Guds auktoritet (I)

De senaste gemenskaperna jag hållit handlade om Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv. Tycker ni att ni har fått förståelse av och kunskap om Guds sinnelag efter att ha lyssnat till de här gemenskaperna? Hur stor förståelse och kunskap? Kan ni sätta en siffra på det? Gav de här gemenskaperna er en djupare förståelse av Gud? Skulle man kunna säga att den förståelsen är en sann kunskap om Gud? Skulle man kunna säga att den här kunskapen om och förståelsen av Gud är en kunskap om Guds fullständiga substans, allt han har och är? Nej, uppenbarligen inte! Det beror på att dessa gemenskaper bara gav en förståelse av en del av Guds sinnelag och vad han har och är – inte allt, inte helheten. Gemenskaperna gjorde det möjligt för er att förstå en del av det verk som Gud en gång utfört, och genom det såg ni Guds sinnelag och vad han har och är, liksom synsättet och tankegångarna bakom allt han har gjort. Men detta är bara en bokstavlig, muntlig förståelse av Gud, och i hjärtat är ni fortfarande osäkra på hur mycket av det som är verkligt. Vad är det som främst avgör huruvida det finns någon verklighet i människors förståelse av sådana saker? Det avgörs av hur mycket av Guds ord och sinnelag de verkligen har erfarit under sina faktiska upplevelser, och hur mycket de har kunnat se och veta under dessa faktiska upplevelser. ”De senaste gemenskaperna har gjort det möjligt för oss att förstå de saker som Gud gjort, Guds tankar och, vad mera är, Guds attityd till mänskligheten och grunden för hans handlingar. Så har vi kommit att förstå Guds sinnelag, och vi har känt Guds fullständighet.” Har någon uttalat några liknande ord? Är det rätt att säga så? Det är det helt klart inte. Och varför säger jag att det inte är det? Guds sinnelag, och vad han har och är, uttrycks genom de saker han har gjort och de ord han har uttalat. Människan kan skåda vad Gud har och är genom det verk han har gjort och de ord han har talat, men detta betyder bara att verket och orden gör det möjligt för människan att förstå en del av Guds sinnelag, och en del av vad han har och är. Om människan vill få en rikare och mer djupgående förståelse för Gud, då måste människan uppleva mer av Guds ord och verk. Även om människan bara får en partiell förståelse för Gud när han upplever en del av Guds ord eller verk, kan denna partiella förståelse representera Guds sanna sinnelag? Representerar det Guds substans? Naturligtvis representerar det Guds sanna sinnelag, och Guds substans, det råder det inga tvivel om. Oavsett tid, plats och på vilket sätt Gud utför sitt verk, eller i vilken form han uppenbaras för människan, eller på vilket sätt han uttrycker sin vilja, så representerar allt som han avslöjar och uttrycker Gud själv, Guds substans och vad han har och är. Gud utför sitt verk med vad han har och är, och i sin sanna identitet; detta är absolut sant. Men ändå har människor idag bara en partiell förståelse för Gud genom hans ord, och genom vad de hör när de lyssnar på predikningarna, så i viss utsträckning kan man säga att förståelsen bara är teoretisk. Utifrån det tillstånd du faktiskt befinner dig i, kan du bara bekräfta den förståelse för eller kunskap om Gud som du har hört, sett eller känt och förstått i ditt hjärta idag om du går igenom detta i dina faktiska erfarenheter och får kunskapen bit för bit. Om jag inte delade dessa ord med er, skulle ni kunna nå sann kunskap om Gud enbart genom era upplevelser? Jag är rädd att det skulle bli mycket svårt att göra det. Det beror på att människor först måste ha Guds ord för att veta hur man upplever. Hur många av Guds ord människan intar avgör vad hon faktiskt kan uppleva. Guds ord leder till vägen framåt och vägleder människan i hennes upplevelse. Kort sagt: för dem som har en del verklig erfarenhet kommer de sista gemenskaperna att bidra till en djupare förståelse av sanningen, och en mer realistisk kunskap om Gud. Men för dem som saknar verklig erfarenhet, eller som bara påbörjat sin upplevelse, eller som bara har börjat beröra verkligheten, är detta ett stort prov.

Det huvudsakliga innehållet i de senaste gemenskaperna berörde ”Guds sinnelag, Guds verk och Gud själv”. Vad såg ni i kärnan, de centrala delarna av allt jag talade om? Kan ni genom dessa gemenskaper inse att han som gjorde verket och avslöjade detta sinnelag är den unike Guden själv, som härskar över allting? Om ert svar är ja, vad är det då som för er fram till en sådan slutsats? Hur många aspekter tänkte ni på när ni kom fram till den här slutsatsen? Kan någon tala om det för mig? Jag vet att de senaste gemenskaperna påverkade er djupt och gav upphov till en ny början i ert hjärta för er kunskap om Gud, vilket är fantastiskt. Men trots att ni har tagit ett stort språng i er förståelse av Gud jämfört med tidigare, måste er definition av Guds identitet ännu utvecklas bortom namnen Jehova Gud av Lagens Tidsålder, Herren Jesus av Nådens Tidsålder och Allsmäktige Gud av Rikets Tidsålder. Det vill säga, även om dessa gemenskaper om ”Guds sinnelag, Guds verk och Gud själv” gjort att ni i viss mån förstått de ord som Gud en gång uttalat, och det verk Gud en gång utfört, och det vara och de ägodelar som en gång uppenbarats av Gud, är ni oförmögna att erbjuda en sann definition och korrekt orientering av ordet ”Gud”. Ni saknar också sann och korrekt orientering av och kunskap om själva Guds status och identitet, det vill säga, av Guds status bland alla ting och genom hela universum. Det beror på att allt innehåll i de tidigare gemenskaperna om Gud själv och Guds sinnelag byggde på Guds tidigare uttryck och uppenbarelser, som är nedtecknade i Bibeln. Ändå är det svårt för människan att upptäcka det vara och de ägodelar som avslöjas och uttrycks av Gud under, eller utanför, hans förvaltning och frälsning av mänskligheten. Så även om ni förstår Guds vara och ägodelar som avslöjades i det verk han en gång utförde, är er definition av Guds identitet och status fortfarande långt ifrån den unike Gudens, han som härskar över allting, och inte densamma som skaparens. De senaste gemenskaperna har fått alla att känna samma sak: Hur skulle människan kunna veta Guds tankar? Om någon verkligen skulle veta, då skulle den personen med säkerhet vara Gud, för endast Gud själv kan ju veta vad han tänker, och endast Gud själv känner till grunden för och perspektivet bakom allt som han gör. Det tycks rationellt och logiskt för er att se Guds identitet på det viset, men vem kan säga, utifrån Guds sinnelag och verk, att det verkligen är Guds verk och inte människans, ett verk som inte kan utföras av människan å Guds vägnar? Vem kan se att detta verk faller under en suveränitet som bara innehas av någon med Guds substans och kraft? Det vill säga, genom vilka kännetecken eller vilken substans ser ni att han är Gud själv, som har Guds identitet, och att han har suveränitet över allting? Har ni någonsin tänkt på det? Om ni inte har det, så bevisar detta en sak: De senaste gemenskaperna har bara gett er en viss förståelse för den delen av historien då Gud utförde sitt verk, och om Guds inriktning, manifestation och uppenbarelser under tiden. Trots att sådan förståelse får var och en av er att inse bortom alla tvivel att den som utfört ett verk i dessa två steg är Gud själv, som ni tror på och följer, och den som ni alltid måste följa, är ni fortfarande oförmögna att inse att han är den Gud som existerat sedan världens skapelse och som ska existera i evighet, och ni kan inte heller inse att han är den som leder och har suveränitet över hela mänskligheten. Ni har helt säkert aldrig tänkt på det här problemet. Oavsett om det är Jehova eller Herren Jesus, genom vilka aspekter av substansen och manifestationen kan ni inse att han inte bara är den Gud som ni måste följa utan också den som styr mänskligheten och har suveränitet över mänsklighetens öde, som dessutom är den unike Guden själv som har suveränitet över himmelen och jorden och allting? Genom vilka kanaler inser ni att den som ni tror på och följer är Gud själv, som har suveränitet över allting? Genom vilka kanaler kopplar ni samman den Gud ni tror på med den Gud som har suveränitet över mänsklighetens öde? Vad gör det möjligt att inse att den Gud ni tror på är den unike Guden själv, som är i himlen och på jorden, och överallt? Detta är det problem som jag ska lösa i nästa avsnitt.

Problemen som ni aldrig har tänkt på eller inte kan tänka på kan mycket väl vara de som är mest avgörande för att ni ska kunna lära känna Gud, och i vilka man kan söka sanningar som är outgrundliga för människan. När dessa problem kommer över er och ni måste möta dem och göra ett val, och då inte klarar att lösa dem fullständigt på grund av er dåraktighet och okunnighet, eller för att era erfarenheter är alltför ytliga och ni saknar sann kunskap om Gud, kommer de att bli de ert största hinder och den största barriären på er Gudstros väg. Och därför känner jag att det är högst nödvändigt att dela gemenskap med er beträffande det ämnet. Vet ni vad ert problem är nu? Är ni klara över de problem jag talar om? Är dessa de problem som ni står inför? Är det problem som ni inte förstår? Är det problem som ni aldrig har haft en tanke på? Är det problem som är viktiga för er? Är det verkligen problem? Denna fråga är en källa till djup förvirring hos er, vilket visar att ni inte har någon sann förståelse för den Gud som ni tror på, och att ni inte tar honom på allvar. En del människor säger: ”Jag vet att han är Gud, så jag följer honom, för hans ord är Guds uttryck. Det räcker. Vad behöver jag för ytterligare bevis? Vi behöver väl inte väcka tvivel på Gud? Vi behöver väl inte sätta Gud på prov? Vi behöver väl inte ifrågasätta Guds substans och själva Guds identitet?” Oavsett om ni tänker på det sättet eller inte lyfter jag inte sådana frågor för att göra er förvirrade angående Gud, eller för att få er att sätta Gud på prov, och än mindre för att ni ska börja tvivla på Guds identitet och substans. I stället gör jag det för att uppmuntra en större förståelse i er för Guds substans, och en större visshet om och tro på hans status, så att Gud kan bli den enda i hjärtat på alla dem som följer Gud, och så att Guds ursprungliga status – som Skaparen, den som styr över allting, den unike Guden själv – kan återupprättas i hjärtat på alla varelser. Detta är också det tema jag ska dela gemenskap kring.

Låt oss nu börja med att läsa följande texter ur Bibeln:

1. Gud använder ord för att skapa allting

1 Mos 1:3–5 Och Gud sade: ”Låt det bli ljus”, och det blev ljus. Och Gud såg ljuset, att det var gott, och Gud skilde ljuset från mörkret. Och Gud kallade ljuset dag och mörkret kallade han natt. Och kvällen och morgonen var den första dagen.

1 Mos 1:6–7 Och Gud sade: ”Låt det finnas ett valv i vattnets mitt, och låt det avdela vatten från vatten.” Och Gud gjorde valvet, och avdelade vattnet som fanns nedanför valvet från vattnet som fanns ovanför valvet, och det blev så.

1 Mos 1:9–11 Och Gud sade: ”Låt vattnet under himlen samlas till en enda plats så att det torra blir synligt.” Och det blev så. Och Gud kallade det torra landet för jord, och vattensamlingen kallade han hav. Och Gud såg att det var gott. Och Gud sade: ”Låt jorden frambringa grönska, så att örten ger frö och fruktträdet, vars frö finns inuti, bär frukt efter sitt slag, på jorden”, och det blev så.

1 Mos 1:14–15 Och Gud sade: ”Låt det på himlens valv bli ljus, som avdelar dagen från natten, och låt dessa bli till tecken, för årstider, dagar och år. Och låt dem vara ljus på himlens valv till att lysa över jorden”, och det blev så.

1 Mos 1:20–21 Och Gud sade: ”Låt vattnet ymnigt frambringa den rörliga varelse som har liv, och fågeln som kan flyga ovanför jorden i himlens öppna valv.” Och Gud skapade stora valar och varje levande varelse som rör sig, vilka vattnet frambringade ymnigt, efter deras slag, och varje slags bevingad fågel, efter dess slag, och Gud såg att det var gott.

1 Mos 1:24–25 Och Gud sade: ”Låt jorden frambringa levande varelser, efter sitt slag, boskapsdjur och kräldjur och vilda djur, efter sitt slag”, och det blev så. Och Gud gjorde de vilda djuren på jorden, efter sitt slag, och boskapsdjuren, efter sitt slag, och varje ting som krälar på jorden, efter sitt slag, och Gud såg att det var gott.

På den första dagen föds mänsklighetens dag och natt, och de förblir i den formen tack vare Guds auktoritet

Låt oss titta på det första avsnittet: ”Och Gud sade: ’Låt det bli ljus’, och det blev ljus. Och Gud såg ljuset, att det var gott, och Gud skilde ljuset från mörkret. Och Gud kallade ljuset dag och mörkret kallade han natt. Och kvällen och morgonen var den första dagen” (1 Mos 1:3–5). Detta avsnitt beskriver Guds första handling i skapelsens början, och den första dagen Gud genomlevde som hade en kväll och en morgon. Men det var en enastående dag: Gud började förbereda ljuset för allting, och därtill skilde han ljuset från mörkret. Denna dag började Gud tala, och hans ord och auktoritet existerade sida vid sida. Hans auktoritet började visa sig i allting, och hans kraft spred sig i allt, till följd av hans ord. Från den dagen hade alla ting bildats och behöll sin form på grund av Guds ord, och Guds auktoritet, och Guds kraft, och de började fungera tack vare Guds ord, Guds auktoritet och Guds kraft. När Gud uttalade orden ”Låt det bli ljus”, uppstod ljuset. Gud inlät sig inte i någon aktivitet, utan ljuset hade uppstått som resultat av hans ord. Detta var det ljus som Gud kallade dag, och som människan än idag är beroende av för sin existens. Genom Guds påbud har ljusets substans och värde aldrig förändrats, och det har aldrig försvunnit. Dess existens visar på Guds fortsatta auktoritet och kraft, det tillkännager Skaparens existens, och det bekräftar om och om igen Skaparens identitet och status. Det är inte ogripbart, inte illusoriskt, utan det är ett verkligt ljus som människan kan se. Från den stunden uppstod, i denna tomma värld där ”jorden var formlös, och öde, och mörkret vilade över djupets yta”, det första materiella tinget. Detta ting kom från orden från Guds mun, och det framträdde i den första gärningen i skapandet av alla ting, på grund av Guds auktoritet och uttalanden. Strax därefter beordrade Gud ljuset och mörkret att skiljas åt … Allt förändrades och fullbordades på grund av Guds ord … Gud kallade ljuset ”dag”, och mörkret kallade han ”natt”. Från den stunden tillkom den första kvällen och den första morgonen i den värld som Gud avsåg att skapa, och Gud sa att detta var den första dagen. Denna dag var den första dagen av Skaparens skapande av allting, och det var början till skapandet av allting, och det var första gången som auktoriteten och kraften hos Skaparen hade visat sig i den värld som han hade skapat.

Genom dessa ord kan människan se Guds auktoritet, och auktoriteten i Guds ord, och Guds kraft. Eftersom endast Gud besitter sådan kraft, har endast Gud sådan auktoritet, och eftersom Gud besitter den auktoriteten, har endast Gud sådan kraft. Kan någon människa eller något föremål äga sådan auktoritet och kraft? Finns det ett svar i ert hjärta? Utöver Gud, besitter någon skapad eller icke-skapad varelse sådan auktoritet? Har ni någonsin sett ett exempel på sådan auktoritet i andra böcker eller skrifter? Finns det några uppgifter om att någon har skapat himmelen och jorden och alla ting? Det uppträder inte i några andra böcker eller skrifter; dessa är, förstås, de enda auktoritativa och kraftfulla orden om Guds storslagna skapande av världen, som nedtecknats i Bibeln, och dessa ord talar för Guds unika auktoritet och Guds unika identitet. Kan sådan auktoritet och kraft sägas symbolisera Guds unika identitet? Kan de sägas besittas av Gud, och endast Gud? Utan tvivel är det bara Gud själv som besitter sådan auktoritet och kraft! Den auktoriteten och kraften kan inte besittas eller ersättas av någon skapad eller icke-skapad varelse! Är detta en av egenskaperna hos den unike Guden själv? Har ni bevittnat den? Dessa ord gör det möjligt för människor att snabbt och tydligt förstå att Gud besitter en unik auktoritet, och unik kraft, och han har en överlägsen identitet och status. Utifrån gemenskapen ovan, kan ni säga att den Gud ni tror på är den unike Guden själv?

