Dagliga ord från Gud  (Utdrag 83)

Gud använder ord för att skapa allting

1 Mos 1:3–5  Och Gud sade: ”Låt det bli ljus”, och det blev ljus. Och Gud såg ljuset, att det var gott, och Gud skilde ljuset från mörkret. Och Gud kallade ljuset dag och mörkret kallade han natt. Och kvällen och morgonen var den första dagen.

1 Mos 1:6–7  Och Gud sade: ”Låt det finnas ett valv i vattnets mitt, och låt det avdela vatten från vatten.” Och Gud gjorde valvet, och avdelade vattnet som fanns nedanför valvet från vattnet som fanns ovanför valvet, och det blev så.

1 Mos 1:9–11  Och Gud sade: ”Låt vattnet under himlen samlas till en enda plats så att det torra blir synligt.” Och det blev så. Och Gud kallade det torra landet för jord, och vattensamlingen kallade han hav. Och Gud såg att det var gott. Och Gud sade: ”Låt jorden frambringa grönska, så att örten ger frö och fruktträdet, vars frö finns inuti, bär frukt efter sitt slag, på jorden”, och det blev så.

1 Mos 1:14–15  Och Gud sade: ”Låt det på himlens valv bli ljus, som avdelar dagen från natten, och låt dessa bli till tecken, för årstider, dagar och år. Och låt dem vara ljus på himlens valv till att lysa över jorden”, och det blev så.

1 Mos 1:20–21  Och Gud sade: ”Låt vattnet ymnigt frambringa den rörliga varelse som har liv, och fågeln som kan flyga ovanför jorden i himlens öppna valv.” Och Gud skapade stora valar och varje levande varelse som rör sig, vilka vattnet frambringade ymnigt, efter deras slag, och varje slags bevingad fågel, efter dess slag, och Gud såg att det var gott.

1 Mos 1:24–25  Och Gud sade: ”Låt jorden frambringa levande varelser, efter sitt slag, boskapsdjur och kräldjur och vilda djur, efter sitt slag”, och det blev så. Och Gud gjorde de vilda djuren på jorden, efter sitt slag, och boskapsdjuren, efter sitt slag, och varje ting som krälar på jorden, efter sitt slag, och Gud såg att det var gott.

På den första dagen föds mänsklighetens dag och natt, och de förblir i den formen tack vare Guds auktoritet

Låt oss titta på det första avsnittet: ”Och Gud sade: ’Låt det bli ljus’, och det blev ljus. Och Gud såg ljuset, att det var gott, och Gud skilde ljuset från mörkret. Och Gud kallade ljuset dag och mörkret kallade han natt. Och kvällen och morgonen var den första dagen” (1 Mos 1:3–5). Detta avsnitt beskriver Guds första handling i skapelsens början, och den första dagen Gud genomlevde som hade en kväll och en morgon. Men det var en enastående dag: Gud började förbereda ljuset för allting, och därtill skilde han ljuset från mörkret. Denna dag började Gud tala, och hans ord och auktoritet existerade sida vid sida. Hans auktoritet började visa sig i allting, och hans kraft spred sig i allt, till följd av hans ord. Från den dagen hade alla ting bildats och behöll sin form på grund av Guds ord, och Guds auktoritet, och Guds kraft, och de började fungera tack vare Guds ord, Guds auktoritet och Guds kraft. När Gud uttalade orden ”Låt det bli ljus”, uppstod ljuset. Gud inlät sig inte i någon aktivitet, utan ljuset hade uppstått som resultat av hans ord. Detta var det ljus som Gud kallade dag, och som människan än idag är beroende av för sin existens. Genom Guds påbud har ljusets substans och värde aldrig förändrats, och det har aldrig försvunnit. Dess existens visar på Guds fortsatta auktoritet och kraft, det tillkännager Skaparens existens, och det bekräftar om och om igen Skaparens identitet och status. Det är inte ogripbart, inte illusoriskt, utan det är ett verkligt ljus som människan kan se. Från den stunden uppstod, i denna tomma värld där ”jorden var formlös, och öde, och mörkret vilade över djupets yta”, det första materiella tinget. Detta ting kom från orden från Guds mun, och det framträdde i den första gärningen i skapandet av alla ting, på grund av Guds auktoritet och uttalanden. Strax därefter beordrade Gud ljuset och mörkret att skiljas åt … Allt förändrades och fullbordades på grund av Guds ord … Gud kallade ljuset ”dag”, och mörkret kallade han ”natt”. Från den stunden tillkom den första kvällen och den första morgonen i den värld som Gud avsåg att skapa, och Gud sa att detta var den första dagen. Denna dag var den första dagen av Skaparens skapande av allting, och det var början till skapandet av allting, och det var första gången som auktoriteten och kraften hos Skaparen hade visat sig i den värld som han hade skapat.

Genom dessa ord kan människan se Guds auktoritet, och auktoriteten i Guds ord, och Guds kraft. Eftersom endast Gud besitter sådan kraft, har endast Gud sådan auktoritet, och eftersom Gud besitter den auktoriteten, har endast Gud sådan kraft. Kan någon människa eller något föremål äga sådan auktoritet och kraft? Finns det ett svar i ert hjärta? Utöver Gud, besitter någon skapad eller icke-skapad varelse sådan auktoritet? Har ni någonsin sett ett exempel på sådan auktoritet i andra böcker eller skrifter? Finns det några uppgifter om att någon har skapat himmelen och jorden och alla ting? Det uppträder inte i några andra böcker eller skrifter; dessa är, förstås, de enda auktoritativa och kraftfulla orden om Guds storslagna skapande av världen, som nedtecknats i Bibeln, och dessa ord talar för Guds unika auktoritet och Guds unika identitet. Kan sådan auktoritet och kraft sägas symbolisera Guds unika identitet? Kan de sägas besittas av Gud, och endast Gud? Utan tvivel är det bara Gud själv som besitter sådan auktoritet och kraft! Den auktoriteten och kraften kan inte besittas eller ersättas av någon skapad eller icke-skapad varelse! Är detta en av egenskaperna hos den unike Guden själv? Har ni bevittnat den? Dessa ord gör det möjligt för människor att snabbt och tydligt förstå att Gud besitter en unik auktoritet, och unik kraft, och han har en överlägsen identitet och status. Utifrån gemenskapen ovan, kan ni säga att den Gud ni tror på är den unike Guden själv?

Utdrag ur ”Gud själv, den unike I” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 84)

På den andra dagen ordnar Guds auktoritet upp vattnet och skapar himlavalvet, och en plats för människans mest grundläggande överlevnad uppstår

”Och Gud sade: ’Låt det finnas ett valv i vattnets mitt, och låt det avdela vatten från vatten.’ Och Gud gjorde valvet, och avdelade vattnet som fanns nedanför valvet från vattnet som fanns ovanför valvet, och det blev så” (1 Mos 1:6–7). Vilka förändringar inträffade efter det att Gud sa: ”Låt vattnet som finns nedanför himlen samlas på en plats, och låt det torra landet träda fram”? I skrifterna står det: ”Och Gud gjorde valvet, och avdelade vattnet som fanns nedanför valvet från vattnet som fanns ovanför valvet, och det blev så.” Vad blev resultatet sedan Gud hade talat och gjort detta? Och svaret finns i avsnittets sista del: ”och det blev så”.

Dessa två korta meningar återger en storslagen händelse och de beskriver en underbar scen – det oerhörda arbete där Gud delar vattnet och skapar en rymd där människan kunde existera …

I den här bilden framträder vattnet och himlavalvet ögonblickligen inför Guds åsyn, och de åtskiljs av auktoriteten i Guds ord och delas till ett ovan och ett nedan på det sätt som Gud angett. Det vill säga, himlavalvet som Gud skapade täckte inte bara vattnet nedanför det utan bar också upp vattnet ovanför … Här kan människan inte annat än stirra, stum, och kippa efter andan av beundran inför den storslagna scenen där Skaparen förflyttar vattnet, styr vattnet och skapar himlavalvet, och inför hans mäktiga auktoritet. Genom Guds ord, och Guds kraft, och Guds auktoritet, uppnår Gud något annat storslaget. Är inte detta mäktigheten i Skaparens auktoritet? Låt oss använda skriften för att förklara Guds gärningar: Gud uttalade sina ord, och på grund av dessa Guds ord tillkom ett himlavalv mitt i vattnet. Samtidigt inträffade en kolossal förändring på samma plats på grund av dessa ord från Gud, och det var inte en förändring i vanlig mening utan ett slags utbyte där ingenting blev till någonting. Det föddes ur Skaparens tankar, och det blev någonting av ingenting på grund av orden som Skaparen uttalade, och därtill skulle det från denna stund existera och stå fast, för Skaparens skull, och skulle växla, förändras och förnyas i enlighet med Skaparens tankar. Det här avsnittet beskriver Skaparens andra gärning i hans skapelse av hela världen. Det var ytterligare ett uttryck för Skaparens auktoritet och kraft, och det var ytterligare ett banbrytande arbete av Skaparen. Detta var den andra dagen som Skaparen hade gått igenom sedan världen grundlades, och det var ytterligare en underbar dag för honom: Han vandrade i ljuset, han skapade himlavalvet, han ordnade upp och styrde vattnet, och hans gärningar, hans auktoritet och hans kraft sattes i verket på den nya dagen …

Fanns det något himlavalv mitt i vattnet innan Gud uttalade sina ord? Naturligtvis inte! Och hur var det efter det att Gud sa: ”Låt det finnas ett valv i vattnets mitt”? De saker som Gud avsåg framträdde; det blev ett himlavalv mitt i vattnet, och vattnet delades för att Gud sa: ”och låt det avdela vatten från vatten”. På det viset framträdde efter Guds ord två nya föremål, två nyfödda ting bland alla ting, som resultat av Guds auktoritet och kraft. Och hur känner ni när det gäller framträdandet av dessa två nya saker? Känner ni storheten i Guds kraft? Känner ni Skaparens unika och extraordinära styrka? Storheten i en sådan kraft och styrka beror på Guds auktoritet, och denna auktoritet representerar Gud själv och är en unik egenskap hos Gud själv.

Har det här avsnittet gett er ytterligare en djupgående känsla av Guds unikhet? Men det är långt från tillräckligt; Skaparens auktoritet och kraft sträcker sig långt bortom detta. Hans unikhet beror inte bara på att han besitter en annan substans än någon skapad varelse, utan också på att hans auktoritet och kraft är extraordinära, obegränsade, överlägsna allt annat, och står över allt annat – och därtill, på att hans auktoritet och vad han har och är kan skapa liv och frammana mirakel, och skapa varenda enastående och extraordinär minut och sekund, och samtidigt kan han styra över det liv han skapar och enväldigt härska över de mirakel och varje minut och sekund han skapar.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike I” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 85)

På tredje dagen ger Guds ord upphov till jordens och havens födelse, och Guds auktoritet fyller världen av liv

Första meningen i Första Mosebok 1:9–11: ”Och Gud sade: ’Låt vattnet som finns nedanför himlen samlas på en plats, och låt det torra landet träda fram.’” Vilka förändringar inträffade när Gud helt enkelt sagt: ”Låt vattnet som finns nedanför himlen samlas på en plats, och låt det torra landet träda fram”? Och vad fanns i det utrymmet, förutom ljuset och himlavalvet? I skriften står det: ”Och Gud kallade det torra landet för jord, och vattensamlingen kallade han hav. Och Gud såg att det var gott.” Det vill säga, nu fanns det också land och hav i utrymmet, och landet och havet var åtskilda. Uppkomsten av dessa nya ting följde påbudet från Guds mun, ”och det blev så”. Beskriver skriften att Gud ansträngde sig medan han gjorde detta? Beskriver den att han ägnade sig åt fysiskt arbete? Så hur utfördes alltihop av Gud? Hur skapade Gud dessa nya ting? Det säger sig självt att Gud använde ord för att uppnå allt detta, för att skapa detta i dess helhet.

…………

Låt oss fortsätta till den sista meningen i avsnittet: ”Och Gud sade: ’Låt jorden frambringa grönska, så att örten ger frö och fruktträdet, vars frö finns inuti, bär frukt efter sitt slag, på jorden’, och det blev så.” Medan Gud talade tillkom allt detta, till följd av Guds tankar, och på ett ögonblick kikade en blandning av ömtåliga små livsformer upp ur myllan, och innan de ens hunnit skaka av sig jorden vinkade de ivrigt till varandra för att hälsa, nickade och log mot världen. De tackade Skaparen för livet han skänkt dem, och de kungjorde för världen att de var en del av alla ting, och att de skulle ägna sitt liv åt att visa upp Skaparens auktoritet. När Guds ord uttalades blev jorden frodig och grönskande, alla möjliga örter som kunde nyttjas av människan växte upp ur marken, och bergen och slätterna befolkades tätt av träd och skogar … Denna ofruktsamma värld, där det inte hade funnits spår av något liv, täcktes snabbt av ett överflöd av gräs, örter, träd och ymnig grönska … Doften av gräs och aromen från jorden spred sig genom luften, och en rad växter började andas i takt med luftens cirkulation, och inledde sin växtprocess. Samtidigt, tack vare Guds ord och till följd av Guds tankar, påbörjade alla växter den eviga livscykeln där de växer, blommar, bär frukt och förökar sig. De började följa sin respektive livsbana strikt, och de började utföra sina respektive roller bland alla ting … De föddes alla, och levde, på grund av Skaparens ord. De skulle ta emot Skaparens oändliga ombesörjande och näring, och de skulle alltid, envist, överleva överallt på jorden för att visa på Skaparens auktoritet och kraft, och de skulle alltid uppvisa det liv som Skaparen gett dem …

Skaparens liv är enastående, hans tankar är enastående och hans auktoritet är enastående – och därmed, när hans ord yttrades, var det slutgiltiga resultatet ”och det blev så”. Det står klart att Gud inte behöver arbeta med händerna när han agerar; han använder bara sina tankar för att befalla, och sina ord för att ordna, och på det viset uppnås saker och ting. Den här dagen samlade Gud vattnet på ett ställe och lät torrt land uppstå, och därefter fick han gräs att gro på jorden, och där växte också örterna som gav frön, och träd som bar frukt, och Gud klassificerade dem efter typ, och fick var och en av dem att innehålla sitt eget frö. Allt detta förverkligades enligt Guds tankar, Guds påbud och ord, och alla ting framträdde, det ena efter det andra, i denna nya värld.

Redan innan han hade påbörjat sitt arbete hade Gud en bild i sinnet av vad han avsåg att uppnå, och när Gud satte igång att uppnå dessa saker, vilket var samtidigt som han öppnade munnen för att tala om innehållet i bilden, så började saker och ting förändras, tack vare Guds auktoritet och kraft. Oavsett hur Gud gjorde det, eller hur han utövade sin auktoritet, uppnåddes allt steg för steg enligt Guds plan och på grund av Guds ord, och steg för steg framträdde förändringar mellan himmel och jord, tack vare Guds ord och auktoritet. Alla dessa förändringar och händelser visade på Skaparens auktoritet och hur enastående och storslagen kraften i Skaparens liv är. Hans tankar är inte enkla idéer, eller en tom bild, utan en auktoritet som äger vitalitet och enastående energi, och de är kraften som får alla ting att förändras, få nytt liv, förnyas och förgås. Och på grund av detta fungerar alla ting på grund av hans tankar, och, samtidigt, uppnås på grund av orden från hans mun …

Innan alla ting framträdde hade det i Guds tankar sedan länge formulerats en plan, och en ny värld hade uppnåtts för länge sedan. Även om det på tredje dagen uppstod alla möjliga växter på jorden hade Gud ingen anledning att stoppa sitt skapande av världen; han avsåg att fortsätta uttala sina ord, fortsätta färdigställa skapandet av varje nytt ting. Han skulle tala, han skulle ge sina kommandon, och han skulle utöva sin auktoritet och visa sin kraft, och han förberedde allt han hade planerat att förbereda för alla de ting och den mänsklighet han avsåg att skapa …

Utdrag ur ”Gud själv, den unike I” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 86)

På fjärde dagen kommer människans årstider, dagar och år till när Gud återigen utövar sin auktoritet

Skaparen använder sina ord för att fullborda sin plan, och på detta sätt tillbringade han de första tre dagarna av sin plan. Under dessa tre dagar sågs inte Gud vara sysselsatt, eller trötta ut sig – tvärtom, han tillbringade tre underbara dagar i början av sin plan och uppnådde det storslagna resultatet av en radikalt förvandlad värld. En helt ny värld framträdde för hans ögon, och bit för bit uppenbarades till sist den vackra bild han sett i tankarna, genom hans ord. Framträdandet av varje nytt ting var som födelsen av ett nytt barn, och Skaparen fann behag i bilden som en gång funnits i hans tankar men nu hade fått liv. Vid den här tidpunkten kände hans hjärta en strimla av tillfredsställelse, men hans plan var bara påbörjad. På ett enda ögonblick kom en ny dag – och vad var nästa sida i Skaparens plan? Vad sade han? Och hur utövade han sin auktoritet? Och samtidigt, vilka nya ting kom in i världen? När vi följer Skaparens vägledning faller vår blick på den fjärde dagen av Guds skapande av allting, en dag som var ännu en ny början. För Skaparen var det naturligtvis otvivelaktigt ytterligare en underbar dag, och en ny dag av största vikt för dagens mänsklighet. Det var, förstås, en dag av oskattbart värde. På vilket vis var den underbar, på vilket vis var den så viktig, och på vilket vis var den av oskattbart värde? Låt oss först lyssna till Skaparens ord …

”Och Gud sade: ’Låt det på himlens valv bli ljus, som avdelar dagen från natten, och låt dessa bli till tecken, för årstider, dagar och år. Och låt dem vara ljus på himlens valv till att lysa över jorden’” (1 Mos 1:14–15). Detta var ytterligare ett utövande av Guds auktoritet som visades genom de varelser som följde på hans skapande av torra land, och växterna på marken. För Gud var en sådan gärning lika enkel, för Gud har sådan kraft; Gud håller ord, och hans ord ska bli fullbordat. Gud befallde ljus att framträda på himlen, och dessa ljus lyste inte bara på himlen och ner på jorden, utan tjänade också som tecken för dag och natt, för årstider, dagar och år. På det här viset, när Gud uttalade sina ord, uppfylldes varje handling som Gud önskade åstadkomma enligt Guds mening och på det sätt som Gud hade bestämt.

Ljusen på himlen är materia i rymden som kan utstråla ljus; de kan lysa upp himlen, och kan lysa upp marken och haven. De kretsar enligt den rytm och frekvens som Gud befallt, och lyser upp olika tidsperioder på marken, och på detta sätt gör ljusens kretslopp att dag och natt skapas i öst och väst av landet, och de är inte enbart tecken på dag och natt, utan genom dessa olika cykler utmärker de också mänsklighetens festligheter och olika bemärkelsedagar. De är det perfekta komplementet och den perfekta följeslagaren till de fyra årstiderna – vår, sommar, höst och vinter – som Gud utfärdat, som ljuset harmoniskt fungerar tillsammans med som en regelbunden, korrekt markering för mänsklighetens månfaser, dagar och år. Även om det först var efter jordbrukets uppkomst som människan började förstå och möta de månfaser, dagar och år som orsakats av ljuset Gud skapat, började faktiskt de månfaser, dagar och år som människan idag förstår produceras på den fjärde dagen av Guds skapande av allting – och det gjorde också de växlande cykler av vår, sommar, höst och vinter som människan upplever, för länge sedan, på den fjärde dagen av Guds skapande av allting. Ljusen som Gud skapade gjorde det möjligt för människan att regelbundet, exakt och tydligt skilja natt från dag, och räkna dagarna, och tydligt hålla reda på månfaserna och åren. (En månad avslutades på dagen för fullmåne, och utifrån detta visste människan att ljusets upplysning påbörjade en ny cykel; vid halvmåne hade det gått en halv månad, vilket talade om för människan att en ny månfas hade inletts, utifrån vilket man kunde räkna ut hur många dagar och nätter som ingick i en månfas, hur många månfaser det gick på en årstid och hur många årstider det gick på ett år, och allt visades regelbundet.) På det viset kunde människan lätt hålla ordning på de månfaser, dagar och år som ljusets kretslopp visade på. Från den tidpunkten levde mänskligheten och alla andra ting omedvetet i den ordnade växlingen mellan natt och dag och de växlande årstider som ljusets kretslopp skapade. Detta var betydelsen av Skaparens skapande av ljuset den fjärde dagen. På liknande sätt var syftet med och betydelsen av denna Skaparens handling fortfarande omöjlig att skilja från hans auktoritet och kraft. Och därmed var det ljus som Gud skapat och det värde som detta snart skulle skänka människan, ytterligare ett mästerverk i utövandet av Skaparens auktoritet.

I denna nya värld, där mänskligheten ännu inte hade dykt upp, hade Skaparen förberett kväll och morgon, himlavalvet, landet och haven, gräs, örter och olika sorters träd, och ljus, årstider, dagar och år för det nya liv som han snart skulle skapa. Skaparens auktoritet och kraft uttrycktes i varje nytt ting som han skapade, och hans ord och prestationer inföll samtidigt, utan den minsta avvikelse och utan den minsta tidsförskjutning. Framträdandet och födelsen av alla dessa nya ting bevisade Skaparens auktoritet och kraft: Han håller ord, och hans ord ska bli fullbordat, och det som blir fullbordat varar för evigt. Detta faktum har aldrig förändrats: det var så i det förflutna, det är så idag, och det kommer att vara så i all evighet. När ni ännu en gång betraktar dessa ord i skriften, känns de nya för er? Har ni sett nytt innehåll, gjort nya upptäckter? Det beror på att Skaparens gärningar har berört ert hjärta och visat riktningen till er kunskap om hans auktoritet och kraft och öppnat dörren för er förståelse av Skaparen, och hans gärningar och auktoritet har gett dessa ord liv. Och därmed har människan i dessa ord sett ett verkligt, levande uttryck för Skaparens auktoritet, verkligen bevittnat Skaparens suveränitet och skådat Skaparens enastående auktoritet och kraft.

Skaparens auktoritet och kraft ger upphov till mirakel efter mirakel, och han drar till sig människans uppmärksamhet, och människan kan inte annat än stirra, hänförd över de häpnadsväckande gärningar som föds ur utövandet av hans auktoritet. Hans fenomenala kraft medför glädjeämne efter glädjeämne, och människan bländas och blir utom sig av förtjusning, och hon kippar efter andan av beundran och jublar, i vördnad; dessutom är människan synbart berörd, och inom henne väcks respekt, aktning och tillgivenhet. Skaparens auktoritet och gärningar påverkar människans ande starkt, och renar människans ande, och mättar därtill människans ande. Varenda en av hans tankar, vartenda ett av hans yttranden, och varje uppenbarande av hans auktoritet är ett mästerverk bland alla ting, och ett storslaget företag, högst förtjänt av den skapade mänsklighetens djupa förståelse och kunskap.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike I” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 87)

På femte dagen uppvisas Skaparens auktoritet på olika sätt av liv i skilda och växlande former

Skriften säger: ”Och Gud sade: ’Låt vattnet ymnigt frambringa den rörliga varelse som har liv, och fågeln som kan flyga ovanför jorden i himlens öppna valv.’ Och Gud skapade stora valar och varje levande varelse som rör sig, vilka vattnet frambringade ymnigt, efter deras slag, och varje slags bevingad fågel, efter dess slag, och Gud såg att det var gott” (1 Mos 1:20–21). Skriften säger oss tydligt att Gud denna dag skapade varelserna i vattnet och fåglarna i luften, vilket betyder att han skapade olika fiskar och fåglar och klassificerade dem enligt deras slag. På det viset berikades jorden, skyn och vattnen av Guds skapelse …

När Guds ord uttalades uppstod omedelbart friskt, nytt liv, varje ny varelse med sin egen form, utifrån Skaparens ord. De kom in i världen, trängdes om utrymmet, hoppande, spralliga av glädje … Fiskar av alla former och storlekar simmade genom vattnet, och skaldjur av alla sorter växte fram ur sanden; varelser med fjäll och skal och ryggradslösa varelser växte snabbt fram, stora eller små, långa eller korta. Även olika typer av sjögräs växte raskt fram, vajade i takt med alla de olika vattenlivens rörelser, rullade, drev på det stillastående vattnet, som för att säga: Skaka loss! Ta med dina vänner! För du kommer aldrig mer att vara ensam! Från den stund då de olika levande varelserna som Gud skapat framträdde i vattnet medförde varje ny livsform en vitalitet till vatten som varit stilla så länge, och en ny era inleddes … Från den punkten lutade de sig mot varandra och höll varandra sällskap och det fanns inget avstånd mellan dem. Vattnet existerade för varelserna i det, gav näring till varje livsform som vilade i dess omfamning, och varje livsform existerade för vattnets skull, på grund av näringen det gav. De gav varandra liv, och samtidigt vittnade de båda på samma sätt om Skaparens skapelses mirakel och storslagenhet, och om Skaparens oövervinneliga kraft …

När havet inte längre var tyst började livet fylla även skyn. Den ena efter den andra flög fåglar, stora och små, upp i luften från marken. Till skillnad från varelserna i vattnet hade de vingar och fjädrar som täckte deras slanka, eleganta figurer. De flaxade med vingarna, visade stolt och högdraget upp sin praktfulla fjäderskrud och de speciella funktioner och färdigheter som Skaparen hade skänkt dem. De flög fritt, och de förflyttade sig skickligt mellan himmel och jord, över grässlätter och skogar … De var luftens älsklingar, de var alltings älsklingar. De skulle snart bli bandet mellan himmel och jord, och skulle förmedla meddelanden till alla ting … De sjöng, de dök glädjefyllt, de förde in munterhet, skratt och livsglädje i denna en gång så tomma värld … De använde sin klara, melodiösa sång, använde orden i sitt hjärta för att lovsjunga Skaparen för livet som skänkts åt dem. De dansade glatt för att visa upp fullkomligheten och det mirakulösa i Skaparens skapelse, och de skulle helga hela sitt liv åt att vittna om auktoriteten hos Skaparen genom det speciella liv som han hade skänkt dem …

Oavsett om de befann sig i vattnet eller i luften existerade genom Skaparens befallning denna mångfald av liv i livets olika konfigurationer, och genom Skaparens befallning samlades de inom respektive art – och denna lag, denna regel, kunde inte ändras av någon skapad varelse. De vågade aldrig gå utanför de begränsningar som satts för dem av Skaparen, och det kunde de inte heller. Som Skaparen befallit levde de och förökade sig, och de följde strikt den livsbana och de lagar som Skaparen föreskrivit, och följde medvetet hans outtalade påbud och de himmelska förordningar och föreskrifter som han gav dem, ända fram till idag. De samtalade med Skaparen på sitt eget speciella sätt, och de kom att uppskatta Skaparens mening, och de lydde hans befallningar. Ingen av dem överträdde någonsin Skaparens auktoritet, och hans suveränitet och herravälde över dem utövades i hans tankar; inga ord uttalades, men den auktoritet som var unik för Skaparen kontrollerade i tystnad alla ting som saknade språk, och som skilde sig från mänskligheten. Utövandet av hans auktoritet på detta speciella sätt tvingade människan att tillägna sig en ny kunskap, och göra en ny tolkning, av Skaparens unika auktoritet. Här måste jag säga, att denna nya dag uppvisade utövandet av Skaparens auktoritet ännu en gång hur unik Skaparen är.

Härnäst kan vi ta en titt på den sista meningen i detta avsnitt av Bibeln: ”Gud såg att det var gott.” Vad tror ni att det betyder? Guds känslor finns i dessa ord. Gud såg hur allt det han hade skapat kom till och stod fast på grund av hans ord, och hur det gradvis började förändras. Var Gud vid den tiden nöjd med de olika ting han hade gjort med sina ord, och de olika saker han hade uppnått? Svaret är att ”Gud såg att det var gott”. Vad ser ni här? Vad representerar det att ”Gud såg att det var gott”? Vad symboliserar det? Det betyder att Gud hade kraften och visdomen att uppnå det han hade planerat och föreskrivit, att uppnå de mål han hade föresatt sig att uppnå. När Gud hade fullgjort varje uppgift, ångrade han sig? Svaret är fortfarande att ”Gud såg att det var gott”. Med andra ord, han kände ingen ånger, utan i stället var han rentav nöjd. Vad betyder det att han inte kände någon ånger? Det betyder att Guds plan är fullkomlig, att hans kraft och visdom är fullkomliga och att det enbart är genom hans auktoritet som sådan fullkomlighet går att uppnå. När människan utför ett uppdrag, kan hon, liksom Gud, se att det är gott? Kan någonting som människan gör nå fullkomlighet? Kan människan fullborda något en gång och för all evighet? Precis som människan säger, ”det blir aldrig perfekt, bara bättre”, kan ingenting som människan gör nå fullkomlighet. När Gud såg att allt som han hade gjort och uppnått var gott så hade allting som Gud gjort upprättats genom hans ord, vilket innebär att när ”Gud såg att det var gott” så hade allt han skapat antagit en permanent form, klassificerats enligt sin typ och fått en fast position, ett syfte och en funktion, en gång och för all evighet. Dessutom hade deras roll bland alla ting, och den resa de måste göra under Guds förvaltning av alla ting, redan föreskrivits av Gud, och var oåterkalleliga. Detta var den himmelska lag som Skaparen hade gett allting.

