Vi välkomnar alla sanningssökare att ta kontakt med oss.

Ordet framträder i köttet

Rena färger

Teman

Typsnitt

Typsnittsstorlek

Radavstånd

Sidbredd

0 resultat

Inga resultat hittades

Framgång eller misslyckande beror på vilken vägmänniskan går

De flesta människor tror på Gud för sitt framtida slutmåls skull eller för stundens nöje. De som inte har genomgått några åtgärder tror på Gud för att få träda in i himlen, för att få belöningar. De tror inte på Gud för att bli fullkomliggjorda eller för att göra vad som är deras plikt i egenskap av Guds skapelser. De flesta människor tror alltså inte på Gud i syfte att fullgöra sina skyldigheter eller för att göra sin plikt. Det är sällan folk tror på Gud för att få leva ett meningsfullt liv, och ingen menar att eftersom människan lever så ska hon älska Gud därför att det är himlens lag och jordens princip att göra det, och därför att det är människans naturliga kall. Så även om alla människor strävar efter sina egna mål, är målsättningen för deras strävan liksom deras motivation densamma, och inte bara det, utan för de flesta av dem är föremålen för deras dyrkan i stort sett desamma. Under de senaste tusentals åren har många troende dött, och många har dött och fötts igen. Det är inte bara en eller två individer som söker efter Gud, och inte ens ett eller två tusen, och likväl strävar de flesta av dessa människor för sina egna utsikters eller strålande framtidshopps skull. De som är hängivna Kristus är sällsynta. Många hängivna troende har ändå dött insnärjda i sina egna nät, och antalet människor som har varit segerrika är dessutom ynkligt litet. Än idag vet de inte varför folk misslyckas eller vad som är hemligheten med deras seger. De som är fullt upptagna med att söka efter Kristus har ännu inte upplevt sitt ögonblick av plötslig insikt; de har inte gått till botten med dessa hemligheter därför att de helt enkelt inte vet. Fastän de anstränger sig flitigt i sin strävan går de inte framgångens väg utan samma misslyckandets väg som deras föregångare en gång gick. Innebär inte det att hur mycket de än söker så går de den väg som leder till mörker? Är det inte bitter frukt de skördar? Det är svårt nog att förutsäga om de människor som försöker efterlikna dessa som lyckades i gångna tider slutligen kommer att möta framgång eller olycka. Hur mycket sämre är då inte oddsen för de människor som söker genom att gå i deras fotspår som misslyckades? Löper de inte ännu större risk att misslyckas? Vad har den väg de vandrar för värde? Ödslar de inte bort sin tid? Oavsett om folk lyckas eller misslyckas i sin strävan finns det kort sagt en anledning till att de gör det, och det är inte så att deras framgång eller misslyckade bestäms av att de söker precis som de behagar.

Det mest grundläggande kravet när det gäller människans tro på Gud är att hon har ett uppriktigt hjärta och att hon engagerar sig fullkomligt och verkligen lyder. Vad som är svårast för människan är att ge hela sitt liv i utbyte mot sann tro, som kan göra det möjligt för henne att vinna hela sanningen och fullgöra sin plikt som en Guds skapelse. Detta är vad som är ouppnåeligt för dem som misslyckas, och det är ännu mer ouppnåeligt för dessa som inte kan finna Kristus. Eftersom människan inte är bra på att hänge sig helt och hållet åt Gud, eftersom hon inte är villig att göra sin plikt gentemot Skaparen, eftersom hon har sett sanningen men undviker den och går sin egen väg, eftersom hon alltid söker genom att gå samma väg som dessa som misslyckats, eftersom hon alltid trotsar himlen, misslyckas hon alltid, låter sig alltid luras av Satans knep och snärjs i sitt eget nät. Eftersom människan inte känner Kristus, eftersom hon inte är expert på att förstå och uppleva sanningen, eftersom hon är alltför vördnadsfull mot Paulus och alltför lysten på himlen, eftersom hon alltid kräver att Kristus ska lyda henne och kommenderar Gud, är dessa stora personligheter och dessa som har upplevt världens växlingar fortfarande dödliga och dör fortfarande mitt under Guds pågående tuktan. Det enda jag kan säga om sådana människor är att de dör en tragisk död och att konsekvensen för dem – deras död – inte är utan berättigande. Är inte deras misslyckande ännu mer oacceptabelt för himlens lag? Sanningen kommer från människans värld, men sanningen bland människorna förs vidare av Kristus. Den har sitt ursprung i Kristus, alltså i Gud själv, och detta är något som människan inte är kapabel till. Men Kristus skänker bara sanningen; han kommer inte för att besluta om människan ska nå framgång i sin strävan efter sanningen. Därav följer alltså att framgång eller misslyckande i sanningen beror helt och hållet på människans strävan. Huruvida hon lyckas eller misslyckas i sanningen har aldrig haft något med Kristus att göra utan avgörs tvärtom av hennes strävan. Man kan inte lasta Gud för människans slutliga öde och hennes framgång eller misslyckande, så att det bli Gud själv som bär skulden för det, för det här är inte något som berör Gud själv utan det är direkt relaterat till den plikt som Guds skapelser har att göra. De flesta människor har lite kunskap om Paulus och Petrus strävan och slutmål, och likväl känner folk inte till mer än Petrus och Paulus slutliga öde och vet inget om hemligheten bakom Petrus framgångar eller de bristfälligheter som ledde till Paulus misslyckande. Så om ni är fullkomligt oförmögna att genomskåda själva kärnan i deras strävan, då kommer de flesta av er ändå att misslyckas i er egen strävan, och även om några få av er kommer att lyckas kommer de ändå inte att vara Petrus jämlikar. Om vägen för din strävan är den rätta, då har du hopp om framgång: om den väg du går i din strävan efter sanningen är fel väg, då kommer du aldrig att kunna nå framgång utan kommer att gå samma öde till mötes som Paulus.

