Under den period som Petrus tillbringade tillsammans med Jesus såg han många älskvärda karaktärsdrag hos Jesus, många egenskaper som är värda att efterlikna och många som uppfyllde honom. Trots att Petrus på många sätt såg Guds vara i Jesus – och såg många älskvärda egenskaper – kände han till en början inte Jesus. Petrus började följa Jesus när han var tjugo år gammal och han fortsatte med det i sex år. Under den tiden lärde han aldrig känna Jesus, men han var villig att följa honom på grund av sin beundran för honom. När Jesus talade till honom för första gången, vid Galileiska sjöns strand, frågade han: ”Simon, Jonas son, vill du följa mig?” Petrus sade: ”Jag måste följa den som den himmelske Fadern har sänt. Jag måste erkänna den som är utvald av den Helige Ande. Jag skall följa dig.” Vid den tiden hade Petrus hört talas om en man som hette Jesus, den störste av profeterna, Guds älskade Son, och Petrus hoppades ständigt på att finna honom och få chansen att se honom (för det var på det sättet som den Helige Ande ledde honom). Fastän han aldrig hade sett honom och endast hade hört rykten om honom, växte gradvis en längtan och en vördnad för Jesus i hans hjärta, och han längtade ofta efter att en dag få se Jesus. Och hur kallade Jesus på Petrus? Han hade också hört talas om en man som kallades Petrus, och det var inte den Helige Ande som anvisade honom: ”Gå till Galileiska sjön, där finns det en som kallas Simon, Jonas son.” Jesus hörde någon säga att det fanns en Simon, Jonas son, att folk hade hört honom predika, att han också predikade evangeliet om himmelriket och att alla de som hörde honom rördes till tårar. Efter att ha hört det följde Jesus den personen och gav sig av mot Galileiska sjön; när Petrus hade accepterat Jesu kallelse följde han honom.

Under den tid han följde Jesus hade han många uppfattningar om honom och han bedömde honom alltid utifrån sitt eget perspektiv. Trots att Petrus hade en viss förståelse av Anden var hans förståelse något otydligt, vilket var anledningen till att han sa: ”Jag måste följa den som den himmelske Fadern har sänt. Jag måste erkänna den som är utvald av den Helige Ande.” Han förstod inte vad Jesus gjorde och saknade klarhet om dessa saker. Efter att ha följt honom en tid växte hans intresse för vad han gjorde och sade, och för Jesus själv. Han började känna att Jesus inspirerade till både tillgivenhet och aktning; han tyckte om att umgås med honom och att förbli vid hans sida, och att lyssna till Jesu ord gav honom näring och hjälp. Under den tid han följde Jesus iakttog Petrus honom och tog till sig allt om hans liv: hans handlingar, ord, rörelser och uttryck. Han fick en ingående förståelse för att Jesus inte var lik vanliga människor. Fastän hans mänskliga utseende var i högsta grad normalt, var han full av kärlek, medkänsla och överseende för människan. Allt han gjorde eller sade var till stor hjälp för andra, och vid hans sida såg och lärde sig Petrus saker som han aldrig hade sett eller förstått förut. Han såg att fastän Jesus varken hade en storslagen kroppsbyggnad eller en ovanlig medmänsklighet, hade han sannerligen en ovanlig och enastående utstrålning. Trots att Petrus inte helt kunde förklara det, kunde han se att Jesus agerade annorlunda än alla andra, för det han gjorde skilde sig mycket från det som normala människor gjorde. Utifrån sin tid i förbindelse med Jesus insåg Petrus också att hans karaktär var annorlunda mot den hos en vanlig människa. Han agerade alltid orubbligt och utan brådska, överdrev eller bagatelliserade aldrig ett ämne, och han levde sitt liv på ett sätt som avslöjade en karaktär som var både normal och beundransvärd. Jesus var fyndig och intagande i samtal, öppen och gladlynt men ändå lugn, och han förlorade aldrig sin värdighet när han utförde sitt verk. Petrus såg att Jesus ibland var tystlåten och andra gånger talade oavbrutet. Ibland var han så glad att han föreföll yster och lekfull som en duva, och andra gånger var han så ledsen att han inte talade alls, utan verkade digna under sorg som vore han en sliten och trött moder. Ibland fylldes han av ilska, likt en modig soldat som ger sig iväg för att döda fiender, stundtals till och med som ett rytande lejon. Ibland skrattade han; andra gånger bad han och grät. Oavsett hur Jesus agerade kom Petrus att hysa en gränslös kärlek och respekt för honom. Jesu skratt fyllde honom med glädje; hans sorg störtade honom i bedrövelse, hans ilska skrämde honom, medan hans barmhärtighet, förlåtelse och stränga krav han ställde på människor fick honom att verkligen älska Jesus och utveckla en sann vördnad och längtan efter honom. Givetvis kom Petrus endast gradvis till insikt om allt detta när han hade levt vid Jesu sida under några år.