På den andra dagen ordnar Guds auktoritet upp vattnet och skapar himlavalvet, och en plats för människans mest grundläggande överlevnad uppstår

Låt oss läsa det andra avsnittet ur Bibeln: ”Och Gud sade: ’Låt det finnas ett valv i vattnets mitt, och låt det avdela vatten från vatten.’ Och Gud gjorde valvet, och avdelade vattnet som fanns nedanför valvet från vattnet som fanns ovanför valvet, och det blev så” (1 Mos 1:6–7). Vilka förändringar inträffade efter det att Gud sa: ”Låt vattnet som finns nedanför himlen samlas på en plats, och låt det torra landet träda fram”? I skrifterna står det: ”Och Gud gjorde valvet, och avdelade vattnet som fanns nedanför valvet från vattnet som fanns ovanför valvet, och det blev så.” Vad blev resultatet sedan Gud hade talat och gjort detta? Och svaret finns i avsnittets sista del: ”och det blev så”.

Dessa två korta meningar återger en storslagen händelse och de beskriver en underbar scen – det oerhörda arbete där Gud delar vattnet och skapar en rymd där människan kunde existera …

I den här bilden framträder vattnet och himlavalvet ögonblickligen inför Guds åsyn, och de åtskiljs av auktoriteten i Guds ord och delas till ett ovan och ett nedan på det sätt som Gud angett. Det vill säga, himlavalvet som Gud skapade täckte inte bara vattnet nedanför det utan bar också upp vattnet ovanför … Här kan människan inte annat än stirra, stum, och kippa efter andan av beundran inför den storslagna scenen där Skaparen förflyttar vattnet, styr vattnet och skapar himlavalvet, och inför hans mäktiga auktoritet. Genom Guds ord, och Guds kraft, och Guds auktoritet, uppnår Gud något annat storslaget. Är inte detta mäktigheten i Skaparens auktoritet? Låt oss använda skriften för att förklara Guds gärningar: Gud uttalade sina ord, och på grund av dessa Guds ord tillkom ett himlavalv mitt i vattnet. Samtidigt inträffade en kolossal förändring på samma plats på grund av dessa ord från Gud, och det var inte en förändring i vanlig mening utan ett slags utbyte där ingenting blev till någonting. Det föddes ur Skaparens tankar, och det blev någonting av ingenting på grund av orden som Skaparen uttalade, och därtill skulle det från denna stund existera och stå fast, för Skaparens skull, och skulle växla, förändras och förnyas i enlighet med Skaparens tankar. Det här avsnittet beskriver Skaparens andra gärning i hans skapelse av hela världen. Det var ytterligare ett uttryck för Skaparens auktoritet och kraft, och det var ytterligare ett banbrytande arbete av Skaparen. Detta var den andra dagen som Skaparen hade gått igenom sedan världen grundlades, och det var ytterligare en underbar dag för honom: Han vandrade i ljuset, han skapade himlavalvet, han ordnade upp och styrde vattnet, och hans gärningar, hans auktoritet och hans kraft sattes i verket på den nya dagen …

Fanns det något himlavalv mitt i vattnet innan Gud uttalade sina ord? Naturligtvis inte! Och hur var det efter det att Gud sa: ”Låt det finnas ett valv i vattnets mitt”? De saker som Gud avsåg framträdde; det blev ett himlavalv mitt i vattnet, och vattnet delades för att Gud sa: ”och låt det avdela vatten från vatten”. På det viset framträdde efter Guds ord två nya föremål, två nyfödda ting bland alla ting, som resultat av Guds auktoritet och kraft. Och hur känner ni när det gäller framträdandet av dessa två nya saker? Känner ni storheten i Guds kraft? Känner ni Skaparens unika och extraordinära styrka? Storheten i en sådan kraft och styrka beror på Guds auktoritet, och denna auktoritet representerar Gud själv och är en unik egenskap hos Gud själv.

Har det här avsnittet gett er ytterligare en djupgående känsla av Guds unikhet? Men det är långt från tillräckligt; Skaparens auktoritet och kraft sträcker sig långt bortom detta. Hans unikhet beror inte bara på att han besitter en annan substans än någon skapad varelse, utan också på att hans auktoritet och kraft är extraordinära, obegränsade, överlägsna allt annat, och står över allt annat – och därtill, på att hans auktoritet och vad han har och är kan skapa liv och frammana mirakel, och skapa varenda enastående och extraordinär minut och sekund, och samtidigt kan han styra över det liv han skapar och enväldigt härska över de mirakel och varje minut och sekund han skapar.

På tredje dagen ger Guds ord upphov till jordens och havens födelse, och Guds auktoritet fyller världen av liv

Låt oss härnäst läsa första meningen i Första Mosebok 1:9–11: ”Och Gud sade: ’Låt vattnet som finns nedanför himlen samlas på en plats, och låt det torra landet träda fram.’” Vilka förändringar inträffade när Gud helt enkelt sagt: ”Låt vattnet som finns nedanför himlen samlas på en plats, och låt det torra landet träda fram”? Och vad fanns i det utrymmet, förutom ljuset och himlavalvet? I skriften står det: ”Och Gud kallade det torra landet för jord, och vattensamlingen kallade han hav. Och Gud såg att det var gott.” Det vill säga, nu fanns det också land och hav i utrymmet, och landet och havet var åtskilda. Uppkomsten av dessa nya ting följde påbudet från Guds mun, ”och det blev så”. Beskriver skriften att Gud ansträngde sig medan han gjorde detta? Beskriver den att han ägnade sig åt fysiskt arbete? Så hur utfördes alltihop av Gud? Hur skapade Gud dessa nya ting? Det säger sig självt att Gud använde ord för att uppnå allt detta, för att skapa detta i dess helhet.

I de tre avsnitten ovan har vi lärt oss att det inträffade tre stora händelser. Dessa tre stora händelser framträdde, och frammanades, genom Guds ord, och det är på grund av hans ord som de, den ena efter den andra, framträdde inför Guds åsyn. Därmed kan man säga att orden ”Gud talar, och det blir så; han befaller, och det står fast”, inte är några tomma ord. Denna Guds substans bekräftas i samma stund som hans tankar föds, och när Gud öppnar munnen för att tala reflekteras hans substans fullt ut.

Låt oss fortsätta till den sista meningen i avsnittet: ”Och Gud sade: ’Låt jorden frambringa grönska, så att örten ger frö och fruktträdet, vars frö finns inuti, bär frukt efter sitt slag, på jorden’, och det blev så.” Medan Gud talade tillkom allt detta, till följd av Guds tankar, och på ett ögonblick kikade en blandning av ömtåliga små livsformer upp ur myllan, och innan de ens hunnit skaka av sig jorden vinkade de ivrigt till varandra för att hälsa, nickade och log mot världen. De tackade Skaparen för livet han skänkt dem, och de kungjorde för världen att de var en del av alla ting, och att de skulle ägna sitt liv åt att visa upp Skaparens auktoritet. När Guds ord uttalades blev jorden frodig och grönskande, alla möjliga örter som kunde nyttjas av människan växte upp ur marken, och bergen och slätterna befolkades tätt av träd och skogar … Denna ofruktsamma värld, där det inte hade funnits spår av något liv, täcktes snabbt av ett överflöd av gräs, örter, träd och ymnig grönska … Doften av gräs och aromen från jorden spred sig genom luften, och en rad växter började andas i takt med luftens cirkulation, och inledde sin växtprocess. Samtidigt, tack vare Guds ord och till följd av Guds tankar, påbörjade alla växter den eviga livscykeln där de växer, blommar, bär frukt och förökar sig. De började följa sin respektive livsbana strikt, och de började utföra sina respektive roller bland alla ting … De föddes alla, och levde, på grund av Skaparens ord. De skulle ta emot Skaparens oändliga ombesörjande och näring, och de skulle alltid, envist, överleva överallt på jorden för att visa på Skaparens auktoritet och kraft, och de skulle alltid uppvisa det liv som Skaparen gett dem …

Skaparens liv är enastående, hans tankar är enastående och hans auktoritet är enastående – och därmed, när hans ord yttrades, var det slutgiltiga resultatet ”och det blev så”. Det står klart att Gud inte behöver arbeta med händerna när han agerar; han använder bara sina tankar för att befalla, och sina ord för att ordna, och på det viset uppnås saker och ting. Den här dagen samlade Gud vattnet på ett ställe och lät torrt land uppstå, och därefter fick han gräs att gro på jorden, och där växte också örterna som gav frön, och träd som bar frukt, och Gud klassificerade dem efter typ, och fick var och en av dem att innehålla sitt eget frö. Allt detta förverkligades enligt Guds tankar, Guds påbud och ord, och alla ting framträdde, det ena efter det andra, i denna nya värld.

Redan innan han hade påbörjat sitt arbete hade Gud en bild i sinnet av vad han avsåg att uppnå, och när Gud satte igång att uppnå dessa saker, vilket var samtidigt som han öppnade munnen för att tala om innehållet i bilden, så började saker och ting förändras, tack vare Guds auktoritet och kraft. Oavsett hur Gud gjorde det, eller hur han utövade sin auktoritet, uppnåddes allt steg för steg enligt Guds plan och på grund av Guds ord, och steg för steg framträdde förändringar mellan himmel och jord, tack vare Guds ord och auktoritet. Alla dessa förändringar och händelser visade på Skaparens auktoritet och hur enastående och storslagen kraften i Skaparens liv är. Hans tankar är inte enkla idéer, eller en tom bild, utan en auktoritet som äger vitalitet och enastående energi, och de är kraften som får alla ting att förändras, få nytt liv, förnyas och förgås. Och på grund av detta fungerar alla ting på grund av hans tankar, och, samtidigt, uppnås på grund av orden från hans mun …

Innan alla ting framträdde hade det i Guds tankar sedan länge formulerats en plan, och en ny värld hade uppnåtts för länge sedan. Även om det på tredje dagen uppstod alla möjliga växter på jorden hade Gud ingen anledning att stoppa sitt skapande av världen; han avsåg att fortsätta uttala sina ord, fortsätta färdigställa skapandet av varje nytt ting. Han skulle tala, han skulle ge sina kommandon, och han skulle utöva sin auktoritet och visa sin kraft, och han förberedde allt han hade planerat att förbereda för alla de ting och den mänsklighet han avsåg att skapa …

På fjärde dagen kommer människans årstider, dagar och år till när Gud återigen utövar sin auktoritet

Skaparen använder sina ord för att fullborda sin plan, och på detta sätt tillbringade han de första tre dagarna av sin plan. Under dessa tre dagar sågs inte Gud vara sysselsatt, eller trötta ut sig – tvärtom, han tillbringade tre underbara dagar i början av sin plan och uppnådde det storslagna resultatet av en radikalt förvandlad värld. En helt ny värld framträdde för hans ögon, och bit för bit uppenbarades till sist den vackra bild han sett i tankarna, genom hans ord. Framträdandet av varje nytt ting var som födelsen av ett nytt barn, och Skaparen fann behag i bilden som en gång funnits i hans tankar men nu hade fått liv. Vid den här tidpunkten kände hans hjärta en strimla av tillfredsställelse, men hans plan var bara påbörjad. På ett enda ögonblick kom en ny dag – och vad var nästa sida i Skaparens plan? Vad sade han? Och hur utövade han sin auktoritet? Och samtidigt, vilka nya ting kom in i världen? När vi följer Skaparens vägledning faller vår blick på den fjärde dagen av Guds skapande av allting, en dag som var ännu en ny början. För Skaparen var det naturligtvis otvivelaktigt ytterligare en underbar dag, och en ny dag av största vikt för dagens mänsklighet. Det var, förstås, en dag av oskattbart värde. På vilket vis var den underbar, på vilket vis var den så viktig, och på vilket vis var den av oskattbart värde? Låt oss först lyssna till Skaparens ord …

”Och Gud sade: ’Låt det på himlens valv bli ljus, som avdelar dagen från natten, och låt dessa bli till tecken, för årstider, dagar och år. Och låt dem vara ljus på himlens valv till att lysa över jorden’” (1 Mos 1:14–15). Detta var ytterligare ett utövande av Guds auktoritet som visades genom de varelser som följde på hans skapande av torra land, och växterna på marken. För Gud var en sådan gärning lika enkel, för Gud har sådan kraft; Gud håller ord, och hans ord ska bli fullbordat. Gud befallde ljus att framträda på himlen, och dessa ljus lyste inte bara på himlen och ner på jorden, utan tjänade också som tecken för dag och natt, för årstider, dagar och år. På det här viset, när Gud uttalade sina ord, uppfylldes varje handling som Gud önskade åstadkomma enligt Guds mening och på det sätt som Gud hade bestämt.

Ljusen på himlen är materia i rymden som kan utstråla ljus; de kan lysa upp himlen, och kan lysa upp marken och haven. De kretsar enligt den rytm och frekvens som Gud befallt, och lyser upp olika tidsperioder på marken, och på detta sätt gör ljusens kretslopp att dag och natt skapas i öst och väst av landet, och de är inte enbart tecken på dag och natt, utan genom dessa olika cykler utmärker de också mänsklighetens festligheter och olika bemärkelsedagar. De är det perfekta komplementet och den perfekta följeslagaren till de fyra årstiderna – vår, sommar, höst och vinter – som Gud utfärdat, som ljuset harmoniskt fungerar tillsammans med som en regelbunden, korrekt markering för mänsklighetens månfaser, dagar och år. Även om det först var efter jordbrukets uppkomst som människan började förstå och möta de månfaser, dagar och år som orsakats av ljuset Gud skapat, började faktiskt de månfaser, dagar och år som människan idag förstår produceras på den fjärde dagen av Guds skapande av allting – och det gjorde också de växlande cykler av vår, sommar, höst och vinter som människan upplever, för länge sedan, på den fjärde dagen av Guds skapande av allting. Ljusen som Gud skapade gjorde det möjligt för människan att regelbundet, exakt och tydligt skilja natt från dag, och räkna dagarna, och tydligt hålla reda på månfaserna och åren. (En månad avslutades på dagen för fullmåne, och utifrån detta visste människan att ljusets upplysning påbörjade en ny cykel; vid halvmåne hade det gått en halv månad, vilket talade om för människan att en ny månfas hade inletts, utifrån vilket man kunde räkna ut hur många dagar och nätter som ingick i en månfas, hur många månfaser det gick på en årstid och hur många årstider det gick på ett år, och allt visades regelbundet.) På det viset kunde människan lätt hålla ordning på de månfaser, dagar och år som ljusets kretslopp visade på. Från den tidpunkten levde mänskligheten och alla andra ting omedvetet i den ordnade växlingen mellan natt och dag och de växlande årstider som ljusets kretslopp skapade. Detta var betydelsen av Skaparens skapande av ljuset den fjärde dagen. På liknande sätt var syftet med och betydelsen av denna Skaparens handling fortfarande omöjlig att skilja från hans auktoritet och kraft. Och därmed var det ljus som Gud skapat och det värde som detta snart skulle skänka människan, ytterligare ett mästerverk i utövandet av Skaparens auktoritet.

I denna nya värld, där mänskligheten ännu inte hade dykt upp, hade Skaparen förberett kväll och morgon, himlavalvet, landet och haven, gräs, örter och olika sorters träd, och ljus, årstider, dagar och år för det nya liv som han snart skulle skapa. Skaparens auktoritet och kraft uttrycktes i varje nytt ting som han skapade, och hans ord och prestationer inföll samtidigt, utan den minsta avvikelse och utan den minsta tidsförskjutning. Framträdandet och födelsen av alla dessa nya ting bevisade Skaparens auktoritet och kraft: Han håller ord, och hans ord ska bli fullbordat, och det som blir fullbordat varar för evigt. Detta faktum har aldrig förändrats: det var så i det förflutna, det är så idag, och det kommer att vara så i all evighet. När ni ännu en gång betraktar dessa ord i skriften, känns de nya för er? Har ni sett nytt innehåll, gjort nya upptäckter? Det beror på att Skaparens gärningar har berört ert hjärta och visat riktningen till er kunskap om hans auktoritet och kraft och öppnat dörren för er förståelse av Skaparen, och hans gärningar och auktoritet har gett dessa ord liv. Och därmed har människan i dessa ord sett ett verkligt, levande uttryck för Skaparens auktoritet, verkligen bevittnat Skaparens suveränitet och skådat Skaparens enastående auktoritet och kraft.

Skaparens auktoritet och kraft ger upphov till mirakel efter mirakel, och han drar till sig människans uppmärksamhet, och människan kan inte annat än stirra, hänförd över de häpnadsväckande gärningar som föds ur utövandet av hans auktoritet. Hans fenomenala kraft medför glädjeämne efter glädjeämne, och människan bländas och blir utom sig av förtjusning, och hon kippar efter andan av beundran och jublar, i vördnad; dessutom är människan synbart berörd, och inom henne väcks respekt, aktning och tillgivenhet. Skaparens auktoritet och gärningar påverkar människans ande starkt, och renar människans ande, och mättar därtill människans ande. Varenda en av hans tankar, vartenda ett av hans yttranden, och varje uppenbarande av hans auktoritet är ett mästerverk bland alla ting, och ett storslaget företag, högst förtjänt av den skapade mänsklighetens djupa förståelse och kunskap. När vi räknar varje skapad varelse som fötts utifrån Skaparens ord så förmås vår ande förundras över Guds kraft, och vi upptäcker att vi följer Skaparens steg till nästa dag: den femte dagen i Guds skapande av allting.