Petrus var en människa som blev fullkomliggjord. Först efter att ha vunnit en ren kärlek till Gud genom att uppleva tuktan och dom blev han tillfullo fullkomliggjord; den väg han gick var vägen till fullkomning. Petrus gick alltså den rätta vägen från första början, och hans motivation för att tro på Gud var den rätta. Därför blev han fullkomliggjord och han vandrade på en ny väg* som människan aldrig tidigare beträtt. Men den väg som Paulus hade gått sedan begynnelsen var en väg av motstånd mot Kristus, och det var enbart på grund av att den helige Ande önskade använda honom i sitt verk och dra nytta av hans begåvning och alla hans meriter som han arbetade för Kristus i flera decennier. Han var bara en person som användes av den helige Ande, och han användes inte på grund av att Jesus såg positivt på hans mänsklighet, utan på grund av sin begåvning. Han kunde arbeta för Jesus därför att han slogs till marken, inte därför att han gärna gjorde det. Han kunde utföra detta arbete tack vare den helige Andes upplysning och vägledning, och det arbete han utförde representerade inte på något vis hans strävan eller hans mänsklighet. Paulus verk var en tjänares verk – han arbetade alltså som en apostel. Men Petrus var annorlunda: Han bedrev också en del verksamhet; den var inte lika omfattande som Paulus verksamhet, men han verkade aktivt samtidigt som han arbetade på sitt eget inträde, och hans verksamhet skilde sig från den som Paulus bedrev. Petrus arbete innebar att han gjorde det som en Guds skapelse är förpliktad att göra. Han var inte verksam som apostel, utan han arbetade medan han strävade efter kärleken till Gud. Även Paulus arbete omfattade hans personliga strävan. Han strävade inte av något annat skäl än sina förhoppningar för framtiden och sin önskan om ett bra slutmål. Han accepterade ingen förädling under sin verksamhet, och inte heller beskärning och hantering. Han trodde att om bara det arbete han utförde tillfredsställde Guds önskemål, och allt han gjorde behagade Gud, så väntade honom en belöning till slut. Hans verksamhet rymde inga personliga upplevelser – alltsamman var ett självändamål och det utfördes inte under en samtidig strävan efter förändring. Hela hans verksamhet var en affärsuppgörelse, där fanns inget av den plikt eller underkastelse som åligger en Guds skapelse. Paulus gamla sinnelag genomgick ingen förändring under hans verksamhet. Hans arbete handlade bara om att tjäna andra och kunde inte åstadkomma förändringar i hans sinnelag. Paulus började bedriva sin verksamhet omedelbart utan att vare sig ha fullkomnats eller åtgärdats och vad som drev honom var lönen. Petrus var annorlunda: Han var en människa som beskurits, åtgärdats och förädlats. Målet och drivkraften bakom Petrus arbete skilde sig diametralt från Paulus. Även om Petrus inte bedrev så omfattande verksamhet, genomgick hans sinnelag många förändringar och vad han eftersträvade var sanningen och verklig förändring. Han arbetade inte bara för arbetets egen skull. Även om Paulus arbetade mycket var alltsamman den helige Andes verk, och även om Paulus samarbetade i denna verksamhet upplevde han den inte. Att Petrus arbetade mycket mindre berodde enbart på att den helige Ande inte arbetade så mycket genom honom. Det var inte omfattningen av deras verksamhet som avgjorde huruvida de fulländades; en av dem strävade i syfte att bli belönad, medan den andra gjorde det i syfte att uppnå en total kärlek till Gud och fullgöra sin plikt som en Guds skapelse, och han gjorde det i så hög grad att han kunde leva ut en härlig gestalt i syfte att uppfylla Guds önskan. De var olika till sitt yttre och även deras inre väsen skilde sig. Man kan inte avgöra vem av dem som fullkomnades genom att se på hur mycket de arbetade. Petrus strävade efter att leva ut sinnebilden av en som älskar Gud, att bli någon som lydde Gud, att bli någon som accepterade att åtgärdas och beskäras, och att bli någon som fullgjorde sin plikt som en Guds skapelse. Han kunde viga sig åt Gud, lägga hela sin person i Guds händer och lyda honom intill döden. Det var vad han beslutat sig för att göra och det var också vad han gjorde. Det här är den grundläggande orsaken till att hans slut blev ett annat än Paulus. Det verk som den helige Ande utförde i Petrus var att göra honom fullkomlig, och det verk som den helige Ande utförde i Paulus var att använda honom. Orsaken var att de hade olika natur och olika uppfattning om strävan. Den helige Ande var verksam i båda. Petrus tillämpade detta verk på sig själv och lät även andra få del av det; Paulus försåg däremot andra med hela den helige Andes verk och fick inte själv ut något av det. Därför var förändringarna i Paulus nästan obefintliga även sedan han erfarit den helige Andes verk under så många år. Han var fortfarande kvar nästan helt i sitt naturliga tillstånd och han var fortfarande samma Paulus som förr. Enda skillnaden var att han efter att ha utstått många års strapatsrik verksamhet hade lärt sig att ”arbeta” och lärt sig att hålla ut, men hans gamla natur – hans synnerligen tävlingsinriktade och vinningslystna natur – fanns kvar. Fastän han arbetat så många år var han inte medveten om sitt fördärvade sinnelag. Han hade inte gjort sig av med sitt gamla sinnelag och det syntes tydligt i hans verksamhet. Han hade bara fått mer arbetserfarenhet, men enbart denna lilla erfarenhet kunde inte förändra honom och förändra hans syn på tillvaron eller vikten av hans strävan. Fastän han arbetade många år för Kristus och aldrig mer förföljde Herren Jesus, skedde det ingen förändring i hans hjärta vad gällde hans kunskap om Gud. Det betyder att han inte arbetade för att ägna sig helt åt Gud, utan tvärtom drevs han att arbeta för sin framtida slutmåls skull. I början förföljde han nämligen Kristus och underkastade sig inte Kristus; han var till sin natur en rebell som medvetet satte sig upp mot Kristus och inte hade någon kunskap om den helige Andes verk. När hans verksamhet närmade sig sitt slut hade han fortfarande ingen kännedom om den helige Andes arbete, utan handlade bara på eget initiativ enligt sin egen karaktär utan att bry sig det minsta om den helige Andes vilja. Därför var hans natur fientligt inställd till Kristus och lydde inte sanningen. Hur skulle en sådan person, som hade övergetts av den helige Andes verk, som inte kände till den helige Andes verk och som dessutom motarbetade Kristus, kunna bli frälst? Huruvida människan kan bli frälst beror inte på hur mycket arbete hon utför eller hur mycket hon engagerar sig, utan av huruvida hon känner till den helige Andes verk, huruvida hon kan omsätta sanningen i praktiken och huruvida hennes åsikter angående strävan stämmer med sanningen.