Petrus var en särskilt förståndig man, född med ett naturligt intellekt, men han gjorde många dåraktiga saker medan han följde Jesus. Från början hade han vissa föreställningar om Jesus. Han frågade: ”Folk säger att du är en profet, så när du var åtta år och gammal nog att förstå saker, visste du då att du var Gud? Visste du att du hade blivit avlad av den Helige Ande?” Jesus svarade: ”Nej, det gjorde jag inte! Framstår jag inte som en normal person för dig? Jag är likadan som alla andra. Den person som Fadern sänder är en normal person, inte en enastående. Och även om det verk jag gör representerar min himmelske Fader, kan inte min avbild, den person jag är och denna köttsliga kropp företräda min himmelske Fader fullt ut, utan endast en del av honom. Trots att jag kom från Anden är jag ändå en normal person och min Fader sände mig till jorden som en normal person, inte en enastående.” Det var först när Petrus hörde detta som han fick en viss förståelse för Jesus. Och det var först efter att han hade genomlevt otaliga timmar av Jesu gärning, av hans undervisning, hans herdeskap och hans stöd, som han fick en mycket djupare förståelse. När Jesus var i sitt trettionde levnadsår berättade han för Petrus om sin nära förestående korsfästelse och att han hade kommit för att utföra ett steg av verket – korsfästelsens verk – för att friköpa hela mänskligheten. Han berättade också för honom att Människosonen skulle uppstå igen, tre dagar efter korsfästelsen, och att han då skulle visa sig för folket under fyrtio dagar. Petrus blev ledsen när han hörde detta, men han kom allt närmare Jesus när han tog till sig hans ord. Efter att ha upplevt detta en tid insåg Petrus att allt Jesus gjorde var av Guds vara, och han kom att tycka att Jesus var synnerligen älskvärd. Det var först när han förstod detta som den Helige Ande upplyste honom inifrån. Då vände sig Jesus till sina lärjungar och andra följeslagare och frågade: ”Johannes, vem säger du att jag är?” Johannes svarade: ”Du är Mose.” Han vände sig till Lukas: ”Och du, Lukas, vem säger du att jag är?” Lukas svarade: ”Du är den störste av profeterna.” Då frågade han en syster: ”Vem säger du att jag är?” Systern svarade: ”Du är den störste av profeterna, som talar många ord från evighet till evighet. Ingen annans profetior är så mäktiga som dina; inte heller överstiget någons kunskap din. Du är en profet.” Då vände sig Jesus till Petrus och frågade: ”Petrus, vem säger du att jag är?” Petrus svarade: ”Du är Kristus, den levande Gudens Son. Du kommer från himlen, du tillhör inte jorden och du är inte detsamma som en av Guds skapelser. Vi är på jorden och du är här hos oss, men du tillhör himlen. Du tillhör inte världen och du tillhör inte jorden.” Det var genom hans erfarenhet som den Helige Ande upplyste honom, vilket gjorde det möjligt för honom att förstå