Det har alltid varit min plikt att förvalta människan, och att erövra henne var något jag beslutade när jag skapade världen. Folk kanske inte vet att jag kommer att erövra människan helt och hållet i den sista tiden eller att erövrandet av de upproriska bland människorna utgör beviset på min seger över Satan. Men redan när min fiende tog strid med mig berättade jag för honom att jag skulle erövra dessa som Satan hade tagit fånga och hade gjort till sina barn, till sina trogna tjänare som vakade över hans hem. Den ursprungliga innebörden av att erövra är att besegra, att utsätta någon för förödmjukelse. På israeliternas språk betyder det att fullständigt besegra, förstöra, och omöjliggöra ytterligare motstånd mot mig. Men som uttrycket används idag bland er är innebörden att erövra. Ni bör veta att min avsikt alltid har varit att helt tillintetgöra och utrota de onda ur mänskligheten, så att de inte längre kan göra uppror mot mig, än mindre ha kraft nog att avbryta eller störa mitt verk. Vad det gäller människan har det här ordet alltså kommit att betyda erövring. Oavsett vilka bibetydelser termen har, är syftet med mitt verk att besegra människor. För även om mänskligheten förvisso hjälper till med min förvaltning, så är människorna, för att uttrycka det mer precist, inget annat än mina fiender. Människorna är de onda som sätter sig upp mot mig och inte lyder mig. Människorna är inget annat än avkommorna till den onde som jag förbannat. Människorna är inget annat än ättlingarna till ärkeängeln som svek mig. Människorna är inget annat än arvet efter djävulen som jag avvisade för länge sedan och som sedan dess har varit min oförsonliga fiende. Ovanför den mänskliga rasen är himlen dunkel och dyster utan minsta skymt av klarhet, och människans värld är höljd i becksvart mörker så att den som lever där inte ens kan se sin egen utsträckta hand framför ansiktet eller solen när han höjer blicken. Vägen under hans fötter slingrar sig fram, krokig, lerig och full av gropar; hela landskapet är fyllt med lik. De mörka hörnen är fyllda med de dödas kvarlevor, och i de kalla och skuggiga hörnen har massor av demoner slagit sig ner. Demoner kommer och går i horder överallt i människornas värld. Avkommorna av alla slags vilddjur, täckta av smuts, är inbegripna i skriande strider och ljudet sätter skräck i hjärtat. I dessa tider, i denna värld, detta ”jordiska paradis” – vart skall man ta vägen för att söka livets lyckoämnen? Vart kan man ta vägen för att finna sitt livs slutmål? Mänskligheten, som för länge sedan trampats ner under Satans fötter, har från första stund varit en skådespelare som tagit på sig Satans skepnad – och inte bara det, utan människan är Satan förkroppsligad och tjänar som det bevis som klart och tydligt vittnar om Satan. Hur kan denna mänskliga ras, denna hop av degenererat avskum, denna fördärvade mänskliga familjs avkomma, vittna om Gud? Hur kommer min härlighet fram? Var kan man börja tala om mitt vittnesbörd? Den fiende som, efter att ha fördärvat mänskligheten, står emot mig, har redan tagit mänskligheten – den mänsklighet som jag skapade för länge sedan och som var full av min härlighet och mitt utlevande – och solkat ned den. Han har ryckt bort min härlighet, och allt han har genomsyrat människan med är gift kraftigt spetsat med Satans fulhet och saft av frukten från trädet som gav kunskap om gott och ont. I begynnelsen skapade jag människan, jag skapade alltså mänsklighetens anfader, Adam. Han försågs med kropp och utseende, bräddfull av energi, bräddfull av livskraft, och dessutom var han tillsammans med min härlighet. Det var den underbara dag när jag skapade människan. Därefter formades Eva av Adams kropp, och hon blev människans anmoder, och därför var de människor jag skapade