Kapitel 14

Människan har aldrig lärt sig något av Guds ord. Istället värdesätter hon bara ytan av Guds ord, men känner inte till dess sanna innebörd. Därför säger Gud att de flesta människor faktiskt inte värdesätter Guds ord, trots att de är förtjusta i det. Enligt Guds uppfattning beror det på att människor inte har smakat dess sanna sötma, fastän hans ord är en värdefull sak. Därför kan de bara ”släcka sin törst med tankar på plommon”, och på så sätt mildra sina giriga hjärtan. Det är inte bara så att Guds Ande verkar bland alla människor, det finns också upplysning i Guds ord. Det är bara det att människor är alltför vårdslösa för att verkligen kunna uppskatta dess väsen. I människans medvetande är det nu rikets tidsålder som fullt ut förverkligas, men i verkligheten är detta inte fallet. Trots att Gud profeterar vad han har åstadkommit, har det egentliga riket ännu inte helt anlänt till jorden. I stället kommer riket att sakta förverkligas på jorden, det kommer att gradvis men fullständigt sänka sig ner till jorden i och med att mänskligheten förändras, i och med att verket framskrider och i och med att blixten ljungar fram från Östern – alltså i och med att Guds ord fördjupas. Processen för rikets ankomst är också processen för det gudomliga verket på jorden. Gud har samtidigt med detta i hela universum påbörjat det verk som inte utförts under historiens alla tidsåldrar, för att omorganisera hela jorden. Enorma förändringar är till exempel på gång i hela universum, inklusive förändringar i staten Israel, statskuppen i USA, förändringarna i Egypten, förändringarna i Sovjetunionen, och störtandet av Kina. Guds verk på jorden kommer att fullbordas när hela universum har lugnat sig och återställts till det normala; det är då riket ska komma till jorden. Detta är den sanna innebörden av orden ”Det är just när världens alla nationer splittras som mitt rike kommer att etableras och formas, och det är också då jag kommer att förvandlas och vända mig till hela universum.” Gud döljer inte något från mänskligheten, han har fortlöpande berättat för människor om all sin rikedom, men de kan inte begripa hans mening, de accepterar bara hans ord som en dåre. I detta skede av verket har människan lärt sig hur obegriplig Gud är och kan nu inse vilken svår uppgift det är att förstå honom; därför har de känt att i dessa dagar är detta, att tro på Gud, det svåraste som finns, lika svårt som att lära en gris att sjunga. De är helt hjälplösa, som en mus som fastnat i en fälla. Faktum är att oavsett hur mycket makt eller hur mästerlig färdighet en person har, eller om hon har obegränsade möjligheter inombords, så betyder sådant ingenting vad Guds ord beträffar. Det är som om mänskligheten i Guds ögon är en hög med aska från brända papper, helt utan värde och än mindre med någon användning. Detta är en utmärkt illustration av den sanna innebörden av orden ”Jag har blivit mer och mer dold för människor och allt mer obegriplig för dem.” Av detta kan man se att Guds verk följer en naturlig utveckling och utförs utifrån vad människors sinnesorgan kan ta in. När människans natur är fast och orubblig överensstämmer de ord Gud talar helt med deras föreställningar och det verkar som om Gud och människans föreställningar är en och densamme, utan någon skillnad alls. Detta gör människor någorlunda medvetna om Guds verklighet, men det är inte det främsta målet för Gud. Gud låter människor slå sig till ro innan han formellt påbörjar sitt sanna verk på jorden. Under den här inledningen, som är förvirrande för människor, inser de därför att deras tidigare idéer var felaktiga och att Gud och människan är lika olika som himmel och jord och inte alls är likadana. Eftersom Guds ord inte längre kan utvärderas på grundval av mänskliga föreställningar, börjar människan genast att se på Gud i ett nytt ljus, och sedan blickar hon på Gud i förundran, som om den praktiske Guden är lika otillgänglig som den osynlige och oberörbare Guden, som om Guds kött bara finns i det yttre och saknar hans väsen. Folk tror att han, fastän han är en inkarnation av Anden, när som helst kan förvandla sig till ande och sväva bort; därför har folk utvecklat en smått försiktig inställning. Vid omnämnandet av Gud, klär människor honom i sina föreställningar, säger att han kan färdas på moln och dimma, gå på vatten och plötsligt dyka upp och försvinna bland människor, och vissa andra har ännu mer beskrivande förklaringar. På grund av mänsklighetens okunnighet och brist på insikt, sa Gud: ”När de tror att de har gjort motstånd mot mig eller brutit mot mina administrativa förordningar, låtsas jag därför att jag ännu inte ser något.”

