Vi välkomnar alla sanningssökare att ta kontakt med oss.

Ordet framträder i köttet

Rena färger

Teman

Typsnitt

Typsnittsstorlek

Radavstånd

Sidbredd

0 resultat

Inga resultat hittades

Kapitel 16

Det är så mycket jag vill säga till människan, så många saker jag måste berätta för henne. Men människans förmåga att acceptera är alltför bristfällig; hon är oförmögen att till fullo ta till sig mina ord angående det jag erbjuder och förstår bara en aspekt medan hon förblir okunnig om den andra. Ändå dödar jag inte människan på grund av hennes maktlöshet, och inte heller blir jag kränkt av hennes svaghet. Jag utför bara mitt arbete och talar så som jag alltid har gjort trots att människan inte förstår min vilja; när dagen är inne kommer folk att känna mig i djupet av sitt hjärta och minnas mig i sina tankar. När jag lämnar den här jorden kommer det att vara i exakt samma stund som jag bestiger tronen i människans hjärta — det kommer alltså att ske när alla människor känner mig. Så kommer det också att vara när mina söner och mitt folk styr över jorden. De som känner mig kommer med säkerhet att bli pelarna i mitt rike, och inga andra än de kommer att vara kvalificerade för att styra och utöva makt i mitt rike. Alla de som känner mig äger min ande och har förmågan att leva ut mig bland alla människor. Jag bryr mig inte om hur väl människan känner mig: ingen kan förhindra mitt arbete på något sätt, och människan kan inte erbjuda mig någon hjälp och kan inte göra något för mig. Människan kan endast följa min vägledning i mitt ljus och söka min vilja i detta ljus. Idag har människor blivit kvalificerade och tror att de kan svassa omkring framför mig, skratta och skämta med mig utan några hämningar och tilltala mig som om jag vore en jämlike. Men människan känner mig inte. Hon tror att vi är av samma väsen, att vi båda är av kött och blod och båda vistas i den mänskliga världen. Hennes vördnad för mig är för torftig; hon vördar mig när hon står framför mig men är oförmögen att tjäna mig inför Anden. Det är som om Anden inte existerar över huvud taget för människan. Det resulterar i att ingen människa någonsin har känt Anden; i min inkarnation ser människor bara en kropp av kött och blod och uppfattar inte Guds ande. Kan min vilja verkligen uppnås på ett sådant sätt? Folk är experter på att föra mig bakom ljuset; de verkar ha blivit specialtränade av Satan för att lura mig. Men Satan bekymrar inte mig. Jag kommer att fortsätta att använda min visdom för att erövra hela mänskligheten och besegra mänsklighetens fördärvare så att mitt rike ska kunna etableras på jorden.

Det finns människor som har försökt fastslå stjärnornas storlek eller rymdens omfattning. Men deras forskning har aldrig visat sig vara fruktbar och det enda de kan göra är att bestörta hänga med huvudet och erkänna sitt misslyckande. När jag tittar upp bland alla människor och iakttar dynamiken hos människorna som misslyckats, ser jag ingen som är helt och hållet övertygad om mig, ingen som lyder mig och överlämnar sig åt mig. Så vanvettiga människans ambitioner är! När hela djupet var höljt i mörker började jag smaka på världens bitterhet bland människorna. Min ande färdas över hela världen och betraktar alla människors hjärtan, men samtidigt erövrar jag mänskligheten i min inkarnerade gestalt. Människan ser mig inte eftersom hon är blind; människan känner mig inte eftersom hon har blivit avtrubbad; människan opponerar sig mot mig eftersom hon är olydig; människan kommer och bugar sig inför mig, eftersom hon blivit besegrad av mig; människan kommer för att älska mig eftersom jag är naturligt förtjänt av människans kärlek; människan lever ut mitt jag och manifesterar mig, eftersom min makt och visdom formar henne efter mitt hjärta. Jag har en plats i människans hjärta, men jag har aldrig mottagit människans kärlek i hennes ande. Det finns absolut ting i en människas ande som hon älskar över allt annat, men jag är inte ett av dem, och således är människans kärlek som en såpbubbla: när vinden blåser spricker den och försvinner för att aldrig synas till igen. Jag har alltid varit fast och oföränderlig i min attityd till människan. Hade någon bland människorna kunnat göra samma sak? I människans ögon är jag ogripbar och osynlig som luft, och av den anledningen söker större delen av mänskligheten bara i den oändliga rymden, på det böljande havet, på den lugna och stilla sjön eller bland intetsägande bokstäver och läror. Det finns inte en enda person som känner till mänsklighetens innersta väsen, än mindre finns det någon som kan säga något om hemligheten inom mig, så därför begär jag inte att människan ska uppnå den högsta standard som hon föreställer sig att jag kräver av henne.

