Petrus var Guds föredöme för mänskligheten, en fixstjärna, känd av alla. Hur kommer det sig att någon så ordinär upphöjdes som förebild av Gud och hyllades av efterföljande generationer? Det är självklart att detta helt hängde samman med den kärlek till Gud han gav uttryck för liksom hans beslutsamhet att älska Gud. När det gäller hur Petrus kärlek till Gud manifesterade sig, och hur hans livserfarenheter faktiskt såg ut, måste vi gå tillbaka till nådens tidsålder och återigen titta på den tidens seder och iaktta Petrus i den tidsåldern.

Petrus föddes i ett vanligt judiskt bondhushåll. Hans föräldrar försörjde hela familjen med sitt jordbruk och han var äldst av barnen, med fyra bröder och systrar. Detta är förstås inte den centrala delen av historien – Petrus är huvudpersonen. När Petrus var fem år gammal började hans föräldrar lära honom läsa. Vid denna tid var judarna riktigt lärda, och särskilt kunniga på områden som jordbruk, industri och handel. Tack vare sin sociala omgivning hade båda Petrus föräldrar fått högre utbildning. Trots att de var från landsbygden var de välutbildade och jämförbara med genomsnittliga universitetsstudenter av idag. Det var helt uppenbart en välsignelse för Petrus att ha fötts in i så gynnsamma sociala förhållanden. Han var intelligent, ivrig att lära och tog snabbt till sig nya idéer. När han inlett sina studier listade han ut saker med lätthet under lektionerna. Hans föräldrar var stolta över att ha en så klipsk son och gjorde allt de kunde för att han skulle få gå i skolan, i förhoppningen om att han skulle kunna utmärka sig och uppnå någon sorts officiell post i samhället. Utan att inse det hade Petrus blivit intresserad av Gud, vilket gjorde att han som fjortonåring, under den senare skoltiden, fick nog av den kursplan om antik grekisk kultur som han studerade, särskilt vad gällde de fiktiva människorna och påhittade händelserna i den grekiska forntidshistorien. Från och med då började Petrus, som just hade kommit in i sin ungdomsvår, försöka ta reda på mer om det mänskliga livet och den större världen. Hans samvete tvingade honom inte att återgälda den möda hans föräldrar lagt ner, för han såg tydligt att alla människor levde i ett tillstånd av självbedrägeri, de levde alla i en meningslös tillvaro och förstörde sina egna liv i kamp för rikedom och erkännande. Hans insikt hade till stor del att göra med den sociala miljö han vistades i. Ju mer kunskap människor har, desto mer komplexa är deras inre världar och deras relationer med andra människor, och därför lever de ännu mer i ett tomrum. Under dessa omständigheter ägnade Petrus sin lediga tid åt att göra vittomfattande besök, i de flesta fall hos religiösa gestalter. I hans hjärta tycktes det finnas en vag känsla av att religion skulle kunna redogöra för allt som var oförklarligt i den mänskliga världen, så han gick ofta till en närbelägen synagoga för att delta i gudstjänster. Hans föräldrar kände inte till detta och snart började Petrus, som alltid hade varit en duktig yngling och en mönsterelev, hata att gå till skolan. Under sina föräldrars handledning slutförde han nätt och jämnt sin skolgång. Han simmade iland från kunskapens hav och tog ett djupt andetag; från och med nu skulle ingen längre undervisa eller begränsa honom.

