Sett ur ett mänskligt perspektiv är det omöjligt för Moabs ättlingar att bli fullkomliggjorda och de är inte heller kvalificerade att bli det. Davids barn kan däremot verkligen vara hoppfulla och kan sannerligen göras fullkomliga. Den som är ättling till Moab kan inte fullkomnas. Fortfarande känner ni inte till hur viktigt det arbete är som utförs bland er. På det här stadiet har ni fortfarande era framtidsutsikter i hjärtat och är obenägna att överge dem. Ingen bryr sig om varför Gud idag bara har valt att arbeta med en så ovärdig grupp människor som ni. Kan det vara så att han har gjort ett misstag i detta verk? Är det här arbetet ett tillfälligt förbiseende? Varför har Gud, som alltid vetat att ni är Moabs barn, kommit ner för att verka just bland er? Slås ni aldrig av den tanken? Reflekterar inte Gud över detta när han utför sitt verk? Agerar han förhastat? Visste han inte redan från början att ni är ättlingarna till Moab? Funderar ni inte över de här sakerna? Vart har era åsikter tagit vägen? Har ert sunda förnuft rubbats? Vart har er begåvning och vishet tagit vägen? Har ni en så högsint hållning att ni inte bryr er om sådana småsaker? Era sinnen är väldigt känsliga för sådana saker som era framtidsutsikter och era egna öden, men när det gäller allt annat så är ni känslolösa, obegåvade och ytterst okunniga. Vad i hela världen är det ni tror på? Era framtidsutsikter? Eller Gud? Är det inte så att ditt storslagna mål, dina framtidsutsikter, är det enda du tror på? Hur mycket av livets väg förstår du idag? Hur långt har du nått? Tror du att det arbete som nu pågår med Moabs ättlingar har som syfte att förödmjuka er? Att det görs för att avsiktligt blotta er fulhet? Att det görs med flit för att få er att acceptera tuktan och sedan kastas i eldsjön? Jag har aldrig sagt att ni inte har några framtidsutsikter, och än mindre att ni måste förgöras eller drabbas av undergång. Har jag tillkännagett något sådant? Du säger att ni inte har något hopp, men är inte det en slutsats som du själv dragit? Är inte det resultatet av ert eget sätt att tänka? Har dina personliga slutsatser någon betydelse? Om jag säger att du inte är välsignad kommer du garanterat att drabbas av fördärv, och om jag säger att du är välsignad kommer du definitivt inte att förgöras. Jag säger bara att du är en ättling till Moab; jag har inte sagt att du ska förgöras. Det är bara det att Moabs ättlingar har blivit förbannade och är ett släkte av fördärvade människor. Synd nämndes tidigare – är ni inte syndare allesamman? Har inte alla syndare blivit fördärvade av Satan? Trotsar inte alla syndare Gud och gör uppror mot honom? Ska inte de som trotsar Gud drabbas av förbannelse? Måste inte alla syndare utplånas? Men om så är fallet, vilken människa av kött och blod kan då bli frälst? Hur har ni i så fall kunnat överleva fram till idag? Ni har blivit negativa därför att ni är Moabs ättlingar. Räknas inte även ni som människor som är syndare? Hur har ni klarat er fram till idag? När fullkomlighet kommer på tal blir ni glada. När du hört att ni måste genomleva den stora vedermödan, känner du att det gör er ännu mer välsignade. Du tänker att ni kan bli övervinnare efter att ha kommit ut ur vedermödan och att detta dessutom är Guds stora välsignelse och hans stora upphöjelse av er. När Moab kommer på tal blir det tumult bland er. Både vuxna och barn känner obeskrivlig sorg och ni har överhuvudtaget ingen glädje i era hjärtan – ni önskar allesamman att ni aldrig blivit födda. Ni förstår inte hur viktigt det här skedet av arbetet med Moabs ättlingar är; ni vet bara att sträva efter höga positioner