Vi välkomnar alla sanningssökare att ta kontakt med oss.

Ordet framträder i köttet

Rena färger

Teman

Typsnitt

Typsnittsstorlek

Radavstånd

Sidbredd

0 resultat

Inga resultat hittades

Kapitel 12

När alla människor lyssnar uppmärksamt, när allt är förnyat och återupplivat, när varje person underkastar sig Gud utan betänkligheter och är villig att axla Guds bördas tunga ansvar — det är då österns blixt ljungar och lyser upp allt från öst till väst och förfärar hela jorden med ankomsten av detta ljus. Och i detta ögonblick börjar Gud åter sitt nya liv. Det vill säga, i detta ögonblick börjar Gud det nya verket på jorden och förkunnar för människorna i hela universum att ”När blixten ljungar från Östern – vilket också är exakt det ögonblick då jag börjar tala – i det ögonblick då blixten ljungar lyses hela himlavalvet upp och alla stjärnorna börjar förvandlas.” När är då den tid då blixten ljungar från Östern? När himlarna mörknar och jorden fördunklas är också när Gud gömmer sitt ansikte för världen och exakt den stund då allt under himlen är på väg att drabbas av ett väldigt oväder. I den stunden drabbas alla människor av panik, rädda för åskan, rädda för blixtens sken och ännu mer skräckslagna inför störtflodens anstormning, så till den grad att de flesta av dem blundar och väntar på att Gud ska släppa lös sin vrede och slå dem till marken. Och i samma stund som allt detta sker ljungar österns blixt. Det vill säga, i världens öster, från den stund då vittnesbördet om Gud själv börjar till dess han inleder sitt verk och till dess att det gudomliga börjar utöva suverän makt över hela jorden — detta är den lysande strålen från österns blixt som alltid har lyst ut till hela universum. När länderna på jorden blir Kristi rike är när hela universum är upplyst. Nu är den stund då österns blixt ljungar: den inkarnerade Guden börjar verka och talar dessutom direkt i gudomlighet. Man kan säga att när Gud börjar tala på jorden, det är då österns blixt ljungar. Mer exakt, när levande vatten strömmar från tronen — när yttrandena från tronen börjar — det är just då som de sju Andarnas yttranden formellt börjar. I denna stund börjar österns blixt flamma och på grund av tidsskillnaden varierar graden av upplysning och likaså finns det en gräns för strålglansens utbredning. Men medan Guds verk rör sig, medan hans plan förändras — medan verket på Guds söner och folk skiftar — fyller blixten i allt högre grad sin inneboende funktion så att hela universum blir upplyst och inget grums eller skräp finns kvar. Detta är utkristalliserandet av Guds sextusenåriga förvaltningsplan och just den frukt som Gud åtnjuter. ”Stjärnorna” syftar inte på stjärnorna i skyn utan på alla Guds söner och folk som arbetar för Gud. Eftersom de vittnar om Gud i Guds rike och representerar Gud i Guds rike, och eftersom de är skapade varelser, kallas de ”stjärnorna”. ”Förvandla” syftar på förändringar i identitet och ställning: De förändras från folk på jorden till rikets folk, och dessutom är Gud med dem och hans härlighet är i dem. Därför utövar de suverän makt i Guds ställe, och giftet och orenheterna i dem tvättas bort genom Guds verk, så att de slutligen blir lämpade att användas av Gud och efter Guds hjärta — vilket är en aspekt av dessa ords innebörd. När ljusstrålen från Gud lyser upp hela landet kommer allt i himlen och på jorden att förändras i olika grad, och stjärnorna i skyn kommer också att förändras, solen och månen kommer att förnyas och därefter kommer människorna på jorden att bli förnyade — och allt detta är de verk Gud utfört mellan himmel och jord och ingen överraskning.

