här två sammankomsterna tror jag inte att ni kommer att se Gud på det viset längre, utan ni kommer att låta Gud ha viss frihet och lättnad. Det är väldigt bra. Om ni i fortsättningen verkligen kan känna Guds sorgsenhet när ni hör att han är sorgsen, och om ni verkligen kan känna hans glädje när ni hör att han är glad, då kommer ni åtminstone att utan tvekan kunna veta och förstå vad som gör Gud glad och vad som gör honom sorgsen. När du är i stånd att känna sorg därför att Gud är sorgsen och känna glädje därför att Gud är glad, då har han vunnit ditt hjärta helt och hållet och det kommer inte längre att finnas någon mur mellan dig och honom. Du kommer inte längre att försöka inskränka Gud med mänskliga föreställningar, åsikter och kunskaper. Då kommer Gud att vara levande och klar i ditt hjärta. Han kommer att vara Guden i ditt liv och Mästaren över allting som har med dig att göra. Har ni denna sorts ambition? Är ni övertygade om att ni kan uppnå detta?

Låt oss härnäst läsa följande stycken ur skrifterna:

6. Bergspredikan

Saligprisningarna (Matt 5:3–12)

Salt och ljus (Matt 5:13–16)

Lagen (Matt 5:17–20)

Vrede (Matt 5:21–26)

Äktenskapsbrott (Matt 5:27–30)

Skilsmässa (Matt 5:31–32)

Svära ed (Matt 5:33–37)

Öga för öga (Matt 5:38–42)

Älska era fiender (Matt 5:43–48)

Undervisning om givande (Matt 6:1–4)

Bön (Matt 6:5–8)

7. Herren Jesu liknelser

Liknelsen om mannen som sår (Matt 13:1–9)

Liknelsen om ogräset (Matt 13:24–30)

Liknelsen om senapskornet (Matt 13:31–32)

Liknelsen om surdegen (Matt 13:33)

Tolkning av liknelsen om ogräset (Matt 13:36–43)

Liknelsen om skatten (Matt 13:44)

Liknelsen om pärlan (Matt 13:45-46)

Liknelsen om nätet (Matt 13:47–50)

8. Budorden

Matt 22:37–39 Jesus sade till honom: ”Du ska älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd. Detta är det första och stora budet. Och det andra är likt det: Du ska älska din nästa som dig själv.”

Låt oss först se på var och en av de olika delarna i ”Bergspredikan”. Vad rör alla dessa olika delar vid? Man kan med säkerhet säga att innehållen i alla de här olika delarna är mer upphöjda, mer konkreta och ligger närmare folks liv än bestämmelserna i lagens tidsålder. För att uttrycka det med moderna termer är de här sakerna mer relevanta för folks verkliga sedvänjor.

Låt oss läsa om det specifika innehållet: Hur ska du förstå saligprisningarna? Vad ska du veta om lagen? Hur ska vrede definieras? Hur ska man hantera äktenskapsbrytare? Hur ska man tala om skilsmässa och vad finns det för regler om det? Vem kan skilja sig och vem kan inte skilja sig? Hur är det med eder, öga för öga, att älska sina fiender och att vara barmhärtig? Och så vidare. Allt det här har att göra med hur människan på olika sätt omsätter sin tro på Gud i praktiken och hur hon följer Gud. En del av dessa bruk är fortfarande tillämpliga, även om de är ytligare än vad som krävs av folk i dag – de är ganska elementära sanningar som folk möter i sin tro på Gud. Redan då Herren Jesus inledde sin verksamhet började han bearbeta människors livssinnelag, men de här aspekterna av hans verksamhet var baserade på lagens grundval. Hade reglerna och sätten att prata om dessa ämnen någonting med sanningen att göra? Naturligtvis! Alla de tidigare bestämmelserna och principerna var, liksom predikningarna i nådens tidsålder, relaterade till Guds sinnelag och vad han har och är och naturligtvis till sanningen. Oavsett vad Gud uttrycker och oavsett vilken sorts uttryck eller språk han använder, har allt han uttrycker sin grund, sitt ursprung och sin utgångspunkt i hans sinnelags principer och vad han har och är. Detta är absolut sant. Så även om det som han sa verkar lite ytligt i dag, kan man inte säga att de inte är sanningen, för de var saker som var oundgängliga för folk i nådens tidsålder om de skulle kunna tillfredsställa Guds vilja och uppnå en förändring i sitt livssinnelag. Kan du säga att någon av dessa predikningar inte är i linje med sanningen? Nej, det kan du inte! Varenda en av dem är sanningen eftersom allesamman utgjorde Guds krav på mänskligheten; allesamman var principer och ett ramverk som Gud gav och som visade hur man skulle uppträda, och de representerar Guds sinnelag. Men på basis av den mognadsnivå som människorna uppnått på den tiden var det här det enda som de var kapabla att acceptera och begripa. Eftersom mänsklighetens synder ännu inte hade blivit lösta var det här de enda ord som Herren Jesus kunde säga, och han kunde bara använda sig av de enkla lärdomar som rymdes inom dessa ramar för att tala om för den tidens människor hur de skulle agera, vad de skulle göra, inom vilket regel- och ramverk de skulle handla och hur de skulle tro på Gud och uppfylla hans krav. Allt detta bestämdes utifrån mänsklighetens mognad på den tiden. Det var inte lätt för folk som levde under lagen att acceptera denna undervisning, så det som Herren Jesus undervisade måste hålla sig inom dessa ramar.

Låt oss härnäst ta en titt på de olika innehållen i ”Herren Jesu liknelser”.

Den första liknelsen är den om mannen som sådde. Det här är en mycket intressant liknelse; att man sår säd är en vanlig händelse i folks liv. Den andra liknelsen är den om gräset. Alla som har planterat gröda, och absolut alla vuxna, vet vad ”ogräs” är. Den tredje är liknelsen om senapsfröet. Ni vet allesamman vad senap är, eller hur? Om ni inte vet det kan ni ta en titt i Bibeln. Den fjärde liknelsen är den om surdegen. De flesta vet att surdeg används som jäsmedel och att det är någonting som folk använder i sitt dagliga liv. Alla de övriga liknelserna, däribland den sjätte, liknelsen om skatten, den sjunde, liknelsen om pärlan, och den åttonde, liknelsen om nätet, hämtades allesamman från folks verkliga liv. Vad för slags bild är det dessa liknelser målar upp? Det är bilden av hur Gud blir en normal person och lever tillsammans med mänskligheten och använder livets språk, människornas språk, för att kommunicera med människor och förse dem med vad de behöver. Gud blev kött och levde länge bland människorna, och efter det att han hade upplevt och bevittnat folks olika livsstilar blev de här upplevelserna hans undervisningsmaterial som han använde för att omvandla sitt gudomliga språk till mänskligt språk. De här sakerna som Människosonen såg och hörde i livet berikade naturligtvis också hans mänskliga erfarenhet. När han ville att folk skulle förstå vissa sanningar, förstå något av Guds vilja, då kunde han använda liknelser av samma typ som de här ovan för att berätta för folk om Guds vilja och krav på mänskligheten. Alla de här liknelserna hade anknytning till folks liv; det fanns inte en enda en som inte berörde människornas liv. När Herren Jesus levde bland människorna såg han bönder som skötte sina åkrar och han visste vad ogräs och surdeg var; han förstod att människor älskar skatter, så han använde metaforerna med både skatten och pärlan. Han såg ofta hur fiskare kastade ut sina nät; Herren Jesus såg detta och andra aktiviteter som tillhörde människornas liv och han upplevde också den sortens liv. Precis som alla andra normala människor upplevde han människors dagliga rutiner och hur de åt tre måltider om dagen. Han levde själv en vanlig persons liv och han såg hur andra levde. Vad han tänkte på när han iakttog och själv upplevde allt detta var inte hur han skulle kunna ha ett gott liv eller hur han skulle kunna leva mer fritt och bekvämt. Tvärtom såg Herren Jesus genom sina erfarenheter av äkta mänskligt liv de umbäranden som folk utstod. Han såg umbärandena, misären och sorgsenheten hos människorna som levde under Satans herravälde och levde ett liv av synd under Satans fördärv. Samtidigt som han personligen upplevde det mänskliga livet upplevde han också hur hjälplösa människorna var som levde i fördärv, och han såg och upplevde de eländiga förhållandena för människorna som levde i synd, som vandrat fullständigt vilse i den tortyr de utsattes för av Satan och ondskan. När Herren Jesus såg detta, såg han det då med sin gudomlighet eller med sin mänsklighet? Hans mänsklighet var verklig och i högsta grad levande; han kunde uppleva och se allt detta. Men han såg naturligtvis också dessa ting med sitt väsen, som är hans gudomlighet. Det vill säga, Kristus själv, Herren Jesus som var en människa, såg detta och allt han såg fick honom att inse hur viktigt och nödvändigt det arbete var som han åtagit sig att utföra under den tid han levde i köttet. Även om han själv visste hur ofantligt det ansvar var som han måste ta på sig i köttet, och även om han visste hur grym den smärta han skulle möta var, när han såg mänskligheten hjälplös i synd, så kände han sig alltmer bedrövad när han såg deras eländiga liv och kraftlösa kämpande under lagen och han blev mer och mer angelägen om att frälsa mänskligheten från synden. Det spelade ingen roll vilka svårigheter han skulle ställas inför eller vilka smärtor han skulle drabbas av – han blev alltmer besluten att återlösa mänskligheten som levde i synd. Man kan säga att under denna process började Herren Jesus få en allt klarare förståelse av det verk han behövde utföra och vad han hade anförtrotts. Han blev också alltmer angelägen om att fullborda det arbete han skulle ta itu med – att ta på sig alla mänsklighetens synder, att lida för mänskligheten så att de inte längre levde i synd, och samtidigt skulle Gud kunna förlåta människans synder på grund av syndoffret så att han kunde fortsätta sitt verk med att frälsa mänskligheten. Man skulle kunna säga att i hjärtat var Herren Jesus villig att offra sig själv för mänskligheten, att ge sitt liv. Han var också villig att fungera som syndoffer, att bli fastspikad vid korset, och han var verkligen ivrig att fullborda detta verk När han såg de eländiga förhållandena i människornas liv blev han ännu mer mån om att fullgöra sitt uppdrag så fort som möjligt, utan en enda minuts eller en enda sekunds dröjsmål. När han kände denna brådska ägnade han inte en tanke åt hur svår hans egen smärta skulle bli, och inte heller hyste han någon ytterligare oro över hur mycket förödmjukelse han skulle tvingas utstå. Han hade bara en enda övertygelse i sitt hjärta: Om han bara offrade sig själv, om han bara blev fastspikad vid korset som ett syndoffer, då skulle Guds vilja bli utförd och Gud skulle kunna påbörja ett nytt verk. Människornas liv och levnadsförhållanden i synden skulle förvandlas fullkomligt. Hans övertygelse och vad han var fast besluten att göra var relaterat till att frälsa människan, och han hade bara ett mål, nämligen att göra Guds vilja så att Gud med framgång skulle kunna påbörja nästa stadium i sitt verk. Det här var vad som fanns i Herren Jesu sinne vid den tiden.

