Alla människor är varelser som saknar självkännedom, och de är inte i stånd att lära känna sig själva. Trots det känner de alla andra – det är något som de kan på sina fem fingrar – som om allting alla har gjort och sagt först har ”inspekterats” av dem, precis framför dem, och fått deras godkännande innan det görs. Följaktligen är det som om de har genomskådat alla andra, till och med när det gäller deras psykiska tillstånd. Alla människor är sådana. Även om de idag har inträtt i rikets tidsålder, förblir deras natur oförändrad. De gör fortfarande vad jag gör när de befinner sig framför mig, men bakom min rygg börjar de ägna sig åt sina egna unika ”sysslor”. Men efteråt, när de kommer inför mig, är de som helt andra människor, till synes lugna och oförskräckta, med samlat ansiktsuttryck och stadig puls. Är det inte just detta som gör människor så ömkliga? Så många människor har två helt olika ansikten – ett när de står framför mig och ett annat när de är bakom min rygg. Så många av dem beter sig som nyfödda lamm när de står inför mig, men när de är bakom min rygg, förvandlas de till vilda tigrar och senare uppför de sig som små fåglar som glatt flyger omkring över kullarna. Så många visar målmedvetenhet och goda föresatser inför mitt ansikte. Så många kommer inför mig och söker mina ord med törst och längtan, men när de är bakom min rygg, tröttnar de på dem och tar avstånd från dem, som om det jag säger vore en belastning. Så många gånger när jag har sett hur människorna har fördärvats av min fiende, har jag slutat sätta mitt hopp till dem. Så många gånger när jag har sett dem komma inför mig och med tårar i ögonen be om förlåtelse, har jag ändå på grund av deras brist på självaktning och deras envisa oförbätterlighet med vrede blundat för deras handlingar, till och med när deras hjärtan är äkta och deras avsikter ärliga. Så många gånger har jag sett människor trygga nog för att samarbeta med mig, människor som när de står inför mig verkar vara i min famn och njuta av dess värme. Så många gånger har jag bevittnat mitt utvalda folks oskuldsfullhet, livlighet och älskvärdhet; hur skulle jag kunna annat än känna stor glädje över detta? Människorna vet inte hur de ska njuta av sina förutbestämda välsignelser i min hand, för de förstår inte exakt vad som menas med vare sig ”välsignelser” eller ”lidande”. Av den anledningen är människorna långt ifrån uppriktiga i sitt sökande efter mig. Om morgondagen inte existerade, vilka av er som står inför mig skulle då vara lika rena som nyfallen snö och lika fläckfria som jade? Kan det tänkas att er kärlek till mig bara är någonting som kan bytas ut mot en läcker måltid, stiliga kläder eller en hög tjänst med frikostiga löneförmåner? Kan den bytas ut mot den kärlek andra hyser till er? Skulle det i själva verket kunna vara så att de prövningar människor utsätts för driver dem till att överge sin kärlek till mig? Kommer lidande och vedermödor att leda till att de klagar på mina åtgärder? Ingen har någonsin fullt ut förstått det skarpa svärd som finns i min mun: De vet bara dess ytliga betydelse utan att verkligen fatta vad det innebär. Om människorna verkligen kunde se hur skarpt mitt svärd är skulle de få bråttom, likt råttor som rusar in i sina hålor. På grund av sin känslolöshet förstår människorna ingenting av den sanna innebörden i mina ord, och därför kan de inte heller förstå hur fruktansvärda mina ord är och precis hur mycket de avslöjar om den mänskliga naturen och hur mycket av deras eget fördärv som har dömts av dessa ord. Som en följd av sina omogna tankar om mina ord har de flesta människor lagt sig till med en ljum inställning. Inom riket är det inte bara ord som kommer från min mun, utan det är också så att mina fötter högtidligt beträder marken överallt i alla länder. På detta sätt har jag triumferat över alla orena och smutsiga platser, så att inte bara himlen förändras, utan också så att även jorden är i en omvandlingsprocess och sedan förnyas.

Inom kosmos glänser allting som nytt i strålglansen från min härlighet och ger en värmande anblick som hänför sinnena och förhöjer människornas sinnesstämning, som om den nu existerar i en himmel bortom himlarna, så som den uppfattas i människornas fantasi, oantastad av Satan och fri från angrepp av yttre fiender. I universums högsta skikt intar myriaden av stjärnor sina utsedda platser på min befallning och låter sitt ljus skina genom stjärnhimlarna under mörkrets timmar. Inte en enda varelse vågar hysa tankar på att spjärna emot, och i enlighet med andemeningen i mina förvaltningsbeslut är därför hela universum väl reglerat och i perfekt ordning. Ingen störning har någonsin uppstått, och kosmos har heller aldrig splittrats. Jag rör mig snabbt ovanför stjärnorna, och när solen sänder ut sina strålar, utplånar jag deras värme och sänder jättelika snöflingor, stora som gåsfjädrar, som glider ner från mina händer. Men när jag ändrar mig, smälter all denna snö till en flod, och på ett ögonblick har våren spirat överallt under skyarna, och den smaragdgröna färgen har förvandlat hela landskapet på jorden. Jag vandrar ovanför firmamentet, och genast höljs jorden i becksvart mörker på min befallning: Utan förvarning har ”natten” kommit, och överallt i världen blir det så mörkt att man inte kan se sin hand framför sitt ansikte. När ljuset väl har utplånats, utnyttjar människorna tillfället till vild framfart till ömsesidigt fördärv, till att bestjäla och plundra varandra. Jordens länder hamnar då i kaotisk oenighet och går in i ett tillstånd av förvirring och oro, tills de är räddningslöst förlorade. Människor kämpar i plågor och lidande, suckar och stönar av smärta och jämrar sig ömkligt i sin vånda; de längtar efter att ljuset plötsligt ska komma tillbaka till människornas värld och därigenom göra slut på mörkrets dagar och återställa den livskraft som en gång fanns. Men jag har sedan länge lämnat mänskligheten, med en enkel handrörelse, för att aldrig mer tycka synd om dem för missförhållandena i världen: Jag har länge avskytt och förkastat människorna på hela jorden, blundat för förhållandena där, vänt bort mitt ansikte från alla mänsklighetens göranden och låtanden, och jag gläder mig inte längre över människornas omognad och enfald. Jag har inlett en annan plan för att förnya världen, så att denna nya värld ska kunna återfödas tidigare för att aldrig mer gå under. Mitt bland människorna finns det så många besynnerliga tillstånd som väntar på att jag ska ställa allt till rätta, det finns så många misstag som jag personligen måste förhindra att de sker, det finns så mycket damm som jag måste sopa undan, och det finns så många mysterier som jag måste avslöja. Hela mänskligheten väntar på mig och längtar efter min ankomst.