Mina ord får berg att störta samman, floder att strömma baklänges, människan att bli undergiven och sjöar att börja svämma över mer och mer. De stormiga haven må svalla rasande mot himlen, men mina ord gör dessa hav lika stilla som ytan på en sjö. Minsta rörelse med min hand och rasande stormvindar upplöses omedelbart och lämnar mig och människans värld återfår sitt lugn. Men när jag släpper lös min vrede slits bergen omedelbart isär, marken börjar genast skaka, vattnen torkar ögonblickligen och människan drabbas genast av katastrof. På grund av min vrede bryr jag mig inte om människans skrik, erbjuder ingen hjälp som svar på hennes rop, för min ilska stiger. Aldrig har stjärnorna gripits av panik av min närvaro när jag är bland himlarna. Istället lägger de ner hela sitt hjärta i sitt arbete för mig, och därför skänker jag dem mer ljus och får dem att lysa starkare så att de vinner än större härlighet för mig. Ju mer himlen strålar desto mörkare är världen under den; så många människor har klagat på att mina arrangemang är olämpliga, så många har lämnat mig för att skapa sitt eget rike, som de använder sig av för att svika mig och förvandla mörkret till ljus. Men vem har uppnått detta genom sitt beslut? Och vem har lyckats med sitt beslut? Vem kan kasta om det som jag har arrangerat med min hand? När våren breder ut sig över landet sänder jag i hemlighet och stillhet ljus till världen så att människan på jorden plötsligt får en känsla av friskhet i luften. Men i exakt samma ögonblick fördunklar jag människans blick så att hon endast ser en dimma som höljer marken och alla människor och ting blir otydliga. Människorna kan bara sucka för sig själva: Varför varade ljuset endast ett ögonblick? Varför ger Gud människan bara dis och dimma? Mitt under folkets förtvivlan förvinner dimman plötsligt, men när de skymtar en glimt av ljus släpper jag lös en stormflod av regn över dem, och deras trumhinnor sprängs av åskan medan de sover. De grips av panik och hinner inte söka skydd utan uppslukas av skyfallet. På ett ögonblick blir allt under himlen rentvättat under mitt rasande vredesmod. Människorna klagar inte längre på det häftiga regnet och inom dem alla väcks vördnad. På grund av detta plötsliga störtregn dränks större delen av mänskligheten av vattnet som öser ner från skyn och blir till lik i vattnet. Jag betraktar hela jorden och ser att många vaknar upp, att många ångrar sig, att många letar efter källan till vattnet i små båtar, att många bugar sig för mig för att be om min förlåtelse, att många har sett ljuset, att många har sett mitt ansikte, att många har modet att leva och att hela världen har förvandlats. Efter detta väldiga skyfall har alla ting återgått till vad de var i mina tankar och är inte längre olydiga. Snart är hela landet fyllt av ljudet av skratt, överallt på jorden finns en atmosfär av lovord och det finns ingen plats där inte min härlighet finns. Min visdom finns överallt på jorden och i hela universum. Bland alla ting finns frukten av min visdom, bland alla människor sprudlar min visdoms mästerverk; allt är som alla ting i mitt rike och alla människor lever i ro under min himmel likt fåren på mina betesmarker. Jag rör mig över alla människor och jag iakttar allt. Ingenting ser någonsin gammalt ut och ingen människa är som förut. Jag vilar på tronen, jag lutar mig tillbaka över hela universum och jag är fullständigt tillfredsställd, för allt har återfått sin helighet och jag kan åter bo i frid i Sion och människorna på jorden kan leva i lugn och förnöjsamhet under min vägledning. Alla människor sköter allting i min hand, alla människor har återfått sin tidigare intelligens och sitt ursprungliga utseende; de är inte längre täckta av damm utan i mitt rike är de rena som jade, var och en med ett anlete likt den helige i människans hjärta, för mitt rike har upprättats bland människorna.

14 mars 1992

Föregående:Kapitel 15

Nästa:Kapitel 17

Relaterat innehåll