Även om naturliga uppenbarelser ägde rum efter det att Petrus börjat följa Jesus, var han ända från första början till sin natur en människa som var villig att underkasta sig den helige Ande och söka efter Kristus. Hans lydnad mot den helige Ande var äkta: Han var inte ute efter pengar och berömmelse, utan han drevs av lydnad mot sanningen. Även om Petrus vid tre tillfällen förnekade att han kände Kristus, och även om han frestade Herren Jesus, hade dessa obetydliga mänskliga svagheter inget med hans natur att göra, de påverkade inte hans framtida strävan och kan inte ses som något övertygande bevis för att hans frestande av Jesus var en antikrists handling. Normal mänsklig svaghet är något alla världens människor delar – förväntar du dig att Petrus skulle vara annorlunda? Har inte folk vissa åsikter om Petrus på grund av att han gjorde flera dumma misstag? Och dyrkar inte folk Paulus på grund av allt arbete han gjorde och alla brev han skrev? Hur skulle människan kunna blicka in i människans innersta väsen? Visst kan väl de som verkligen har förnuft se något som är så obetydligt? Även om Petrus många år av smärtsamma upplevelser inte finns dokumenterade i Bibeln, är det inget bevis för att Petrus inte hade verkliga upplevelser eller att Petrus inte gjordes fullkomlig. Hur kan människan förstå Guds verk helt och fullt? Det var inte Jesus som personligen valde ut texterna i Bibeln, utan de sammanställdes av senare generationer. Innebär då inte det att allt som finns nedtecknat i Bibeln valdes ut med utgångspunkt från människors uppfattningar? Dessutom framgår det inte uttryckligen i breven hur Petrus och Paulus liv slutade, så människor bedömer Petrus och Paulus med utgångspunkt från sina egna uppfattningar och sina egna preferenser. Och eftersom Paulus uträttade så mycket, eftersom hans ”bidrag” var så stort, vann han massornas förtroende. Koncentrerar sig inte människan enbart på det ytligare? Hur skulle människan kunna blicka in och se människans innersta väsen? Och med tanke på att Paulus har varit föremål för dyrkan i tusentals år – vem skulle våga drista sig till att förneka hans insats? Petrus var bara en fiskare, så hur skulle hans bidrag kunna vara lika stort som Paulus? Om man ser till vad de bidrog med så borde Paulus ha blivit belönad snarare än Petrus, och det borde ha varit han som var bäst kvalificerad att vinna Guds gillande. Vem hade kunnat föreställa sig att Guds behandling av Paulus bara skulle innebära att han fick honom att arbeta med sina olika gåvor, medan han däremot gjorde Petrus fullkomlig. Det är absolut inte så att Herren Jesus hade gjort upp planer för Petrus och Paulus från allra första början. Tvärtom var det deras medfödda natur som avgjorde om de skulle fullkomnas eller sättas i arbete. Men vad folk ser är alltså bara människans synliga insatser, den väg hon strävar från början samt drivkraften bakom hennes strävan. Folk bedömer en människa utifrån sina åsikter, men en människas slutliga öde avgörs inte utifrån hennes yttre egenskaper. Därför säger jag att om den väg du tar från början är framgångens väg, och om din syn på strävan är den rätta från början, då är du som Petrus; om den väg du går är misslyckandets väg, då spelar det ingen roll vilket pris du betalar utan ditt slutliga öde blir ändå detsamma som Paulus. I vilket fall som helst är det inte din hängivenhet eller det pris du betalar som bestämmer ditt slutmål och huruvida du lyckas eller misslyckas, utan det avgörande är om den väg du söker är den rätta eller inte. Petrus och Paulus innersta väsen var olika, liksom deras målsättningar; det här kan ingen människa upptäcka, utan det är bara Gud som kan känna dem helt och fullt. Vad Gud ser är nämligen människans essens, medan människan själv inte vet någonting om sitt eget innersta väsen. Människan kan inte se en individs innersta väsen eller verkliga mognad, och följaktligen kan hon inte fastställa orsakerna till Paulus och Petrus misslyckande respektive framgång. Att de flesta dyrkar Paulus och inte Petrus beror på att Paulus användes för att verka offentligt, och denna verksamhet kan människan se och därför erkänner hon Paulus ”prestationer”. Petrus upplevelser är däremot osynliga för människan, och det han sökte är ouppnåeligt för människan, och därför är hon inte intresserad av Petrus.