”Gud såg att det var gott”, dessa enkla, alltför lite uppskattade ord, så ofta förbisedda, är den himmelska lagens och den himmelska förordningens ord, som Gud gett alla skapade varelser. De är ytterligare ett förkroppsligande av Guds auktoritet, ett som är mer praktiskt, och mer djupgående. Genom sina ord kunde Skaparen inte bara vinna allt det han ställt i utsikt att vinna, och uppnå allt det han ställt i utsikt att uppnå, utan han kunde också i sina händer kontrollera allt som han hade skapat och härska över alla ting som han hade skapat under sin auktoritet, och dessutom var allt systematiskt och regelbundet. Allting förökade sig, existerade och dog också bort genom hans ord, och därtill existerade de genom hans auktoritet i den lag han hade upprättat, och ingen var undantagen! Denna lag började i samma stund som ”Gud såg att det var gott”, och den ska existera, fortsätta och verka för Guds förvaltningsplans skull ända till den dag den upphävs av Skaparen! Skaparens unika auktoritet manifesterades inte bara i hans förmåga att skapa alla ting och befalla alla ting att bli till, utan också i hans förmåga att härska och ha suveränitet över alla ting, att skänka liv och vitalitet åt alla ting och, utöver det, i hans förmåga att, en gång och för all evighet, förmå alla ting som han skulle skapa i sin plan att framträda och existera i världen han skapat i en fullkomlig form, en fullkomlig livsstruktur och en fullkomlig roll. Därtill manifesterades det så att Skaparens tankar inte begränsades av några tvång, och inte begränsades av tid, rum eller geografi. Liksom hans auktoritet ska Skaparens unika identitet förbli oförändrad från evighet till evighet. Hans auktoritet ska alltid förbli en representation av och en symbol för hans unika identitet, och hans auktoritet ska för evig tid existera sida vid sida med hans identitet!

Utdrag ur ”Gud själv, den unike I” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 88)

På sjätte dagen talar Skaparen, och varje slags levande varelse i hans tankar framträder, den ena efter den andra

Skaparens verk med att skapa allting hade fortsatt, omärkligt, i fem dagar, och omedelbart därefter välkomnade Skaparen den sjätte dagen av hans skapande av allting. Denna dag var ytterligare en ny början, och ytterligare en enastående dag. Men vad var då Skaparens plan, kvällen före denna nya dag? Vilka nya skapade varelser skulle han frammana, skulle han skapa? Lyssna, det är Skaparens röst …

”Och Gud sade: ’Låt jorden frambringa levande varelser, efter sitt slag, boskapsdjur och kräldjur och vilda djur, efter sitt slag’, och det blev så. Och Gud gjorde de vilda djuren på jorden, efter sitt slag, och boskapsdjuren, efter sitt slag, och varje ting som krälar på jorden, efter sitt slag, och Gud såg att det var gott” (1 Mos 1:24–25). Vilka levande varelser innefattar detta? Skriften säger: boskap, kräldjur och vilda djur av olika arter. Det vill säga – den dagen fanns inte bara alla sorts levande varelser på jorden, utan de var också indelade efter sitt slag, och ”Gud såg att det var gott”, likaså.

Liksom under de fem föregående dagarna, i samma tonläge, befallde Gud på den sjätte dagen att de levande varelser som han önskade skulle födas, och framträda på jorden, var och en efter sitt slag. När Skaparen utövar sin auktoritet uttalas inga av hans ord förgäves, och därför framträdde på sjätte dagen alla levande varelser som han hade avsett att skapa, precis vid den rätta tiden. Som Skaparen sa: ”Låt jorden frambringa levande varelser, efter sitt slag”, fylldes jorden omedelbart med liv, och på marken uppstod andan av alla sorters levande varelser … I de gröna ängsmarkerna framträdde, en efter en, bastanta kor som slog med svansen fram och tillbaka, bräkande får samlades till flockar och gnäggande hästar började galoppera … På ett ögonblick exploderade den vidsträckta grässlätten av liv … Framträdandet av dessa olika djur var en vacker syn på den lugna grässlätten, och den medförde oändligt liv … Dessa djur blev grässlätternas följeslagare, grässlätternas mästare, var och en ömsesidigt beroende av den andre; och de skulle bli väktare och skötare av detta område, deras varaktiga hemvist, som skulle förse dem med allt de behövde, en källa till evig näring för deras existens …

På samma dag som dessa olika boskapsdjur kom till, framträdde också ett överflöd av insekter, den ena efter den andra. Även om de var de minsta bland alla skapade varelser, var deras livskraft fortfarande Skaparens mirakulösa skapelse, och de kom inte för sent … En del fladdrade med sina små vingar, medan andra kröp långsamt; några hoppade och skuttade, andra stapplade; vissa kilade snabbt fram medan andra hastigt drog sig undan; några förflyttade sig sidledes, andra tog små och stora skutt … Alla var upptagna av att försöka hitta ett hem: Några trängde sig fram genom gräset, andra satte igång att gräva hålor i marken, somliga flög upp i träden, dolda i skogen … Även om de var små i storlek var de ovilliga att uthärda plågan av en tom mage, och sedan de funnit sina hem hastade de ut för att söka föda att äta. Några klättrade upp i gräset för att äta av de mjuka stråna, andra tuggade i sig jord och svalde, åt med njutning och välbehag (för dem är till och med jord en välsmakande fest); några hade gömt sig i skogen, men de stannade inte för att vila, för växtsaften i de blanka gröna bladen erbjöd en rik måltid … Inte ens när de blivit mätta minskade insekternas aktivitet; trots sin ringa storlek hade de en väldig energi och överflödande livkraft, så av alla varelser är de aktivast och flitigast. De var aldrig lata, och de gav sig aldrig hän åt vila. När de mättats arbetade de fortfarande vidare för framtidens skull, upptagna och sysselsatta för sin morgondag, för sin överlevnad … De nynnade mjuka ballader med olika melodier och rytmer för att uppmuntra och driva på sig själva. Och de medförde glädje till gräset, träden, varje centimeter mark, och de gjorde varje dygn, och varje år, unikt. På sina egna språk och sina egna sätt förmedlade de information till alla levande varelser på marken. Och med sin egen, speciella livsväg märkte de alla ting genom att efterlämna spår … De hade intim kontakt med jorden, gräset och skogen, och de förde livskraft och vitalitet till jorden, gräset och skogen, och förde ut Skaparens förmaningar och hälsningar till alla levande ting …

Skaparens blick svepte över allt han hade skapat, och i den stund hans blick passerade skogarna och bergen fick han en ny tanke. När hans ord yttrades, i de täta skogarna och på bergen, framträdde en typ av varelser olika alla andra som kommit före dem: De var de vilda djuren som Guds mun uttalat. Sedan länge väntande skakade de på huvudet och svepte med svansen, var och en med sitt eget unika ansikte. En del hade päls, andra pansar, några blottade huggtänder; en del grinade, vissa hade lång hals, andra kort svans, en del hade vilda ögon och andra en blygare blick, en del böjde sig ner för att äta gräs, en del hade blod kring munnen, några studsade omkring på två ben, andra spatserade på fyra hovar, en del såg bort över fjärran trädtoppar, några låg på vakt i skogen, en del sökte efter grottor att vila i, en del sprang och skojade över slätten, vissa strök omkring i skogen, … Några röt, en del ylade, några skällde och några ropade … En del hade sopranstämma, andra tenor, några hade fylliga röster, andra klara och melodiska … En del var bistra, en del vackra, somliga motbjudande, några förtjusande, vissa skrämmande, andra charmigt oskuldsfulla … Den ena efter den andra kom de till. Se hur de kilade omkring, fria, lättjefullt likgiltiga inför varandra, utan att bry sig om att ens snegla på varandra … Var och en med just det liv som Skaparen hade skänkt dem, och sin egen vildhet, och råhet, syntes de i skogen och på bergen. Högdragna gentemot alla, så fullständigt kraftfulla – vem var det som gjorde dem till de verkliga mästarna över berg och skogar? Från det ögonblick då deras framträdande påbjudits av Skaparen tog de skogarna och bergen ”i besittning”, för Skaparen hade redan bestämt deras gränser och avgjort omfattningen av deras existens. Endast de var verkliga härskare över bergen och skogarna, och det var därför de var så vilda, och så högdragna. De kallades ”vilda djur” just för att det var de, av alla djur, som var verkligt vilda, djuriska och otämjbara. De kunde inte tämjas, så de kunde inte uppfödas, och kunde inte leva i harmoni med människan eller arbeta för människan. Det var för att de inte kunde uppfödas, inte kunde arbeta för människan, som de var tvungna att leva en bit ifrån människan, och människan inte skulle närma sig dem. Och det var i sin tur för att de levde på avstånd från människan, och människan inte kunde närma sig dem, som de kunde uppfylla det ansvar som Skaparen lagt på dem: att vakta bergen och skogarna. Deras vildhet skyddade bergen och vaktade skogarna, och den var deras bästa skydd och försäkran om deras existens och spridning. Samtidigt upprätthöll och säkerställde deras vildhet balansen bland alla ting. Deras ankomst medförde stöd för och förankring av bergen och skogarna; deras ankomst gav gränslöst liv och vitalitet åt de stilla, tomma bergen och skogarna. Från den stunden blev bergen och skogarna deras varaktiga hemvist, och de skulle aldrig förlora sitt hem, för bergen och skogarna uppstod och existerade för dem, och de vilda djuren skulle uppfylla sin plikt, och göra allt de kunde, för att vakta dem. De vilda djuren skulle alltså också strikt följa Skaparens förmaning att stanna på sitt område, och de skulle fortsätta att använda sin djuriska natur till att upprätthålla den balans bland alla ting som Skaparen hade upprättat, och visa på Skaparens auktoritet och kraft!

Utdrag ur ”Gud själv, den unike I” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 89)

Under Skaparens auktoritet är alla ting fullkomliga

Allting som Gud skapat, inräknat de skapelser som kunde röra sig och de som inte kunde det, till exempel fåglar och fiskar, till exempel träd och blommor, och inräknat den boskap, de insekter och de vilda djur som skapades på sjätte dagen – Gud såg att de alla var goda, och dessutom hade dessa ting, i Guds ögon, i enlighet med hans plan, uppnått fullkomlighetens höjdpunkt, och hade nått den standard som Gud önskade uppnå. Steg för steg uträttade Skaparen det verk han avsåg att uträtta enligt sin plan. Det ena efter det andra framträdde de ting han avsett att skapa, och framträdandet av vart och ett av dem var en återspegling av Skaparens auktoritet, och en kristallisering av hans auktoritet, och på grund av dessa kristalliseringar kunde de skapade varelserna inte låta bli att vara tacksamma för Skaparens nåd, och Skaparens omsorg. När Guds mirakulösa gärningar manifesterades vidgades världen, bit för bit, av alla de ting som Gud skapade, och den förändrades från kaos och mörker till klarhet och ljus, från dödlig stillhet till livfullhet och obegränsad vitalitet. Bland alla skapelser, från de stora till de små, från de små till de mikroskopiska, fanns det ingen som inte skapats genom Skaparens auktoritet och kraft, och varje skapelse hade en unik och inneboende nödvändighet och värde av sin existens. Oavsett skillnaderna i form och struktur var de blott tvungna att skapas av Skaparen för att existera under Skaparens auktoritet. Ibland ser människor en insekt, en som är väldigt ful, och så säger de: ”Den där insekten är så fruktansvärd, det finns inga möjligheter att något så fult har kunnat skapas av Gud – ingen chans att han skulle ha skapat något så fult.” Vilket dåraktigt synsätt! Vad de borde säga är: ”Trots att den här insekten är så ful skapades den av Gud, så den måste ha sitt eget, unika syfte.” I sina tankar avsåg Gud att ge varje livsform som han skapade varje utseende, och alla slags funktioner och användningsområden, så att inga av de ting Gud skapade stöptes i samma form. Från det yttre till den inre sammansättningen, från levnadsvanorna till den plats de bor – var och en är olik de andra. Kor ser ut som kor, åsnor ser ut som åsnor, hjortar ser ut som hjortar och elefanter ser ut som elefanter. Kan du säga vilken som ser bäst ut, och vilken som är fulast? Kan du säga vilken som är mest användbar, och vilkens existens som är minst nödvändig? En del människor tycker om elefanters utseende, men ingen använder elefanter för att plantera på fälten; en del tycker om hur lejon och tigrar ser ut, för deras utseende är mest imponerande av alla, men kan du ha dem som husdjur? Kort sagt bör människan, när det kommer till alla ting, underkasta sig Skaparens auktoritet, det vill säga, underkasta sig den ordning som Skaparen inrättade allting i; det är den klokaste inställningen. Endast en attityd av att söka, och lyda, Skaparens ursprungliga avsikter är att verkligen acceptera och vara säker på Guds auktoritet. Om Gud ser att det är gott, vad skulle människan ha för anledning att finna fel?

Sålunda ska allt under Skaparens auktoritet spela en ny symfoni för Skaparens suveränitet, och inleda ett strålande preludium för hans arbete den nya dagen, och då skall Skaparen också öppna en ny sida för sin förvaltningsplans verk! Enligt vårknopparnas, sommarmognadens, höstskördens och vinterförrådens lagar som utfärdats av Skaparen, skall allting ljuda i samklang med Skaparens förvaltningsplan, och de skall välkomna sin egen nya dag, nya början och nya livsväg, och de ska snart föröka sig i oändlig följd för att välkomna varje dag under Skaparens auktoritet och suveränitet …

Utdrag ur ”Gud själv, den unike I” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 90)

Ingen av de skapade eller icke-skapade varelserna kan ersätta Skaparens identitet

Från det att Gud inledde skapandet av allting började hans kraft uttryckas, och började avslöjas, för Gud använde ord för att skapa allting. Oavsett på vilket sätt han skapade dem, oavsett varför han skapade dem, kom alla ting till och stod fast och existerade på grund av Guds ord, och detta är Skaparens unika auktoritet. Under tiden innan människan framträdde i världen använde Skaparen sin kraft och auktoritet för att skapa allting för människan, och han använde sina unika metoder för att förbereda en lämplig livsmiljö för människan. Allt han gjorde var i förberedelse för människan, som snart skulle ta emot hans andetag. Det vill säga, under tiden innan människan skapades sågs Guds auktoritet i alla skapade varelser olika människan, i ting så stora som himlen, ljuset, haven och landet, och i dem så små som djur och fåglar, och i alla sorters insekter och mikroorganismer, inräknat olika bakterier som är osynliga för blotta ögat. Var och en fick liv genom Skaparens ord, och var och en förökade sig på grund av Skaparens ord, och var och en levde under Skaparens suveränitet på grund av Skaparens ord. Även om de inte tog emot Skaparens andetag visade de ändå på det liv och den vitalitet som givets dem av Skaparen genom sina olika former och strukturer; även om de inte tog emot förmågan att tala, som gavs till människan av Skaparen, tog var och en emot ett sätt att uttrycka sitt liv, som skänkts dem av Skaparen, och vilket skilde sig från människans språk. Skaparens auktoritet ger inte bara livets vitalitet åt till synes statiska, materiella föremål, så att de aldrig skall försvinna, utan ger dessutom instinkten att fortplanta sig och föröka sig till varje levande varelse, så att de aldrig skall försvinna, och så att de, generation efter generation, fortsätter att förmedla de lagar och principer för överlevnad som Skaparen skänkt dem. Skaparens sätt att utöva sin auktoritet följer inget strikt makroskopiskt eller mikroskopiskt perspektiv, och det begränsas inte av någon form; han kan styra universums funktioner, och har suveränitet över liv och död hos allting, och dessutom kan han manövrera alla ting så att de tjänar honom; han kan förvalta alla funktioner hos berg, floder och sjöar, och härska över allt i dem, och därtill kan han förse alla ting med det de behöver. Detta är manifestationen av Skaparens unika auktoritet bland alla ting förutom människan. En sådan manifestation varar inte bara under en livstid, och den skall aldrig upphöra, eller vila, och den kan inte ändras eller förstöras av någon person eller något ting, och den kan inte heller göras större eller mindre av någon person eller något ting – för ingen kan ersätta Skaparens identitet, och därför kan inte Skaparens auktoritet ersättas av någon skapelse, och den är omöjlig att uppnå för alla icke-skapade varelser. Ta Guds budbärare och änglar som exempel. De äger inte Guds kraft, än mindre äger de Skaparens auktoritet, och anledningen till att de inte äger Guds kraft och auktoritet är att de inte äger Skaparens substans. De icke-skapade varelserna, till exempel Guds budbärare och änglar, även om de kan göra en del saker å Guds vägnar, kan inte representera Gud. Trots att de äger en viss kraft som människan inte äger, äger de inte Guds auktoritet att skapa allting, och härska över allting, och ha suveränitet över allting. Sålunda kan Guds unikhet inte ersättas av någon icke-skapad varelse, och på samma sätt kan Guds auktoritet och kraft inte ersättas av någon icke-skapad varelse. Har du läst i Bibeln om någon av Guds budbärare som skapat allting? Och varför skickade Gud inte en av sina budbärare eller änglar för att skapa allting? För att de inte ägde Guds auktoritet, och därför hade de inte förmågan att utöva Guds auktoritet. Precis som alla skapade varelser lyder de under Skaparens suveränitet, och under Skaparens auktoritet, och därmed, på samma sätt, är Skaparen också deras Gud, och också deras Härskare. Bland dem alla – oavsett om de är ädla eller oansenliga, av större eller mindre kraft – finns det inte en enda som kan överträffa Skaparens auktoritet, och därför finns det inte en enda bland dem som kan ersätta Skaparens identitet. De skall aldrig kallas Gud, och de skall aldrig kunna bli Skaparen. Detta är oföränderliga sanningar och fakta!

Utdrag ur ”Gud själv, den unike I” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 91)

Gud använder sina ord för att upprätta ett förbund med människan

1 Mos 9:11–13  Och jag skall upprätta mitt förbund med er, aldrig igen skall allt kött utplånas av vatten från en översvämning, aldrig igen skall det finnas en översvämning som förstör jorden.” Och Gud sade: ”Detta är tecknet på det förbund jag sluter mellan mig och er och varje levande varelse som finns hos er, för alla generationer som skall komma: Jag sätter min båge i molnet och den skall vara ett tecken på ett förbund mellan mig och jorden.”

När han skapat allting är Skaparens auktoritet bekräftad och visar sig ännu en gång i regnbågsförbundet

Skaparens auktoritet framvisas för alltid och utövas bland alla skapelser, och han härskar inte bara över alltings öde, utan han härskar också över människan, den speciella skapelse som han skapade med sina egna händer och som äger en annorlunda livsstruktur och existerar i en annorlunda livsform. När han skapat allting upphörde inte Skaparen att uttrycka sin auktoritet och kraft; för honom var det inte förrän människan verkligen fötts ur hans hand som den auktoritet med vilken han härskade över allting och hela mänsklighetens öde formellt började. Han avsåg att förvalta mänskligheten, och härska över mänskligheten, han avsåg att rädda mänskligheten, avsåg att verkligen vinna mänskligheten, att vinna en mänsklighet som kunde styra allting, och han avsåg att få en sådan mänsklighet att leva under hans auktoritet, och känna hans auktoritet, och lyda hans auktoritet. Sålunda började Gud officiellt uttrycka sin auktoritet bland människor genom att använda sina ord, och han började använda sin auktoritet för att förverkliga sina ord. Naturligtvis påvisades Guds auktoritet överallt under den här processen; jag har bara valt ut några specifika, välkända exempel utifrån vilka ni kan förstå och känna Guds unikhet och förstå och känna Guds unika auktoritet.

Det finns en likhet mellan avsnittet i Första Mosebok 9:11–13 och avsnitten ovan som handlar om återgivandet av Guds skapande av världen, men det finns också en skillnad. Vad är likheten? Likheten ligger i Guds användning av ord för att göra det han avsåg, och skillnaden är att det här avsnittet är Guds samtal med människan, där han upprättade ett förbund med människan, och berättade för människan vad som ingick i förbundet. Detta utövande av Guds auktoritet uppnåddes under hans dialog med människan, vilket innebär att Guds ord före skapandet av mänskligheten var instruktioner, och order, vilka utfärdades till de skapade varelser som han avsåg skapa. Men nu fanns det någon som kunde höra Guds ord, och därför var hans ord både en dialog med människan och en förmaning och ett förbehåll till människan, och dessutom var de budord som delgavs alla ting som bar hans auktoritet.

Vilken av Guds gärningar är det som återges i det här avsnittet? Det återger det förbund som Gud upprättade med människan sedan han ödelagt världen med en översvämning, det berättar för människan att Gud inte skulle åsamka världen sådan ödeläggelse igen, och att han av den anledningen skapade ett tecken – och vad var detta tecken? I Skriften står det att ”Jag sätter min båge i molnet och den skall vara ett tecken på ett förbund mellan mig och jorden”. Detta är de ord som Skaparen ursprungligen uttalade till mänskligheten. När han sa dessa ord framträdde en regnbåge inför människans ögon, där den har blivit kvar ända till idag. Alla har sett en sådan regnbåge, och när du ser den, vet du hur den uppstår? Vetenskapen kan inte bevisa hur, och den kan inte lokalisera dess källa, eller identifiera dess belägenhet. Det beror på att regnbågen är ett tecken på det förbund som upprättades mellan Skaparen och människan; det kräver ingen vetenskaplig grund, det skapades inte av människan, och människan har inte förmågan att förändra det. Det är en fortsättning på Skaparens auktoritet efter det att han uttalat sina ord. Skaparen använde sin egen särskilda metod för att hålla sitt förbund med människan och sitt löfte, och därmed är hans användning av regnbågen som tecken för det förbundet han upprättat en himmelsk förordning och lag som skall bestå för evigt, oförändrad, oavsett om den avser Skaparen eller den skapade mänskligheten. Ändå är denna oföränderliga lag, vilket måste sägas, ytterligare en sann manifestation av Skaparens auktoritet som följde hans skapande av allting, och det måste sägas att Skaparens auktoritet och kraft är obegränsad; hans användning av regnbågen som tecken är en fortsättning på och utvidgning av Skaparens auktoritet. Detta var ytterligare en akt som utfördes av Gud med ord, och det var ett tecken på det förbund som Gud hade upprättat med människan i ord. Han berättade för människan om det som han lovade att skapa, och på vilket sätt det skulle uppfyllas och uppnås, och på det viset uppfylldes saken enligt orden från Guds mun. Endast Gud äger sådan kraft, och idag, flera tusen år efter det att han uttalade dess ord, kan människan fortfarande se på regnbågen som talats ur Guds mun. På grund av de ord som Gud yttrade har denna sak förblivit konstant och oförändrad ända till idag. Ingen kan ta bort denna regnbåge, ingen kan förändra dess lagar, och den existerar enbart för Guds ords skull. Detta är exakt Guds auktoritet. ”Gud håller ord, och hans ord skall uppnås, och det som uppnåtts varar i evighet.” Sådana ord manifesteras tydligt här, och det är ett tydligt tecken på och kännetecken hos Guds auktoritet och kraft. Ett sådant tecken eller kännetecken ägs inte av och ses inte hos någon av de skapade varelserna, och inte heller ses det hos någon av de icke-skapade varelserna. Det tillhör enbart den unika Guden, och det särskiljer den identitet och substans som enbart ägs av Skaparen från den hos skapade varelser. Samtidigt är det också ett tecken och ett kännetecken som, bortsett från av Gud själv, inte kan överträffas av någon skapad eller icke-skapad varelse.

Guds upprättande av sitt förbund med människan var en mycket viktig händelse, och en som han avsåg att använda för att förmedla ett faktum till människan och berätta om sin vilja för människan, och i det syftet använde han en unik metod, med ett speciellt tecken för att upprätta ett förbund med människan, ett tecken som var löftet om det förbund han hade upprättat med människan. Så var upprättandet av detta förbund en stor händelse? Och hur stor var den? Det är precis detta som är så speciellt med förbundet: Det är inte ett förbund som upprättats mellan två människor, eller mellan två grupper, eller två länder, utan ett förbund upprättat mellan Skaparen och hela mänskligheten, och det skall vara giltigt till den dag som Skaparen upphäver allting. Verkställaren av detta förbund är Skaparen, och dess upprätthållare är också Skaparen. Kort sagt, hela regnbågsförbundet som upprättades med mänskligheten uppfylldes och uppnåddes enligt dialogen mellan Skaparen och mänskligheten, och det har förblivit så ända fram till idag. Vad mer kan de skapade varelserna göra än att underkasta sig, och lyda, och tro på, och uppskatta, och bevittna, och lovprisa Skaparens auktoritet? För ingen utom den unika Guden äger kraften att upprätta ett sådant förbund. Framträdandet av regnbågen, om och om igen, kungör förbundet mellan Skaparen och mänskligheten för människan och kallar hennes uppmärksamhet till det. I det fortlöpande framträdandet av förbundet mellan Skaparen och mänskligheten är det som visas för mänskligheten inte en regnbåge eller själva förbundet, utan Skaparens oföränderliga auktoritet. Regnbågens framträdande, om och om igen, visar på Skaparens oerhörda och mirakulösa gärningar på dolda ställen, och samtidigt är det en livfull reflektion av Skaparens auktoritet som aldrig skall blekna och aldrig skall förändras. Är detta inte en uppvisning av en annan aspekt av Skaparens unika auktoritet?

Utdrag ur ”Gud själv, den unike I” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 92)

Guds välsignelser

1 Mos 17:4–6  För min del, se, mitt förbund är med dig, och du skall bli en fader till många folk. Ditt namn skall inte heller längre vara Abram, utan ditt namn skall vara Abraham, för jag har gjort dig till fader för många folk. Och jag skall göra dig synnerligen fruktsam, och jag skall låta folk och kungar utgå från dig.”

1 Mos 18:18–19  Abraham skall helt säkert bli ett stort och mäktigt folk, och alla folk på jorden skall vara välsignade genom honom. Ty jag känner honom, att han kommer att befalla sina barn och sitt hushåll, och att de skall hålla sig till Jehovas väg, utöva rättvisa och dom, så att Jehova kan skänka det som han har lovat åt Abraham.”

1 Mos 22:16–18  Jag har svurit vid mig själv”, sade Jehova, ”ty eftersom du har gjort detta och inte har undanhållit din son, din ende son, kommer jag att välsigna dig med välsignelse och föröka din säd med tillökning som stjärnorna på himlen och sanden som finns på havets strand, och din säd skall besitta sina fienders portar, och i din säd skall alla folk på jorden vara välsignade, därför att du har lytt min röst.”

Job 42:12  Jehova välsignade alltså slutet av Jobs levnad mer än dess början, för han fick fjorton tusen får, och sex tusen kameler, och ett tusen par oxar, och ett tusen åsneston.

Det unika sättet och karaktärsdragen hos Skaparens yttranden är en symbol för Skaparens unika identitet och auktoritet

Många önskar söka, och vinna, Guds välsignelser, men det är inte alla som kan vinna dessa välsignelser, för Gud har sina egna principer och välsignar människan på sitt eget sätt. De löften som Gud ger människan, och det mått av nåd han visar människan, fördelas utifrån människans tankar och gärningar. Så vad är det då som Guds välsignelser visar? Vad kan människor se i dem? Låt oss för närvarande bortse från diskussionen om vilka sorters människor Gud välsignar, eller principerna för Guds välsignelse av människan. Låt oss i stället titta på Guds välsignelser av människan i syfte att lära känna Guds auktoritet, utifrån perspektivet att lära känna Guds auktoritet.

De fyra bibeltexterna ovan återger alla olika berättelser där Gud välsignar människan. De ger en detaljerad beskrivning av mottagarna av Guds välsignelser, såsom Abraham och Job, och av anledningarna till att Gud gav sina välsignelser och vad som innefattades i dessa välsignelser. Tonen i och sättet hos Guds yttranden, och det perspektiv och den position som han talade utifrån, gör att människor kan förstå att den som utfärdar välsignelser och mottagaren av sådana välsignelser har en klart särskiljbar identitet, status och substans. Yttrandenas ton och sätt, och den position de uttalades från, är unika för Gud, som har Skaparens identitet. Han har auktoritet och makt, och Skaparens heder, och ett majestät som inte tillåter något tvivel från människan.

Låt oss först titta på Första Mosebok 17:4–6: ”För min del, se, mitt förbund är med dig, och du skall bli en fader till många folk. Ditt namn skall inte heller längre vara Abram, utan ditt namn skall vara Abraham, för jag har gjort dig till fader för många folk. Och jag skall göra dig synnerligen fruktsam, och jag skall låta folk och kungar utgå från dig.” Dessa ord var det förbund som Gud upprättade med Abraham, och Guds välsignelse av Abraham: Gud skulle göra Abraham till anfader åt flera nationer, skulle göra honom synnerligen fruktsam, och skulle göra nationer av honom, och kungar skulle komma från honom. Ser du Guds auktoritet i dessa ord? Och hur ser du sådan auktoritet? Vilken aspekt av Guds auktoritets substans ser du? När man tittar närmare på orden är det inte svårt att upptäcka att Guds auktoritet och identitet tydligt avslöjas i ordalydelsen i Guds yttranden. När Gud säger ”mitt förbund är med dig, och du skall bli … jag har gjort dig … jag skall göra dig …”, till exempel, är fraser som ”du skall bli” och ”jag skall göra”, vars ordalydelse bestyrker Guds identitet och auktoritet, på ett vis en indikation på Skaparens trofasthet; på ett annat vis är de speciella ord som används av Gud, som äger Skaparens identitet – samtidigt som de är en del av den konventionella vokabulären. Om någon uttrycker förhoppningen att en annan person ska bli synnerligen fruktsam, att denne ska ge upphov till nationer och att kungar ska komma från honom, då är det utan tvekan en sorts önskan, och det är inte något löfte eller någon välsignelse. Och därför vågar människor inte säga ”Jag ska göra dig till det eller det, du ska si och så…”, för de vet att de inte har någon sådan kraft; det är inte deras sak att bestämma, och även om de säger sådana saker skulle deras ord vara tomma, och meningslösa, och komma från deras egen önskan och ambition. Vågar människor uttala sig så högtravande om de känner att de inte kan uppnå sina önskningar? Alla önskar sina ättlingar väl, och hoppas att de ska bli storslagna och framgångsrika. ”Vilken fantastisk framtid det skulle vara om en av dem blev kejsare! Om någon blev en guvernör skulle det också vara bra – så länge de är viktiga!” Sådant önskar alla människor, men människor kan bara önska sina ättlingar välsignelser, och de kan inte uppfylla sina löften eller få dem att besannas. I sitt hjärta vet alla klart och tydligt att de inte har den kraft som behövs för att uppnå något sådant, för allt i deras liv är bortom deras kontroll, så hur skulle de kunna styra andras öde? Anledningen till att Gud däremot kan säga sådana ord är att Gud äger sådan auktoritet och kan uppnå och förverkliga de löften han ger människan, och han kan förmå alla de välsignelser han ger människan att besannas. Människan skapades av Gud, och för Gud vore det en barnlek att göra någon synnerligen fruktsam; att göra någons ättlingar framgångsrika skulle bara kräva ett ord från honom. Han skulle aldrig behöva jobba sig svettig för något sådant, eller grubbla, eller slå knut på dig själv över en sådan sak; detta är Guds själva kraft, Guds själva auktoritet.