Låt oss fortsätta läsa skriften, avsnitt för avsnitt, och ta en titt på fler av Skaparens gärningar.

På femte dagen uppvisas Skaparens auktoritet på olika sätt av liv i skilda och växlande former

Skriften säger: ”Och Gud sade: ’Låt vattnet ymnigt frambringa den rörliga varelse som har liv, och fågeln som kan flyga ovanför jorden i himlens öppna valv.’ Och Gud skapade stora valar och varje levande varelse som rör sig, vilka vattnet frambringade ymnigt, efter deras slag, och varje slags bevingad fågel, efter dess slag, och Gud såg att det var gott” (1 Mos 1:20–21). Skriften säger oss tydligt att Gud denna dag skapade varelserna i vattnet och fåglarna i luften, vilket betyder att han skapade olika fiskar och fåglar och klassificerade dem enligt deras slag. På det viset berikades jorden, skyn och vattnen av Guds skapelse …

När Guds ord uttalades uppstod omedelbart friskt, nytt liv, varje ny varelse med sin egen form, utifrån Skaparens ord. De kom in i världen, trängdes om utrymmet, hoppande, spralliga av glädje … Fiskar av alla former och storlekar simmade genom vattnet, och skaldjur av alla sorter växte fram ur sanden; varelser med fjäll och skal och ryggradslösa varelser växte snabbt fram, stora eller små, långa eller korta. Även olika typer av sjögräs växte raskt fram, vajade i takt med alla de olika vattenlivens rörelser, rullade, drev på det stillastående vattnet, som för att säga: Skaka loss! Ta med dina vänner! För du kommer aldrig mer att vara ensam! Från den stund då de olika levande varelserna som Gud skapat framträdde i vattnet medförde varje ny livsform en vitalitet till vatten som varit stilla så länge, och en ny era inleddes … Från den punkten lutade de sig mot varandra och höll varandra sällskap och det fanns inget avstånd mellan dem. Vattnet existerade för varelserna i det, gav näring till varje livsform som vilade i dess omfamning, och varje livsform existerade för vattnets skull, på grund av näringen det gav. De gav varandra liv, och samtidigt vittnade de båda på samma sätt om Skaparens skapelses mirakel och storslagenhet, och om Skaparens oövervinneliga kraft …

När havet inte längre var tyst började livet fylla även skyn. Den ena efter den andra flög fåglar, stora och små, upp i luften från marken. Till skillnad från varelserna i vattnet hade de vingar och fjädrar som täckte deras slanka, eleganta figurer. De flaxade med vingarna, visade stolt och högdraget upp sin praktfulla fjäderskrud och de speciella funktioner och färdigheter som Skaparen hade skänkt dem. De flög fritt, och de förflyttade sig skickligt mellan himmel och jord, över grässlätter och skogar … De var luftens älsklingar, de var alltings älsklingar. De skulle snart bli bandet mellan himmel och jord, och skulle förmedla meddelanden till alla ting … De sjöng, de dök glädjefyllt, de förde in munterhet, skratt och livsglädje i denna en gång så tomma värld … De använde sin klara, melodiösa sång, använde orden i sitt hjärta för att lovsjunga Skaparen för livet som skänkts åt dem. De dansade glatt för att visa upp fullkomligheten och det mirakulösa i Skaparens skapelse, och de skulle helga hela sitt liv åt att vittna om auktoriteten hos Skaparen genom det speciella liv som han hade skänkt dem …

Oavsett om de befann sig i vattnet eller i luften existerade genom Skaparens befallning denna mångfald av liv i livets olika konfigurationer, och genom Skaparens befallning samlades de inom respektive art – och denna lag, denna regel, kunde inte ändras av någon skapad varelse. De vågade aldrig gå utanför de begränsningar som satts för dem av Skaparen, och det kunde de inte heller. Som Skaparen befallit levde de och förökade sig, och de följde strikt den livsbana och de lagar som Skaparen föreskrivit, och följde medvetet hans outtalade påbud och de himmelska förordningar och föreskrifter som han gav dem, ända fram till idag. De samtalade med Skaparen på sitt eget speciella sätt, och de kom att uppskatta Skaparens mening, och de lydde hans befallningar. Ingen av dem överträdde någonsin Skaparens auktoritet, och hans suveränitet och herravälde över dem utövades i hans tankar; inga ord uttalades, men den auktoritet som var unik för Skaparen kontrollerade i tystnad alla ting som saknade språk, och som skilde sig från mänskligheten. Utövandet av hans auktoritet på detta speciella sätt tvingade människan att tillägna sig en ny kunskap, och göra en ny tolkning, av Skaparens unika auktoritet. Här måste jag säga, att denna nya dag uppvisade utövandet av Skaparens auktoritet ännu en gång hur unik Skaparen är.

Härnäst kan vi ta en titt på den sista meningen i detta avsnitt av Bibeln: ”Gud såg att det var gott.” Vad tror ni att det betyder? Guds känslor finns i dessa ord. Gud såg hur allt det han hade skapat kom till och stod fast på grund av hans ord, och hur det gradvis började förändras. Var Gud vid den tiden nöjd med de olika ting han hade gjort med sina ord, och de olika saker han hade uppnått? Svaret är att ”Gud såg att det var gott”. Vad ser ni här? Vad representerar det att ”Gud såg att det var gott”? Vad symboliserar det? Det betyder att Gud hade kraften och visdomen att uppnå det han hade planerat och föreskrivit, att uppnå de mål han hade föresatt sig att uppnå. När Gud hade fullgjort varje uppgift, ångrade han sig? Svaret är fortfarande att ”Gud såg att det var gott”. Med andra ord, han kände ingen ånger, utan i stället var han rentav nöjd. Vad betyder det att han inte kände någon ånger? Det betyder att Guds plan är fullkomlig, att hans kraft och visdom är fullkomliga och att det enbart är genom hans auktoritet som sådan fullkomlighet går att uppnå. När människan utför ett uppdrag, kan hon, liksom Gud, se att det är gott? Kan någonting som människan gör nå fullkomlighet? Kan människan fullborda något en gång och för all evighet? Precis som människan säger, ”det blir aldrig perfekt, bara bättre”, kan ingenting som människan gör nå fullkomlighet. När Gud såg att allt som han hade gjort och uppnått var gott så hade allting som Gud gjort upprättats genom hans ord, vilket innebär att när ”Gud såg att det var gott” så hade allt han skapat antagit en permanent form, klassificerats enligt sin typ och fått en fast position, ett syfte och en funktion, en gång och för all evighet. Dessutom hade deras roll bland alla ting, och den resa de måste göra under Guds förvaltning av alla ting, redan föreskrivits av Gud, och var oåterkalleliga. Detta var den himmelska lag som Skaparen hade gett allting.

”Gud såg att det var gott”, dessa enkla, alltför lite uppskattade ord, så ofta förbisedda, är den himmelska lagens och den himmelska förordningens ord, som Gud gett alla skapade varelser. De är ytterligare ett förkroppsligande av Guds auktoritet, ett som är mer praktiskt, och mer djupgående. Genom sina ord kunde Skaparen inte bara vinna allt det han ställt i utsikt att vinna, och uppnå allt det han ställt i utsikt att uppnå, utan han kunde också i sina händer kontrollera allt som han hade skapat och härska över alla ting som han hade skapat under sin auktoritet, och dessutom var allt systematiskt och regelbundet. Allting förökade sig, existerade och dog också bort genom hans ord, och därtill existerade de genom hans auktoritet i den lag han hade upprättat, och ingen var undantagen! Denna lag började i samma stund som ”Gud såg att det var gott”, och den ska existera, fortsätta och verka för Guds förvaltningsplans skull ända till den dag den upphävs av Skaparen! Skaparens unika auktoritet manifesterades inte bara i hans förmåga att skapa alla ting och befalla alla ting att bli till, utan också i hans förmåga att härska och ha suveränitet över alla ting, att skänka liv och vitalitet åt alla ting och, utöver det, i hans förmåga att, en gång och för all evighet, förmå alla ting som han skulle skapa i sin plan att framträda och existera i världen han skapat i en fullkomlig form, en fullkomlig livsstruktur och en fullkomlig roll. Därtill manifesterades det så att Skaparens tankar inte begränsades av några tvång, och inte begränsades av tid, rum eller geografi. Liksom hans auktoritet ska Skaparens unika identitet förbli oförändrad från evighet till evighet. Hans auktoritet ska alltid förbli en representation av och en symbol för hans unika identitet, och hans auktoritet ska för evig tid existera sida vid sida med hans identitet!

På sjätte dagen talar Skaparen, och varje slags levande varelse i hans tankar framträder, den ena efter den andra

Skaparens verk med att skapa allting hade fortsatt, omärkligt, i fem dagar, och omedelbart därefter välkomnade Skaparen den sjätte dagen av hans skapande av allting. Denna dag var ytterligare en ny början, och ytterligare en enastående dag. Men vad var då Skaparens plan, kvällen före denna nya dag? Vilka nya skapade varelser skulle han frammana, skulle han skapa? Lyssna, det är Skaparens röst …

”Och Gud sade: ’Låt jorden frambringa levande varelser, efter sitt slag, boskapsdjur och kräldjur och vilda djur, efter sitt slag’, och det blev så. Och Gud gjorde de vilda djuren på jorden, efter sitt slag, och boskapsdjuren, efter sitt slag, och varje ting som krälar på jorden, efter sitt slag, och Gud såg att det var gott” (1 Mos 1:24–25). Vilka levande varelser innefattar detta? Skriften säger: boskap, kräldjur och vilda djur av olika arter. Det vill säga – den dagen fanns inte bara alla sorts levande varelser på jorden, utan de var också indelade efter sitt slag, och ”Gud såg att det var gott”, likaså.

Liksom under de fem föregående dagarna, i samma tonläge, befallde Gud på den sjätte dagen att de levande varelser som han önskade skulle födas, och framträda på jorden, var och en efter sitt slag. När Skaparen utövar sin auktoritet uttalas inga av hans ord förgäves, och därför framträdde på sjätte dagen alla levande varelser som han hade avsett att skapa, precis vid den rätta tiden. Som Skaparen sa: ”Låt jorden frambringa levande varelser, efter sitt slag”, fylldes jorden omedelbart med liv, och på marken uppstod andan av alla sorters levande varelser … I de gröna ängsmarkerna framträdde, en efter en, bastanta kor som slog med svansen fram och tillbaka, bräkande får samlades till flockar och gnäggande hästar började galoppera … På ett ögonblick exploderade den vidsträckta grässlätten av liv … Framträdandet av dessa olika djur var en vacker syn på den lugna grässlätten, och den medförde oändligt liv … Dessa djur blev grässlätternas följeslagare, grässlätternas mästare, var och en ömsesidigt beroende av den andre; och de skulle bli väktare och skötare av detta område, deras varaktiga hemvist, som skulle förse dem med allt de behövde, en källa till evig näring för deras existens …

På samma dag som dessa olika boskapsdjur kom till, framträdde också ett överflöd av insekter, den ena efter den andra. Även om de var de minsta bland alla skapade varelser, var deras livskraft fortfarande Skaparens mirakulösa skapelse, och de kom inte för sent … En del fladdrade med sina små vingar, medan andra kröp långsamt; några hoppade och skuttade, andra stapplade; vissa kilade snabbt fram medan andra hastigt drog sig undan; några förflyttade sig sidledes, andra tog små och stora skutt … Alla var upptagna av att försöka hitta ett hem: Några trängde sig fram genom gräset, andra satte igång att gräva hålor i marken, somliga flög upp i träden, dolda i skogen … Även om de var små i storlek var de ovilliga att uthärda plågan av en tom mage, och sedan de funnit sina hem hastade de ut för att söka föda att äta. Några klättrade upp i gräset för att äta av de mjuka stråna, andra tuggade i sig jord och svalde, åt med njutning och välbehag (för dem är till och med jord en välsmakande fest); några hade gömt sig i skogen, men de stannade inte för att vila, för växtsaften i de blanka gröna bladen erbjöd en rik måltid … Inte ens när de blivit mätta minskade insekternas aktivitet; trots sin ringa storlek hade de en väldig energi och överflödande livkraft, så av alla varelser är de aktivast och flitigast. De var aldrig lata, och de gav sig aldrig hän åt vila. När de mättats arbetade de fortfarande vidare för framtidens skull, upptagna och sysselsatta för sin morgondag, för sin överlevnad … De nynnade mjuka ballader med olika melodier och rytmer för att uppmuntra och driva på sig själva. Och de medförde glädje till gräset, träden, varje centimeter mark, och de gjorde varje dygn, och varje år, unikt. På sina egna språk och sina egna sätt förmedlade de information till alla levande varelser på marken. Och med sin egen, speciella livsväg märkte de alla ting genom att efterlämna spår … De hade intim kontakt med jorden, gräset och skogen, och de förde livskraft och vitalitet till jorden, gräset och skogen, och förde ut Skaparens förmaningar och hälsningar till alla levande ting …

Skaparens blick svepte över allt han hade skapat, och i den stund hans blick passerade skogarna och bergen fick han en ny tanke. När hans ord yttrades, i de täta skogarna och på bergen, framträdde en typ av varelser olika alla andra som kommit före dem: De var de vilda djuren som Guds mun uttalat. Sedan länge väntande skakade de på huvudet och svepte med svansen, var och en med sitt eget unika ansikte. En del hade päls, andra pansar, några blottade huggtänder; en del grinade, vissa hade lång hals, andra kort svans, en del hade vilda ögon och andra en blygare blick, en del böjde sig ner för att äta gräs, en del hade blod kring munnen, några studsade omkring på två ben, andra spatserade på fyra hovar, en del såg bort över fjärran trädtoppar, några låg på vakt i skogen, en del sökte efter grottor att vila i, en del sprang och skojade över slätten, vissa strök omkring i skogen, … Några röt, en del ylade, några skällde och några ropade … En del hade sopranstämma, andra tenor, några hade fylliga röster, andra klara och melodiska … En del var bistra, en del vackra, somliga motbjudande, några förtjusande, vissa skrämmande, andra charmigt oskuldsfulla … Den ena efter den andra kom de till. Se hur de kilade omkring, fria, lättjefullt likgiltiga inför varandra, utan att bry sig om att ens snegla på varandra … Var och en med just det liv som Skaparen hade skänkt dem, och sin egen vildhet, och råhet, syntes de i skogen och på bergen. Högdragna gentemot alla, så fullständigt kraftfulla – de var trots allt de verkliga mästarna över berg och skogar. Från det ögonblick då deras framträdande påbjudits av Skaparen tog de skogarna och bergen ”i besittning”, för Skaparen hade redan bestämt deras gränser och avgjort omfattningen av deras existens. Endast de var verkliga härskare över bergen och skogarna, och det var därför de var så vilda, och så högdragna. De kallades ”vilda djur” just för att det var de, av alla djur, som var verkligt vilda, djuriska och otämjbara. De kunde inte tämjas, så de kunde inte uppfödas, och kunde inte leva i harmoni med människan eller arbeta för människan. Det var för att de inte kunde uppfödas, inte kunde arbeta för människan, som de var tvungna att leva en bit ifrån människan, och människan inte skulle närma sig dem. Och det var i sin tur för att de levde på avstånd från människan, och människan inte kunde närma sig dem, som de kunde uppfylla det ansvar som Skaparen lagt på dem: att vakta bergen och skogarna. Deras vildhet skyddade bergen och vaktade skogarna, och den var deras bästa skydd och försäkran om deras existens och spridning. Samtidigt upprätthöll och säkerställde deras vildhet balansen bland alla ting. Deras ankomst medförde stöd för och förankring av bergen och skogarna; deras ankomst gav gränslöst liv och vitalitet åt de stilla, tomma bergen och skogarna. Från den stunden blev bergen och skogarna deras varaktiga hemvist, och de skulle aldrig förlora sitt hem, för bergen och skogarna uppstod och existerade för dem, och de vilda djuren skulle uppfylla sin plikt, och göra allt de kunde, för att vakta dem. De vilda djuren skulle alltså också strikt följa Skaparens förmaning att stanna på sitt område, och de skulle fortsätta att använda sin djuriska natur till att upprätthålla den balans bland alla ting som Skaparen hade upprättat, och visa på Skaparens auktoritet och kraft!

Under Skaparens auktoritet är alla ting fullkomliga

Allting som Gud skapat, inräknat de skapelser som kunde röra sig och de som inte kunde det, till exempel fåglar och fiskar, till exempel träd och blommor, och inräknat den boskap, de insekter och de vilda djur som skapades på sjätte dagen – Gud såg att de alla var goda, och dessutom hade dessa ting, i Guds ögon, i enlighet med hans plan, uppnått fullkomlighetens höjdpunkt, och hade nått den standard som Gud önskade uppnå. Steg för steg uträttade Skaparen det verk han avsåg att uträtta enligt sin plan. Det ena efter det andra framträdde de ting han avsett att skapa, och framträdandet av vart och ett av dem var en återspegling av Skaparens auktoritet, och en kristallisering av hans auktoritet, och på grund av dessa kristalliseringar kunde de skapade varelserna inte låta bli att vara tacksamma för Skaparens nåd, och Skaparens omsorg. När Guds mirakulösa gärningar manifesterades vidgades världen, bit för bit, av alla de ting som Gud skapade, och den förändrades från kaos och mörker till klarhet och ljus, från dödlig stillhet till livfullhet och obegränsad vitalitet. Bland alla skapelser, från de stora till de små, från de små till de mikroskopiska, fanns det ingen som inte skapats genom Skaparens auktoritet och kraft, och varje skapelse hade en unik och inneboende nödvändighet och värde av sin existens. Oavsett skillnaderna i form och struktur var de blott tvungna att skapas av Skaparen för att existera under Skaparens auktoritet. Ibland ser människor en insekt, en som är väldigt ful, och så säger de: ”Den där insekten är så fruktansvärd, det finns inga möjligheter att något så fult har kunnat skapas av Gud – ingen chans att han skulle ha skapat något så fult.” Vilket dåraktigt synsätt! Vad de borde säga är: ”Trots att den här insekten är så ful skapades den av Gud, så den måste ha sitt eget, unika syfte.” I sina tankar avsåg Gud att ge varje livsform som han skapade varje utseende, och alla slags funktioner och användningsområden, så att inga av de ting Gud skapade stöptes i samma form. Från det yttre till den inre sammansättningen, från levnadsvanorna till den plats de bor – var och en är olik de andra. Kor ser ut som kor, åsnor ser ut som åsnor, hjortar ser ut som hjortar och elefanter ser ut som elefanter. Kan du säga vilken som ser bäst ut, och vilken som är fulast? Kan du säga vilken som är mest användbar, och vilkens existens som är minst nödvändig? En del människor tycker om elefanters utseende, men ingen använder elefanter för att plantera på fälten; en del tycker om hur lejon och tigrar ser ut, för deras utseende är mest imponerande av alla, men kan du ha dem som husdjur? Kort sagt bör människan, när det kommer till alla ting, underkasta sig Skaparens auktoritet, det vill säga, underkasta sig den ordning som Skaparen inrättade allting i; det är den klokaste inställningen. Endast en attityd av att söka, och lyda, Skaparens ursprungliga avsikter är att verkligen acceptera och vara säker på Guds auktoritet. Om Gud ser att det är gott, vad skulle människan ha för anledning att finna fel?

Sålunda ska allt under Skaparens auktoritet spela en ny symfoni för Skaparens suveränitet, och inleda ett strålande preludium för hans arbete den nya dagen, och då skall Skaparen också öppna en ny sida för sin förvaltningsplans verk! Enligt vårknopparnas, sommarmognadens, höstskördens och vinterförrådens lagar som utfärdats av Skaparen, skall allting ljuda i samklang med Skaparens förvaltningsplan, och de skall välkomna sin egen nya dag, nya början och nya livsväg, och de ska snart föröka sig i oändlig följd för att välkomna varje dag under Skaparens auktoritet och suveränitet …

Ingen av de skapade eller icke-skapade varelserna kan ersätta Skaparens identitet

Från det att Gud inledde skapandet av allting började hans kraft uttryckas, och började avslöjas, för Gud använde ord för att skapa allting. Oavsett på vilket sätt han skapade dem, oavsett varför han skapade dem, kom alla ting till och stod fast och existerade på grund av Guds ord, och detta är Skaparens unika auktoritet. Under tiden innan människan framträdde i världen använde Skaparen sin kraft och auktoritet för att skapa allting för människan, och han använde sina unika metoder för att förbereda en lämplig livsmiljö för människan. Allt han gjorde var i förberedelse för människan, som snart skulle ta emot hans andetag. Det vill säga, under tiden innan människan skapades sågs Guds auktoritet i alla skapade varelser olika människan, i ting så stora som himlen, ljuset, haven och landet, och i dem så små som djur och fåglar, och i alla sorters insekter och mikroorganismer, inräknat olika bakterier som är osynliga för blotta ögat. Var och en fick liv genom Skaparens ord, och var och en förökade sig på grund av Skaparens ord, och var och en levde under Skaparens suveränitet på grund av Skaparens ord. Även om de inte tog emot Skaparens andetag visade de ändå på det liv och den vitalitet som givets dem av Skaparen genom sina olika former och strukturer; även om de inte tog emot förmågan att tala, som gavs till människan av Skaparen, tog var och en emot ett sätt att uttrycka sitt liv, som skänkts dem av Skaparen, och vilket skilde sig från människans språk. Skaparens auktoritet ger inte bara livets vitalitet åt till synes statiska, materiella föremål, så att de aldrig skall försvinna, utan ger dessutom instinkten att fortplanta sig och föröka sig till varje levande varelse, så att de aldrig skall försvinna, och så att de, generation efter generation, fortsätter att förmedla de lagar och principer för överlevnad som Skaparen skänkt dem. Skaparens sätt att utöva sin auktoritet följer inget strikt makroskopiskt eller mikroskopiskt perspektiv, och det begränsas inte av någon form; han kan styra universums funktioner, och har suveränitet över liv och död hos allting, och dessutom kan han manövrera alla ting så att de tjänar honom; han kan förvalta alla funktioner hos berg, floder och sjöar, och härska över allt i dem, och därtill kan han förse alla ting med det de behöver. Detta är manifestationen av Skaparens unika auktoritet bland alla ting förutom människan. En sådan manifestation varar inte bara under en livstid, och den skall aldrig upphöra, eller vila, och den kan inte ändras eller förstöras av någon person eller något ting, och den kan inte heller göras större eller mindre av någon person eller något ting – för ingen kan ersätta Skaparens identitet, och därför kan inte Skaparens auktoritet ersättas av någon skapelse, och den är omöjlig att uppnå för alla icke-skapade varelser. Ta Guds budbärare och änglar som exempel. De äger inte Guds kraft, än mindre äger de Skaparens auktoritet, och anledningen till att de inte äger Guds kraft och auktoritet är att de inte äger Skaparens substans. De icke-skapade varelserna, till exempel Guds budbärare och änglar, även om de kan göra en del saker å Guds vägnar, kan inte representera Gud. Trots att de äger en viss kraft som människan inte äger, äger de inte Guds auktoritet att skapa allting, och härska över allting, och ha suveränitet över allting. Sålunda kan Guds unikhet inte ersättas av någon icke-skapad varelse, och på samma sätt kan Guds auktoritet och kraft inte ersättas av någon icke-skapad varelse. Har du läst i Bibeln om någon av Guds budbärare som skapat allting? Och varför skickade Gud inte en av sina budbärare eller änglar för att skapa allting? För att de inte ägde Guds auktoritet, och därför hade de inte förmågan att utöva Guds auktoritet. Precis som alla skapade varelser lyder de under Skaparens suveränitet, och under Skaparens auktoritet, och därmed, på samma sätt, är Skaparen också deras Gud, och också deras Härskare. Bland dem alla – oavsett om de är ädla eller oansenliga, av större eller mindre kraft – finns det inte en enda som kan överträffa Skaparens auktoritet, och därför finns det inte en enda bland dem som kan ersätta Skaparens identitet. De skall aldrig kallas Gud, och de skall aldrig kunna bli Skaparen. Detta är oföränderliga sanningar och fakta!

Genom gemenskapen ovan kan vi fastställa följande: enbart Skaparen av och härskaren över allting, han som äger den unika auktoriteten och den unika kraften, kan kallas den unika Guden själv? Just nu kanske ni känner att en sådan fråga är alltför djupgående. Ni är i nuläget oförmögna att förstå det, och ni kan inte uppfatta frågans essens, så just nu känner ni att det är svårt att svara. I så fall skall jag fortsätta med min gemenskap. Härnäst skall jag låta er skåda de faktiska gärningarna av många aspekter av den auktoritet och kraft som ägs enbart av Gud, och sålunda skall jag låta er att verkligen förstå, uppskatta och lära känna Guds unikhet, och vad som avses med Guds unika auktoritet.

2. Gud använder sina ord för att upprätta ett förbund med människan

1 Mos 9:11–13 ”Och jag skall upprätta mitt förbund med er, aldrig igen skall allt kött utplånas av vatten från en översvämning, aldrig igen skall det finnas en översvämning som förstör jorden.” Och Gud sade: ”Detta är tecknet på det förbund jag sluter mellan mig och er och varje levande varelse som finns hos er, för alla generationer som skall komma: Jag sätter min båge i molnet och den skall vara ett tecken på ett förbund mellan mig och jorden.”

När han skapat allting är Skaparens auktoritet bekräftad och visar sig ännu en gång i regnbågsförbundet

Skaparens auktoritet framvisas för alltid och utövas bland alla skapelser, och han härskar inte bara över alltings öde, utan han härskar också över människan, den speciella skapelse som han skapade med sina egna händer och som äger en annorlunda livsstruktur och existerar i en annorlunda livsform. När han skapat allting upphörde inte Skaparen att uttrycka sin auktoritet och kraft; för honom var det inte förrän människan verkligen fötts ur hans hand som den auktoritet med vilken han härskade över allting och hela mänsklighetens öde formellt började. Han avsåg att förvalta mänskligheten, och härska över mänskligheten, han avsåg att rädda mänskligheten, avsåg att verkligen vinna mänskligheten, att vinna en mänsklighet som kunde styra allting, och han avsåg att få en sådan mänsklighet att leva under hans auktoritet, och känna hans auktoritet, och lyda hans auktoritet. Sålunda började Gud officiellt uttrycka sin auktoritet bland människor genom att använda sina ord, och han började använda sin auktoritet för att förverkliga sina ord. Naturligtvis påvisades Guds auktoritet överallt under den här processen; jag har bara valt ut några specifika, välkända exempel utifrån vilka ni kan förstå och känna Guds unikhet och förstå och känna Guds unika auktoritet.

Det finns en likhet mellan avsnittet i Första Mosebok 9:11–13 och avsnitten ovan som handlar om återgivandet av Guds skapande av världen, men det finns också en skillnad. Vad är likheten? Likheten ligger i Guds användning av ord för att göra det han avsåg, och skillnaden är att det här avsnittet är Guds samtal med människan, där han upprättade ett förbund med människan, och berättade för människan vad som ingick i förbundet. Detta utövande av Guds auktoritet uppnåddes under hans dialog med människan, vilket innebär att Guds ord före skapandet av mänskligheten var instruktioner, och order, vilka utfärdades till de skapade varelser som han avsåg skapa. Men nu fanns det någon som kunde höra Guds ord, och därför var hans ord både en dialog med människan och en förmaning och ett förbehåll till människan, och dessutom var de budord som delgavs alla ting som bar hans auktoritet.

Vilken av Guds gärningar är det som återges i det här avsnittet? Det återger det förbund som Gud upprättade med människan sedan han ödelagt världen med en översvämning, det berättar för människan att Gud inte skulle åsamka världen sådan ödeläggelse igen, och att han av den anledningen skapade ett tecken – och vad var detta tecken? I Skriften står det att ”Jag sätter min båge i molnet och den skall vara ett tecken på ett förbund mellan mig och jorden”. Detta är de ord som Skaparen ursprungligen uttalade till mänskligheten. När han sa dessa ord framträdde en regnbåge inför människans ögon, där den har blivit kvar ända till idag. Alla har sett en sådan regnbåge, och när du ser den, vet du hur den uppstår? Vetenskapen kan inte bevisa hur, och den kan inte lokalisera dess källa, eller identifiera dess belägenhet. Det beror på att regnbågen är ett tecken på det förbund som upprättades mellan Skaparen och människan; det kräver ingen vetenskaplig grund, det skapades inte av människan, och människan har inte förmågan att förändra det. Det är en fortsättning på Skaparens auktoritet efter det att han uttalat sina ord. Skaparen använde sin egen särskilda metod för att hålla sitt förbund med människan och sitt löfte, och därmed är hans användning av regnbågen som tecken för det förbundet han upprättat en himmelsk förordning och lag som skall bestå för evigt, oförändrad, oavsett om den avser Skaparen eller den skapade mänskligheten. Ändå är denna oföränderliga lag, vilket måste sägas, ytterligare en sann manifestation av Skaparens auktoritet som följde hans skapande av allting, och det måste sägas att Skaparens auktoritet och kraft är obegränsad; hans användning av regnbågen som tecken är en fortsättning på och utvidgning av Skaparens auktoritet. Detta var ytterligare en akt som utfördes av Gud med ord, och det var ett tecken på det förbund som Gud hade upprättat med människan i ord. Han berättade för människan om det som han lovade att skapa, och på vilket sätt det skulle uppfyllas och uppnås, och på det viset uppfylldes saken enligt orden från Guds mun. Endast Gud äger sådan kraft, och idag, flera tusen år efter det att han uttalade dess ord, kan människan fortfarande se på regnbågen som talats ur Guds mun. På grund av de ord som Gud yttrade har denna sak förblivit konstant och oförändrad ända till idag. Ingen kan ta bort denna regnbåge, ingen kan förändra dess lagar, och den existerar enbart för Guds ords skull. Detta är exakt Guds auktoritet. ”Gud håller ord, och hans ord skall uppnås, och det som uppnåtts varar i evighet.” Sådana ord manifesteras tydligt här, och det är ett tydligt tecken på och kännetecken hos Guds auktoritet och kraft. Ett sådant tecken eller kännetecken ägs inte av och ses inte hos någon av de skapade varelserna, och inte heller ses det hos någon av de icke-skapade varelserna. Det tillhör enbart den unika Guden, och det särskiljer den identitet och substans som enbart ägs av Skaparen från den hos skapade varelser. Samtidigt är det också ett tecken och ett kännetecken som, bortsett från av Gud själv, inte kan överträffas av någon skapad eller icke-skapad varelse.

Guds upprättande av sitt förbund med människan var en mycket viktig händelse, och en som han avsåg att använda för att förmedla ett faktum till människan och berätta om sin vilja för människan, och i det syftet använde han en unik metod, med ett speciellt tecken för att upprätta ett förbund med människan, ett tecken som var löftet om det förbund han hade upprättat med människan. Så var upprättandet av detta förbund en stor händelse? Och hur stor var den? Det är precis detta som är så speciellt med förbundet: Det är inte ett förbund som upprättats mellan två människor, eller mellan två grupper, eller två länder, utan ett förbund upprättat mellan Skaparen och hela mänskligheten, och det skall vara giltigt till den dag som Skaparen upphäver allting. Verkställaren av detta förbund är Skaparen, och dess upprätthållare är också Skaparen. Kort sagt, hela regnbågsförbundet som upprättades med mänskligheten uppfylldes och uppnåddes enligt dialogen mellan Skaparen och mänskligheten, och det har förblivit så ända fram till idag. Vad mer kan de skapade varelserna göra än att underkasta sig, och lyda, och tro på, och uppskatta, och bevittna, och lovprisa Skaparens auktoritet? För ingen utom den unika Guden äger kraften att upprätta ett sådant förbund. Framträdandet av regnbågen, om och om igen, kungör förbundet mellan Skaparen och mänskligheten för människan och kallar hennes uppmärksamhet till det. I det fortlöpande framträdandet av förbundet mellan Skaparen och mänskligheten är det som visas för mänskligheten inte en regnbåge eller själva förbundet, utan Skaparens oföränderliga auktoritet. Regnbågens framträdande, om och om igen, visar på Skaparens oerhörda och mirakulösa gärningar på dolda ställen, och samtidigt är det en livfull reflektion av Skaparens auktoritet som aldrig skall blekna och aldrig skall förändras. Är detta inte en uppvisning av en annan aspekt av Skaparens unika auktoritet?

3. Guds välsignelser

1 Mos 17:4–6 ”För min del, se, mitt förbund är med dig, och du skall bli en fader till många folk. Ditt namn skall inte heller längre vara Abram, utan ditt namn skall vara Abraham, för jag har gjort dig till fader för många folk. Och jag skall göra dig synnerligen fruktsam, och jag skall låta folk och kungar utgå från dig.”

1 Mos 18:18–19 ”Abraham skall helt säkert bli ett stort och mäktigt folk, och alla folk på jorden skall vara välsignade genom honom. Ty jag känner honom, att han kommer att befalla sina barn och sitt hushåll, och att de skall hålla sig till Jehovas väg, utöva rättvisa och dom, så att Jehova kan skänka det som han har lovat åt Abraham.”

1 Mos 22:16–18 ”Jag har svurit vid mig själv”, sade Jehova, ”ty eftersom du har gjort detta och inte har undanhållit din son, din ende son, kommer jag att välsigna dig med välsignelse och föröka din säd med tillökning som stjärnorna på himlen och sanden som finns på havets strand, och din säd skall besitta sina fienders portar, och i din säd skall alla folk på jorden vara välsignade, därför att du har lytt min röst.”

Job 42:12 Jehova välsignade alltså slutet av Jobs levnad mer än dess början, för han fick fjorton tusen får, och sex tusen kameler, och ett tusen par oxar, och ett tusen åsneston.

Det unika sättet och karaktärsdragen hos Skaparens yttranden är en symbol för Skaparens unika identitet och auktoritet

Många önskar söka, och vinna, Guds välsignelser, men det är inte alla som kan vinna dessa välsignelser, för Gud har sina egna principer och välsignar människan på sitt eget sätt. De löften som Gud ger människan, och det mått av nåd han visar människan, fördelas utifrån människans tankar och gärningar. Så vad är det då som Guds välsignelser visar? Vad kan människor se i dem? Låt oss för närvarande bortse från diskussionen om vilka sorters människor Gud välsignar, eller principerna för Guds välsignelse av människan. Låt oss i stället titta på Guds välsignelser av människan i syfte att lära känna Guds auktoritet, utifrån perspektivet att lära känna Guds auktoritet.

De fyra bibeltexterna ovan återger alla olika berättelser där Gud välsignar människan. De ger en detaljerad beskrivning av mottagarna av Guds välsignelser, såsom Abraham och Job, och av anledningarna till att Gud gav sina välsignelser och vad som innefattades i dessa välsignelser. Tonen i och sättet hos Guds yttranden, och det perspektiv och den position som han talade utifrån, gör att människor kan förstå att den som utfärdar välsignelser och mottagaren av sådana välsignelser har en klart särskiljbar identitet, status och substans. Yttrandenas ton och sätt, och den position de uttalades från, är unika för Gud, som har Skaparens identitet. Han har auktoritet och makt, och Skaparens heder, och ett majestät som inte tillåter något tvivel från människan.

Låt oss först titta på Första Mosebok 17:4–6: ”För min del, se, mitt förbund är med dig, och du skall bli en fader till många folk. Ditt namn skall inte heller längre vara Abram, utan ditt namn skall vara Abraham, för jag har gjort dig till fader för många folk. Och jag skall göra dig synnerligen fruktsam, och jag skall låta folk och kungar utgå från dig.” Dessa ord var det förbund som Gud upprättade med Abraham, och Guds välsignelse av Abraham: Gud skulle göra Abraham till anfader åt flera nationer, skulle göra honom synnerligen fruktsam, och skulle göra nationer av honom, och kungar skulle komma från honom. Ser du Guds auktoritet i dessa ord? Och hur ser du sådan auktoritet? Vilken aspekt av Guds auktoritets substans ser du? När man tittar närmare på orden är det inte svårt att upptäcka att Guds auktoritet och identitet tydligt avslöjas i ordalydelsen i Guds yttranden. När Gud säger ”mitt förbund är med dig, och du skall bli … jag har gjort dig … jag skall göra dig …”, till exempel, är fraser som ”du skall bli” och ”jag skall göra”, vars ordalydelse bestyrker Guds identitet och auktoritet, på ett vis en indikation på Skaparens trofasthet; på ett annat vis är de speciella ord som används av Gud, som äger Skaparens identitet – samtidigt som de är en del av den konventionella vokabulären. Om någon uttrycker förhoppningen att en annan person ska bli synnerligen fruktsam, att denne ska ge upphov till nationer och att kungar ska komma från honom, då är det utan tvekan en sorts önskan, och det är inte något löfte eller någon välsignelse. Och därför vågar människor inte säga ”Jag ska göra dig till det eller det, du ska si och så”, för de vet att de inte har någon sådan kraft; det är inte deras sak att bestämma, och även om de säger sådana saker skulle deras ord vara tomma, och meningslösa, och komma från deras egen önskan och ambition. Vågar människor uttala sig så högtravande om de känner att de inte kan uppnå sina önskningar? Alla önskar sina ättlingar väl, och hoppas att de ska bli storslagna och framgångsrika. ”Vilken fantastisk framtid det skulle vara om en av dem blev kejsare! Om någon blev en guvernör skulle det också vara bra – så länge de är viktiga!” Sådant önskar alla människor, men människor kan bara önska sina ättlingar välsignelser, och de kan inte uppfylla sina löften eller få dem att besannas. I sitt hjärta vet alla klart och tydligt att de inte har den kraft som behövs för att uppnå något sådant, för allt i deras liv är bortom deras kontroll, så hur skulle de kunna styra andras öde? Anledningen till att Gud däremot kan säga sådana ord är att Gud äger sådan auktoritet och kan uppnå och förverkliga de löften han ger människan, och han kan förmå alla de välsignelser han ger människan att besannas. Människan skapades av Gud, och för Gud vore det en barnlek att göra någon synnerligen fruktsam; att göra någons ättlingar framgångsrika skulle bara kräva ett ord från honom. Han skulle aldrig behöva jobba sig svettig för något sådant, eller grubbla, eller slå knut på dig själv över en sådan sak; detta är Guds själva kraft, Guds själva auktoritet.

Efter att ha läst ”Abraham skall helt säkert bli ett stort och mäktigt folk, och alla folk på jorden skall vara välsignade genom honom” i Första Mosebok 18:18, kan ni känna Guds auktoritet? Kan ni känna Skaparens utomordentlighet? Kan ni känna Skaparens överhöghet? Guds ord har en visshet. Gud säger inte sådana ord på grund av, eller som representation för, sin övertygelse om framgång; i stället är de beviset för auktoriteten i Guds yttranden, och de är ett påbud som uppfyller Guds ord. Det finns två uttryck som ni bör lägga märke till här. När Gud säger ”Abraham skall helt säkert bli ett stort och mäktigt folk, och alla folk på jorden skall vara välsignade genom honom”, finns det någon tvetydighet i dessa ord? Finns det något element av oro? Finns det något element av rädsla? På grund av orden ”skall helt säkert” och ”skall vara” i Guds yttranden har dessa element, som är speciella för människan och ofta märks hos henne, aldrig någon relevans för Skaparen. Ingen skulle våga använda sådana ord i sina välgångsönskningar till andra, ingen skulle våga att med sådan övertygelse välsigna någon annan med en stor och mäktig nation, eller lova att alla nationer på jorden ska välsignas genom honom. Ju mer visshet det finns i Guds ord, desto mer bevisar de något – och vad är detta något? De bevisar att Gud har sådan auktoritet, att hans auktoritet kan uppnå dessa saker och att det oundvikligen ska bli så. Gud var helt säker i sitt hjärta, utan minsta tvekan, på allt det han välsignade Abraham med. Dessutom skulle allt det han lovade uppfyllas enligt hans ord, och ingen kraft skulle kunna ändra, hindra, minska eller störa uppfyllelsen. Oavsett vad som hände kunde ingenting upphäva eller påverka uppfyllelsen och fullbordandet av Guds ord. Sådan är makten i de ord som yttras från Skaparens mun, och Skaparens auktoritet, som inte tillåter människans förnekelse! När du läst dessa ord, tvivlar du fortfarande? Dessa ord uttalades från Guds mun, och det finns kraft, majestät och auktoritet i Guds ord. En sådan makt och auktoritet, och den oundvikliga uppfyllelsen av fakta, går inte att uppnå för någon skapad eller icke-skapad varelse, och de går inte att överträffa för någon skapad eller icke-skapad varelse. Endast Skaparen kan samtala med människan med sådan ton och intonation, och fakta har bevisat att hans löften inte är tomma ord, eller fåfäng skrytsamhet, utan uttryck för den unika auktoritet som omöjligen kan överträffas av någon person, någon företeelse eller något föremål.

Vad är skillnaden mellan ord som Gud uttalat och ord som människan uttalat? När du läser dessa ord, som uttalats av Gud, så känner du makten i Guds ord, och Guds auktoritet. Hur känner du när du hör människor uttala liknande ord? Tänker du att de är oerhört arroganta, och skrytsamma, och att de visar upp sig själva? För de har inte den kraften, de äger ingen sådan auktoritet, och därför är de fullständigt oförmögna att uppnå sådana saker. Att de är så säkra på sina egna löften visar bara hur vårdslösa deras kommentarer är. Om människor säger sådana ord är de otvivelaktigt arroganta, och har en överdriven tro på sin egen förmåga, och avslöjar sig som ett klassiskt exempel på ärkeängelns sinnelag. Dessa ord kom från Guds mun; uppfattar du något element av arrogans där? Känner du att Guds ord bara är ett skämt? Guds ord är auktoritet, Guds ord är fakta, och innan orden uttalats från hans mun, det vill säga, när han fattar beslutet att göra någonting, då har den saken redan blivit fullbordad. Man kan säga att allt som Gud sa till Abraham var ett förbund som Gud upprättade med Abraham, och ett löfte från Gud till Abraham. Detta löfte var ett etablerat faktum, och ett fullbordat faktum, och dessa fakta uppfylldes efter hand i Guds tankar enligt Guds plan. Och därmed betyder det inte att Gud har ett arrogant sinnelag om han uttalar sådana ord, för Gud kan uträtta sådana saker. Han har sådan kraft och auktoritet, och han är fullt kapabel att uppnå dessa saker, och deras fullbordan ligger helt inom ramen för vad han kan göra. När ord som dessa yttras från Guds mun är de en uppenbarelse av och ett uttryck för Guds sanna sinnelag, en fullkomlig uppenbarelse och manifestation av Guds substans och auktoritet, och det finns ingenting som är mer passande och lämpligt som bevis för Skaparens identitet. Sättet, tonen och ordalydelsen i sådana yttranden är just ett uttryck för Skaparens identitet, och de stämmer fullkomligt överens med uttrycket av Guds egen identitet, och i dem finns ingen förespegling eller orenhet; de är helt och fullt den fullkomliga förevisningen av Skaparens substans och auktoritet. När det gäller de skapade varelserna äger de varken den auktoriteten eller den substansen; än mindre äger de den kraft som Gud ger. Om människan visade upp ett sådant beteende så skulle det med säkerhet vara ett uttryck för hennes fördärvade sinnelag, och det skulle bero på inblandningen av människans arrogans och vilda ärelystnad, och blottläggandet av illvilliga avsikter av ingen mindre än djävulen, Satan, som önskar förleda människor och locka dem att svika Gud. Och hur ser Gud på det som avslöjas av ett sådant språk? Gud skulle säga att du vill tillskansa dig hans position och att du vill ge dig ut för att vara han och ersätta honom. När du härmar tonen i Guds yttranden är din avsikt att ersätta Guds plats i hjärtat på människor, att lägga beslag på den mänsklighet som rätteligen tillhör Gud. Detta är inget annat än Satan; detta är agerandet hos ättlingarna till den ärkeängel som är outhärdlig för himlen. Ibland er, finns det några som någonsin har härmat Gud på ett visst sätt genom att uttala några ord med avsikten att vilseleda och bedra människor och få dem att tro att deras egna ord och gärningar bar Guds auktoritet och makt, som om den här personens substans och identitet vore unika, och till och med som om tonfallet i personens ord liknade Guds? Har ni någonsin gjort något sådant? Har ni någonsin härmat Guds tonfall i ert tal, med gester som antytts representera Guds sinnelag, med dess förmodade makt och auktoritet? Agerar de flesta av er ofta, eller planerar att agera, på ett sådant sätt? Nu, när ni verkligen ser, upplever och känner Skaparens auktoritet, och när ni tittar tillbaka på vad ni brukat göra, och vad ni brukat avslöja om er själva, känner ni er äcklade? Ser ni er tarvlighet och skamlöshet? När man analyserat sinnelaget och substansen hos sådana människor, kan man säga att de är helvetets avskyvärda avkomma? Kan man säga att alla som gör sådana saker drar skam över sig själva? Inser ni hur allvarligt detta är? Och exakt hur allvarligt är det? Avsikten hos människor som beter sig på det här viset är att härma Gud. De vill vara Gud, och de vill få människor att dyrka dem som Gud. De vill upphäva Guds plats i hjärtat hos människor och göra sig av med den Gud som verkar bland människorna, för att uppnå sin strävan att styra människor, och sluka människor, och ta dem i besittning. Alla har sådana undermedvetna önskningar och strävanden, och alla lever i en sådan fördärvad, satanisk substans och lever i en sådan satanisk natur där de är Guds fiender, och förråder Gud, och vill bli Gud. Efter min gemenskap om ämnet Guds auktoritet, önskar ni eller strävar ni fortfarande efter att utge er för att vara Gud, eller att härma Gud? Och vill ni fortfarande vara Gud? Vill ni fortfarande bli Gud? Guds auktoritet kan inte efterliknas av människan och Guds identitet och status kan inte personifieras av människan. Även om du klarar att härma Guds tonfall när han talar så kan du inte efterlikna Guds substans. Även om du kan stå på Guds plats och ge dig ut för att vara Gud kan du aldrig göra det som Gud avser att göra, och du kommer aldrig att kunna härska över och befalla alla ting. I Guds ögon kommer du alltid att vara en liten varelse, och oavsett hur stora dina färdigheter och förmågor är, oavsett hur många gåvor du har – hela du är under Skaparens herravälde. Även om du kan uttala några förhastade ord kan detta varken visa att du har Skaparens substans eller representera att du äger Skaparens auktoritet. Guds auktoritet och kraft är Guds egen substans. De är inte inlärda, eller tillagda utifrån, utan är den inneboende substansen hos Gud själv. Därför kan relationen mellan Skaparen och de skapade varelserna aldrig förändras. Som en av de skapade varelserna måste människan hålla sig på sin plats och uppträda samvetsgrant, och plikttroget vakta det som anförtros honom av Skaparen. Och människan får inte bete sig opassande, eller göra saker som är bortom hennes förmågor, eller göra saker som Gud avskyr. Människan får inte försöka vara storslagen, eller exceptionell, eller högre än någon annan, eller försöka bli Gud. Det är så människan inte ska sträva efter att vara. Att försöka bli storslagen eller exceptionell är löjligt. Att försöka bli Gud är ännu mer vanhedrande; det är avskyvärt och föraktligt. Det som är lovvärt, och det som de skapade varelserna borde hålla fast vid mer än någonting annat, är att bli en sann skapad varelse; detta är det enda mål som människor borde eftersträva.

Skaparens auktoritet begränsas inte av tid, rum eller geografi, och Skaparens auktoritet är omätlig

Låt oss titta på Första Mosebok 22:17–18 Detta är ytterligare ett avsnitt där Jehova Gud talar, där han säger till Abraham: ”kommer jag att välsigna dig med välsignelse och föröka din säd med tillökning som stjärnorna på himlen och sanden som finns på havets strand, och din säd skall besitta sina fienders portar, och i din säd skall alla folk på jorden vara välsignade, därför att du har lytt min röst.” Jehova Gud välsignar Abraham många gånger och säger att hans ättlingar ska föröka sig – och hur mycket ska de föröka sig? I den utsträckning som Skriften talar om: ”som stjärnorna på himlen och sanden som finns på havets strand”. Med andra ord ville Gud skänka Abraham efterkommande lika talrika som stjärnorna på himlen, lika oräkneliga som sandkornen på havets strand. Gud talade i bilder, och utifrån bilderna är det inte svårt att se att Gud inte bara tänkte skänka Abraham en, två eller ens tusentals ättlingar, utan ett oräkneligt antal, tillräckligt många för att bilda en mångfald av nationer, för Gud lovade Abraham att han skulle bli far åt många nationer. Och beslöts det antalet av människan, eller beslöts det av Gud? Kan människan styra över hur många ättlingar hon får? Är det hon som bestämmer? Det är inte ens människan som bestämmer om hon ska få många eller inte, än mindre så många som ”stjärnorna på himlen och sanden som finns på havets strand”. Vem önskar inte ättlingar talrika som stjärnorna? Tyvärr blir det inte alltid som du vill. Oavsett hur skicklig eller kapabel människan är, är det inte hon som bestämmer; ingen kan stå utanför det som Gud har förordnat. Så mycket han tillåter dig, det är så mycket du får: Om Gud ger dig lite, då kommer du aldrig att få mycket, och om Gud ger dig mycket, då är det ingen mening med att vara förbittrad över hur mycket du har. Är det inte så? Allt detta är Guds beslut, inte människans! Människan styrs av Gud, och ingen är undantagen!

När Gud sa ”jag kommer att föröka din säd” var det ett förbund som Gud upprättade med Abraham, och precis som regnbågsförbundet skulle det upprätthållas i evighet, och det var också ett löfte av Gud till Abraham. Endast Gud är berättigad och förmögen och göra så att detta löfte blir uppfyllt. Oavsett om människan tror på det eller inte, oavsett om människan accepterar det eller inte, och oavsett hur människan ser på det, och hur hon betraktar saken, så ska allt detta bli uppfyllt, till punkt och pricka, enligt de ord som Gud uttalat. Guds ord kommer inte att förändras på grund av förändringar i människans vilja eller föreställningar, och de kommer inte att förändras på grund av förändringar hos någon person, någon företeelse eller något föremål. Allting må försvinna, men Guds ord förblir i evighet. Tvärtom – den dag då alla ting försvinner är just den dag då Guds ord fullbordas fullständigt, för han är Skaparen, och han äger Skaparens auktoritet, och Skaparens makt, och han härskar över allting och all livskraft. Han kan göra så att någonting kommer ur ingenting, eller att någonting blir till ingenting, och han styr omvandlingen av alla ting från levande till döda – så för Gud skulle ingenting kunna vara enklare än att föröka någons säd. För människan låter det befängt, som en saga, men för Gud är det som han beslutar att göra, och lovar att göra, inte befängt, eller någon saga. I stället är det ett faktum som Gud redan har sett, och som helt säkert ska uppfyllas. Förstår ni det? Bevisar fakta att Abrahams ättlingar var talrika? Och hur talrika, exakt? Lika talrika som ”stjärnorna på himlen och sanden som finns på havets strand”, som Gud sa? Spreds de över alla nationer och områden, överallt i världen? Och vad var det som åstadkom detta faktum? Var det auktoriteten i Guds ord? I hundratals, eller tusentals, år efter det att Gud uttalat sina ord fortsatte Guds ord att uppfyllas, och de blev ständigt till fakta; detta är kraften hos Guds ord, och ett bevis på Guds auktoritet. När Gud skapade allting i begynnelsen sa Gud låt det bli ljus, och det blev ljus. Detta skedde mycket fort, det uppnåddes mycket snabbt, och det blev ingen fördröjning i dess fullbordan och uppfyllelse; effekten av Guds ord blev omedelbar. Båda sakerna uppvisade Guds auktoritet, men när Gud välsignade Abraham lät han människan se en annan sida av substansen i Guds auktoritet, och lät människan se hur ovärderlig Skaparens auktoritet är, och dessutom lät han människan se en verkligare, mer utsökt sida av Skaparens auktoritet.

När Guds ord väl uttalas tar Guds auktoritet över utförandet av verket, och det faktum som Guds mun lovat börjar gradvis förverkligas. Bland alla ting börjar förändringar visa sig i allting till följd av orden, på samma sätt som gräset blir grönt, blommorna blommar, knopparna bildas på träden, fåglarna börjar sjunga, gässen återvänder och fälten myllrar av människor när våren kommer … När våren kommer förnyas allt, och detta är Skaparens mirakulösa verk. När Gud uppfyller sina löften förnyas och förändras allting i himlen och på jorden i enlighet med Guds tankar – ingen är undantagen. När ett åtagande eller löfte uttalas från Guds mun tjänar alla ting till att uppfylla det, och de styrs för att uppfylla det, och alla skapade varelser ordnas och arrangeras under Skaparens herravälde, och spelar sin respektive roll, och fyller sin respektive funktion. Detta är manifestationen av Skaparens auktoritet. Vad ser du i detta? Hur känner du Guds auktoritet? Har Guds auktoritet något omfång? Finns det någon tidsgräns? Kan den sägas ha någon särskild höjd, eller någon särskild längd? Kan den sägas ha någon särskild storlek eller styrka? Kan den mätas med människans dimensioner? Guds auktoritet växlar inte mellan på och av, kommer inte och går, och det finns ingen som kan mäta exakt hur stor hans auktoritet är. Oavsett hur lång tid som förflyter – när Gud välsignar någon kommer den välsignelsen att fortsätta, och dess fortsättning vittnar om Guds omätbara auktoritet, och låter mänskligheten skåda återuppträdandet av Skaparens aldrig sinande livskraft, om och om igen. Varje manifestation på hans auktoritet är ett perfekt uttryck för orden från hans mun, och det uttrycks för allting, och för mänskligheten. Dessutom är allting som hans auktoritet åstadkommer utsökt bortom all jämförelse, och fullständigt felfritt. Man kan säga att hans tankar, hans ord, hans auktoritet och allt verk som han utför är en ojämförligt vacker bild, och för de skapade varelserna är människans språk oförmöget att uttrycka dess betydelse och värde. När Gud avger ett löfte till en person, oavsett om det gäller var han bor, eller vad han gör, hans bakgrund före eller efter det att han mottagit löftet, eller hur stora omvälvningar han upplevt i sin livsmiljö – känner Gud allt detta som sin egen ficka. Oavsett hur lång tid som förflyter sedan Guds ord uttalats, så är det för honom som om de just yttrats. Det vill säga, Gud har kraften, och har sådan auktoritet, att han kan hålla reda på, styra och förverkliga varje löfte han avger till mänskligheten, och oavsett vad löftet är, oavsett hur lång tid det tar för det att uppfyllas fullständigt, och dessutom, oavsett hur stor bredd dess uppfyllande omfattar – till exempel tid, geografi, ras och så vidare – så ska löftet infrias, och förverkligas, och därtill kommer dess infriande och förverkligande inte att kräva den minsta ansträngning av honom. Och vad bevisar detta? Att bredden i Guds auktoritet och kraft är tillräcklig för att kunna härska över hela universum, och hela mänskligheten. Gud gjorde ljuset, men det betyder inte att Gud enbart förvaltar ljuset, eller att han enbart förvaltar vattnet för att han skapade vattnet, och att allting annat är utan samband med Gud. Är inte det ett missförstånd? Även om Guds välsignelse av Abraham gradvis hade bleknat från människans minne efter flera hundra år, förblev ändå löftet detsamma för Gud. Det var fortfarande på väg att uppfyllas, och det hade aldrig upphört. Människan hade aldrig känt till eller hört talas om hur Gud utövade sin auktoritet, hur allt styrdes och ordnades och hur många underbara berättelser som utspelade sig bland alla ting i Guds skapelse under denna tid, men alla underbara delar i uppvisandet av Guds auktoritet och uppenbarelsen av hans gärningar förmedlades och upphöjdes bland alla ting, alla ting visade och talade om Skaparens mirakulösa gärningar, och varje så ofta berättad historia om Skaparens suveränitet över alla ting ska förkunnas av alla ting i evighet. Den auktoritet med vilken Gud härskar över allting, och Guds kraft, visar för alla ting att Gud är närvarande överallt och alltid. När du har bevittnat Guds auktoritets och krafts allestädesnärvaro kommer du att se att Gud är närvarande överallt och alltid. Guds auktoritet och kraft begränsas inte av tid, geografi, rum eller någon person, materia eller föremål. Bredden i Guds auktoritet och kraft överträffar människans fantasi; den är ofattbar för människan, omöjlig för människan att föreställa sig, och människan kommer aldrig att känna till den fullständigt.

En del människor tycker om att dra slutsatser och fantisera, men hur långt kan människans fantasi sträcka sig? Kan den gå bortom den här världen? Är människan kapabel att sluta sig till och föreställa sig äktheten och exaktheten i Guds auktoritet? Är människans slutledningsförmåga och fantasi tillräckliga för att hon ska uppnå kunskap om Guds auktoritet? Kan dessa saker få människan att verkligen förstå och underkasta sig Guds auktoritet? Fakta bevisar att människans slutledningsförmåga och fantasi kommer enbart från hennes intellekt, och de ger inte den minsta hjälp eller fördel när det gäller människans kännedom om Guds auktoritet. Efter att ha läst science fiction kan några människor föreställa sig månen, och hur stjärnorna är. Det betyder inte att människan har någon förståelse för Guds auktoritet. Människans fantasi är bara just det: fantasi. Fakta i dessa frågor, det vill säga, deras koppling till Guds auktoritet, har hon inget som helst grepp om. Om du har varit på månen, än sen då? Visar det att du har en multidimensionell förståelse för Guds auktoritet? Visar det att du kan föreställa sig bredden i Guds auktoritet och kraft? Eftersom människans slutledningsförmåga och fantasi inte kan göra det möjligt för henne att känna till Guds auktoritet, vad ska människan göra? Det klokaste alternativet skulle vara att inte dra några slutsatser eller fantisera, vilket innebär att människan aldrig får förlita sig på fantasin eller göra sig beroende av slutsatser när det gäller Guds auktoritet. Vad är det jag vill säga er här? Kunskap om Guds auktoritet, Guds kraft, Guds egen identitet och Guds substans kan inte uppnås genom att du förlitar dig på din fantasi. Eftersom du inte kan förlita dig på fantasin för att lära känna Guds auktoritet, hur ska du då kunna uppnå en sann kunskap om Guds auktoritet? Genom att äta och dricka Guds ord, genom gemenskap och genom att uppleva Guds ord kommer du att få en gradvis upplevelse och styrkande av Guds auktoritet, och därmed kommer du att få en gradvis förståelse och tilltagande kunskap om den. Det är det enda sättet att uppnå kunskapen om Guds auktoritet; det finns inga genvägar. Att be er att inte fantisera är inte det samma som att be er att sitta passivt och vänta på undergången, eller hindra er från att göra någonting. Att inte använda hjärnan för att tänka eller fantisera betyder att inte använda logik för att dra slutsatser, att inte använda kunskap för att analysera, att inte använda vetenskap som grund, utan att i stället förstå, styrka och bekräfta att den Gud du tror på har auktoritet, och bekräfta att han har suveränitet över ditt öde och att hans kraft alltid visar att han är den sanne Guden själv, genom Guds ord, genom sanningen, genom allting som du möter i livet. Detta är det enda sättet för någon att uppnå en förståelse för Gud. En del säger att de vill hitta ett enkelt sätt att uppnå detta mål, men kan ni tänka ut något sådant sätt? Jag säger dig – det finns inget behov av att tänka: Det finns inga andra sätt! Det enda sättet är att samvetsgrant och orubbligt lära känna och styrka vad Gud har och är genom varje ord han uttrycker och allting som han gör. Det är det enda sättet att lära känna Gud. För vad Gud har och är, och allting som har med Gud att göra, är inte ihåligt och tomt – utan verkligt.

Det faktum att Skaparen har kontroll och herravälde över allting och alla levande varelser berättar om Skaparens auktoritets sanna existens

På samma sätt är Jehovas välsignelse av Job nedtecknad i Jobs bok. Vad skänkte Gud till Job? ”Jehova välsignade alltså slutet av Jobs levnad mer än dess början, för han fick fjorton tusen får, och sex tusen kameler, och ett tusen par oxar, och ett tusen åsneston” (Job 42:12). Utifrån människans perspektiv, vad var de saker som Job fick? Var de människans tillgångar? Med dessa tillgångar, skulle Job ha varit rik på den tiden? Och hur skaffade han sig sådana tillgångar? Vad var det som orsakade hans rikedom? Det är självklart att det var på grund av Guds välsignelse som Job kom att äga dem. Hur Job såg på tillgångarna, och hur han betraktade Guds välsignelse, är ingenting vi ska gå in på här. När det gäller Guds välsignelser längtar alla människor, dag och natt, efter att bli välsignade av Gud, men människan har ingen kontroll över hur många tillgångar hon kan få under sitt liv, eller huruvida hon kan ta emot några välsignelser från Gud – och det är ett obestridligt faktum! Gud har auktoritet, och har makten att skänka människan vilka tillgångar som helst, att tillåta människan att erhålla vilken gåva som helst, men det finns en princip bakom Guds välsignelser. Vilken sorts människor välsignar Gud? Dem han tycker om, förstås! Abraham och Job välsignades båda av Gud, men de välsignelser som de mottog var inte likadana. Gud välsignade Abraham med ättlingar lika talrika som sanden och stjärnorna. När Gud välsignade Abraham gjorde han så att en mans ättlingar, en nation, blev kraftfull och blomstrande. I detta härskade Guds auktoritet över mänskligheten, som andades Guds andedräkt bland alla ting och levande varelser. Under Guds suveräna auktoritet existerade och förökade sig denna mänsklighet med den hastighet, och inom den ram som Gud hade beslutat. Såväl nationens vitalitet och expansionshastighet som dess livslängd var specifika delar av Guds arrangemang, och principen bakom allt detta byggde enbart på det löfte Gud avgett till Abraham. Detta betyder att oavsett omständigheterna skulle Guds löfte fortsätta uppfyllas utan hinder och förverkligas under Guds auktoritets försyn. I Guds löfte till Abraham skulle Abrahams ättlingar inte riskera att utrotas, oavsett världens omvälvningar, oavsett tidsålder, oavsett vilka katastrofer mänskligheten fick utstå, och deras nation skulle inte dö ut. Guds välsignelse av Job, däremot, gjorde honom till en mycket rik man. Vad Gud gav honom var en rad levande skapade varelser som andades, och detaljerna – deras antal, deras förökningshastighet, överlevnadstal, fettmängd och så vidare – kontrollerades också av Gud. Även om dessa levande varelser inte ägde någon talförmåga var de också en del av Skaparens arrangemang, och principen bakom Guds arrangemang var i enlighet med den välsignelse Gud lovade Job. I Guds välsignelse av Abraham och Job var den auktoritet med vilken Skaparen härskade över allting, och alla levande varelser, densamma, även om det som utlovades var olika saker. Varje detalj i Guds auktoritet och makt uttrycks i hans olika löften och välsignelser till Abraham och Job, och visar än en gång för mänskligheten att Guds auktoritet går långt bortom vad människan kan föreställa sig. Dessa detaljer berättar ännu en gång för människan att om hon vill lära känna Guds auktoritet, så går detta bara att uppnå genom Guds ord och genom att uppleva Guds verk.

Guds suveräna auktoritet över allting gör det möjligt för människan att inse ett faktum: Guds auktoritet finns inte bara i orden ”Och Gud sade, ’Låt det bli ljus’, och det blev ljus, och ’Låt det finnas ett valv’, och det blev ett valv, och ’Låt det finnas land’, och det blev land”, utan dessutom i hur han fick ljuset att fortsätta, förhindrade himlavalvet från att försvinna och höll marken för evigt avskild från vattnet, liksom i detaljerna kring hur han härskade över och förvaltade de skapade varelserna: ljuset, himlavalvet och marken. Vad mer ser ni i Guds välsignelse av mänskligheten? Det är tydligt att Guds fotspår inte försvann sedan han välsignat Abraham och Job, för han hade just börjat utöva sin auktoritet, och han avsåg att förverkliga vartenda ett av sina ord, och få varje detalj i det han sagt att inträffa, och därför fortsatte han under de följande åren att göra allt som han hade avsett. Eftersom Gud har auktoritet kanske det ser ut för människan som om Gud bara talar och aldrig lyfter ett finger för att alla angelägenheter och ting ska uppnås. Att tänka sig det är lite löjligt! Om du bara antar ett ensidigt perspektiv på Guds upprättande av sitt förbund med människan i ord, och på Guds åstadkommande av allting med ord, och du inte kan se de olika tecknen och fakta som pekar på att Guds auktoritet härskar över alltings existens, då är din förståelse av Guds auktoritet alltför ihålig och löjlig! Om människan föreställer sig Gud sådan, då måste det sägas att människans kunskap om Gud har tagit en sista utväg, och har kommit till en återvändsgränd, för den Gud som människan föreställer sig är bara en maskin som utfärdar order, och inte den Gud som äger auktoritet. Vad har du insett utifrån exemplen med Abraham och Job? Har du sett den verkliga sidan av Guds auktoritet och kraft? När Gud hade välsignat Abraham och Job stannade han inte där han var, och inte heller satte han sina budbärare i arbete medan han väntade på att få se resultatet. Tvärtom, så snart Gud hade yttrat sina ord började allt, under Guds auktoritets vägledning, inrätta sig efter det verk Gud avsåg att uträtta, och de människor, ting och föremål som Gud krävde förbereddes. Det vill säga, så snart orden yttrats från Guds mun började Guds auktoritet utövas i hela landet, och han satte en kurs för att uppnå och uppfylla de löften han hade gett Abraham och Job, samtidigt som han gjorde alla lämpliga planer och förberedelser för allt som behövdes för varje steg och nyckelfas i det han planerade att utföra. Under denna tid styrde Gud inte bara sina budbärare, och också alla ting som hade skapats av honom. Det vill säga, omfattningen inom vilken Guds auktoritet utövades innefattade inte bara budbärarna, utan dessutom alla ting, som styrdes för att överensstämma med det verk som han avsåg fullborda; dessa utgjorde de specifika sätt med vilka Guds auktoritet utövades. Några av er kanske i er fantasi har följande förståelse av Guds auktoritet: Gud har auktoritet, och Gud har kraft, så Gud behöver bara stanna kvar i den tredje himlen, eller behöver bara stanna kvar på en specifik plats, och behöver inte göra något visst arbete, och hela Guds verk fullbordas i hans tankar. Några kanske också tror att även om Gud välsignade Abraham behövde Gud inte göra någonting, utan det var tillräckligt att han bara uttalade sina ord. Är detta vad som faktiskt hände? Självklart inte! Även om Gud har auktoritet och kraft är hans auktoritet sann och verklig, inte tom. Äktheten och verkligheten i Guds auktoritet och kraft uppenbaras och förkroppsligas gradvis i hans skapande av allting, och herravälde över allting, och i den process genom vilken han leder och förvaltar mänskligheten. Varje metod, varje perspektiv och varje detalj i Guds suveränitet över mänskligheten och allting, och hela det verk han uppnått, liksom hans förståelse av allting – de bevisar bokstavligen att Guds auktoritet och kraft inte är några tomma ord. Hans auktoritet och kraft visas och uppenbaras ständigt, och i alla ting. Dessa manifestationer och uppenbarelser berättar om Guds auktoritets verkliga existens, för han använder sin auktoritet och kraft för att fortsätta sitt verk, och för att befalla alla ting, och för att härska över allting i varje stund, och hans kraft och auktoritet kan inte ersättas av änglarna, eller av Guds budbärare. Gud beslutade vilka välsignelser han skulle skänka till Abraham och Job – det var Guds beslut. Även om det var Guds budbärare som personligen besökte Abraham och Job så var deras handlingar i enlighet med Guds påbud, och under Guds auktoritet, och de var också under Guds suveränitet. Även om människan ser Guds budbärare besöka Abraham, och inte ser Jehova Gud personligen göra någonting i det som Bibeln återger, är den enda som i själva verket faktiskt utövar kraft och auktoritet Gud själv, och det tål inget tvivel från någon människa! Även om du har sett att änglarna och budbärarna äger stor kraft, och har utfört mirakel, eller att de har gjort saker som Gud uppdragit åt dem, är deras handlingar enbart till för att utföra Guds uppdrag, och visar på intet sätt Guds auktoritet – för ingen människa och inget föremål har, eller äger, Skaparens auktoritet att skapa allting och härska över allting. Och därmed kan ingen människa och inget föremål utöva eller visa på Skaparens auktoritet.