och så fort ni upplever att det inte finns något hopp, återfaller ni. När fullkomlighet och framtidsmål kommer på tal känner ni er glada; ni har satt er lit till Gud för att ni ska bli välsignade och ha ett bra mål. Nu känner sig en del människor oroliga vad gäller sin ställning. Eftersom de inte är mycket värda och har låg status har de ingen önskan att försöka bli fullkomnade. Först talades det om fullkomlighet och sedan kom Moabs ättlingar på tal, så människor förnekade den fullkomlighetens väg som tidigare nämnts. Det beror på att ni, från början till slut, aldrig har förstått vikten av detta arbete och inte heller brytt er om dess betydelse. Ni är inte tillräckligt mogna och klarar inte ens den minsta lilla störning. När ni inser att er status är för låg blir ni negativa och förlorar den tillförsikt som behövs för att fortsätta söka. Att uppleva nåd och känna frid är det enda folk betraktar som tecken på tro och de ser sökandet efter välsignelser som grunden för sin tro på Gud. Det är väldigt få människor som försöker lära känna Gud eller förändra sitt sinnelag. Människors tro innebär att de strävar efter att få Gud att ge dem ett passande mål och all den nåd de behöver, att göra honom till sin tjänare, att få honom att upprätthålla en fridfull, vänlig relation med dem så att det aldrig uppstår någon konflikt mellan dem. Deras tro på Gud kräver alltså att han lovar att uppfylla alla deras fordringar och ge dem allt de ber om – i enlighet med de ord de läst i Bibeln: ”Jag skall höra alla era böner”. De förväntar sig att Gud inte ska döma eller ta itu med någon, för han har alltid varit den barmhärtige frälsaren Jesus som alltid och överallt upprätthåller en bra relation med människor. Så här ser deras gudstro ut: Utan att skämmas ställer de krav på Gud och tror att oavsett om de är upproriska eller lydiga så ska han blint ge dem allt de vill ha. De fortsätter hela tiden att ”driva in skulder” av Gud och menar att han ska betala tillbaka utan motstånd – och dessutom betala dubbelt upp; de tror att vare sig Gud har fått något av dem eller inte kan han bara manipuleras av dem och han kan inte styra människor så som han vill, än mindre uppenbara sin visdom och sitt rättfärdiga sinnelag, som varit dolt under många år, närhelst han så önskar och utan deras tillstånd. De bekänner kort och gott sina synder för Gud och tror att Gud helt enkelt ger dem syndernas förlåtelse, att han inte tröttnar på att göra det och att det här kommer att fortsätta i all evighet. De kommenderar honom helt enkelt hit och dit i tron att han kommer att lyda dem, för det står ju i Bibeln att Gud inte kom för att bli betjänad av människor utan för att tjäna dem, och att han är här för att vara deras tjänare. Är det inte så här er tro alltid har sett ut? När ni inte kan få ut något av Gud, då vill ni fly; när det är något ni inte förstår, då blir ni förnärmade och går till och med så långt att ni överöser honom med alla slags smädelser. Ni låter helt enkelt inte Gud ge uttryck för sin visdom och sina underverk tillfullo, utan ni vill bara ha det lugnt och behagligt för stunden. Hittills har den inställning du haft i din gudstro bara bestått av samma gamla synsätt. Om Gud så bara visar dig en aning majestät, blir du olycklig. Inser du nu precis hur mogen du är? Inbilla er inte att ni är alltigenom lojala mot Gud när det i själva verket är så att era tidigare synsätt inte har förändrats. När inget negativt drabbar dig tror du att allt är som det ska och din kärlek till Gud når en höjdpunkt. Men när du drabbas det allra minsta faller du ner i Hades. Är det att vara lojal mot Gud?