Efter att ha läst ”Abraham skall helt säkert bli ett stort och mäktigt folk, och alla folk på jorden skall vara välsignade genom honom” i Första Mosebok 18:18, kan ni känna Guds auktoritet? Kan ni känna Skaparens utomordentlighet? Kan ni känna Skaparens överhöghet? Guds ord har en visshet. Gud säger inte sådana ord på grund av, eller som representation för, sin övertygelse om framgång; i stället är de beviset för auktoriteten i Guds yttranden, och de är ett påbud som uppfyller Guds ord. Det finns två uttryck som ni bör lägga märke till här. När Gud säger ”Abraham skall helt säkert bli ett stort och mäktigt folk, och alla folk på jorden skall vara välsignade genom honom”, finns det någon tvetydighet i dessa ord? Finns det något element av oro? Finns det något element av rädsla? På grund av orden ”skall helt säkert” och ”skall vara” i Guds yttranden har dessa element, som är speciella för människan och ofta märks hos henne, aldrig någon relevans för Skaparen. Ingen skulle våga använda sådana ord i sina välgångsönskningar till andra, ingen skulle våga att med sådan övertygelse välsigna någon annan med en stor och mäktig nation, eller lova att alla nationer på jorden ska välsignas genom honom. Ju mer visshet det finns i Guds ord, desto mer bevisar de något – och vad är detta något? De bevisar att Gud har sådan auktoritet, att hans auktoritet kan uppnå dessa saker och att det oundvikligen ska bli så. Gud var helt säker i sitt hjärta, utan minsta tvekan, på allt det han välsignade Abraham med. Dessutom skulle allt det han lovade uppfyllas enligt hans ord, och ingen kraft skulle kunna ändra, hindra, minska eller störa uppfyllelsen. Oavsett vad som hände kunde ingenting upphäva eller påverka uppfyllelsen och fullbordandet av Guds ord. Sådan är makten i de ord som yttras från Skaparens mun, och Skaparens auktoritet, som inte tillåter människans förnekelse! När du läst dessa ord, tvivlar du fortfarande? Dessa ord uttalades från Guds mun, och det finns kraft, majestät och auktoritet i Guds ord. En sådan makt och auktoritet, och den oundvikliga uppfyllelsen av fakta, går inte att uppnå för någon skapad eller icke-skapad varelse, och de går inte att överträffa för någon skapad eller icke-skapad varelse. Endast Skaparen kan samtala med människan med sådan ton och intonation, och fakta har bevisat att hans löften inte är tomma ord, eller fåfäng skrytsamhet, utan uttryck för den unika auktoritet som omöjligen kan överträffas av någon person, någon företeelse eller något föremål.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike I” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 93)

1 Mos 17:4–6  För min del, se, mitt förbund är med dig, och du skall bli en fader till många folk. Ditt namn skall inte heller längre vara Abram, utan ditt namn skall vara Abraham, för jag har gjort dig till fader för många folk. Och jag skall göra dig synnerligen fruktsam, och jag skall låta folk och kungar utgå från dig.”

1 Mos 18:18–19  Abraham skall helt säkert bli ett stort och mäktigt folk, och alla folk på jorden skall vara välsignade genom honom. Ty jag känner honom, att han kommer att befalla sina barn och sitt hushåll, och att de skall hålla sig till Jehovas väg, utöva rättvisa och dom, så att Jehova kan skänka det som han har lovat åt Abraham.”

1 Mos 22:16–18  Jag har svurit vid mig själv”, sade Jehova, ”ty eftersom du har gjort detta och inte har undanhållit din son, din ende son, kommer jag att välsigna dig med välsignelse och föröka din säd med tillökning som stjärnorna på himlen och sanden som finns på havets strand, och din säd skall besitta sina fienders portar, och i din säd skall alla folk på jorden vara välsignade, därför att du har lytt min röst.”

Job 42:12  Jehova välsignade alltså slutet av Jobs levnad mer än dess början, för han fick fjorton tusen får, och sex tusen kameler, och ett tusen par oxar, och ett tusen åsneston.

Vad är skillnaden mellan ord som Gud uttalat och ord som människan uttalat? När du läser dessa ord, som uttalats av Gud, så känner du makten i Guds ord, och Guds auktoritet. Hur känner du när du hör människor uttala liknande ord? Tänker du att de är oerhört arroganta, och skrytsamma, och att de visar upp sig själva? För de har inte den kraften, de äger ingen sådan auktoritet, och därför är de fullständigt oförmögna att uppnå sådana saker. Att de är så säkra på sina egna löften visar bara hur vårdslösa deras kommentarer är. Om människor säger sådana ord är de otvivelaktigt arroganta, och har en överdriven tro på sin egen förmåga, och avslöjar sig som ett klassiskt exempel på ärkeängelns sinnelag. Dessa ord kom från Guds mun; uppfattar du något element av arrogans där? Känner du att Guds ord bara är ett skämt? Guds ord är auktoritet, Guds ord är fakta, och innan orden uttalats från hans mun, det vill säga, när han fattar beslutet att göra någonting, då har den saken redan blivit fullbordad. Man kan säga att allt som Gud sa till Abraham var ett förbund som Gud upprättade med Abraham, och ett löfte från Gud till Abraham. Detta löfte var ett etablerat faktum, och ett fullbordat faktum, och dessa fakta uppfylldes efter hand i Guds tankar enligt Guds plan. Och därmed betyder det inte att Gud har ett arrogant sinnelag om han uttalar sådana ord, för Gud kan uträtta sådana saker. Han har sådan kraft och auktoritet, och han är fullt kapabel att uppnå dessa saker, och deras fullbordan ligger helt inom ramen för vad han kan göra. När ord som dessa yttras från Guds mun är de en uppenbarelse av och ett uttryck för Guds sanna sinnelag, en fullkomlig uppenbarelse och manifestation av Guds substans och auktoritet, och det finns ingenting som är mer passande och lämpligt som bevis för Skaparens identitet. Sättet, tonen och ordalydelsen i sådana yttranden är just ett uttryck för Skaparens identitet, och de stämmer fullkomligt överens med uttrycket av Guds egen identitet, och i dem finns ingen förespegling eller orenhet; de är helt och fullt den fullkomliga förevisningen av Skaparens substans och auktoritet. När det gäller de skapade varelserna äger de varken den auktoriteten eller den substansen; än mindre äger de den kraft som Gud ger. Om människan förråder ett sådant beteende så skulle det med säkerhet vara ett uttryck för hennes fördärvade sinnelag, och det skulle bero på inblandningen av människans arrogans och vilda ärelystnad, och blottläggandet av illvilliga avsikter av ingen mindre än djävulen, Satan, som önskar förleda människor och locka dem att svika Gud. Och hur ser Gud på det som avslöjas av ett sådant språk? Gud skulle säga att du vill tillskansa dig hans position och att du vill ge dig ut för att vara han och ersätta honom. När du härmar tonen i Guds yttranden är din avsikt att ersätta Guds plats i hjärtat på människor, att lägga beslag på den mänsklighet som rätteligen tillhör Gud. Detta är inget annat än Satan; detta är agerandet hos ättlingarna till den ärkeängel som är outhärdlig för himlen. Ibland er, finns det några som någonsin har härmat Gud på ett visst sätt genom att uttala några ord med avsikten att vilseleda och bedra människor och få dem att tro att deras egna ord och gärningar bar Guds auktoritet och makt, som om den här personens substans och identitet vore unika, och till och med som om tonfallet i personens ord liknade Guds? Har ni någonsin gjort något sådant? Har ni någonsin härmat Guds tonfall i ert tal, med gester som antytts representera Guds sinnelag, med dess förmodade makt och auktoritet? Agerar de flesta av er ofta, eller planerar att agera, på ett sådant sätt? Nu, när ni verkligen ser, upplever och känner Skaparens auktoritet, och när ni tittar tillbaka på vad ni brukat göra, och vad ni brukat avslöja om er själva, känner ni er äcklade? Ser ni er tarvlighet och skamlöshet? När man analyserat sinnelaget och substansen hos sådana människor, kan man säga att de är helvetets avskyvärda avkomma? Kan man säga att alla som gör sådana saker drar skam över sig själva? Inser ni hur allvarligt detta är? Och exakt hur allvarligt är det? Avsikten hos människor som beter sig på det här viset är att härma Gud. De vill vara Gud, och de vill få människor att dyrka dem som Gud. De vill upphäva Guds plats i hjärtat hos människor och göra sig av med den Gud som verkar bland människorna, för att uppnå sin strävan att styra människor, och sluka människor, och ta dem i besittning. Alla har sådana undermedvetna önskningar och strävanden, och alla lever i en sådan fördärvad, satanisk substans och lever i en sådan satanisk natur där de är Guds fiender, och förråder Gud, och vill bli Gud. Efter min gemenskap om ämnet Guds auktoritet, önskar ni eller strävar ni fortfarande efter att utge er för att vara Gud, eller att härma Gud? Och vill ni fortfarande vara Gud? Vill ni fortfarande bli Gud? Guds auktoritet kan inte efterliknas av människan och Guds identitet och status kan inte personifieras av människan. Även om du klarar att härma Guds tonfall när han talar så kan du inte efterlikna Guds substans. Även om du kan stå på Guds plats och ge dig ut för att vara Gud kan du aldrig göra det som Gud avser att göra, och du kommer aldrig att kunna härska över och befalla alla ting. I Guds ögon kommer du alltid att vara en liten varelse, och oavsett hur stora dina färdigheter och förmågor är, oavsett hur många gåvor du har – hela du är under Skaparens herravälde. Även om du kan uttala några förhastade ord kan detta varken visa att du har Skaparens substans eller representera att du äger Skaparens auktoritet. Guds auktoritet och kraft är Guds egen substans. De är inte inlärda, eller tillagda utifrån, utan är den inneboende substansen hos Gud själv. Därför kan relationen mellan Skaparen och de skapade varelserna aldrig förändras. Som en av de skapade varelserna måste människan hålla sig på sin plats och uppträda samvetsgrant, och plikttroget vakta det som anförtros honom av Skaparen. Och människan får inte bete sig opassande, eller göra saker som är bortom hennes förmågor, eller göra saker som Gud avskyr. Människan får inte försöka vara storslagen, eller exceptionell, eller högre än någon annan, eller försöka bli Gud. Det är så människan inte ska sträva efter att vara. Att försöka bli storslagen eller exceptionell är löjligt. Att försöka bli Gud är ännu mer vanhedrande; det är avskyvärt och föraktligt. Det som är lovvärt, och det som de skapade varelserna borde hålla fast vid mer än någonting annat, är att bli en sann skapad varelse; detta är det enda mål som människor borde eftersträva.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike I” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 94)

Skaparens auktoritet begränsas inte av tid, rum eller geografi, och Skaparens auktoritet är omätlig

Låt oss titta på Första Mosebok 22:17–18 Detta är ytterligare ett avsnitt där Jehova Gud talar, där han säger till Abraham: ”kommer jag att välsigna dig med välsignelse och föröka din säd med tillökning som stjärnorna på himlen och sanden som finns på havets strand, och din säd skall besitta sina fienders portar, och i din säd skall alla folk på jorden vara välsignade, därför att du har lytt min röst.” Jehova Gud välsignar Abraham många gånger och säger att hans ättlingar ska föröka sig – och hur mycket ska de föröka sig? I den utsträckning som Skriften talar om: ”som stjärnorna på himlen och sanden som finns på havets strand”. Med andra ord ville Gud skänka Abraham efterkommande lika talrika som stjärnorna på himlen, lika oräkneliga som sandkornen på havets strand. Gud talade i bilder, och utifrån bilderna är det inte svårt att se att Gud inte bara tänkte skänka Abraham en, två eller ens tusentals ättlingar, utan ett oräkneligt antal, tillräckligt många för att bilda en mångfald av nationer, för Gud lovade Abraham att han skulle bli far åt många nationer. Och beslöts det antalet av människan, eller beslöts det av Gud? Kan människan styra över hur många ättlingar hon får? Är det hon som bestämmer? Det är inte ens människan som bestämmer om hon ska få många eller inte, än mindre så många som ”stjärnorna på himlen och sanden som finns på havets strand”. Vem önskar inte ättlingar talrika som stjärnorna? Tyvärr blir det inte alltid som du vill. Oavsett hur skicklig eller kapabel människan är, är det inte hon som bestämmer; ingen kan stå utanför det som Gud har förordnat. Så mycket han tillåter dig, det är så mycket du får: Om Gud ger dig lite, då kommer du aldrig att få mycket, och om Gud ger dig mycket, då är det ingen mening med att vara förbittrad över hur mycket du har. Är det inte så? Allt detta är Guds beslut, inte människans! Människan styrs av Gud, och ingen är undantagen!

När Gud sa ”jag kommer att föröka din säd” var det ett förbund som Gud upprättade med Abraham, och precis som regnbågsförbundet skulle det upprätthållas i evighet, och det var också ett löfte av Gud till Abraham. Endast Gud är berättigad och förmögen och göra så att detta löfte blir uppfyllt. Oavsett om människan tror på det eller inte, oavsett om människan accepterar det eller inte, och oavsett hur människan ser på det, och hur hon betraktar saken, så ska allt detta bli uppfyllt, till punkt och pricka, enligt de ord som Gud uttalat. Guds ord kommer inte att förändras på grund av förändringar i människans vilja eller föreställningar, och de kommer inte att förändras på grund av förändringar hos någon person, någon företeelse eller något föremål. Allting må försvinna, men Guds ord förblir i evighet. Tvärtom – den dag då alla ting försvinner är just den dag då Guds ord fullbordas fullständigt, för han är Skaparen, och han äger Skaparens auktoritet, och Skaparens makt, och han härskar över allting och all livskraft. Han kan göra så att någonting kommer ur ingenting, eller att någonting blir till ingenting, och han styr omvandlingen av alla ting från levande till döda – så för Gud skulle ingenting kunna vara enklare än att föröka någons säd. För människan låter det befängt, som en saga, men för Gud är det som han beslutar att göra, och lovar att göra, inte befängt, eller någon saga. I stället är det ett faktum som Gud redan har sett, och som helt säkert ska uppfyllas. Förstår ni det? Bevisar fakta att Abrahams ättlingar var talrika? Och hur talrika, exakt? Lika talrika som ”stjärnorna på himlen och sanden som finns på havets strand”, som Gud sa? Spreds de över alla nationer och områden, överallt i världen? Och vad var det som åstadkom detta faktum? Var det auktoriteten i Guds ord? I hundratals, eller tusentals, år efter det att Gud uttalat sina ord fortsatte Guds ord att uppfyllas, och de blev ständigt till fakta; detta är kraften hos Guds ord, och ett bevis på Guds auktoritet. När Gud skapade allting i begynnelsen sa Gud låt det bli ljus, och det blev ljus. Detta skedde mycket fort, det uppnåddes mycket snabbt, och det blev ingen fördröjning i dess fullbordan och uppfyllelse; effekten av Guds ord blev omedelbar. Båda sakerna uppvisade Guds auktoritet, men när Gud välsignade Abraham lät han människan se en annan sida av substansen i Guds auktoritet, och lät människan se hur ovärderlig Skaparens auktoritet är, och dessutom lät han människan se en verkligare, mer utsökt sida av Skaparens auktoritet.

När Guds ord väl uttalas tar Guds auktoritet över utförandet av verket, och det faktum som Guds mun lovat börjar gradvis förverkligas. Bland alla ting börjar förändringar visa sig i allting till följd av orden, på samma sätt som gräset blir grönt, blommorna blommar, knopparna bildas på träden, fåglarna börjar sjunga, gässen återvänder och fälten myllrar av människor när våren kommer … När våren kommer förnyas allt, och detta är Skaparens mirakulösa verk. När Gud uppfyller sina löften förnyas och förändras allting i himlen och på jorden i enlighet med Guds tankar – ingen är undantagen. När ett åtagande eller löfte uttalas från Guds mun tjänar alla ting till att uppfylla det, och de styrs för att uppfylla det, och alla skapade varelser ordnas och arrangeras under Skaparens herravälde, och spelar sin respektive roll, och fyller sin respektive funktion. Detta är manifestationen av Skaparens auktoritet. Vad ser du i detta? Hur känner du Guds auktoritet? Har Guds auktoritet något omfång? Finns det någon tidsgräns? Kan den sägas ha någon särskild höjd, eller någon särskild längd? Kan den sägas ha någon särskild storlek eller styrka? Kan den mätas med människans dimensioner? Guds auktoritet växlar inte mellan på och av, kommer inte och går, och det finns ingen som kan mäta exakt hur stor hans auktoritet är. Oavsett hur lång tid som förflyter – när Gud välsignar någon kommer den välsignelsen att fortsätta, och dess fortsättning vittnar om Guds omätbara auktoritet, och låter mänskligheten skåda återuppträdandet av Skaparens aldrig sinande livskraft, om och om igen. Varje manifestation på hans auktoritet är ett perfekt uttryck för orden från hans mun, och det uttrycks för allting, och för mänskligheten. Dessutom är allting som hans auktoritet åstadkommer utsökt bortom all jämförelse, och fullständigt felfritt. Man kan säga att hans tankar, hans ord, hans auktoritet och allt verk som han utför är en ojämförligt vacker bild, och för de skapade varelserna är människans språk oförmöget att uttrycka dess betydelse och värde. När Gud avger ett löfte till en person, oavsett om det gäller var han bor, eller vad han gör, hans bakgrund före eller efter det att han mottagit löftet, eller hur stora omvälvningar han upplevt i sin livsmiljö – känner Gud allt detta som sin egen ficka. Oavsett hur lång tid som förflyter sedan Guds ord uttalats, så är det för honom som om de just yttrats. Det vill säga, Gud har kraften, och har sådan auktoritet, att han kan hålla reda på, styra och förverkliga varje löfte han avger till mänskligheten, och oavsett vad löftet är, oavsett hur lång tid det tar för det att uppfyllas fullständigt, och dessutom, oavsett hur stor bredd dess uppfyllande omfattar – till exempel tid, geografi, ras och så vidare – så ska löftet infrias, och förverkligas, och därtill kommer dess infriande och förverkligande inte att kräva den minsta ansträngning av honom. Och vad bevisar detta? Att bredden i Guds auktoritet och kraft är tillräcklig för att kunna härska över hela universum, och hela mänskligheten. Gud gjorde ljuset, men det betyder inte att Gud enbart förvaltar ljuset, eller att han enbart förvaltar vattnet för att han skapade vattnet, och att allting annat är utan samband med Gud. Är inte det ett missförstånd? Även om Guds välsignelse av Abraham gradvis hade bleknat från människans minne efter flera hundra år, förblev ändå löftet detsamma för Gud. Det var fortfarande på väg att uppfyllas, och det hade aldrig upphört. Människan hade aldrig känt till eller hört talas om hur Gud utövade sin auktoritet, hur allt styrdes och ordnades och hur många underbara berättelser som utspelade sig bland alla ting i Guds skapelse under denna tid, men alla underbara delar i uppvisandet av Guds auktoritet och uppenbarelsen av hans gärningar förmedlades och upphöjdes bland alla ting, alla ting visade och talade om Skaparens mirakulösa gärningar, och varje så ofta berättad historia om Skaparens suveränitet över alla ting ska förkunnas av alla ting i evighet. Den auktoritet med vilken Gud härskar över allting, och Guds kraft, visar för alla ting att Gud är närvarande överallt och alltid. När du har bevittnat Guds auktoritets och krafts allestädesnärvaro kommer du att se att Gud är närvarande överallt och alltid. Guds auktoritet och kraft begränsas inte av tid, geografi, rum eller någon person, materia eller föremål. Bredden i Guds auktoritet och kraft överträffar människans fantasi; den är ofattbar för människan, omöjlig för människan att föreställa sig, och människan kommer aldrig att känna till den fullständigt.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike I” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 95)

En del människor tycker om att dra slutsatser och fantisera, men hur långt kan människans fantasi sträcka sig? Kan den gå bortom den här världen? Är människan kapabel att sluta sig till och föreställa sig äktheten och exaktheten i Guds auktoritet? Är människans slutledningsförmåga och fantasi tillräckliga för att hon ska uppnå kunskap om Guds auktoritet? Kan dessa saker få människan att verkligen förstå och underkasta sig Guds auktoritet? Fakta bevisar att människans slutledningsförmåga och fantasi kommer enbart från hennes intellekt, och de ger inte den minsta hjälp eller fördel när det gäller människans kännedom om Guds auktoritet. Efter att ha läst science fiction kan några människor föreställa sig månen, och hur stjärnorna är. Det betyder inte att människan har någon förståelse för Guds auktoritet. Människans fantasi är bara just det: fantasi. Fakta i dessa frågor, det vill säga, deras koppling till Guds auktoritet, har hon inget som helst grepp om. Om du har varit på månen, än sen då? Visar det att du har en multidimensionell förståelse för Guds auktoritet? Visar det att du kan föreställa sig bredden i Guds auktoritet och kraft? Eftersom människans slutledningsförmåga och fantasi inte kan göra det möjligt för henne att känna till Guds auktoritet, vad ska människan göra? Det klokaste alternativet skulle vara att inte dra några slutsatser eller fantisera, vilket innebär att människan aldrig får förlita sig på fantasin eller göra sig beroende av slutsatser när det gäller Guds auktoritet. Vad är det jag vill säga er här? Kunskap om Guds auktoritet, Guds kraft, Guds egen identitet och Guds substans kan inte uppnås genom att du förlitar dig på din fantasi. Eftersom du inte kan förlita dig på fantasin för att lära känna Guds auktoritet, hur ska du då kunna uppnå en sann kunskap om Guds auktoritet? Genom att äta och dricka Guds ord, genom gemenskap och genom att uppleva Guds ord kommer du att få en gradvis upplevelse och styrkande av Guds auktoritet, och därmed kommer du att få en gradvis förståelse och tilltagande kunskap om den. Det är det enda sättet att uppnå kunskapen om Guds auktoritet; det finns inga genvägar. Att be er att inte fantisera är inte det samma som att be er att sitta passivt och vänta på undergången, eller hindra er från att göra någonting. Att inte använda hjärnan för att tänka eller fantisera betyder att inte använda logik för att dra slutsatser, att inte använda kunskap för att analysera, att inte använda vetenskap som grund, utan att i stället förstå, styrka och bekräfta att den Gud du tror på har auktoritet, och bekräfta att han har suveränitet över ditt öde och att hans kraft alltid visar att han är den sanne Guden själv, genom Guds ord, genom sanningen, genom allting som du möter i livet. Detta är det enda sättet för någon att uppnå en förståelse för Gud. En del säger att de vill hitta ett enkelt sätt att uppnå detta mål, men kan ni tänka ut något sådant sätt? Jag säger dig – det finns inget behov av att tänka: Det finns inga andra sätt! Det enda sättet är att samvetsgrant och orubbligt lära känna och styrka vad Gud har och är genom varje ord han uttrycker och allting som han gör. Det är det enda sättet att lära känna Gud. För vad Gud har och är, och allting som har med Gud att göra, är inte ihåligt och tomt – utan verkligt.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike I” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 96)

Det faktum att Skaparen har kontroll och herravälde över allting och alla levande varelser berättar om Skaparens auktoritets sanna existens

Jehovas välsignelse av Job är nedtecknad i Jobs bok. Vad skänkte Gud till Job? ”Jehova välsignade alltså slutet av Jobs levnad mer än dess början, för han fick fjorton tusen får, och sex tusen kameler, och ett tusen par oxar, och ett tusen åsneston” (Job 42:12). Utifrån människans perspektiv, vad var de saker som Job fick? Var de människans tillgångar? Med dessa tillgångar, skulle Job ha varit rik på den tiden? Och hur skaffade han sig sådana tillgångar? Vad var det som orsakade hans rikedom? Det är självklart att det var på grund av Guds välsignelse som Job kom att äga dem. Hur Job såg på tillgångarna, och hur han betraktade Guds välsignelse, är ingenting vi ska gå in på här. När det gäller Guds välsignelser längtar alla människor, dag och natt, efter att bli välsignade av Gud, men människan har ingen kontroll över hur många tillgångar hon kan få under sitt liv, eller huruvida hon kan ta emot några välsignelser från Gud – och det är ett obestridligt faktum! Gud har auktoritet, och har makten att skänka människan vilka tillgångar som helst, att tillåta människan att erhålla vilken gåva som helst, men det finns en princip bakom Guds välsignelser. Vilken sorts människor välsignar Gud? Dem han tycker om, förstås! Abraham och Job välsignades båda av Gud, men de välsignelser som de mottog var inte likadana. Gud välsignade Abraham med ättlingar lika talrika som sanden och stjärnorna. När Gud välsignade Abraham gjorde han så att en mans ättlingar, en nation, blev kraftfull och blomstrande. I detta härskade Guds auktoritet över mänskligheten, som andades Guds andedräkt bland alla ting och levande varelser. Under Guds suveräna auktoritet existerade och förökade sig denna mänsklighet med den hastighet, och inom den ram som Gud hade beslutat. Såväl nationens vitalitet och expansionshastighet som dess livslängd var specifika delar av Guds arrangemang, och principen bakom allt detta byggde enbart på det löfte Gud avgett till Abraham. Detta betyder att oavsett omständigheterna skulle Guds löfte fortsätta uppfyllas utan hinder och förverkligas under Guds auktoritets försyn. I Guds löfte till Abraham skulle Abrahams ättlingar inte riskera att utrotas, oavsett världens omvälvningar, oavsett tidsålder, oavsett vilka katastrofer mänskligheten fick utstå, och deras nation skulle inte dö ut. Guds välsignelse av Job, däremot, gjorde honom till en mycket rik man. Vad Gud gav honom var en rad levande skapade varelser som andades, och detaljerna – deras antal, deras förökningshastighet, överlevnadstal, fettmängd och så vidare – kontrollerades också av Gud. Även om dessa levande varelser inte ägde någon talförmåga var de också en del av Skaparens arrangemang, och principen bakom Guds arrangemang var i enlighet med den välsignelse Gud lovade Job. I Guds välsignelse av Abraham och Job var den auktoritet med vilken Skaparen härskade över allting, och alla levande varelser, densamma, även om det som utlovades var olika saker. Varje detalj i Guds auktoritet och makt uttrycks i hans olika löften och välsignelser till Abraham och Job, och visar än en gång för mänskligheten att Guds auktoritet går långt bortom vad människan kan föreställa sig. Dessa detaljer berättar ännu en gång för människan att om hon vill lära känna Guds auktoritet, så går detta bara att uppnå genom Guds ord och genom att uppleva Guds verk.

