Vi välkomnar alla sanningssökare att ta kontakt med oss.

Ordet framträder i köttet

Rena färger

Teman

Typsnitt

Typsnittsstorlek

Radavstånd

Sidbredd

0 resultat

Inga resultat hittades

Kapitel 46

Jag vet inte hur väl människor klarar av att göra mina ord till grunden för sin existens. Jag har alltid känt ängslan över människans öde, men människor tycks inte känna så – och därför har de aldrig varit uppmärksamma på mina handlingar och aldrig utvecklat någon tillbedjan på grund av min inställning till människor. Det är som om de skakade av sig känslor för länge sedan för att tillfredsställa mitt hjärta. Ställd inför sådana omständigheter blir jag återigen tyst. Varför är mina ord inte värda människors åtanke, inte värda ytterligare inträde? Är det för att jag ”inte är verklig” och för att jag försöker hitta något jag kan använda emot människor? Varför ger man mig alltid ”specialbehandling”? Är jag en invalid i en egen, särskild sjukhusavdelning? Varför, när saker och ting har nått den punkt där de är idag, ser människor fortfarande annorlunda på mig? Finns det något fel i min inställning till människor? Idag har jag påbörjat ett nytt verk ovanför världarna. Jag har gett människorna på jorden en ny början och bett dem alla att flytta ut ur mitt hus. Och eftersom människor alltid gillar att skämma bort sig, råder jag dem att ha självinsikt och inte alltid störa mitt verk. I det ”gästhus” jag har öppnat finns det inget som väcker min avsky mer än människan, därför att människor alltid ställer till problem för mig och gör mig besviken. Deras uppförande drar skam över mig och jag har aldrig kunnat ”hålla mitt huvud högt”. Därför talar jag lugnt till dem och ber dem att lämna mitt hus så snart som möjligt och sluta äta min mat utan att betala. Om de vill stanna kvar, måste de genomgå lidande och uthärda min tillrättavisning. De ser mig som helt omedveten och okunnig om vad de gör, och därför har de alltid stått rakryggade framför mig utan några tecken på att falla och bara låtsats vara mänskliga för att fylla ut leden. När jag ställer krav på människor blir de förbluffade – de hade aldrig trott att Gud, som har varit välvillig och snäll i så många år, skulle kunna säga sådana ord, ord som är hjärtlösa och oberättigade, så de är mållösa. Vid sådana tillfällen ser jag att hatet mot mig i människors hjärtan återigen har vuxit, för de har återigen börjat klaga. Alltid anklagar de jorden och förbannar himlen. Men i deras ord finner jag inget som fördömer dem själva, för deras kärlek till sig själva är så stor. Så sammanfattar jag meningen med det mänskliga livet: Eftersom människor älskar sig själva för mycket är hela deras liv ångestfyllda och tomma, och de lider helt igenom av självförvållad tillintetgörelse på grund av sitt hat mot mig.

Det finns ändlös ”kärlek” till mig i människors ord, men när jag tar de orden till ”laboratoriet” för att testa och iaktta dem under mikroskop, avslöjas allt som finns i dem med fullständig klarhet. Just nu kommer jag till människorna en gång till för att låta dem titta på sina ”sjukjournaler”, för att göra dem uppriktigt övertygade. När människor ser dem fylls deras ansikten med sorgsenhet, de känner ånger i sina hjärtan – och de är till och med så ängsliga att de ivrigt vill överge sina onda vanor och återvända till den rätta vägen för att göra mig lycklig. När jag ser deras beslutsamhet blir jag ytterst förtjust och överväldigas av glädje: ”Vem på jorden utom människan kan dela glädje och sorg med mig? Är inte människan den enda?” Men när jag går, river människorna sönder sina sjukjournaler och slänger dem på golvet innan de stoltserande går sin väg. Under den tid som gått sedan dess har jag inte sett mycket i människors handlingar som är i mitt tycke. Men deras föresatser inför mig har blivit avsevärt fler, och när jag ser på deras föresatser blir jag äcklad, för det finns inget i dem som kan lyftas fram för att glädja mig. De är för besudlade. När människor ser mitt avfärdande av deras föresatser blir de kyliga. Sedan lämnar de bara sällan någon ”ansökan” eftersom människans hjärta aldrig har prisats inför mig och alltid bara avvisats av mig – det finns inte längre något andligt stöd i människors liv, och så försvinner deras nitiskhet, och jag känner inte längre att vädret är ”brännhett”. Människor genomlider mycket i sina liv, så mycket att de i dagens situation är så ”plågade” av mig att de svävar mellan liv och död; därför dämpas ljuset från deras ansikten och de förlorar sin ”livlighet”, för de har alla ”vuxit upp”. Jag står inte ut med att se människors ömkliga tillstånd när de förfinas genom tuktan – men vem kan bota människans eländiga omständigheter? Vem kan rädda människan från det eländiga människolivet? Varför har människor aldrig kunnat ta sig ur avgrunden i lidandets hav? Snarar jag människor med flit? Människor har aldrig förstått mitt humör, och sålunda beklagar jag mig inför universum att bland alla ting i himlen och på jorden finns inget som någonsin har varseblivit mitt hjärta, inget som verkligen älskar mig. Än idag vet jag fortfarande inte varför människor är oförmögna att älska mig. De kan ge mig sina hjärtan, de kan offra sitt öde för mig, men varför kan de inte ge mig sin kärlek? Äger de inte det som jag frågar efter? Människor kan älska allt utom mig – så varför kan de inte älska mig? Varför är deras kärlek alltid dold? Varför har jag aldrig sett deras kärlek när de har stått inför mig, ända fram till idag? Är detta något de saknar? Gör jag det svårt för människor med flit? Har de fortfarande skrupler i sina hjärtan? Är de rädda för att älska fel person och inte kunna rätta till det? Det finns oräkneliga outgrundliga mysterier i människor, och därför är jag alltid ”timid och rädd” inför människan.