detta. Efter den här upplysningen beundrade han allt det som Jesus hade gjort i ännu högre grad. Han såg på honom som än mer älskvärd och i sitt hjärta var han alltid motvillig mot att skiljas från Jesus. Så när Jesus för första gången uppenbarade sig för Petrus efter att han hade korsfästs och uppstått utropade Petrus med sällsynt glädje: ”Herre! Du är uppstånden!” Gråtande fångade han sedan en oerhört stor fisk, tillagade den och serverade Jesus. Jesus log, men sade inget. Trots att Petrus visste att Jesus hade uppstått, förstod han inte mysteriet med det. När han gav Jesus fisken att äta avvisade Jesus inte den, men talade inte heller eller satte sig ned för att äta, utan försvann istället plötsligt. Det kom som en oerhörd chock för Petrus, och det var först då som han förstod att den uppståndne Jesus var annorlunda än den tidigare Jesus. När Petrus insåg detta blev han bedrövad, men han hämtade också tröst från vetskapen att Herren hade fullbordat sin uppgift. Han visste att Jesus hade fullbordat sin uppgift, att hans tid tillsammans med människorna var över och att människorna från och med nu måste vandra sin egen väg. Jesus hade en gång sagt till honom: ”Du måste också dricka ur den bittra kalken som jag har druckit ur (han sade detta efter sin uppståndelse), du måste vandra den väg jag har vandrat, du måste ge upp ditt liv för mig.” På den tiden, till skillnad från idag, tog inte verket formen av ett samtal ansikte mot ansikte. Under Nådens Tidsålder var den Helige Andes verk mycket dolt, och Petrus led stort besvär, och stundtals gick det så långt att han utropade: ”Gud! Jag har inget annat än det här livet. Fastän det inte är värt mycket för dig, vill jag tillägna dig det. Trots att människor inte är värdiga att älska dig, och deras kärlek och hjärtan är odugliga, tror jag att du kan se avsikten i människors hjärtan. Även om människors kroppar inte kan få ditt godkännande önskar jag att du skulle ta emot mitt hjärta.” När han hade yttrat den här bönen blev han uppmuntrad, särskilt när han bad: ”Jag ska tillägna mitt hjärta helt och hållet till Gud. Fastän jag inte kan göra något för Gud, skall jag göra honom belåten och fullständigt hänge mig åt honom. Jag tror att Gud måste se till mitt hjärta.” Han sade: ”Jag ber inte om något annat i mitt liv än att mina kärleksfulla tankar om Gud och mitt hjärtas längtan skall tas emot av Gud. Jag var tillsammans med Herren Jesus under så lång tid, men jag älskade honom aldrig, detta är min största skuld. Fastän jag stannade hos honom, kände jag honom inte, och jag sade till och med en del olämpliga saker bakom hans rygg. När jag tänker på detta känner jag mig ännu mer i skuld till Herren Jesus.” Han bad alltid på det här sättet. Han sade: ”Jag är mindre än stoft. Jag kan inte göra något annat än att tillägna detta trofasta hjärta till Gud.”

