Bibelns Nya testamente innehåller Paulus tretton brev. Under den tid Paulus var verksam skrev han dessa tretton brev till de församlingar som trodde på Jesus Kristus. Det vill säga, Paulus kallades och skrev dessa brev efter det att Jesus farit upp till himlen. Hans brev vittnar om Herren Jesu uppståndelse och himmelsfärd efter sin död, och de spred även budskapet om omvändelsens väg och om att ta på sig korset. Syftet med alla dessa budskap och vittnesbörd var naturligtvis att undervisa bröderna och systrarna på olika platser runtom Judéen, för på den tiden var Paulus Herren Jesu tjänare och han hade kallats för att vittna om Herren Jesus. Under varje period av den helige Andes verk kallas olika människor till att utföra hans olika verk, det vill säga göra apostlarnas verk för att fortsätta det verk som Gud själv fullbordar. Om den heliga Ande gjorde det direkt och inte kallade några människor, skulle arbetet svårligen kunna utföras. Därför blev Paulus en som slogs till marken då han var på väg till Damaskus och som sedan kallades för att vittna om Herren Jesus. Han var en apostel skild från Jesu tolv lärjungar. Förutom att sprida evangeliet tog han också itu med arbetet att leda församlingarna på olika platser, vilket inbegrep att se efter bröderna och systrarna i församlingarna — med andra ord leda bröderna och systrarna i Herren. Paulus vittnesbörd skulle sprida kunskap om det faktum om Herren Jesu uppståndelse och himmelsfärd, liksom att undervisa folk att ångra sig, bekänna sina synder och gå korsets väg. Han var ett av Jesu Kristi vittnen på den tiden.

Paulus tretton brev valdes ut för att användas i Biben. Alla tretton skrev han för att avhandla (address) människornas skiftande tillstånd på olika platser. Den helige Ande inspirerade honom att skriva dem och han undervisade bröder och systrar överallt från en apostels ställning (sett från en Herren Jesu tjänares ståndpunkt). Paulus brev hade följaktligen inte sitt ursprung i profetior eller direkt från visioner, utan kom från det arbete han åtog sig. De här breven är inte underliga och inte heller lika svåra att förstå som profetior. De är helt enkelt skrivna som brev och innehåller varken profetior eller hemligheter; de innehåller bara vanliga undervisningsord. Även om många av dessa ord kanske är svåra för folk att få grepp om eller svåra att förstå, härrörde de bara från Paulus egna tolkningar och från den helige Andens upplysning. Paulus var enbart en apostel; han var inte en profet utan en tjänare som Herren Jesus använde. Medan han vandrade genom olika länder skrev han brev till bröder och systrar i församlingarna eller, medan han var sjuk, skrev till församlingar som han tänkte särskilt på men som han inte kunde resa till. Folk bevarade hans brev och senare samlades de in, sorterades upp och infogades i Bibeln efter de fyra evangelierna. Man valde naturligtvis ut och sammanställde alla de bästa breven han skrivit. De här breven var nyttiga för kyrkans bröders och systrars liv och var synnerligen ryktbara på hans tid. När Paulus skrev dem var inte hans syfte att författa ett andligt verk, som skulle göra det möjligt för hans bröder och systrar att hitta ett sätt att utöva sin tro, eller en andlig biografi för att uttrycka hans egna erfarenheter; han hade inte för avsikt att skriva en bok för att bli författare. Han skrev helt enkelt brev till sina bröder och systrar i Herren Jesu Kristi kyrka. Paulus undervisade sina bröder och systrar från sin ställning som en tjänare för att berätta för dem om sitt ansvar, om Herren Jesu vilja och om vilka uppgifter Jesus hade anförtrott människor inför framtiden. Det här var det arbete Paulus utförde. Hans ord var mycket uppbyggliga för alla framtida bröders och systrars upplevelser. De sanningar han framförde i alla dessa brev var vad folk i nådens tidsålder borde praktisera, och det var därför senare generationer fogade in dessa brev i det Nya testamentet. Oavsett vad som kom att bli det slutliga utfallet för Paulus del, så var han en person som användes på sin tid och som stöttade sina bröder och systrar i församlingarna. Hans utgång bestämdes av hans väsen liksom av det faktum att han inledningsvis hade slagits till marken. Att han kunde tala dessa ord på den tiden berodde på att han besatt den helige Andes verk, och det var på grund av detta verk som Paulus hade ett ansvar för församlingarna. Därför kunde han sörja för sina bröder och systrar. På grund av vissa speciella omständigheter kunde Paulus emellertid inte bege sig personligen till församlingarna och verka där, så han skrev brev till dem för att förmana sina bröder och systrar i Herren. Först förföljde Paulus Herren Jesu lärjungar, men efter det att Jesus stigit upp till himlen — och efter det att Paulus ”sett ljuset” — slutade han förfölja Herren Jesu lärjungar och förföljde inte längre dessa heliga som förkunnade evangelium för Herrens vägs skull. Efter det att Paulus sett Jesus framträda för honom som ett starkt ljussken accepterade han Herrens uppdrag och på så sätt blev han en som användes av den helige Ande för att sprida evangeliet.

