Sedan den gången då Gud berättade för människan om ”kärleken till Gud” – den mest djupgående av alla lektioner – har han fokuserat på att tala om detta ämne i ”de sju andarnas yttranden” och fått alla människor att försöka känna det mänskliga livets tomhet och på så sätt gräva fram den sanna kärleken i sitt inre. Hur mycket kärlek till Gud har de som lever i det nuvarande steget? Vet ni det? Det finns inga gränser för lektionen om att ”älska Gud”. Vad har alla människor för uppfattning om livet som människa? Vad är deras inställning till att älska Gud? Är de villiga eller ovilliga? Följer de de stora massorna eller avskyr de köttet? Allt det här är sådant som ni måste vara klara över och förstå. Finns det verkligen ingenting i folk? ”Jag vill att människan ska älska mig uppriktigt; men i dag släpar folk fortfarande fötterna efter sig och är oförmögna att ge mig sin sanna kärlek. De inbillar sig att om de ger mig sin sanna kärlek så har de ingenting kvar.” Exakt vad innebär egentligen den ”sanna kärlek” som nämns i de här orden? Varför ber Gud fortfarande om människors sanna kärlek i denna era när ”alla människor älskar Gud”? Guds avsikt är att be människan skriva ner innebörden av sann kärlek på ett papper, så det är precis den hemläxa Gud har förberett för människan. När det gäller dagens steg så har folk, trots att Gud inte ställer stora krav på människan, ännu inte uppfyllt Guds ursprungliga krav på henne; de har med andra ord fortfarande inte gått in för att älska Gud med all sin kraft. Mitt under folks ovilja ställer Gud alltså fortfarande sina krav på dem, ända till dess att detta verk har fått effekt och han förhärligas i detta verk. Verket på jorden avslutas verkligen genom kärlek till Gud. Därför är det först när Gud slutför sitt verk som han berättar för människan om det viktigaste verket av alla. Vad skulle det bli av människan, vad skulle det bli av Gud och vad skulle det bli av Satan om han gav människan döden då hans verk avslutas? Först när jordmänniskans kärlek har väckts kan man säga att ”Gud har erövrat människan”. Om inte, skulle folk säga att Gud mobbar människan, och då skulle Gud få skämmas. Gud skulle inte vara så dum att han slutför sitt verk utan en viskning. Så när verket närmar sig sitt slut uppstår det följaktligen en våg av iver att älska Gud, och att älska Gud blir ämnet för dagen. Naturligtvis är inte denna kärlek till Gud befläckad av människan; det är en ren kärlek, lik en trofast kvinnas kärlek till sin make eller Petrus kärlek. Gud vill inte ha Jobs eller Paulus kärlek, utan Jesu kärlek till Jehova, kärleken mellan Fadern och Sonen: ”endast tänka på Fadern, utan att beakta personlig förlust eller vinst, älska enbart Fadern och ingen annan och inte begära någonting annat”. Är människan kapabel till detta?

Om vi jämför er med vad Jesus gjorde, han som inte var av fullständig mänsklighet, vad ser vi då? Hur långt har ni kommit i er fullständiga mänsklighet? Kan ni uppnå en tiondel av vad Jesus uppnådde? Är ni kvalificerade att gå till korset för Gud? Kan er kärlek till Gud dra vanära över Satan? Och hur mycket av er kärlek till människan har ni gjort er av med? Har den ersatts av kärlek till Gud? Uthärdar ni verkligen allt av kärlek till Gud? Tänk ett ögonblick på Petrus som levde för länge sedan, och ta sedan en titt på er själva som lever idag – det är verkligen stor skillnad; ni är inte lämpade att stå inför Gud. Finns det mer kärlek till Gud eller mer kärlek till djävulen inom er? Det här borde läggas i vänstra och högra vågskålen så att man kan se vilket som väger tyngst – hur mycket kärlek till Gud det egentligen finns i er. Är ni beredda att dö inför Gud? Att Jesus kunde stå på korset berodde på att hans upplevelser på jorden var tillräckliga för att dra vanära över Satan, och det var endast därför som Gud Fadern dristade sig till att låta honom fullborda det steget i verket; det var på grund av de umbäranden han lidit och hans kärlek till Gud. Men ni är inte så kvalificerade. Därför måste ni fortsätta att uppleva, nå fram till att ha Gud i ert hjärta och ingenting mer – kan ni göra det? Av detta kan man se hur mycket du hatar Gud och hur mycket du älskar Gud. Det handlar inte om att Gud kräver för mycket av människan, utan att människan inte anstränger sig tillräckligt. Är det inte så det faktiskt ligger till? Om inte, hur mycket som är älskvärt skulle du upptäcka i Gud och hur mycket som är avskyvärt skulle du finna i dig själv? Det är något du ska fundera noga över. Man kan med rätta säga att det bara är ett fåtal under himlen som älskar Gud – men kan du inte bli en pionjär, slå världsrekordet och älska honom? Gud begär ingenting av människan. Kan inte människan ge honom lite ära för detta? Kan du inte ens åstadkomma det? Vad finns det mer att säga?