Guds suveräna auktoritet över allting gör det möjligt för människan att inse ett faktum: Guds auktoritet finns inte bara i orden ”Och Gud sade, ’Låt det bli ljus’, och det blev ljus, och ’Låt det finnas ett valv’, och det blev ett valv, och ’Låt det finnas land’, och det blev land”, utan dessutom i hur han fick ljuset att fortsätta, förhindrade himlavalvet från att försvinna och höll marken för evigt avskild från vattnet, liksom i detaljerna kring hur han härskade över och förvaltade de skapade varelserna: ljuset, himlavalvet och marken. Vad mer ser ni i Guds välsignelse av mänskligheten? Det är tydligt att Guds fotspår inte försvann sedan han välsignat Abraham och Job, för han hade just börjat utöva sin auktoritet, och han avsåg att förverkliga vartenda ett av sina ord, och få varje detalj i det han sagt att inträffa, och därför fortsatte han under de följande åren att göra allt som han hade avsett. Eftersom Gud har auktoritet kanske det ser ut för människan som om Gud bara talar och aldrig lyfter ett finger för att alla angelägenheter och ting ska uppnås. Att tänka sig det är lite löjligt! Om du bara antar ett ensidigt perspektiv på Guds upprättande av sitt förbund med människan i ord, och på Guds åstadkommande av allting med ord, och du inte kan se de olika tecknen och fakta som pekar på att Guds auktoritet härskar över alltings existens, då är din förståelse av Guds auktoritet alltför ihålig och löjlig! Om människan föreställer sig Gud sådan, då måste det sägas att människans kunskap om Gud har tagit en sista utväg, och har kommit till en återvändsgränd, för den Gud som människan föreställer sig är bara en maskin som utfärdar order, och inte den Gud som äger auktoritet. Vad har du insett utifrån exemplen med Abraham och Job? Har du sett den verkliga sidan av Guds auktoritet och kraft? När Gud hade välsignat Abraham och Job stannade han inte där han var, och inte heller satte han sina budbärare i arbete medan han väntade på att få se resultatet. Tvärtom, så snart Gud hade yttrat sina ord började allt, under Guds auktoritets vägledning, inrätta sig efter det verk Gud avsåg att uträtta, och de människor, ting och föremål som Gud krävde förbereddes. Det vill säga, så snart orden yttrats från Guds mun började Guds auktoritet utövas i hela landet, och han satte en kurs för att uppnå och uppfylla de löften han hade gett Abraham och Job, samtidigt som han gjorde alla lämpliga planer och förberedelser för allt som behövdes för varje steg och nyckelfas i det han planerade att utföra. Under denna tid styrde Gud inte bara sina budbärare, och också alla ting som hade skapats av honom. Det vill säga, omfattningen inom vilken Guds auktoritet utövades innefattade inte bara budbärarna, utan dessutom alla ting, som styrdes för att överensstämma med det verk som han avsåg fullborda; dessa utgjorde de specifika sätt med vilka Guds auktoritet utövades. Några av er kanske i er fantasi har följande förståelse av Guds auktoritet: Gud har auktoritet, och Gud har kraft, så Gud behöver bara stanna kvar i den tredje himlen, eller behöver bara stanna kvar på en specifik plats, och behöver inte göra något visst arbete, och hela Guds verk fullbordas i hans tankar. Några kanske också tror att även om Gud välsignade Abraham behövde Gud inte göra någonting, utan det var tillräckligt att han bara uttalade sina ord. Är detta vad som faktiskt hände? Självklart inte! Även om Gud har auktoritet och kraft är hans auktoritet sann och verklig, inte tom. Äktheten och verkligheten i Guds auktoritet och kraft uppenbaras och förkroppsligas gradvis i hans skapande av allting, och herravälde över allting, och i den process genom vilken han leder och förvaltar mänskligheten. Varje metod, varje perspektiv och varje detalj i Guds suveränitet över mänskligheten och allting, och hela det verk han uppnått, liksom hans förståelse av allting – de bevisar bokstavligen att Guds auktoritet och kraft inte är några tomma ord. Hans auktoritet och kraft visas och uppenbaras ständigt, och i alla ting. Dessa manifestationer och uppenbarelser berättar om Guds auktoritets verkliga existens, för han använder sin auktoritet och kraft för att fortsätta sitt verk, och för att befalla alla ting, och för att härska över allting i varje stund, och hans kraft och auktoritet kan inte ersättas av änglarna, eller av Guds budbärare. Gud beslutade vilka välsignelser han skulle skänka till Abraham och Job – det var Guds beslut. Även om det var Guds budbärare som personligen besökte Abraham och Job så var deras handlingar i enlighet med Guds påbud, och under Guds auktoritet, och de var också under Guds suveränitet. Även om människan ser Guds budbärare besöka Abraham, och inte ser Jehova Gud personligen göra någonting i det som Bibeln återger, är den enda som i själva verket faktiskt utövar kraft och auktoritet Gud själv, och det tål inget tvivel från någon människa! Även om du har sett att änglarna och budbärarna äger stor kraft, och har utfört mirakel, eller att de har gjort saker som Gud uppdragit åt dem, är deras handlingar enbart till för att utföra Guds uppdrag, och visar på intet sätt Guds auktoritet – för ingen människa och inget föremål har, eller äger, Skaparens auktoritet att skapa allting och härska över allting. Och därmed kan ingen människa och inget föremål utöva eller visa på Skaparens auktoritet.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike I” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 97)

Skaparens auktoritet är oföränderlig och okränkbar

1. Gud använder ord för att skapa allting

1 Mos 1:3–5  Och Gud sade: ”Låt det bli ljus”, och det blev ljus. Och Gud såg ljuset, att det var gott, och Gud skilde ljuset från mörkret. Och Gud kallade ljuset dag och mörkret kallade han natt. Och kvällen och morgonen var den första dagen.

1 Mos 1:6–7  Och Gud sade: ”Låt det finnas ett valv i vattnets mitt, och låt det avdela vatten från vatten.” Och Gud gjorde valvet, och avdelade vattnet som fanns nedanför valvet från vattnet som fanns ovanför valvet, och det blev så.

1 Mos 1:9–11  Och Gud sade: ”Låt vattnet under himlen samlas till en enda plats så att det torra blir synligt.” Och det blev så. Och Gud kallade det torra landet för jord, och vattensamlingen kallade han hav. Och Gud såg att det var gott. Och Gud sade: ”Låt jorden frambringa grönska, så att örten ger frö och fruktträdet, vars frö finns inuti, bär frukt efter sitt slag, på jorden”, och det blev så.

1 Mos 1:14–15  Och Gud sade: ”Låt det på himlens valv bli ljus, som avdelar dagen från natten, och låt dessa bli till tecken, för årstider, dagar och år. Och låt dem vara ljus på himlens valv till att lysa över jorden”, och det blev så.

1 Mos 1:20–21  Och Gud sade: ”Låt vattnet ymnigt frambringa den rörliga varelse som har liv, och fågeln som kan flyga ovanför jorden i himlens öppna valv.” Och Gud skapade stora valar och varje levande varelse som rör sig, vilka vattnet frambringade ymnigt, efter deras slag, och varje slags bevingad fågel, efter dess slag, och Gud såg att det var gott.

1 Mos 1:24–25  Och Gud sade: ”Låt jorden frambringa levande varelser, efter sitt slag, boskapsdjur och kräldjur och vilda djur, efter sitt slag”, och det blev så. Och Gud gjorde de vilda djuren på jorden, efter sitt slag, och boskapsdjuren, efter sitt slag, och varje ting som krälar på jorden, efter sitt slag, och Gud såg att det var gott.

2. Gud använder sina ord för att upprätta ett förbund med människan

1 Mos 9:11–13  Och jag skall upprätta mitt förbund med er, aldrig igen skall allt kött utplånas av vatten från en översvämning, aldrig igen skall det finnas en översvämning som förstör jorden.” Och Gud sade: ”Detta är tecknet på det förbund jag sluter mellan mig och er och varje levande varelse som finns hos er, för alla generationer som skall komma: Jag sätter min båge i molnet och den skall vara ett tecken på ett förbund mellan mig och jorden.”

3. Guds välsignelser

1 Mos 17:4–6  För min del, se, mitt förbund är med dig, och du skall bli en fader till många folk. Ditt namn skall inte heller längre vara Abram, utan ditt namn skall vara Abraham, för jag har gjort dig till fader för många folk. Och jag skall göra dig synnerligen fruktsam, och jag skall låta folk och kungar utgå från dig.”

1 Mos 18:18–19  Abraham skall helt säkert bli ett stort och mäktigt folk, och alla folk på jorden skall vara välsignade genom honom. Ty jag känner honom, att han kommer att befalla sina barn och sitt hushåll, och att de skall hålla sig till Jehovas väg, utöva rättvisa och dom, så att Jehova kan skänka det som han har lovat åt Abraham.”

1 Mos 22:16–18  Jag har svurit vid mig själv”, sade Jehova, ”ty eftersom du har gjort detta och inte har undanhållit din son, din ende son, kommer jag att välsigna dig med välsignelse och föröka din säd med tillökning som stjärnorna på himlen och sanden som finns på havets strand, och din säd skall besitta sina fienders portar, och i din säd skall alla folk på jorden vara välsignade, därför att du har lytt min röst.”

Job 42:12  Jehova välsignade alltså slutet av Jobs levnad mer än dess början, för han fick fjorton tusen får, och sex tusen kameler, och ett tusen par oxar, och ett tusen åsneston.

Vad har ni sett i dessa delar av skriften? Har ni sett att det finns en princip bakom Guds utövande av sin auktoritet? Till exempel, Gud använder en regnbåge för att upprätta ett förbund med människan, och han placerar en regnbåge bland molnen för att förmedla till människan att han aldrig mer skulle förstöra jorden med en översvämning. Är den regnbåge som människor ser idag fortfarande densamma som den som uttalades från Guds mun? Har dess natur och innebörd förändrats? Utan tvivel är svaret nej, det har den inte. Gud använde sin auktoritet för att utföra den här gärningen, och det förbund som han upprättade med människan har fortlevt till idag, och tidpunkten för förbundet att ändras är, förstås, Guds beslut. Efter det att Gud sade ”sätter min båge i molnet” har han alltid hållit förbundet, ända fram till idag. Vad ser du i detta? Även om Gud äger auktoritet och kraft är han väldigt noggrann och principfast i det han gör, och han håller sitt ord. Hans noggrannhet, och principerna bakom hans handlingar, visar Skaparens okränkbarhet och hur oövervinnelig hans auktoritet är. Trots att han äger överlägsen auktoritet och har herraväldet över allting, och trots att han har kraften att härska över alla ting, har Gud aldrig skadat eller avbrutit sin egen plan, och varje gång han utövar sin auktoritet så gör han det i strikt överensstämmelse med sina egna principer, och han följer exakt den plan som uttalats från hans mun, och han följer stegen och målen i sin plan. Självklart lyder alla ting som Gud härskar över också under de principer enligt vilka Gud utövar sin auktoritet, och ingen människa eller sak är undantagen från det som hans auktoritet ordnar, och inte heller kan de förändra principerna för utövandet av Guds auktoritet. I Guds ögon får de som välsignats ta emot den goda lycka som hans auktoritet orsakat, och de som förbannats blir bestraffade på grund av hans auktoritet. Under Guds suveräna auktoritet är ingen människa eller sak undantagen utövandet av hans auktoritet, och ingen kan heller ändra principerna enligt vilken auktoriteten utövas. Skaparens auktoritet förändras inte på grund av växlingar i någon faktor, och på ett liknande sätt förändras inte heller de principer utifrån vilka han utövar sin auktoritet av någon som helst anledning. Himmel och jord kan genomgå stora omvälvningar, men Skaparens auktoritet kommer inte att förändras; alla ting kan förgås, men Skaparens auktoritet kommer aldrig att försvinna. Detta är substansen i Skaparens oföränderliga och okränkbara auktoritet, och detta är vad som gör Skaparen unik!

Utdrag ur ”Gud själv, den unike I” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 98)

Guds befallning till Satan

Job 2:6  Och Jehova sade till Satan: ”Se, han är i din hand, men skona hans liv.”

Satan har aldrig vågat överträda Skaparens auktoritet och på grund av detta lever alla ting i god ordning

Detta är ett citat ur Jobs bok, där ”han” i citatet syftar på Job. Fastän den här meningen är kort belyser den många frågor. Den beskriver ett visst samtal mellan Gud och Satan i den andliga världen och berättar för oss att föremålet för Guds ord var Satan. Den återger också vad Gud specifikt sade. Guds ord var en befallning och en order till Satan. De specifika detaljerna i denna order handlar om att skona Jobs liv och visar var Gud satte gränsen för Satans behandling av Job – Satan måste skona Jobs liv. Det första vi lär oss av denna mening är att detta var ord som Gud talade till Satan. Den ursprungliga texten i Jobs bok ger oss bakgrunden till dessa ord: Satan ville anklaga Job och måste därför få Guds tillåtelse innan han kunde fresta honom. När Gud gick med på Satans begäran att fresta Job, ställde han upp följande villkor för Satan: ”Job är i din hand, men du måste skona hans liv.” Vad är detta för slags ord? Det är tydligt att de är en befallning, en order. När du har förstått vad det här är för slags ord, bör du naturligtvis också fatta att den som utfärdade denna order var Gud och att den som mottog ordern, och lydde den, var Satan. Det behöver inte sägas att i denna befallning framgår förhållandet mellan Gud och Satan tydligt för var och en som läser dessa ord. Naturligtvis är detta också förhållandet mellan Gud och Satan i den andliga världen och skillnaden i identitet och status mellan Gud och Satan, vilket framgår av skildringarna om samtalen mellan Gud och Satan i Skriften. Till dags dato är detta det specifika exempel och textdokument där människan kan få kunskap om den klara skillnaden i identitet och status mellan Gud och Satan. Här måste jag säga att återgivandet av dessa ord är ett viktigt dokument för mänsklighetens kunskap om Guds identitet och status, och det ger viktig information för mänsklighetens kunskap om Gud. Genom detta samtal mellan Skaparen och Satan i den andliga världen kan människan förstå ytterligare en specifik aspekt av Skaparens auktoritet. Dessa ord är ytterligare ett vittnesbörd om Skaparens unika auktoritet.

Till det yttre är de här orden ett samtal mellan Jehova Gud och Satan. Deras andemening är att den attityd som Jehova Gud talar med och den position som han talar från är högre än Satans. Vilket betyder att Jehova Gud befaller Satan med en orders tonfall och säger till Satan vad han ska och inte ska göra, att Job redan är i Satans händer och att Satan är fri att behandla Job hur han vill – men att han inte får ta Jobs liv. Undermeningen är att fastän Job har placerats i Satans händer, så har hans liv inte överlämnats till Satan; ingen kan ta Jobs liv ur Guds händer om inte Gud tillåter det. Guds attityd uttrycks tydligt i denna befallning till Satan, och denna befallning manifesterar och uppenbarar också den position varifrån Jehova Gud samtalar med Satan. Härigenom innehar Jehova Gud inte bara statusen hos den Gud som skapade ljus och luft samt alla ting och levande varelser, den Gud som har suveränitet över alla ting och levande varelser, utan även den Gud som befaller mänskligheten och härskar över Hades, den Gud som kontrollerar alla levande varelsers liv och död. Vem i den andliga världen, förutom Gud, skulle våga ge en sådan order till Satan? Och varför gav Gud personligen sin order till Satan? Därför att människans liv, Jobs liv inbegripet, kontrolleras av Gud. Gud tillät inte Satan att skada Job eller ta hans liv, vilket betyder att precis innan Gud tillät Satan att fresta Job, kom han ihåg att särskilt ge en sådan order och befallde Satan än en gång att inte ta Jobs liv. Satan har aldrig vågat överträda Guds auktoritet, och dessutom har han alltid lyssnat noga på och lytt Guds order och specifika befallningar och aldrig vågat trotsa dem och naturligtvis inte vågat fritt ändra någon av Guds befallningar. Det här är de gränser som Gud har satt upp för Satan, och Satan har aldrig vågat överskrida dessa gränser. Är inte detta kraften i Guds auktoritet? Är inte detta ett vittnesbörd om Guds auktoritet? Satan har ett mycket klarare grepp än mänskligheten om hur man ska uppträda mot Gud och hur man ska betrakta Gud, och därför ser Satan Guds status och auktoritet mycket tydligt i den andliga världen och han har en djup insikt om kraften i Guds auktoritet och principerna bakom utövandet av denna auktoritet. Han vågar inte förbise dem det minsta eller bryta mot dem på något sätt eller göra något som överträder Guds auktoritet, och han vågar inte på något sätt utmana Guds vrede. Fastän han är ond och arrogant till sin natur, har Satan aldrig vågat överskrida de skrankor och gränser som Gud satt upp för honom. I miljontals år har han strikt respekterat dessa skrankor, hållit sig till varje befallning och order som Gud gett honom och aldrig vågat göra ett övertramp. Fast han är illvillig, är Satan mycket klokare än den fördärvade mänskligheten; han känner Skaparens identitet och han känner sina egna gränser. Av Satans ”undergivna” handlingar kan man se att Guds auktoritet och makt är himmelska påbud som inte kan överträdas av Satan och att det är exakt på grund av Guds unikhet och auktoritet som allt förändras och breder ut sig på ett välordnat sätt och som mänskligheten kan leva och föröka sig i den riktning som fastställts av Gud utan att någon människa eller något ting kan rubba denna ordning och utan att någon människa eller något ting kan ändra denna lag – för de kommer alla från Skaparens händer och från Skaparens ordning och auktoritet.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike I” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 99)

Satans speciella identitet har fått många människor att visa ett starkt intresse för hans manifestationer av olika aspekter. Det finns till och med många dåraktiga människor som tror att Satan besitter auktoritet precis som Gud, för Satan kan visa upp mirakel och göra sådant som är omöjligt för människan. Så förutom att tillbe Gud reserverar människorna också en plats för Satan i sitt hjärta och tillber till och med Satan som Gud. Dessa människor är både ömkansvärda och avskyvärda. De är ömkansvärda på grund av sin okunnighet och avskyvärda på grund av sina villoläror och sitt inneboende onda väsen. Här känner jag att det är nödvändigt att informera er om vad auktoritet är, vad den symboliserar och vad den står för. Allmänt talat kan man säga att Gud själv är auktoritet, hans auktoritet symboliserar Guds överhöghet och inre väsen, och auktoriteten hos Gud själv representerar Guds status och identitet. Vågar då Satan säga att han själv är Gud? Vågar Satan säga att han skapade alla ting och har suveränitet över alla ting? Naturligtvis inte! Han är nämligen oförmögen att skapa någonting; hittills har han aldrig gjort något som skapats av Gud och aldrig skapat något som har liv. Eftersom han inte har Guds auktoritet, kommer han omöjligen att någonsin äga Guds status och identitet, och detta är bestämt av hans väsen. Har han samma makt som Gud? Naturligtvis inte! Vad kallar vi Satans handlingar och de under som Satan visar upp? Är det makt? Kan det kallas auktoritet? Naturligtvis inte! Satan styr det ondas flöde och rubbar, försämrar och avbryter varje aspekt av Guds verk. Har Satan under de senaste tusentals åren, förutom att fördärva och missbruka mänskligheten och locka och vilseleda människan till fördärv och att förkasta Gud, så att hon vandrar i dödsskuggans dal, gjort något som förtjänar ens det ringaste firande, beröm eller omhuldande av människan? Om Satan ägt auktoritet och makt, skulle mänskligheten då ha fördärvats av honom? Om Satan ägt auktoritet och makt, skulle mänskligheten då ha skadats av honom? Om Satan ägt makt och auktoritet, skulle mänskligheten då ha övergett Gud och vänt sig mot döden? Vilken slutsats ska vi dra beträffande substansen i allt som Satan gör, med tanke på att han inte har någon auktoritet eller makt? Det finns de som beskriver allt som Satan gör som ren bluff, men jag tycker inte att den definitionen är så träffande. Är hans onda gärningar då han fördärvar mänskligheten bara en bluff? Den onda kraft som Satan misshandlade Job med, liksom hans våldsamma önskan att skada och sluka honom, kunde omöjligen uppnås enbart genom en bluff. Om vi ser tillbaka var Jobs hjordar av får och boskap, som var spridda vitt och brett över kullar och berg, borta på ett ögonblick; på ett ögonblick försvann Jobs stora förmögenhet. Hade detta kunnat uppnås genom en ren bluff? Naturen i allt som Satan gör motsvarar och passar till negativa termer såsom att försämra, att avbryta, att förstöra, att skada, begrepp som ondska, illvillighet och mörker, och därför har allt som är orättfärdigt och ont ett oupplösligt samband med Satans handlingar och kan inte skiljas från Satans onda väsen. Oavsett hur ”mäktig” Satan är, oavsett hur djärv och äregirig han är, oavsett hur stor hans förmåga att vålla skada är, oavsett hur vittomfattande de tekniker han använder för att fördärva och locka människan är, oavsett hur skickliga de knep och ränker som han trakasserar människan med är och oavsett hur föränderlig den form i vilken han existerar är, så har han aldrig kunnat skapa en enda levande organism, aldrig kunnat ställa upp lagar eller regler för alltings existens och aldrig kunnat råda över och kontrollera någonting, vare sig levande eller icke levande. I hela kosmos och på himlavalvet finns det inte en enda människa eller ett enda föremål som föddes eller frambringades av Satan eller existerar på grund av honom; det finns inte en enda människa eller något föremål som behärskas av honom eller kontrolleras av honom. Tvärtom måste han inte bara leva under Guds herravälde, utan han måste dessutom lyda alla Guds order och befallningar. Utan Guds tillåtelse är det svårt för Satan att ens vidröra en droppe vatten eller ett sandkorn på marken; utan Guds tillåtelse är Satan inte ens fri att flytta omkring myrorna på marken – än mindre människosläktet, som skapades av Gud. I Guds ögon är Satan underlägsen liljorna på bergen, fåglarna som flyger i luften, fiskarna i havet och maskarna på jorden. Hans roll bland alla ting är att tjäna alla ting och arbeta för mänskligheten och tjäna Guds verk och hans förvaltningsplan. Oavsett hur illvillig hans natur är och hur ont hans väsen är, så kan han inte göra annat än att plikttroget hålla sig till sin uppgift: att tjäna Gud och utgöra en motpol till Gud. Detta är Satans beskaffenhet och position. Hans väsen är avskilt från livet, från makt och från auktoritet; han är bara en leksak i Guds händer; bara en apparat i Guds tjänst!

Utdrag ur ”Gud själv, den unike I” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 100)

Själva auktoriteten kan förklaras som Guds makt. För det första kan man med säkerhet säga att både auktoritet och makt är positiva. De står inte i förbindelse med något negativt och har inget samband med några skapade eller icke skapade väsen. Guds makt kan skapa ting med alla tänkbara former som har liv och vitalitet, och detta bestäms av Guds liv. Gud är liv, och därför är han källan till alla levande varelser. Dessutom kan Guds auktoritet få alla levande varelser att lyda vartenda ett av Guds ord, det vill säga bli till enligt orden från Guds mun och leva och fortplanta sig på Guds befallning, enligt vilken Gud råder över och befaller alla levande varelser, och det kommer aldrig i evighet att ske någon avvikelse. Ingen människa eller något föremål har dessa ting; endast Skaparen äger och bär på sådan makt, och därför kallas det auktoritet. Detta är det unika hos Skaparen. Som sådant kan det bara förknippas med Skaparen, oavsett om det är själva ordet ”auktoritet” eller substansen i denna auktoritet, eftersom det är en symbol för Skaparens unika identitet och substans och återger Skaparens identitet och status; förutom Skaparen kan ingen människa eller något föremål förknippas med ordet ”auktoritet”. Detta är en tolkning av Skaparens unika auktoritet.

Fastän Satan såg på Job med girig blick, vågade han inte kröka ett enda hårstrå på Jobs huvud utan Guds tillåtelse. Fastän han är ond och grym inombords, hade Satan inget annat val än att hålla sig till Guds befallning sedan Gud hade gett honom sin order. Och fastän Satan var lika frenetisk som en varg bland får när han gav sig på Job, vågade han inte glömma de gränser som Gud satt upp för honom, han vågade inte bryta mot Guds order; Satan vågade inte göra någonting som avvek från Guds ords principer och gränser – är inte detta ett faktum? Det här visar att Satan inte vågar handla i strid mot något av Jehova Guds ord. För Satan är varje ord från Guds mun en order och en himmelsk lag och ett uttryck för Guds auktoritet – för bakom varje ord från Gud finns underförstått Guds straff för dem som bryter mot Guds order och för dem som struntar i att lyda och motsätter sig de himmelska lagarna. Satan vet mycket väl att om han bryter mot Guds order, så måste han ta konsekvenserna av att överträda Guds auktoritet och motsätta sig de himmelska lagarna. Och exakt vilka är dessa konsekvenser? Det behöver knappast sägas att de självklart är Guds straff. Satans handlingar mot Job var bara ett mikrokosmos av hans fördärv av människan, och när Satan utförde dessa handlingar var de gränser som Gud satte upp och de order som han utfärdade för Satan bara ett mikrokosmos av principerna bakom allt som Satan gör. Dessutom var Satans roll och position i detta fall endast ett mikrokosmos av hans roll och position i Guds förvaltande verk, och Satans fullständiga lydnad inför Gud när han frestade Job var endast ett mikrokosmos av hur Satan inte vågade göra det minsta motstånd mot Gud i Guds förvaltande verk. Vilken varning ger dessa mikrokosmos er? Bland allt som finns, inklusive Satan, finns det ingen människa eller någon sak som kan överträda de himmelska lagar och påbud som utfärdats av Skaparen och ingen människa eller tingest som vågar bryta mot dessa himmelska lagar och påbud, för ingen människa eller tingest kan ändra eller undgå det straff som Skaparen låter drabba dem som struntar i att lyda dem. Endast Skaparen kan utfärda himmelska lagar och påbud, endast Skaparen har makt att sätta dem i verket, och den enda makt som inte kan överträdas av någon människa eller sak är Skaparens. Detta är Skaparens unika auktoritet, denna auktoritet är oöverträffad bland alla ting, och därför är det omöjligt att säga att ”Gud är störst och Satan är nummer två.” Det finns ingen annan Gud än Skaparen som äger den unika auktoriteten!

Har ni nu ny kunskap om Guds auktoritet? För det första, är det någon skillnad mellan Guds auktoritet som jag just nämnde och människans makt? Och vilken är skillnaden? En del människor säger att det inte går att jämföra de båda. Det stämmer! Fastän människor säger att det inte går att jämföra de båda, blandas människans makt ofta i hennes tankar och föreställningar ihop med Guds auktoritet, så att de två jämförs sida vid sida. Vad är det som pågår här? Gör inte människor misstaget att oavsiktligt ersätta det ena med det andra? De två har inget samband och det går inte att jämföra dem, och ändå kan människor inte låta bli att göra det. Hur ska detta lösas? Om du verkligen vill finna en lösning, så är enda sättet att förstå och känna Guds unika auktoritet. När du förstått och fått kunskap om Skaparens auktoritet, kommer du inte att nämna människans makt och Guds auktoritet i samma andetag.

Vad menas med människans makt? Enkelt uttryckt är det människans förmåga eller färdighet som gör det möjligt för hennes fördärvade sinnelag, begär och ambitioner att breda ut sig och fullbordas maximalt. Räknas detta som auktoritet? Oavsett hur uppblåsta och lukrativa en människas ambitioner och önskningar är, kan hon inte sägas äga auktoritet; på sin höjd är denna uppblåsthet och framgång bara en demonstration av Satans pajasfasoner bland människorna, på sin höjd är det en fars där Satan handlar som sin egen förfader för att fullfölja sin ambition att vara Gud.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike I” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 101)

Vad symboliserar Guds auktoritet? Symboliserar den Guds egen identitet? Symboliserar den Guds egen makt? Symboliserar den Guds egen unika status? I vad har du bland alla ting sett Guds auktoritet? Hur såg du den? Kan någon ändra lagen om de fyra årstidernas växlingar mellan vår, sommar, höst och vinter som upplevs av människan? På våren knoppas och blommar träden, på sommaren täcks de med löv, på hösten bär de frukt och på vintern faller löven av. Kan någon ändra denna lag? Återspeglar detta en sida av Guds auktoritet? Gud sade ”Låt det bli ljus”, och det blev ljus. Existerar detta ljus fortfarande? Vad beror det på att det existerar? Det existerar naturligtvis på grund av Guds ord, och på grund av Guds auktoritet. Existerar fortfarande den luft som skapades av Gud? Kommer den luft som människan andas från Gud? Kan någon ta bort de ting som kommer från Gud? Kan någon ändra deras substans och funktion? Kan någon gäcka den dag och natt som bestämts av Gud och den lag för dag och natt som Gud har befallt? Kan Satan göra något sådant? Även om du inte sover på natten utan tar natten som dag, så är det fortfarande nattetid; du kanske kan ändra dina dagliga rutiner, men du kan inte ändra den lag som styr växlingen mellan dag och natt – och detta faktum kan inte ändras av någon människa, eller hur? Kan någon få ett lejon att plöja jorden som en oxe? Kan någon förvandla en elefant till en åsna? Kan någon få en kyckling att sväva genom luften som en örn? Kan någon få en varg att äta gräs som ett får? (Nej.) Kan någon få fiskarna i vattnet att leva på torra land? Detta kan inte göras av människor. Varför inte? Eftersom Gud befallde fiskarna att leva i vatten så lever de i vatten. På land skulle de inte kunna överleva utan de skulle dö; de kan inte överskrida gränserna i Guds befallning. Alla ting har en lag och gräns för sin existens och var och en av dem har sina egna instinkter. Dessa är bestämda av Skaparen och de kan inte ändras eller sättas ur spel av någon människa. Lejonet kommer till exempel alltid att leva i vildmarken på avstånd från människans samhällen och skulle aldrig kunna vara så foglig och trogen som oxen, som lever tillsammans med och arbetar för människan. Fastän elefanter och åsnor båda är djur och båda har fyra ben och är varelser som andas luft så är de olika arter, för de delades in i olika typer av Gud, var och en av dem har sina egna instinkter och därför kommer de aldrig att vara utbytbara. Fastän kycklingen har två ben och vingar precis som en örn kommer den aldrig att kunna flyga i luften; på sin höjd kan den bara flyga upp i ett träd – och detta bestäms av dess instinkt. Det behöver knappast sägas att allt detta beror på befallningarna från Guds auktoritet.

I människans utveckling i dag kan hennes vetenskap sägas blomstra och landvinningarna inom hennes vetenskapliga forskning beskrivas som imponerande. Det måste sägas att människans förmåga växer sig allt starkare, men det finns ett vetenskapligt genombrott som mänskligheten har varit oförmögen att göra: Människan har tillverkat flygplan, hangarfartyg och atombomben, människan har rest ut i rymden, promenerat på månen, uppfunnit internet och anammat en livsstil präglad av hi-tech, men ändå är människan oförmögen att skapa något väsen som lever och andas. Varje levande varelses instinkter och de lagar som de lever efter samt kretsloppet för liv och död hos varje slag av levande väsen – allt detta är utom räckhåll och omöjligt att kontrollera för mänsklighetens vetenskap. På den här punkten måste det sägas att oavsett vilka fantastiska höjder som människans vetenskap når, så kan den inte jämföras med någon av Skaparens tankar och den kan inte urskilja det mirakulösa i Skaparens skapelse och kraften i hans auktoritet. Det finns så många oceaner på jorden, och ändå har de aldrig överskridit sina gränser och kommit upp på land efter behag, och det beror på att Gud satte gränser för var och en av dem; de stannade varhelst han befallde dem och utan Guds tillåtelse kan de inte flytta omkring fritt. Utan Guds tillåtelse får de inte göra intrång på varandra utan kan bara röra sig när Gud säger till om det, och vart de går och var de stannar bestäms av Guds auktoritet.

För att uttrycka det klart och tydligt, ”Guds auktoritet” betyder att det är Gud som bestämmer. Gud har rätt att bestämma hur något ska göras, och det görs på vilket sätt han än önskar. Lagen för alla ting bestäms av Gud och inte av människan; inte heller kan den ändras av människan. Den kan inte rubbas genom människans vilja, utan i stället ändras den genom Guds tankar, Guds vishet och Guds befallningar, och detta är ett faktum som är obestridligt för varje människa. Himlarna och jorden och alla ting, universum, den stjärnbeströdda himlen, de fyra årstiderna, det som är synligt och osynligt för människan – allt detta existerar, fungerar och förändras utan minsta misstag under Guds auktoritet, enligt Guds befallningar, enligt Guds bud och enligt de lagar som finns från skapelsens begynnelse. Inte en enda människa eller tingest kan ändra sina lagar eller ändra den inneboende ordning enligt vilken de fungerar; de blev till på grund av Guds auktoritet och förgås på grund av Guds auktoritet. Det är exakt detta som är Guds auktoritet. Kan du nu, när så här mycket har blivit sagt, känna att Guds auktoritet är en symbol för Guds identitet och status? Kan Guds auktoritet ägas av något skapat eller icke skapat väsen? Kan den imiteras, gestaltas eller ersättas av någon människa, någon tingest eller något föremål?

