Det har aldrig funnits något spår av mig, det har aldrig funnits någon ledning genom mina ord, i det som människan upplever. Därför höll jag alltid människan på avstånd och längre fram lämnade henne. Jag föraktar människans olydnad. Jag vet inte varför; det verkar som om jag har hatat människan sedan begynnelsen, och ändå känner jag djup sympati för henne. Sålunda har folk alltid haft två inställningar till mig – för jag älskar människan, och jag hatar henne också. Vem bland människorna bryr sig verkligen om min kärlek? Och vem bryr sig om mitt hat? I mina ögon är människan ett dött ting, utan liv, som en lerstaty mitt ibland så mycket annat. Gång på gång väcker människan min vrede på grund av sin olydnad. När jag lever bland människorna ler de svagt när jag plötsligt dyker upp, för de ”söker” alltid medvetet efter mig som om jag leker med mänskligheten på jorden. De tar mig aldrig på allvar, och deras inställning till mig gör att jag inte har något annat val än att ”pensionera” mig från ”uppdrag människan”. Men jag vill påpeka att även om jag ”pensionerar” mig får det inte saknas ett enda öre i min ”pension”. Eftersom jag är ”äldst till tjänsteåren” i ”uppdrag människan” fortsätter jag att kräva dem på den lön de fortfarande är skyldiga mig. Även om de har lämnat mig — hur skulle de kunna ta sig ur mitt grepp? En gång lossade jag på mitt grepp om människorna till en viss grad och lät dem hänge sig fritt åt sina köttsliga begär – och resultatet blev att de vågade uppföra sig otyglat, utan några hämningar. Det visar att de inte hyser någon sann kärlek till mig, för de lever alla i köttet. Är det verkligen så att sann kärlek ges som lön för köttet? Är det verkligen så att allt jag begär av människan är köttets ”kärlek”? Vad skulle människan vara värd om det vore på det viset? Mänskliga varelser är värdelösa sopor allihop! Om det inte vore för min ”extraordinära uthållighet” skulle jag ha övergett mänskligheten för länge sedan – varför bry sig om att stanna hos dem för att bli ”mobbad”? Men jag härdar ut. Jag vill gå till botten med människornas ”angelägenheter”. Så snart mitt verk på jorden är avslutat kommer jag att stiga högt upp i skyn för att döma alltings ”herre”; detta är min primära uppgift, för mitt förakt för människorna har redan nått en viss nivå. Vem skulle inte hata sin fiende? Vem skulle inte utplåna sin fiende? I himlen är Satan min fiende; på jorden är människan min ovän. På grund av föreningen mellan himlen och jorden anser jag dem alla skyldiga, till nionde släktled, och inte en enda av dem kommer att bli förlåten. Vem sa åt dem att göra motstånd mot mig? Vem sa åt dem att inte lyda mig? Hur kommer det sig att folk är oförmögna att bryta de kvarvarande banden till sin gamla natur? Hur kommer det sig att deras kött alltid tränger fram i dem? Allt detta är bevisunderlag för min dom över människan. Vem vågar annat än att underkasta sig fakta? Vem vågar säga att min dom är känslomässigt färgad? Jag är annorlunda än människan, och därför lämnar jag henne, för jag tillhör helt enkelt inte människosläktet.

Det finns en bas, en grundval, för allt jag gör; när människan med sin mun ”avslöjar” för mig ”hur det verkligen ligger till”, leder jag henne till ”avrättningsplatsen”, för mänsklighetens brott är tillräckligt för att förtjäna min tuktan. Jag utmäter alltså inte tuktan i blindo utan tuktar folk med utgångspunkt från de verkliga omständigheterna kring deras brott. I annat fall skulle människornas upproriskhet göra att de aldrig skulle böja sig och erkänna sin skuld för mig. Det är enbart tack vare att folk har kommit fram till dagens förhållanden som alla motvilligt böjer sina huvuden – men i sina hjärtan är de fortfarande inte övertygade. Jag har gett människorna ”barium” att dricka och därför syns deras inre organ klart och tydligt under ”fluoroskopet”. Smutsen och orenheten har inte avlägsnats från människornas bukar; all slags smutsiga ting strömmar genom deras ådror, och på så sätt växer giftet i deras kroppar till ännu mer. Eftersom människorna har levt under dessa förhållanden i så många år har de vant sig vid dem och tycker inte längre att de är konstiga. Följden blir att bakterierna i deras kroppar mognar och blir deras natur, och alla lever under deras herravälde. Det är därför människorna springer omkring överallt som vildhästar. Men det här erkänner de aldrig fullt ut, utan de bara nickar för att visa sitt instämmande. Sanningen är att mänskligheten inte tar mina ord till sitt hjärta. Om de tog mina ord som ett bra botemedel skulle de “följa doktorns ordinationer” och låta detta botemedel bota sjukdomen i deras inre. Men deras sätt att uppföra sig kan enligt min mening inte uppfylla denna önskan, och därmed kan jag inte göra annat än ”bita ihop” och fortsätta att tala till dem vare sig de lyssnar eller ej: Jag gör bara min plikt. Mänskligheten är inte villig att njuta av mina välsignelser, utan skulle hellre utstå hellre helvetets plågor, så allt jag kan göra är att gå med på deras begäran. Men för att inte mitt namn och min ande ska bli utskämda i helvetet ska jag först fostra dem och sedan ”ge efter” för deras önskningar och göra det så att de blir ”överlyckliga”. Jag tänker inte tillåta människan att oavsett tid eller plats skämma ut mig medan hon står under mitt banér, och det är skälet till att jag fostrar henne om och om igen. Hur skulle människan ha kunnat fortsätta att stå inför mig ända till idag om hon inte varit bunden av mina stränga ord? Avstår inte människorna från synd bara därför att de fruktar att jag ska gå min väg? Stämmer det inte att enda skälet att de inte klagar är att de är rädda för tuktan? Finns det någon som fattar beslut enbart för min plans skull? Alla människor menar att min natur är en gudomlig sådan som saknar ”intellektuell förmåga”, men vem inser att jag i min mänsklighet är i stånd att genomskåda allting? Som folk säger: Varför använda en slägga för att träffa en spik? Människor ”älskar” mig, inte därför att deras kärlek till mig är medfödd utan därför att de fruktar tuktan. Vilken människa föddes med kärlek till mig? Finns det någon som behandlar mig så som de behandlar sitt eget hjärta? Och följaktligen sammanfattar jag detta med en maxim för mänskligheten: Bland människorna finns det ingen som älskar mig.

