Med tanke på mänsklighetens inneboende karaktärsdrag, mänsklighetens sanna ansikte, har det förvisso inte varit lätt att kunna fortsätta tills nu och endast genom detta har Guds stora makt blivit verkligt uppenbar. Med tanke på köttets innersta väsen och även det faktum att människan hittills har fördärvats av den stora röda draken — hur skulle hon ha klarat sig fram till idag om inte genom Guds Andes ledning? Människan är inte värdig att komma inför Gud, men för sin förvaltnings skull och för att snart kunna genomföra sitt stora verk, älskar Gud mänskligheten. Sanningen att säga, Guds kärlek till mänskligheten är något som ingen människa någonsin skulle kunna återgälda under sin livstid. Kanske finns det några som önskar återgälda Guds nåd genom att offra sina liv, men jag säger dig: Människan är inte värdig att dö inför Gud, och därför skulle hennes död vara förgäves. Det beror på att för Gud är en människas död inte ens värd att nämna, inte värd ett enda öre, i likhet med en myras död på marken. Jag råder människorna att inte tillmäta sig själva ett alltför högt värde och att inte tro att det har lika stor betydelse för Gud som berget Taishan om någon dör. En människas död väger faktiskt lika lite som en fjäder, inte ens värd att nämnas. Men å andra sidan är människans kött av naturen dömt att dö, och därför måste den fysiska kroppen till slut upphöra att existera på jorden. Detta är ett faktum som ingen kan förneka. Det är en ”naturlag” som jag härleder från människolivets samlade erfarenhet, och följaktligen har Gud bestämt människans slut på detta sätt, utan att man inser det. Förstår du? Det är inte underligt att Gud säger: ”Jag föraktar människans olydnad. Jag vet inte varför; det verkar som om jag har hatat människan sedan begynnelsen, och ändå känner jag djup sympati för henne. Sålunda har folk alltid haft två inställningar till mig – för jag älskar människan, och jag hatar henne också.”

Vem lovprisar inte Gud för hans närvaro eller hans framträdande? Just nu är det som om jag fullständigt har glömt den orenhet och orättfärdighet som finns i människan. Jag tar mänsklighetens självrättfärdighet, självtillräcklighet, olydnad, trotsighet och all dess upproriskhet och stuvar undan den längst bak i mitt medvetande och glömmer allt. Gud hindras inte av de här exemplen på hur mänskligheten är. Eftersom jag ”delar samma smärta” som Gud, befriar jag mig också från detta besvär för att jag inte ska begränsas ytterligare av människan. Varför göra sig allt detta besvär? Eftersom människan inte är villig att ansluta sig till Guds familj tillsammans med mig — hur skulle jag kunna använda min makt till att tvinga dem? Jag gör ingenting som förtrycker människan, och det är inte underligt, för jag föddes in i Guds familj och därför är naturligtvis människan och jag alltid olika. Detta har gjort att hon hamnat i det tillstånd av yttersta nederlag som hon befinner sig i idag. Men jag fortsätter att inte göra något åt människans svagheter; vad har jag för val? Beror det inte på att jag är maktlös? Inte undra på att Gud vill ”pensionera” sig från ”uppdrag människan” och dessutom kräver att få en ”pension”. När jag talar utifrån en människas perspektiv lyssnar hon inte, men har människan någonsin upphört med sin olydnad ens när jag talar utifrån Guds perspektiv? Kanske kommer den dagen när Gud plötsligt ”pensionerar” sig från ”uppdrag människan”, och när den tiden kommer då kommer Guds ord att bli ännu skarpare. Idag är det kanske på grund av mig som Gud talar på det, och om den dagen kommer Gud inte att vara som jag och vänligt och tålmodigt ”berätta sagor för daghemsbarn”. Det jag säger är kanske inte helt passande, men Gud är villig att lossa sitt grepp om människan en aning enbart på grund av den inkarnerade Guden; annars skulle utsikterna vara alltför hemska för att ens våga tänka. Precis som Gud sade, ”En gång lossade