Paulus arbete på den tiden gick helt enkelt ut på att stötta och rusta sina bröder och systrar. Han var inte som vissa människor som önskade göra sig en karriär eller skapa litterära verk, utforska andra utvägar eller hitta andra vägar än Bibeln längs vilka man skulle kunna leda församlingarnas människor så att de allesamman kunde vinna nytt inträde. Paulus var en person som nyttjades; när han gjorde det han gjorde uppfyllde han bara sin plikt. Om han inte hade tagit på sig ett ansvar för församlingarna skulle det ha ansetts att han försummat sin plikt. Om det hade inträffat något som orsakat splittring eller om det hade skett någon form av svek i församlingen som resulterat i en onormal stämning bland människorna där, skulle det ha kunnat ses som att han inte skött sin uppgift ordentligt. Om en arbetare har ett ansvar gentemot kyrkan och dessutom arbetar efter bästa förmåga, då visar det att denna person är en arbetare som är kvalificerad – kvalificerad att brukas. Om en person inte känner något ansvar för kyrkan, inte uppnår några resultat i sitt arbete och de flesta människor han leder är svaga eller till och med faller, då har denne arbetare svikit sin plikt. Paulus var inget undantag, och det var därför han var tvungen att se efter församlingarna och då och då skriva brev till sina bröder och systrar. Det var på det här sättet han kunde sörja för församlingarna och ta hand om sina bröder och systrar; det var endast på detta sätt som församlingarna kunde få stöd och vägledning från honom. Orden i de brev han skrev var mycket djupsinniga, men de skrevs till hans bröder och systrar under förutsättningen att han fått den helige Andes upplysning, och han vävde in sina personliga erfarenheter och det ansvar han kände i det han skrev. Paulus var bara en person som nyttjades av den helige Ande och innehållen i hans brev var alla kryddade med hans personliga erfarenheter. Det arbete han utförde representerar helt enkelt en apostels arbete, inte något verk som utfördes direkt av den helige Ande, och det skiljer sig också från Kristi verksamhet. Paulus gjorde bara sin plikt och det var därför han tog ansvar och sörjde för för sina bröder och systrar i Herren och försåg dem med sina personliga erfarenheter och insikter. Paulus utförde helt enkelt den uppgift Gud gett honom genom att dela med sig av sina personliga insikter och sin förståelse; det här var absolut inte något verk som utfördes direkt av Gud själv. Därför var Paulus verk uppblandat med mänskliga erfarenheter och med mänskliga åsikter och tolkningar av kyrkans verksamhet. Det betyder inte att de här mänskliga åsikterna och tolkningarna kan sägas vara ett verk av onda andar eller ett verk av kött och blod; man kan bara säga att de är kunskap och upplevelser hos en person som blivit upplyst av den helige Ande. Med detta menar jag att Paulus brev inte är några böcker från himlen. De är inte heliga och uttalades eller uttrycktes inte alls av den helige Ande; de är blott och bart ett uttryck för Paulus ansvar för kyrkan. Att jag säger allt detta är för att ni ska förstå skillnaden mellan Guds verk och människans verk: Guds verk representerar Gud själv, medan människans verk representerar hennes plikt och erfarenheter. Man ska inte betrakta Guds normala verk som människans vilja och Guds övernaturliga verk som Guds vilja; inte heller ska man betrakta människans högtravande predikan som Guds ord eller som böcker från himlen. Alla sådana uppfattningar vore oetiska. Många människor som hör mig dissekera Paulus tretton brev tror att man inte får läsa Paulus brev och att Paulus var en fruktansvärt syndig människa. Det finns även många som anser att mina ord är okänsliga, att min analys av Paulus brev är felaktig och att de här breven inte kan betraktas som uttryck för en människas erfarenheter och ansvarskänsla. De menar att de i stället ska betraktas som Guds ord, att de är lika viktiga som Johannes uppenbarelse, att de inte får förkortas eller kompletteras och inte heller får förklaras i förbigående. Är inte alla dessa mänskliga påståenden felaktiga? Beror de inte helt och hållet på att folk saknar förnuft? Paulus brev är till stor nytta för