När Gud inkarnerad levde i köttet besatt han normal mänsklighet; han hade en normal persons känslor och förnuft. Han visste vad glädje var, vad smärta var, och när han såg mänskligheten leva den här sortens liv kände han i sitt innersta att det inte skulle räcka att ge folk lite undervisning, förse dem med någonting eller lära dem något för att leda dem ut ur synden. Att bara få dem att lyda buden skulle inte heller återlösa dem från synden – först när han tog på sig mänsklighetens synd och blev avbilden av syndigt kött kunde han vinna mänsklighetens frihet och Guds förlåtelse av människan i utbyte. Så efter det att Herren Jesus hade upplevt och bevittnat folks liv i synd manifesterades en intensiv önskan i hans hjärta – att låta människor befria sig från sina liv av kamp i synd. Denna önskan fick honom att känna allt starkare att han måste gå till korset och ta på sig mänsklighetens synder så snart och så fort som möjligt. Det här var Herren Jesu tankar vid den tiden, efter det att han levt bland människorna och sett, hört och känt eländet i deras liv i synd. Att den inkarnerade Guden kunde hysa denna sorts vilja för mänskligheten, att han kunde uttrycka och uppenbara detta slags sinnelag – är det någonting en genomsnittlig person skulle kunna? Vad skulle en genomsnittlig person se om han levde i den här sortens miljö? Vad skulle han tänka? Skulle en genomsnittlig person se på problemen ur ett upphöjt perspektiv om han mötte allt detta? Definitivt inte! Även om den inkarnerade Guden till det yttre är precis som en människa, och även om han skaffar sig mänskliga kunskaper och talar mänskliga språk och ibland till och med uttrycker sina tankar med mänsklighetens egna metoder eller sätt att tala, så är hans sätt att se på människor och se tingens innersta väsen absolut inte detsamma som fördärvade människors sätt att se mänskligheten och tingens innersta väsen. Hans perspektiv och upphöjda ställning är något som är ouppnåeligt för en fördärvad individ. Det beror på att Gud är sanningen, det beror på att köttet han bär också besitter Guds väsen, och hans tankar och det som hans mänsklighet uttrycker är också sanningen. För fördärvade människor är det som han uttrycker i köttet tillskott av sanningen och av liv. Dessa tillskott är inte avsedda enbart för en person utan för hela mänskligheten. I en fördärvad människas hjärta finns bara ett fåtal människor som har nära anknytning till henne. Denna handfull människor är de enda hon bryr sig om och bekymrar sig för. När katastrofen syns vid horisonten tänker hon först på sina egna barn, sin make eller maka eller sina föräldrar. En mer medkännande person ägnar som mest en liten tanke åt någon släkting eller god vän, men sträcker sig ens en sådan medkännande persons tankar längre än så? Nej, aldrig! Människor är nämligen trots allt människor och de kan bara betrakta allting från en människas nivå och ur en människas perspektiv. Men den inkarnerade Guden skiljer sig helt från en fördärvad människa. Oavsett hur vanligt, normalt och oansenligt Guds inkarnerade kött är, och oavsett med vilket förakt folk ser ner på honom, är hans tankar och hans inställning till mänskligheten av ett slag som ingen människa kan besitta eller efterlikna. Han kommer alltid att betrakta mänskligheten ur gudomlighetens perspektiv, från sin upphöjda position som Skaparen. Han kommer alltid att se mänskligheten genom Guds väsen och sätt att tänka. Han kan absolut inte se mänskligheten från en vanlig persons låga nivå eller ur en fördärvad persons perspektiv. När människor betraktar mänskligheten gör de det med mänskliga ögon och de använder sådant som mänsklig kunskap och mänskliga regler och teorier som måttstock. Det här är inom ramen för vad människor kan se med sina ögon och vad som är uppnåeligt för fördärvade människor. När Gud ser på mänskligheten ser han med gudomliga ögon och han använder sitt innersta väsen och vad han har och är som måttstock. Hans synfält inbegriper sådant som människan inte kan se och det är här den inkarnerade Guden och de fördärvade människorna är helt olika. Denna skillnad beror på människors och Guds olika väsen – det är dessa olika väsen som bestämmer deras identiteter och positioner såväl som det perspektiv och den nivå varifrån de ser saker. Ser ni hur Gud själv uttrycker och uppenbarar sig i Herren Jesus? Man skulle kunna säga att det som Herren Jesus gjorde och sa var relaterat till hans verksamhet och till Guds eget förvaltningsverk, att alltsamman var uttrycket för och uppenbarelsen av Guds väsen. Fastän han hade en mänsklig manifestation kan hans gudomliga väsen och uppenbarandet av hans gudomlighet inte förnekas. Var denna mänskliga manifestation verkligen en manifestation av mänsklighet? Hans mänskliga manifestation var, genom själva sitt väsen, helt annorlunda än fördärvade människors mänskliga manifestation. Herren Jesus var Gud inkarnerad. Skulle han ha kunnat se mänsklighetens liv i synd ur ett gudomligt perspektiv om han verkligen hade varit en av de vanliga, fördärvade människorna? Absolut inte! Det här är skillnaden mellan Människosonen och vanliga människor. Alla fördärvade människor lever i synd, och när någon ser synd känner han inget speciellt rörande det; de är likadana allesamman, precis som en gris som lever i gyttjan inte alls känner sig illa till mods eller smutsig – tvärtom äter den bra och sover gott. Om någon gör rent i svinstian kommer grisen däremot att känna sig illa till mods och den kommer inte att hålla sig ren. Det dröjer inte länge förrän den vältrar sig i gyttjan igen, fullständigt nöjd och belåten, för den är en lortig varelse. Människor ser grisar som smutsiga, men om man rengör stian där grisen bor så mår den inte bättre – det är därför ingen har en gris inne i sitt hus. Människans sätt att se på grisar kommer alltid att vara annorlunda än hur grisarna själva känner det, för människor och djur är inte av samma slag. Och eftersom den inkarnerade Människosonen inte är av samma slag som fördärvade människor kan bara Gud inkarnerad ha ett gudomligt perspektiv, från sin upphöjda plats, varifrån han ser mänskligheten och allting.

Hur är det med det lidande som Gud upplever när han blir kött och lever bland människorna? Vad är detta lidande? Är det någon som verkligen förstår det? Somliga säger att Gud lider väldigt, att fastän han är Gud själv så förstår inte folk hans väsen utan tenderar att alltid behandla honom som en människa, vilket får honom att känna sig sårad och förorättad – de menar att därför är Guds lidande verkligen stort. Andra säger att Gud är oskyldig och utan synd, men att han lider på samma sätt som mänskligheten, att han lider förföljelse, skvaller och förödmjukelser tillsammans med mänskligheten; de säger att han även utstår sina efterföljares missförstånd och olydnad – därför menar de att Guds lidande sannerligen är omätligt. Nå, det tycks som om ni inte verkligen förstår Gud. Faktum är att det här lidandet ni talar om inte räknas som sant lidande för Gud, för det finns lidande som är värre än detta. Vad är då sant lidande för Gud själv? Vad är sant lidande för Guds inkarnerade kött? Gud räknar det inte som lidande att människorna inte förstår honom eller att de hyser en del missförstånd rörande Gud och inte ser honom som Gud. Folk känner emellertid ofta att Gud måste ha lidit stor orättvisa, att han inte kan visa sin person för mänskligheten och låta folk se hans storhet under den tid han tillbringar i köttet, och att Gud ödmjukt döljer sig i oansenligt kött vilket måste vara en stor plåga för honom. Folk tar illa vid sig av det de kan förstå och se av Guds lidande och projicerar alla sorters medkänsla på Gud och uttrycker ofta till och med lite lovprisning för hans lidande. I verkligheten är det en skillnad; det finns en klyfta mellan vad folk förstår av Guds lidande och vad han verkligen känner. Jag säger er sanningen – för Gud är det som beskrivits ovan inget verkligt lidande, oavsett om det gäller Guds Ande eller Guds inkarnerade kött. Vad är det då som faktiskt innebär lidande för Gud? Låt oss tala om Guds lidande enbart ur hans perspektiv som inkarnerad.

När Gud blir kött, förvandlas till en vanlig normal person och lever sida vid sida med folk bland mänskligheten, kan han då inte se och känna folks metoder, lagar och livsfilosofier? Hur får dessa metoder och levnadslagar honom att känna sig? Känner han avsky i sitt hjärta? Varför skulle han känna avsky? Vilka är mänsklighetens metoder och levnadslagar? Vilka principer är de rotade i? Vad baserar de sig på? Människans metoder, lagar och så vidare som har att göra med hennes sätt att leva – allt detta har skapats på grundval av Satans logik, kunskap och filosofi. Människor som lever under den här sortens lagar har ingen mänsklighet, ingen sanning – allesamman trotsar sanningen och är fientligt inställda till Gud. Om vi tar en titt på Guds väsen ser vi att det är exakta motsatsen till Satans logik, kunskap och filosofi. Guds väsen är fullt av rättfärdighet, sanning och helighet och andra positiva realiteter. Vad känner Gud, som besitter detta innersta väsen och lever bland en sådan mänsklighet? Vad känner han i sitt hjärta? Är det inte fullt av smärta? Hans hjärta värker, en värk som ingen människa kan förstå eller uppleva. Det beror på att allt han möter, stöter på, hör, ser och upplever är hela mänsklighetens fördärv, ondska och dess uppror och motstånd mot sanningen. Allt som härrör från människor är källan till hans lidande. Eftersom hans väsen inte är detsamma som fördärvade människors väsen blir alltså människornas fördärv källan till hans värsta lidande. Kan Gud, när han blir kött, finna någon som talar samma språk som han? En sådan person står inte att finna bland människorna. Det finns ingen som kan kommunicera med eller ha detta samtal med Gud – vad skulle du säga att Gud känner angående detta? Det som människor diskuterar, älskar, strävar och längtar efter har med synd och onda böjelser att göra. Är det inte som en kniv i Guds hjärta när han möter allt detta? Skulle han kunna känna glädje i sitt hjärta när han ställs inför dessa ting? Skulle han kunna finna tröst? De människor som lever med honom är fyllda av upproriskhet och ondska – hur skulle hans hjärta kunna annat än lida? Hur svårt är inte detta lidande och vem bryr sig om det? Vem fäster något avseende vid det? Och vem är i stånd att uppskatta det? Folk har ingen möjlighet att förstå Guds hjärta. Hans lidande är någonting som folk är särskilt oförmögna att förstå, och mänsklighetens kyla och okänslighet gör Guds lidande ännu svårare.

Det finns en del människor som ofta känner medlidande med Kristi situation eftersom det finns en vers i Bibeln som lyder: ”Rävarna har lyor och fåglarna har bon, men Människosonen har ingenstans där han kan vila sitt huvud.” När folk hör det, tar de det hårt och tror att det är det värsta lidande som Gud utstår och det värsta lidande som Kristus utstår. Men om vi betraktar det ur det faktiska förhållandets perspektiv, är det då på det viset? Nej; Gud anser inte att de här svårigheterna innebär lidande. Han har aldrig protesterat mot orättvisor på grund av köttsliga svårigheter, och han har aldrig tvingat människor att återgälda eller belöna honom med någonting. Men när han bevittnar allt som rör mänskligheten och de fördärvade människornas fördärvade liv och ondska, när han ser att människorna är i Satans grepp och hålls fängslade av Satan och inte kan fly, att människor som lever i synd inte vet vad sanningen är, då kan han inte tolerera alla dessa synder. Hans avsky för människorna ökar för varje dag, men han måste stå ut med allt detta. Det här är Guds stora lidande. Gud kan inte till fullo uttrycka ens sitt hjärtas röst eller sina känslor bland sina efterföljare, och ingen bland hans efterföljare kan på allvar förstå hans lidande. Ingen försöker ens förstå eller trösta hans hjärta, som utstår detta lidande dag efter dag, år efter år, om och om igen. Vad ser ni i allt det här? Gud kräver ingenting av människorna i gengäld för vad han har gett, men på grund av sitt väsen kan han omöjligt tolerera människosläktets ondska, fördärv och synd, utan han känner en extrem avsky och hat som leder till att hans hjärta och hans kött utsätts för oändligt lidande. Har ni förstått detta? Med största sannolikhet kunde ingen av er förstå detta, för ingen av er kan verkligen förstå Gud. Med tiden kommer ni successivt att själva uppleva det.

Låt oss härnäst titta på följande skriftställen:

9. Jesus gör under

a. Jesus utspisar de fem tusen

Joh 6:8–13 En av hans lärjungar, Andreas, Simon Petrus broder, sade till honom: ”Här är en pojke som har fem kornbröd och två fiskar: men vad förslår det för så många?” Och Jesus sade: ”Få folket att sätta sig.” Det fanns mycket gräs på platsen, så de slog sig ned; deras antal var omkring fem tusen. Jesus tog bröden och när han hade tackat Gud delade han ut till dem som låg där, likaså av fiskarna, så mycket de ville ha. När de var mätta, sade han till sina lärjungar: ”Samla ihop de överblivna bitarna, så att inget går förlorat.” Därför samlade de ihop dem och de fyllde tolv korgar med de bitar som hade blivit över från de fem kornbröden som de hade ätit.

b. Uppväckandet av Lasarus förhärligar Gud

Joh 11:43–44 Och när han hade sagt detta, ropade han med hög röst: ”Lasarus, kom ut.” Och den döde kom ut, med händer och fötter inlindade i bindlar och med ansiktet omslutet av en duk. Jesus sade till dem: ”Lösgör honom och låt honom gå.”