Utdrag ur ”Gud själv, den unike I” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 102)

Skaparens identitet är unik och du borde inte hålla fast vid polyteismens idé

Även om Satans färdigheter och förmågor är större än människans, även om han kan göra saker som är utom räckhåll för människan, oavsett om du avundas eller eftersträvar det som Satan gör, oavsett om du hatar eller känner vämjelse inför detta, oavsett om du kan se detta eller inte och oavsett hur mycket Satan kan åstadkomma eller hur många människor han kan vilseleda så att de tillber och tar honom till sig och oavsett hur du definierar honom, så kan du omöjligen säga att han har Guds auktoritet och makt. Du ska veta att Gud är Gud, det finns bara en Gud, och dessutom ska du veta att endast Gud har auktoritet, har makten att kontrollera och råda över alla ting. Bara för att Satan har förmågan att vilseleda människor och kan utge sig för att vara Gud, kan efterlikna de tecken och mirakel som Gud gjort och har gjort liknande saker som Gud, misstar du dig och tror att Gud inte är unik, att det finns många gudar, att de bara äger större och mindre färdigheter och att det finns skillnader i vidden av den makt som de utövar. Du rangordnar deras storhet i den ordning som de anländer och enligt deras ålder och du tror felaktigt att det finns andra gudar förutom Gud och du tror att Guds makt och auktoritet inte är unik. Om du har sådana idéer, om du inte inser att Gud är unik, inte tror att endast Gud äger auktoritet och bara håller fast vid polyteism, så säger jag att du är avskummet bland varelserna, du är Satans sanna uppenbarelse och du är en helt igenom ond människa! Förstår ni vad jag försöker lära er genom att tala dessa ord? Oavsett tid, plats och din bakgrund får du inte förväxla Gud med någon annan person, sak eller föremål. Oberoende av hur omöjlig att förstå och hur ouppnåelig du känner att Guds auktoritet och Guds eget väsen är, oberoende av hur mycket Satans handlingar och ord överensstämmer med din föreställning och din fantasi, oberoende av hur tillfredsställande de är för dig, var inte dåraktig, förväxla inte dessa begrepp, förneka inte Guds existens, förneka inte Guds identitet och status, knuffa inte ut Gud genom dörren och ta in Satan för att ersätta Gud i ditt hjärta och vara din Gud. Jag tvivlar inte på att ni kan föreställa er konsekvenserna av att göra så!

Utdrag ur ”Gud själv, den unike I” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 103)

Fastän mänskligheten har fördärvats, lever den fortfarande under Skaparens suveräna auktoritet

Satan har fördärvat mänskligheten i tusentals år. Han har åstadkommit oändligt mycket ondska, vilsefört generation efter generation och begått avskyvärda brott i världen. Han har missbrukat människan, vilsefört människan, förfört människan till att sätta sig upp mot Gud och begått onda gärningar som har ställt till oreda i och skadat Guds förvaltningsplan gång på gång. Ändå fortsätter alla ting och levande varelser under Guds auktoritet att foga sig efter de regler och lagar som Gud har satt upp. Jämfört med Guds auktoritet är Satans onda natur och dominans så fula, så vämjeliga och föraktliga, så små och sårbara. Även om Satan går bland alla ting som skapats av Gud, kan han inte genomföra den minsta förändring hos de människor, saker och föremål som behärskas av Gud. Många tusen år har gått och mänskligheten åtnjuter fortfarande det ljus och den luft som Gud har skänkt, andas fortfarande den andedräkt som Gud själv har utandats, gläder sig fortfarande åt de blommor, fåglar, fiskar och insekter som Gud har skapat och åtnjuter fortfarande alla de saker som Gud har gett; dag och natt avlöser fortfarande ständigt varandra; de fyra årstiderna växlar som vanligt; gässen som flyger på himlen lämnar oss nu på vintern och återvänder fortfarande till våren; fiskarna i vattnet lämnar aldrig floderna och sjöarna – de är deras hem; cikadorna på marken sjunger av hjärtans lust under sommarens dagar; syrsorna i gräset nynnar stilla mot vinden på hösten; gässen samlas i flockar medan örnarna fortsätter att leva i ensamhet; lejonflockarna upprätthåller livet genom att jaga; älgen strövar inte bort från gräs och blommor … Varje slags levande varelse bland alla ting förgås och återvänder och förgås sedan igen, en miljon förändringar inträffar på ett ögonblick – men vad som inte förändras är varelsernas instinkter och lagarna om överlevnad. De lever och blir försörjda och får näring av Gud och ingen kan ändra deras instinkter, ej heller kan någon göra intrång på deras överlevnadsregler. Fastän mänskligheten, som lever bland alla ting, har fördärvats och vilseletts av Satan, kan människan ändå inte vara utan det vatten som Gud har skapat, den luft som Gud har skapat och allt som Gud har skapat; människan lever och förökar sig i detta rum som skapats av Gud. Mänsklighetens instinkter har inte förändrats. Människan är fortfarande beroende av sina ögon för att se, sina öron för att höra, sin hjärna för att tänka, sitt hjärta för att förstå, sina ben och fötter för att gå, sina händer för att arbeta och så vidare; alla de instinkter som Gud skänkte människan för att hon skulle kunna ta emot Guds försörjning förblir oförändrade, de förmågor genom vilka människan samarbetar med Gud har inte förändrats, människans förmåga att utföra en skapad varelses plikt har inte förändrats, människans andliga behov har inte förändrats, människans önskan att finna sitt ursprung har inte förändrats, människans längtan att frälsas av Skaparen har inte förändrats. Sådana är de rådande omständigheterna för mänskligheten som lever under Guds auktoritet och som har uthärdat den blodiga förstörelse som Satan genomfört. Fastän mänskligheten har utsatts för Satans förtryck och inte längre är Adam och Eva från skapelsens begynnelse utan i stället är full av sådant som är fientligt mot Gud, såsom kunskap, fantasi, föreställningar och så vidare, och full av ett fördärvat sataniskt sinnelag, är mänskligheten i Guds ögon fortfarande samma mänsklighet som han skapade. Mänskligheten styrs och orkestreras fortfarande av Gud, så i Guds ögon är människan, som har fördärvats av Satan, endast täckt i smuts; hon lever med knorrande mage, reaktioner som är lite långsamma och ett minne som inte är så bra som förr samt är något äldre – men alla människans funktioner och instinkter är fullständigt oförstörda. Detta är den mänsklighet som Gud avser att rädda. Denna mänsklighet behöver bara höra Skaparens kallelse och höra Skaparens röst för att stå upp och rusa för att lokalisera källan till denna röst. Denna mänsklighet behöver bara se konturerna av Skaparen för att bli obekymrad om allt annat och lämna allt för att hänge sig åt Gud, den kommer till och med att offra sitt liv för honom. När mänsklighetens hjärta förstår Skaparens innerliga ord, kommer den att avvisa Satan och ställa sig på Skaparens sida; när mänskligheten har tvättat bort smutsen från sin kropp och än en gång fått försörjning och näring av Skaparen, kommer mänsklighetens minne att återställas, och då kommer mänskligheten i sanning att ha återvänt till Skaparens herravälde.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike I” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 104)

1 Mos 19:1–11  Och det kom två änglar till Sodom om aftonen. Och Lot satt vid Sodoms port och när han såg dem reste han sig upp för att möta dem; och han bugade sig med sitt ansikte mot marken. Och han sade: ”Se nu, mina herrar. Jag ber er, följ med in i er tjänares hus och dröj kvar hela natten, och tvätta era fötter. Och ni ska stiga upp tidigt och fortsätta på er färd.” Och de sade: ”Nej, vi ska stanna på gatan hela natten.” Men han försökte verkligen övertala dem, och de följde med in till honom och kom in i hans hus. Och han tillredde en festmåltid åt dem och bakade osyrat bröd, och de åt. Men innan de lade sig till vila, omringades huset av männen i staden, ja männen i Sodom, både unga och gamla, hela folket från alla håll. Och de kallade på Lot och sade till honom: ”Var är de män som kom till dig i natt? För ut dem till oss, så att vi får känna dem.” Och Lot gick ut till dem vid dörren, stängde den efter sig och sade: ”Jag ber er, bröder, handla inte så skändligt. Se nu, jag har två döttrar som inte har lärt känna någon man. Jag ber er, låt mig föra ut dem till er, och gör det som är gott i era ögon med dem, men gör bara ingenting med dessa män, eftersom de har kommit in under mitt tak.” Och de sade: ”Backa.” Och de sade igen: ”Den här personen kom hit för att vistas här och nu ska han nödvändigtvis vara en domare. Nu ska vi behandla dig värre än dem.” Och de gav sig hårdhänt på mannen, Lot själv, och kom fram för att bryta upp dörren. Men männen räckte ut sina händer, drog med sig Lot in i huset och stängde till dörren. Och de slog männen som var utanför husets dörr med blindhet, både små och stora, så att de tröttade ut sig med att försöka hitta dörren.

1 Mos 19:24–25  Då lät Jehova svavel och eld regna från himlen över Sodom och Gomorra. Och han ödelade dessa städer, och hela slätten, och alla invånare i dessa städer, och det som växte på marken.

Från dessa ställen är det inte svårt att se att Sodoms orättfärdighet och fördärv redan hade nått en avskyvärd nivå för både människan och Gud, och att staden i Guds ögon därför förtjänade att förstöras. Men vad hände inne i staden innan den förstördes? Vad kan människor få för inspiration av dessa händelser? Vad kan Guds attityd till dessa händelser visa människor om hans sinnelag? För att förstå hela historien skall vi noggrant läsa vad som nedtecknades i Skriften ...

Sodoms fördärv: Väcker människans ursinne och Guds raseri

Den natten tog Lot emot två budbärare från Gud och gjorde i ordning en festmåltid för dem. Efter måltiden, innan de hade lagt sig, kom folk från hela staden och omringade Lots bostad och ropade på Lot. Det står i Skriften att de sade: ”Var är de män som kom till dig i natt? För ut dem till oss, så att vi får känna dem.” Vem sade dessa ord? Vem uttalades de till? Dessa var orden från folket i Sodom, som hojtades utanför Lots bostad och riktades till Lot. Hur känns det att höra dessa ord? Är du ursinnig? Får de orden dig att må illa? Sjuder du av raseri? Stinker det inte Satan om de här orden? Kan du genom dem känna ondskan och mörkret i den här staden? Kan du känna grymheten och barbariet i dessa människors beteende genom deras ord? Kan du känna djupet av deras fördärv genom deras beteende? Genom innehållet i deras tal är det inte svårt att se att deras orättfärdiga natur och vildsinta sinnelag hade nått en nivå som var bortom deras kontroll. Förutom Lot var det inte en enda person i den här staden som skilde sig från Satan; bara anblicken av en annan person fick de här människorna att vilja skada och förtära den personen ... Det här ger inte bara en känsla av stadens ohyggliga och förskräckliga karaktär och av auran av död den hade runt sig; de ger en också en känsla av dess orättfärdighet och blodtörst.

När nu Lot hamnade ansikte mot ansikte med ett gäng omänskliga ligister, folk som var fyllda med ambitionen att förtära själar, hur reagerade han då? Skriften säger så här: ”Jag ber er, handla inte så skändligt. Se nu, jag har två döttrar som inte har lärt känna någon man. Jag ber er, låt mig föra ut dem till er, och gör det som är gott i era ögon med dem, men gör bara ingenting med dessa män, eftersom de har kommit in under mitt tak.” Lot menade följande med sina ord: Han var villig att ge upp sina två döttrar för att skydda budbärarna. De här människorna borde förnuftsmässigt ha gått med på Lots villkor och lämnat de två budbärarna ifred; trots allt var budbärarna fullständiga främlingar för dem, personer som absolut inte hade någonting med dem att göra; dessa två budbärare hade aldrig skadat deras intressen. Men motiverade som de var av sin orättfärdiga natur lät de inte det hela stanna där. Istället ansträngde de sig bara ytterligare. Här kan ett annat av deras meningsutbyten utan tvivel ge vidare insikt i de här människornas sanna illvilliga natur; samtidigt låter det oss också få veta och begripa skälet till att Gud önskade förstöra den här staden.

Vad sade de då härnäst? Som det står i Bibeln: ”’Backa.’ Och de sade igen: ’Den här personen kom hit för att vistas här och nu ska han nödvändigtvis vara en domare. Nu ska vi behandla dig värre än dem.’ Och de gav sig hårdhänt på mannen, Lot själv, och kom fram för att bryta upp dörren.” Varför ville de slå in Lots dörr? Anledningen är att de var ivriga att tillfoga de två budbärarna skada. Vad gjorde de där budbärarna i Sodom? Deras syfte med att komma dit var att rädda Lot och hans familj, men stadsborna trodde felaktigt att de hade kommit för att tillträda officiella befattningar. Staden frågade inte efter deras syfte, utan det var enbart gissningar som gjorde att den vildsint ville skada de här två budbärarna; de önskade skada två personer som inte hade någonting alls med dem att göra. Det är tydligt att människorna i den här staden helt hade tappat sin mänsklighet och sitt förnuft. Deras galenskap och vildhet var redan på en nivå som inte skilde sig från Satans onda natur att skada och förtära människor.

När de krävde att få de här personerna från Lot, vad gjorde Lot då? Vi vet från texten att Lot inte överlämnade dem. Kände Lot dessa två budbärare från Gud? Naturligtvis inte! Men varför kunde han rädda de två personerna? Visste han vad de hade kommit för att göra? Fastän han var omedveten om varför de kommit, visste han att de var Guds tjänare, och alltså tog han emot dem. Att han kunde kalla dessa tjänare från Gud för herrar visar att Lot vanligen var en efterföljare till Gud, till skillnad från de andra inne i Sodom. När Guds budbärare kom till honom riskerade han därför sitt eget liv genom att ta in dessa två tjänare i sitt hus; dessutom erbjöd han sina två döttrar i utbyte för att skydda dessa två tjänare. Detta var Lots rättfärdiga gärning; det var också ett konkret uttryck för Lots natur och substans, och det var också anledningen till att Gud skickade sina tjänare för att rädda Lot. När Lot stod inför fara skyddade han dessa två tjänare utan hänsyn till något annat; han försökte rentav byta bort sina två döttrar mot tjänarnas säkerhet. Var det utöver Lot någon annan i staden som kunde ha gjort något sådant? Som fakta bevisar – nej! Det säger därför sig självt att alla inne i Sodom, utom Lot, var såväl ett mål för förgörelse som ett mål som förtjänade förgörelse.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike II” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 105)

1 Mos 19:1–11  Och det kom två änglar till Sodom om aftonen. Och Lot satt vid Sodoms port och när han såg dem reste han sig upp för att möta dem; och han bugade sig med sitt ansikte mot marken. Och han sade: ”Se nu, mina herrar. Jag ber er, följ med in i er tjänares hus och dröj kvar hela natten, och tvätta era fötter. Och ni ska stiga upp tidigt och fortsätta på er färd.” Och de sade: ”Nej, vi ska stanna på gatan hela natten.” Men han försökte verkligen övertala dem, och de följde med in till honom och kom in i hans hus. Och han tillredde en festmåltid åt dem och bakade osyrat bröd, och de åt. Men innan de lade sig till vila, omringades huset av männen i staden, ja männen i Sodom, både unga och gamla, hela folket från alla håll. Och de kallade på Lot och sade till honom: ”Var är de män som kom till dig i natt? För ut dem till oss, så att vi får känna dem.” Och Lot gick ut till dem vid dörren, stängde den efter sig och sade: ”Jag ber er, bröder, handla inte så skändligt. Se nu, jag har två döttrar som inte har lärt känna någon man. Jag ber er, låt mig föra ut dem till er, och gör det som är gott i era ögon med dem, men gör bara ingenting med dessa män, eftersom de har kommit in under mitt tak.” Och de sade: ”Backa.” Och de sade igen: ”Den här personen kom hit för att vistas här och nu ska han nödvändigtvis vara en domare. Nu ska vi behandla dig värre än dem.” Och de gav sig hårdhänt på mannen, Lot själv, och kom fram för att bryta upp dörren. Men männen räckte ut sina händer, drog med sig Lot in i huset och stängde till dörren. Och de slog männen som var utanför husets dörr med blindhet, både små och stora, så att de tröttade ut sig med att försöka hitta dörren.

1 Mos 19:24–25  Då lät Jehova svavel och eld regna från himlen över Sodom och Gomorra. Och han ödelade dessa städer, och hela slätten, och alla invånare i dessa städer, och det som växte på marken.

Sodom ödeläggs för att ha kränkt Guds vrede

När folket i Sodom såg de här två tjänarna, frågade de inte varför de hade kommit, och inte heller frågade de om de hade kommit för att sprida Guds vilja. Tvärtom bildade de en mobb, och utan att vänta på en förklaring kom de för att gripa dessa två tjänare likt vilda hundar eller ilskna vargar. Såg Gud på medan dessa saker hände? Vad tänkte Gud i sitt hjärta om detta slags mänskligt beteende, detta slags ting? Gud beslutade att förstöra staden; han skulle inte tveka eller vänta, inte heller skulle han fortsätta visa tålamod. Hans dag hade kommit, och så satte han igång det verk han önskade att göra. Sålunda står det i Första Mosebok 19:24–25: ”Då lät Jehova svavel och eld regna från himlen över Sodom och Gomorra. Och han ödelade dessa städer, och hela slätten, och alla invånare i dessa städer, och det som växte på marken.” De här två verserna talar om för människor med vilken metod Gud förstörde den här staden; de talar också om för människorna vad Gud förstörde. Först berättar Bibeln att Gud brände staden med eld, och att elden var tillräckligt omfattande för att förgöra alla människorna och allt som växte på marken. Det vill säga att elden som föll från himlen inte bara förstörde staden; den tillintetgjorde också alla människor och allt levande inne i den, allt utan att lämna minsta spår efter sig. Efter att staden förstörts var landet helt utan något levande. Det fanns inget mer liv, inte heller några tecken på det. Staden hade blivit en ödemark, en tom plats fylld av död tystnad. Det skulle inte längre ske några onda gärningar mot Gud på denna plats; det skulle inte bli mer slakt eller spillt blod.

Varför ville Gud att den här staden skulle brinna så grundligt? Vad kan ni se här? Skulle Gud stå ut med att se mänskligheten och naturen, hans egna skapelser, förstöras på det sättet? Om du kan skilja Jehova Guds ilska från den eld som kastades ner från himlen, då är det inte svårt att se nivån av hans raseri på målet för hans förstörelse och även på i den grad den här staden förstördes. När Gud föraktar en stad, kommer han att fälla sitt straff över den. När Gud är äcklad av en stad, kommer han att utfärda upprepade varningar där han informerar människor om sin ilska. När Gud däremot bestämmer att sätta stopp för och förstöra en stad – det vill säga när hans vrede och majestät har kränkts – kommer han inte att ge några vidare bestraffningar eller varningar. Istället kommer han att förstöra den direkt. Han kommer att få den att försvinna totalt. Detta är Guds rättfärdiga sinnelag.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike II” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 106)

1 Mos 19:1–11  Och det kom två änglar till Sodom om aftonen. Och Lot satt vid Sodoms port och när han såg dem reste han sig upp för att möta dem; och han bugade sig med sitt ansikte mot marken. Och han sade: ”Se nu, mina herrar. Jag ber er, följ med in i er tjänares hus och dröj kvar hela natten, och tvätta era fötter. Och ni ska stiga upp tidigt och fortsätta på er färd.” Och de sade: ”Nej, vi ska stanna på gatan hela natten.” Men han försökte verkligen övertala dem, och de följde med in till honom och kom in i hans hus. Och han tillredde en festmåltid åt dem och bakade osyrat bröd, och de åt. Men innan de lade sig till vila, omringades huset av männen i staden, ja männen i Sodom, både unga och gamla, hela folket från alla håll. Och de kallade på Lot och sade till honom: ”Var är de män som kom till dig i natt? För ut dem till oss, så att vi får känna dem.” Och Lot gick ut till dem vid dörren, stängde den efter sig och sade: ”Jag ber er, bröder, handla inte så skändligt. Se nu, jag har två döttrar som inte har lärt känna någon man. Jag ber er, låt mig föra ut dem till er, och gör det som är gott i era ögon med dem, men gör bara ingenting med dessa män, eftersom de har kommit in under mitt tak.” Och de sade: ”Backa.” Och de sade igen: ”Den här personen kom hit för att vistas här och nu ska han nödvändigtvis vara en domare. Nu ska vi behandla dig värre än dem.” Och de gav sig hårdhänt på mannen, Lot själv, och kom fram för att bryta upp dörren. Men männen räckte ut sina händer, drog med sig Lot in i huset och stängde till dörren. Och de slog männen som var utanför husets dörr med blindhet, både små och stora, så att de tröttade ut sig med att försöka hitta dörren.

1 Mos 19:24–25  Då lät Jehova svavel och eld regna från himlen över Sodom och Gomorra. Och han ödelade dessa städer, och hela slätten, och alla invånare i dessa städer, och det som växte på marken.

Efter Sodoms upprepade motstånd och fiendskap mot honom, utplånar Gud den totalt

Ur ett mänskligt perspektiv var Sodom en stad som helt kunde tillfredsställa människans begär och människans ondska. Den var lockande och förhäxande, med musik och dans natt efter natt, och dess välstånd drev människorna till fascination och galenskap. Dess ondska frätte på människors hjärtan och förhäxade dem till att förfalla. Detta var en stad där orena andar och onda andar löpte amok; den flödade över av synd och mord och var fylld med en blodig, rutten lukt. Det var en stad som fick folk att frysa in i märgen, en stad man skulle skygga inför. Ingen i denna stad – varken man eller kvinna, varken ung eller gammal – sökte den sanna vägen; ingen trängtade efter ljuset eller längtade efter att vända sig bort från synden. De levde under Satans kontroll, fördärv och falskhet. De hade förlorat sin mänsklighet; de hade förlorat sitt förnuft, och de hade förlorat människans ursprungliga mål med sin existens. De begick oräkneliga onda gärningar i sitt motstånd mot Gud; de avvisade hans vägledning och motsatte sig hans vilja. Det var deras ondskefulla gärningar som förde dessa människor, staden och allt levande i den, steg för steg på vägen mot förstörelse.

Även om de här två ställena inte återger detaljerna om hur omfattande fördärvet var bland folket i Sodom, utan istället återger hur de uppförde sig mot Guds två tjänare efter att dessa hade anlänt till staden, så kan en enkel sanning avslöja i hur stor omfattning Sodoms folk var fördärvade och onda och motsatte sig Gud. I och med detta blottläggs också stadsbornas sanna ansikte och substans. De lät inte bara bli att acceptera Guds varningar, de fruktade inte heller hans straff. Tvärtom föraktade de Guds ilska. De gjorde blint motstånd mot Gud. Oavsett vad han gjorde eller hur han gjorde det, blev deras illvilliga natur bara intensivare, och de motsatte sig upprepade gånger Gud. Folket i Sodom var fientliga mot Guds existens, hans ankomst, hans straff, och inte minst hans varningar. De såg inget annat som var värt besväret runt omkring sig. De förtärde och skadade alla människor som kunde förtäras och skadas, och de behandlade inte Guds tjänare annorlunda. Att skada Guds tjänare var, sett till helheten av de onda gärningar som begicks av folket i Sodom, bara toppen på isberget, och deras onda natur som detta avslöjade uppgick egentligen inte till mycket mer än en droppe i ett väldigt hav. Därför valde Gud att förgöra dem med eld. Gud använde inte en översvämning, inte heller använde han en orkan, jordbävning, tsunami eller någon annan metod för att förstöra staden. Vad betecknade det att Gud använde eld för att förstöra den här staden? Det innebar stadens totala förstörelse; det innebar att staden försvann helt och hållet från jorden och från att existera. Här syftar ”förstörelse” inte bara på att stadens form och struktur eller yttre framträdande försvann; det innebär också att själarna hos människorna inne i staden upphörde att existera, då de blivit totalt utplånade. Enkelt uttryckt blev alla människor, händelser och ting som förknippades med staden förstörda och tillintetgjorda. Det skulle inte bli något liv efter detta eller någon reinkarnation för dem; Gud hade utplånat dem från mänskligheten, sin skapelse, en gång för alla. ”Användandet av eld” betecknade ett stopp för synden, och det innebar ett slut för synden; denna synd skulle upphöra att existera och sprida sig. Det innebar att Satans ondska hade förlorat såväl sin närande jord som den gravplats som gav den någonstans att vistas och leva. I kriget mellan Gud och Satan är Guds användning av eld märkesbeteckningen för hans seger, som Satan märks med. Sodoms förstörelse är en stor missräkning i Satans ambition att göra motstånd mot Gud genom att fördärva och förtära människorna, och på samma sätt är det ett förödmjukande tecken på en tid i mänsklighetens utveckling då människan avvisade Guds ledning och hängav sig åt laster. Dessutom är det en återgivning av en sann uppenbarelse av Guds rättfärdiga sinnelag.

När elden Gud sände från himlen hade reducerat Sodom till enbart aska, innebar det att staden som kallades ”Sodom” skulle upphöra att existera, liksom allting inne i själva staden. Den förstördes av Guds ilska; den försvann under Guds vrede och majestät. På grund av Guds rättfärdiga sinnelag mottog Sodom sitt rättvisa straff; på grund av Guds rättfärdiga sinnelag mottog det sitt rättvisa slut. Slutet på Sodoms existens berodde på dess ondska, och det berodde också på Guds åstundan att aldrig mer se åt denna stad, och inte heller åt någon av de personer som hade levt där eller något liv som hade växt inne i staden. Guds ”åstundan att aldrig mer se åt denna stad” är hans vrede, och även hans majestät. Gud brände staden eftersom dess orättfärdighet och synd fick honom att känna ilska, äckel och avsky mot den och önska att aldrig se den eller människorna och det levande inne i den igen. Så fort staden hade slutat brinna, så att bara aska blev kvar, hade den på riktigt slutat existera i Guds ögon; även hans minnen av den var borta, utraderade. Detta innebär att elden som sändes från himlen inte bara förstörde hela staden Sodom och de fullständigt orättfärdiga människorna i den, och inte heller bara förstörde allting inne i staden som hade befläckats av synd; den elden förstörde dessutom minnena av mänsklighetens ondska och motstånd mot Gud. Detta var Guds syfte med att bränna ner staden.

En mänsklighet hade blivit fördärvad in absurdum. De visste inte vem Gud var eller varifrån de hade kommit. Om man nämnde Gud skulle dessa människor gå till angrepp, förtala och häda. Inte nog med att dessa fördärvade människor – till och med när Guds tjänare hade kommit för att sprida hans varning – inte visade några tecken på ånger eller övergav sitt ondskefulla beteende utan tvärtom skamlöst skadade Guds tjänare. Vad de uttryckte och avslöjade var sin natur och substans av extrem fientlighet mot Gud. Vi kan se att dessa fördärvade människors motstånd mot Gud var mer än ett avslöjande av deras fördärvade sinnelag, precis som det var mer än ett ögonblicks förtal eller förlöjligande till följd av bristande förståelse av sanningen. Det var varken dumhet eller okunskap som orsakade deras ondskefulla beteende; det var inte för att dessa människor hade blivit bedragna, och det var helt klart inte för att de hade blivit vilseledda. Deras uppförande hade nått nivån av skriande skamlös antagonism, motsättning och uppror mot Gud. Detta slags mänskliga beteende skulle utan tvivel göra Gud rasande, och det skulle göra hans sinnelag rasande – ett sinnelag som inte får kränkas. Därför släppte Gud direkt och öppet lös sin vrede och sitt majestät; detta är en sann uppenbarelse av hans rättfärdiga sinnelag. När Gud stod inför en stad som flödade över av synd, åstundade han att förstöra den på snabbast möjliga sätt; han önskade utplåna människorna i den och deras synder i sin helhet på det mest fullständiga sättet, för att få människorna i denna stad att upphöra att existera och hindra synden på denna plats från att mångfaldigas. Det snabbaste och mest fullständiga sättet att göra detta var att bränna ner den med eld. Guds attityd mot folket i Sodom var inte en attityd av uppgivenhet eller likgiltighet; istället använde han sin vrede, sitt majestät och sin auktoritet för att straffa, slå ner på och totalt förgöra dessa människor. Hans attityd mot dem var en attityd av inte bara fysisk förstörelse utan även förstörelse av själen, en evig utplåning. Detta är den riktiga undermeningen i Guds åstundan att de skulle ”upphöra att existera”.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike II” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 107)

Fastän Guds vrede är dold och okänd för människan, tolererar den ingen kränkning

Guds behandling av hela den dåraktiga och okunniga mänskligheten bygger i första hand på barmhärtighet och tolerans. Å andra sidan döljs hans vrede nästan hela tiden och nästan överallt; den är okänd för människan. Därför är det svårt för människan att se Gud visa sin vrede, och det är också svårt att förstå hans vrede. Följaktligen tar människan lätt på Guds vrede. När människorna möter Guds slutliga verk och steget att tolerera och förlåta människan – det vill säga när Guds sista exempel på barmhärtighet och hans sista varning når dem – om de då fortfarande använder samma metoder för att motsätta sig Gud och inte anstränger sig för att ångra sig, bättra sig eller acceptera hans barmhärtighet, så kommer Gud inte längre att skänka sin tolerans och tålamod till dem. Tvärtom är det vid det tillfället som Gud kommer att dra tillbaka sin barmhärtighet. Därefter kommer han endast att sända ut sin vrede. Han kan uttrycka sin vrede på olika sätt, precis som han kan använda olika metoder för att bestraffa och förgöra människor.

