När blixten ljungar från Östern, vilket också är exakt det ögonblick då jag börjar yttra mina ord – när blixten ljungar lyses hela himlavalvet upp och alla stjärnorna förvandlas. Det är som om hela människosläktet hade blivit uppsorterad. I skenet från denna ljusstråle från Östern blottas hela mänskligheten i sin ursprungliga form, förblindad och hämmad av förvirring; än mindre är de i stånd att dölja sina fula anletsdrag. Än en gång är de som djur som flyr bort från mitt ljus för att ta sin tillflykt i bergsgrottor; men inte en enda bland dem kan undkomma mitt ljus. Alla människor är förbluffade, alla väntar, alla iakttar; vid mitt ljus ankomst fröjdar sig alla över den dag de föddes, och likaså förbannar alla den dag de föddes. Motstridiga känslor är omöjliga att uttrycka i ord; tårar av självkritik bildar floder som förs bort med den svepande forsen och försvinner på ett ögonblick utan spår. Än en gång tränger sig min dag på människosläktet, väcker det på nytt och ger det en punkt att göra en nystart från. Mitt hjärta bultar och bergen hoppar och vattnen dansar av glädje i takt med mitt hjärtas slag, och vågorna håller takten där slår mot de steniga reven. Det är svårt att uttrycka vad som finns i mitt hjärta. Jag vill att allt orent ska brinna upp och bli till aska under min blick, jag vill att alla olydnadens söner ska försvinna ur min åsyn för att inte längre fortleva. Jag har inte bara skapat en ny början i den stora röda drakens boning, utan jag har även påbörjat nytt verk i universum. Snart kommer jordens riken att bli mitt rike; snart kommer jordens riken att för evigt upphöra att existera på grund av mitt rike, på grund av att jag redan har segrat, på grund av att jag har återvänt i triumf. Den stora röda draken har uttömt alla upptänkliga metoder för att rubba min plan i hopp om att radera ut mitt verk på jorden, men kan dess bedrägliga lister få mig att tappa modet? Kan dess hot skrämma mig att förlora min tillförsikt? Det har aldrig funnits en enda varelse varken i himlen eller på jorden som jag inte håller i min hand; hur mycket mer gäller inte detta den stora röda draken, denna figur som tjänar som kontrast till mig? Är den inte också ett föremål som ska hanteras av mina händer?

Vid tiden för min inkarnation i mänsklighetens värld, nådde människan ovetande fram till denna dag med hjälp av min vägledande hand och kom omedvetet att lära känna mig. Men när det gäller hur hon ska gå den väg som ligger framför henne har ingen någon aning, ingen vet, och än mindre har någon ett hum om i vilken riktning vägen kommer att föra henne. Endast med den Allsmäktige vakande över sig kommer någon att kunna vandra vägen till slutet; endast vägledda av blixten i Östern kommer någon att kunna stiga över tröskeln som leder till mitt rike. Bland människor har det aldrig funnits någon som har sett mitt ansikte, sett blixten i Östern; än mindre finns det väl då någon som har hört den röst som utgår från min tron? Faktum är att sedan forna tider har inte en enda människa kommit i direkt kontakt med min person; först i dag när jag har kommit in i världen har människor möjlighet att se mig. Men de känner mig fortfarande inte; de ser bara mitt ansikte och hör bara min röst, men utan att förstå vad jag menar. Alla människor är på det viset. Som en av mitt folk – känner du inte djup stolthet när du ser mitt ansikte? Och känner du inte eländig skam över att du inte känner mig? Jag vandrar bland människor och jag lever bland människor, för jag har blivit kött och jag har kommit in i människans värld. Mitt mål är inte bara att göra det möjligt för mänskligheten att se på mitt kött, utan att göra det möjligt för mänskligheten att känna mig, vilket är viktigare. Genom mitt inkarnerade kött kommer jag dessutom att döma mänskligheten för dess synder; genom mitt inkarnerade kött kommer jag att besegra den stora röda draken och förinta dess håla.