Om erövringsverkets sista stadium hade börjat i Israel skulle detta erövringsverk inte ha haft någon mening. Verket är mest betydelsefullt när det utförs i Kina och när det utförs på er. Ni är de mest oansenliga av alla människor, de människor som har lägst status. Ni befinner er på det här samhällets allra lägsta nivå och ni är de som till en början minst av alla erkände Gud. Ni är de människor som har irrat längst bort från Gud och tagit mest skada. Eftersom syftet med det här stadiet endast är att erövra, är det då inte synnerligen passande att ni blivit utvalda att bära det framtida vittnesbördet? Om inte erövringsverkets första steg utfördes på er skulle det bli svårt att gå vidare med det erövringsverk som väntar, för de resultat det följande erövringsverket uppnår kommer att grunda sig på det verk som utförs i dag. Det erövringsverk som pågår nu är bara början på det allomfattande erövringsverket. Ni är den första omgången som ska erövras; ni är representativa för hela den mänsklighet som kommer att erövras. Människor som verkligen besitter kunskap kommer att inse att hela det verk som Gud utför i dag är storartat och att han inte bara låter människor bli medvetna om deras egen upproriskhet utan även avslöjar deras status. Syftet och meningen med hans ord är inte att få människor att tappa modet eller att stjälpa dem. Syftet är att de ska vinna upplysning och frälsning genom hans ord; syftet är att väcka deras ande med hjälp av hans ord. Ända sedan världens skapelse har människan levt under Satans domän och varken vetat eller trott att det finns en Gud. Att dessa människor kan bli inkluderade i Guds väldiga frälsning och storligen upphöjda av honom vittnar sannerligen om Guds kärlek; alla dessa som verkligen förstår kommer att tro på detta. Men hur blir det med dem som inte har någon sådan kunskap? De kommer att säga: ”Åh, Gud säger att vi är ättlingar till Moab; han sa detta med sina egna ord. Kan vi ändå få ett bra slutresultat? Vi är Moabs ättlingar och vi har gjort motstånd mot Gud förr. Gud har kommit för att fördöma oss; ser du inte hur han alltid har dömt oss, från allra första början? Det är så här vi ska tuktas eftersom vi har satt oss upp emot Gud.” Är de här orden sanna? Gud dömer er idag, han tuktar er och fördömer er, men du måste vara medveten om att syftet med fördömandet är att du ska lära känna dig själv. Han fördömer, förbannar, dömer och tuktar dig så att du ska lära känna dig själv, så att ditt sinnelag ska kunna förändras. Han gör det för att du ska inse ditt värde och förstå att alla hans handlingar är rättfärdiga och i överensstämmelse med hans sinnelag och de krav hans verk ställer, att han verkar i överensstämmelse med sin plan för människans frälsning och att han är den rättfärdige Guden som älskar, frälser, dömer och tuktar människan. Om du bara vet att din status är oansenlig, att du är fördärvad och olydig, men inte vet att Gud önskar klargöra sin frälsning genom den dom och tuktan han utför i dig i dag, då finns det ingen möjlighet för dig att få erfarenhet, och än mindre är du kapabel att fortsätta framåt. Gud har inte kommit för att döda eller förstöra utan för att döma, förbanna, tukta och frälsa. Fram till dess att hans sextusenåriga förvaltningsplan når sitt slut – och han uppenbarar utfallet för varje kategori av människor – kommer målet med Guds verk på jorden att vara frälsning; dess enda syfte är att i grunden fullända dem som älskar honom och föra in dem i underkastelse under hans herravälde. Oavsett hur Gud frälser människor sker alltsamman genom att han får dem att göra sig fria från sin gamla sataniska natur; det vill säga, han räddar dem genom att få dem att söka livet. Om de inte gör det, kommer det inte att finnas något sätt för dem att ta emot Guds frälsning. Frälsningen är Guds eget verk, och att söka efter liv är något som människan måste åta sig för att kunna