Guds användning av eld för att förstöra staden Sodom är hans snabbaste metod att totalt förinta en mänsklighet eller ett ting. När folket i Sodom brändes tillintetgjordes mer än deras fysiska kroppar; det tillintetgjorde helt och hållet deras andar, deras själar och deras kroppar, så att folket i denna stad helt säkert skulle upphöra att existera både i den materiella världen och i den värld som är osynlig för människan. Detta är ett av de sätt som Gud uppenbarar och uttrycker sin vrede. Detta slags uppenbarelse och uttryck är en aspekt av substansen i Guds vrede, precis som det naturligtvis också är en uppenbarelse av substansen i Guds rättfärdiga sinnelag. När Gud sänder ut sin vrede, upphör han att uppenbara någon barmhärtighet eller kärleksfull vänlighet, och han visar inte heller upp något mer av sin tolerans eller sitt tålamod; det finns ingen person, ting eller anledning som kan övertala honom att fortsätta vara tålmodig, att ge av sin barmhärtighet igen, att skänka sin tolerans en gång till. Istället för dessa ting kommer Gud, utan ett ögonblicks tvekan, att sända ut sin vrede och sitt majestät, göra vad han åstundar, och han kommer att göra detta på ett snabbt och rent sätt i enlighet med sina egna önskningar. Det är på detta sätt Gud sänder ut sin vrede och sitt majestät, som människan inte får kränka, och det är också ett uttryck för en aspekt av hans rättfärdiga sinnelag. När människor bevittnar hur Gud visar oro för och kärlek till människan, är de oförmögna att upptäcka hans vrede, se hans majestät eller känna hans intolerans mot kränkning. Dessa ting har alltid lett människor till att tro att Guds rättfärdiga sinnelag endast går ut på barmhärtighet, tolerans och kärlek. Men när man ser Gud förstöra en stad eller avsky en mänsklighet, gör hans vrede och hans majestät, när han förgör människan, att människan får se en glimt av den andra sidan av hans rättfärdiga sinnelag. Detta är Guds intolerans mot kränkning. Guds sinnelag som inte tolererar någon kränkning övergår varje skapad varelses fantasi, och bland de icke-skapade varelserna är ingen förmögen att störa den eller påverka den; till råga på allt kan den inte personifieras eller imiteras. Denna aspekt av Guds sinnelag är alltså den som mänskligheten borde känna mest. Endast Gud själv har detta slags sinnelag, och endast Gud själv besitter detta slags sinnelag. Gud besitter detta slags rättfärdiga sinnelag eftersom han avskyr ondska, mörker, upproriskhet och Satans onda gärningar, som fördärvar och förtär mänskligheten, därför att han avskyr alla syndiga gärningar i motstånd mot honom och på grund av hans heliga och fläckfria substans. Det är på grund av detta han inte kommer att genomlida att någon av de skapade eller icke-skapade varelserna öppet motsätter sig eller bestrider honom. Även en enskild person som han en gång visat barmhärtighet mot eller valt ut behöver bara provocera hans sinnelag och överträda hans princip om tålamod och tolerans, så kommer han att lösgöra och uppenbara sitt rättfärdiga sinnelag utan det minsta lilla barmhärtighet eller tvekan – ett sinnelag som inte tolererar någon kränkning.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike II” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 108)

Guds vrede är ett skydd för alla rättvisa krafter och alla positiva ting

Guds intolerans mot kränkning är hans exklusiva substans; Guds vrede är hans exklusiva sinnelag; Guds majestät är hans exklusiva substans. Principen bakom Guds ilska visar upp den identitet och status som bara han besitter. Man behöver inte nämna att det även är en symbol för substansen hos den unike Gud själv. Guds sinnelag är hans egen inneboende substans. Det förändras inte alls med tidens gång, och det förändras inte heller närhelst platsen ändras. Hans inre sinnelag är hans inre substans. Oavsett vem han utför sitt verk på, förändras inte hans substans, och det gör inte heller hans rättfärdiga sinnelag. När man förargar Gud, är det som han sänder fram sitt inneboende sinnelag; vid det tillfället förändras inte principen bakom hans ilska, och inte heller hans unika identitet och status. Han blir inte arg på grund av en förändring i hans substans eller för att hans sinnelag har gett upphov till olika aspekter, utan därför att människans motstånd mot honom kränker hans sinnelag. Människans skriande provokation mot Gud är en allvarlig utmaning mot Guds egen identitet och status. När människan utmanar Gud bestrider hon, i Guds ögon, honom och testar hans ilska. När människan motsätter sig Gud, när människan bestrider Gud, när människan ständigt testar Guds ilska – vilket även sker när synden tar överhanden – kommer Guds vrede naturligt att uppenbara sig och visa sig. Därför symboliserar Guds uttryck av sin vrede att alla onda krafter kommer att upphöra att existera; den symboliserar att alla fientliga krafter kommer att förstöras. Detta är det unika med Guds rättfärdiga sinnelag, och det är det unika med Guds vrede. När Guds värdighet och helighet utmanas, när rättvisa krafter hindras och inte ses av människan, sänder Gud fram sin vrede. På grund av Guds substans är alla de krafter på jorden som bestrider Gud, motsätter sig honom och tvistar med honom onda, fördärvade och orättvisa; de kommer från och tillhör Satan. Eftersom Gud är rättvis, av ljuset och fulländat helig, kommer alla ting som är onda, fördärvade och tillhör Satan att försvinna när Guds vrede släpps lös.

Fastän utgjutandet av Guds vrede är en aspekt av uttrycket för hans rättfärdiga sinnelag, är Guds ilska inte på något sätt urskillningslös sett till målet eller utan princip. Tvärtom är Gud inte alls snar till ilska, och han uppenbarar inte förhastat sin vrede och sitt majestät. Dessutom är Guds vrede avsevärt kontrollerad och behärskad; den är inte alls jämförbar med hur människans raseri blossar upp eller hur hon ger utlopp för sin ilska. Många samtal mellan människan och Gud finns nedtecknade i Bibeln. Orden från några av dessa individer var ytliga, okunniga och barnsliga, men Gud slog inte ner dem, inte heller fördömde han dem. Tänk särskilt på prövningen av Job, hur behandlade Jehova Gud Jobs tre vänner och de andra efter att han hört de ord de talade till Job? Fördömde han dem? Fick han ett raseriutbrott mot dem? Han gjorde ingenting sådant! Istället sade han åt Job att bönfalla för dem, att be för dem; Gud å sin sida tog inte deras felsteg till sitt hjärta. Dessa exempel förevisar alla den huvudsakliga attityd med vilken Gud behandlar fördärvad, okunnig mänsklighet. Därför är lösgörandet av Guds vrede inte på något sätt ett uttryck eller ett utlopp för hans humör. Guds vrede är inte ett fullskaligt raseriutbrott så som människan uppfattar det. Gud släpper inte lös sin vrede för att han inte kan behärska sitt humör eller för att hans ilska har nått kokpunkten och måste få utlopp. Tvärtom är hans vrede en uppvisning av hans rättfärdiga sinnelag och ett genuint uttryck för hans rättfärdiga sinnelag; det är en symbolisk uppenbarelse av hans heliga substans. Gud är vrede, inte tolerant mot någon kränkning – det innebär inte att Guds ilska inte skiljer mellan orsaker eller saknar principer; det är den fördärvade mänskligheten som har exklusivt patent på principlösa, plötsliga raseriutbrott som inte särskiljer mellan orsaker. Så fort en människa har status tycker hon ofta att det är svårt att behärska sitt humör, och därför gillar hon att ta tillfällena i akt att uttrycka sitt missnöje och ge utlopp för sina känslor; hon flammar ofta upp i raseri utan någon synbar anledning, för att på så sätt visa upp sin förmåga och låta andra få veta att hennes status och identitet skiljer sig från vanliga människors. Naturligtvis tappar även fördärvade människor utan någon status ofta kontrollen. Deras ilska orsakas ofta av att deras egna förmåner har drabbats. För att skydda sin egen status och värdighet brukar den fördärvade mänskligheten ofta ge utlopp för sina känslor och uppenbara sin arroganta natur. Människan kommer att flamma upp i ilska och ge utlopp för sina känslor för att försvara syndens existens, och dessa handlingar är människans sätt att uttrycka sitt missnöje; de flödar över av orenhet, av ränksmideri och intriger, av människans fördärv och ondska och mest av allt flödar de över av människans vilda ambitioner och begär. När rättvisan bestrider ondskan, kommer människan inte att flamma upp i ilska för att försvara rättvisans existens; tvärtom, när rättvisans krafter hotas, förföljs och angrips, är människans attityd att förbise, undvika eller dra sig undan. Men när människan står inför ondskans krafter är hennes attityd att ordna saker, och att buga och skrapa med foten. Därför är människans utlopp för sina känslor en flyktväg för onda krafter, ett uttryck för den köttsliga människans otyglade och ostoppbara onda uppförande. När Gud sänder ut sin vrede kommer emellertid alla onda krafter att stoppas; alla synder med att skada människan kommer att stoppas; alla fientliga krafter som hindrar Guds verk kommer att göras tydliga, avskiljas och förbannas; alla Satans medbrottslingar som gör motstånd mot Gud kommer att straffas, ryckas upp med roten. I deras ställe kommer Guds verk att gå vidare fritt från alla hinder; Guds förvaltningsplan kommer att fortsätta utvecklas steg för steg enligt planen; Guds utvalda folk kommer att bli fritt från Satans störningar och bedräglighet; de som följer Gud kommer att åtnjuta Guds ledarskap och omsorg i lugna och fridfulla omgivningar. Guds vrede är ett skydd som hindrar alla onda krafter från att mångfaldigas och löpa amok, och det är också ett värn som skyddar existensen och spridningen av allt det rättvisa och positiva och för evigt värnar det från förtryck och omstörtning.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike II” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 109)

Kan ni se Guds vredes substans i hans förstörelse av Sodom? Finns det något som är uppblandat med hans raseri? Är Guds raseri rent? För att använda människans ordalag, är Guds vrede oförvanskad? Finns det något knep bakom hans vrede? Finns det någon konspiration? Finns det några onämnbara hemligheter? Jag kan säga till er strängt och högtidligt: Det finns ingen del av Guds vrede som kan leda en till tvivel. Hans ilska är ren, oförvanskad ilska och hyser inga andra avsikter eller mål. Anledningen till hans ilska är ren, oklanderlig och över all kritik. Det är en naturlig uppenbarelse och uppvisning av hans heliga substans; det är något som ingenting i skapelsen besitter. Detta är en del av Guds unika rättfärdiga sinnelag, och det är också en slående skillnad mellan Skaparens och hans skapelses respektive substanser.

Oavsett om man blir arg i andras åsyn eller bakom deras rygg, så har var och en olika avsikt och syfte. Kanske bygger de upp sin prestige, eller kanske försvarar de sina egna intressen, upprätthåller sin image eller håller på sin värdighet. Vissa behärskar sig i sin ilska, medan andra är mer förhastade och flammar upp i raseri närhelst de önskar utan minsta lilla behärskning. Kort sagt härrör människans ilska från hennes fördärvade sinnelag. Oavsett dess syfte är den av köttet och av naturen; den har ingenting att göra med rättvisa eller orättvisa eftersom ingenting i människans natur och substans motsvarar sanningen. Därför bör den fördärvade mänsklighetens temperament och Guds vrede inte nämnas i samma andetag. Beteendet hos en människa som är fördärvad av Satan börjar utan undantag med begäret att värna om fördärvet, och det bygger på fördärv; sålunda kan människans ilska inte nämnas i samma andetag som Guds vrede, oavsett hur riktigt det kan verka i teorin. När Gud sänder ut sitt raseri hejdas onda krafter, onda ting förstörs, samtidigt som rättvisa och positiva ting åtnjuter Guds omsorg och skydd, och de tillåts att fortgå. Gud sänder ut sin vrede eftersom orättvisa, negativa och onda ting hindrar, stör eller förstör den normala verksamheten och utvecklingen av rättvisa och positiva ting. Målet med Guds ilska är inte att värna om hans egen status och identitet, utan att värna om existensen av rättvisa, positiva, vackra och goda ting, att värna om lagarna och ordningen i människans normala överlevnad. Detta är grundorsaken till Guds vrede. Guds raseri är en mycket korrekt, naturlig och sann uppenbarelse av hans sinnelag. Det finns inga avsikter bakom hans raseri, inte heller finns där falskhet eller komplotter; bättre upp, hans raseri innehåller inget av det begär, list, illvilja, våld, ondska eller något annat som hela den fördärvade mänskligheten har gemensamt. Innan Gud sänder ut sitt raseri har han redan uppfattat substansen i varje ärende synnerligen tydligt och fullständigt, och han har redan formulerat korrekta, tydliga definitioner och slutsatser. Guds mål med varje ärende han utför är därmed kristallklart, liksom hans attityd. Han är inte virrig; han är inte blind; han är inte impulsiv; han är inte vårdslös; framför allt är han inte principlös. Detta är den praktiska aspekten av Guds vrede, och det är på grund av denna praktiska aspekt av Guds vrede som mänskligheten har uppnått sin normala existens. Utan Guds vrede skulle mänskligheten sjunka ner i onormala levnadsförhållanden; alla rättvisa, vackra och goda ting skulle förstöras och upphöra att existera. Utan Guds vrede skulle lagarna och reglerna för de skapade varelsernas existens brytas eller till och med omstörtas totalt. Sedan människans skapelse har Gud kontinuerligt använt sitt rättfärdiga sinnelag för att värna om och upprätthålla mänsklighetens normala existens. Eftersom hans rättfärdiga sinnelag innehåller vrede och majestät, blir alla onda människor, ting, föremål och allting som stör och skadar mänsklighetens normala existens bestraffade, kontrollerade och förstörda på grund av hans vrede. Under de senaste årtusendena har Gud hela tiden använt sitt rättfärdiga sinnelag för att slå ner på och förstöra alla slags orena och onda andar som motsätter sig Gud och agerar som Satans medbrottslingar och lakejer i Guds arbete med att förvalta mänskligheten. Alltså har Guds verk med människans frälsning alltid framskridit enligt hans plan. Det innebär att eftersom Guds vrede finns, så har det mest rättfärdiga idealet bland människorna aldrig blivit förstört.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike II” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 110)

Fastän Satan verkar human, rättvis och dygdig, är han grym och ond till sin substans

Satan vinner sin berömmelse genom att bedra allmänheten. Han etablerar sig ofta som någon som går i spetsen och är förebild för rättfärdigheten. Samtidigt som han flaggar för att han slår vakt om rättfärdigheten skadar han människorna, förtär deras själar och använder alla slags metoder för att förlama, bedra och reta upp människan. Hans mål är att få människan att godta och följa med i hans onda uppförande, att få människan att ansluta sig till honom i motståndet mot Guds auktoritet och suveränitet. Men när man blir klar över hans ränker, komplotter och tarvliga drag och inte vill fortsätta att bli trampad på och lurad av honom eller fortsätta slava för honom, eller bestraffas och förgöras tillsammans med honom, då förändrar Satan sina tidigare helgonlika drag och sliter av sin falska mask så att han avslöjar sitt sanna onda, illvilliga, fula och vildsinta ansikte. Han skulle inte vilja något hellre än att utrota alla dem som vägrar följa honom och dem som motsätter sig hans onda krafter. På det här stadiet kan Satan inte längre anta ett pålitligt, gentlemannalikt framträdande; istället avslöjas hans sanna elaka och djävulska drag under fårakläderna. När väl Satans ränker har förts fram i ljuset, när hans sanna drag är blottlagda, kommer han att bryta ut i raseri och blottlägga sin barbariskhet; hans begär att skada och förtära människor blir bara intensivare. Detta är för att han rasar över människans uppvaknande; han utvecklar en stark hämndlystnad mot människan för hennes ambition att eftertrakta frihet och ljus och bryta sig ur hans fängelse. Hans raseri är avsett att försvara hans ondska, och det är också en sann uppenbarelse av hans vildsinta natur.

På alla områden blottlägger Satans beteende hans onda natur. Av alla de onda gärningar som Satan har utfört mot människan – från hans tidiga insatser för att förleda människan att följa honom, till hans utnyttjande av människan, där han drar med människan in i sina onda gärningar, och Satans hämndlystnad mot människan efter att hans sanna drag har blottlagts och människan har känt igen och övergett honom – är det ingen som inte lyckas blottlägga Satans onda substans; ingen som inte lyckas bevisa det faktum att Satan inte har någon relation till positiva ting; ingen som inte lyckas bevisa att Satan är upphovet till alla onda ting. Var och en av hans handlingar slår vakt om hans ondska, upprätthåller hans fortsatta onda gärningar, går emot rättvisa och positiva ting, förstör lagarna och ordningen i mänsklighetens normala existens. De är fientliga mot Gud, och är det som Guds vrede kommer att förstöra. Fastän Satan har sitt eget raseri, är hans raseri ett sätt att få utlopp för sin onda natur. Anledningen till att Satan är förbittrad och ursinnig är denna: Hans onämnbara ränker har blottlagts; hans komplotter är inte lätta att komma undan med; hans vilda ambition och begär att ersätta Gud och agera som Gud har slagits till och blockerats; hans mål att kontrollera hela mänskligheten har nu blivit till intet och kan aldrig uppnås. Det är Guds upprepade frammaning av sin vrede som har hindrat Satans komplotter från att bära frukt och avbrutit Satans ondskas spridning och omfattning; därför både hatar och fruktar Satan Guds vrede. Varje tillämpning av Guds vrede demaskerar inte bara Satans sanna tarvliga framträdande; det drar också fram Satans onda begär i ljuset. Samtidigt blottläggs helt och hållet anledningarna till Satans raseri mot mänskligheten. Satans raseriutbrott är en sann uppenbarelse av hans onda natur, en blottläggning av hans ränker. Varje gång Satan rasar förebådar det naturligtvis förstörelsen av onda ting; det förebådar skyddet av och fortlevnaden för positiva ting, och det förebådar Guds vredes natur – som inte får kränkas!

Utdrag ur ”Gud själv, den unike II” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 111)

Man får inte förlita sig på erfarenhet och fantasi för att känna Guds rättfärdiga sinnelag

När du hamnar inför Guds dom och tuktan, kommer du då att säga att Guds ord är förvanskat? Kommer du att säga att det finns en historia bakom Guds raseri, och att hans raseri är förvanskat? Kommer du att förtala Gud, och säga att hans sinnelag inte nödvändigtvis är helt rättfärdigt? När du har att göra med var och en av Guds gärningar, måste du först vara säker på att Guds rättfärdiga sinnelag är fritt från alla andra inslag, att det är heligt och felfritt; dessa gärningar innefattar att Gud slår ner på, bestraffar och förgör mänskligheten. Var och en av Guds gärningar, utan undantag, görs i strikt överensstämmelse med hans inneboende sinnelag och hans plan – detta innefattar inte mänsklighetens kunskap, tradition och filosofi – och var och en av Guds gärningar är ett uttryck för hans sinnelag och substans, obesläktad med någonting som tillhör den fördärvade mänskligheten. I människans föreställningar är det bara Guds kärlek, barmhärtighet och tolerans mot mänskligheten som är felfria, oförvanskade och heliga. Men ingen vet att Guds raseri och hans vrede på samma sätt är oförvanskade; dessutom har ingen begrundat frågor som varför Gud inte tolererar någon kränkning eller varför hans raseri är så stort. Tvärtom blandar en del ihop Guds vrede med den fördärvade mänsklighetens temperament; de uppfattar Guds ilska som den fördärvade mänsklighetens raseri; de antar till och med felaktigt att Guds raseri är precis som det naturliga avslöjandet av mänsklighetens fördärvade sinnelag. De tror felaktigt att utsändandet av Guds vrede är precis som den fördärvade mänsklighetens ilska, som härrör från missnöje; de tror rentav att utsändandet av Guds vrede är ett uttryck för hans humör. Efter den här gemenskapen hoppas jag att var och en av er inte kommer att ha några missuppfattningar, fantasier eller antaganden när det gäller Guds rättfärdiga sinnelag, och jag hoppas att ni efter att ha hört mina ord på riktigt kan känna igen vreden hos Guds rättfärdiga sinnelag i era hjärtan, att ni kan lägga undan alla tidigare felaktiga uppfattningar om Guds vrede, att ni kan ändra på era egna felaktiga övertygelser och åsikter om substansen i Guds vrede. Dessutom hoppas jag att ni kan ha en korrekt definition av Guds sinnelag i era hjärtan, att ni inte längre kommer att ha några tvivel på Guds rättfärdiga sinnelag, att ni inte kommer att tvinga på något mänskligt resonemang eller fantiserande på Guds sanna sinnelag. Guds rättfärdiga sinnelag är Guds egen sanna substans. Det är inte något som formats eller skrivits av människan. Hans rättfärdiga sinnelag är hans rättfärdiga sinnelag och har inga förbindelser eller anknytningar till något i skapelsen. Gud själv är Gud själv. Han kommer aldrig att bli en del av skapelsen, och även om han blir en av de skapade varelserna, kommer hans inre sinnelag och substans inte att ändras. Att känna Gud är därför inte att känna ett objekt; det är inte att dissekera något, och det är inte heller att förstå en person. Om du använder det koncept eller den metod du har för att känna ett objekt eller förstå en person, till att känna Gud, då kommer du aldrig att kunna erhålla kunskapen om Gud. Att känna Gud är inte beroende av erfarenhet eller fantasi, och därför får du aldrig tvinga på din erfarenhet eller fantasi på Gud. Oavsett hur rik erfarenhet och fantasi du har, så är de fortfarande begränsade; dessutom motsvarar inte din fantasi fakta, än mindre motsvarar den sanningen, och den är oförenlig med Guds sanna sinnelag och substans. Du kommer aldrig att lyckas om du litar till din fantasi för att förstå Guds substans. Den enda vägen är så här: acceptera allt som kommer från Gud, sedan kan du erfara och förstå den gradvis. Det kommer en dag då Gud kommer att upplysa dig till att verkligen förstå och känna honom på grund av ditt samarbete och på grund av din hunger och törst efter sanningen.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike II” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 112)

Jehova Guds varning når fram till Nineveborna

Låt oss gå vidare till det andra stället, det tredje kapitlet i Jonas bok: ”Och Jona började bege sig en dagsresa in i staden, och han ropade och sade: ’Om fyrtio dagar ska Nineve ödeläggas.’” Det här orden gav Gud direkt till Jona för att han skulle säga dem till Nineveborna, så de är naturligtvis också de ord som Jehova ville säga till Nineveborna. Genom dessa ord får folk veta att Gud började avsky och hata folket i staden för att deras ondska hade nått Guds ögon, och därför önskade han förstöra denna stad. Men innan Gud förstörde staden skulle han göra ett tillkännagivande för Nineveborna, och samtidigt skulle han ge dem en möjlighet att ångra sin ondska och börja om. Den möjligheten skulle vara i fyrtio dagar. Med andra ord, om människorna i staden inte ångrade sig, medgav sina synder eller föll ned inför Jehova Gud inom fyrtio dagar, skulle Gud förstöra staden som han gjorde med Sodom. Det var vad Jehova Gud önskade tala om för folket i Nineve. Det var uppenbarligen ingen enkel kungörelse. Det förmedlade inte bara Jehova Guds ilska, utan det förmedlade också hans attityd mot Nineveborna; samtidigt fungerade detta enkla kungörelse också som en allvarlig varning till folket som bodde i staden. Denna varning sade till dem att deras ondskefulla gärningar hade dragit Jehova Guds hat över dem, och den talade om för dem att deras ondskefulla gärningar snart skulle föra dem till randen av deras egen utplåning; därför befann sig alla i Nineve i överhängande livsfara.

Den skarpa kontrasten mellan Nineves och Sodoms reaktion på Jehova Guds varning

Vad innebär det att gå under? I vardagligt språk betyder det att försvinna. Men på vilket sätt? Vem kan få en hel stad att gå under? Självklart är det omöjligt för människan att utföra en sådan gärning. De här människorna var inga dårar; så fort de hade hört proklamationen fattade de poängen. De visste att den hade kommit från Gud; de visste att Gud skulle uträtta sitt verk; de visste att deras ondska hade väckt Jehova Guds raseri och dragit hans ilska över dem, så att de snart skulle förgöras tillsammans med sin stad. Hur betedde sig människorna i staden efter att de lyssnat till Jehova Guds varning? Bibeln beskriver specifikt i detalj hur de här människorna reagerade, från deras kung till mannen på gatan. Som det står i Skriften: ”Då trodde folket i Nineve på Gud, och utlyste en fasta och klädde sig i säckväv, såväl de främsta som de minsta bland dem. Ty kungen i Nineve fick höra om det, och han reste sig från sin tron, lade ifrån sig sin dräkt, täckte sig med säckväv och satte sig i aska. Och han lät det kungöras och utfärdas i hela Nineve, enligt kungens och hans stormäns påbud, och sade: ’Låt varken människa eller djur, hjord eller flock, smaka något; låt dem inte äta och inte heller dricka vatten. Låt människor och djur täckas med säckväv, och ropa kraftfullt till Gud; ja, låt var och en av dem vända om från sin onda väg och från det våld som finns i deras händer. …’”

Efter att ha hört Jehova Guds kungörelse, uppvisade folket i Nineve en attityd som var helt motsatt den hos folket i Sodom – folket i Sodom motsatte sig öppet Gud, och gick från ont till ont, men efter att ha hört de här orden ignorerade inte Nineveborna frågan och gjorde inte heller motstånd; istället trodde de Gud och utlyste en fasta. Vad syftar ”trodde” på här? Själva ordet tyder på övertygelse och underkastelse. Om vi använder oss av Ninevebornas själva beteende för att förklara detta ord, så betyder det att de trodde på att Gud kunde och skulle göra som han sade, och att de var villiga att ångra sig. Kände folket i Nineve fruktan inför en överhängande katastrof? Det var deras tro som satte skräck i deras hjärtan. Ja, vad kan vi då använda för att bevisa Ninevebornas tro och fruktan? Det är som Bibeln säger: ”och utlyste en fasta och klädde sig i säckväv, såväl de främsta som de minsta bland dem.” Det vill säga att Nineveborna verkligen trodde, och att det av den tron följde fruktan, som sedan ledde till fasta och att de tog på sig säckväv. Det var så de visade att deras ånger hade börjat. Helt tvärtemot folket i Sodom var det inte bara så att Nineveborna inte motsatte sig Gud, de visade också tydligt sin ånger genom sitt beteende och sina handlingar. Självklart gällde inte detta bara vanligt folk i Nineve; deras kung var inget undantag.

Att Nineves kung ångrar sig ger upphov till beröm från Jehova Gud

När kungen av Nineve hörde de här nyheterna, reste han sig från sin tron, tog av sin klädnad, klädde sig i säckväv och satte sig i aska. Han förkunnade sedan att ingen i staden skulle få smaka någonting, och att ingen boskap, lamm och oxar skulle beta eller dricka vatten. Såväl människor som boskap skulle klä sig i säckväv; folket skulle uppriktigt bönfalla Gud. Kungen förkunnade också att de alla skulle vända om från sin onda väg och överge våldet i sina händer. Att döma av den här raden av gärningar visade kungen av Nineve sin innerliga ånger. Den rad av åtgärder han vidtog – att resa sig från sin tron, kasta av sig sin kungaklädnad, bära säckväv och sätta sig i aska – talar om för människor att kungen av Nineve lade sin kungliga status åt sidan och bar säckväv tillsammans med vanligt folk. Det vill säga att kungen av Nineve inte behöll sin kungliga ställning för att fortsätta sin onda väg eller våldet i sina händer efter att ha hört tillkännagivandet från Jehova Gud; istället lade han åt sidan den auktoritet han innehade och ångrade sig inför Jehova Gud. Vid det tillfället ångrade sig inte Nineves kung i egenskap av kung; han hade kommit inför Gud för att bekänna och ångra sina synder som en vanlig undersåte till Gud. Dessutom sade han åt hela staden att bekänna och ångra sina synder inför Jehova Gud på samma sätt som han; han hade till råga på allt en särskild plan för hur det skulle gå till, som man ser i Skriften: ”Låt varken människa eller djur, hjord eller flock, smaka något; låt dem inte äta och inte heller dricka vatten … och ropa kraftfullt till Gud; ja, låt var och en av dem vända om från sin onda väg och från det våld som finns i deras händer.” Som stadens härskare besatt kungen av Nineve överlägsen status och makt och kunde göra allt han önskade. När han stod inför Jehova Guds tillkännagivande, kunde han ha ignorerat frågan eller bara ångrat sig och bekänt sina synder för egen del; när det gällde om folket i staden valde att ångra sig eller inte, så kunde han helt ha ignorerat frågan. Emellertid gjorde kungen av Nineve inte så alls. Han steg inte bara upp från sin tron, tog på sig säckväv och aska och bekände och ångrade sina synder inför Jehova Gud, utan han beordrade också alla människor och all boskap i staden att göra detsamma. Han beordrade rentav folket att ”ropa kraftfullt till Gud”. Genom denna rad av åtgärder åstadkom kungen av Nineve verkligen det som en härskare borde; hans rad av åtgärder är en som var svår för vilken kung som helst i människans historia att åstadkomma, och även en som ingen åstadkom. Dessa åtgärder kan kallas för oöverträffade företaganden i människans historia; de är värdiga att mänskligheten både bevarar minnet av dem och tar efter dem. Sedan mänsklighetens gryning har varje kung lett sina undersåtar till att motstå och motsätta sig Gud. Ingen hade någonsin lett sina undersåtar till att bönfalla Gud för att söka försoning för sin ondska, benådas av Jehova Gud och undvika det överhängande straffet. Kungen av Nineve kunde dock leda sina undersåtar till att vända sig till Gud, lämna sina respektive onda vägar och överge våldet i sina händer. Dessutom var han också kapabel att åsidosätta sin tron, och i gengäld vände sig Jehova Gud om och ångrade sig och drog tillbaka sin vrede, lät folket i staden överleva och bevarade dem från förstörelse. Kungens åtgärder kan bara kallas ett sällsynt mirakel i människans historia; de kan även kallas en förebild för en fördärvad mänsklighet som bekänner och ångrar sina synder inför Gud.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike II” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 113)

Jona 3 Och Jehovas ord kom till Jona för andra gången, och de löd: ”Stå upp, bege dig till Nineve, den stora staden, och predika den förkunnelse jag befaller dig för den.” Då stod Jona upp och begav sig till Nineve, enligt Jehovas ord. Men Nineve var en oerhört stor stad, tre dagsresor lång. Och Jona började bege sig en dagsresa in i staden, och han ropade och sade: ”Om fyrtio dagar ska Nineve ödeläggas.” Då trodde folket i Nineve på Gud, och utlyste en fasta och klädde sig i säckväv, såväl de främsta som de minsta bland dem. Ty kungen i Nineve fick höra om det, och han reste sig från sin tron, lade ifrån sig sin dräkt, täckte sig med säckväv och satte sig i aska. Och han lät det kungöras och utfärdas i hela Nineve, enligt kungens och hans stormäns påbud, och sade: ”Låt varken människa eller djur, hjord eller flock, smaka något; låt dem inte äta och inte heller dricka vatten. Låt människor och djur täckas med säckväv, och ropa kraftfullt till Gud; ja, låt var och en av dem vända om från sin onda väg och från det våld som finns i deras händer. Vem vet om Gud kanske kommer vända om och ångra sig, och vända sig från sin våldsamma ilska, så att vi inte förgås?” Och Gud såg deras verk, att de vände om från sin onda väg, och Gud ångrade det onda som han hade sagt att han skulle göra mot dem, och han gjorde det inte.