Det var en klimax i Petrus upplevelser när hans kropp var nästan helt nedbruten, men Jesus uppmuntrade honom inifrån. Och han visade sig för honom vid ett tillfälle. När Petrus led oerhört och hans hjärta var förkrossat, instruerade Jesus honom: ”Du var med mig på jorden och jag var här med dig. Och fastän vi tidigare var tillsammans i himlen, så hör den trots allt till den andliga världen. Nu har jag återvänt till den andliga världen och du är på jorden. För jag tillhör inte jorden, och trots att du inte heller tillhör jorden, måste du fullgöra din uppgift där. Eftersom du är en tjänare måste du göra din plikt efter bästa förmåga.” Petrus blev tröstad av att höra att han kunde återvända till Guds sida. När Petrus plågades så till den grad att han nästan var sängliggande kände han samvetskval som fick honom att säga: ”Jag är så fördärvad, jag kan inte göra Gud belåten.” Jesus visade sig för honom och sade: ”Petrus, kan det vara så att du har glömt det beslut du en gång fattade inför mig? Har du verkligen glömt allt jag har sagt? Har du glömt det beslut du en gång fattade om mig?” Petrus såg att det var Jesus och reste sig upp från sängen, och Jesus tröstade honom: ”Jag tillhör inte jorden, det har jag redan förklarat för dig – du måste förstå det, men har du glömt en annan sak som jag berättade för dig? ’Du tillhör inte jorden, och du tillhör inte världen.’ Just nu finns det arbete som du behöver göra, du kan inte bedrövas så här, du kan inte lida så här. Fastän människor och Gud inte kan samexistera i samma värld, så har jag mitt arbete och du har ditt, och en dag när ditt arbete är avslutat kommer vi att vara tillsammans i samma rike, och jag skall leda dig så att du för alltid är hos mig.” Petrus blev tröstad och uppmuntrad av att höra detta. Han visste att det här lidandet var något som han måste uthärda och uppleva, och från den stunden var han inspirerad. Jesus visade sig särskilt för honom vid varje avgörande skede. Han gav honom särskild upplysning och vägledning, och uträttade mycket arbete inom honom. Och vad ångrade Petrus mest? Jesus ställde en annan fråga till Petrus (fastän det inte har nedtecknats på det här sättet i Bibeln), kort efter att Petrus hade sagt ”Du är den levande Gudens Son”, och den frågan var: ”Petrus! Har du någonsin älskat mig?” Petrus förstod vad han menade och sade: ”Herre! En gång i tiden älskade jag Fadern i himlen, men jag erkänner att jag aldrig har älskat dig.” Jesus sade då: ”Om människor inte älskar Fadern i himlen, hur skall de kunna älska Sonen på jorden? Och om människor inte älskar Sonen som Gud Fader har sänt, hur skall de kunna älska Fadern i himlen? Om människor verkligen älskade Sonen på jorden skulle de sannerligen älska Fadern i himlen.” När Petrus hörde detta insåg han sin brist. Han ångrade sig alltid, till den grad att han började gråta, över att han hade sagt: ”En gång i tiden älskade jag Fadern i himlen, men jag har aldrig älskat dig.” Efter Jesu uppståndelse och himmelsfärd kände han ännu mer ånger och sorg över de orden. När han tänkte på sitt tidigare arbete och sin nuvarande betydelse vände han sig ofta till Jesus i bön, ständigt med en känsla av ånger och skuld över att han inte hade tillgodosett Guds begäran, och inte levde upp till Guds norm. De här frågorna blev hans tyngsta börda. Han sade: ”En dag skall jag tillägna dig allt jag har och allt jag är; jag skall ge dig det som är mest värdefullt, vad det än är.” Han sade: ”Gud! Jag har bara en tro och bara en kärlek. Mitt liv är inte värt något, och min kropp är inte värd något. Jag har bara en tro och bara en kärlek. Jag har tron på dig i mitt sinne och kärleken till dig i mitt hjärta; dessa två, inget annat, är allt jag har att ge dig.” Petrus blev storligen uppmuntrad av Jesu ord, för innan han korsfästes hade Jesus sagt till honom: ”Jag tillhör inte den här världen, och inte heller du tillhör den här världen.” Senare, när Petrus nådde en punkt då han led stor smärta, påminde Jesus honom: ”Petrus, har du glömt? Jag tillhör inte världen, och det var endast på grund av mitt verk som jag gav mig av tidigare. Du tillhör inte heller världen, har du glömt det? Jag har berättat det för dig två gånger, minns du inte?” Petrus hörde honom och sade sedan: ”Jag har inte glömt!” Jesus sade då: ”Tidigare tillbringade du en lycklig tid med mig i himlen och en tidsrymd vid min sida. Du saknar mig och jag saknar dig. Fastän de som är skapade inte ens är värda att nämnas för mig, hur skulle jag kunna undvika att älska en som är så oskyldig och älskvärd? Har du glömt mitt löfte? Du måste finna dig i mitt uppdrag på jorden och fullgöra den uppgift som jag har anförtrott åt dig. En dag skall jag förvisso föra dig till min sida.” Efter att ha hört detta blev Petrus ännu mer uppmuntrad och han fick ytterligare inspiration, så att han, när han korsfästes, kunde säga: ”Gud! Jag kan inte älska dig nog! Även om du ber mig att dö, kan jag ändå inte älska dig nog! Varthelst du sänder min själ, oavsett om du uppfyller dina tidigare löften eller inte och vadhelst du gör efteråt, så älskar jag dig och tror på dig.” Det han höll fast vid var sin tro och sann kärlek.