folk och de är redan mer än 2000 år gamla. Än idag finns det emellertid många människor som inte kan förstå vad han sa på den tiden. Folk betraktar Paulus brev som de största mästerverken i hela kristenheten och att ingen kan reda upp dem och tillfullo förstå dem. I själva verket är de här breven precis som en andlig persons självbiografi och de kan inte jämföras med Jesu ord eller de stora visionerna som Johannes hade. Vad Johannes såg var väldiga uppenbarelser från himlen — profetior om Guds eget verk — som var ouppnåeliga för människan, medan Paulus brev inte är annat än beskrivningar av vad en människa såg och upplevde. De är vad människan kan åstadkomma, men de är varken profetior eller visioner; de är kort och gott brev som skickades till olika platser. Men för människorna på den tiden var Paulus en arbetare och därför hade hans ord värde, för han var en person som hade accepterat det som anförtrotts honom. Därför var hans brev till gagn för alla dessa som sökte Kristus. Även om dessa ord inte hade uttalats personligen av Jesus var de när allt kommer omkring oumbärliga för deras tid. Därför fogade människorna som kom efter Paulus in hans brev i Bibeln och på så sätt gjorde de det möjligt för dem att föras vidare till vår tid. Förstår ni vad jag menar? Jag ger er bara en korrekt beskrivning av dessa brev och skärskådar dem utan att förneka deras nytta och värde för människor som referenser. Om ni efter att ha läst mina ord inte bara förnekar Paulus brev utan till och med klassar dem som irrläror eller värdelösa, då kan man bara säga ett er fattningsförmåga är för dålig, och det gäller även era insikter och er omdömesförmåga; man kan absolut inte säga att mina ord är överdrivet ensidiga. Förstår ni nu? Det som är viktigt för er att förstå är den faktiska situationen under Paulus verksamhet och den bakgrund mot vilken hans brev skrevs. Om ni har en korrekt bild av dessa omständigheter kommer ni också att ha en korrekt bild av Paulus brev. Så snart ni har kommit underfund med de där brevens andemening kommer er bedömning av Bibeln att vara korrekt, och då kommer ni att förstå varför senare generationer under så många år har dyrkat Paulus brev och varför det till och med finns många människor som behandlar honom som om han vore Gud. Skulle inte ni också tänka på det viset om ni inte förstod?

Den som inte är Gud själv kan inte representera Gud själv. Paulus verk kan bara sägas uttrycka både den mänskliga synen och den helige Andes upplysning. Paulus skrev dessa ord ur en mänsklig synvinkel med upplysning från den helige Ande. Det här är inget unikt. Därför var det oundvikligt att han blandade in en del mänskliga erfarenheter i sina ord och senare använde sina egna personliga erfarenheter för att undervisa och stötta sina samtida bröder och systrar. Breven han skrev kan inte klassas som bibelstudier och inte heller som självbiografier eller budskap. Vidare utgjorde de varken sanningar som praktiserades av kyrkan eller administrativa förordningar för församlingarna. Som en person med ett ansvar — en person som anvisats en uppgift av den helige Ande — var det här något han helt enkelt måste göra. Om den helige Ande utser människor och ger dem ett ansvar, men de inte engagerar sig i kyrkans arbete och inte klarar att sköta dess angelägenheter väl eller lösa alla dess problem på ett tillfredsställande sätt, då visar det att de här människorna inte fullgör sina plikter ordentligt. Därför var det inte så underligt att apostlar skrev brev under sin verksamhet. Det här var en del av deras jobb; det var deras skyldighet att göra det. Deras syfte med att skriva brev var inte att författa bibelstudier eller en andlig självbiografi, och det var absolut inte att öppna upp en annan utväg för de heliga. Snarare gjorde de det för att fullgöra vad som ålåg dem och vara lojala Guds tjänare, så att de genom att slutföra de uppgifter han anförtrott dem skulle kunna stå till svars inför honom. De var tvungna att ta ansvar för sig själva och för sina bröder och systrar i arbetet, och de var tvungna att göra sitt jobb ordentligt och ta kyrkans angelägenheter på allvar: Allt det här var bara en del av deras jobb.