Gud ser den uppriktiga ångern i djupet av Ninevebornas hjärtan

Efter att ha lyssnat till Guds tillkännagivande utförde kungen av Nineve och hans undersåtar en rad gärningar. Vilken är deras beteendes och åtgärders natur? Med andra ord, vad är det väsentliga i deras uppträdandeförande som helhet? Varför gjorde de som de gjorde? I Guds ögon hade de uppriktigt ångrat sig, inte bara för att de uppriktigt hade bönfallit Gud och bekänt sina synder inför honom, utan också för att de hade övergivit sitt ondskefulla uppträdande. De gjorde på detta sätt för att de efter att ha hört Guds ord var oerhört rädda och trodde att han skulle göra som han sade. Genom att fasta, bära säckväv och sätta sig i aska önskade de uttrycka sin villighet att ändra på sina vägar och avhålla sig från ondska, att be att Jehova Gud skulle hålla tillbaka sin ilska, att bönfalla Jehova Gud att ta tillbaka både sitt beslut och den katastrof som just skulle drabba dem. Genom att undersöka hela deras beteende kan vi se att de redan förstod att deras tidigare onda gärningar var avskyvärda för Jehova Gud och att de förstod skälet till att han snart skulle förgöra dem. Av dessa anledningar önskade de alla ångra sig totalt, vända sig bort från sina onda vägar och överge våldet i sina händer. När de med andra ord blev medvetna om Jehova Guds kungörelse, kände var och en av dem fruktan i sina hjärtan; de fortsatte inte längre med sitt ondskefulla uppträdande och fortsatte inte heller att begå de gärningar som Jehova Gud hatade. Dessutom bönföll de Jehova Gud att förlåta deras tidigare synder och att inte behandla dem enligt deras tidigare handlingar. De var villiga att aldrig mer hänge sig åt ondska och att handla enligt Jehova Guds anvisningar, om de bara aldrig mer skulle väcka Jehova Guds ursinne. Deras ånger var uppriktig och grundlig. Den kom från djupet av deras hjärtan och var inte påhittad, och inte heller tillfällig.

Så fort folket i Nineve, från den högste kungen till hans undersåtar, fick veta att Jehova Gud var arg på dem, var varenda en av deras handlingar, hela deras beteende och även alla deras beslut och val tydliga och klara i Guds åsyn. Guds hjärta förändrades efter deras beteende. Vad var Guds sinnesstämning just i det ögonblicket? Bibeln kan svara på den frågan åt dig. Som det står i Skriften: ”Och Gud såg deras verk, att de vände om från sin onda väg, och Gud ångrade det onda som han hade sagt att han skulle göra mot dem, och han gjorde det inte.” Fastän Gud ändrade sig, var det inget komplicerat med hans sinnesstämning. Han gick helt enkelt bara från att uttrycka sin ilska till att lugna sin ilska, och beslutade sedan att inte nedkalla katastrofen över staden Nineve. Anledningen till att Guds beslut – att skona Nineveborna från katastrofen – var så snabbt är att Gud iakttog hjärtat hos varje person i Nineve. Han såg vad de hade i djupet av sina hjärtan: deras uppriktiga bekännelse och ånger av sina synder, deras uppriktiga tro på honom, deras djupa känsla för hur deras onda gärningar hade väckt raseriet i hans sinnelag, och den därav följande fruktan för Jehova Guds överhängande straff. Samtidigt hörde också Jehova Gud bönerna från djupet av deras hjärtan, som bönföll honom att upphöra med sin ilska mot dem så att de skulle kunna undvika denna katastrof. När Gud iakttog alla dessa fakta, försvann hans ilska en liten bit i taget. När han såg den uppriktiga ångern i djupet av dessa människors hjärtan, så berördes hans hjärta av detta, oavsett hur stor hans ilska hade varit tidigare, och därför stod han inte ut med att nedkalla katastrofen över dem, och han slutade vara arg på dem. Istället fortsatte han att visa sin barmhärtighet och tolerans mot dem och fortsatte att vägleda och sörja för dem.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike II” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 114)

Jona 3 Och Jehovas ord kom till Jona för andra gången, och de löd: ”Stå upp, bege dig till Nineve, den stora staden, och predika den förkunnelse jag befaller dig för den.” Då stod Jona upp och begav sig till Nineve, enligt Jehovas ord. Men Nineve var en oerhört stor stad, tre dagsresor lång. Och Jona började bege sig en dagsresa in i staden, och han ropade och sade: ”Om fyrtio dagar ska Nineve ödeläggas.” Då trodde folket i Nineve på Gud, och utlyste en fasta och klädde sig i säckväv, såväl de främsta som de minsta bland dem. Ty kungen i Nineve fick höra om det, och han reste sig från sin tron, lade ifrån sig sin dräkt, täckte sig med säckväv och satte sig i aska. Och han lät det kungöras och utfärdas i hela Nineve, enligt kungens och hans stormäns påbud, och sade: ”Låt varken människa eller djur, hjord eller flock, smaka något; låt dem inte äta och inte heller dricka vatten. Låt människor och djur täckas med säckväv, och ropa kraftfullt till Gud; ja, låt var och en av dem vända om från sin onda väg och från det våld som finns i deras händer. Vem vet om Gud kanske kommer vända om och ångra sig, och vända sig från sin våldsamma ilska, så att vi inte förgås?” Och Gud såg deras verk, att de vände om från sin onda väg, och Gud ångrade det onda som han hade sagt att han skulle göra mot dem, och han gjorde det inte.

Om din tro på Gud är sann, kommer du att få hans omsorg ofta

Guds förändring av sina avsikter mot folket i Nineve inbegrep ingen tvekan eller tvetydighet. Snarare var det en förvandling från ren ilska till ren tolerans. Detta är en sann uppenbarelse av Guds substans. Gud är aldrig vankelmodig eller tveksam i sina handlingar; principerna och syftena bakom hans handlingar är alla tydliga och genomskinliga, rena och felfria, utan några som helst knep eller ränker inblandade. Med andra ord innehåller Guds substans inget mörker eller ondska. Gud blev arg på Nineveborna för att deras ondskefulla gärningar hade nått hans ögon; vid det tillfället härrörde hans ilska från hans substans. Men när Guds ilska bleknade bort och han på nytt lät sin tolerans komma över folket i Nineve, var allt han uppenbarade fortfarande sin egen substans. Hela denna förändring berodde på en förändring av människans attityd till Gud. Under hela denna tidsperiod förändrades inte Guds okränkbara sinnelag; Guds toleranta substans förändrades inte; Guds kärleksfulla och barmhärtiga substans förändrades inte. När människor begår ondskefulla gärningar och kränker Gud, nedkallar han sin vrede över dem. När människor verkligen ångrar sig, kommer Gud att ändra sig i sitt hjärta, och hans vrede kommer att upphöra. När människor fortsätter att envist motsätta sig Gud, kommer hans raseri att vara oupphörligt; hans vrede kommer att tränga sig på dem bit för bit tills de är tillintetgjorda. Detta är substansen i Guds sinnelag. Oavsett om Gud uttrycker vrede eller barmhärtighet och kärleksfull vänlighet, är det människans uppförande, beteende och attityd mot Gud i djupet av hennes hjärta som avgör vad som uttrycks genom uppenbarelsen av Guds sinnelag. Om Gud ständigt utsätter en person för sin vrede, gör den personens hjärta utan tvivel motstånd mot Gud. Eftersom han aldrig på riktigt har ångrat sig, böjt sitt huvud inför Gud eller besuttit sann tro på Gud, har han aldrig erhållit Guds barmhärtighet och tolerans. Om han ofta tar emot Guds omsorg och ofta erhåller hans barmhärtighet och tolerans, då har denna person utan tvivel sann tro på Gud i sitt hjärta, och hans hjärta gör inte motstånd mot Gud. Han ångrar sig ofta på riktigt inför Gud; även om Guds fostran alltså ofta hemsöker denna person, ska inte hans vrede göra det.

Denna korta redogörelse gör att människor kan se Guds hjärta, se verkligheten i hans substans, se att Guds ilska och förändringen i hans hjärta inte är utan orsak. Trots den skarpa kontrast som Gud uppvisade när han var ilsken och när han ändrade sig i sitt hjärta, vilket får folk att tro att det verkar finnas en stor klyfta eller en stor kontrast mellan dessa två aspekter av Guds substans – hans ilska och hans tolerans – så gör Guds attityd mot Ninevebornas omvändelse åter igen att människor kan se en annan sida av Guds sanna sinnelag. Genom att Gud ändrar sig i sitt hjärta kan mänskligheten verkligen åter igen se sanningen i Guds barmhärtighet och kärleksfulla vänlighet och se den sanna uppenbarelsen av Guds substans. Mänskligheten behöver bara erkänna att Guds barmhärtighet och kärleksfulla vänlighet inte är myter, och inte heller påhitt. Det är för att Guds känsla i det ögonblicket var sann; förändringen i Guds hjärta var sann; Gud lät sannerligen sin barmhärtighet och tolerans komma över mänskligheten ännu en gång.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike II” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 115)

Jona 3 Och Jehovas ord kom till Jona för andra gången, och de löd: ”Stå upp, bege dig till Nineve, den stora staden, och predika den förkunnelse jag befaller dig för den.” Då stod Jona upp och begav sig till Nineve, enligt Jehovas ord. Men Nineve var en oerhört stor stad, tre dagsresor lång. Och Jona började bege sig en dagsresa in i staden, och han ropade och sade: ”Om fyrtio dagar ska Nineve ödeläggas.” Då trodde folket i Nineve på Gud, och utlyste en fasta och klädde sig i säckväv, såväl de främsta som de minsta bland dem. Ty kungen i Nineve fick höra om det, och han reste sig från sin tron, lade ifrån sig sin dräkt, täckte sig med säckväv och satte sig i aska. Och han lät det kungöras och utfärdas i hela Nineve, enligt kungens och hans stormäns påbud, och sade: ”Låt varken människa eller djur, hjord eller flock, smaka något; låt dem inte äta och inte heller dricka vatten. Låt människor och djur täckas med säckväv, och ropa kraftfullt till Gud; ja, låt var och en av dem vända om från sin onda väg och från det våld som finns i deras händer. Vem vet om Gud kanske kommer vända om och ångra sig, och vända sig från sin våldsamma ilska, så att vi inte förgås?” Och Gud såg deras verk, att de vände om från sin onda väg, och Gud ångrade det onda som han hade sagt att han skulle göra mot dem, och han gjorde det inte.

Den sanna ångern i Ninevebornas hjärtan ger dem Guds barmhärtighet och ändrar deras egen utgång

Fanns det någon motsägelse mellan Guds förändring i sitt hjärta och hans vrede? Naturligtvis inte! Det är för att Guds tolerans vid just det tillfället hade en anledning. Vad kan det vara för anledning? Det är den som ges i Bibeln: ”Alla vände om från sin onda väg” och ”övergav våldet i sina händer”.

Denna ”onda väg” syftar inte på en handfull onda gärningar, utan på det onda ursprunget till människornas beteende. ”Att vända om från sin onda väg” innebär att personerna i fråga aldrig kommer att begå dessa handlingar igen. Med andra ord kommer de aldrig att bete sig på det här onda sättet igen; metoden, upphovet, avsikten och principen bakom deras handlingar har alla ändrats; de kommer aldrig igen att använda dessa metoder och principer för att få förnöjelse och lycka i sina hjärtan. ”Överge” i ”överge våldet i sina händer” innebär att lägga undan eller kasta åt sidan, att helt bryta med det förflutna och aldrig återvända. När folket i Nineve övergav våldet i sina händer, både bevisade och representerade detta deras sanna ånger. Gud iakttar såväl människors yttre som deras hjärtan. När Gud iakttog den sanna ångern i Ninevebornas hjärtan, utan tvekan, och även iakttog att de hade lämnat sina onda vägar och övergett våldet i sina händer, ändrade han sig i sitt hjärta. Det betyder att dessa människors uppförande och beteende och olika sätt att göra saker och ting, liksom den sanna bekännelsen och ångern av synder i deras hjärtan, fick Gud att ändra sig i sitt hjärta, att ändra sina avsikter, att dra tillbaka sitt beslut och att inte bestraffa eller förgöra dem. På så vis fick folket i Nineve en annan utgång. De friköpte sina egna liv och vann på samma gång Guds barmhärtighet och tolerans, och vid det laget drog Gud också tillbaka sin vrede.

Guds barmhärtighet och tolerans är inte sällsynta – människans sanna ånger är det

Oavsett hur arg Gud hade varit på Nineveborna, mjuknade hans hjärta gradvis så fort de utlyste en fasta och klädde sig i säckväv och aska, och han började ändra sig i sitt hjärta. När han förkunnade för dem att han skulle förstöra deras stad – i ögonblicket innan de bekände och ångrade sina synder – så var Gud fortfarande arg på dem. Så fort de hade tagit sig igenom en rad ångerfulla gärningar, så förvandlades gradvis Guds ilska mot Nineves folk till barmhärtighet och tolerans för dem. Det finns inget motsägelsefullt med att dessa två aspekter av Guds sinnelag uppenbarar sig samtidigt vid samma tillfälle. Hur bör man förstå och känna denna avsaknad av motsägelse? Gud uttryckte och uppenbarade successivt dessa två helt motsatta substanser allt eftersom folket i Nineve ångrade sig, så att människor kunde se verkligheten och okränkbarheten i Guds substans. Gud använde sin attityd för att berätta följande för folket: Det är inte så att Gud inte tolererar människor, eller att han inte vill visa barmhärtighet mot dem; det är det att de sällan på riktigt ångrar sig inför Gud, och det är sällsynt att människor på riktigt vänder sig bort från sina onda vägar och överger våldet i sina händer. När Gud är arg på människan, hoppas han med andra ord att människan kommer att kunna ångra sig på riktigt, och han hoppas att få se människans sanna ånger, då han frikostigt kommer att fortsätta skänka sin barmhärtighet och tolerans till människan. Det vill säga att människans onda uppförande drar på sig Guds vrede, medan Guds barmhärtighet och tolerans skänks till dem som lyssnar på Gud och på riktigt ångrar sig inför honom, till dem som kan vända sig bort från sina onda vägar och överge våldet i sina händer. Guds attityd uppenbarades väldigt tydligt i hans behandling av Nineveborna: Guds barmhärtighet och tolerans är inte alls svåra att erhålla; han kräver ens sanna ånger. Så länge människor vänder sig bort från sina onda vägar och överger våldet i sina händer, kommer Gud att ändra sig i sitt hjärta och ändra sin attityd mot dem.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike II” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 116)

Skaparens rättfärdiga sinnelag är verkligt och livfullt

När Gud ändrade sig i sitt hjärta för Nineves folk, var då hans barmhärtighet och tolerans bara en fasad? Naturligtvis inte! Vad är det då du kan se i förvandlingen mellan dessa två aspekter av Guds sinnelag under samma ärende? Guds sinnelag är en fullständig helhet; det är inte alls uppdelat. Oavsett om han uttrycker ilska eller barmhärtighet och tolerans mot människor, så är de alla uttryck för hans rättfärdiga sinnelag. Guds sinnelag är verkligt och livfullt. Han ändrar sina tankar och attityder efter hur saker och ting utvecklar sig. Förvandlingen av hans attityd mot Nineveborna talar om för mänskligheten att han har sina egna tankar och idéer; han är inte en robot eller en lerfigur, utan den levande Guden själv. Han kunde vara arg på folket i Nineve, precis som han kunde förlåta deras förflutna efter deras attityder; han kunde besluta att nedkalla motgång över Nineveborna, och han kunde ändra sitt beslut på grund av deras ånger. Folk tycker om att mekaniskt tillämpa regler och använda dessa regler för att begränsa och definiera Gud, precis som de tycker om att använda formler för att försöka lära känna Guds sinnelag. Enligt den mänskliga tankens värld tänker därför inte Gud, och har inte heller några väsentliga idéer. I själva verket förvandlas Guds tankar hela tiden beroende på förändringar av tingen och av omgivningarna; medan dessa tankar förvandlas, blir olika aspekter av Guds substans uppenbarade. Under denna förvandlingsprocess, i det ögonblick då Gud ändrar sig i sitt hjärta, uppenbarar han för mänskligheten sanningen om hans livs existens, och han uppenbarar att hans rättfärdiga sinnelag är verkligt och livfullt. Dessutom använder Gud sina egna sanna uppenbarelser för att för mänskligheten bevisa sanningen om existensen av hans vrede, hans barmhärtighet, hans kärleksfulla vänlighet och hans tolerans. Hans substans kommer att uppenbaras när som helst och var som helst i enlighet med hur tingen utvecklas. Han besitter ett lejons vrede och en moders barmhärtighet och tolerans. Hans rättfärdiga sinnelag får inte ifrågasättas, skändas, förändras eller förvrängas av någon person. Bland alla angelägenheter och alla ting kan Guds rättfärdiga sinnelag, det vill säga Guds vrede och Guds barmhärtighet, avslöjas när som helst och var som helst. Han uttrycker livfullt dessa aspekter i varje vinkel och vrå av naturen och tillämpar dem livfullt i varje ögonblick. Guds rättfärdiga sinnelag är inte begränsat av tid eller rum, eller – med andra ord – Guds rättfärdiga sinnelag uttrycks eller uppenbaras inte mekaniskt efter vad tidens eller rummets gränser dikterar. Istället uttrycks och uppenbaras Guds rättfärdiga sinnelag fritt när och var som helst. När du ser Gud ändra sig i sitt hjärta och upphöra att uttrycka sin vrede och avstå från att förstöra staden Nineve, kan du säga att Gud bara är barmhärtig och kärleksfull? Kan du säga att Guds vrede består av tomma ord? När Gud uttrycker häftig vrede och drar tillbaka sin barmhärtighet, kan du säga att han inte känner någon sann kärlek mot mänskligheten? Gud uttrycker häftig vrede som reaktion på människors onda gärningar; hans vrede är inte bristfällig. Guds hjärta rörs av människors ånger, och det är den ångern som då får honom att ändra sig i sitt hjärta. Att han berörs, att han ändrar sig i sitt hjärta, liksom att han känner barmhärtighet och tolerans mot människan, är något helt utan brist; det är rent, äkta, fläckfritt och oförvanskat. Guds tolerans är ren tolerans; hans barmhärtighet är ren barmhärtighet. Hans sinnelag kommer att uppenbara vrede, såväl som barmhärtighet och tolerans, i enlighet med människans ånger och hennes olika uppförande. Oavsett vad han uppenbarar och uttrycker, så är det helt rent; det är helt direkt; dess substans skiljer sig substansen hos allt annat i skapelsen. När Gud uttrycker principerna bakom sina handlingar är de fria från alla brister eller skönhetsfläckar, och det är även hans tankar, hans idéer och vartenda beslut han tar och handling han utför. Så eftersom Gud har bestämt och handlat på detta sätt, fullbordar han också sina åtaganden. Den här sortens resultat är exakta och felfria eftersom upphovet till dem är fulländat och fläckfritt. Guds vrede är felfri. På samma sätt är Guds barmhärtighet och tolerans, som inget skapat besitter, heliga och fulländade, och de tål övervägande och erfarenhet.

Efter att ha förstått historien om Nineve, ser ni den andra sidan av substansen i Guds rättfärdiga sinnelag? Ser ni den andra sidan av Guds unika rättfärdiga sinnelag? Besitter någon i mänskligheten detta slags sinnelag? Besitter någon den sortens vrede som Gud besitter? Besitter någon barmhärtighet och tolerans som Gud? Vem i skapelsen kan mana fram så mycket vrede och besluta att förstöra eller nedkalla katastrof över mänskligheten? Och vem är kvalificerad att skänka barmhärtighet för att tolerera och förlåta människan och därmed ändra sitt beslut att förgöra människan? Skaparen uttrycker sitt rättfärdiga sinnelag genom sina egna unika metoder och principer; han är inte föremål för kontroll eller begränsningar från några människor, händelser eller ting. Med hans unika sinnelag kan ingen ändra hans tankar och idéer, och inte heller kan någon övertala honom och ändra något av hans beslut. Hela skapelsens beteende och tankar existerar under hans rättfärdiga sinnelags dom. Ingen kan kontrollera om han utövar vrede eller barmhärtighet; det är bara Skaparens substans – eller, med andra ord, Skaparens rättfärdiga sinnelag – som kan avgöra detta. Detta är den unika naturen hos Skaparens rättfärdiga sinnelag!

När vi väl har analyserat och förstått hur Guds attityd till folket i Nineve förvandlades, kan ni då använda ordet ”unik” för att beskriva den barmhärtighet som finns i Guds rättfärdiga sinnelag? Vi sade tidigare att Guds vrede är en aspekt av substansen hos hans unika rättfärdiga sinnelag. Nu ska jag definiera två aspekter, Guds vrede och Guds barmhärtighet, som hans rättfärdiga sinnelag. Guds rättfärdiga sinnelag är heligt; det är okränkbart såväl som odiskutabelt; det är något som inte innehas av någon bland de skapade eller icke-skapade varelserna. Det är både unikt och exklusivt för Gud. Detta innebär att Guds vrede är helig och okränkbar. På samma sätt är den andra aspekten av Guds rättfärdiga sinnelag – Guds barmhärtighet – helig och får inte kränkas. Ingen av de skapade eller icke-skapade varelserna kan ersätta eller representera Gud i hans handlingar, inte heller kan någon ersätta eller representera honom i förstörelsen av Sodom eller räddningen av Nineve. Detta är det sanna uttrycket för Guds unika rättfärdiga sinnelag.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike II” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 117)

Skaparens uppriktiga känslor för mänskligheten

Folk säger ofta att det inte är någon lätt sak att lära känna Gud. Men jag säger att det inte alls är svårt att lära känna Gud, för Gud visar ofta sina gärningar så att människan ska se dem. Gud har aldrig avslutat sin dialog med mänskligheten, och han har aldrig dolt sig för människan, och inte heller har han gömt sig. Alla hans tankar, hans idéer, hans ord och hans gärningar är uppenbarade för mänskligheten. Så länge människan vill lära känna Gud kommer hon därför att kunna förstå och känna honom med hjälp av allehanda medel och metoder. Skälet till att människan blint tror att Gud avsiktligt har undvikit henne, att Gud avsiktligt har gömt sig själv från mänskligheten och att Gud inte har någon avsikt att låta människan förstå eller känna honom, är att hon inte vet vem Gud är och inte heller vill förstå Gud. Ännu mindre intresse har hon av att befatta sig med Skaparens tankar, ord eller gärningar … Sanningen är den att om man bara använder sin fritid för att fokusera på och förstå Skaparens ord eller gärningar, och bara ägnar lite uppmärksamhet åt Skaparens tankar och hans hjärtas röst, så kommer det inte vara svårt att inse att Skaparens tankar, ord och gärningar är synliga och transparenta. Det kräver inte heller mycket ansträngning för att inse att Skaparen ständigt befinner sig bland människorna, att han alltid samtalar med människan och hela skapelsen, och att han utför nya gärningar varje dag. Hans väsen och sinnelag kommer till uttryck i hans samtal med människan. Hans tankar och idéer uppenbaras fullständigt i hans gärningar. Han åtföljer och iakttar alltid mänskligheten. Han talar stilla till mänskligheten och hela skapelsen med sina tysta ord: ”Jag är i himlarna, och jag är hos min skapelse. Jag håller vakt, jag väntar, jag är vid din sida …” Hans händer är varma och starka, hans fotsteg är lätta, hans röst är mjuk och behaglig, hans skepnad passerar och vänder sig om och omfamnar hela mänskligheten, hans ansikte är vackert och milt. Han har aldrig gett sig av, aldrig försvunnit. Dag och natt är han mänsklighetens ständiga följeslagare och lämnar aldrig dess sida. Hans hängivna vård och särskilda tillgivenhet för mänskligheten, liksom hans genuina omsorg och kärlek till människan, visades bit för bit när han räddade staden Nineve. I synnerhet avslöjade samtalet mellan Jehova Gud och Jona fullständigt Skaparens medömkan med mänskligheten som han själv skapade. Genom de orden kan du få en djup förståelse för Guds uppriktiga känslor för mänskligheten …

Följande avsnitt skrevs ner i Jonas bok 4:10–11: ”Då sade Jehova: ’Du har brytt dig om kurbitsen, som du varken har arbetat för eller fått att växa, som kom upp på en natt och förgick på en natt. Och skulle jag inte skona Nineve, den stora staden, i vilken det finns mer än hundratjugo tusen människor som inte kan skilja mellan höger och vänster hand, och dessutom mycket boskap?’” Det här är Jehova Guds faktiska ord, nedskrivna efter en konversation mellan Gud och Jona. Även om detta replikskifte är kortfattat, är det fyllt till brädden av Skaparens omsorg för mänskligheten och hans ovilja att ge upp mänskligheten. Dessa ord uttrycker den sanna inställningen och de känslor för skapelsen som Gud hyser i sitt hjärta. Genom dessa ord, som är klara och tydliga på ett sätt som människan sällan hör, uttrycker Gud sina sanna avsikter för mänskligheten. Detta samtal visar en inställning som Gud hade gentemot människorna i Nineve — men vad är det för inställning? Det är den inställning han hade mot människorna i Nineve före och efter deras omvändelse, och den inställning han behandlar mänskligheten med. I dessa ord finns hans tankar och hans sinnelag.

Vilka av Guds tankar uppenbaras i dessa ord? Om du är uppmärksam på detaljerna när du läser, så är det inte vara svårt för dig att märka att han använder uttrycket ”bry sig om”. Att Gud använder detta uttryck visar Guds sanna inställning till mänskligheten.

Om man ser till den bokstavliga betydelsen kan folk tolka uttrycket ”bry sig om” på olika sätt: För det första betyder det ”att älska och skydda, att känna ömhet för något”; för det andra betyder det ”att älska innerligt”; och slutligen betyder det ”att inte vilja skada något och inte stå ut med att ha gjort det.” Kort sagt står detta ord för ömsint tillgivenhet och kärlek, såväl som en ovilja att ge upp någon eller något; det står för Guds barmhärtighet och tolerans mot människan. Gud använde detta uttryck, som är vanligt bland människor, men det kan också yppa Guds hjärtas röst och hans inställning till mänskligheten.