En kväll befann sig flera av lärjungarna, däribland Petrus, i fiskebåten. De var alla tillsammans med Jesus och Petrus ställde en väldigt naiv fråga till Jesus: ”Herre! Jag har under en väldigt lång tid haft en fråga som jag skulle vilja ställa till dig.” Jesus svarade: ”Ställ din fråga!” Då frågade Petrus: ”Var det som utfördes under Lagens Tidsålder ditt verk?” Jesus log, som om han sade: ”Detta barn, så naiv han är!” Sedan fortsatte han avsiktligt: ”Det var inte mitt, utan Jehovas och Moses verk.” Petrus hörde detta och utbrast: ”Å! Så det var inte ditt verk.” När Petrus hade sagt detta, talade inte Jesus mer. Petrus tänkte för sig själv: ”Det var inte du som gjorde det, så det är inte konstigt att du har kommit för att upphäva lagen, eftersom det inte var ditt verk.” Hans hjärta var också lättat. Efteråt förstod Jesus att Petrus var ganska naiv, men eftersom han inte hade någon insikt vid den tiden, ville Jesus inte säga någonting annat eller motbevisa honom rakt på sak. En gång predikade Jesus i en synagoga, och många människor var närvarande, inklusive Petrus, för att höra honom förkunna. Jesus sade: ”Den som kommer att komma från evighet till evighet skall utföra försoningens verk i Nådens Tidsålder, att friköpa hela mänskligheten från synden, men han kommer inte att begränsas av några bestämmelser när han leder människan bort från synden. Han kommer att överge lagen och gå in i Nådens Tidsålder. Han kommer att friköpa hela mänskligheten. Han kommer att ta ett kliv framåt från Lagens till Nådens Tidsålder, men trots det finns det inte någon som känner honom, han som kom från Jehova. Det verk som Mose gjorde var givet av Jehova; Mose skrev ned lagen på grund av det verk som Jehova hade gjort.” När detta var sagt, fortsatte han: ”De som avskaffar de bud som hör till Nådens Tidsålder under loppet av Nådens Tidsålder kommer att drabbas av en katastrof. De måste stå i templet och ta emot Guds förstörelse, och eld skall komma över dem.” När Petrus hade lyssnat färdigt på detta, fick han en slags reaktion. Under en del av hans upplevelser hade Jesus varit en herde och ett stöd för Petrus, och talat öppenhjärtigt med honom, vilket gav Petrus en något bättre förståelse av Jesus. När Petrus tänkte på Jesu predikan den dagen, på den fråga han hade ställt till honom när de var i fiskebåten, på svaret som Jesus hade givit och på hur han hade skrattat, då förstod han allt. Efteråt upplyste den Helige Ande Petrus, och det var endast med hjälp av detta som han förstod att Jesus var den levande Gudens Son. Petrus förståelse kom från den Helige Andes upplysning, men det fanns en utveckling i hans förståelse. Det var genom att ställa frågor, höra Jesus predika och genom att få ta del av Jesu särskilda gemenskap och särskilda herdeskap, som Petrus insåg att Jesus var den levande Gudens Son. Det skedde inte över en natt; det var en process, och detta blev en hjälp för honom i hans senare erfarenheter. Varför utförde inte Jesus fullkomningens verk i andra människor, utan endast i Petrus? Det berodde på att endast Petrus förstod att Jesus var den levande Gudens Son, något som ingen annan kände till. Även om det fanns många lärjungar som fick veta mycket under den tid de följde honom, så var deras kunskap ytlig. Det var därför Petrus valdes ut av Jesus som ett första provexemplar att fullkomnas. Det som Jesus sedan sade till Petrus är samma sak som han säger till människor idag, vars kunskap och inträde i livet måste nå upp till Petrus nivå. Det är i enlighet med detta krav och denna väg som Gud kommer att fullkomna var och en. Varför måste människor i dag ha verklig tro och sann kärlek? Det som Petrus upplevde måste också ni uppleva, de frukter som Petrus vann från sina upplevelser måste också uppenbaras i er och den smärta som Petrus led måste ni säkerligen också genomlida. Den väg ni vandrar är densamma som den Petrus vandrade. Den smärta ni plågas av är smärtan som Petrus plågades av. När ni tar emot härlighet och när ni lever ut ett verkligt liv, då lever ni ut Petrus förebild. Vägen är densamma, och det är i enlighet med detta som man blir fullkomnad. Men kalibern på dagens människor är bristfällig i jämförelse med Petrus, för tiderna har förändrats liksom omfattningen av människans fördärv, och dessutom var Judéen ett rike med lång historia och forntida kultur. Så ni måste försöka förbättra er kaliber.

Petrus var en mycket klok person, angelägen i allt han gjorde, och även mycket ärlig. Han drabbades av många motgångar. Han kom i kontakt med samhället vid fjorton års ålder och gick i skolan även om han också ofta gick till synagogan. Han var mycket entusiastisk och var alltid beredd att delta i möten. Vid den tiden hade Jesus ännu inte officiellt påbörjat sitt verk. Det var bara början på Nådens Tidsålder. Petrus började komma i kontakt med religiösa figurer när han var fjorton år gammal. Då han var arton stod han i kontakt med den religiösa eliten, men när han upptäckte det religiösa kaos som rådde bakom kulisserna, lämnade han dem. När han upptäckte hur listiga, sluga och indragna i stridigheter dessa människor var, blev han oerhört äcklad (det var så den Helige Ande verkade vid den tiden, för att fullkomna honom; Anden satte honom i rörelse och utförde ett särskilt verk i honom), och därför lämnade han synagogan vid arton års ålder. Hans föräldrar förföljde honom och ville inte låta honom tro (de tillhörde djävulen och hade ingen tro). Till sist lämnade Petrus hemmet och reste dit han ville, fiskade och predikade i två år, och var under den tiden också ledare för en hel del personer. Nu bör du tydligt kunna se den väg som Petrus tog. Om du tydligt kan se Petrus väg, då är du viss om verket som utförs idag, så klagar inte eller är passiv eller längtar efter något. Du bör uppleva Petrus sinnesstämning vid den tiden: Han drabbades av bedrövelse; han bad inte längre om en framtid eller någon slags välsignelse. Han sökte inte efter vinst, lycka, berömmelse eller förmögenhet i världen, och försökte bara leva ett verkligt meningsfullt liv, vilket var att återgälda Guds kärlek och tillägna det han mest värdefulla han ägde till Gud. Då skulle han vara tillfreds i sitt hjärta. Han bad ofta till Jesus med orden: ”Herre Jesus Kristus, en gång älskade jag dig, men jag älskade dig inte helt och fullt. Fastän jag sade att jag har förtroende för dig, älskade jag dig aldrig med ett hängivet hjärta. Jag såg bara upp till dig, beundrade dig och saknade dig, men jag älskade dig aldrig eller hade ett verkligt förtroende för dig.” Han bad