Fastän de människor som befolkar jorden är lika talrika som stjärnorna, känner jag dem alla lika väl som jag känner min egen hand. Och fastän människorna som ”älskar” mig också är oräkneliga som havets sand är det bara några få som är utvalda av mig: endast dessa som strävar efter det klara ljuset och skiljer sig från dem som ”älskar” mig. Jag överskattar inte människan och jag underskattar henne inte heller; snarare ställer jag krav på människan alltefter hennes naturliga egenskaper, och vad jag har behov av är alltså den sortens människa som söker uppriktigt efter mig – allt i syfte att uppnå mitt mål i urvalet av människor. Det finns otaliga vilddjur i bergen men inför mig är de alla tama som får; ofattbara hemligheter vilar under havet, men de visar sig för mig lika tydligt som allt på jordens yta; i himlarymden ovan finns världar som människan aldrig kan nå, men jag vandrar fritt omkring i dessa onåbara världar. Människan har aldrig känt igen mig i ljuset utan bara sett mig i mörkrets värld. Är ni inte i samma situation i dag? Det var när den stora röda drakens vilda framfart var som värst som jag formellt tog på mig köttet för att utföra mitt verk. Det var när den stora röda draken för första gången uppenbarade sin sanna form som jag vittnade om mitt namn. När jag vandrade omkring på mänskligheten vägar var det inte en enda varelse, inte en enda individ, som blev klarvaken, och när jag så inkarnerades i människans värld var det ingen som visste det. Men när jag i mitt inkarnerade kött började ägna mig åt mitt verk, då väcktes mänskligheten med ett ryck ur sina drömmar av min dånande röst och inledde därmed sitt liv under min ledning. Jag har än en gång påbörjat nytt verk bland mitt folk. Jag har sagt att mitt verk på jorden inte är avslutat och det räcker för att visa att mitt folk, som jag talade om, inte är de jag kräver i mitt hjärta, men att jag trots det väljer några bland dem. Av detta är det uppenbart att jag inte gör detta enbart för att göra det möjligt för mitt folk att känna den inkarnerade Guden, utan också i syfte att rena mitt folk. På grund av skärpan i mina administrativa påbud riskerar en stor majoritet människor fortfarande att kasts ut av mig. Om du inte gör allt du kan för att ta itu med dig själv och kuva din egen kropp, om du inte gör det kommer du utan tvivel att bli något jag föraktar och förkastar, som blir nedkastat i helvetet, på samma sätt som Paulus tuktades direkt av mina händer, en tuktan det var omöjligt att undfly. Har ni kanske upptäckt någonting i mina ord? Det är fortfarande min avsikt att rentvå kyrkan, att fortsätta att rena det folk jag behöver, för jag är Gud själv som är alltigenom helig och obefläckad. Jag ska inte bara få mitt tempel att skimra i regnbågens färger, utan också göra det skinande rent med ett inre som överensstämmer med dess yttre. I min närvaro bör ni alla och envar tänka tillbaka på vad ni har gjort i det förflutna och bestämma er för om ni i dag kan fatta beslutet att ge mig fullkomlig tillfredsställelse i mitt hjärta.

Det är inte bara det att människan inte känner mig i mitt kött; vad som är ännu värre är att hon har misslyckats att förstå sitt eget jag som bor i en köttslig kropp. I så många år har människor bedragit mig och behandlat mig som en utomstående gäst. Så många gånger har de slagit igen ”dörrarna till sina hem” för mig; så många gånger har de stått framför mig utan att bry sig om mig; så många gånger har de tagit avstånd från mig mitt bland andra människor; så många gånger har de förnekat mig inför djävulen; och så många gånger har de angripit mig med sina gnabbande munnar? Trots det håller jag inte räkning på människans svagheter, och inte heller kräver jag tand för tand för hennes olydnad. Allt jag har gjort är att ge henne medicin mot hennes åkommor i syfte att bota hennes obotliga sjukdomar och på så sätt ge henne hälsan åter, så att hon till sist kan lära känna mig. Har inte allt jag gjort varit för människans överlevnads skull, för att ge mänskligheten en chans att leva? Många gånger kom jag in i människans värld, men eftersom jag kom in i världen i min egen person brydde sig inte människorna om mig; i stället agerade var och en som de ville och sökte en utväg för sig själva. Föga vet de att varenda väg under himlen kommer ur mina händer! Föga vet de att allting under himlen är förordnat av mig! Vem av er vågar hysa förbittring i sitt hjärta? Vem av er vågar utan vidare komma till en uppgörelse? Jag har bara stilla utfört mitt verk mitt bland människorna, det är allt. Om jag inte hade haft medkänsla med människans svaghet under tiden för min inkarnation, skulle hela mänskligheten – enbart på grund av min inkarnation – ha blivit skrämd från vettet och därmed fallit ner i Hades. Det är endast på grund av att jag ödmjukade mig och gömde mig som mänskligheten har undvikit katastrof, räddats undan min tuktan och på så sätt nått fram till i dag. Medveten om hur svårt det var att nå fram till i dag, borde du inte ännu mer uppskatta den morgondag som ska komma?

8 mars 1992