Även om staden Nineve var fylld av människor som var lika fördärvade, onda och våldsamma som invånarna i Sodom, så fick deras omvändelse Gud att ändra sig och besluta att inte förgöra dem. På grund av deras sätt att behandla Guds ord och instruktioner som visade på en attityd som stod i stark kontrast till den hos invånarna i Sodom, och på grund av deras villiga underkastelse till Gud och ärliga ånger för sina synder, liksom deras uppriktiga och innerliga beteende i alla hänseenden, visade Gud än en gång hur mycket han brydde sig om dem och skänkte dem sitt medlidande. Vad Gud skänker mänskligheten och hur mycket han bryr sig om mänskligheten kan ingen kopiera, och ingen människa kan hysa samma barmhärtighet, tolerans eller uppriktiga känslor för mänskligheten som Gud. Finns det någon som du betraktar som en stor man eller kvinna eller rentav en övermänniska, som skulle tala på det här viset från sin upphöjda position till mänskligheten eller till skapelsen? Vilken människa kan känna till det mänskliga livets villkor lika väl som sina egna handflator? Vem kan bära bördan och ansvaret för mänsklighetens existens? Vem är kvalificerad att förkunna en stads tillintetgörelse? Och vem är kvalificerad att benåda en stad? Vilka kan säga att de värnar om sin egen skapelse? Endast Skaparen! Endast Skaparen känner ömhet för denna mänsklighet. Endast Skaparen visar denna mänsklighet medkänsla och tillgivenhet. Endast Skaparen hyser sann, oförstörbar tillgivenhet till denna mänsklighet. ‌Likaså är det bara Skaparen som kan skänka nåd till denna mänsklighet och vårda hela sin skapelse. Hans hjärta hoppar till och värker av varje mänsklig handling: Han blir arg, bedrövad och sorgsen över människans ondska och fördärv. Han blir nöjd, glad, förlåtande och jublande över människans omvändelse och tro. Varenda en av hans tankar och idéer existerar för människans skull och kretsar kring henne. Vad han är och har uttrycks helt för mänsklighetens skull. Alla hans känslor är sammanflätade med mänsklighetens existens. För mänsklighetens skull färdas han och skyndar omkring. Tyst ger han vidare varje del av sitt liv. Han ägnar varje minut och sekund av sitt liv … Han har aldrig vetat hur han ska beklaga sitt eget liv, men han har alltid värnat om den mänsklighet som han själv har skapat … Han ger allt han har till denna mänsklighet … Han skänker sin barmhärtighet och tolerans villkorslöst utan att vänta sig något i gengäld. Han gör det bara för att mänskligheten skall kunna fortsätta överleva inför hans ögon och ta emot hans livsförsörjning. Han gör det bara för att mänskligheten en dag skall kunna underkasta sig honom och inse att han är den som ger näring åt människans tillvaro och förser allt skapat med liv.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike II” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 118)

Jona 4 Men det misshagade Jona oerhört, och han blev väldigt arg. Och han bad till Jehova och sade: ”Jag ber till dig, o Jehova. Var det inte det här jag sade, när jag fortfarande var i mitt land? Därför flydde jag förut till Tarshish, för jag visste att du är en nådig Gud, och barmhärtig, långsam till vrede och med stor välvilja, och du ångrar det onda. Därför bönfaller jag dig nu, o Jehova, ta mitt liv ifrån mig, för det är bättre för mig att dö än att leva.” Då sade Jehova: ”Gör du rätt i att bli arg?” Så Jona lämnade staden och satt på dess östra sida. Och där gjorde han sig en hydda och satt i skuggan under den, för att se vad som skulle hända med staden. Och Jehova Gud beredde en kurbits och lät den komma upp över Jona, så att den skulle skugga hans huvud och befria honom från hans sorg. Jona blev oerhört glad över kurbitsen. Men nästa dag, när morgonen grydde, beredde Gud en mask, och den förgjorde kurbitsen så att den vissnade. Och det hände sig, när solen gick upp, att Gud beredde en våldsam östanvind; och solen stekte på Jonas huvud, så att han blev svimfärdig, och inom sig önskade dö, och han sade: ”Det är bättre för mig att dö än att leva.” Och Gud sade till Jona: ”Gör du rätt i att bli arg över kurbitsen?” Och han sade: ”Jag har goda skäl att vara arg, ända till döden.” Då sade Jehova: ”Du har brytt dig om kurbitsen, som du varken har arbetat för eller fått att växa, som kom upp på en natt och förgick på en natt. Och skulle jag inte skona Nineve, den stora staden, i vilken det finns mer än hundratjugo tusen människor som inte kan skilja mellan höger och vänster hand, och dessutom mycket boskap?”

Skaparen uttrycker sina sanna känslor för mänskligheten

Detta samtal mellan Jehova Gud och Jona är utan tvekan ett uttryck för Skaparens sanna känslor för mänskligheten. Å ena sidan berättar det för folk om Skaparens förståelse för allt som är skapat under hans suveränitet; som Jehova Gud sade: ”Och skulle jag inte skona Nineve, den stora staden, i vilken det finns mer än hundratjugo tusen människor som inte kan skilja mellan höger och vänster hand, och dessutom mycket boskap?” Guds förståelse för Nineve var med andra ord långt ifrån ytlig. Han kände inte bara till hur många som levde i staden (människor och boskap), utan han visste också hur många som inte kunde skilja mellan höger och vänster hand, det vill säga hur många barn och ungdomar som fanns där. Det här är ett konkret bevis på Guds omfattande förståelse för mänskligheten. Å andra sidan berättar detta samtal för folk om Skaparens inställning till mänskligheten, det vill säga hur mycket mänskligheten betyder i Skaparens hjärta. Det är precis som Jehova Gud sade: ”Du har brytt dig om kurbitsen, som du varken har arbetat för eller fått att växa, som kom upp på en natt och försvann på en natt. Och skulle jag inte skona Nineve, den stora staden…?” Det här är Jehova Guds klandrande ord mot Jona, men de är alla sanna.

Även om Jona hade anförtrotts med att förkunna Jehova Guds ord för människorna i Nineve, förstod han inte Jehova Guds avsikter. Han förstod inte heller hans farhågor och förväntningar på människorna i staden. Med denna tillrättavisning ville Gud berätta för honom att mänskligheten var produkten av Guds egna händer, och att han hade lagt ner en mödosam ansträngning på varje enskild person, att var och en bar Guds förväntningar på sina axlar och att var och en åtnjöt tillförseln av Guds liv. För var och en hade Gud betalat priset i form av en mödosam ansträngning. Denna tillrättavisning visade också Jona att Gud älskade mänskligheten, som var hans egna händers verk, lika mycket som Jona själv älskade kurbitsen. Gud skulle på inga villkor överge mänskligheten utan tungt vägande skäl, eller förrän i absolut sista möjliga ögonblick, inte minst därför att det fanns så många barn och oskyldiga djur i staden. Med tanke på dessa unga och okunniga produkter av Guds skapelse, som inte ens kunde skilja mellan höger och vänster hand, var det ännu mindre troligt att Gud så hastigt skulle ta deras liv och bestämma deras slutliga öde. Gud hoppades få se dem växa upp; han hoppades att de inte skulle gå samma vägar som sina äldre, att de inte skulle behöva höra Jehova Guds varning igen, och att de skulle vittna om Nineves förflutna. Ännu mer hoppades Gud få se Nineve efter det att staden hade omvänt sig, se Nineves framtid efter dess omvändelse, och framförallt se Nineve leva under Guds barmhärtighet igen. Därför var dessa skapelser, som inte kunde skilja mellan höger och vänster hand, i Guds ögon Nineves framtid. De skulle axla Nineves förkastliga förflutna, precis som de skulle axla den viktiga plikten att vittna om Nineves förflutna och dess framtid under Jehova Guds vägledning. När Jehova Gud på detta sätt uttryckte sina verkliga känslor visade han Skaparens barmhärtighet för mänskligheten i dess helhet. Han visade för mänskligheten att ”Skaparens barmhärtighet” inte bara är en tom fras eller ett tomt löfte; den rymmer konkreta principer, metoder och mål. Gud är sann och verklig, och han använder inga lögner eller förvrängningar, och på samma sätt skänker han oupphörligt sin barmhärtighet till mänskligheten i alla tider och tidsåldrar. Till denna dag är emellertid Skaparens replikskifte med Jona hans enda, odelade muntliga uttalande om varför han visar mänskligheten barmhärtighet, hur han visar mänskligheten barmhärtighet, hur tolerant han är mot mänskligheten och vad han verkligen känner för mänskligheten. Jehova Guds koncisa ord under detta samtal uttrycker hans tankar om mänskligheten som helhet; de är ett sant uttryck för hans hjärtas inställning till mänskligheten, och de är också konkreta bevis på den överflödande barmhärtighet han visar mänskligheten. Han visar inte bara barmhärtighet mot mänsklighetens äldre generationer, utan också till dess yngre medlemmar, precis som det alltid har varit, från en generation till nästa. Även om Guds vrede ofta drabbar mänskligheten på vissa platser och under vissa epoker, har Guds barmhärtighet aldrig upphört. Med sin barmhärtighet leder han den ena generationen av sin skapelse efter den andra, och ombesörjer och ger näring åt den ena generationen av skapelsen efter den andra, för hans sanna känslor för mänskligheten kommer aldrig att förändras. Precis som Jehova Gud sade: ”Och skulle jag inte skona Nineve…?” Han har alltid värnat om sin egen skapelse. Detta är barmhärtigheten i Skaparens rättvisa sinnelag, och det är även Skaparens fullständiga unikhet!

Utdrag ur ”Gud själv, den unike II” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 119)

Fem typer av människor

Jag ska dela in dem som följer Gud i flera kategorier alltefter deras förståelse av Gud tillika deras förståelse och erfarenhet av hans rättfärdiga sinnelag, så att ni kan få kännedom om vilket stadium ni just nu hör till och därtill er nuvarande mognad. Vad gäller människors kunskap om Gud och deras förståelse av hans rättfärdiga sinnelag kan de olika stadier och mognadsgrader som människor befinner sig på allmänt delas in i fem typer. Detta ämne baseras på grundvalen av att känna vår unika Gud och hans rättfärdiga sinnelag. När ni läser det följande bör ni därför anstränga er noga för att ta reda på exakt hur mycket förståelse och kunskap ni har om Guds unicitet och hans rättfärdiga sinnelag, och sedan använda detta för att bedöma vilket stadium ni i sanning befinner er i, hur stor er mognad i sanning är och vilken typ av personer ni i sanning är.

Typ 1: Lindebarnets stadium

Vad är ett lindebarn? Ett lindebarn är ett spädbarn som just kommit till världen, en nyfödd. Det är då människor är sina minsta jag och som mest omogna.

Människor i det här stadiet äger ingen kännedom eller medvetenhet i frågor om gudstro. De är förvirrade och okunniga om allt. Dessa människor må ha trott på Gud länge eller inte alls så länge, men deras förvirrade och okunniga tillstånd och deras sanna mognadsgrad placerar dem i lindebarnets stadium. Så här lyder den exakta definitionen av lindebarnets stadium: Oavsett hur länge denna typ av människa har trott på Gud kommer hon alltid att vara oredig, förvirrad och enfaldig. Hon vet inte varför hon tror på Gud, inte heller vet hon vem Gud är eller vem som är Gud. Även om hon följer Gud finns ingen exakt definition av Gud i hennes hjärta. Hon kan inte avgöra om den hon följer är Gud, ännu mindre om hon verkligen ska tro på Gud och följa honom. Detta är i sanning det tillstånd den här typen av människa befinner sig i. Dessa människors tankar är oklara – deras tro är förvirrad, enkelt uttryck. De befinner sig ständigt i ett tillstånd av förvirring och tomhet; oreda, förvirring och enfald sammanfattar deras tillstånd. De har aldrig vare sig sett eller upplevt Guds existens, och därför är det lika meningsfullt att tala med dem om att känna Gud som det är att förmå dem läsa en bok skriven med hieroglyfer; de kommer varken att förstå eller godta det. Att känna Gud är samma sak för dem som att höra en sällsam historia. Deras tankar må vara oklara, men de är faktiskt djupt övertygade om att det vore ett totalt slöseri med tid och kraft att känna Gud. Detta är den första typen av människa: lindebarnet.

Typ 2. Dibarnets stadium

Jämfört med lindebarnet har personer av den här typen gjort vissa framsteg. Tyvärr har de fortfarande ingen som helst kunskap om Gud. De saknar fortfarande en klar förståelse och insikt om Gud. De har inte särskilt klara begrepp om varför de ska tro på Gud, utan vad de har i hjärtat är sina egna syften och bestämda idéer. Huruvida det är rätt att tro på Gud bekymrar de sig inte om. Det mål och syfte de eftersträvar genom att tro på Gud är att åtnjuta hans nåd, att få glädje och frid, att leva ett behagligt liv, att få Guds omsorg och beskydd samt att åtnjuta Guds välsignelser i sitt liv. De bekymrar sig inte om i vilken utsträckning de känner Gud. De har ingen drivkraft att söka förstå Gud, inte heller bryr de sig om vad Gud gör eller vad han önskar att de gör. Blint söker de bara att åtnjuta hans nåd och införskaffa mer av hans välsignelser, de söker att få hundrafalt igen här i världen och sedan evigt liv i den kommande världen. Deras tankar, uppoffringar och hängivenhet, liksom deras lidande, har ett och samma mål: att införskaffa Guds nåd och välsignelser. Någon annat bryr de sig inte om. Denna typ av människa är bara säker på att Gud kan skydda dem och förläna dem sin nåd. Man kan säga att de inte är intresserade av, och inte har vidare klart för sig, varför Gud önskar frälsa människosläktet eller vilket resultat Gud vill uppnå med sina ord och sitt verk. De har aldrig ansträngt sig för att lära känna Guds väsen och hans rättfärdiga sinnelag, och kan inte heller uppbåda något intresse för att göra det. De känner inte för att fästa någon uppmärksamhet vid sådana ting, inte heller önskar de lära känna dem. De vill inte fråga något om Guds verk, vad Gud begär av människan, Guds vilja eller något alls som har med Gud att göra, inte heller gitter de fråga om något av detta. Det här beror på att de tror att sådana frågor saknar koppling till huruvida de åtnjuter Guds nåd. De bryr sig bara om en Gud som kan förläna nåd och har koppling till deras eget intresse. De saknar allt intresse av något annat, och därmed kan de inte närma sig sanningens verklighet, hur många år de än må ha trott på Gud. Utan någon som hela tiden stillar deras hunger och törst är det svårt för dem att fortsätta sin vandring längs Gudstrons stig. Om de inte kan åtnjuta sin tidigare glädje och frid eller åtnjuta Guds nåd är de tämligen benägna att hoppa av. Detta är den andra typen av människa: den som befinner sig i dibarnets stadium.

Typ 3: Det snart avvanda spädbarnets eller det lilla barnets stadium

Denna grupp människor är klart medvetna om vissa saker. De är medvetna om att bara för att man åtnjuter Guds nåd betyder det inte att man själv besitter sann erfarenhet. De är medvetna om att även om de aldrig förtröttas i att söka glädje och frid, i att söka nåd, och även om de kan vittna genom att berätta om hur de upplevt att de åtnjutit Guds nåd eller genom att prisa Gud för de välsignelser han skänkt dem, så betyder inte det att de äger liv eller att de äger sanningens verklighet. Med början i deras medvetande slutar de hysa vilda förhoppningar om att Guds nåd alltid kommer att följa dem. Snarare önskar de, samtidigt som de åtnjuter Guds nåd, att de ska kunna göra något för Gud. De är villiga att göra sin plikt, att uthärda en smula vedermödor och strapatser och i viss mån samarbeta med Gud. Men eftersom den strävan som finns i deras gudstro är alltför svag, eftersom deras personliga intentioner och önskningar är alltför starka och eftersom deras sinnelag är alldeles för arrogant, är det mycket svårt för dem att tillfredsställa Guds längtan eller vara lojal med Gud. Därför kan de ofta varken förverkliga sina personliga önskningar eller hålla sina löften till Gud. De hamnar ofta i motstridiga tillstånd: Samtidigt som de väldigt gärna vill behaga Gud så mycket som möjligt, lägger de all sin kraft på att sätta sig upp mot honom; de ger ofta löften till Gud men sviker dem snabbt. Ännu oftare befinner de sig i andra motstridiga tillstånd: De tror uppriktigt på Gud men likväl förnekar de honom och allt som kommer från honom; de längtar ivrigt efter att Gud ska upplysa dem, leda dem, tillgodose deras behov och hjälpa dem, men ändå letar de efter en egen utväg. De vill förstå och känna Gud, men de är ovilliga att närma sig honom. I stället undviker de honom alltid och stänger sitt hjärta för honom. Även om de har en ytlig förståelse och upplevelse av den bokstavliga betydelsen av Guds ord och av sanningen, liksom ett ytligt begrepp om Gud och sanningen, kan de undermedvetet fortfarande inte slå fast eller avgöra huruvida Gud är sanningen. De kan inte slå fast huruvida Gud är sant rättfärdig; inte heller kan de avgöra det verkliga i Guds sinnelag och väsen, än mindre hans sanna existens. Deras gudstro rymmer alltid tvivel och missförstånd, fantasier och egna föreställningar. Medan de åtnjuter Guds nåd upplever eller utövar de också motvilligt en del av vad de anser vara rimliga sanningar för att berika sin tro, vidga sin upplevelse av gudstro, få bekräftelse för sin syn på vad gudstro är, tillfredsställa sin fåfänga genom att gå sin egen väg i livet och genomföra en rättfärdig sak för mänskligheten. Samtidigt gör de detta för att tillfredsställa sin egen längtan efter välsignelser, för att genom att ta en risk vinna större mänskliga välsignelser och för att genomföra sin ärelystna strävan och sin livslånga önskan att inte vila förrän de har fyllts av Gud. De här människorna förmår sällan erhålla Guds upplysning eftersom deras längtan och målsättning att vinna välsignelser betyder alltför mycket för dem. De varken vill eller förmår ge upp detta. De fruktar att utan längtan efter välsignelser, utan sin länge omhuldade föresats att inte vila förrän de har fyllts av Gud, kommer de att tappa motivationen att tro på honom. Därför vill de inte se verkligheten i vitögat. De vill inte acceptera Guds ord eller Guds verk. De vill inte ta ställning till Guds sinnelag eller väsen, än mindre ta itu med frågan om att lära känna Gud. Det beror på att så snart Gud, hans väsen och hans rättfärdiga sinnelag ersätter deras fantasier kommer deras drömmar att gå upp i rök. Deras så kallade rena tro och de ”förtjänster” som de samlat på sig under åratal av slitsamt arbete kommer att försvinna och bli till intet. Det ”territorium” de erövrat med svett och blod under årens lopp kommer att vara på gränsen till sammanbrott. Det kommer att innebära att deras många år av hårt arbete och ansträngningar har varit gagnlösa, att de måste börja om från noll. Detta är en mycket svår smärta för dem att bära i hjärtat, och det är det resultat de minst av allt vill se. Därför fastnar de alltid i den här sortens dödläge och vägrar vända om. Detta är den tredje typen av människa: den som befinner sig i det snart avvanda barnets stadium.

De tre typer av människor som beskrivits ovan – med andra ord de människor som befinner sig i dessa tre stadier – har ingen sann tro på Guds identitet och ställning eller på hans rättfärdiga sinnelag. Inte heller har de fått något klart och bestämt erkännande eller någon bekräftelse rörande dessa ting. Därför är det väldigt svårt för de här tre människotyperna att träda in i sanningens verklighet. Det är också svårt för dem att ta emot Guds nåd, upplysning eller insikt eftersom deras sätt att tro på Gud och deras felaktiga inställning till honom gör det omöjligt för honom att verka i deras hjärtan. Deras tvivel, vanföreställningar och fantasier om Gud övergår deras tro på och kunskap om Gud. Det här är tre typer av människor som verkligen är i farozonen, och det är tre mycket farliga stadier. Om man håller fast vid en attityd av tvivel rörande Gud, Guds väsen, Guds identitet, frågan om huruvida Gud är sanning och huruvida han verkligen existerar — om man inte kan vara säker på dessa ting — hur kan man då ta emot allt det som kommer från Gud? Hur kan man acceptera det faktum att Gud är sanningen, vägen och livet? Hur kan man ta emot Guds tuktan och dom? Hur kan man ta emot Guds frälsning? Hur kan denna typ av människa erhålla Guds sanna vägledning och försörjning? De som befinner sig i dessa tre stadier kan när som helst sätta sig upp mot Gud, döma Gud, häda Gud eller förråda Gud. De kan när som helst lämna den sanna vägen och överge Gud. Man kan säga att människor som befinner sig i de här tre stadierna lever i en kritisk period, för de har inte trätt in på det rätta spåret av tro på Gud.

Typ 4: Det mognande barnets stadium eller barndomen

När människor har blivit avvanda – det vill säga efter att ha åtnjutit rikligt med nåd – börjar de utforska vad det innebär att tro på Gud. De börjar vilja förstå olika frågor, som till exempel varför människan lever, hur hon bör leva och varför Gud utför sitt arbete på människan. När de här oklara tankarna och förvirrade tankemönstren uppstår och blir kvar inom dem, får de kontinuerlig bevattning och de kan också göra sin plikt. Under denna period tvivlar de inte längre på att Gud existerar och de har en korrekt uppfattning om vad det innebär att tro på Gud. På denna grundval får de gradvis mer kunskap om Gud, och de får gradvis svar på sina oklara tankar och förvirrade tankemönster rörande Guds sinnelag och väsen. I det här skedet börjar människor följa rätt spår och de går in i en övergångsperiod vad gäller deras förändringar i sinnelag och kunskap om Gud. Det är i detta skede som människor börjar få liv. Tydliga tecken på att de innehar liv är att de successivt finner svaren på de olika frågorna relaterade till att lära känna Gud som människor har i sina hjärtan – såsom missförstånd, fantasier, föreställningar och otydliga definitioner av Gud – och de börjar inte bara på riktigt tro och erkänna sanningen om Guds existens, utan de börjar också få en korrekt definition av Gud och en rätt plats för Gud i sina hjärtan, och deras svaga tro ersätts av att verkligen följa Gud. Under detta skede inser folk efter hand sina missuppfattningar om Gud, sin missriktade strävan och sitt felaktiga sätt att tro. De börjar längta efter sanningen, längta efter att få uppleva Guds dom, tillrättavisning och fostran och längta efter en förändring i sitt sinnelag. De lämnar successivt alla slags föreställningar och fantasier om Gud bakom sig under detta skede, och samtidigt ändrar och korrigerar de sin felaktiga kunskap om Gud och erhåller viss korrekt grundläggande kunskap om Gud. Även om en del av kunskapen som människor besitter i detta skede inte är särskilt specifik eller korrekt, börjar de åtminstone successivt överge sina föreställningar, felaktiga kunskaper och missuppfattningar om Gud; de håller inte längre fast vid sina personliga föreställningar och fantasier om Gud. De börjar lära sig hur man överger – överger sådant som finns bland ens egna föreställningar och som härrör från kunskap och från Satan; de börjar bli villiga att underkasta sig sådant som är korrekt och positivt, ja, även sådant som kommer från Guds ord och överensstämmer med sanningen. De börjar också försöka att uppleva Guds ord, att personligen lära känna och utföra hans ord och att acceptera hans ord som principerna för sina handlingar och som grunden för att ändra sitt sinnelag. Under denna period accepterar människor omedvetet Guds dom och tuktan, och de accepterar omedvetet hans ord som sitt liv. Samtidigt som de accepterar Guds dom, tuktan och ord blir de alltmer varse och i stånd att känna att den Gud som de tror på i sina hjärtan verkligen existerar. I Guds ord, i sina erfarenheter och sitt liv känner de alltmer att han alltid har styrt över människans öde och alltid har lett och sörjt för människan. Genom sin förbindelse med Gud bekräftar de successivt hans existens. Därför har de redan innan de själva inser det undermedvetet godkänt och fått en fast tro på Guds verk, och de har godkänt Guds ord. När människor väl har godkänt Guds ord och verk, förnekar de oavbrutet sig själva, sina egna föreställningar, sin egen kunskap och sina egna fantasier, samtidigt som de oavbrutet söker efter vad sanningen är och vad Guds vilja är. Under den här utvecklingsperioden är människors kunskap om Gud relativt ytlig – de kan varken utveckla den här kunskapen tydligt i ord eller utrycka den i termer av specifika detaljer – och de har bara en uppfattningsbaserad förståelse; men om man jämför med de föregående tre stadierna har människornas omogna liv i den här perioden redan fått vattning och tillskott av Guds ord, och därför har de redan börjat spira. Deras liv är som ett frö som grävts ner i marken; när det har fått fukt och näringsämnen kommer det att tränga igenom jorden, och när det gror representerar det hur ett nytt liv föds. I denna födelse kan man skymta tecknen på liv. När människor får liv växer de. På det här viset – genom att successivt ta sig in på den rätta vägen av tro på Gud, genom att överge sina personliga uppfattningar och få Guds vägledning – kommer människornas liv oundvikligen att växa lite i sänder. Utifrån vilka kriterier bedöms denna tillväxt? Den bedöms utifrån individens erfarenhet av Guds ord och verkliga förståelse av Guds rättfärdiga sinnelag. Även om den här gruppen människor har väldigt svårt att med egna ord ge en korrekt beskrivning av sin kunskap om Gud och hans innersta väsen under denna tillväxtperiod, vill de inte längre jaga det behag det innebär att åtnjuta Guds nåd, eller tro på Gud för att uppnå sitt eget syfte med att erhålla hans nåd. Tvärtom vill de nu leva efter Guds ord och bli föremål för Guds frälsning. Dessutom är de fulla av tillit och redo att ta emot Guds dom och tuktan. Detta är vad som utmärker en person i tillväxtstadiet.

Även om människor i det här stadiet har viss kunskap om Guds rättfärdiga sinnelag är denna kunskap väldigt dunkel och oklar. Även om de inte klart kan utveckla dessa saker närmare känner de att de redan har erhållit något inombords, för de har fått ett visst mått av kunskap och insikt om Guds rättfärdiga sinnelag genom Guds tuktan och dom. Allt är dock relativt ytligt och fortfarande på en nybörjarnivå. Denna grupp människor har en speciell syn på Guds nåd som kommer till uttryck i hur de förändrar de mål de strävar efter och hur de försöker nå dem. De har redan sett i Guds ord och arbete, i alla hans olika krav på människan och i hans uppenbarelser om människan, att om de fortfarande inte strävar efter sanningen, om de fortfarande inte försöker träda in i verkligheten, om de fortfarande inte försöker behaga och lära känna Gud när de upplever hans ord, då kommer de att förlora meningen med att tro på Gud. De ser att de inte kan ändra sitt sinnelag, behaga Gud eller lära känna honom oavsett hur mycket de åtnjuter hans nåd, och att om människor ständigt lever under Guds nåd så kommer de aldrig att uppnå tillväxt, få liv eller motta frälsning. Kort sagt, om en person inte verkligen kan uppleva Guds ord och är oförmögen att känna Gud genom hans ord, då kommer han för evigt att förbli i ett spädbarns stadium och aldrig ta ett enda steg framåt mot att växa i livet. Om man för alltid blir kvar på spädbarnsstadiet, om man aldrig träder in i Guds ords verklighet, om man aldrig har Guds ord som sitt liv, om man aldrig har sann tro och kunskap om Gud – finns det då någon möjlighet att man kan fulländas av Gud? Alla som träder in i Guds ords verklighet, alla som accepterar Guds ord som sitt liv, alla som börjar ta emot Guds tuktan och dom, alla vars fördärvade sinnelag börjar förändras, och alla med ett hjärta som längtar efter sanningen, som har en önskan att känna Gud och en önskan att acceptera Guds frälsning — det är människorna som verkligen har liv. Det är verkligen den fjärde typen av människa, det mognande barnet, individen i barndomsstadiet.

Typ 5: Livets mognadsfas eller vuxenstadiet

Efter att ha upplevt och tultat igenom barndomsstadiet, ett tillväxtstadium fullt av upprepade med- och motgångar, stabiliseras människornas liv, deras framsteg sker nu utan avbrott och ingen kan hindra dem. Även om vägen framåt fortfarande är gropig och svår är de inte längre svaga eller rädda, och de fumlar sig inte längre fram eller tappar orienteringen. Deras grundvalar är djupt förankrade i den verkliga upplevelsen av Guds ord, och deras hjärtan har attraherats av Guds värdighet och storhet. De längtar efter att få gå i Guds fotspår, lära känna hans väsen och veta allt om honom.

I det här skedet är människor redan helt klara över vem de tror på, de vet varför de ska tro på Gud och vad som är meningen med deras liv, och de är väl medvetna om att allting som Gud uttrycker är sant. Efter alla år av upplevelser inser de att utan Guds dom och tuktan kommer en människa aldrig att kunna behaga eller lära känna Gud, och hon kommer aldrig att kunna komma riktigt inför honom. I de här människornas hjärtan finns en stark önskan att bli prövade av Gud, så att de kan uppleva hans rättfärdiga sinnelag medan de prövas, uppnå en renare kärlek och samtidigt verkligen kunna förstå och känna Gud. Människor som befinner sig i detta skede har redan helt tagit farväl av spädbarnsstadiet och det stadium där de fick åtnjuta Guds nåd och äta sig mätta på bröd. De hyser inte längre några orimliga förhoppningar om att de ska kunna få Gud att tolerera och visa barmhärtighet mot dem; tvärtom är de säkra på att få ta emot och hoppas på Guds oupphörliga tuktan och dom, så att de ska bli fria från sina fördärvade sinnelag och behaga Gud. Deras kunskap om Gud och deras strävanden eller de slutliga målen för deras strävanden står väldigt klara i deras hjärtan. Människor i vuxenstadiet har således helt sagt adjö till den svaga trons stadium, stadiet där de förlitade sig på nåd för frälsning, stadiet av omoget liv som inte tål prövningar, stadiet av oklarhet, stadiet av trevande, stadiet då de ofta inte hade någon väg att gå, den ostadiga perioden av växling mellan plötslig värme och kyla, och stadiet där man följde Gud med förtäckta ögon. Människor av den här typen mottar ofta Guds upplysning och insikt och ägnar sig ofta åt att verkligen umgås och kommunicera med Gud. Man kan säga att människor som lever i detta skede redan har fått grepp om en del av Guds vilja, att de kan hitta sanningsprinciperna i allt de gör, och att de vet hur de kan tillgodose Guds önskemål. Dessutom har de hittat vägen till att känna Gud och börjat vittna om sin kunskap om Gud. Under den gradvisa tillväxten får de allt större insikt och kunskap om Guds vilja: om Guds vilja med skapelsen av mänskligheten och om Guds vilja att förvalta mänskligheten. De får också alltmer substantiell insikt och kunskap om Guds rättfärdiga sinnelag. Denna kunskap kan inte ersättas av någon mänsklig föreställning eller fantasi. Även om man inte kan säga att en individs liv är fullständigt moget i det femte stadiet eller att han är rättfärdig och fullständig, har denna typ av människa icke desto mindre redan tagit ett steg mot det mogna stadiet och är redan i stånd att komma inför Gud och stå ansikte mot ansikte med Guds ord och med Gud. Eftersom personer av denna typ har upplevt så mycket av Guds ord, upplevt otaliga prövningar och otaliga exempel på fostran, dom och tuktan från Gud, är deras underkastelse under Gud inte relativ utan absolut. Deras kunskap om Gud har förvandlats från undermedveten till klar och tydlig kunskap, från ytlig till djup, från dimmig och suddig till noggrann och påtaglig. De har gått vidare från ett mödosamt trevande och passivt sökande till en obesvärad kunskap och förebyggande vittnande. Man skulle kunna säga att människor i detta skede har tillgång till Guds ords sanna verklighet, att de har anträtt en väg till fullkomlighet likadan som den väg som Petrus gick. Detta är den femte persontypen, en människa som lever i ett moget tillstånd – vuxenstadiet.

Utdrag ur ”Gud själv, den unike II” i ”Ordet framträder i köttet”