När han slutat skolan började han läsa alla slags böcker, men vid sjutton års ålder hade han fortfarande inte mycket erfarenhet av den större världen. När han gått ut skolan försörjde han sig med jordbruk samtidigt som han ägnade så mycket tid som möjligt åt att läsa böcker och medverka i gudstjänster. Hans föräldrar, som hade haft höga förhoppningar om honom, förbannade ofta himlen för sin ”upproriske son”, men inte ens detta kunde stå i vägen för hans hunger och törst efter rättfärdighet. Petrus drabbades av en hel del bakslag under sina erfarenheter, men hans hjärta var glupskt och han växte som gräs efter regn. Det dröjde inte länge förrän han hade ”turen” att möta några ledande personer i religionens värld, och eftersom hans längtan var så stark började han umgås med dem allt oftare, tills han tillbringade nästan all sin tid bland dem. I all sin förnöjsamhet och lycka insåg han plötsligt att de flesta av dessa människor trodde med läpparnas bekännelse och inte hade gett sina hjärtan till sin tro. Hur kunde Petrus, vars själ var upprätt och ren, klara en sådan motgång? Han insåg att nästan alla människor han umgicks med var bestar i mänsklig förklädnad – djur med mänskliga ansikten. Vid den tiden var Petrus mycket naiv, så han vädjade till dem från hjärtat flera gånger. Men varför skulle dessa förslagna och listiga religiösa figurer lyssna på vädjanden från denne passionerade unge man? Det var då som Petrus kände den sanna tomheten i det mänskliga livet: Vid sitt första steg på livets scen hade han misslyckats … Ett år senare lämnade han synagogan och började leva självständigt.

Detta bakslag gjorde den artonårige Petrus mycket mer mogen och sofistikerad. Det fanns inga spår kvar av hans ungdomliga naivitet. Ungdomens oskuldsfulla och okonstlade natur hade hänsynslöst krossats av det bakslag han hade utsatts för, och han började leva som fiskare. Därefter såg man människor lyssna på honom när han predikade på sin båt. Medan han försörjde sig som fiskare spred han budskapet vart han gick, och alla som han predikade för blev hänförda av hans tal, för det han sade slog an en sträng i enkla människors hjärtan och de blev alla djupt rörda av hans uppriktighet. Han lärde ofta människor att behandla andra från hjärtat, att vända sig till härskaren över himlarna och jorden och alla ting, att inte ignorera sina samveten och begå skamliga handlingar, att i alla hänseenden behaga den Gud som de älskade i sina hjärtan … Människor var ofta djupt tagna efter att ha lyssnat till hans predikningar, de kände sig alla inspirerade av honom och ofta rörda till tårar. Vid den tiden beundrades han storligen av alla sina följare, som alla var utfattiga och naturligtvis, med tanke på hur dåtidens samhälle såg ut, mycket få till antalet. Petrus förföljdes dessutom av samhällets religiösa element vid denna tid. Allt detta ledde till att han under två år flyttade från plats till plats och levde ett ensamt liv. Under dessa två år av extraordinära upplevelser vann han många insikter och lärde sig mycket om saker som han tidigare inte haft någon kunskap om, så att han blev oigenkännlig jämfört med sitt fjortonåriga jag, som han nu inte tycktes ha något gemensamt med. Under dessa två år mötte han alla slags människor och såg alla möjliga sanningar om samhället, och det ledde till att han gradvis började frigöra sig från alla slags ritualer från den religiösa världen. Han berördes också djupt av utvecklingen i den Helige Andes verk vid denna tid; vid det laget hade Jesus varit verksam i många år, så Petrus verk påverkades också av den Helige Andes verk vid denna tid, trots att han ännu inte hade mött Jesus. När Petrus predikade vann han därför många saker som tidigare generationers heliga aldrig hade haft. Han var förstås marginellt medveten om Jesus vid denna tid, men hade ännu aldrig fått tillfälle att möta honom personligen. Han bara hoppades och längtade efter att få se den himmelska gestalten som fötts av den Helige Ande.