alltid om att kunna följa sitt beslut. Han uppmuntrades hela tiden av Jesu ord och omformade dem till motivation. Senare, efter en tid av erfarenheter, prövade Jesus honom, genom att förmå Petrus att längta än mer efter honom. Han sade: ”Herre Jesus Kristus! Som jag saknar dig och längtar efter att få se dig. Jag saknar för mycket, och kan inte kompensera för din kärlek. Jag ber dig att snart ta mig härifrån. När kommer du att behöva mig? När kommer du att ta mig härifrån? När kommer jag åter igen att få skåda ditt ansikte? Jag vill inte leva längre i den här kroppen, fortsätta bli fördärvad, men jag vill inte heller göra mer motstånd. Jag är beredd att tillägna allt jag har till dig så snart jag kan, och jag vill inte göra dig ännu mer ledsen.” På det här sättet bad han, men han visste inte då vad Jesus skulle fullkomna i honom. Under prövningens vånda uppenbarade sig Jesus åter för honom och sade: ”Petrus, jag vill göra dig fullkomlig, så att du blir en bit frukt, som utgör kristalliseringen av mitt fullkomnande av dig, något som Jag kommer att kunna glädjas åt. Kan du verkligen vittna för mig? Har du gjort vad jag ber dig att göra? Har du levt ut de ord som jag har talat? En gång älskade du mig, men fastän du älskade mig, har du levt ut mig? Vad har du gjort för mig? Du erkänner att du inte är värdig min kärlek, men vad har du gjort för mig?” Petrus såg att han inte hade gjort något för Jesus och han mindes sin tidigare ed att ge sitt liv för Gud. Därmed klagade han inte längre, och efter detta blev hans böner mycket bättre. Han bad och sade: ”Herre Jesus Kristus! En gång lämnade jag dig, och du lämnade också mig en gång. Vi har både tillbringat tid åtskilda och tillsammans med varandra. Men du älskar mig mer än allt annat. Jag har vid upprepade tillfällen gjort motstånd mot dig och om och om igen gjort dig ledsen. Hur skall jag kunna glömma sådana saker? Det verk du har gjort i mig och det som du har anförtrott mig har jag alltid i åtanke. Jag kommer aldrig att glömma det. Jag har gjort mitt bästa med det verk du har utfört i mig. Du vet vad jag kan göra och du vet än mer vilken roll jag kan spela. Din vilja är min lag och jag kommer att tillägna allt jag har till dig. Bara du vet vad jag kan göra för dig. Fastän Satan lurade mig så grundligt och jag gjorde uppror mot dig, tror jag inte att du minns mig för de överträdelserna eller att du behandlar mig utifrån dem. Jag vill tillägna dig hela mitt liv. Jag ber inte om något, och jag har inte heller andra förväntningar eller planer; jag vill bara handla i enlighet med din avsikt och göra din vilja. Jag kommer att dricka av din bittra kalk, och jag står till ditt förfogande.”

Ni måste ha klart för er vilken väg ni vandrar, vilken väg ni skall ta i framtiden, vad det är som Gud kommer att fullkomna och vad som har anförtrotts åt er. En dag kommer ni kanske att prövas, och om ni då kan hämta inspiration från Petrus upplevelser, visar det att ni verkligen vandrar Petrus väg. Petrus berömdes av Gud för sin sanna tro och kärlek, och för sin lojalitet mot Gud. Och det var på grund av hans ärlighet och längtan efter Gud i sitt hjärta som Gud gjorde honom fullkomlig. Om du verkligen har samma kärlek och tro som Petrus, då kommer Jesus säkerligen att göra dig fullkomlig.