ta emot frälsningen. I människans ögon är frälsning lika med Guds kärlek, och Guds kärlek kan inte vara tuktan, dom och förbannelser; frälsning måste rymma kärlek, medkänsla och dessutom trösterika ord och gränslösa välsignelser. Folk tror att när Gud frälser människor så gör han det genom att beröra dem med sina välsignelser och sin nåd så att de kan ge sitt hjärta till Gud. Han frälser alltså människor genom att röra vid dem. Den sortens frälsning innebär att man ingår ett avtal. Inte förrän Gud lovar människorna hundrafalt tillbaka underkastar de sig hans namn och strävar efter att för hans skull göra det som är gott och förhärliga honom. Det är inte vad Gud har tänkt sig för människan. Gud har kommit för att verka på jorden för att rädda den fördärvade mänskligheten; det är absolut sant. Om det inte vore så, skulle han definitivt inte ha kommit för att utföra sitt verk personligen. Förr innefattade hans frälsningsmetod att han visade den största kärlek och medkänsla, i så hög grad att han gav sitt allt till Satan i utbyte mot hela mänskligheten. Vår tid är inte alls som gångna tider: Den frälsning som skänks er i dag äger rum i de sista dagarna, samtidigt som alla klassificeras efter sin sort; de medel som används för er frälsning är inte kärlek eller medkänsla utan tuktan och dom så att människan ska bli mer grundligt frälst. Det enda ni får ta emot är följaktligen tuktan, dom och obarmhärtiga slag, men ni ska veta att det inte finns ett uns av bestraffning i dessa hjärtlösa slag. Oavsett hur stränga mina ord må vara, så är det enda som drabbar er några få ord som ni kanske uppfattar som extremt hjärtlösa, och oavsett hur arg jag må vara är det fortfarande ord av undervisning som regnar över er och jag har inte för avsikt att skada eller döda er. Är inte allt detta fakta? Ni ska veta att idag syftar allt till er frälsning, oavsett om det handlar om rättfärdigt dömande eller hjärtlös förädling och tuktan. Oavsett om var och en idag klassificeras efter sitt slag eller människans kategorier blottläggs, så är syftet med alla Guds ord och allt han gör att rädda dem som verkligen älskar honom. Den rättfärdiga domen syftar till att luttra människan, och den hjärtlösa förädlingen syftar till att rena henne; de stränga orden och tuktan syftar båda till att luttra henne och sker för frälsningens skull. Dagens frälsningsmetod skiljer sig följaktligen från gångna tiders. I dag bringas ni frälsning genom rättfärdigt dömande och det är ett bra redskap för att klassificera var och en av er efter sitt slag. Obarmhärtig tuktan tjänar dessutom som er största frälsning – och vad har ni att säga när ni står inför denna tuktan och dom? Har ni inte alltid åtnjutit frälsning, från början till slut? Ni har sett Gud i köttet och insett hans allmakt och visdom; därtill har ni gång på gång upplevt slag och fostran. Men har ni inte också mottagit enastående nåd? Är ni inte mer välsignade än alla andra? Den nåd ni erfarit är till och med rikligare än den härlighet och de rikedomar som Salomo njöt av! Tänk efter: Skulle era dagar ha kunnat vara så länge om jag inte hade kommit i avsikt att frälsa er utan för att fördöma och straffa er? Skulle ni syndfulla varelser av kött och blod ha kunnat överleva till idag? Om mitt mål bara hade varit att straffa er, varför skulle jag då ha blivit kött och gett mig in på ett så stort projekt? Skulle jag inte ha kunnat straffa er dödliga varelser bara genom att säga ett enda ord? Hade jag fortfarande varit tvungen att förgöra er efter att avsiktligt ha fördömt er? Tror ni fortfarande inte på dessa mina ord? Hade jag kunnat rädda människan enbart genom kärlek och medlidande? Eller hade jag kunnat använda enbart korsfästelsen för att frälsa människan? Bidrar inte mitt rättfärdiga sinnelag ytterligare till att göra människan fullständigt lydig? Är inte det mer i stånd att frälsa människan helt och hållet?