Idag, när det är dags att gå till rikets port, börjar alla människor kämpa sig framåt – men när de kommer fram till porten stänger jag den, jag stänger människorna ute och kräver att de visar sina tillträdespass. En så underlig åtgärd liknar inget som människorna hade förväntat sig och de är alla förbluffade. Varför har porten – som alltid har stått vidöppen – plötsligt bommats igen idag? Människor stampar med fötterna och vankar omkring. De tänker sig att de kan fiffla sig in, men när de ger mig sina falska tillträdespass kastar jag dem i eldgropen där och då – och när de ser sina egna ”omsorgsfulla mödor” i lågor, förlorar de hoppet. De tar sig för huvudet och gråter, när de ser de sköna scenerierna i riket men inte kan komma in. Men jag släpper ändå inte in dem på grund av deras ömkliga tillstånd – vem får rucka min plan efter behag? Ges framtidens välsignelser i utbyte mot människors nit? Ligger den mänskliga tillvarons mening i att träda in i mitt rike som man behagar? Är jag så obetydlig? Om det inte vore för mina hårda ord, skulle inte människorna ha trätt in i riket för länge sedan? Så människor hatar mig alltid på grund av allt besvär som min existens orsakar dem. Om jag inte fanns skulle de kunna njuta av rikets välsignelser den dag som idag är – och varför skulle de behöva uthärda det här lidandet? Så då säger jag till människor att det vore bättre för dem att gå sin väg, att de borde dra nytta av hur bra allt går just nu för att hitta en väg ut; de borde dra nytta av nuet medan de fortfarande är unga och lära sig några färdigheter. Annars kommer det att vara för sent för det i framtiden. I mitt hus har ingen någonsin mottagit välsignelser. Jag säger åt människor att skynda sig iväg, att inte hålla fast vid att leva i ”fattigdom”; i framtiden blir det för sent att ångra sig. Var inte för hårda mot er själva – varför bekymra sig? Men jag säger också till människor att när de misslyckas med att vinna välsignelser, så får ingen klaga på mig. Jag har inte tid att slösa mina ord på människan. Jag hoppas att detta fastnar i människors sinnen, att de inte glömmer det – dessa ord är den obekväma sanningen från mig. Jag har för länge sedan förlorat förtröstan på människan, jag har för länge sedan förlorat hoppet om människor, för de saknar ambition, de har aldrig kunnat ge mig ett hjärta som älskar Gud utan ger mig alltid sina motiv i stället. Jag har sagt mycket till människan, och eftersom människor än idag ignorerar mina råd berättar jag hur jag ser det så att de inte ska missförstå mitt hjärta i framtiden; om de lever eller dör i tiderna som kommer är deras ensak, jag har ingen kontroll över det. Jag hoppas att de finner sin egen väg till överlevnad, och jag är maktlös i detta. Eftersom människan inte älskar mig uppriktigt går vi helt enkelt skilda vägar; i framtiden utväxlas inte längre några ord mellan oss, vi har inte längre något att tala om, vi beblandar oss inte med varandra, var och en går sin egen väg, människor får inte komma och leta efter mig, aldrig mer kommer jag att be människan om ”hjälp”. Detta är något som är mellan oss, och vi har talat utan tvetydighet för att det inte ska bli några problem i framtiden. Gör inte detta saker och ting enklare? Var och en går sin egen väg och vi har inget med varandra att göra – vad är fel med det? Jag hoppas att människor ägnar detta några tankar.

28 maj 1992

Föregående:Kapitel 38

Nästa:Kapitel 1

Relaterat innehåll

  • Vad vet du om tro?

    I människan finns bara trons osäkra ord, men hon vet inte vad som utgör tro, än mindre varför hon tror. Människan förstår alltför lite och hon är själ…

  • Diskussion om kyrkolivet och verkliga livet

    Människor känner att de bara kan förvandlas inom sitt kyrkoliv, och om de inte lever inom kyrkan, är förvandling inte möjligt, att de är oförmögna att…

  • Människan kan endast bli räddad under Guds förvaltning

    Alla tycker att Guds förvaltning är främmande, för människor tror att Guds förvaltning helt saknar samband med dem. De tror att denna förvaltning enba…

  • Har du kommit till liv?

    När du har klarat av att leva ut normal mänsklighet, och har gjorts fullkomlig, kommer du att leva ut och uppenbara en människas avbild, även om du in…