Bland de under som Herren Jesus gjorde har vi valt ut endast dessa två därför att de räcker för att visa vad jag vill tala om här. De här två undren är verkligen häpnadsväckande och synnerligen representativa för de under som Herren Jesus gjorde i nådens tidsålder.

Låt oss börja med att ta en titt på det första stycket: Jesus utspisar de fem tusen.

Vad är tanken med ”fem bröd och två fiskar”? Hur många människor kan i vanliga fall äta sig mätta på fem brödkakor och två fiskar? Om man utgår från en genomsnittlig persons aptit så skulle det inte räcka till mer än två personer. Det är den mest grundläggande tanken med ”fem bröd och två fiskar”. Men hur många människor åt sig mätta på fem bröd och två fiskar i den här texten? Följande är vad står nedskrivet i Skriften: ”Det fanns mycket gräs på platsen, så de slog sig ned; deras antal var omkring fem tusen.” Är fem tusen ett stort tal jämfört med fem bröd och två fiskar? Vad visar det faktum att detta tal är så stort? Sett ur ett mänskligt perspektiv vore det omöjligt att dela fem bröd och två fiskar mellan fem tusen människor eftersom skillnaden mellan antalet människorna och mängden mat är så stor. Även om varje person bara fick en liten gnutta skulle det ändå inte vara tillräckligt för fem tusen personer. Men här gjorde Herren Jesus ett under – han såg inte bara till att fem tusen personer kunde äta sig mätta, utan det blev till och med mat över. I Skriften står det: ”När de var mätta, sade han till sina lärjungar: ’Samla ihop de överblivna bitarna, så att inget går förlorat.’ Därför samlade de ihop dem och de fyllde tolv korgar med de bitar som hade blivit över från de fem kornbröden som de hade ätit.” Det här undret gjorde det möjligt för folk att förstå Herren Jesu identitet och ställning och inse att ingenting är omöjligt för Gud – på detta sätt såg de sanningen i Guds allmakt. Fem brödkakor och två fiskar räckte för att mätta fem tusen, men skulle Gud ha kunnat utspisa fem tusen människor om det inte hade funnits någon mat alls? Naturligtvis hade han kunnat det! Det här var ett under, så folk upplevde det ofrånkomligen som ofattbart, otroligt och gåtfullt, men för Gud var det ingenting att göra något sådant. Varför ska då det här nu väljas ut för att tolkas om det var någonting helt naturligt för Gud? Därför att det som ligger bakom detta under är Herren Jesu vilja, som mänskligheten aldrig tidigare blivit varse.

Låt oss börja med att försöka förstå vad för typ av människor de här fem tusen var. Var de efterföljare till Herren Jesus? Av det som står i Skriften vet vi att de inte var hans efterföljare. Visste de vem Herren Jesus var? Definitivt inte! De visste i alla fall inte att personen som stod framför dem var Kristus –möjligen visste några människor vad han hette och visste eller hade hört talas om saker han gjort. Deras nyfikenhet rörande Herren Jesus hade helt enkelt väckts när de hört berättas om honom, men man kunde absolut inte säga att de följde honom, än mindre förstod honom. När Herren Jesus såg dessa fem tusen människor var de hungriga och kunde bara tänka på att fylla magen, så det var i det sammanhanget som Herren Jesus tillfredsställde deras längtan. Vad fanns i hans hjärta när han tillfredsställde deras längtan? Vad hade han för inställning till dessa människor som bara ville äta sig mätta? Vid det här tillfället var Herren Jesu tankar och inställning relaterade till Guds sinnelag och väsende. När han stod inför dessa fem tusen människor med tomma magar som bara ville äta ett rejält mål mat, när han stod inför dessa människor som var fulla av nyfikenhet och förväntningar på honom, tänkte Herren Jesus bara på att använda sig av detta under för att skänka dem nåd. Men han hyste inga förhoppningar om att de skulle bli hans efterföljare, för han visste att de bara ville vara med om det roliga och äta sig mätta, så han gjorde det bästa av vad han hade att tillgå där och använde fem brödkakor och två fiskar för att utspisa fem tusen människor. Han öppnade de här människornas ögon, som älskade att se spännande saker och ville bevittna underverk, och de såg med egna ögon vad den inkarnerade Guden kunde göra. Även om Herren Jesus använde någonting påtagligt för att tillfredsställa deras nyfikenhet visste han redan i sitt hjärta att dessa fem tusen människor bara ville ha en god måltid, så han predikade inte för dem eller sa någonting över huvud taget – han lät dem bara se detta under då det ägde rum. Han kunde absolut inte behandla de här människorna på samma sätt som han behandlade sina lärjungar som verkligen följde honom, men i Guds hjärta lever alla skapade varelser under hans herravälde och när det var nödvändigt lät han alla varelser inom synhåll få åtnjuta Guds nåd. Även om de här människorna inte visste vem han var och inte förstod honom eller hade fått något speciellt intryck av honom eller hyste någon tacksamhet mot honom ens sedan de ätit bröden och fiskarna, så var det inget som Gud brydde sig om – han gav de här människorna ett underbart tillfälle att åtnjuta Guds nåd. Somliga säger att Gud har höga principer i allt han gör, att han inte vakar över eller skyddar icketroende och i synnerhet inte låter dem åtnjuta hans nåd. Är det verkligen så? Gud ser det så att om de bara är levande varelser som han själv skapat, så kommer han att ta hand om och vårda dem, och han kommer att traktera dem på mångahanda sätt, planera för dem och härska över dem. Det här är Guds tankar och Guds inställning till allt.

Även om de fem tusen människorna som åt bröden och fiskarna inte planerade att följa Herren Jesus, ställde han inga stränga krav på dem; vet ni vad Herren Jesus gjorde när de hade ätit sig mätta? Predikade han för dem över huvud taget? Vart begav han sig efter att ha gjort detta? Skrifterna berättar inte att Herren Jesus sa någonting till dem utan bara att han lämnade dem tyst och stilla efter att ha utfört sitt underverk. Ställde han då några krav på dessa människor? Fanns där något hat? Nej, här fanns ingetdera. Han ville bara inte bry sig mer om de här människorna som inte kunde följa honom, och nu smärtade det i hans hjärta. Eftersom han sett mänsklighetens moraliska förfall och upplevt hur den förkastat honom, blev han sorgsen över människornas tröghet och okunnighet när han såg dessa människor och var bland dem, och hans hjärta värkte. Allt han ville var att lämna dem så fort som möjligt. Herren ställde inte några krav på dem i sitt hjärta, han ville inte tänka på dem och än mindre ville han ödsla någon energi på dem. Han visste att de inte kunde följa honom, men trots allt detta var hans inställning till dem mycket klar. Han ville bara behandla dem godhjärtat, skänka dem nåd, och detta var verkligen Guds inställning till alla varelser under hans herravälde – att behandla alla varelser godhjärtat, sörja för dem och ge dem näring. Just därför att Herren Jesus var Gud inkarnerad uppenbarade han helt naturligt Guds eget väsen och behandlade dessa människor godhjärtat. Han behandlade dem med ett välvilligt och överseende hjärta, och med detta hjärta visade han dem godhet. Oavsett hur dessa människor såg Herren Jesus, och oavsett vad det skulle bli för utfall, behandlade han varje varelse utifrån sin ställning som hela skapelsens Herre. Allt han uppenbarade var undantagslöst Guds sinnelag och vad han har och är. Herren Jesus gjorde detta i stillhet och sedan gav han sig av i stillhet – vilken aspekt av Guds sinnelag är detta? Skull man kunna säga att det här är Guds godhet? Skulle man kunna säga att det här är Guds osjälviskhet? Är det här något som en vanlig person är kapabel till? Definitivt inte! Vad var dessa fem tusen människor som Herren Jesus utspisade med fem brödkakor och två fiskar egentligen för några? Kan man säga att de var människor som var förenliga med honom? Kan man säga att allesamman var fientliga mot Gud? Man kan med säkerhet säga att de absolut inte var förenliga med Herren, och deras väsen var absolut fientligt mot Gud. Men hur behandlade Gud dem? Han använde en metod för att avväpna folks fientliga inställning till Gud – denna metod kallas ”godhet”. Det vill säga, fastän Herren Jesus såg dessa människor som syndare, var de i Guds ögon likväl hans skapelse, så han behandlade dem ändå med godhet. Detta är Guds fördragsamhet och denna fördragsamhet bestäms av Guds egen identitet och hans väsen. Detta är alltså något som ingen av Gud skapad människa är kapabel till – endast Gud kan göra detta.

När du är i stånd att verkligen förstå Guds tankar och inställning till mänskligheten, när du verkligen kan förstå Guds känslor och oro för varje skapad varelse, då kommer du att kunna förstå den hängivenhet och kärlek som ägnas varenda en av de människor Skaparen skapat. När det händer kommer du att använda två ord för att beskriva Guds kärlek. Vilka är dessa två ord? Några säger ”osjälvisk” och några säger ”filantropisk”. Av dessa två är ”filantropisk” det ord som minst lämpar sig för att beskriva Guds kärlek. Det här är ett ord som folk använder för att beskriva någon som är ädel eller vidsynt. Jag avskyr detta ord eftersom de syftar på att fördela välgörenhet slumpmässigt, urskillningslöst, utan någon hänsyn till principer. Det är en överdrivet sentimental böjelse som är vanlig hos dåraktiga och förvirrade människor. När det här ordet används för att beskriva Guds kärlek får det oundvikligen en hädisk biton. Jag har här två ord som beskriver Guds kärlek bättre. Vilka ord är det? Det första är ”ofantlig”. Är inte det här ordet väldigt associationsrikt? Det andra ordet är ”väldig”. Det finns verklig mening bakom dessa ord som jag använder för att beskriva Guds kärlek. Ordagrant beskriver ”ofantlig” ett tings volym eller kapacitet, men oavsett hur stort tinget i fråga är, är det någonting som folk kan se och röra vid. Det beror på att det existerar – det är inte någonting abstrakt utan något som folk kan uppfatta på ett relativt korrekt och konkret sätt. Oavsett om man betraktar det ur ett två- eller tredimensionellt perspektiv behöver man inte föreställa sig dess existens, eftersom det är något som faktiskt existerar i verkligheten. Även om det kan kännas som att man försöker kvantifiera Guds kärlek om man använder ordet ”ofantlig”, så ger det samtidigt en känsla av att hans kärlek är omöjlig att kvantifiera. Jag säger att Guds kärlek kan kvantifieras eftersom den inte är tom eller någonting legendariskt. Tvärtom är den någonting som allt under Guds herravälde får del av, något som alla varelser åtnjuter i olika hög grad och ur olika perspektiv. Även om folk inte kan se eller röra vid denna kärlek ger den näring och liv åt allting då den uppenbaras bit för bit i deras liv och de noterar och vittnar om Guds kärlek som de åtnjuter i varje stund. Jag säger att Guds kärlek inte är kvantifierbar därför att hemligheten med hur Gud sörjer för och föder allting är något människor har svårt att fatta, liksom också Guds tankar om allt och i synnerhet hans omtanke om mänskligheten. Det vill säga, ingen vet hur mycket blod och tårar Skaparen har utgjutit för mänskligheten. Ingen kan fatta, ingen kan förstå djupet eller vikten av den kärlek som Skaparen hyser för den mänsklighet han skapat med sina egna händer. Att beskriva Guds kärlek som ofantlig är att hjälpa människor uppskatta och förstå dess bredd och sanningen om dess existens. Det gör också att folk kan få en djupare förståelse av den verkliga innebörden i ordet ”Skapare”, och därmed få en djupare förståelse av den sanna innebörden i benämningen ”skapelse”. Vad beskriver ordet ”väldig” vanligtvis? Det används i allmänhet för att beskriva havet eller universum, exempelvis ”det väldiga universum” eller ”det väldiga havet”. Universums utbredning och tysta djup övergår människans förstånd; det är någonting som fångar människans fantasi, någonting hon känner stor beundran för. Dess hemlighet och djup finns inom synhåll men utom räckhåll. När du tänker på havet tänker du på dess vidd – det ser gränslöst ut och du kan känna dess gåtfullhet och dess enorma förmåga att bära upp saker. Det är därför jag har använd ordet ”väldig” för att beskriva Guds kärlek, hjälpa folk att känna hur dyrbar den är, känna den djupa skönheten hos hans kärlek, och känna att kraften i Guds kärlek är oändlig och väldig. Jag använde detta ord för att hjälpa folk att känna heligheten i hans kärlek och Guds värdighet och okränkbarhet som uppenbaras genom hans kärlek. Tycker ni nu att ”väldig” är ett passande ord för att beskriva Guds kärlek? Kan Guds kärlek beskrivas med dessa två ord, ”ofantlig” och ”väldig”? Absolut! Dessa två ord är de enda orden i människan språk som är någorlunda träffande och beskriver Guds kärlek relativt väl. Tycker ni inte det? Skulle ni använda de här två orden om jag bad er beskriva Guds kärlek? Troligen skulle ni inte göra det, för er förståelse och uppskattning av Guds kärlek är begränsad till ett tvådimensionellt perspektivs spännvidd och har inte nått upp till det tredimensionella rummets höjd. Så om jag bad er beskriva Guds kärlek skulle ni tycka att ni saknade ord eller kanske skulle ni till och med bli helt stumma. De två ord som jag har talat om i dag kanske är svåra för er att förstå eller också håller ni helt enkelt inte med mig. Det här visar bara att er uppskattning och förståelse av Guds kärlek är ytlig och begränsad till en snäv spännvidd. Jag har tidigare sagt att Gud är osjälvisk; ni minns detta ord, ”osjälvisk”. Kan det vara så att Guds kärlek bara kan beskrivas som osjälvisk? Är det inte en alltför snäv spännvidd? Ni bör begrunda det här ämnet mer så att ni kan vinna någonting av det.

