Vi välkomnar alla sanningssökare att ta kontakt med oss.

Ordet framträder i köttet

Rena färger

Teman

Typsnitt

Typsnittsstorlek

Radavstånd

Sidbredd

0 resultat

Inga resultat hittades

Kapitel 13

I de tillkännagivanden som min röst gör är ett antal av mina avsikter dolda. Men människan vet och förstår ingenting av dessa. Hon fortsätter att ta emot mina ord utifrån och följa dem utifrån, utan att kunna lägga märke till mitt hjärta eller förnimma min vilja, som finns i mina ord. Även om jag har förtydligat mina ord, har någon förstått? Jag kom till mänskligheten från Sion. Eftersom jag har tagit på mig en vanlig människas mänskliga natur och klätt mig i en människas hud, lär människor bara känna mitt yttre och känner inte det liv som finns inom mig. De lägger inte heller märke till Andens Gud, utan känner bara till den köttsliga människan. Kan det vara så att den verklige Gud själv inte förtjänar att ni försöker lära känna honom? Kan det vara så att den verklige Gud själv inte förtjänar att ni anstränger er för att försöka ”dissekera” honom? Jag avskyr hela det mänskliga släktets fördärv, men jag hyser medkänsla med dess svaghet. Jag hanterar också hela människosläktets gamla natur. Är inte också ni — som en del av mitt folk i Kina — en del av det mänskliga släktet? Bland allt mitt folk, bland alla mina söner, det vill säga bland dem som jag har utvalt ur hela det mänskliga släktet, tillhör ni den lägsta gruppen. Därför har jag lagt ner mest energi ‒ mest möda ‒ på er. Uppskattar ni fortfarande inte det välsignade liv som ni åtnjuter idag? Förhärdar ni fortfarande era hjärtan för att göra uppror mot mig och upprätta era egna planer? Om det inte vore för att jag fortfarande hyser medlidande med och kärlek till er, så skulle hela mänskligheten för länge sedan ha hamnat i Satans fångenskap och förvandlats till ”läckerbitar” i hans mun. De som idag, mitt ibland alla människor, verkligen offrar sig för mig och verkligen älskar mig, är fortfarande så sällsynta att de kan räknas på ena handens fingrar. Kan det vara så att benämningen[a] ”mitt folk” har blivit er personliga egendom redan i dag? Har ditt samvete helt enkelt blivit iskallt? Är du verkligen värdig att bli en del av det folk som jag behöver? När ni tänker tillbaka på det förgångna och sedan ser på dagens situation igen, vem av er har tillfredsställt mitt hjärta? Vem av er har visat äkta omsorg om mina avsikter? Om jag inte hade drivit på er, skulle ni inte ha vaknat än, utan ni skulle fortfarande ha varit som nedfrusna och dessutom som om ni vore i dvala.

Mitt i de upprörda vågorna ser människan min vrede; i det tumlande virrvarret av mörka moln skräms människor från vettet och vet inte vart de ska fly, som om de fruktar att åskan och regnet ska skölja bort dem. Sedan, efter att den virvlande snöstormen har dragit förbi, blir de på lättsamt och glatt humör när de njuter av naturens vackra landskap. Men vilken av dem har någonsin, i sådana stunder, upplevt den gränslösa kärlek jag hyser till mänskligheten? I deras hjärtan finns bara min gestalt, men inte min Andes väsen. Kan det verkligen vara så att människan inte öppet trotsar mig? När stormen blåst över är hela mänskligheten som förnyad, som om den har återfått ljus och liv efter att ha förädlats genom vedermödor. Hade inte också ni, efter att ha uthärdat slagen jag gav, den goda lyckan att nå fram till idag? Men kommer ni att kunna behålla den renhet som följde på skyfallet när den här dagen är över och morgondagen anländer? Kommer ni att kunna behålla den hängivenhet som följde på er förädling? Kommer ni att kunna behålla den lydnad ni har idag? Kan er hängivenhet förbli orubblig och oföränderlig? Det är inte bortom människans förmåga att uppfylla detta krav, eller hur? Dag för dag lever jag bland människor, och agerar tillsammans med människor, i mänsklighetens mitt, men ingen har någonsin lagt märke till detta. Vem i hela det mänskliga släktet skulle fortfarande existera i den nuvarande tidsåldern om det inte vore för min Andes vägledning? Kan det vara så att jag överdriver när jag säger att jag lever och agerar tillsammans med människor? I det förgångna sa jag: ”Jag skapade mänskligheten, visade hela mänskligheten vägen och ledde hela mänskligheten”. Var det egentligen inte så? Kan det möjligen vara så att er erfarenhet av dessa ting är otillräcklig? Blotta frasen ”tjänsteutövare” borde vara nog för att ni ska ägna en livstids möda åt att förklara. Utan faktisk erfarenhet skulle en människa aldrig lära känna mig, skulle aldrig kunna lära känna mig genom mina ord. Men idag har jag personligen kommit mitt ibland er: kommer inte det göra det lättare för er att lära känna mig? Kan det verkligen vara så att min inkarnation inte också innebär frälsning för er? Om jag inte stigit ner i mänskligheten i min egen person, skulle hela människosläktet för länge sedan ha genomsyrats av uppfattningar, det vill säga ha blivit Satans ägodelar, för det ni tror på är bara Satans avbild och har inget som helst att göra med Gud själv. Är inte detta min frälsning?