Om ni har fått en förståelse av Paulus brev kommer ni också att ha en korrekt uppfattning och göra en korrekt bedömning av både Petrus och Johannes brev. Ni kommer aldrig mer att betrakta des här breven som heliga och okränkbara böcker från himlen, och än mindre kommer ni att betrakta Paulus som Gud. När allt kommer omkring skiljer sig Guds verk från människornas verk och för övrigt — hur skulle Guds uttryck kunna vara desamma som deras? Gud har sitt eget unika sinnelag, medan människorna har plikter som de bör fullgöra. Guds sinnelag uttrycks i hans verk medan människans plikt förkroppsligas i hennes erfarenheter och kommer till uttryck i hennes strävanden. Därför blir det uppenbart genom det arbete som utförs huruvida det är Guds uttryck eller människans uttryck. Det behöver inte förklaras av Gud själv och inte heller kräver det att människan strävar efter att bära vittnesbörd; vidare behöver inte Gud själv tysta ner någon individ. Allt detta uppenbarar sig av sig självt; det är inget som tvingas fram eller något som människan kan påverka. Människans plikt kan kännas igen genom hennes erfarenheter och den kräver inte att folk utför något extra empiriskt arbete. Människans hela väsen kan visa sig då hon gör sin plikt, medan Gud kan uttrycka sitt inneboende sinnelag då han utför sitt verk. Om det är människans verk så kan det inte döljas. Om det är Guds verk så är hans sinnelag ännu omöjligare att döljas av någon, än mindre kontrolleras av människan. Ingen människa kan sägas vara Gud och inte heller kan hennes verk och ord ses som heliga eller betraktas som oföränderliga. Gud kan sägas vara mänsklig i och med att han klädde sig i kött, men hans verk kan inte anses vara ett mänskligt verk eller en mänsklig plikt. För övrigt kan man inte jämställa Guds uttalanden och Paulus brev, och inte heller kan man sätta likhetstecken mellan Guds dom och tuktan och människors undervisande ord. Det finns alltså principiella skillnader mellan Guds verk och människans verk. De skiljer sig inte åt i fråga om verkens omfattning eller deras tillfälliga verkan, men deras innersta väsen är olika. När det gäller det här ämnet gör de flesta människor principiella misstag. Det beror på att människan ser till det yttre, sådant de kan uppnå, medan Gud ser till essensen som inte kan ses med mänsklighetens fysiska ögon. Om du ser Guds ord och verk som en vanlig människas plikter, och betraktar människans omfattande verk som om de utförts av Gud klädd i kött snarare än en plikt människan fullgör, gör du då inte ett principiellt misstag? Mänskliga brev och självbiografier är lätta att skriva, men endast på grundval av den helige Andes verk. Guds yttranden och verk är däremot inget som människan med lätthet kan genomföra eller åstadkomma med hjälp av mänsklig visdom och tankeverksamhet, och inte heller kan folk förklara dem ingående efter att ha studerat dem. Om de här principfrågorna inte väcker någon reaktion i er, då är er tro självklart varken särskilt sann eller förädlad. Snarare kan man säga att den är full av oklarheter och både rörig och principlös. Om ni inte ens förstår det mest grundläggande vad gäller Gud och människan, är då inte denna sorts tro i fullkomlig avsaknad av klarsynthet? Paulus kan väl omöjligen vara den enda individ som använts genom hela historien? Han kan väl omöjligen vara den ende som någonsin arbetat för kyrkan? Han kan väl omöjligen vara den ende som skrivit till församlingar för att stötta dem? Oavsett vilken omfattning eller vilket inflytande de här människornas arbete haft, eller till och med oavsett resultatet av deras arbete, är väl principerna och essensen i all sådan verksamhet densamma? Finns det inte sidor hos den som skiljer sig helt från Guds verk? Även om det finns tydliga skillnader mellan de olika stadierna i Guds verk, och även om många av hans arbetsmetoder inte är exakt likadana, har de väl alla enbart en enda essens och källa? Om någon fortfarande inte är klar över detta, då lider han allför stor brist på sunt förnuft. Om någon, efter att ha läst dessa ord, fortfarande hävdar att Paulus brev är heliga och okränkbara och skiljer sig från alla framstående andliga personers självbiografier, då är denna människas förnuft alldeles för onormalt och en sådan människa är utan tvivel expert på doktriner och i total avsaknad av sunt förnuft. Även om du dyrkar Paulus kan du inte använda de varma känslor du hyser för honom till att förvränga den faktiska sanningen eller vederlägga sanningens existens. Vad jag har sagt innebär emellertid inte på något vis att jag vill elda upp alla Paulus verk eller helt förnekar deras värde som referenslitteratur, utan mitt syfte med att tala dessa ord är att ni ska få en korrekt förståelse och kunna göra en rimlig bedömning av allt och alla: Det handlar bara om normalt förnuft, och det är det enda rättfärdiga människor som besitter sanningen bör rusta sig själva med.