När Gud frälser människor — vilka naturligtvis inte inbegriper dessa som inte tillhör de utvalda — är just den tid då Gud renar och dömer människor, och alla människor gråter bittert eller faller slagna på sina sängar eller slås till marken och kastas i dödens helvete på grund av Guds ord. Det är endast tack vare Guds yttranden som de börjar lära känna sig själva. Om inte skulle deras ögon vara som på en padda som tittar upp — ingen är övertygad, ingen av dem känner sig själv och ingen vet hur många kilo de väger. Folk är verkligen i viss mån fördärvade av Satan. Det är just på grund av Guds allmakt som människans fula ansikte är avbildat så levande och får människan att, efter att ha läst det, jämföra det med sitt eget sanna ansikte. Alla människor vet att det är kristallklart för Gud hur många hjärnceller de har i sitt huvud, för att inte tala om deras fula ansikten eller innersta tankar. Av orden ”Hela människosläktet tycks genomgå en veritabel rening och uppsortering. I skenet från denna ljusstråle från Östern blottas hela mänskligheten i sin ursprungliga form, förblindad och hämmad av förvirring” framgår det att en dag, när Guds verk är över, kommer hela mänskligheten att ha dömts av Gud. Ingen kommer att kunna fly, Gud kommer att ta itu med varenda mänsklig individ, en efter en, inte överse med en enda av dem, och först därefter ska Guds hjärta vara nöjt. Och så säger Gud: ”Än en gång är de som djur som flyr bort från mitt ljus för att ta sin tillflykt i bergsgrottor; men inte en enda bland dem kan undkomma mitt ljus.” Människor är simpla och underlägsna djur. De lever i Satans händer och det är som om de har tagit sin tillflykt i urskogar djupt inne bland bergen — men eftersom inget kan undgå att förbrännas av Guds lågor, inte ens när de står under Satans krafters ”beskydd”, hur skulle då Gud kunna glömma dem? När de accepterar Guds ords ankomst avbildas alla människors olika bisarra former och groteska tillstånd av Guds penna; Gud talar så som människans behov och mentalitet anstår. För folk verkar Gud därför väl insatt i psykologi. Det är som om Gud är en psykolog, men också som om han är en läkare i internmedicin — inte undra på att han har sådan förståelse av den ”komplexa” människan. Ju mer människor tänker så, desto större blir deras känsla av Guds dyrbarhet och desto mer känner de att Gud är outgrundlig och ofattbar. Det är som om det finns en himmelsk gräns mellan människa och Gud som ingen kan korsa, men också som om de båda betraktar varandra från varsin sida av Chufloden[a] — ingen av dem kan gör mer än att iaktta den andre. Det vill säga, människorna på jorden ser bara på Gud med sina ögon, de har aldrig haft en chans att studera honom nära, och allt de har är en känsla av tillgivenhet. I sina hjärtan har de alltid haft en känsla av att Gud är ljuvlig, men eftersom Gud är så hjärtlös och okänslig” har de aldrig haft möjligheten att tala inför honom om kvalen i sina hjärtan. De är som en vacker ung hustru inför sin make — som på grund av sin makes redlighet aldrig har haft möjlighet att avslöja sina sanna känslor. Människor är självföraktande krakar, så mitt hat mot människan ökar omedvetet något, på grund av deras skröplighet, på grund av deras brist på självaktning, och raseriet i mitt hjärta bryter fram. I mitt sinne är det som om jag har råkat ut för något traumatiskt. Jag har för länge sedan förlorat hoppet om människan, men på grund av att ”min dag än en gång tränger sig på människosläktet, väcker det på nytt och ger det en punkt att göra en nystart från”, tar jag än en gång mod till mig att erövra hela mänskligheten, att tillfångata och besegra den stora röda draken. Guds ursprungliga avsikt var som följer: att inte göra någonting mer än att erövra den stora röda drakens yngel i Kina; endast detta kunde betraktas som den stora röda drakens nederlag, den stora röda drakens förlust, och endast detta skulle vara tillräckligt för att bevisa att Gud härskar som kung över hela jorden, vilket bevisar att Guds stora företag har fullbordats och att Gud har en ny början på jorden och är förhärligad på jorden. På grund av den slutliga vackra scenen kan Gud inte låt bli att uttrycka lidelsen i sitt hjärta: ”Mitt hjärta bultar och bergen hoppar och vattnen dansar av glädje i takt med mitt hjärtas slag, och vågorna håller takten där slår mot de steniga reven. Det är svårt att uttrycka vad som finns i mitt hjärta.” Av detta kan man se att det som var planerat av Gud är vad Gud redan har genomfört, att det var förutbestämt av Gud och är precis vad Gud får människor att uppleva och skåda. Utsikten över riket är vacker, rikets kung är segraren, från topp till tå finns det inte ett spår av kött och blod, hela han är helig. Hela hans kropp strålar av helig härlighet, fullständigt obefläckad av mänskliga åsikter, hela hans kropp är, från topp till tå, fylld till brädden av rättfärdighet och himlens utstrålning, och den utsöndrar en hänförande väldoft. Likt den älskade i Höga visan är han ännu skönare än alla de heliga, högre än forna tiders heliga, han är förebilden bland alla folk och ingen människa kan jämföras med honom; människor är inte lämpade att se direkt på honom. Ingen kan mäta sig med Guds härliga anlete, Guds utseende eller Guds bild, ingen kan tävla och ingen kan med lätthet prisa dem med sin mun.