När Satan kommer inför mig, ryggar jag inte undan för hans rasande vildsinthet och jag är inte heller rädd för hans avskyvärdhet: jag struntar helt enkelt i honom. När Satan frestar mig, genomskådar jag hans knep och får honom att smyga bort i skam och förnedring. När Satan kämpar med mig och försöker rycka bort mitt utvalda folk, satsar jag allt i mitt kött mot honom; och i mitt kött upprätthåller och vallar jag mitt folk, så att de inte lätt ska falla ned eller gå vilse, och jag leder dem varje steg på vägen. Och när Satan besegrad drar sig tillbaka kommer jag att ha förhärligats i mitt folk och mitt folk kommer att ha avgett klart och rungande vittnesbörd om mig. Därför ska jag ta hindren i min förvaltningsplan och kasta dem i den bottenlösa avgrunden en gång för alla. Detta är min plan, detta är mitt verk. Det kan komma en dag i era liv när du hamnar i den här sortens situation. Skulle du då villigt låta dig tas till fånga av Satan eller kommer du att låta mig vinna dig? Detta är ditt eget öde, och du måste tänka över det noggrant.

Livet i riket är folkets och Guds eget liv. Hela mänskligheten står under min omsorg och mitt beskydd, och alla är indragna i en kamp till döden med den stora röda draken. För att vinna denna sista strid, för att göra slut på den stora röda draken, bör alla människor ge upp hela sin varelse till mig i mitt rike. När jag säger ”rike” menar jag det liv som levs direkt under det gudomligas beskydd, där hela mänskligheten vallas direkt av mig och tränas direkt av mig, så att alla människornas liv är som om de vore i himlen fastän de fortfarande är på jorden — ett sant förkroppsligande av livet i den tredje himlen. Trots att jag är i mitt kött, lider jag inte köttets begränsningar. Hur många gånger har jag inte kommit in i människornas mitt för att lyssna till deras böner och hur många gånger har jag inte njutit av deras lovprisningar medan jag vandrat bland människorna? Även om de aldrig har varit medvetna om min existens, utför jag ändå mitt verk på detta sätt. I min boning, som är den plats där jag är dold, i denna min boning, har jag icke desto mindre besegrat alla mina fiender. I min boning har jag fått verklig erfarenhet av att leva på jorden. I min boning iakttar jag människans varje ord och handling, och vakar över och styr hela det mänskliga släktet. Om mänskligheten kunde känna omsorg om mina avsikter och därigenom tillfredsställa mitt hjärta och ge mig glädje, då skulle jag helt säkert välsigna hela mänskligheten. Är inte detta vad jag avser för mänskligheten?

Eftersom mänskligheten ligger medvetslös, är det endast genom dånet av min åska som människor väcks ur sina drömmar. Och när de öppnar ögonen bländas många av dessa stötar av kylig strålglans, så till den grad att de förlorar orienteringen och inte vet varifrån de kommer eller vart de är på väg. De flesta människor träffas av de laserliknande strålarna och kollapsar i en hög under stormen, deras kroppar sveps bort av de forsande strömmarna och lämnar inga spår efter sig. I ljuset kan de överlevande till sist se mitt ansikte tydligt och först då kommer de att veta något om mitt yttre utseende, till den grad att de inte längre vågar se mig direkt i ansiktet, livrädda att jag än en gång ska låta min tuktan och mina förbannelser hemsöka deras kött. Hur många människor bryter samman i okontrollerad gråt? Hur många drabbas av förtvivlan? Hur många skapar floder med sitt blod? Hur många blir lik som driver hit och dit, utan mål? Hur många människor känner ett plötsligt styng av hjärtesorg och gråter över sina många olyckliga år sedan de hittat sin egen plats i ljuset? Hur många människor bekänner sin orenhet under ljusets olycksbådande sken och beslutar sig för att bättra sig? Hur många förblindade människor har redan förlorat livsglädjen och vill därför inte uppmärksamma ljuset utan fortsätter att stagnera och vänta på sitt slut? Och hur många människor hissar livets segel och väntar ivrigt, under ledning av ljuset, på sin morgondag? ... Vem i mänskligheten befinner sig inte i detta tillstånd idag? Vem befinner sig inte i mitt ljus? Även om du är stark eller tror att du är svag, hur ska du kunna undvika ankomsten av mitt ljus?

10 mars 1992

Fotnoter:

a. Den ursprungliga texten innehåller inte ordet ”titeln”.

Föregående:Kapitel 12

Nästa:Kapitel 14

Relaterat innehåll