Ovanstående är vad det första undret lät oss se av Guds sinnelag och väsen. Även om detta är en berättelse som folk har läst i flera tusen år har den en enkel intrig och låter folk se ett enkelt fenomen, men i denna enkla intrig kan vi se någonting mer värdefullt, nämligen Guds sinnelag och vad han har och är. Detta som han har och är representerar Gud själv och är ett uttryck för Guds egna tankar. När Gud uttrycker sina tankar är det ett uttryck för hans hjärtas röst. Han hoppas att det kommer att finnas människor som kan förstå honom, lära känna honom och begripa hans vilja, människor som kan höra hans hjärtas röst och vara i stånd att samarbeta aktivt för att tillgodose hans vilja. Dessa saker som Herren Jesus gjorde var Guds ljudlösa uttryck.

Låt oss härnäst se på följande stycke: Uppväckandet av Lasarus förhärligar Gud.

Vad har ni för känslor efter att ha har läst det här stycket? Det här underverket som Herren Jesus gjorde hade mycket större betydelse än det förra eftersom inget under är mer häpnadsväckande än att föra en död människa tillbaka från graven. I den eran var det extremt viktigt att Herren Jesus gjorde något som detta. Eftersom Gud hade blivit kött kunde folk bara se hans fysiska utseende, hans praktiska sida, och hans oansenliga aspekt. Även om en del människor såg och förstod något av hans karaktär eller vissa speciella förmågor som han tycktes besitta, var det ingen som visste varifrån Herren Jesus kom, vem han verkligen var till sitt väsen och vilka andra saker han faktiskt var kapabel att göra. Allt det här var okänt för mänskligheten. Därför ville många människor finna bevis som besvarade de här frågorna om Herren Jesus och lära känna sanningen. Kunde Gud göra något för att bevisa sin egen identitet? För Gud var det en baggis, en enkel match. Han kunde göra någonting var som helst och när som helst för att bevisa sin identitet och sitt väsen, men Gud gjorde saker på sitt eget vis – enligt en plan och steg för steg. Han gjorde ingenting godtyckligt, utan tvärtom sökte han efter det rätta ögonblicket och det rätta tillfället att göra något som han skulle låta människan se, någonting som verkligen var genomsyrat med betydelse. På det viset bevisade han sin auktoritet och identitet. Nå, kunde då Lasarus uppståndelse bevisa Herren Jesu identitet? Låt oss se på följande skriftställe: ”Och när han hade sagt detta, ropade han med hög röst: ’Lasarus, kom ut.’ Och han som var död kom ut …” Herren Jesus sa bara en enda sak när han gjorde detta: ”Lasarus, kom ut.” Då kom Lasarus ut från sin grav – det här åstadkoms av enbart några få ord som Herren uttalade. Herren Jesus satte inte upp något altare eller gjorde något annat under tiden. Han bara sa dessa få ord. Skulle det här kallas ett under eller en befallning? Eller var det någon sorts trolldom? På ytan ser det ut som om det kunde kallas ett under och även sett ur ett modernt perspektiv kan man naturligtvis kalla det ett under. Det kunde i alla fall absolut inte betraktas som magi av det slag som antas kunna kalla tillbaka en själ från de döda, och det var absolut inte trolldom av något slag. Det är helt rätt att säga att det här undret var ett synnerligen normalt litet prov på Skaparens auktoritet. Det här är Guds auktoritet och makt. Gud har auktoriteten att låta en människa dö och låta hennes ande lämna kroppen och återvända till Hades eller vart den nu bör ta vägen. Tidpunkten för en människas död och var hon kommer att hamna efter döden – det bestämmer Gud. De här besluten kan han fatta när som helst och var som helst, obehindrad av människor, händelser, ting, rum eller geografi. Om han vill göra det, kan han göra det, för alla ting och levande varelser befinner sig under hans styre och allting förökar sig, existerar och förgås genom hans ord och hans auktoritet. Han kan uppväcka en död människa och även det är något han kan göra när som helst, var som helst. Det här är den auktoritet som endast Skaparen har.

När Herren Jesus gjorde sådana saker som att uppväcka Lasarus från de döda var hans mål att presentera bevis som människor och Satan skulle se, att låta människor och Satan veta att Gud bestämmer allt som rör mänskligheten, människans liv och död, och att även om han hade blivit kött var han herre över både den fysiska världen som kan ses och den andliga världen som människorna inte kan se. Mänskligheten och Satan skulle veta att Satan inte är herre över någonting som rör mänskligheten. Det här var en uppenbarelse och demonstration av Guds auktoritet, och det var också ett sätt för Gud att sända ett budskap till alla ting att människornas liv och död ligger i Guds händer. Herren Jesu uppväckande av Lasarus var ett av Skaparens sätt att undervisa och instruera mänskligheten. Det var en konkret handling där han använde sin makt och auktoritet för att instruera och sörja för mänskligheten. Det var ett sätt för Skaparen att utan att använda ord låta mänskligheten se sanningen att han är herre över allting. Det var ett sätt för honom att med hjälp av praktiska handlingar säga mänskligheten att det inte finns någon frälsning förutom genom honom. Denna tysta metod som han använde för att undervisa människorna är evig, outplånlig och ger människohjärta en chock och upplysning som aldrig kan förblekna. Uppväckandet av Lasarus förhärligade Gud – detta har en djupgående inverkan på varenda en av Guds efterföljare. Det gör förståelsen, visionen, att endast Gud råder över människans liv och död, fast förankrad i varje människa som förstår denna händelse på djupet. Även om Gud har denna typ av auktoritet, och även om han sände ett budskap om sin suveränitet över människornas liv och död genom Lasarus uppståndelse, var inte detta hans huvudsakliga verk. Gud gör aldrig något utan mening. Varenda sak han gör har stort värde och är en obeskrivlig juvel i ett förråd av skatter. Att ”låta en person komma ut ur graven” skulle han absolut inte göra till det huvudsakliga eller enda målet eller föremålet för sitt verk. Gud gör inte någonting som saknar mening. Uppväckandet av Lasarus som en enastående händelse är nog för att visa Guds auktoritet och att bevisa Herren Jesu identitet. Det är skälet till att Herren Jesus inte upprepade den här typen av underverk. Gud gör saker i enlighet med sina egna principer. Med människors språk skulle man kunna säga att Gud endast sysselsätter sina tankar med seriösa saker. När Gud gör något viker han alltså inte av från syftet med sitt verk. Han vet vilket verk han vill utföra i det här stadiet, vad han vill åstadkomma, och han arbetar strikt enligt sin plan. Om en fördärvad människa hade den sortens förmåga skulle hon bara tänka på olika sätt att visa upp sin förmåga, så att andra skulle inse hur fantastisk hon var, så att de skulle buga sig ner för henne och så att hon skulle kunna kontrollera dem och sluka dem. Det här är den ondska som kommer från Satan – det här kallas fördärv. Gud har inte ett sådant sinnelag och han har inte ett sådant väsen. Hans syfte med att göra saker är inte att glänsa utan att förse mänskligheten med mer uppenbarelser och vägledning, och det är förklaringen till att folk ser väldigt få exempel på den här sortens händelser i Bibeln. Det betyder inte att Herren Jesu makt var begränsad eller att han inte var kapabel att göra sådana saker, utan det handlar helt enkelt om att Gud inte ville göra det, dels därför att Herren Jesu uppväckande av Lasarus hade mycket praktisk betydelse, dels därför att Guds primära syfte med att bli kött inte var att göra under, inte var att föra människor tillbaka från de döda, utan att utföra återlösningsverket för mänskligheten. Mycket av det arbete som Herren Jesus fullgjorde bestod alltså i att undervisa människor, sörja för dem och hjälpa dem, och sådana händelser som att uppväcka Lasarus utgjorde bara en liten del av hans verksamhet. Dessutom skulle man kunna säga att ”glänsa” inte ingår i Guds väsen, så Herren Jesus var inte avsiktligt återhållsam då han inte gjorde fler under. Inte heller berodde det på miljöbetingade begränsningar, och det berodde verkligen inte på brist på kraft.

När Herren Jesus återförde Lasarus från de döda använde han bara dessa få ord: ”Lasarus, kom ut.” Han sa inget mer än det. Vad visar då dessa ord? De visar att Gud kan åstadkomma vad som helst genom att tala, inklusive att ge en död människa liv igen. När Gud skapade allting, när han skapade världen, gjorde han det med ord – muntliga befallningar, ord med auktoritet, och på detta sätt skapades allting och på detta sätt verkställdes det. De här få orden som Herren Jesus sa var precis som de ord Gud uttalade när han skapade himlarna och jorden och allting: på samma sätt rymde de Guds auktoritet och Skaparens kraft. Allting formades och stod fast på grund av ord från Guds mun, och på samma sätt gick Lasarus ut ur graven på grund av orden från Herren Jesu mun. Det här var Guds auktoritet som demonstrerades och förverkligades i hans inkarnerade kött. Denna typ av auktoritet och förmåga tillhörde Skaparen och Människosonen som Skaparen förverkligades i. Detta är den förståelse som Gud lärde mänskligheten genom att uppväcka Lasarus från de döda. Nu avslutar vi vårt samtal om detta ämne här. Låt oss härnäst läsa lite mer ur skrifterna.

10. Fariséernas dom över Jesus

Mark 3:21–22 När hans anhöriga fick höra om det, gick de ut för att ta fast honom, för de sade att han var från sina sinnen. Och de skriftlärde som hade kommit ned från Jerusalem sade: ”Han är besatt av Beelsebul, och det är med hjälp av demonernas furste han driver ut demonerna.”

11. Jesu tillrättavisning av fariséerna

Matt 23:31–32 ”Därför säger jag er, all synd och hädelse ska människorna få förlåtelse för, men de ska inte få förlåtelse för hädelse mot den Helige Ande. Och vem som än säger något mot Människosonen ska få förlåtelse, men den som talar emot den Helige Ande ska inte få förlåtelse, varken i denna tidsålder eller i den kommande.”

Matt 23:13–15 ”Men ve er, skriftlärda och fariséer, era hycklare! Ni stänger till himmelriket för människorna! Själva går ni inte in och inte heller dem som är på väg in låter ni gå in. Ve er, skriftlärda och fariséer, era hycklare! Ni äter änkorna ur husen och ber långa böner för syns skull; på grund av detta ska ni få en så mycket hårdare dom. Ve er, skriftlärda och fariséer, era hycklare! Ni färdas över hav och land för att göra en enda till proselyt, och när det har hänt gör ni honom till dubbelt så mycket Gehennas barn som ni själva.”

Innehållet i de två styckena ovan är annorlunda. Låt oss först ta en titt på det första stycket: Fariséernas dom över Jesus.

I Bibeln är fariséernas bedömning av Jesus själv och det han gjorde följande: ”De sade att han var från sina sinnen. … ’Han är besatt av Beelsebul, och med hjälp av djävlarnas furste driver han ut djävlar’” (Mark 3:21–22). De skriftlärdas och fariséernas dom över Herren Jesus innebar inte bara att de härmade andra människors ord och inte heller var det någon grundlös gissning, utan det var den slutsats de drog om Herren Jesus utifrån vad de såg och hörde av hans handlingar. Deras slutsats gjordes till synes i rättvisans namn och i folks ögon tycktes den vara välgrundad, men till och med de hade svårt att dölja sin arrogans då de dömde Herren Jesus. Det frenetiska ursinnet i deras hat gentemot Herren Jesus blottade deras vilda äregirighet och deras onda sataniska anleten, liksom deras illvilliga natur med vilken de motsatte sig Gud. Dessa ting som de sa i sin dom av Herren Jesus drevs av deras ursinniga ärelystnad, avundsjuka och den fula och illvilliga naturen i deras fientlighet mot Gud och sanningen. De undersökte inte källan till Herren Jesu handlingar och undersökte inte heller den innersta kärnan i det han sa och gjorde. I ett tillstånd av galen upphetsning och med avsiktlig elakhet angrep och misskrediterade de i stället blint det han hade gjort. De gick så långt att de med berått mod uttryckte sin misstro mot hans Ande, alltså den helige Ande som är Guds Ande. Det var vad de menade när de sa ”han är från sina sinnen”, ”Beelsebul” och ”djävlarnas furste”. De sa alltså att Guds Ande var Beelsebul och djävlarnas furste. Det verk som utförts av den inkarnerade Guds Ande som hade klätt sig i kött klassade de som galenskap. Inte nog med att de hädade Guds Ande som Beelsebul och djävlarnas furste, utan dessutom fördömde de Guds verk och fördömde och hädade Herren Jesus Kristus. Själva kärnan i deras motstånd och hädelse av Gud var exakt densamma som kärnan i Satans och demonernas motstånd och hädelse av Gud. De representerade inte bara fördärvade människor, utan i än högre grad var de Satan förkroppsligad. De utgjorde en kanal för Satan bland människorna och de var Satans medbrottslingar och lakejer. Den innersta kärnan i deras hädelse och deras svartmålning av Herren Jesus Kristus var deras kamp med Gud om status, deras strid mot Gud och deras ändlösa testande av Gud. Kärnan i deras motstånd mot Gud och deras fientliga inställning till honom, liksom deras ord och tankar, hädade och vredgade Guds ande direkt. Därför bestämde Gud en rimlig dom baserad på vad de sa och gjorde, och han slog fast att deras gärningar var den synd som heter hädelse mot den helige Ande. Denna synd är oförlåtlig både i denna och den kommande världen, vilket framgår av följande skriftstycke: ”… de ska inte få förlåtelse för hädelse mot den Helige Ande” och ”… den som talar emot den Helige Ande ska inte få förlåtelse, varken i denna tidsålder eller i den kommande.” Låt oss i dag tala om den sanna innebörden i de här orden från Gud: ”[Han] ska inte få förlåtelse, varken i denna tidsålder eller i den kommande.” Låt oss alltså avmystifiera hur Gud uppfyller orden: ”[Han] ska inte få förlåtelse, varken i denna tidsålder eller i den kommande.”

Allt som vi har pratat om har att göra med Guds sinnelag och hans inställning till människor, händelser och företeelser. De två styckena här ovan är naturligtvis inga undantag. Lade ni märke till någonting i dessa två skriftstycken? En del människor säger att de ser Guds vrede i dem. Andra säger att de ser den sida av Guds sinnelag som inte tolererar mänsklighetens överträdelse, och att om människor gör någonting som är hädiskt mot Gud så kommer de inte att få hans förlåtelse. Trots att folk ser och förnimmer Guds vrede och ofördragsamhet mot människans överträdelser i de här två texterna, förstår de ändå inte riktigt hans inställning. I dessa två textstycken finns det dolda, underförstådda, hänsyftningar på Guds sanna inställning och hans sätt att ta itu med dem som hädar honom och väcker hans vrede. Hans inställning och angreppssätt uttrycker den sanna innebörden i följande stycke: ”Den som talar emot den helige Ande ska inte få förlåtelse, varken i denna tidsålder eller i den kommande.” När folk hädar Gud och när de väcker hans vrede utfärdar han en dom och denna dom är en påföljd som han utfärdar. Det beskrivs så här i Bibeln: ”Därför säger jag er, all synd och hädelse ska människorna få förlåtelse för, men de ska inte få förlåtelse för hädelse mot den Helige Ande” (Matt 12:31), och ”Men ve er, skriftlärda och fariséer, era hycklare!” (Matt 23:13). Men står det i Bibeln vad påföljden blev för dessa skriftlärda och fariséer liksom för de människor som menade att Herren Jesus var sinnessjuk sedan han sagt dessa saker? Står det att de fick något straff? Nej – det kan man med säkerhet säga att det inte gör. Detta ”nej” är inte detsamma som att säga att det inte står i Bibeln, utan det säger faktiskt bara att det inte blev någon påföljd som kunde ses med mänskliga ögon. Att säga att det ”inte står i Bibeln” belyser frågan om Guds attityd och hans principer då han hanterar vissa saker. Gud blundar inte eller vänder dövörat till mot folk som hädar eller motarbetar honom, inte ens mot dem som baktalar honom – folk som avsiktligt angriper, svärtar ner och förbannar honom – utan tvärtom har han en tydlig inställning till dem. Han föraktar dessa människor och han fördömer dem i sitt hjärta. Han förklarar till och med öppet vad resultatet kommer att bli för deras del, så att folk ska veta att han har en klar inställning till dem som hädar honom, och så att de ska veta hur han kommer att avgöra deras påföljd. Men efter det att Gud hade sagt dessa saker kunde folk sällan se att Gud verkligen tog itu med dessa människor, och de kunde inte förstå principerna bakom den påföljd och dom som Gud utfärdade över dem. Folk kan alltså inte se det speciella tillvägagångssätt och de metoder Gud använder för att ta itu med dem. Det här har att göra med Guds principer för att göra saker. Gud använder omständigheter för att åtgärda vissa människors ondskefulla beteende. Han tillkännager alltså inte deras synd och bestämmer inte deras slutliga öde, utan i stället använder han omständigheter för att verkställa deras straff och rättvisa vedergällning. När dessa omständigheter infinner sig är det folks kött som drabbas av straffet, vilket betyder att straffet är någonting som kan ses med mänskliga ögon. När Gud tar itu med vissa människors ondskefulla uppträdande, förbannar han dem bara med ord och hans vrede kommer också över dem, men straffet de får kan vara någonting som folk inte kan se. Icke desto mindre kan denna typ av påföljd vara ännu allvarligare än de påföljder som folk kan se, som exempelvis att straffas eller dödas. Det beror på att Gud har bestämt att inte frälsa den här typen av människa, att inte längre visa barmhärtighet eller ha överseende med dem och att inte ge dem några fler möjligheter, och under de förhållandena är den inställning han intar mot dem att lägga dem åt sidan. Vad menas här med att ”lägga åt sidan”? Innebörden i uttrycket är i grunden att lägga något åt sidan, att strunta i det och inte längre bry sig om det. Men när Gud här lägger någon åt sidan så finns det två olika förklaringar till vad som menas: Den ena förklaringen är att Gud har överlämnat en persons liv och allt som har med den personen att göra till Satan för åtgärd, och att Gud inte längre skulle ha något ansvar för och inte längre skulle förvalta den personen. Om vederbörande är sinnessjuk eller dum, om han är död eller levande, eller om han har stigit ner i helvetet för att straffas, så skulle inget av detta ha någonting med Gud att göra. Det skulle innebära att en sådan varelse inte har någon relation till Skaparen. Den andra förklaringen är att Gud har bestämt att han själv vill göra någonting med den här människan, med sina egna händer. Det är möjligt att han kommer att utnyttja hennes tjänster eller att han kommer att använda henne som kontrast. Det är möjligt att han kommer att ha ett speciellt sätt att hantera den här typen av människa, ett speciellt sätt att behandla henne, precis som när det gällde exempelvis Paulus. Det här är den princip och inställning i Guds hjärta utifrån vilken han har beslutat att ta itu med den här sortens människor. Så om folk retar Guds sinnelag eller pressar honom över gränsen för hans överseende när de sätter sig upp mot Gud och baktalar och hädar honom, då törs man inte ens tänka på följderna. Den allvarligaste konsekvensen är att Gud lämnar över deras liv och allt som rör dem till Satan en gång för alla. De kommer aldrig i evighet att bli förlåtna. Det här betyder att denna människa har blivit föda i Satans mun, en leksak i hans hand, och i fortsättningen har Gud inget mer med henne att göra. Kan ni föreställa er vilka kval det innebar när Satan frestade Job? Job led verkligen, även om villkoret var att Satan inte fick ta hans liv. Är det inte än värre att tänka sig det lidande Satan skulle utsätta den för som överlämnats helt i hans händer, som är helt i Satans grepp, som har förlorat Guds omsorg och barmhärtighet helt och hållet, som inte längre befinner sig under Skaparens styre, som har fråntagits rätten att tillbe honom och rätten att vara en varelse under Guds herravälde och vars relation till skapelsens Herre har blivit fullständigt avskuren. Satans förföljelse av Job var någonting som kunde ses med mänskliga ögon, men om Gud lämnar över en persons liv till Satan så blir konsekvenserna värre än någon människa kan föreställa sig. Somliga kan till exempel återfödas som en ko eller en åsna, medan andra kan bli besatta av orena, onda andar och så vidare. Sådana är de påföljder som väntar en del av de människor som Gud lämnar över till Satan. Utifrån sett tycks det som om dessa människor som förlöjligade, baktalade, fördömde och hädade Herren Jesus inte drabbades av några konsekvenser. Men sanningen är att Gud har ett sätt att hantera allting. Han kanske inte använder klarspråk för att tala om för folk vad resultatet blir av hans åtgärder med varje typ av människa. Ibland talar han inte genast utan agerar genast i stället. Att han inte talar om det betyder inte att det inte blir någon påföljd – faktum är att i de fallen kanske påföljden blir ännu allvarligare. Utifrån sett kan det verka som om det finns en del människor som Gud inte uttryckligen talar om sin inställning för, men i själva verket har Gud inte har velat bry sig om dem på länge. Han vill inte veta av dem mer. De saker de gjort, deras beteende, deras natur och deras väsen gör att Gud bara att de ska försvinna ur hans åsyn; han vill lämna över dem direkt till Satan, ge deras ande, själ och kropp till Satan och låta Satan göra vadhelst han vill med dem. Det är uppenbart hur Gud avskyr dem, hur han äcklas av dem. Om en människa gör Gud så arg att han inte ens vill se henne mer och är beredd att ge upp hoppet om henne fullständigt, så arg att han inte ens vill ta itu med henne själv – om det går så långt att han överlämnar henne till Satan så att han kan göra vad han vill med henne, kontrollera, förtära och handskas med henne på vilket sätt han behagar – då är det fullkomligt slut med den människan. Hennes rätt att vara människa har upphävts för gott, och hennes rätt att vara en av Guds skapelses varelser har nått sitt slut. Är inte detta den värsta sortens straff?

Allt det ovanstående är en komplett förklaring av orden: ”[Han] ska inte få förlåtelse, varken i denna tidsålder eller i den kommande.” Det tjänar också som en enkel kommentar över dessa stycken i skrifterna. Jag tror att ni allesamman förstår det nu.

Lät oss nu läsa följande stycken ur Skriften.

12. Jesu ord till sina lärjungar efter hans uppståndelse

Joh 20:26–29 Åtta dagar senare var hans lärjungar åter därinne, och Tomas var med dem. Fastän dörrarna var låsta kom Jesus, och stod mitt ibland dem och sade: ”Frid vare med er.” Sedan sade han till Tomas: ”Sätt ditt finger här och se på mina händer, och ta din hand och sätt den i min sida, och tvivla inte utan tro.” Tomas svarade och sade till honom: ”Min Herre och min Gud.” Jesus sade till honom: ”Tomas, du tror för att du har sett mig. Saliga är de som tror fastän de inte har sett.”