En kväll i skymningen fiskade Petrus från sin båt (nära stranden av vad som då kallades Galileiska sjön). Han hade ett metspö i sina händer, men andra saker i tankarna. Den sjunkande solen belyste vattnets yta som en enorm ocean av blod. Ljuset speglades i Petrus unga men lugna och samlade ansikte – han tycktes djupt försjunken i tankar. I det ögonblicket kom en bris, och han kände plötsligt ensamheten i sitt liv, som genast gav honom en känsla av dysterhet. Medan havets vågor glittrade i ljuset stod det klart att han inte var på humör att fiska. Förlorad i sina tankar hörde han plötsligt någon bakom sig säga: ”Juden Simon, son av Jona, ditt livs dagar är ensamma. Vill du följa mig?” Petrus tappade överraskad metspöt han höll i, och det sjönk genast till sjöns botten. Petrus vände sig snabbt om och såg en man som stod i hans båt. Han granskade honom uppifrån och ner: Mannens hår, som hängde ner till axlarna, var lätt gyllengult i solljuset, han bar grå kläder, var av medellängd och var från topp till tå klädd som en judisk man. I det falnande ljuset såg mannens grå kläder nästan svarta ut, och hans ansikte tycktes ha en svag glans. Många gånger hade Petrus försökt träffa Jesus men aldrig lyckats. I det ögonblicket kände Petrus djupt i sin själ att detta måste vara den helige i hans hjärta, så han kastade sig framstupa i fiskebåten och sade: ”Är det så att du är Herren som har kommit för att predika evangeliet om himmelriket? Jag har hört om dina upplevelser men jag har aldrig sett dig. Jag har velat följa dig, men jag kunde inte hitta dig.” Vid det laget hade Jesus gått till båtens hytt där han lugnt satt ner. ”Res dig upp och sätt dig bredvid mig!” sade han. ”Jag är här för att söka efter dem som sannerligen älskar mig. Jag har kommit särskilt för att sprida evangeliet om himmelriket och jag ska resa genom länderna för att söka dem som är av samma sinne som jag. Är du villig?” Petrus svarade: ”Jag måste följa honom som är sänd av den himmelske Fadern. Jag måste erkänna honom som är utvald av den Helige Ande. Jag älskar den himmelske Fadern, så hur skulle jag kunna vara ovillig att följa dig?” Fast Petrus ord var späckade med religiösa begrepp, så log Jesus och nickade nöjt. I det ögonblicket växte en känsla av faderlig kärlek till Petrus i hans inre.

Petrus följde Jesus i flera år och såg mycket hos honom som inte fanns hos andra människor. När Petrus hade följt honom i ett år valde Jesus ut honom bland de tolv apostlarna. (Givetvis sa inte Jesus detta högt, och ingen annan var medveten om det.) Petrus tog allt Jesus gjorde som måttstock för sig själv i sitt liv. I synnerhet etsades de budskap som Jesus förkunnade in i hans hjärta. Han var ytterst hängiven och lojal mot Jesus och klagade aldrig på honom. Därför blev han Jesu trogna kompanjon vart Jesus än begav sig. Petrus lyssnade till Jesu undervisning, hans milda ord, och iakttog vilken mat han åt, hans kläder, hans bostad och hur han färdades. Han sökte efterlikna Jesus på alla sätt. Han var aldrig självrättfärdig utan förkastade allt som var förlegat och följde Jesu exempel i både ord och handling. Det var då som Petrus kände att himlarna och jorden och alla ting låg i den Allsmäktiges händer och att han följaktligen saknade egna valmöjligheter. Petrus tog också till sig allt Jesus var och använde det som en förebild. Jesu liv visar att han inte var självrättfärdig i sina handlingar; i stället för att skryta om sig själv berörde han människor med kärlek. Olika saker visade vad Jesus var, och därför sökte Petrus efterlikna allt hos honom. Petrus upplevelser gav honom en allt starkare känsla av Jesu ljuvlighet, och han sade sådana saker som: ”Jag har sökt efter den Allsmäktige i hela universum och jag har sett himlarnas och jordens och alla tings förunderligheter, och