Petrus fullkomnades genom att uppleva hantering och förädling. Han sa: ”Jag måste alltid tillgodose Guds önskemål. Vad jag än gör strävar jag bara efter att uppfylla Guds önskan, och vare sig jag tuktas eller döms gör jag det ändå med glädje.” Petrus gav sitt allt till Gud och det enda syftet med hans arbete, ord och hela liv var att älska Gud. Han var en människa som strävade efter helighet och ju mer han upplevde desto mer växte den kärlek till Gud som han hyste djupt inne i sitt hjärta. Paulus gjorde däremot bara ett yttre arbete, och även om han också slet hårt gjorde han det för att nå ett bra resultat och få en belöning. Om han hade vetat att han inte skulle få någon belöning skulle han ha gett upp sin verksamhet. Det viktiga för Petrus var den sanna kärlek han hade i sitt hjärta och det som var genomförbart och kunde uppnås. Han brydde sig inte om huruvida han skulle få någon lön, utan huruvida hans sinnelag skulle kunna förändras. Det viktiga för Paulus var att arbeta ännu hårdare, det viktiga för honom var utåtriktat arbete och engagemang liksom de lärosatser som vanligt folk inte upplevde. Han var inte ett dugg intresserad av inre förändringar eller av att verkligen älska Gud. Petrus upplevelser syftade till att uppnå sann kärlek till Gud och sann kunskap om honom. De syftade till att skapa en närmare relation till Gud och ett praktiskt utlevande. Paulus gjorde sitt arbete därför att Jesus anförtrott honom det och för att få det han längtade efter, men det hade inget att göra med hans kunskap om sig själv och om Gud. Han arbetade uteslutande för att undgå tuktan och dom. Vad Petrus sökte var ren kärlek, och vad Paulus sökte var rättfärdighetens segerkrans. Petrus upplevde den helige Andes verk under många år och hade såväl praktisk kunskap om Kristus som en grundlig kunskap om sig själv. Och därför var hans kärlek till Gud ren. Många år av förädling hade lyft hans kunskap om Jesus och livet, hans kärlek var förbehållslös, en spontan kärlek, och han bad inte om något i gengäld och hoppades inte heller på några förmåner. Paulus arbetade i många år, men han besatt inte någon större kunskap om Kristus och hans kunskap om sig själv var också beklagansvärt liten. Han hyste helt enkelt inte någon kärlek till Kristus, och han utförde sitt arbete och löpte sitt lopp för att vinna den slutliga segerkransen. Vad han sökte var den finaste kransen, inte den renaste kärleken. Han sökte inte aktivt utan passivt; han gjorde inte sin plikt utan drevs framåt i sitt arbete sedan den helige Andes verk gripit tag i honom. Följaktligen visar inte hans verksamhet att han var en kvalificerad Guds skapelse; det var Petrus som var en kvalificerad Guds skapelse som gjorde vad som ålåg honom. Människan tänker att alla dessa som arbetar för Gud bör få en belöning, och det tas för givet att ju mer man bidrar med desto mer ska man vinna Guds gillande. Människans uppfattning är i själva verket affärsmässig och hon söker inte aktivt göra sin plikt som en Guds skapelse. För Gud är det så att ju mer folk söker att verkligen älska honom och lyda honom fullkomligt, vilket också innebär att de söker göra sin plikt som hans skapelser, desto mer kan de vinna hans gillande. Guds ståndpunkt är att kräva att människan återtar sin ursprungliga plikt och status. Människan är en varelse som skapats av Gud och därför ska hon inte överskrida sina befogenheter genom att ställa några som helst krav på Gud, utan enbart göra sin plikt som en Guds skapelse. Paulus och Petrus slutmål bestämdes utifrån huruvida de kunde göra sin plikt som Guds skapelser och inte utifrån storleken på deras insatser; deras slutmål bestämdes utifrån vad de sökte från början, inte utifrån hur mycket de arbetade eller hur andra människor bedömde dem. Att söka att aktivt göra sin plikt som en Guds skapelse är vägen till framgång; att söka den väg som består av sann kärlek till Gud är den mest rätta vägen; att söka förändra sitt gamla sinnelag och söka ren kärlek till Gud är vägen till framgång. Denna väg till framgång är den väg som innebär ett återtagande av den ursprungliga plikt och det ursprungliga framträdande som åligger en Guds skapelse. Det är återtagandets väg och det är även målsättningen för hela Guds verk från början till slut. Om människans strävan fläckas av personliga omåttliga krav och irrationella begär kommer inte effekten att bli några förändringar i människans sinnelag. Det här strider mot återtagningsarbetet. Det är definitivt inte något arbete som utförs av den helige Ande och därför står det klart att verksamhet av detta slag inte godkänns av Gud. Vad är det för mening med en strävan som inte är godkänd Gud?