Joh 21:16–17 För andra gången frågade han: ”Simon, Johannes son, älskar du mig?” Han svarade: ”Ja, Herre, du vet att jag älskar dig.” Jesus sade till honom: ”Var en herde för mina får.” För tredje gången frågade han: ”Simon, Johannes son, älskar du mig?” Petrus blev bedrövad när han för tredje gången frågade ”Älskar du mig?” och han sade till honom: ”Herre, du vet allt. Du vet att jag älskar dig.” Jesus sade till honom: ”Ge mina får föda.”

Vad de här styckena återger är vissa saker som Herren Jesus gjorde och sa till sina lärjungar efter sin uppståndelse. Låt oss först ta en titt på eventuella skillnader som det kan finnas mellan Herren Jesus före och efter uppståndelsen. Var han fortfarande samme Herren Jesus som förr? Skrifterna innehåller följande rader som beskriver Herren Jesus efter uppståndelsen: ”Fastän dörrarna var låsta kom Jesus, och stod mitt ibland dem och sade: ’Frid vare med er.’” Det framgår tydligt att Herren Jesus då inte längre hade en köttslig kropp, utan att han nu var i en andlig kropp. Det berodde på att han hade överstigit köttets begränsningar; fastän dörren var stängd, kunde han komma bland människorna och låta dem se h0nom. Det här är den största skillnaden mellan Herren Jesus efter uppståndelsen och den Herren Jesus som levde i köttet före uppståndelsen. Fastän Herren Jesus såg precis likadan ut i sin andliga kropp som han gjort tidigare, hade han i det ögonblicket blivit en person som folket upplevde som främmande, för efter uppståndelsen hade han blivit en andlig kropp och jämfört med hans tidigare kött var denna andliga kropp mer förbryllande och förvirrande för folk. Den skapade också mer avstånd mellan Herren Jesus och folket, och folk kände i sina hjärtan att Herren Jesus i det ögonblicket hade blivit mer gåtfull. De här förnimmelserna och känslorna gjorde att människorna plötsligt var tillbaka i en tid då de trodde på en Gud som man varken kunde se eller röra vid. Så det första Herren Jesus gjorde efter sin uppståndelse var att låta alla se honom, för att bevisa att han existerade och för att bevisa uppståndelsens faktum. Dessutom återupprättade denna handling hans relation till människorna sådan som den var när han verkade i köttet, när han var den Kristus som de kunde se och röra vid. Ett resultat av detta är att människorna inte hyste det minsta tvivel om att Herren Jesus hade uppväckts från de döda efter att ha varit fastspikad på korset, och de hyste heller inget tvivel vad gällde Herren Jesu verk för att återlösa mänskligheten. Ett annat resultat var att det faktum att Herren Jesus framträdde för människorna efter sin uppståndelse och lät människor se och röra vid honom band mänskligheten till nådens tidsålder och garanterade att folk i fortsättningen inte skulle återvända till den föregående lagens tidsålder därför att de trodde att Herren Jesus hade ”försvunnit” eller att han hade ”gett sig av utan ett ord”. På så sätt garanterade han att de skulle fortsätta framåt, följa Herren Jesu undervisning och det verk han hade gjort. Därmed öppnades formellt en ny fas av verket i nådens tidsålder, och från den stunden kom de människor som levt under lagen formellt fram ur lagens skugga och trädde in i en ny era, en ny början. Det här är de mångfasetterade betydelserna av Herren Jesu framträdande för mänskligheten efter uppståndelsen.

Hur skulle folk kunna röra vid Herren Jesus och se honom nu när han levde i en andlig kropp? Den här frågan snuddar vid betydelsen av Herren Jesu framträdande för mänskligheten. Märkte ni någonting i de skriftstycken som vi just läste? I allmänhet kan man inte se eller röra vid andliga kroppar, och efter uppståndelsen hade det verk som Herren Jesus åtagit sig redan fullbordats. Så teoretiskt sett hade han absolut inte behövt återvända bland människorna i sin ursprungliga skepnad för att träffa dem, men att Herren Jesu andliga kropps framträdde för människor som Tomas gjorde betydelsen av hans framträdande mer konkret, så att den trängde djupare in i folks hjärtan. När han kom till Tomas lät han Tomas tvivlaren röra vid hans hand och sa till honom: ”Sätt ditt finger här och se på mina händer, och ta din hand och sätt den i min sida, och tvivla inte utan tro.” De här orden och handlingarna var inget som Herren Jesus vill säga och göra först när han uppstått; faktum är att det var sådant som han ville säga och göra innan han hade spikats upp på korset, för Tomas tvivel hade inte uppstått först då utan det hade funnits hos honom hela tiden då han följt Herren Jesus. Det är uppenbart att redan innan Herren Jesus spikats upp på korset förstod han hur sådana människor som Tomas var. Vad kan vi då se av detta? Han var fortfarande samme Herren Jesus efter sin uppståndelse. Han hade inte förändrats till sitt väsen. Men här var den Herren Jesus som hade uppstått från de döda och återvänt från den andliga världen i sin ursprungliga skepnad, med sitt ursprungliga sinnelag och med sin förståelse av mänskligheten från sin tid i köttet, så han gick till Tomas först och lät Tomas röra vid hans revben, för att inte bara låta Tomas se hans andliga kropp efter uppståndelsen, utan låta Tomas röra vid och känna hans andliga kropps existens och bli av med sina tvivel helt och hållet. Innan Herren Jesus spikades upp på korset tvivlade Tomas alltid på att han var Kristus och var oförmögen att tro. Hans tro på Gud baserade sig enbart på vad han kunde se med sina egna ögon och vad han kunde röra vid med sina egna händer. Herren Jesus förstod mycket väl vad den här typen av människor hade för tro. De trodde enbart på Gud i himlen och trodde inte alls på den som Gud sänt, Kristus i köttet, och skulle inte heller acceptera honom. För att Tomas skulle erkänna och tro på Herren Jesu existens och att han verkligen var Gud inkarnerad lät han Tomas sträcka fram handen och röra vid hans revben. Var det någon skillnad på Tomas tvivel före och efter Herren Jesu uppståndelse? Han tvivlade alltid och om inte Herren Jesu andliga kropp framträtt personligen för honom och låtit honom röra vid spikmärkena på hans kropp, hade ingen kunnat skingra hans tvivel och få honom att bli av med dem. Men från den stund då Herren Jesus lät Tomas röra vid hans revben och lät honom känna att spikmärkena verkligen fanns där var Tomas tvivel borta, och han var övertygad om att Herren Jesus hade uppstått och han erkände och trodde att Herren Jesus var den sanne Kristus och Gud inkarnerad. Men även om Tomas inte längre tvivlade hade han för evigt gått miste om möjligheten att möta Kristus. Han hade för evigt gått miste om chansen att vara tillsammans med honom, följa honom och lära känna honom. Han hade gått miste om möjligheten för Kristus att fullkomliggöra honom. Herren Jesu framträdande och ord innebar ett avgörande och en dom över tron hos dem som var fyllda av tvivel. Han använde sina faktiska ord och handlingar för att säga till tvivlarna, dessa som enbart trodde på Gud i himlen och inte trodde på Kristus, att Gud inte berömde deras tro och inte heller berömde dem för att de följt honom och samtidigt tvivlat på honom. Den dag de trodde helt och fullt på Gud och Kristus kunde inte bli förrän den dag då Gud fullbordade sitt stora verk. Den dagen skulle naturligtvis också vara den dag då en dom fälldes över deras tvivel. Deras inställning till Kristus avgjorde deras öde, och deras envisa tvivel innebar att deras tro inte bar dem någon frukt, och deras hårdhet innebar att deras förhoppningar var förgäves. Eftersom deras tro på Gud i himlen livnärde sig på illusioner och deras tvivel på Kristus i själva verket var deras sanna inställning till Gud, var deras tro fortfarande meningslös och deras resultat kunde bara liknas vid att hämta upp vatten med en bambukorg – fullständigt meningslöst – även om de rörde vid spikmärkena på Herren Jesu kropp. Vad Herren Jesus sa till Tomas var också helt klart hans sätt att säga till alla människor att den uppståndne Herren Jesus är Herren Jesus som ägnade trettiotre och ett halvt år åt att verka bland människorna. Fastän han spikats upp på korset och upplevt dödsskuggans dal, och fastän han hade uppstått, hade han inte förändrats i någon aspekt. Fastän han nu hade spikmärken på sin kropp och fastän han hade uppstått och gått ut ur graven hade hans sinnelag, hans förståelse av mänskligheten och hans avsikter för mänskligheten inte förändrats det minsta. Vidare sa han till människorna att han hade kommit ner från korset, triumferat över synden, övervunnit umbäranden och segrat över döden. Spikmärkena var bara beviset för hans seger över Satan, beviset för att han varit ett syndoffer för att kunna återlösa hela mänskligheten. Han talade om för människorna att han redan hade tagit på sig mänsklighetens synder och att han hade fullbordat sitt återlösningsverk. När han återvände för att träffa sina lärjungar gav han dem detta budskap genom sitt framträdande: ”Jag lever fortfarande, jag existerar fortfarande: i dag står jag verkligen framför er så att ni kan se mig och röra vid mig. Jag kommer alltid att vara med er.” Herren Jesus ville också använda fallet Tomas som en varning för folk i framtiden: Även om ni varken kan se eller röra vid Herren Jesus i er tro på honom, så är ni välsignade på grund av er sanna tro, och ni kan se Herren Jesus tack vare er sanna tro och den sortens människa är välsignad.

De här orden som det står i Bibeln att Herren Jesus sa när han visade sig för Tomas är till stor hjälp för alla människor i nådens tidsålder. Hans framträdande för Tomas och de ord han sa till honom har haft en djupgående effekt på de efterföljande generationerna; de har evig betydelse. Tomas representerar en typ av individ som tror på Gud men ändå tvivlar på honom. De är misstänksamma till sin natur, har illvilliga hjärtan, är falska och tror inte på de saker som Gud kan utföra. De tror inte på Guds allmakt och hans överhöghet, och de tror inte heller på den inkarnerade Guden. Herren Jesu uppståndelse gick emellertid helt på tvärs mot deras personlighetsdrag och gav dem också tillfälle att upptäcka sina egna tvivel, känna igen sina egna tvivel, att erkänna sitt eget svek och på så sätt komma att verkligen tro på Herren Jesu existens och uppståndelse. Det som hände Tomas var en varning och en förmaning till kommande generationer, så att fler människor kunde uppmana sig själva att inte vara tvivlare som Tomas, för om de fyllde sig själva med tvivel skulle de sjunka ner i mörkret. Om du följer Gud men likt Tomas alltid vill röra vid Herrens revben och känna hans spikmärken för att bekräfta, verifiera och spekulera över huruvida Gud existerar eller inte, då kommer Gud att överge dig. Herren Jesus kräver alltså att folk inte ska vara som Tomas och bara tro på vad de kan se med sina egna ögon, utan vara rena, ärliga människor som inte hyser något tvivel rörande Gud utan helt enkelt tror på honom och följer honom. Sådana människor är välsignade. Det här är ett mycket litet krav som Herren Jesus ställer på folk och det är en varning till hans efterföljare.

Ovanstående är Herren Jesu inställning till dessa som är fyllda av tvivel. Vad sa och gjorde då Herren Jesus till och för dessa som är i stånd att uppriktigt tro på honom och följa honom? Det är vad vi ska titta på härnäst med hjälp av ett samtal mellan Herren Jesus och Petrus.

I det här samtalet frågade Jesus Petrus en sak gång på gång: ”Simon, Johannes son, älskar du mig?” Det här är en högre norm som Herren Jesus krävde av människor som Petrus efter sin uppståndelse, folk som verkligen tror på Kristus och strävar efter att älska Herren. Den här frågan var något av en undersökning och ett förhör, men än mer var den ett krav och en förväntan på folk som Petrus. Herren Jesus använde denna frågemetod så att folk skulle reflektera över sig själva och blicka in i sig själva och fråga: Vad är Herren Jesu krav på folk? Älskar jag Herren? Är jag en människa som älskar Gud? Hur ska jag älska Gud? Även om Herren Jesus ställde denna fråga enbart till Petrus är sanningen den att han, genom att ställa de här frågorna till Petrus, innerst inne villa använda detta tillfälle till att ställa samma typ av fråga till fler människor som söker älska Gud. Det var bara det att Petrus hade lyckan att få agera som representant för den här sortens person och ta emot denna fråga från Herren Jesu egen mun.