fyllda av min andedräkt och till brädden fyllda med min härlighet. Adam föddes ursprungligen av min hand och han var min avbild. Den ursprungliga betydelsen av ”Adam” var alltså en varelse skapad av mig, genomsyrad av min livsenergi, genomsyrad av min härlighet, med form och utseende, med ande och andedräkt. Han var den enda skapade varelsen som hade en ande och var kapabel att representera mig, vara min avbild och att ta emot min andedräkt. Till en början var Eva den andra människan utrustad med andedräkt vars skapelse jag hade bestämt, så den ursprungliga betydelsen av ”Eva” var en skapad varelse som skulle föra min härlighet vidare, en varelse fylld med min livskraft och dessutom försedd med min härlighet. Eva kom från Adam, så hon var också min avbild, för hon var den andra människan som skapats till min avbild. Den ursprungliga betydelsen av ”Eva” var en levande människa med ande, kropp och ben, mitt andra vittnesbörd liksom min andra mänskliga avbild. De var mänsklighetens förfäder, människans rena och dyrbara skatt och – från första början – levande varelser försedda med ande. Men den onde förtrampade avkomlingarna till mänsklighetens förfäder, tog dem till fånga och kastade in den mänskliga världen i totalt mörker, så att avkomman inte längre tror på min existens. Vad som är än mer avskyvärt är att samtidigt som den onde fördärvar människor och trampar ner dem, rycker han hänsynslöst bort min härlighet, mitt vittnesbörd, den livskraft jag skänkte dem, den andedräkt och det liv som jag blåste in i dem, hela min härlighet i den mänskliga världen och allt det hjärteblod jag har offrat för mänskligheten. Mänskligheten befinner sig inte längre i ljuset, människorna har förlorat allt jag gett dem och kastat bort den härlighet jag skänkt. Hur skulle de kunna erkänna mig som alla skapade varelsers Herre? Hur skulle de kunna fortsätta tro på min existens i himlen? Hur skulle de kunna upptäcka hur min härlighet manifesterar sig på jorden? Hur skulle dessa barnbarn kunna betrakta den Gud som deras förfäder dyrkade som den Herre som skapat dem? Dessa beklagansvärda barnbarn har generöst ”gett” den onde den härlighet, den avbild och det vittnesbörd som jag skänkte Adam och Eva, liksom det liv jag skänkte mänskligheten och som de är beroende av för att existera. Utan att bry sig det minsta om den ondes närvaro ger de all min härlighet till honom. Är de inte urtypen för vad som kallar ”avskum”? Hur skulle en sådan mänsklighet, sådana onda demoner, sådana vandrande lik, sådana Satans figurer, och sådana fiender till mig kunna äga min härlighet? Jag kommer att återta min härlighet, återta mitt vittnesbörd som finns bland människorna, liksom allt annat som en gång tillhörde mig och som jag för länge sedan gav till mänskligheten; jag kommer att erövra mänskligheten fullkomligt. Men du ska veta att de människor jag skapade var heliga personer som var mina avbilder och bar min härlighet. De tillhörde inte Satan och var inte utsatta för hans trampande, utan de var en ren manifestation av mig, fri från minsta spår av Satans gift. Och därför låter jag mänskligheten veta att jag bara vill ha det som är skapat med min hand, de heliga som jag älskar och som inte tillhör något annat väsen. Vidare skall jag finna behag i dem och betrakta dem som min härlighet. Men det jag vill ha är inte den mänsklighet som fördärvats av Satan, som idag tillhör honom och inte längre är min ursprungliga skapelse. Eftersom jag har för avsikt att återta min härlighet som finns i den mänskliga världen kommer jag helt att erövra de kvarvarande överlevande bland människorna som bevis på min härlighet då jag besegrat Satan. Jag tar bara mitt vittnesbörd som en utkristallisering av mitt jag, som föremålet för min glädje. Detta är min vilja.