Det arbete som Paulus utförde visades upp för människan, men vad det gällde hur ren hans kärlek till Gud var och hur mycket han älskade Gud i sitt hjärtas djup så är det något människan inte kan se. Människan kan bara se det arbete han utförde, och av det vet man att han med säkerhet användes av den helige Ande. Följaktligen tänker människan att Paulus var bättre än Petrus, att hans verk var större i och med att han kunde sörja för församlingarna. Petrus såg bara till sina personliga upplevelser och vann inte mer än ett fåtal människor under sin tillfälliga verksamhet. Det finns bara ett fåtal mindre kända brev från honom, men vem vet hur stor kärleken till Gud var i djupet av hans hjärta? Paulus arbetade för Gud dag ut och dag in. Så länge det fanns arbete att göra gjorde han det. Han tänkte att på det viset skulle han kunna vinna kransen och behaga Gud, men han sökte inte efter möjligheter att förändra sig själv genom sin verksamhet. Allt i Petrus liv som inte uppfyllde Guds önskan fick honom att känna sig illa till mods. Om det inte tillfredsställde Guds önskan kände han sig ångerfull och letade efter ett lämpligt sätt att försöka behaga Guds hjärta. Även när det gällde de minsta och mest betydelselösa sidorna av hans liv krävde han av sig själv att han måste uppfylla Guds önskan. Han var inte mindre fordrande när det gällde sitt gamla sinnelag, och han var alltid rigorös i sina krav på sig själv att tränga djupare in i sanningen. Paulus var bara ute efter ytlig ryktbarhet och status. Han sökte briljera inför människor och försökte inte göra några djupare framsteg i sitt inträde i livet. Vad han intresserade sig för var lärosatser, inte verklighet. En del människor säger: ”Paulus arbetade så mycket för Gud — varför mindes inte Gud honom? Petrus arbetade bara lite för Gud och bidrog inte i någon större utsträckning till församlingarna, så varför blev han fullkomliggjord?” Petrus älskade Gud till en viss grad, vilket var vad Gud krävde; endast sådana människor bär vittnesbörd. Och Paulus då? Hur mycket älskade han Gud? Vet du? Varför arbetade Paulus? Och varför arbetade Petrus? Petrus gjorde inte så mycket, men vet du vad som fanns djupt inne i hans hjärta? Paulus arbete gick ut på att sörja för församlingarna och stötta församlingarna. Vad Petrus upplevde var förändringar i sitt livssinnelag; han upplevde kärleken till Gud. Nu när du vet skillnaderna i deras inre väsen kan du se vem som i sista änden verkligen trodde på Gud och vem som inte gjorde det. En av dem älskade verkligen Gud medan den andre inte gjorde det; en genomgick förändringar i sitt sinnelag och det gjorde inte den andre; en tjänade ödmjukt och uppmärksammades inte så lätt av folk, medan den andre dyrkades av människor och var en stor personlighet; en av dem sökte helighet, men det gjorde inte den andre och även om han inte var oren besatt han inte ren kärlek; den ene besatt sann mänsklighet, men inte den andre; den ene var fylld av känslan av att vara en Guds skapelse, men inte den andre. Detta är skillnaderna i Paulus och Petrus inre väsen. Den väg som Petrus gick var framgångens väg, som också var den väg som ledde till återtagande av normal mänsklighet och av den plikt som åligger en Guds skapelse. Petrus representerar alla dessa som är framgångsrika. Den väg Paulus gick var misslyckandets väg och han står för alla dessa som bara underkastar sig och offrar sig ytligt men inte hyser någon äkta kärlek till Gud. Paulus representerar alla dessa som inte äger sanningen. I sin tro på Gud sökte Petrus tillfredsställa Gud i alla avseenden och han försökte lyda allt som kom från Gud. Utan minsta klagan kunde han acceptera att tuktas och dömas liksom att förädlas, prövas och sakna mycket i sitt liv — inget av detta kunde förändra hans kärlek till Gud. Var inte detta den ultimata gudskärleken? Var inte detta att göra en Guds skapelses plikt? Vare sig det gäller tuktan, dom eller prövning så kan du alltid vara lydig intill döden, och det är vad en Guds skapelse har att uppnå, det är renheten i kärleken till Gud. Om människan kan uppnå detta är hon en kvalificerad Guds skapelse och det finns inget som uppfyller Skaparens önskan mer. Föreställ dig att du är kapabel att arbeta för Gud, men du lyder honom inte och du är oförmögen att verkligen älska honom. Inte nog med att du då inte har gjort din plikt som en Guds skapelse, utan dessutom kommer du att fördömas av Gud därför att du är en person som inte besitter sanningen, som är oförmögen att lyda Gud och som är olydig mot honom. Du bryr dig bara om att arbeta för Gud och är inte intresserad av att omsätta sanningen i praktisk handling eller att lära känna dig själv. Du varken förstår eller känner Skaparen, och du varken lyder eller älskar honom. Du är en människa som är olydig mot Gud av födseln, och Gud älskar inte sådana människor.