Jämfört med de följande orden som Herren Jesus sa till Tomas efter sin uppståndelse: ”Sätt ditt finger här och se på mina händer, och ta din hand och sätt den i min sida, och tvivla inte utan tro”, får den fråga han ställde till Petrus tre gånger i rad, ”Simon, Johannes son, älskar du mig?”, människor att bättre känna strängheten i Herren Jesu attityd och det allvar han kände då han ställde frågorna. När det gäller Tomas tvivlaren med sin svekfulla natur så lät Herren Jesus honom sträcka fram handen och röra vid spikmärkena på hans kropp. Det fick honom att tro på att Herren Jesus var den uppståndne Människosonen och erkänna Herren Jesu identitet som Kristus. Och även om Herren Jesus inte barskt tillrättavisade Tomas eller muntligen uttryckte någon klar dom över honom, använde han likväl praktiska handlingar för att låta Tomas veta att han förstod honom, samtidigt som han visade sin inställning och beslutsamhet gentemot den sortens människor. Herren Jesu krav och förväntningar på den sortens människor framgår inte av det han sa, för personer som Tomas har helt enkelt inte tillstymmelsen till sann tro. Det finns en gräns för Herren Jesu krav på dem, men den attityd han visade mot en person som Petrus var helt annorlunda. Han krävde inte att Petrus skulle sträcka fram sin hand och röra vid märkena efter spikarna, och inte heller sa han till Petrus: ”Tvivla inte, utan tro.” I stället ställde han gång på gång samma fråga till Petrus. Frågan var tankeväckande och meningsfull, en fråga som oundvikligen väcker ånger och fruktan hos var och en som följer Kristus, men också får dem att känna Herren Jesu ängsliga och sorgsna sinnesstämning. Och när de har svåra smärtor och lider har de lättare att förstå Herren Jesu Kristi oro och omsorg; de inser allvaret i hans undervisning och strikta krav på rena, ärliga människor. Herren Jesu fråga låter folk känna att de förväntningar han har på folk och som uppenbaras i dessa enkla ord inte bara handlar om att tro på och följa honom, utan att hysa kärlek, älska sin Herre och sin Gud. Den här sortens kärlek rymmer omtänksamhet och lydnad. Det handlar om människor som lever för Gud, dör för Gud, ägnar allt åt Gud och offrar och ger allt till Gud. Den här sortens kärlek ger också Gud tröst och låter honom njuta av vittnesbörd och av att få vila. Det är mänsklighetens sätt att återgälda Gud, människans skyldighet, åliggande och plikt, och det är en väg som folk måste gå resten av livet. De här tre frågorna var ett krav och en uppmaning som Herren Jesus riktade till Petrus och alla människor som skulle fullkomliggöras. Det var de här tre frågorna som ledde och motiverade Petrus att följa sin väg i livet ända till slutet, och det var de här frågorna vid Herren Jesu avsked som fick Petrus att börja gå sin väg mot att bli fullkomliggjord och som ledde honom att på grund av sin kärlek till Herren bry sig om Herrens hjärta, lyda honom, ge honom tröst och offra hela sitt liv och hela sin varelse på grund av denna kärlek.

Under nådens tidsålder riktade sig Guds verk i första hand till två typer av människor. Den ena var de människor som trodde på och följde honom, som kunde följa hans bud och bära korset och kunde hålla sig till nådens tidsålders väg. Den här typen av människor skulle vinna Guds välsignelse och åtnjuta Guds nåd. Den andra typen var sådana personer som Petrus, människor som kunde fullkomliggöras. Så efter det att Herren Jesus uppstått gjorde han först de här två synnerligen meningsfulla sakerna. Det ena med Tomas och det andra med Petrus. Vad står de här två sakerna för? Representerar de Guds sanna avsikter med att frälsa mänskligheten? Representerar de Guds allvar när det gäller mänskligheten? Det han gjorde med Tomas syftade till att förmana folk att inte vara tvivlare utan bara tro. Det han gjorde med Petrus syftade till att stärka tron hos sådana människor som han, klargöra sina krav på den här typen av människor och visa vilka mål de bör sträva mot.

Efter det att Herren Jesus uppstått visade han sig för de människor han ansåg det nödvändigt att visa sig för, talade med dem, ställde krav på dem och lät dem veta hans avsikter och förväntningar på folk. Som Gud inkarnerad förändrades alltså aldrig hans oro för mänskligheten och krav på människorna; de känslorna var desamma när han var i köttet och när han var i sin andliga kropp efter att ha spikats fast på korset och sedan uppstått. Han var orolig för dessa lärjungar innan han var uppe på korset, och innerst inne var han klar över varenda individs tillstånd och förstod varje individs brister, och naturligtvis var hans förståelse av varje individ densamma efter det att han dött, uppstått och blivit en andlig kropp som när han var i köttet. Han visste att folk inte var helt säkra på att han var Kristus, men under sin tid i köttet ställde han inga strikta krav på människorna. Efter det att Herren Jesus uppstått visade han sig emellertid för dem och gjorde dem helt övertygade om att han kommit från Gud och att han var Gud inkarnerad, och han använde sitt utseende och sin uppståndelse som den största visionen och motivationen för människans livslånga strävan. Hans uppståndelse från de döda inte bara stärkte alla dessa som följde honom utan fullbordade också grundligt hans verk bland människorna i nådens tidsålder, och därmed spred sig evangeliet om Herren Jesu frälsning i nådens tidsålder successivt till mänsklighetens alla hörn. Anser du att Herren Jesu framträdande efter hans uppståndelse hade någon betydelse? Vad hade det haft för inverkan på dig om du hade varit Tomas eller Petrus på den tiden och du hade stött på denna enda sak i ditt liv som var så meningsfull? Skulle du ha betraktat detta som den största och bästa visionen du haft i ditt liv av tro på Gud. Skulle du ha sett detta som en drivkraft hela livet då du följde Gud och strävade efter att behaga honom och älska honom? Skulle du ha ägnat hela livet åt att kämpa för att sprida denna den största av visioner? Skulle du ha tagit det som ett uppdrag från Gud att sprida Herren Jesu frälsning? Fastän ni inte har upplevt detta är de två exempel som Tomas och Petrus utgör nog för att moderna människor ska få en klar förståelse av Gud och hans vilja. Man skulle kunna säga att efter det att Gud blivit kött, efter det att han personligen levt bland människorna och personligen upplevt vad det är att vara människa, och efter det att han sett mänsklighetens moraliska förfall och människornas situation på den tiden, kände den inkarnerade Guden än starkare hur hjälplös, beklagansvärd och ömklig mänskligheten är. Tack vare den mänsklighet Gud besatt medan han levde i köttet, tack vare sina köttsliga instinkter, fick han mer empati för människornas förhållanden. Det gjorde att hans oro för sina efterföljare växte. Det här är förmodligen saker som ni inte kan förstå, men jag kan beskriva den oro och omsorg som Gud i köttet kände för varenda en av sina efterföljare med bara två ord: ”intensiv oro.” Även om detta uttryck härrör från det mänskliga språket och även om det är mycket mänskligt, så uttrycker och beskriver det ändå verkligen Guds känslor för sina efterföljare. Vad gäller Guds intensiva oro för människorna så kommer ni gradvis att känna och få en smak av det under era upplevelsers gång. Men det kan endast uppnås genom att ni gradvis lär er förstå Guds sinnelag på basis av en strävan att förändra ert sinnelag. När Herren Jesus gjorde detta framträdande fick det hans intensiva oro för sina efterföljare i mänsklighet att materialisera sig och överföras till hans andliga kropp, eller man skulle kunna säga, till hans gudomlighet. Hans framträdande fick människor att än en gång uppleva och känna Guds oro och omsorg samtidigt som det med kraft visade att Gud är den som startar en tidsålder, utvecklar en tidsålder och även avslutar en tidsålder. Genom sitt framträdande stärkte han alla människors tro och bevisade för världen att han är Gud själv. Detta gav hans efterföljare evig bekräftelse, och genom sitt framträdande startade han också en fas av sitt verk i den nya tidsåldern.

13. Jesus äter bröd och förklarar skrifterna efter sin uppståndelse

Luk 24:30–32 Och när han låg till bords med dem, tog han brödet, tackade Gud, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn. Och de sade till varandra: ”Brann inte våra hjärtan i oss när han talade med oss på vägen, när han öppnade Skriften för oss?”

14. Lärjungarna ger Jesus halstrad fisk att äta

Luk 24:36–43 Och medan de talade om detta, stod han själv mitt ibland dem och sade till dem: ”Frid vare med er.” Men de blev förskräckta och rädda, och de trodde att de såg en ande. Och han sade till dem: ”Varför är ni så skrämda och varför uppstår det tvivel i era hjärtan? Se på mina händer och mina fötter, att det är jag själv. Rör vid mig och se, för en ande har inte kött och ben, som ni ser att jag har.” Och när han hade sagt detta, visade han dem sina händer och fötter. Men då de fortfarande inte trodde, på grund av sin glädje och av att de var förvånade, sade han till dem: ”Har ni något att äta här?” Och de gav honom en bit stekt fisk och en bit vaxkaka med honung, och han tog det och åt inför dem.

Härnäst ska vi ta en titt på skriftstyckena ovan. Det första stycket berättar om hur Herren Jesus äter bröd och förklarar skrifterna efter sin uppståndelse, och det andra stycket är en berättelse om hur Herren Jesus äter stekt fisk. Hur hjälper de här båda styckena er att lära känna Guds sinnelag? Vad ser ni för bild framför er när ni läser de här beskrivningarna av hur Herren Jesus äter bröd och sedan en stekt fisk? Kan ni föreställa er hur det skulle kännas om Herren Jesus stod framför er och åt bröd? Eller om han satt och åt vid samma bord som ni, åt fisk och bröd tillsammans med människor – vad skulle du känna i den stunden? Om du skulle känna att du är väldigt nära Herren, att han är väldigt förtrolig med dig, då är det rätt känsla. Det var precis det resultat Herren Jesus ville åstadkomma genom att äta bröd och fisk framför de församlade människorna efter hans uppståndelse. Hur skulle folk ha känt det om Herren Jesus bara hade pratat med dem efter sin uppståndelse, om de inte hade kunnat känna hans kött och ben utan tvärtom upplevt honom som en onåbar ande? Skulle de inte ha blivit besvikna? Om folk känt sig besvikna, skulle de då inte ha känt sig övergivna? Skulle de inte ha känt ett avstånd mellan sig själva och Herren Jesus Kristus? Vilken negativ inverkan skulle inte detta avstånd ha haft på folks gudsrelation? De skulle utan tvekan ha känt sig rädda och inte vågat komma nära Gud, och därmed skulle deras förhållningssätt ha varit att hålla honom på respektfullt avstånd. Från den stunden skulle de inte längre ha haft någon förtrolig relation till Herren Jesus Kristus utan de skulle ha återgått till en relation mellan mänskligheten och Gud uppe i himlen, så som det var före nådens tidsålder. Den andliga kroppen som folk inte kunde röra eller känna skulle ha raderat ut deras närhet till Gud, och dessutom skulle den ha fått den där förtroliga relationen som skapats under Herren Jesu Kristi tid i köttet, då det inte fanns något avstånd mellan honom och människorna, att sluta existera. Det enda den andliga kroppen väckte i människorna var känslor av fruktan, undvikande och en ordlös stirrande blick. De skulle inte ha vågat komma nära eller börja samtala med honom, än mindre följa, lita på eller se upp till honom. Gud ville inte att människorna skulle känna på det viset för honom. Han ville inte se människor undvika honom eller dra sig bort från honom; allt han ville var att de skulle förstå honom, komma nära honom och bli hans familj. Hur skulle du känna dig om din egen familj, dina barn, såg dig men inte kände igen dig och inte vågade komma nära dig utan hela tiden undvek dig, om du inte kunde få dem att förstå allt du gjort för dem? Vore det inte smärtsamt? Skulle du inte bli förtvivlad? Det är precis vad Gud känner när folk undviker honom. Så efter sin uppståndelse fortsatte Herren Jesus att visa sig för folk i sin gestalt av kött och blod och fortsatte att äta och dricka med dem. Gud ser människorna som sin familj och Gud vill att människorna också ska se honom som den de håller mest kär; endast på så sätt kan Gud verkligen vinna folk, och endast på detta sätt kan folk verkligen älska och tillbe Gud. Förstår ni nu varför jag plockade ut de här två skriftstyckena där Herren Jesus äter bröd och förklarar skrifterna efter sin uppståndelse, och där lärjungarna ger honom en halstrad fisk att äta?