Det har tagit mänskligheten tiotusentals år av historia att komma dit den är idag, men den mänsklighet jag skapade i begynnelsen har för länge sedan försjunkit i degeneration. ‌Den är inte längre den mänsklighet jag vill se, så i mina ögon förtjänar människorna inte längre att kallas mänsklighet. Snarare är de mänsklighetens avskum som Satan har tagit som fångar, ruttna vandrande lik som Satan bor i och klär sig med. ‌Folk litar inte på min existens och inte heller välkomnar de min ankomst. ‌Mänskligheten svarar bara motvilligt på mina önskemål, instämmer tillfälligt i dem och delar inte uppriktigt livets glädje och sorg med mig. ‌Eftersom folk betraktar mig som outgrundlig, ler de motvilligt mot mig med samma inställsamma attityd som mot en makthavare, för folk har ingen kunskap om mitt verk och än mindre vet de om min vilja idag. ‌Jag skall vara ärlig mot er: ‌När dagen kommer blir lidandet för var och en som tillber mig mycket lättare att utstå än ert lidande. Faktum är att graden av er tro på mig inte överskrider Jobs tro – till och med de judiska fariséernas har mer tro än ni – så om eldens dag sänker sig kommer ert lidande att bli svårare än för fariséerna när de tillrättavisades av Jesus, svårare än för de 250 ledarnas som satte sig upp mot Mose, och svårare än för Sodom under de förbrännande lågorna då staden förstördes. ‌När Mose slog på klippan och det vatten som Jehova skänkte rann fram, var det på grund av hans tro. ‌När David med hjärtat fyllt av glädje spelade på lyran och prisade mig, Jehova, var det på grund av hans tro. ‌När Job förlorade sin boskap som fyllde bergen och sina outsägliga rikedomar och hans kropp blev full av ömma bölder, var det på grund av hans tro. ‌När han kunde höra min, Jehovas, röst och se min, Jehovas, härlighet, var det på grund av hans tro. ‌Att Petrus kunde följa Jesus Kristus berodde på hans tro. ‌Att han kunde spikas fast på korset för min skull och avge ett härligt vittnesbörd berodde också på hans tro. ‌När Johannes såg Människosonens härliga gestalt berodde det på hans tro. ‌När han såg visionen av de yttersta dagarna berodde det än mer på hans tro. Att de så kallade massorna från de hedniska folken har fått min uppenbarelse och fått veta att jag har återvänt i köttet för att utföra mitt verk bland människorna beror också på deras tro. ‌Alla dessa som slagits ner av mina hårda ord och ändå tröstas av dem och är frälsta – har de inte blivit det på grund av sin tro? ‌De som tror på mig men ändå drabbas av umbäranden, har de inte också förkastats av världen? ‌De som lever utanför mitt ord och flyr undan prövningens lidande, driver de inte alla planlöst genom världen? ‌De liknar höstlöv som fladdrar hit och dit, utan någonstans att vila, än mindre med mina ord till tröst. Är de inte tiggare som vandrar på gatorna utanför himmelriket och driver planlöst från plats till plats, även om min tuktan och förädling inte följer dem? ‌Är världen verkligen din viloplats? ‌Kan du verkligen få ens det blekaste belåtna leende från världen genom att undvika min tuktan? ‌Kan du verkligen använda din flyktiga glädje till att täcka över tomheten i ditt hjärta, den tomhet som inte kan döljas? ‌Du kanske kan lura alla i din‌ familj, men du kan aldrig lura mig. ‌Eftersom din tro är alltför torftig är du fortfarande, än i dag, oförmögen att hitta några av de fröjder som livet har att erbjuda. Jag uppmanar dig‌: det är bättre att du uppriktigt ägnar halva ditt liv åt mig än att du lever hela livet i medelmåttighet och ständigt slit för köttet samtidigt som du måste gå igenom allt det lidande en människa knappt förmår uthärda. ‌Vad är det för mening med att värdera dig själv så högt och fly från min tuktan? ‌Vad är det för mening med att gömma dig för min tillfälliga tuktan bara för att skörda en evighet av svårigheter, en evighet av tuktan? Jag tvingar faktiskt inte någon att lyda min vilja. ‌Om någon vore verkligt villig att underordna sig alla mina planer skulle jag inte behandla honom illa. ‌Men jag kräver att alla människor tror på mig, precis som Job trodde på mig, