Mycket snart kommer mitt verk att vara avslutat och många år tillsammans har blivit ett outhärdligt minne. Jag har upprepat mina ord oavbrutet och hela tiden fortsatt mitt nya verk. Mitt råd är naturligtvis en nödvändig komponent i varje verk jag utför. Utan min vägledning skulle ni vandra vilse allesamman och till och med stå totalt villrådiga. Nu är mitt verk på väg att avslutas och befinner sig i sitt sista stadium; jag vill fortfarande vara verksam med att ge rådgivning, det vill säga erbjuda er råd att lyssna på. Jag hoppas bara att ni inte kommer att låta mina mödosamma ansträngningar vara bortkastade, och att ni dessutom ska förstå den omsorg jag har lagt ner och behandla mina ord som grundvalen för hur ni uppträder som människor. Oavsett om det är ord som ni är villiga att lyssna till eller inte, oavsett om det är ord som ni tar emot med glädje eller med olust, så måste ni ta dem på allvar. Annars kommer ert nonchalanta och likgiltiga sinnelag och uppträdande att göra mig ordentligt upprörd och faktiskt äckla mig. Jag hoppas verkligen att ni allesamman kan läsa mina ord om och om igen – tusentals gånger – och att ni kanske till och med ska kunna lära er dem utantill. Endast på det sättet kan ni undgå att svika mina förväntningar på er. Men ingen av er lever på det sättet nu. Tvärtom är ni allesamman försjunkna i utsvävningar, ett liv där ni äter och dricker ert lystmäte, och ingen av er använder mina ord för att berika själ och hjärta. Därför har jag kommit till en slutsats när det gäller mänsklighetens sanna ansikte: Människan kan svika mig när som helst och ingen kan vara fullkomligt trogen mot mina ord.

”Människan har blivit så fördärvad av Satan att hon inte längre liknar en människa.” De flesta instämmer i viss mån i det här påståendet. Jag säger så därför att det ”instämmande” jag syftar på bara är en sorts ytligt accepterande och inte någon verklig insikt. Eftersom ingen av er kan bedöma er själva korrekt eller analysera er själva grundligt, förblir ni tvehågsna när det gäller mina ord. Men den här gången använder jag fakta för att förklara ett mycket allvarligt problem i ert inre. Det problemet är svekfullhet. Ni är allesamman bekanta med ordet ”svekfullhet”, eftersom de flesta människor tidigare har gjort något som inneburit ett svek mot någon, som att en make sviker sin hustru, en hustru sviker sin make, en son sviker sin far, en dotter sviker sin mor, en slav sviker sin ägare, vänner sviker varandra, släktingar sviker varandra, säljare sviker köpare och så vidare. Alla de här exemplen rymmer svekfullhetens väsen. Att svika är kort sagt en typ av beteende som innebär att man bryter ett löfte, kränker moraliska principer eller handlar i strid med mänsklig etik och visar brist på mänsklighet. Som en människa som fötts in i den här världen har du liksom alla andra gjort något som innebär svek mot sanningen, oavsett om du kommer ihåg att du någon gång har svikit en annan person eller att du har svikit andra många gånger. Eftersom du kan svika dina föräldrar eller vänner så kan du även svika andra, och dessutom kan du svika mig och göra sådant som jag avskyr. Svek är med andra ord inte bara ett ytligt omoraliskt beteende, utan det är något som står i strid med sanningen. Det är exakt detta som är källan till mänsklighetens motstånd och olydnad mot mig. Därför har jag sammanfattat det i följande konstaterande: Svekfullhet är människans natur, och denna natur är den stora fienden till varje individs endräkt med mig.

Ett beteende som inte innebär absolut lydnad mot mig är svek. Ett beteende som inte kan vara lojalt mot mig är svek. Att lura mig och använda lögner för att bedra mig är svek. Att ha mängder av uppfattningar och sprida dem överallt är svek. Att inte kunna hålla fast vid det som vittnar om mig och mina intressen är svek. Att visa upp falska leenden medan man innerst inne är långt ifrån mig är svek. Allt det här är svekfulla handlingar som ni alltid har varit kapabla till och som är vanliga bland er. Ingen av er kanske tycker att det här är något problem, men så ser inte jag det. Jag kan inte behandla en människas svek mot mig som något oväsentligt, och jag kan absolut inte ignorera det. Om ni beter er på det här viset nu när jag är verksam bland er, kommer ni då inte att vara som skurkar som förklarat sig själva kungar om den dagen kommer då det inte finns någon som vakar över er. När det händer och ni orsakar en katastrof, vem kommer då att finnas där och städa upp efter er? Ni kanske tycker att en del svekfulla handlingar bara är tillfälligheter och inte så som ni brukar bete er, och därför förtjänar det inte att diskuteras på så stort allvar, på ett sätt som sårar er stolthet. Om det faktiskt är så ni resonerar, då saknar ni förnuft. Om man tänker på det viset så är man ett exempel på, och urtypen för, upproriskhet. Människans natur är hennes liv; det är en princip som hon förlitar sig på för att överleva och hon kan inte ändra den. Det är samma sak med svekfullheten – om du kan göra något som innebär att du sviker en släkting eller vän, så visar det att det är en del av ditt liv och en natur som du föddes med. Det här är något som ingen kan förneka. Om människor till exempel tycker om att stjäla från andra, då är detta att ”tycka om att stjäla ” en del av deras liv, även om de ibland stjäl och ibland inte gör det. Att de bara stjäl ibland visar inte att stjälandet bara är en slags beteende. Tvärtom visar det att deras stjälande är en del av deras liv – alltså deras natur. Somliga kommer att fråga: Om det nu ligger i deras natur, hur kommer det sig då att de ibland ser fina saker utan att stjäla dem? Svaret är mycket enkelt. Det finns många anledningar till att de inte stjäl. De kan låta bli att stjäla en sak därför att den är för stor att plocka åt sig inför vaktande blickar, därför att det inte finns något lämpligt tillfälle att göra det, därför att föremålet är för dyrt eller för välbevakat, därför att de inte är särskilt intresserade av det eller inte kan se vad de skulle ha för nytta av det, och så vidare. Alla dessa skäl är möjliga. Men det spelar ingen roll, huruvida de stjäl eller inte är inget bevis för att denna tanke bara är något tillfälligt blixtrar förbi. Tvärtom är den en del av deras natur som är svår att förändra. En sådan person nöjer sig inte med att bara stjäla en gång; tanken på att lägga beslag på andras tillhörigheter dyker upp varje gång de ser någonting fint eller hamnar i en lämplig situation. Det är därför jag säger att ursprunget till denna tanke inte är något som bara ramlar fram lite då och då, utan det ligger i den här personens natur.

Vem som helst kan använda sina egna ord och handlingar så att de representerar hans rätta ansikte. Detta rätta ansikte är naturligtvis hans natur. Om du är en person som pratar på ett omständligt sätt, då har du en omständlig natur. Om du är listig till din, då agerar du på ett slugt sätt som gör att folk lätt låter sig luras av dig. Om du är elak till din natur, kanske dina ord är behagliga att lyssna till, men dina handlingar kan inte dölja dina elakheter. Om du är lat till naturen, så är allt du säger inriktat på att smita undan ansvar för din försumlighet och lathet, och du kommer att handla långsamt och oengagerat och vara riktigt bra på att dölja sanningen. Om du är empatisk till din natur, kommer dina ord att vara förnuftiga och dina handlingar kommer också att stämma väl med sanningen. Om du är lojal till naturen är dina ord utan tvekan uppriktiga och dina handlingar välmotiverade, fria från allt som kan göra din herre orolig. Om du är vällustig till din natur eller girig efter pengar, då kommer ditt hjärta ofta att vara uppfyllt av detta och du kommer omedvetet att göra avvikande, omoraliska saker som folk inte glömmer så lätt och det kommer att väcka deras avsky. Precis som jag har sagt, om du har en svekfull natur kan du knappast själv göra dig fri från den. Inbilla dig inte att du har sådan tur att du inte är svekfull till naturen bara för att du inte har handlat orätt mot någon. Om det är vad du tror är du sannerligen motbjudande. Alla mina ord, varje gång jag talar, riktar sig till alla människor och inte bara en person eller en viss typ av människa. Att du inte har svikit mig i ett avseende bevisar inte att du inte kan svika mig i något annat avseende. Somliga människor som söker sanningen tappar självförtroendet när de råkar ut för motgångar i sitt äktenskap. Somliga överger sin skyldighet att vara lojal mot mig när familjen rasar samman. Somliga överger mig för att söka en stunds glädje och spänning. Somliga skulle hellre falla ner i en mörk ravin än leva i ljuset och få njuta av den helige Andes verk. Somliga människor struntar i sina vänners råd och väljer att tillfredsställa sin lust efter rikedom, och ändå kan de inte erkänna sina misstag och vända om. Somliga människor lever bara tillfälligt under mitt namn för att få mitt beskydd, medan andra bara ägnar sig lite åt mig under tvång därför att de klamrar sig fast vid livet och är rädda för döden. Är inte de här och andra omoraliska och dessutom ovärdiga handlingar bara beteenden som människor sedan länge har svikit mig med innerst i sitt hjärta? Jag vet givetvis att folk inte planerar i förväg att svika mig; deras svek är ett naturligt uttryck för deras natur. Ingen vill svika mig, och ingen är glad över att ha gjort något som inneburit att de har svikit mig. Tvärtom darrar de av rädsla, eller hur? Så tänker ni nu på hur ni ska kunna gottgöra dessa svek och förändra den nuvarande situationen?