När Gud avslöjar mänsklighetens baksida och inre värld, har han verkligen alltid fullständigt rätt, utan minsta avvikelse. Man kan till och med säga att det inte finns något fel överhuvudtaget. Det är bevis som övertygar människor helt. På grund av principen för Guds verk, lämnar många av hans ord och gärningar ett intryck som det är omöjligt att radera, och människor tycks ha en ännu djupare förståelse av honom, som om de upptäcker saker som är mer värdefulla i honom. ” I deras minnen är jag en Gud som hellre visar barmhärtighet mot människorna än att tukta dem, eller så är jag Gud själv som inte menar vad han säger. Allt detta är fantasier födda ur mänskligt tänkande och de överensstämmer inte med fakta.” Trots att mänskligheten aldrig har fäst vikt vid Guds sanna ansikte, känner de ”den laterala sidan av hans sinnelag” utan och innan; de letar alltid fel i Guds ord och handlingar. Det beror på att mänskligheten alltid är villig att uppmärksamma negativa saker och ignorera positiva saker, och enbart se ner på Guds gärningar. Ju mer Gud säger att han ödmjukt döljer sig i sin boning, desto större krav ställer mänskligheten på honom. De säger: ”Om den inkarnerade Guden iakttar människans varje gärning och erfar mänskligt liv, varför är det så att Gud i de flesta fall inte känner till vår faktiska situation? Betyder det att Gud verkligen är gömd?” Fastän Gud ser djupt in i människans hjärta, verkar han fortfarande enligt mänsklighetens faktiska tillstånd, då han varken är vag eller övernaturlig. För att helt bli av med mänsklighetens gamla sinnelag har Gud inte sparat någon möda för att tala ur olika perspektiv: han avslöjar deras sanna natur och fäller dom över deras olydnad; ena stunden säger han att han kommer att ta itu med alla människor och nästa säger att han kommer att rädda en grupp människor; antingen ställer han krav på människorna eller varnar dem; växelvis dissekerar han deras inre och växelvis tillhandahåller han behandling. Det är således som om mänskligheten, ledd av Guds ord, hade rest till varje hörn av jorden och trätt in i en ymnig trädgård där varje blomma tävlar om att vara den vackraste. Vad Gud än säger, kommer mänskligheten att träda in i hans ord, precis som om Gud var en magnet och allt med järn dras till den. När de ser orden: ”Mänskligheten bryr sig inte om mig och därför tar jag inte heller dem på allvar. Människor uppmärksammar inte mig, så jag behöver inte heller anstränga mig för dem. Är inte det den bästa av två världar?” tycks allt Guds folk återigen ha knuffats ned i den bottenlösa avgrunden, eller än en gång få ett slag på sin vitala punkt så att de blir totalt chockade. På så sätt träder de återigen in i metoden. De är särskilt förvirrade när det gäller de här orden: ”Om ni inte kan göra er plikt som medlemmar av mitt folk i riket, då kommer jag att avsky och avvisa er!” De flesta människor har rörts till hjärtslitande tårar: ”Jag hade svårt att klättra ut ur den bottenlösa avgrunden, så jag skulle inte ha något hopp alls om jag skulle falla ned i den igen. Jag har inte vunnit något i den mänskliga världen, då jag genomgått alla slags svårigheter och bekymmer i mitt liv. Sedan jag kom till tro fick jag i synnerhet utstå att överges av nära och kära, förföljas av familjer, förtalas av de världsliga människorna och jag åtnjöt inte världens lycka. Om jag återigen faller ned i den bottenlösa avgrunden, skulle mitt liv inte vara ännu mer förgäves?” (Ju mer människan tänker på detta, desto sorgsnare känner hon sig.) ”Alla mina förhoppningar har jag överlämnat i Guds händer. Om Gud överger mig kan jag lika gärna dö nu ... Nåväl, allt är förutbestämt av Gud, nu kan jag bara försöka älska Gud, allt annat är sekundärt. Vem gjorde detta till mitt öde?” Ju mer människan tänker, desto närmare är hon Guds normer och syftet med hans ord. På detta sätt uppnås målet med hans ord. När människor har sett Guds ord har de alla en ideologisk kamp inom sig. Deras enda val är att underkasta sig ödets påbud och på så vis uppnås Guds mål. Ju hårdare Guds ord är, desto mer komplex blir människans inre värld. Det är precis som att röra ett sår; ju hårdare man tar på det, desto ondare gör