Mina ord må vara stränga men alla sägs för människans frälsnings skull, eftersom jag bara talar ord och inte straffar människans kött. De här orden får människan att leva i ljuset, att inse att ljuset existerar, att inse att ljuset är dyrbart och att verkligen inse hur gynnsamma dessa ord är för dem liksom att inse att Gud är frälsning. Jag har yttrat många ord av tuktan och dom, men jag har inte låtit er drabbas av det som orden står för. Jag har kommit för att utföra mitt verk och tala mina ord, och mina ord må vara hårda men de är domsord över ert fördärv och er upproriskhet. Mitt syfte med detta är och förblir att rädda människan från Satans domän; jag använder mina ord för att rädda henne. Mitt syfte är inte att skada människan med mina ord. Mina ord är stränga för att mitt verk ska ge resultat. Endast genom detta verk kan människan lära känna sig själv och göra sig fri från sitt upproriska sinnelag. Det viktigaste med ordens verk är att göra det möjligt för människor att omsätta sanningen i praktisk handling när de förstått den, förändra sitt sinnelag och få kunskap om sig själva och om Guds verk. Verket måste utföras med talade ord för att möjliggöra kommunikationen mellan Gud och människa, och endast ord kan förklara sanningen. Att arbeta på det viset är bästa sättet att erövra människan; ingen annan metod än det talade ordet kan ge människan en klarare förståelse av sanningen och Guds verk. I det sista stadiet av sitt verk talar Gud således till människan i syfte att uppenbara för henne alla de sanningar och hemligheter som hon ännu inte förstår och låta henne ta emot den sanna vägen och livet från Gud och därigenom göra hans vilja. Syftet med Guds verk i människan är att göra det möjligt för henne att uppfylla hans vilja och det sker för att hon ska bli frälst. Under den tid då Gud frälser människan utför han därför inte verket med att straffa henne. Medan Gud skänker människan frälsning straffar han inte ondska eller belönar godhet, och inte heller uppenbarar han slutmålet för de olika kategorierna av människor. Det är först när det sista stadiet av hans verk är fullbordat som han utför arbetet med att straffa ondska och belöna godhet, och först då kommer han att avslöja vad slutet blir för alla olika sorters människor. De som straffas kommer att vara dessa som är bokstavligen omöjliga att rädda, medan de som räddas kommer att vara de som har vunnit Guds frälsning under tiden för hans frälsning av människan. Medan Guds frälsningsverk pågår kommer varje människa som kan bli frälst att bli frälst så långt som möjligt, och ingen av dem kommer att förkastas, för syftet med Guds verk är att rädda människan. Alla dessa som är oförmögna att förändra sitt sinnelag under den tid då Gud frälser människan – liksom alla dessa som är oförmögna att underkasta sig Gud helt och hållet – kommer att bli föremål för straff. Detta stadium av verket – ordens verk – kommer att uppenbara för människorna alla de möjligheter och hemligheter som de inte förstår, så att de kan förstå Guds vilja och vad Gud kräver av dem, och så att de kan ha de förutsättningar som krävs för att omsätta Guds ord i handling och förändra sitt sinnelag. Gud utför sitt verk enbart med hjälp av ord och straffar inte folk för att de är lite upproriska; nu är nämligen frälsningsverkets tid. Om alla som agerar upproriskt straffades skulle ingen ha möjlighet att bli frälst; alla skulle straffas och falla ner i Hades. Syftet med att döma människorna med ord är att låta dem lära känna sig själva och underkasta sig Gud, inte att straffa dem med denna dom. Under den tid då ordens verk pågår kommer många människor att blotta sin upproriskhet och sitt trots liksom sin olydnad mot den inkarnerade Guden. Likväl kommer Gud inte att straffa alla dessa människor, utan han kommer bara att kasta bort dem som är alltigenom fördärvade och inte kan räddas. Han kommer att överlämna deras kött till Satan och, i några få fall, göra slut på deras kött. De som återstår kommer att fortsätta att följa och uppleva hur de blir åtgärdade och beskurna. Om dessa människor, medan de följer, fortfarande inte kan acceptera att bli åtgärdade och beskurna utan blir mer och mer degenererade, kommer de att ha förlorat sin möjlighet till frälsning. Varje människa som har accepterat att erövras av Guds ord kommer att ha rikliga tillfällen att bli frälst; Guds frälsning av var och en av dessa människor kommer att visa hans oerhörda mildhet. De kommer med andra ord att visas den största tolerans. Så länge människor vänder tillbaka från den felaktiga vägen, och så länge de kan ångra sig, kommer Gud att ge dem möjligheter att vinna hans frälsning. Första gången människor gör uppror mot Gud har han ingen åstundan att döda dem, utan tvärtom gör han allt han kan för att rädda dem. Om någon verkligen inte har något utrymme för frälsning kommer Gud att förkasta honom. Skälet till att Gud dröjer med att straffa vissa människor är att han önskar rädda alla som kan räddas. Han dömer, upplyser och vägleder människor enbart med ord och använder inte en spira för att slå ihjäl dem. Syftet och meningen med verkets sista stadium är att skänka människor frälsning med hjälp av ord.