på så sätt har jag fått en djup känsla av hur ljuvlig den Allsmäktige är. Men jag hade aldrig känt äkta kärlek i mitt hjärta, och jag hade aldrig sett den Allsmäktiges ljuvlighet med egna ögon. Idag har den Allsmäktige betraktat mig med gillande och jag har äntligen känt Guds ljuvlighet. Jag har äntligen upptäckt att det inte bara är för att Gud har skapat allting som mänskligheten älskar honom; jag har funnit hans gränslösa ljuvlighet i mitt dagliga liv. Hur skulle den rimligen kunna vara begränsad till det som kan ses just nu?” Med tiden växte mycket som var ljuvligt fram även hos Petrus. Han blev oerhört lydig mot Jesus och naturligtvis drabbades han också av en hel del motgångar. När Jesus tog med honom till olika platser där han skulle predika, ödmjukade sig Petrus alltid och lyssnade till Jesu förkunnelse. Han blev aldrig överlägsen för att han hade följt Jesus i många år. När Jesus berättat för Petrus att han hade kommit för att bli korsfäst så att han kunde fullborda sitt verk, kände Petrus ofta vånda i sitt hjärta och grät ensam i hemlighet. Till slut kom dock den där ”olycksaliga” dagen. När Jesus hade gripits grät Petrus ensam i sin fiskebåt och bad många böner om detta. Men i sitt hjärta visste han att detta var Gud Faderns vilja och att ingen kunde ändra det. Han förblev ångestfylld och tårögd bara på grund av sin kärlek. Det är naturligtvis en mänsklig svaghet. Så när han fick veta att Jesus skulle spikas upp på korset, frågade han honom: ”När du har lämnat oss, kommer du då tillbaka för att vara hos oss och vaka över oss? Kommer vi fortfarande att kunna se dig då?” Dessa ord var väldigt naiva och fulla av mänskliga föreställningar, men Jesus visste hur bittert Petrus lidande var, så av kärlek tog han hänsyn till Petrus svaghet: ”Petrus, jag har älskat dig. Vet du det? Det finns inget förnuft bakom det du säger, men Fadern har lovat att jag ska framträda för människor i fyrtio dagar efter min uppståndelse. Tror du inte att min Ande ofta kommer att skänka nåd till er alla?” Även om Petrus fann viss tröst i detta kände han ändå att det var något som fattade. Så framträdde Jesus öppet för Petrus för första gången efter sin uppståndelse. För att hindra Petrus från att fortsätta klamra sig fast vid sina föreställningar tackade Jesus emellertid nej till den överdådiga måltid som Petrus hade lagat till åt honom och i nästa ögonblick var han försvunnen. Från den stunden hade Petrus äntligen en djupare förståelse av Herren Jesus och älskade honom ännu mer. Jesus framträdde ofta för Petrus efter sin uppståndelse, och han visade sig för honom ytterligare tre gånger efter det att de fyrtio dagarna gått och han hade stigit upp till himmelen. Varje gång han framträdde var precis när den helige Andes verk var på väg att fullbordas och ett nytt verk var på väg att påbörjas.

I hela sitt liv försörjde sig Petrus på fiske, men framför allt levde han för att predika. Under sina senare levnadsår skrev han det första och andra Petrusbrevet samt flera brev till församlingen i dåtidens Filadelfia. Hans samtida blev starkt berörda av honom. I stället för att läxa upp människor med stöd av sina egna meriter, försåg han dem med ett passande tillskott av liv. Han glömde aldrig den undervisning Jesus gav innan han lämnade jorden, och han inspirerades av den i hela sitt liv. Medan Petrus följde Jesus beslutade han att återgälda Herrens kärlek med sin död och följa hans exempel i alla avseenden. Jesus gick med på detta, så när Petrus var femtiotre år gammal (mer än tjugo år efter Jesu himmelsfärd) framträdde Jesus för honom för att hjälpa honom att uppfylla sin önskan. Under de följande sju åren ägnade Petrus livet åt att lära känna sig själv. En dag i slutet av dessa sju år blev han korsfäst upp och ner, och så slutade hans extraordinära liv.