jag på mitt grepp om människorna till en viss grad och lät dem hänge sig fritt åt sina köttsliga begär – och resultatet blev att de vågade uppföra sig otyglat, utan några hämningar. Det visar att de inte hyser någon sann kärlek till mig, för de lever alla i köttet.” Varför säger Gud ”hänge sig åt sina köttsliga begär” och ”leva i köttet” här? Sanningen att säga så kommer människan naturligtvis att förstå ord som dessa utan min tolkning. Det kanske finns några som kommer att säga att de inte förstår, men jag menar att det i så fall handlar om att ställa en fråga som man redan vet svaret på, att låtsas. Några ord som påminnelse: Varför säger Gud att ”allt jag begär av människan är att hon samarbetar med mig”? Varför säger Gud också att den mänskliga naturen är svår att förändra? Varför föraktar Gud den mänskliga naturen? Och exakt vad ingår i den mänskliga naturen? Vad är det som står utanför den mänskliga naturen? Är det någon som har frågor? Det här kanske är ett nytt ämne för människan, men jag vädjar ändå till henne att begrunda det noga, för annars kommer hon alltid att förolämpa Gud med sådana fraser som att ”den mänskliga naturen är svår att förändra”. Vad är det för mening med att gå emot honom på det? När allt kommer omkring — är det inte bara att tigga om problem? Kommer det inte att sluta på samma sätt som om man kastar ett ägg mot en sten?

Alla de prövningar och frestelser som människan utsätts för är förvisso läxor som Gud kräver att människan ska lära sig. Enligt Guds ursprungliga avsikt är människan kapabel att lyckas med det även om hon måste offra det hon älskar, men eftersom hon alltid älskar sig själv, klarar hon inte att verkligen samarbeta med Gud. Gud begär inte mycket av människan. Allt han begär av människan är tänkt att hon ska klara lätt och glatt; problemet är bara att människan inte är villig att utstå några umbäranden. Precis som barn kan göra sin plikt genom att leva enkelt och spara pengar för att kunna ta hand om sina föräldrar. Ändå är de rädda för att inte få äta tillräckligt bra, eller för att deras kläder är för enkla, så av den ena eller andra anledningen glömmer de fullständigt bort den skuld de har till sina föräldrar för deras kärleksfulla omsorg, som om arbetet med att ta hand om dem kan anstå tills de själva har blivit förmögna. Jag ser i detta att människorna inte har barnets sanna kärlek till sina föräldrar i hjärtat – de sviker sin plikt mot sina föräldrar. Jag kanske uttrycker mig alltför extremt, men så som det ligger till kan jag inte säga något banalt. Jag kan inte ”ta efter andra” och göra motstånd mot Gud för att tillfredsställa mig själv. Det är just därför att ingen på jorden har ett plikttroget barns hjärta som Gud sade: ”I himlen är Satan min fiende; på jorden är människan min ovän. På grund av föreningen mellan himlen och jorden anser jag dem alla skyldiga, till nionde släktled.” Satan är Guds fiende; anledningen till att Gud säger så är att han inte återgäldar Gud för hans stora ynnest och godhet utan tvärtom “paddlar mot strömmen”, och när han gör det uppfyller han inte sin plikt att visa barnets kärlek till Gud. Är inte människorna också sådana? De visar ingen barnets aktning för sina ”föräldrar” och de återgäldar aldrig sin skuld till ”föräldrar” för deras kärleksfulla omsorg. Det räcker för att visa att människorna på jorden är släkt med Satan i himlen. Människan och Satan Är helt eniga i sitt motstånd mot Gud, så det är inte underligt att Gud kommer att skuldbelägga dem in till nionde led och inte förlåta någon. Förr lät Gud sin ödmjuke tjänare i himlen ta hand om mänskligheten, med den löd inte utan gav i stället efter för sitt eget sinnelag och gjorde uppror. Är inte upproriska människor också med långa kliv på väg framåt längs denna stig? Hur mycket Gud än drar i “tömmarna”, kommer folk helt enkelt inte att låta sig rubbas och de kan inte vika