Guds ord har inget slut, likt vatten som forsar fram ur en källa sinar de aldrig, och därför kan ingen fatta hemligheterna i Guds förvaltningsplan — men för Gud är sådana hemligheter ändlösa. Med hjälp av olika metoder och språk har Gud talat åtskilliga gånger om sin förnyelse och förvandling av hela universum, varje gång mer ingående än den förra: ”Jag vill att allt orent ska brinna upp och bli till aska under min blick, jag vill att alla olydnadens söner ska försvinna ur min åsyn för att inte längre fortleva.” Varför säger Gud sådana saker upprepade gånger? Är han inte rädd att människor ska tröttna på dem? Människor bara trevar sig fram mitt bland Guds ord och önskar lära känna Gud på detta sätt, men de kommer aldrig ihåg att undersöka sig själva. Därför använder Gud den här metoden för att påminna dem, för att få dem att känna sig själva, så att de av sig själva kan lära känna människans olydnad och på så sätt utrota sin olydnad inför Gud. När de läser att Gud vill ”rena och sortera ut dem” blir de genast ängsliga i sinnet och det är som om även deras muskler slutar röra sig. De återvänder omedelbart inför Gud för att kritisera sig själva och lär så känna Gud. Därefter — när de har beslutat sig — utnyttjar Gud möjligheten att visa dem den stora röda drakens innersta väsen; därmed tar folk upp kampen direkt med den andliga världen, och på grund av den roll som deras beslut har spelat börjar deras sinnen också spela en roll, vilket ökar sinnesstämningen mellan människa och Gud — vilket är av större nytta för Guds verk i köttet. På så sätt vill människor omedvetet blicka tillbaka på gångna tider: Förr trodde människor i många år på den vaga Guden, i många år var de aldrig frigivna i sina hjärtan, de var oförmögna att känna stor glädje, och fastän de trodde på Gud var det ingen ordning på deras liv. Det var som om allt var likadant som innan de blev troende, deras liv kändes fortfarande tomma och hopplösa, det var som om deras tro på den tiden var en slags trasslig härva och som om det hade varit bättre för dem att inte tro. Sedan de skådade den praktiske Guden själv av i dag är det som om himmel och jord har förnyats; deras liv har blivit strålande, de saknar inte längre hopp, och på grund av den praktiske Gudens ankomst känner de sig orubbliga i sitt hjärta och rofyllda i sin ande. De jagar inte längre det ouppnåeliga och griper inte längre efter skuggor i allt de gör, deras strävan är aldrig mer planlös och de flackar aldrig mer omkring. Livet i dag är ännu vackrare, människor har oväntat trätt in i riket och blivit en del av Guds folk, och efteråt … Ju mer människor tänker, desto ljuvare är sötman i deras hjärtan, ju mer de tänker desto lyckligare är de och desto mer inspirerade att älska Gud. Utan att de inser det förstärks så vänskapen mellan Gud och människa. Människor älskar Gud mer, känner Gud bättre och Guds verk i människan blir allt enklare, det pressar eller tvingar inte längre människor utan följer naturens gång, och människan fyller sin egen unika funktion — först då kommer hon gradvis att kunna lära känna Gud. Endast detta är Guds visdom – det medför inte den minsta ansträngning, och det genomförs så som det passar människans natur. Därför säger Gud i detta ögonblick: ”Vid tiden för min inkarnation i mänsklighetens värld, nådde människan ovetande fram till denna dag med hjälp av min vägledande hand och kom omedvetet att lära känna mig. Men när det gäller hur hon ska gå den väg som ligger framför henne har ingen någon aning, ingen vet, och än mindre har någon ett hum om i vilken riktning vägen kommer att föra henne. Endast med den Allsmäktige vakande över sig kommer någon att kunna vandra vägen till slutet; endast vägledda av blixten i Östern kommer någon att kunna stiga över tröskeln som leder till mitt rike.” Är inte detta en sammanfattning av vad jag har beskrivit i människans hjärta här ovan? Häri vilar Guds ords hemlighet. Tankarna i människans hjärta är vad som talas av Guds mun, och vad som talas av Guds mun är vad människan önskar, och det här är precis vad Gud är bäst på när det gäller att blottlägga människans hjärta; hur skulle annars alla kunna bli uppriktigt övertygade? Är inte detta den effekt som Gud önskar att uppnå genom att besegra den stora röda draken?