Skaparens auktoritet är oföränderlig och okränkbar

Vad har ni sett i dessa delar av skriften? Har ni sett att det finns en princip bakom Guds utövande av sin auktoritet? Till exempel, Gud använder en regnbåge för att upprätta ett förbund med människan, och han placerar en regnbåge bland molnen för att förmedla till människan att han aldrig mer skulle förstöra jorden med en översvämning. Är den regnbåge som människor ser idag fortfarande densamma som den som uttalades från Guds mun? Har dess natur och innebörd förändrats? Utan tvivel är svaret nej, det har den inte. Gud använde sin auktoritet för att utföra den här gärningen, och det förbund som han upprättade med människan har fortlevt till idag, och tidpunkten för förbundet att ändras är, förstås, Guds beslut. Efter det att Gud sade ”sätter min båge i molnet” har han alltid hållit förbundet, ända fram till idag. Vad ser du i detta? Även om Gud äger auktoritet och kraft är han väldigt noggrann och principfast i det han gör, och han håller sitt ord. Hans noggrannhet, och principerna bakom hans handlingar, visar Skaparens okränkbarhet och hur oövervinnelig hans auktoritet är. Trots att han äger överlägsen auktoritet och har herraväldet över allting, och trots att han har kraften att härska över alla ting, har Gud aldrig skadat eller avbrutit sin egen plan, och varje gång han utövar sin auktoritet så gör han det i strikt överensstämmelse med sina egna principer, och han följer exakt den plan som uttalats från hans mun, och han följer stegen och målen i sin plan. Självklart lyder alla ting som Gud härskar över också under de principer enligt vilka Gud utövar sin auktoritet, och ingen människa eller sak är undantagen från det som hans auktoritet ordnar, och inte heller kan de förändra principerna för utövandet av Guds auktoritet. I Guds ögon får de som välsignats ta emot den goda lycka som hans auktoritet orsakat, och de som förbannats blir bestraffade på grund av hans auktoritet. Under Guds suveräna auktoritet är ingen människa eller sak undantagen utövandet av hans auktoritet, och ingen kan heller ändra principerna enligt vilken auktoriteten utövas. Skaparens auktoritet förändras inte på grund av växlingar i någon faktor, och på ett liknande sätt förändras inte heller de principer utifrån vilka han utövar sin auktoritet av någon som helst anledning. Himmel och jord kan genomgå stora omvälvningar, men Skaparens auktoritet kommer inte att förändras; alla ting kan förgås, men Skaparens auktoritet kommer aldrig att försvinna. Detta är substansen i Skaparens oföränderliga och okränkbara auktoritet, och detta är vad som gör Skaparen unik!

Orden nedan är nödvändiga för att man ska lära känna Guds auktoritet, och deras innebörd återges i gemenskapen nedan. Låt oss fortsätta läsa Skriften.

4. Guds befallning till Satan

Job 2:6 Och Jehova sade till Satan: ”Se, han är i din hand, men skona hans liv.”

Satan har aldrig vågat överträda Skaparens auktoritet och på grund av detta lever alla ting i god ordning

Detta är ett citat ur Jobs bok, där ”han” i citatet syftar på Job. Fastän den här meningen är kort belyser den många frågor. Den beskriver ett visst samtal mellan Gud och Satan i den andliga världen och berättar för oss att föremålet för Guds ord var Satan. Den återger också vad Gud specifikt sade. Guds ord var en befallning och en order till Satan. De specifika detaljerna i denna order handlar om att skona Jobs liv och visar var Gud satte gränsen för Satans behandling av Job – Satan måste skona Jobs liv. Det första vi lär oss av denna mening är att detta var ord som Gud talade till Satan. Den ursprungliga texten i Jobs bok ger oss bakgrunden till dessa ord: Satan ville anklaga Job och måste därför få Guds tillåtelse innan han kunde fresta honom. När Gud gick med på Satans begäran att fresta Job, ställde han upp följande villkor för Satan: ”Job är i din hand, men du måste skona hans liv.” Vad är detta för slags ord? Det är tydligt att de är en befallning, en order. När du har förstått vad det här är för slags ord, bör du naturligtvis också fatta att den som utfärdade denna order var Gud och att den som mottog ordern, och lydde den, var Satan. Det behöver inte sägas att i denna befallning framgår förhållandet mellan Gud och Satan tydligt för var och en som läser dessa ord. Naturligtvis är detta också förhållandet mellan Gud och Satan i den andliga världen och skillnaden i identitet och status mellan Gud och Satan, vilket framgår av skildringarna om samtalen mellan Gud och Satan i Skriften. Till dags dato är detta det specifika exempel och textdokument där människan kan få kunskap om den klara skillnaden i identitet och status mellan Gud och Satan. Här måste jag säga att återgivandet av dessa ord är ett viktigt dokument för mänsklighetens kunskap om Guds identitet och status, och det ger viktig information för mänsklighetens kunskap om Gud. Genom detta samtal mellan Skaparen och Satan i den andliga världen kan människan förstå ytterligare en specifik aspekt av Skaparens auktoritet. Dessa ord är ytterligare ett vittnesbörd om Skaparens unika auktoritet.

Till det yttre är de här orden ett samtal mellan Jehova Gud och Satan. Deras andemening är att den attityd som Jehova Gud talar med och den position som han talar från är högre än Satans. Vilket betyder att Jehova Gud befaller Satan med en orders tonfall och säger till Satan vad han ska och inte ska göra, att Job redan är i Satans händer och att Satan är fri att behandla Job hur han vill – men att han inte får ta Jobs liv. Undermeningen är att fastän Job har placerats i Satans händer, så har hans liv inte överlämnats till Satan; ingen kan ta Jobs liv ur Guds händer om inte Gud tillåter det. Guds attityd uttrycks tydligt i denna befallning till Satan, och denna befallning manifesterar och uppenbarar också den position varifrån Jehova Gud samtalar med Satan. Härigenom innehar Jehova Gud inte bara statusen hos den Gud som skapade ljus och luft samt alla ting och levande varelser, den Gud som har suveränitet över alla ting och levande varelser, utan även den Gud som befaller mänskligheten och härskar över Hades, den Gud som kontrollerar alla levande varelsers liv och död. Vem i den andliga världen, förutom Gud, skulle våga ge en sådan order till Satan? Och varför gav Gud personligen sin order till Satan? Därför att människans liv, Jobs liv inbegripet, kontrolleras av Gud. Gud tillät inte Satan att skada Job eller ta hans liv, vilket betyder att precis innan Gud tillät Satan att fresta Job, kom han ihåg att särskilt ge en sådan order och befallde Satan än en gång att inte ta Jobs liv. Satan har aldrig vågat överträda Guds auktoritet, och dessutom har han alltid lyssnat noga på och lytt Guds order och specifika befallningar och aldrig vågat trotsa dem och naturligtvis inte vågat fritt ändra någon av Guds befallningar. Det här är de gränser som Gud har satt upp för Satan, och Satan har aldrig vågat överskrida dessa gränser. Är inte detta kraften i Guds auktoritet? Är inte detta ett vittnesbörd om Guds auktoritet? Satan har ett mycket klarare grepp än mänskligheten om hur man ska uppträda mot Gud och hur man ska betrakta Gud, och därför ser Satan Guds status och auktoritet mycket tydligt i den andliga världen och han har en djup insikt om kraften i Guds auktoritet och principerna bakom utövandet av denna auktoritet. Han vågar inte förbise dem det minsta eller bryta mot dem på något sätt eller göra något som överträder Guds auktoritet, och han vågar inte på något sätt utmana Guds vrede. Fastän han är ond och arrogant till sin natur, har Satan aldrig vågat överskrida de skrankor och gränser som Gud satt upp för honom. I miljontals år har han strikt respekterat dessa skrankor, hållit sig till varje befallning och order som Gud gett honom och aldrig vågat göra ett övertramp. Fast han är illvillig, är Satan mycket klokare än den fördärvade mänskligheten; han känner Skaparens identitet och han känner sina egna gränser. Av Satans ”undergivna” handlingar kan man se att Guds auktoritet och makt är himmelska påbud som inte kan överträdas av Satan och att det är exakt på grund av Guds unikhet och auktoritet som allt förändras och breder ut sig på ett välordnat sätt och som mänskligheten kan leva och föröka sig i den riktning som fastställts av Gud utan att någon människa eller något ting kan rubba denna ordning och utan att någon människa eller något ting kan ändra denna lag – för de kommer alla från Skaparens händer och från Skaparens ordning och auktoritet.

Endast Gud, som har Skaparens identitet, äger den unika auktoriteten

Satans speciella identitet har fått många människor att visa ett starkt intresse för hans manifestationer av olika aspekter. Det finns till och med många dåraktiga människor som tror att Satan besitter auktoritet precis som Gud, för Satan kan visa upp mirakel och göra sådant som är omöjligt för människan. Så förutom att tillbe Gud reserverar människorna också en plats för Satan i sitt hjärta och tillber till och med Satan som Gud. Dessa människor är både ömkansvärda och avskyvärda. De är ömkansvärda på grund av sin okunnighet och avskyvärda på grund av sina villoläror och sitt inneboende onda väsen. Här känner jag att det är nödvändigt att informera er om vad auktoritet är, vad den symboliserar och vad den står för. Allmänt talat kan man säga att Gud själv är auktoritet, hans auktoritet symboliserar Guds överhöghet och inre väsen, och auktoriteten hos Gud själv representerar Guds status och identitet. Vågar då Satan säga att han själv är Gud? Vågar Satan säga att han skapade alla ting och har suveränitet över alla ting? Naturligtvis inte! Han är nämligen oförmögen att skapa någonting; hittills har han aldrig gjort något som skapats av Gud och aldrig skapat något som har liv. Eftersom han inte har Guds auktoritet, kommer han omöjligen att någonsin äga Guds status och identitet, och detta är bestämt av hans väsen. Har han samma makt som Gud? Naturligtvis inte! Vad kallar vi Satans handlingar och de under som Satan visar upp? Är det makt? Kan det kallas auktoritet? Naturligtvis inte! Satan styr det ondas flöde och rubbar, försämrar och avbryter varje aspekt av Guds verk. Har Satan under de senaste tusentals åren, förutom att fördärva och missbruka mänskligheten och locka och vilseleda människan till fördärv och att förkasta Gud, så att hon vandrar i dödsskuggans dal, gjort något som förtjänar ens det ringaste firande, beröm eller omhuldande av människan? Om Satan ägt auktoritet och makt, skulle mänskligheten då ha fördärvats av honom? Om Satan ägt auktoritet och makt, skulle mänskligheten då ha skadats av honom? Om Satan ägt makt och auktoritet, skulle mänskligheten då ha övergett Gud och vänt sig mot döden? Vilken slutsats ska vi dra beträffande substansen i allt som Satan gör, med tanke på att han inte har någon auktoritet eller makt? Det finns de som beskriver allt som Satan gör som ren bluff, men jag tycker inte att den definitionen är så träffande. Är hans onda gärningar då han fördärvar mänskligheten bara en bluff? Den onda kraft som Satan misshandlade Job med, liksom hans våldsamma önskan att skada och sluka honom, kunde omöjligen uppnås enbart genom en bluff. Om vi ser tillbaka var Jobs hjordar av får och boskap, som var spridda vitt och brett över kullar och berg, borta på ett ögonblick; på ett ögonblick försvann Jobs stora förmögenhet. Hade detta kunnat uppnås genom en ren bluff? Naturen i allt som Satan gör motsvarar och passar till negativa termer såsom att försämra, att avbryta, att förstöra, att skada, begrepp som ondska, illvillighet och mörker, och därför har allt som är orättfärdigt och ont ett oupplösligt samband med Satans handlingar och kan inte skiljas från Satans onda väsen. Oavsett hur ”mäktig” Satan är, oavsett hur djärv och äregirig han är, oavsett hur stor hans förmåga att vålla skada är, oavsett hur vittomfattande de tekniker han använder för att fördärva och locka människan är, oavsett hur skickliga de knep och ränker som han trakasserar människan med är och oavsett hur föränderlig den form i vilken han existerar är, så har han aldrig kunnat skapa en enda levande organism, aldrig kunnat ställa upp lagar eller regler för alltings existens och aldrig kunnat råda över och kontrollera någonting, vare sig levande eller icke levande. I hela kosmos och på himlavalvet finns det inte en enda människa eller ett enda föremål som föddes eller frambringades av Satan eller existerar på grund av honom; det finns inte en enda människa eller något föremål som behärskas av honom eller kontrolleras av honom. Tvärtom måste han inte bara leva under Guds herravälde, utan han måste dessutom lyda alla Guds order och befallningar. Utan Guds tillåtelse är det svårt för Satan att ens vidröra en droppe vatten eller ett sandkorn på marken; utan Guds tillåtelse är Satan inte ens fri att flytta omkring myrorna på marken – än mindre människosläktet, som skapades av Gud. I Guds ögon är Satan underlägsen liljorna på bergen, fåglarna som flyger i luften, fiskarna i havet och maskarna på jorden. Hans roll bland alla ting är att tjäna alla ting och arbeta för mänskligheten och tjäna Guds verk och hans förvaltningsplan. Oavsett hur illvillig hans natur är och hur ont hans väsen är, så kan han inte göra annat än att plikttroget hålla sig till sin uppgift: att tjäna Gud och utgöra en motpol till Gud. Detta är Satans beskaffenhet och position. Hans väsen är avskilt från livet, från makt och från auktoritet; han är bara en leksak i Guds händer; bara en apparat i Guds tjänst!

Efter att de har förstått Satans sanna ansikte finns det många människor som fortfarande inte förstår vad auktoritet är, så låt mig berätta för dig! Själva auktoriteten kan förklaras som Guds makt. För det första kan man med säkerhet säga att både auktoritet och makt är positiva. De står inte i förbindelse med något negativt och har inget samband med några skapade eller icke skapade väsen. Guds makt kan skapa ting med alla tänkbara former som har liv och vitalitet, och detta bestäms av Guds liv. Gud är liv, och därför är han källan till alla levande varelser. Dessutom kan Guds auktoritet få alla levande varelser att lyda vartenda ett av Guds ord, det vill säga bli till enligt orden från Guds mun och leva och fortplanta sig på Guds befallning, enligt vilken Gud råder över och befaller alla levande varelser, och det kommer aldrig i evighet att ske någon avvikelse. Ingen människa eller något föremål har dessa ting; endast Skaparen äger och bär på sådan makt, och därför kallas det auktoritet. Detta är det unika hos Skaparen. Som sådant kan det bara förknippas med Skaparen, oavsett om det är själva ordet ”auktoritet” eller substansen i denna auktoritet, eftersom det är en symbol för Skaparens unika identitet och substans och återger Skaparens identitet och status; förutom Skaparen kan ingen människa eller något föremål förknippas med ordet ”auktoritet”. Detta är en tolkning av Skaparens unika auktoritet.