Somliga människor säger:”Paulus gjorde ett ofantligt stort arbete, och han tog på sig ett stort ansvar för församlingarna och bidrog med så mycket till dem. Paulus tretton brev vidmakthöll 2000 år av nådens tidsålder och överträffas bara av de fyra evangelierna. Vem kan jämföras med honom? Ingen kan uttolka Johannes uppenbarelse medan Paulus brev ger liv, och det arbete han utförde var till gagn för församlingarna. Vem förutom han hade kunnat åstadkomma något sådant? Och vad gjorde Petrus för arbete?” När människan värderar andra gör hon det med utgångspunkt från vad de bidragit med. När Gud värderar människan gör han det med utgångspunkt från hennes natur. Bland dessa som söker liv var Paulus en person som inte var medveten om sitt eget väsen. Han var sannerligen varken ödmjuk eller lydig och inte heller medveten om sitt eget väsen som stod i opposition till Gud. Han var alltså en människa som inte hade genomgått detaljerade upplevelser, en människa som inte omsatte sanningen i praktisk handling. Petrus var annorlunda. Han var medveten om sina brister, sina svagheter och sitt fördärvade sinnelag som en Guds skapelse, och därmed hade han en väg av praktiskt handlande genom vilken han kunde förändra sitt sinnelag; han var inte en av dem som bara hade lärosatser och inte ägde någon verklighet. Dessa som förändras är nya människor som har blivit frälsta, de är sådana som är kvalificerade i att eftersträva sanningen. Folk som inte förändras tillhör den kategorin som är naturligt föråldrade; de är sådana som inte har blivit frälsta, alltså sådana som Gud avskyr och förkastar. Gud kommer inte att minnas dem oavsett hur stor deras arbetsinsats är. När du jämför detta med din egen strävan bör det vara uppenbart huruvida du när det kommer till kritan är samma sorts människa som Petrus eller Paulus. Om det fortfarande inte finns någon sanning i vad du söker, och om du fortfarande är lika arrogant och förmäten som Paulus och fortfarande lika munvig och skrytsam som han, då är du utan tvivel en degenererad individ som misslyckas. Om du söker på samma sätt som Petrus, om du söker praktiska handlingar och sanna förändringar, om du inte är arrogant eller egensinnig utan söker göra din plikt, då kommer du att bli en Guds skapelse som kan segra. Paulus var inte medveten om sitt eget inre väsen eller fördärv, och än mindre var han medveten om sin egen olydnad. Han nämnde aldrig sitt avskyvärda trots mot Kristus och han var inte heller särskilt ångerfull. Han presenterade bara en kortfattad förklaring och innerst inne i sitt hjärta underkastade han sig aldrig Gud helt och hållet. Även om han föll till marken på vägen till Damaskus, blickade han aldrig djupt in i sig själv. Han var nöjd bara med att fortsätta arbeta och betraktade inte att att lära känna sig själv och förändra sitt gamla sinnelag som det viktigaste. Han var nöjd med att bara förkunna sanningen, med att sörja för andra för att lindra sitt eget samvete, och med att inte längre förfölja Jesu lärjungar och på så sätt trösta sig själv och förlåta sig själv för sina gamla synder. Det mål han strävade efter var inget mer än en framtida krans och förgängligt arbete, det mål han strävade efter var nåd i överflöd. Han sökte inte tillräcklig sanning, och inte heller försökte han tränga djupare in i en sanning som han tidigare inte förstått. Hans självkännedom kan följaktligen sägas vara oriktig och han accepterade inte tuktan eller dom. Att han kunde arbeta betyder inte att han hade någon kunskap om sin egen natur eller sitt inre väsen; hans fokus låg enbart på yttre seder och bruk. Vad han strävade efter var vidare inte förändring utan kunskap. Hans arbete var helt och hållet resultatet av att Jesus uppenbarat sig för honom på vägen till Damaskus. Det var inte något som han själv bestämt sig för från början, och inte heller var det verksamhet som ägde rum efter det att han accepterat beskärning av sitt gamla sinnelag. Oavsett hur han arbetade förändrades inte hans gamla sinnelag, och därför innebar inte hans arbete någon gottgörelse för hans gamla synder utan spelade bara en viss roll för den tidens församlingar. För en människa som han, vars gamla sinnelag inte förändrades — alltså en människa som inte vann frälsning och i än högre grad saknade sanningen — var absolut oförmögen att bli en av dessa som accepterades av Herren Jesus. Han var inte en person som var fylld av kärlek till och vördnad för Jesus Kristus, inte heller var han en person som var duktig på att söka sanningen, och än mindre var han en person som sökte lära känna inkarnationens hemlighet. Han var bara en människa som var skicklig på spetsfundigheter och inte skulle ge vika för någon som stod över honom eller som hade sanningen. Han avundades människor eller sanningar som gick emot honom eller var fientligt inställda till honom, och föredrog begåvade människor som visade upp en imponerande personlighet och var i besittning av gedigna kunskaper. Han tyckte inte om att umgås med fattiga människor som sökte den sanna vägen och bara intresserade sig för sanningen, utan befattade sig i stället med äldre personer i religiösa organisationer som bara talade om doktriner och hade kunskap i överflöd. Han hyste ingen kärlek till den helige Andes nya verk och brydde sig inte om rörelsen med den helige Andes nya verk. I stället gynnade han dessa regler och lärosatser som var högre än allmänna sanningar. Hans innersta väsen och allt det han sökte gör att han inte förtjänar att kallas en kristen som strävade efter sanningen, och än mindre en trogen tjänare i Guds hus, för han var alldeles för skenhelig och olydig. Även om han är känd som en Herren Jesu tjänare var han inte alls lämpad att träda in genom himmelrikets port, för hans handlande från början till slut kan inte kallas rättfärdigt. Han kan bara ses som en hycklare som handlade orättfärdigt men samtidigt verkade för Kristus. Även om han inte kan kallas ond, kan man med fog kalla honom för en människa som handlade orättfärdigt. Han arbetade hårt, men han ska inte bedömas utifrån mängden arbete han utförde, utan enbart utifrån dess kvalitet och substans. Endast på det viset är det möjligt att komma till klarhet med den här saken. Han tänkte alltid: ”Jag är kapabel att arbeta; jag är tar hänsyn till Herrens börda och ingen annan, och ingen ångrar sig så djupt som jag och jag har sett det stora ljuset och därför är min ånger djupare än någon annans.” Det här var vad han tänkte i sitt hjärta på den tiden. Mot slutet av sin verksamhet sa Paulus: ”Jag har utkämpat kampen, jag har avslutat mitt lopp och nu väntar mig en rättfärdighetens krans.” Hans kamp, arbete och lopp gick helt och hållet ut på att vinna rättfärdighetens segerkrans, och han kämpade sig inte aktivt framåt. Även om han inte var oengagerad i sin verksamhet kan man säga att han utförde sitt arbete enbart i syfte att kompensera sina misstag och tysta sitt samvetes anklagelser. Han hoppades bara på att bli klar med sitt arbete, få avsluta sitt lopp och utkämpa sin kamp så snart som möjligt, för desto snabbare skulle han kunna få sin efterlängtade rättfärdighetens krans. Vad han längtade efter var inte att möta Herren Jesus med sina erfarenheter och sin sanna kunskap, utan att avsluta sitt arbete så snart som möjligt så att han när han mötte Herren Jesus skulle kunna få den lön han förtjänat genom sitt arbete. Han använde sin verksamhet för att trösta sig själv och för att kunna få en framtida segerkrans i utbyte. Vad han sökte var inte sanningen eller Gud utan enbart segerkransen. Hur kan en sådan strävan hålla måttet? Hans motivation, hans arbete, det pris han betalade och alla hans ansträngningar — alltsamman var genomsyrat av hans underbara fantasier och han arbetade helt och hållet med utgångpunkt från sina egna önskningar. I hela hans verk fanns det inte den minsta villighet i det pris han betalade; han var bara sysselsatt med att göra en affär. Hans arbetade inte med glädje för att fullgöra sin plikt, utan han arbetade med glädje för att kunna genomföra affärstransaktionen. Har den sortens ansträngningar något värde? Vem skulle prisa hans orena ansträngningar? Vem har något intresse av sådana ansträngningar? Hans verksamhet var full av framtidsdrömmar, full av underbara planer och innehöll inget sätt att förändra det mänskliga sinnelaget. Så mycket av hans godhet var falsk; hans arbete gav inte liv och höviskheten var hyckleri; det handlade om en affärsuppgörelse. Hur kan ett sådant arbete föra människan till vägen som innebär att hon återtar sin ursprungliga plikt?