Att jag har ökat takten i mitt verk beror bara på att jag vill slutföra mitt verk på jorden, för annars är det fara värt att jag slungar iväg folk långt bort, så långt bort att de hamnar i det oändliga havet. Det är just på grund av att jag har förklarat det verkliga förhållandet för dem i förväg som de är lite på sin vakt. Skulle någon annars hissa segel när det blåser upp till storm? Alla är fullt sysselsatta med att vidta försiktighetsåtgärder. Det är som om har blivit en rånare i deras ögon. De fruktar att jag ska lägga beslag på allt som finns i deras hem, och därför trycker de sig mot sina dörrar med all kraft de kan uppbåda, livrädda för att jag plötsligt ska storma in. När jag ser dem uppföra sig som fega råttor ger jag mig tyst iväg. I folks fantasi verkar det som om världen är på väg att drabbas av en apokalyptisk katastrof, och därför flyr de alla om varandra, fullkomligt vettskrämda. Det är bara det att den här gången ser jag gastarna vandra omkring överallt på jorden. Jag kan inte låta bli att skratta, och när människan hör ljudet av mitt skratt blir hon chockad och skräckslagen. Först då inser jag det verkliga förhållandet och jag slutar le, upphör att iaktta det som händer på jorden och återgår till att arbeta enligt min ursprungliga plan. Jag betraktar inte längre mänskligheten som en förlaga som fungerar som provexemplar i min forskning, för människorna inte är något annat än skräp. När jag väl kasserar dem fyller de ingen funktion längre – de är avfall. I det ögonblicket förintar jag dem och kastar dem i elden. I mänsklighetens tankar ryms min barmhärtighet och nåd i min dom, mitt majestät och min vrede. Men föga vet de att jag länge har bortsett från deras svagheter och att jag för länge sedan har dragit tillbaka min barmhärtighet och nåd, och det är därför de befinner sig i sitt nuvarande tillstånd. Ingen är kapabel att känna mig, och inte heller kan de förstå mina ord, se mitt ansikte eller begripa min vilja. Är det inte de här tillstånden människan befinner sig i nu? Hur kan jag då sägas vara barmhärtig och nådig? Jag tar ingen hänsyn till människans svaghet, och inte heller ”bryr jag mig om” hennes brister. Kan detta fortfarande vara min barmhärtighet och nåd? Eller kan det fortfarande vara min kärlek till mänskligheten? Alla människor tror att jag talar ”tomma artigheter”, och därför tror de inte på vad jag säger. Men finns det någon som vet detta: ”Det är en annan era nu och därför existerar inte min barmhärtighet och nåd idag; icke desto mindre är jag för evigt en Gud som gör vad han säger att han ska göra”? När jag är mitt bland människorna ser de mig som den allra Högste, och därför tror de att jag älskar att tala utifrån min visdom. Det får dem att alltid ta mitt ord med en nypa salt. Men finns det någon som kan fatta principerna bakom mitt tal? Eller mina ords ursprung? Finns det någon som kan utgrunda vad det är jag egentligen vill åstadkomma? Eller som kan tränga in i detaljerna i fullbordandet av min förvaltningsplan? Vem är kapabel att bli min förtrogne? Vem mer än jag – bland allt som finns - kan veta exakt vad jag gör? Och vem kan veta vad mitt yttersta syfte är?

30 april 1992