av från den inslagna vägen. Jag anser att om mänskligheten fortsätter på detta sätt kommer den att orsaka sin egen undergång. Nu kanske ni förstår den sanna innebörden i dessa Guds ord: ”[F]olk är oförmögna att bryta de kvarvarande banden till sin gamla natur.” Gud har påmint människan vid flera tillfällen: ”På grund av människans olydnad lämnar jag henne”. Varför säger Gud detta om och om igen? Kan Gud verkligen vara så hjärtlös? Varför säger Gud också: ”Jag tillhör helt enkelt inte människosläktet”? Är det någon som under alla dessa dagar av overksamhet verkligen har tänkt igenom de här frågorna jag redogjort för? Jag uppmanar mänskligheten att ägna sig åt Guds ord med större engagemang och att inte behandla dem slentrianmässigt; att göra det vore inte till någon nytta, varken för dig eller för andra. Det är bäst att inte säga det som inte behöver sägas och att inte tänka på det som man inte behöver fundera över. Skulle inte det vara enklare? Vilket kan bli fel om man gör på det viset? Innan Gud förkunnar slutet på sitt verk på jorden, ska ingen sluta ”röra sig”; ingen ska frångå sin plikt. Tiden är inte inne än; understå er inte att agera vägvisare eller förtrupp åt Gud. Jag menar att det är alltför tidigt att göra halt nu och sluta att rycka framåt – vad anser ni?

Gud låter människorna omslutas av tuktan, och han låter dem känna en stämning av död, men vad skulle Gud annars låta människan göra på jorden? Människans syfte är sannerligen inte att fungera som klädkammare i Guds hus – någonting som varken kan ätas eller bäras utan bara beskådas. Om så varit fallet, varför då använda så många komplicerade processer för att få människorna att lida så mycket i köttet? Gud säger: ”[Jag leder] henne till ’avrättningsplatsen’, för mänsklighetens brott är tillräckligt för att förtjäna min tuktan.” Låter Gud människorna gå till avrättningsplatsen på egen hand den här gången? Varför är det ingen som ”vädjar om nåd”? Hur ska då människan samarbeta? Kan hon verkligen agera som Gud gör när han fäller sina omdömen, utan att påverkas av känslor? Effektiviteten i dessa ord beror främst på hur människan agerar. Hur skulle det se ut i ett hem om kvinnan inte visste hur hon skulle sköta hushållet eller inte kunde samarbeta med sin man, när han kom hem med pengar som han har tjänat? Titta på tillståndet i kyrkan nu: Vad anser ni som ledare om det? Ni borde hålla ett möte och diskutera era personliga reflektioner. Om kvinnan har förstört förhållandena i hemmet, hur kommer då barnen i familjen att se ut? Som föräldralösa? Eller tiggare? Gud sa: ”Alla människor menar att min natur är en gudomlig sådan som saknar ’intellektuell förmåga’, men vem inser att jag i min mänsklighet är i stånd att genomskåda allting?” I en sådan uppenbar situation behöver Gud inte tala utifrån sin gudomlighet. Som Gud har sagt: ”Det är inte nödvändigt att använda en slägga för att träffa en spik.” Kanske finns det människor idag som har praktisk erfarenhet av Guds maxim: “Bland människorna finns det ingen som älskar mig”. Då är det precis som Gud har sagt: ”Det är enbart tack vare att folk har kommit fram till dagens förhållanden som alla motvilligt böjer sina huvuden – men i sina hjärtan är de fortfarande inte övertygade.” Dessa ord är som ett teleskop. Inom en inte alltför avlägsen framtid, kommer människan att ha försatt sig i en annan situation. Det kallas oförbätterlighet. Förstår ni? Det är svaret på de här två frågorna som Gud ställer: ”Avstår inte människorna från synd bara därför att de fruktar att jag ska gå min väg? Stämmer det inte att enda skälet att de inte klagar är att de är rädda för tuktan?” Faktum är att för närvarande är människorna en aning slöa, som om de hade överväldigats av trötthet. De är inte alls på humör att bry sig om Guds verk, utan ägnar sig uteslutande åt att styra och ställa för att gynna sitt eget kött. Visst är det så?