det, till den grad att man svävar mellan liv och död och till och med förlorar tron på att överleva. På så vis är det bara när mänskligheten lider som mest och är som mest hopplös som den kan ge sitt sanna hjärta till Gud. Människans natur är sådan att om det så bara finns en strimla av hopp kommer hon inte att vända sig till Gud för att få hjälp, utan kommer att anta självförsörjande metoder för naturlig överlevnad. Det beror på att människans natur är självrättfärdig och hon ser ner på alla. Därför sa Gud: ”Inte en enda människa har också kunnat älska mig medan hon tröstas. Inte en enda person har sträckt ut en hand i tider av frid och lycka så att jag kan ta del av deras glädje.” Det här är verkligen en besvikelse: Gud skapade mänskligheten, men när han kommer till människornas värld försöker folk göra motstånd mot honom och jaga bort honom från sitt territorium, som om han var en föräldralös på drift i världen eller en människa utan hemland. Ingen känner sig fäst vid Gud, ingen verkligen älskar honom, ingen har välkomnat hans ankomst. I stället fördunklas deras glada ansikten på ett ögonblick när de ser Gud komma, som om en plötslig storm var på väg, som om Gud skulle ta ifrån dem deras familjelycka, som om Gud aldrig hade välsignat mänskligheten, utan i stället bara hade gett mänskligheten olycka. Gud är därför inte, i mänsklighetens sinne, en välsignelse för dem, utan en som alltid förbannar dem. Därför fäster inte mänskligheten någon vikt vid honom, de välkomnar honom inte, de alltid är kyliga mot honom och detta har aldrig förändrats. Eftersom mänskligheten har dessa saker i sitt hjärta, säger Gud att mänskligheten är orimlig och omoralisk, och att inte ens de känslor som människor påstås vara utrustade med kan uppfattas i dem. Mänskligheten visar inte någon hänsyn för Guds känslor, utan använder så kallad ”rättfärdighet” för att handskas med Gud. Mänskligheten har varit sådan i många år och av denna anledning har Gud sagt att deras sinnelag inte har förändrats. Detta visar att de inte har mer substans än några få fjädrar. Man skulle kunna säga att människor är värdelösa stackare eftersom de inte värdesätter sig själva. Om de inte ens älskar sig själva, utan trampar på sig själva, visar inte det att de är värdelösa? Mänskligheten är som en omoralisk kvinna som leker lekar med sig själv och som villigt ger sig till andra för att bli skändad. Men trots det vet de fortfarande inte hur usla de är. De finner nöje i att arbeta för andra eller i att prata med andra, i att låta andra kontrollera dem; är inte detta i sanning mänsklighetens smuts? Trots att jag inte har genomlevt ett liv bland människor och inte verkligen har upplevt mänskligt liv, har jag en mycket tydlig förståelse av människans varje rörelse, handling, ord och gärning. Jag kan till och med utsätta mänskligheten för dess djupaste skam, till den grad att den inte längre vågar visa sina egna knep och inte längre vågar ge vika för sin lust. Som en snigel som drar sig tillbaka i sitt skal, vågar den inte längre visa upp sitt eget fula tillstånd. Eftersom mänskligheten inte känner sig själv, är dess största brist att den villigt visar upp sina behag för andra, visar upp sitt fula anlete; det är något som Gud avskyr mest. Relationerna mellan människor är onormala och det existerar inte några normala mellanmänskliga relationer, än mindre någon normal relation mellan dem och Gud. Gud har sagt så mycket, och genom att göra det har hans främsta mål varit att inta en plats i människors hjärtan så att de kan göra sig av med alla avgudar som har bosatt sig där. Sedan kan Gud utöva sin makt över hela mänskligheten och uppnå syftet med sin tillvaro på jorden.

Föregående: Kapitel 13

Nästa: Kapitel 15

Om du har några svårigheter eller frågor som rör din tro, kontakta oss när du vill.

Relaterat innehåll

Vägen … (1)

Det finns ingen som under sitt liv vet vilka bakslag hon kommer att möta, eller som vet vilken sorts förfining hon kommer att bli föremål...

Inställningar

  • Text
  • Teman

Rena bakgrundsfärger

Teman

Stil

Stilstorlek

Radavstånd

Radavstånd

Sidbredd

Innehåll

Sök

  • Sök i denna text
  • Sök i denna bok

Kontakta oss via Messenger