Allt som Petrus sökte var i samklang med Guds hjärta. Han sökte att tillgodose vad Gud begärde och oavsett lidande och motgångar var han villig att uppfylla Guds önskan. För den som tror på Gud finns ingen viktigare strävan. Vad Paulus sökte fläckades av hans eget kött, hans egna åsikter och hans egna planer och projekt. Han var inte på något vis en kvalificerad Guds skapelse, och han var inte en person som sökte tillgodose Guds önskemål. Petrus sökte underkasta sig Guds arrangemang och även om han inte utförde något storverk var motivationen bakom hans arbete liksom den väg han gick de rätta; även om han inte kunde vinna många människor kunde han följa sanningens väg. Därför kan man säga att han var en kvalificerad Guds skapelse. Idag ska du kunna göra din plikt som en Guds skapelse och sträva efter att underkasta dig alla Guds arrangemang även om du inte är en arbetare. Du ska kunna lyda allt Gud säger och uppleva alla sorters vedermödor och förädlingar, och även om du är svag ska du kunna älska Gud i ditt hjärta. Dessa som tar ansvar för sitt eget liv är villiga att göra det som är en Guds skapelses skyldighet, och deras syn på strävan är den rätta. Det är sådana människor Gud behöver. Om du arbetade hårt och andra gagnades av din undervisning men du själv inte förändrades och inte bar något vittnesbörd eller hade någon sann upplevelse, så att inget av det du gjort bär vittnesbörd när ditt liv är slut – är du då en människa som har förändrats? Är du en person som strävar efter sanningen? På den tiden använde den helige Ande dig, men när han använde dig använde han den del av dig som kunde nyttjas till arbete, och han använde inte den del av dig som inte kunde nyttjas. Om du försökte förändras fullkomnades du gradvis under tiden som du användes. Men den helige Ande tar inte på sig något ansvar för huruvida du i sista änden blir vunnen eller inte, utan det beror på din strävan. Om det inte sker några förändringar i ditt personliga sinnelag så beror det på att din syn på arbetet är felaktig. Om du inte erhåller någon lön så får du skylla dig själv och orsaken är att du inte har omsatt sanningen i praktisk handling och är oförmögen att uppfylla Guds önskemål. Därför är ingenting viktigare än dina personliga upplevelser och ingenting är mer avgörande än ditt personliga inträde! En del människor kommer till slut att säga: ”Jag har arbetat så mycket för dig och även om jag kanske inte har åstadkommit någonting storslaget så har jag ändå varit ihärdig i mina ansträngningar. Kan du inte bara låta mig komma in i himlen och äta livets frukt?” Du måste veta vilken sorts människor jag önskar; de som är orena tillåts inte träda in i mitt rike; de som är orena tillåts inte besudla den heliga marken. Även om du har arbetat mycket och slitit i många år men i sista änden likväl är bedrövligt smutsig, då kommer det att vara oacceptabelt för himlens lag att du önskar komma in i mitt rike! Sedan världens grundande till idag har jag aldrig erbjudit enkelt tillträde till mitt rike för dem som fjäskar för mig. Detta är en himmelsk regel och ingen kan bryta mot den! Du måste söka livet. De som kommer att bli fullkomliggjorda är idag av samma sort som Petrus: Det är dessa som söker förändringar i sitt eget sinnelag och som är villiga att vittna för Gud och göra sin plikt som en Guds skapelse. Endast sådana människor kommer att fullkomnas. Om du bara tänker på belöningar och inte försöker förändra ditt livssinnelag kommer alla dina ansträngningar att vara förgäves — detta är en orubblig sanning!