På jorden är jag den praktiske guden själv som bor i människornas hjärtan; i himlen är jag hela skapelsens herre. Jag har klättrat upp på berg och vadat genom floder, och jag har strövat ut och in bland människorna. Vem vågar öppet göra motstånd mot den praktiske guden själv? Vem vågar bryta sig loss från den Allsmäktiges överhöghet? Vem vågar påstå att jag, utan skuggan av tvivel, befinner mig i himlen? Och dessutom, vem vågar påstå att jag är på jorden oåterkalleligen? Det finns ingen i hela mänskligheten som kan redogöra i detalj för de platser där jag bor. Kan det vara så att närhelst jag är i himlen, så är jag den övernaturlige guden själv, och att närhelst jag är på jorden, så är jag den praktiske guden själv? Om jag är den praktiske guden själv eller inte kan inte avgöras av att jag är hela skapelsens härskare eller av att jag upplever mänsklighetens lidanden, eller hur? Om det vore så, skulle människorna då inte vara hopplöst okunniga? Jag är i himlen, men jag är också på jorden; jag är bland skapelsens myriad av föremål, men också bland massorna. Människorna kan röra vid mig varje dag; dessutom kan de se mig varje dag. När det gäller mänskligheten, verkar jag ibland vara dold och ibland synlig; det verkar som jag faktiskt existerar, ändå verkar det också som jag inte existerar. I mig finns mysterier som är obegripliga för mänskligheten. Det är som om alla människor kikar på mig genom mikroskop för att upptäcka ännu fler mysterier i mig och därigenom hoppas bli kvitt denna obehagliga känsla i sina hjärtan. Men hur skulle människorna kunna upptäcka några av mina hemligheter ens om de använde röntgen?

I samma stund som mitt folk, som ett resultat av mitt verk, förhärligas jämsides med mig, kommer den stora röda drakens gömställe att avslöjas, all gyttja och smuts kommer att röjas undan, och allt det förorenade vatten som har ansamlats under otaliga år kommer att torka bort i mina brinnande eldar så att det inte längre finns. Sedan kommer den stora röda draken att förintas i sjön av eld och svavel. Är ni uppriktigt villiga att stå kvar i min kärleksfulla vård så att ni inte rycks bort av draken? Hatar ni verkligen drakens bedrägliga knep? Vem kan vara pålitlig och vittna om mig? För mitt namns skull, för min andes skull och för hela min förvaltningsplans skull, vem kan erbjuda all sin styrka? Idag, när riket är i människornas värld, är det den tid då jag själv har kommit in bland människorna. Om det inte vore så, finns det någon som skulle våga sig ut på slagfältet för min skull utan att darra? Så att riket kan ta form, så att mitt hjärta kan vara nöjt, och dessutom så att min dag kan komma, så att den tid kan komma då skapelsens myriad av föremål återföds och växer i överflöd, så att människorna kan räddas från sitt hav av lidande, så att morgondagen kan komma och så att den kan vara underbar och blomstra och frodas, och dessutom så att framtidens njutningar kan förverkligas, så att alla människor strävar av allt de förmår och inte sparar någon möda när de offrar sig för mig. Är inte detta ett tecken på att segern redan är min? Är det inte ett bevis för att min plan har fullbordats?

Ju längre människorna existerar i de sista dagarna, desto mer kommer de att känna av världens tomhet och desto mindre levnadsmod kommer de att ha. Därför har otaliga människor dött i besvikelse, otaliga andra har blivit besvikna i sina strävanden och otaliga andra lider själva av att manipuleras av Satans hand. Jag har räddat så många människor och stött så många av dem, och mycket ofta, när människor har förlorat ljuset, har jag flyttat tillbaka dem till en ljus plats, så att de kan känna mig i ljuset och njuta av min närvaro mitt uppe i sin lycka. På grund av mitt ljus ankomst växer tillbedjan i hjärtat hos de människor som bor i mitt rike, för jag är en Gud som människorna ska älska – en Gud som människorna håller fast vid med innerlig hängivenhet – och de uppfylls av ett orubbligt intryck av min gestalt. Icke desto mindre, när allt har sagts och gjorts, finns det ingen som förstår om detta är Andens verk eller om det härrör från köttet. Det skulle krävas en hel livstid för att människor skulle kunna uppleva detta enda i detalj. Människorna har aldrig föraktat mig i djupet av sitt hjärta; snarare håller de fast vid mig i djupet av sin själ. Min vishet väcker deras beundran, de under jag gör är en fest för deras ögon. De skyggar för mina ord, ändå älskar de dem innerligt. Min verklighet gör människorna villrådiga, mållösa och förvirrade, och ändå är de villiga att acceptera den. Är inte detta just ett mått på människorna som de verkligen är?

13 mars 1992