Fastän Satan såg på Job med girig blick, vågade han inte kröka ett enda hårstrå på Jobs huvud utan Guds tillåtelse. Fastän han är ond och grym inombords, hade Satan inget annat val än att hålla sig till Guds befallning sedan Gud hade gett honom sin order. Och fastän Satan var lika frenetisk som en varg bland får när han gav sig på Job, vågade han inte glömma de gränser som Gud satt upp för honom, han vågade inte bryta mot Guds order; Satan vågade inte göra någonting som avvek från Guds ords principer och gränser – är inte detta ett faktum? Det här visar att Satan inte vågar handla i strid mot något av Jehova Guds ord. För Satan är varje ord från Guds mun en order och en himmelsk lag och ett uttryck för Guds auktoritet – för bakom varje ord från Gud finns underförstått Guds straff för dem som bryter mot Guds order och för dem som struntar i att lyda och motsätter sig de himmelska lagarna. Satan vet mycket väl att om han bryter mot Guds order, så måste han ta konsekvenserna av att överträda Guds auktoritet och motsätta sig de himmelska lagarna. Och exakt vilka är dessa konsekvenser? Det behöver knappast sägas att de självklart är Guds straff. Satans handlingar mot Job var bara ett mikrokosmos av hans fördärv av människan, och när Satan utförde dessa handlingar var de gränser som Gud satte upp och de order som han utfärdade för Satan bara ett mikrokosmos av principerna bakom allt som Satan gör. Dessutom var Satans roll och position i detta fall endast ett mikrokosmos av hans roll och position i Guds förvaltande verk, och Satans fullständiga lydnad inför Gud när han frestade Job var endast ett mikrokosmos av hur Satan inte vågade göra det minsta motstånd mot Gud i Guds förvaltande verk. Vilken varning ger dessa mikrokosmos er? Bland allt som finns, inklusive Satan, finns det ingen människa eller någon sak som kan överträda de himmelska lagar och påbud som utfärdats av Skaparen och ingen människa eller tingest som vågar bryta mot dessa himmelska lagar och påbud, för ingen människa eller tingest kan ändra eller undgå det straff som Skaparen låter drabba dem som struntar i att lyda dem. Endast Skaparen kan utfärda himmelska lagar och påbud, endast Skaparen har makt att sätta dem i verket, och den enda makt som inte kan överträdas av någon människa eller sak är Skaparens. Detta är Skaparens unika auktoritet, denna auktoritet är oöverträffad bland alla ting, och därför är det omöjligt att säga att ”Gud är störst och Satan är nummer två.” Det finns ingen annan Gud än Skaparen som äger den unika auktoriteten!

Har ni nu ny kunskap om Guds auktoritet? För det första, är det någon skillnad mellan Guds auktoritet som jag just nämnde och människans makt? Och vilken är skillnaden? En del människor säger att det inte går att jämföra de båda. Det stämmer! Fastän människor säger att det inte går att jämföra de båda, blandas människans makt ofta i hennes tankar och föreställningar ihop med Guds auktoritet, så att de två jämförs sida vid sida. Vad är det som pågår här? Gör inte människor misstaget att oavsiktligt ersätta det ena med det andra? De två har inget samband och det går inte att jämföra dem, och ändå kan människor inte låta bli att göra det. Hur ska detta lösas? Om du verkligen vill finna en lösning, så är enda sättet att förstå och känna Guds unika auktoritet. När du förstått och fått kunskap om Skaparens auktoritet, kommer du inte att nämna människans makt och Guds auktoritet i samma andetag.

Vad menas med människans makt? Enkelt uttryckt är det människans förmåga eller färdighet som gör det möjligt för hennes fördärvade sinnelag, begär och ambitioner att breda ut sig och fullbordas maximalt. Räknas detta som auktoritet? Oavsett hur uppblåsta och lukrativa en människas ambitioner och önskningar är, kan hon inte sägas äga auktoritet; på sin höjd är denna uppblåsthet och framgång bara en demonstration av Satans pajasfasoner bland människorna, på sin höjd är det en fars där Satan handlar som sin egen förfader för att fullfölja sin ambition att vara Gud.

Exakt hur ser du nu på Guds auktoritet? Eftersom vi nu har samlats kring dessa ord, bör du ha ny kunskap om Guds auktoritet. Och därför frågar jag er: Vad symboliserar Guds auktoritet? Symboliserar den Guds egen identitet? Symboliserar den Guds egen makt? Symboliserar den Guds egen unika status? I vad har du bland alla ting sett Guds auktoritet? Hur såg du den? Kan någon ändra lagen om de fyra årstidernas växlingar mellan vår, sommar, höst och vinter som upplevs av människan? På våren knoppas och blommar träden, på sommaren täcks de med löv, på hösten bär de frukt och på vintern faller löven av. Kan någon ändra denna lag? Återspeglar detta en sida av Guds auktoritet? Gud sade ”Låt det bli ljus”, och det blev ljus. Existerar detta ljus fortfarande? Vad beror det på att det existerar? Det existerar naturligtvis på grund av Guds ord, och på grund av Guds auktoritet. Existerar fortfarande den luft som skapades av Gud? Kommer den luft som människan andas från Gud? Kan någon ta bort de ting som kommer från Gud? Kan någon ändra deras substans och funktion? Kan någon gäcka den dag och natt som bestämts av Gud och den lag för dag och natt som Gud har befallt? Kan Satan göra något sådant? Även om du inte sover på natten utan tar natten som dag, så är det fortfarande nattetid; du kanske kan ändra dina dagliga rutiner, men du kan inte ändra den lag som styr växlingen mellan dag och natt – och detta faktum kan inte ändras av någon människa, eller hur? Kan någon få ett lejon att plöja jorden som en oxe? Kan någon förvandla en elefant till en åsna? Kan någon få en kyckling att sväva genom luften som en örn? Kan någon få en varg att äta gräs som ett får? (Nej.) Kan någon få fiskarna i vattnet att leva på torra land? Detta kan inte göras av människor. Varför inte? Eftersom Gud befallde fiskarna att leva i vatten så lever de i vatten. På land skulle de inte kunna överleva utan de skulle dö; de kan inte överskrida gränserna i Guds befallning. Alla ting har en lag och gräns för sin existens och var och en av dem har sina egna instinkter. Dessa är bestämda av Skaparen och de kan inte ändras eller sättas ur spel av någon människa. Lejonet kommer till exempel alltid att leva i vildmarken på avstånd från människans samhällen och skulle aldrig kunna vara så foglig och trogen som oxen, som lever tillsammans med och arbetar för människan. Fastän elefanter och åsnor båda är djur och båda har fyra ben och är varelser som andas luft så är de olika arter, för de delades in i olika typer av Gud, var och en av dem har sina egna instinkter och därför kommer de aldrig att vara utbytbara. Fastän kycklingen har två ben och vingar precis som en örn kommer den aldrig att kunna flyga i luften; på sin höjd kan den bara flyga upp i ett träd – och detta bestäms av dess instinkt. Det behöver knappast sägas att allt detta beror på befallningarna från Guds auktoritet.

I människans utveckling i dag kan hennes vetenskap sägas blomstra och landvinningarna inom hennes vetenskapliga forskning beskrivas som imponerande. Det måste sägas att människans förmåga växer sig allt starkare, men det finns ett vetenskapligt genombrott som mänskligheten har varit oförmögen att göra: Människan har tillverkat flygplan, hangarfartyg och atombomben, människan har rest ut i rymden, promenerat på månen, uppfunnit internet och anammat en livsstil präglad av hi-tech, men ändå är människan oförmögen att skapa något väsen som lever och andas. Varje levande varelses instinkter och de lagar som de lever efter samt kretsloppet för liv och död hos varje slag av levande väsen – allt detta är utom räckhåll och omöjligt att kontrollera för mänsklighetens vetenskap. På den här punkten måste det sägas att oavsett vilka fantastiska höjder som människans vetenskap når, så kan den inte jämföras med någon av Skaparens tankar och den kan inte urskilja det mirakulösa i Skaparens skapelse och kraften i hans auktoritet. Det finns så många oceaner på jorden, och ändå har de aldrig överskridit sina gränser och kommit upp på land efter behag, och det beror på att Gud satte gränser för var och en av dem; de stannade varhelst han befallde dem och utan Guds tillåtelse kan de inte flytta omkring fritt. Utan Guds tillåtelse får de inte göra intrång på varandra utan kan bara röra sig när Gud säger till om det, och vart de går och var de stannar bestäms av Guds auktoritet.

För att uttrycka det klart och tydligt, ”Guds auktoritet” betyder att det är Gud som bestämmer. Gud har rätt att bestämma hur något ska göras, och det görs på vilket sätt han än önskar. Lagen för alla ting bestäms av Gud och inte av människan; inte heller kan den ändras av människan. Den kan inte rubbas genom människans vilja, utan i stället ändras den genom Guds tankar, Guds vishet och Guds befallningar, och detta är ett faktum som är obestridligt för varje människa. Himlarna och jorden och alla ting, universum, den stjärnbeströdda himlen, de fyra årstiderna, det som är synligt och osynligt för människan – allt detta existerar, fungerar och förändras utan minsta misstag under Guds auktoritet, enligt Guds befallningar, enligt Guds bud och enligt de lagar som finns från skapelsens begynnelse. Inte en enda människa eller tingest kan ändra sina lagar eller ändra den inneboende ordning enligt vilken de fungerar; de blev till på grund av Guds auktoritet och förgås på grund av Guds auktoritet. Det är exakt detta som är Guds auktoritet. Kan du nu, när så här mycket har blivit sagt, känna att Guds auktoritet är en symbol för Guds identitet och status? Kan Guds auktoritet ägas av något skapat eller icke skapat väsen? Kan den imiteras, gestaltas eller ersättas av någon människa, någon tingest eller något föremål?

Skaparens identitet är unik och du borde inte hålla fast vid polyteismens idé

Även om Satans färdigheter och förmågor är större än människans, även om han kan göra saker som är utom räckhåll för människan, oavsett om du avundas eller eftersträvar det som Satan gör, oavsett om du hatar eller känner vämjelse inför detta, oavsett om du kan se detta eller inte och oavsett hur mycket Satan kan åstadkomma eller hur många människor han kan vilseleda så att de tillber och tar honom till sig och oavsett hur du definierar honom, så kan du omöjligen säga att han har Guds auktoritet och makt. Du ska veta att Gud är Gud, det finns bara en Gud, och dessutom ska du veta att endast Gud har auktoritet, har makten att kontrollera och råda över alla ting. Bara för att Satan har förmågan att vilseleda människor och kan utge sig för att vara Gud, kan efterlikna de tecken och mirakel som Gud gjort och har gjort liknande saker som Gud, misstar du dig och tror att Gud inte är unik, att det finns många gudar, att de bara äger större och mindre färdigheter och att det finns skillnader i vidden av den makt som de utövar. Du rangordnar deras storhet i den ordning som de anländer och enligt deras ålder och du tror felaktigt att det finns andra gudar förutom Gud och du tror att Guds makt och auktoritet inte är unik. Om du har sådana idéer, om du inte inser att Gud är unik, inte tror att endast Gud äger auktoritet och bara håller fast vid polyteism, så säger jag att du är avskummet bland varelserna, du är Satans sanna uppenbarelse och du är en helt igenom ond människa! Förstår ni vad jag försöker lära er genom att tala dessa ord? Oavsett tid, plats och din bakgrund får du inte förväxla Gud med någon annan person, sak eller föremål. Oberoende av hur omöjlig att förstå och hur ouppnåelig du känner att Guds auktoritet och Guds eget väsen är, oberoende av hur mycket Satans handlingar och ord överensstämmer med din föreställning och din fantasi, oberoende av hur tillfredsställande de är för dig, var inte dåraktig, förväxla inte dessa begrepp, förneka inte Guds existens, förneka inte Guds identitet och status, knuffa inte ut Gud genom dörren och ta in Satan för att ersätta Gud i ditt hjärta och vara din Gud. Jag tvivlar inte på att ni kan föreställa er konsekvenserna av att göra så!

Fastän mänskligheten har fördärvats, lever den fortfarande under Skaparens suveräna auktoritet

Satan har fördärvat mänskligheten i tusentals år. Han har åstadkommit oändligt mycket ondska, vilsefört generation efter generation och begått avskyvärda brott i världen. Han har missbrukat människan, vilsefört människan, förfört människan till att sätta sig upp mot Gud och begått onda gärningar som har ställt till oreda i och skadat Guds förvaltningsplan gång på gång. Ändå fortsätter alla ting och levande varelser under Guds auktoritet att foga sig efter de regler och lagar som Gud har satt upp. Jämfört med Guds auktoritet är Satans onda natur och dominans så fula, så vämjeliga och föraktliga, så små och sårbara. Även om Satan går bland alla ting som skapats av Gud, kan han inte genomföra den minsta förändring hos de människor, saker och föremål som behärskas av Gud. Många tusen år har gått och mänskligheten åtnjuter fortfarande det ljus och den luft som Gud har skänkt, andas fortfarande den andedräkt som Gud själv har utandats, gläder sig fortfarande åt de blommor, fåglar, fiskar och insekter som Gud har skapat och åtnjuter fortfarande alla de saker som Gud har gett; dag och natt avlöser fortfarande ständigt varandra; de fyra årstiderna växlar som vanligt; gässen som flyger på himlen lämnar oss nu på vintern och återvänder fortfarande till våren; fiskarna i vattnet lämnar aldrig floderna och sjöarna – de är deras hem; cikadorna på marken sjunger av hjärtans lust under sommarens dagar; syrsorna i gräset nynnar stilla mot vinden på hösten; gässen samlas i flockar medan örnarna fortsätter att leva i ensamhet; lejonflockarna upprätthåller livet genom att jaga; älgen strövar inte bort från gräs och blommor … Varje slags levande varelse bland alla ting förgås och återvänder och förgås sedan igen, en miljon förändringar inträffar på ett ögonblick – men vad som inte förändras är varelsernas instinkter och lagarna om överlevnad. De lever och blir försörjda och får näring av Gud och ingen kan ändra deras instinkter, ej heller kan någon göra intrång på deras överlevnadsregler. Fastän mänskligheten, som lever bland alla ting, har fördärvats och vilseletts av Satan, kan människan ändå inte vara utan det vatten som Gud har skapat, den luft som Gud har skapat och allt som Gud har skapat; människan lever och förökar sig i detta rum som skapats av Gud. Mänsklighetens instinkter har inte förändrats. Människan är fortfarande beroende av sina ögon för att se, sina öron för att höra, sin hjärna för att tänka, sitt hjärta för att förstå, sina ben och fötter för att gå, sina händer för att arbeta och så vidare; alla de instinkter som Gud skänkte människan för att hon skulle kunna ta emot Guds försörjning förblir oförändrade, de förmågor genom vilka människan samarbetar med Gud har inte förändrats, människans förmåga att utföra en skapad varelses plikt har inte förändrats, människans andliga behov har inte förändrats, människans önskan att finna sitt ursprung har inte förändrats, människans längtan att frälsas av Skaparen har inte förändrats. Sådana är de rådande omständigheterna för mänskligheten som lever under Guds auktoritet och som har uthärdat den blodiga förstörelse som Satan genomfört. Fastän mänskligheten har utsatts för Satans förtryck och inte längre är Adam och Eva från skapelsens begynnelse utan i stället är full av sådant som är fientligt mot Gud, såsom kunskap, fantasi, föreställningar och så vidare, och full av ett fördärvat sataniskt sinnelag, är mänskligheten i Guds ögon fortfarande samma mänsklighet som han skapade. Mänskligheten styrs och orkestreras fortfarande av Gud, så i Guds ögon är människan, som har fördärvats av Satan, endast täckt i smuts; hon lever med knorrande mage, reaktioner som är lite långsamma och ett minne som inte är så bra som förr samt är något äldre – men alla människans funktioner och instinkter är fullständigt oförstörda. Detta är den mänsklighet som Gud avser att rädda. Denna mänsklighet behöver bara höra Skaparens kallelse och höra Skaparens röst för att stå upp och rusa för att lokalisera källan till denna röst. Denna mänsklighet behöver bara se konturerna av Skaparen för att bli obekymrad om allt annat och lämna allt för att hänge sig åt Gud, den kommer till och med att offra sitt liv för honom. När mänsklighetens hjärta förstår Skaparens innerliga ord, kommer den att avvisa Satan och ställa sig på Skaparens sida; när mänskligheten har tvättat bort smutsen från sin kropp och än en gång fått försörjning och näring av Skaparen, kommer mänsklighetens minne att återställas, och då kommer mänskligheten i sanning att ha återvänt till Skaparens herravälde.

14 dec. 2013