Man kan säga att det fanns allvarliga tankar bakom den följd av saker som Herren Jesus sa och gjorde efter sin uppståndelse. De här sakerna var fyllda av den godhet och tillgivenhet som Gud kände mot mänskligheten, och även av omvårdnad och minutiös omsorg om den förtroliga relation till mänskligheten som han skapat under sin tid i köttet. Dessutom var de fyllda av nostalgi och längtan efter det liv han levt under sin tid i köttet då han ätit och bott tillsammans med sina följeslagare. Gud ville alltså inte att folk skulle känna ett avstånd mellan Gud och människa eller att mänskligheten skulle distansera sig från honom. Han ville inte heller att mänskligheten skulle känna att Herren Jesus efter sin uppståndelse inte längre var Herren som hade varit så nära folk, att han inte längre var tillsammans med mänskligheten därför att han hade återvänt till den andliga världen, återvänt till Fadern som folk aldrig kunde se eller nå. Han ville inte att folk skulle känna att det hade uppstått någon skillnad i status mellan honom och mänskligheten. När smärtar Guds hjärta när han ser folk som vill följa honom men håller honom på respektfullt avstånd, för det betyder att deras hjärtan är väldigt långt från honom och att det kommer att bli mycket svårt för honom att vinna deras hjärtan. Så om han hade framträtt för folk i en andlig kropp som de inte kunnat se eller röra vid, skulle det ha distanserat människan från Gud än en gång och gett henne det felaktiga intrycket att Kristus efter uppståndelsen blivit upphöjd, av ett annat slag än människan, och inte längre kunde sitta och äta tillsammans med människorna därför att de var syndiga, smutsiga och aldrig kunde komma nära Gud. För att förhindra de här missförstånden från människans sida gjorde Herren Jesus flera saker som han brukade göra i köttet, vilket Bibeln berättar om: ”[Sedan] tog han brödet, tackade Gud, bröt det och gav åt dem.” Han förklarade också skrifterna för dem, så som han brukade göra förr. Allt det här som Herren Jesus gjorde fick varenda människa som såg honom att känna att Herren inte hade förändrats utan att han fortfarande var samme Herren Jesus. Även om han hade spikats fast på korset och upplevt döden hade han uppstått och hade inte lämnat mänskligheten. Han hade kommit tillbaka för att vara bland människorna och ingenting hos honom hade förändrats. Människosonen som stod framför folk var fortfarande samme Herren Jesus. Hans uppträdande och hans sätt att prata med folk kändes så välbekant. Han var fortfarande så full av godhet, nåd och fördragsamhet – han var fortfarande samme Herren Jesus som älskade andra så som han älskade sig själv och som kunde förlåta mänskligheten sjuttio gånger sju gånger. Han åt tillsammans med folk precis som han alltid gjort förr, diskuterade skrifterna med dem och vad som var ännu viktigare – precis som tidigare bestod han av kött och blod och man kunde både se och röra vid honom. Människosonen var sådan att människor kunde känna närhet, känna sig obesvärade och att känna glädje över att ha återfått något som varit förlorat. Nu var det lätt för dem att modigt och tryggt börja förlita sig på och se upp till Människosonen som kunde förlåta mänskligheten dess synder. Utan att tveka började de också be i Herren Jesu namn, be för att få hans nåd och hans välsignelse, för att få frid och glädje av honom och för att få hans omsorg och skydd, och de började bota sjuka och driva ut demoner i Herren Jesu namn.

Under den tid då Herren Jesus verkade i köttet kunde de flesta av hans efterföljare inte till fullo verifiera hans identitet och de saker han sa. När han närmade sig korset intog hans följeslagare fortfarande en iakttagande attityd, och från den stund då han spikades fast på korset tills han placerades i graven var det besvikelse man kände. Under denna tid hade folk som tidigare tvivlat på det som Herren Jesus sagt under sin tid i köttet redan börjat övergå till att förneka det helt och hållet. Men när han så gick ut ur graven och visade sig för den ena människan efter den andra, ändrade de flesta av dem som såg honom med egna ögon eller hörde nyheten om hans uppståndelse successivt inställning. Deras förnekelse blev till skepsis. Inte förrän Herren Jesus lät Tomas sticka sin hand i hans sida, och han bröt bröd och åt det framför folkmassan efter sin uppståndelse och sedan fortsatte med att äta halstrad fisk framför dem, accepterade de verkligen det faktum att Herren Jesus var Kristus i köttet. Man skulle kunna säga att det var som om denna andliga kropp av kött och blod som stod framför dessa människor väckte var och en av dem ur en dröm: Människosonen som stod framför dem var den som existerat sedan urminnes tider. Han hade en gestalt, han hade kött och ben, och han hade redan levt och ätit tillsammans med dem under lång tid …. Nu kände folket att hans existens var så verklig, så underbar. Samtidigt var de så glada och lyckliga och fyllda av känslor. Hans förnyade framträdande gjorde att människor verkligen kunde se hans ödmjukhet, känna hans närhet och anknytning till mänskligheten och känna hur mycket han tänkte på dem. Denna korta återförening fick människorna som såg Herren Jesus att känna det som om ett helt liv förflutit. Deras vilsna, förvirrade, rädda, ängsliga, längtande och bedövade hjärtan fann tröst. De kände inte längre något tvivel eller någon besvikelse, för nu kände de att det fanns hopp och någonting att förlita sig på. Människosonen som stod framför dem skulle vara deras trygghet i all framtid; han skulle vara deras starka försvarstorn, deras tillflyktsort för all evighet.

Även om Herren Jesus hade uppstått, hade inte hans hjärta och hans verk lämnat människorna. Genom att visa sig för folk talade han om för dem att oavsett i vilken form han existerade skulle han följa med dem, vandra med dem och vara tillsammans med, överallt och i alla tider. Han sa till dem att han ständigt och överallt skulle sörja för människorna och leda dem i vall, låta dem se och röra honom och garantera att de aldrig mer kände sig hjälplösa. Herren Jesus ville också att folk skulle veta att de inte levde ensamma i den här världen. Människorna har Guds omsorg; Gud är med dem. De kan alltid luta sig mot Gud och han är nära anhörig till varenda en av sina efterföljare. Med Gud att luta sig mot kommer människorna inte längre att vara ensamma eller hjälplösa, och de som accepterar honom som sitt syndoffer kommer inte längre att vara bundna i synd. Sett med mänskliga ögon var de här delarna av det arbete Herren Jesus utförde efter sin uppståndelse väldigt små saker, men så som jag ser det var varenda liten sak han gjorde synnerligen meningsfull, synnerligen värdefull och synnerligen viktig och mättad med betydelse.

Den tid då Herren Jesus verkade i köttet var full av umbäranden och lidande, men han avslutade och fullbordade den uppgift han hade att utföra under sin tid i köttet – att återlösa mänskligheten – genom att framträda i sin andliga kropp av kött och blod. Han inledde sin verksamhet genom att bli kött och han avslutade den genom att framträda för mänskligheten i sin köttsliga gestalt. Han förebådade nådens tidsålder och inledde den nya tidsåldern genom sin identitet som Kristus. Genom sin identitet som Kristus verkade han i nådens tidsålder och stärkte och ledde alla sina efterföljare i nådens tidsålder. Man kan säga om Guds verk att han verkligen genomför vad han påbörjat. Det finns steg och en plan och verket är fullt av hans visdom, hans allmakt, hans underbara gärningar och hans kärlek och barmhärtighet. Den röda tråden som löper genom hela Guds verk är naturligtvis hans omsorg om mänskligheten; den är genomsyrad av hans oroskänslor som han aldrig kan lägga åt sidan. I dessa bibelverser, i allt som Herren Jesus gjorde efter sin uppståndelse, uppenbarades Guds oföränderliga förhoppningar och oro för mänskligheten, liksom hans minutiösa omsorg och kärlek till mänskligheten. Inget av detta har någonsin förändrats, genom tiderna fram till i dag – kan ni se det? När ni ser detta, kommer då inte era hjärtan omedvetet närmare Gud? Hur skulle ni ha känt det om ni hade levt i den tidsåldern och Herren Jesus framträdde för er efter sin uppståndelse i en påtaglig gestalt som ni kunde se, och om han satt framför er, åt bröd och fisk och förklarade skrifterna för er och talade med er? Skulle ni ha varit lyckliga? Eller skulle ni ha känt er skyldiga? Skulle inte era tidigare missförstånd och era försök att undvika Gud, era konflikter med Gud och era tvivel på honom bara försvinna? Skulle inte relationen mellan Gud och människa bli mer normal och riktig?

Finner ni några brister i Guds sinnelag när ni ser på tolkningen av de här begränsade kapitlen i Bibeln? Finner ni någon försvagning av Guds kärlek? Ser ni något bedrägligt eller ont i Guds allmakt eller visdom? Självklart inte. Kan ni då säga med visshet att Gud är helig? Kan ni säga med visshet att alla Guds känslor är en uppenbarelse av hans väsen och sinnelag? Jag hoppas att den förståelse ni har fått av att ha läst dessa ord ska hjälpa er och vara till gagn för er strävan efter gudsfruktan och en förändring av ert sinnelag, och att den kommer att bära frukt i er, frukt som växer dag för dag så att ni under er strävan ska komma allt närmare Gud, allt närmare den standard Gud kräver. Ni kommer inte längre att känna er uttråkade av att sträva efter sanningen och ni kommer inte längre att tycka att strävan efter sanningen och en sinnelagsförändring är besvärligt eller något överflödigt. Motiverade av uttrycket för Guds sanna sinnelag och Guds heliga väsen kommer ni tvärtom att längta efter ljus, längta efter rättvisa, sträva efter sanningen och att uppfylla Guds vilja, och ni kommer att bli människor som vunnits av Gud, verkliga människor.

I dag har vi pratat om vissa saker som Gud gjorde i nådens tidsålder när han inkarnerats för första gången. Av det här sakerna har vi sett det sinnelag han gav uttryck för och uppenbarade i köttet liksom alla sidor av vad han har och är. Alla dessa sidor av vad han har och är tycks väldigt förmänskligade, men i själva verket är det så att den innersta kärnan i allt han uppenbarade och uttryckte omöjligt kan skiljas från hans eget sinnelag. Alla den inkarnerade Gudens metoder och sidor som uttrycker hans sinnelag i mänsklighet är oupplösligt knutna till hans eget väsen. Därför är det mycket viktigt att Gud kom till mänskligheten genom att använda sig av inkarnationen. Det verk han gjorde i köttet är också viktigt, men vad som är ännu viktigare för varje individ som lever i köttet, varje individ som lever i fördärv, är det sinnelag han uppenbarade och den vilja han gav uttryck för. Är det här någonting som ni kan förstå? När ni har förstått Guds sinnelag och vad han har och är, har ni då dragit några slutsatser om hur ni bör behandla Gud? Som svar på den frågan skulle jag slutligen vilja ge er tre råd: För det första, pröva inte Gud. Oavsett hur mycket du förstår om Gud, oavsett hur mycket du vet om hans sinnelag, ska du absolut inte pröva honom. För det andra, strid inte med Gud om status. Oavsett vilken status Gud ger dig eller vilken typ av arbete han anförtror dig, oavsett vilken sorts plikt han utser dig att utföra, och oavsett hur mycket du har offrat dig själv och offrat för Gud, ska du absolut inte strida med honom om status. För det tredje, tävla inte med Gud. Oavsett om du förstår eller kan underordna dig det som Gud gör med dig, det han arrangerar för dig och de saker han ger dig, ska du absolut inte tävla med honom. Om du kan följa de här tre råden kommer du att vara fullkomligt trygg och du kommer inte att ha benägenhet att väcka Guds vrede. Här slutar vi dagens sammankomst.

23 nov. 2013

Fotnoter:

a. ”Den gyllene ringens besvärjelse” är en besvärjelse som munken Tang Xuanzang använder i den kinesiska romanen ”Färden till västern”. Han använder denna besvärjelse för att ta kontroll över Sun Wukong genom att dra åt ett metallband kring dennes huvud, vilket gav den senare akut huvudvärk och på så sätt höll honom under kontroll. Det har blivit en metafor som beskriver något som fjättrar en person.