Av skillnaden i Petrus och Paulus karaktärer bör du inse att alla dessa som inte strävar efter liv sliter förgäves! Du tror på Gud och följer Gud, så i ditt hjärta måste du älska Gud. Du måste kasta bort ditt fördärvade sinnelag, du måste söka att uppfylla Guds önskan och du måste göra en Guds skapelses plikt. Eftersom du tror på och följer Gud måste du offra allt till honom, inte göra personliga val eller krav, och du måste uppnå förverkligandet av Guds önskemål. Eftersom du är skapad ska du lyda Herren som skapade dig, för du saknar av födseln makt över dig själv och du är oförmögen att kontrollera ditt eget öde. Eftersom du är en person som tror på Gud måste du söka helighet och förändring. Eftersom du är en Guds skapelse måste du göra din plikt och hålla dig på din plats, och du får inte överskrida din plikt. Avsikten är inte att begränsa dig eller förtrycka dig med hjälp av lärosatser, utan detta är den väg genom vilken du kan göra din plikt, och det är något som alla som handlar rättfärdigt kan — och måste — uppnå. Om du jämför Petrus och Paulus innersta väsen kommer du att förstå hur du ska söka. Angående de vägar som Petrus och Paulus gick, så är den ena vägen mot fullkomnande och den andra vägen mot förintelse; Petrus och Paulus står för två olika vägar. Även om båda fick den helige Andes verk och den helige Andes insikt och upplysning, och även om båda accepterade det som Herren Jesus hade anförtrott dem, bar de inte samma frukt: Den ene bar verkligen frukt, men det gjorde inte den andre. Om du ser till deras väsentliga egenskaper, det arbete de utförde, vad de gav uttryck för utåt sett och deras slutliga öde, så måste du förstå vilken väg du ska ta, vilken väg du ska välja att gå. De gick två helt olika vägar. Paulus och Petrus var kvintessensen av respektive väg, så ända från första början hölls de fram som typexempel på dessa två vägar. Vad är de avgörande punkterna i Paulus upplevelser och varför nådde han inte framgång? Vad är de avgörande punkterna i Petrus upplevelser och hur upplevde han att bli fullkomliggjord? Om du jämför vad som var viktigt för var och en av dem, då vet du exakt vilken sorts människa Gud vill ha, vad Guds vilja är, vad Guds sinnelag är, vilken sorts person som slutligen kommer att fullkomnas och även vilken sorts person som inte kommer att fullkomnas; du kommer att veta vad dessa som kommer att bli fullkomliggjorda har för sinnelag, och vad dessa som inte kommer att bli fullkomliggjorda har för sinnelag — de här viktiga faktorerna kan ses i Petrus och Paulus upplevelser. Gud skapade allting och därför ser han till att hela skapelsen kommer under hans herravälde och underkastar sig hans herravälde; han kommer att vara herre över allting så att allt finns i hans händer. Hela Guds skapelse, inklusive djur, växter och människor, berg, floder och sjöar — allt måste komma under hans herravälde. Allt i skyn och på marken måste komma under hans herravälde. De kan inte välja utan måste alla underkasta sig hans anordningar. Detta har Gud bestämt och det är Guds makt. Gud är herre över allt och beordrar och rangordnar allt, så att allt klassificeras efter sitt slag och tilldelas sin egen position i enlighet med Guds vilja. Oavsett hur stort det är kan ingenting vara högre än Gud, allting tjänar mänskligheten som skapats av Gud och ingenting vågar vägra lyda Gud eller ställa några krav på honom. Därför måste även människan, i egenskap av en Guds skapelse, göra vad som är människans plikt. Oavsett om hon är allting herre eller förvaltare, oavsett hur hög ställning människan har bland allt övrigt, så är hon ändå bara en liten människa under Guds herravälde och inte mer än en obetydlig mänsklig varelse, en Guds skapelse, och kommer aldrig att stå över Gud. Som en Guds skapelse ska människan sträva efter att göra vad som är en Guds skapelses plikt och söka att älska Gud utan att göra andra val, för Gud är värdig människans kärlek. Dessa som söker att älska Gud ska inte söka några personliga förmåner eller söka det som de personligen längtar efter; detta är det mest korrekta sättet att sträva. Om det du söker är sanningen, om det du omsätter i praktisk handling är sanningen och om det du uppnår är en förändring i ditt sinnelag, då är den väg du går på den rätta vägen. Om det du söker är köttets välsignelser och det du omsätter i praktisk handling är dina egna åsikter om sanningen, om det inte sker någon förändring i ditt sinnelag, om du inte alls är lydig mot Gud i köttet och du fortfarande lever i vaghet, då kommer det du söker med visshet att ta dig till helvetet, för den väg som du går är misslyckandets väg. Huruvida du kommer att fullkomnas eller förgöras beror på din egen strävan, vilket också kan uttryckas som att framgång eller misslyckande beror på vilken väg som människan går.

Föregående:Gud är hela skapelsens Herre

Nästa:Guds verk och människans verk

Relaterat innehåll