Innebörden i många av Guds ord ligger i själva verket inte i deras ytliga mening, vilket också var hans ursprungliga avsikt. I många av sina ord förändrar Gud helt enkelt medvetet människors uppfattningar och avleder deras uppmärksamhet. Gud fäster inte någon vikt vid dessa ord och följaktligen är många ord inte värda att förklara. När Guds ords erövring av människan har nått den punkt det har i dag, har människors styrka nått en viss punkt, så Gud yttrar därefter fler varningsord — den förordning han utfärdar till Guds folk: ”Fastän de människor som befolkar jorden är lika talrika som stjärnorna, känner jag dem alla lika väl som jag känner min egen handflata. Och fastän människorna som ”älskar” mig också är oräkneliga som havets sand är det bara några få som är utvalda av mig: endast dessa som strävar efter det klara ljuset och skiljer sig från dem som ”älskar” mig.” Det finns förvisso många som säger att de älskar Gud, men det är få som älskar honom i sitt hjärta — vilket torde kunna ses tydligt även med slutna ögon. Detta är den verkliga situationen i hela världen för dem som tror på Gud. Härav ser vi att Gud nu har övergått till verket att utplåna människor, vilket visar att vad Gud vill, och vad som tillfredsställer honom, inte är dagens kyrka utan riket efter utplånandet. I detta ögonblick varnar han allt ”farligt gods” ytterligare en gång: Om inte Gud agerar, kommer dessa människor att utplånas från riket så snart Gud börjar agera. Gud gör aldrig någonting slentrianmässigt, utan han handlar alltid enligt principen att ”ett är ett och två är två”, och om det finns sådana som han inte vill se gör han allt för att utradera dem så att de inte ska orsaka bekymmer i framtiden. Detta kallas att ”ta ut soporna och städa ordentligt”. När Gud tillkännager de administrativa påbuden för människan är precis det ögonblick då han uppvisar sina mirakulösa gärningar och allt som är i honom, och därefter säger han sålunda: ”Det finns otaliga vilddjur i bergen men inför mig är de alla tama som får; ofattbara hemligheter vilar under havet, men de visar sig för mig lika tydligt som allt på jordens yta; i himlarymden ovan finns världar som människan aldrig kan nå, men jag vandrar fritt omkring i dessa onåbara världar.” Guds mening är denna: Fastän människans hjärta är bedrägligare än allt annat och till synes lika oändligt gåtfullt som helvetet i människors föreställningar, känner Gud människans verkliga tillstånd som sin egen ficka. Av alla ting är människan ett djur som är mer våldsamt och brutalt än ett vilddjur, men Gud har erövrat människan till den grad att ingen vågar resa sig upp och göra motstånd. Faktum är, vilket är Guds mening, att vad människor tänker i sina hjärtan är mer komplext än alla ting bland alla ting, det är ofattbart, men Gud bryr sig ändå inte om människans hjärta, utan han behandlar det som en liten mask inför sina ögon; med ett ord från hans mun erövrar han den närhelst han så önskar, han slår ner den med minsta rörelse av sin hand, han tuktar den och han fördömer det efter behag.

I dag lever alla människor i mörker, men på grund av Guds ankomst kommer de att lära känna ljusets väsen som ett resultat av att de har sett Gud. I hela världen är det som om en stor svart kittel har vänts upp och ner över jorden; ingen kan ta ett andetag, alla vill ändra på situationen men likväl har ingen någonsin lyft bort den svarta kitteln. Det är endast på grund av Guds inkarnation som människors ögon plötsligt har öppnats och de har skådat den praktiske Guden, och därför säger Gud med frågande tonfall: ”Människan har aldrig känt igen mig i ljuset utan bara sett mig i mörkrets värld. Är ni inte i samma situation i dag? Det var när den stora röda drakens vilda framfart var som värst som jag formellt tog på mig köttet för att utföra mitt verk.” Gud döljer inte vad som pågår i den andliga världen, och inte heller döljer han vad som händer i människans hjärta, och sålunda påminner han gång på gång människan: ”Jag gör inte detta enbart för att göra det möjligt för mitt folk att känna den inkarnerade Guden, utan också i syfte att rena mitt folk. På grund av skärpan i mina administrativa påbud riskerar en stor majoritet människor fortfarande att bli eliminerade av mig. Om du inte gör allt du kan för att ta itu med dig själv och tygla din egen kropp, om du inte gör det kommer du utan tvivel att bli något jag föraktar och förkastar, som blir nedkastat i helvetet, på samma sätt som Paulus tuktades direkt av mina händer, en tuktan det var omöjligt att undfly.” Ju mer Gud säger sådana sker, desto försiktigare är människor med sina egna fotsteg, och desto räddare är de för Guds administrativa påbud, och först då kan Guds auktoritet utövas och hans majestät bli tydliggjord. Här nämns Paulus än en gång i syfte att få folk att förstå Guds vilja: De får inte vara dessa som tuktas av Gud, utan måste vara dessa som är uppmärksamma på Guds vilja. Endast detta kan få folk att mitt i sin fruktan se tillbaka på sin tidigare oförmåga att uppfylla sitt beslut inför Gud att fullständigt tillfredsställa honom, vilket framkallar ännu större ånger och ger dem mer kunskap om den praktiske Guden, och först då kan de således undgå att tvivla på Guds ord.

”Det är inte bara det att människan inte känner mig i mitt kött; vad som är ännu värre är att hon har misslyckats att förstå sitt eget jag som bor i en köttslig kropp. Hur många år har inte gått då människor hela tiden har bedragit mig och behandlat mig som en utomstående gäst? Hur många gånger …?” Dessa ”Hur många gånger” är en förteckning över människans faktiska motstånd mot Gud och visar folk verkliga exempel på tuktan; detta är bevis på synd och ingen kan vederlägga det igen. Alla människor använder Gud som ett vardagsföremål, som om han är någon nödvändig hushållsartikel som de kan använda som de vill. Ingen uppskattar Gud, ingen har försökt lära känna hans skönhet och härliga anlete, än mindre har någon för avsikt att underkasta sig Gud. Inte heller har någon någonsin sett på Gud som någon de älskar i sitt hjärta; allesamman släpar fram honom när de behöver honom och slänger bort honom när de inte gör det. Det är som om människan ser Gud som en marionettdocka, någon som hon kan manipulera efter behag och ställa krav på oavsett vad det är hon vill eller önskar. Men Gud säger: ”Om jag inte hade brytt mig om människans skröplighet under tiden för min inkarnation, skulle hela mänskligheten — enbart på grund av min inkarnation — ha blivit skrämd från vettet och därmed fallit ner i Hades”, vilket visar precis hur viktig Guds inkarnation är: Han har kommit i köttet för att erövra mänskligheten istället för att förgöra hela mänskligheten från den andliga världen. Därför visste ingen om det när Ordet blev kött. Om Gud inte hade brytt sig om människans skröplighet, om himmel och jord vänts upp och ner när han blev kött, skulle alla människor ha förintats. Eftersom det ligger i människors natur att tycka om det nya och avsky det gamla, och då de ofta glömmer de dåliga tiderna när saker och ting går bra, och ingen av dem vet hur välsignade de är, därför påminner Gud dem gång på gång att de måste värdesätta vilken svår utmaning denna dag är; för morgondagens skull måste de värdesätta dagen ännu mer, och får inte som ett djur klättra högt upp och inte känna igen husbonden och vara okunniga om de välsignelser som omger dem. På så sätt blir de väluppfostrade och är inte längre skrytsamma eller arroganta, och de inser att det inte är så att människans natur är god utan att Guds barmhärtighet och kärlek har kommit över henne; de fruktar tuktan och därför vågar de inte göra något mer.

Fotnoter:

a. På kinesiska är ”Chufloden” ett begrepp från en historisk händelse som används med hänsyftning på ett lands gränser eller stridslinjer.

Föregående:Kapitel 11

Nästa:Kapitel 13

Relaterat innehåll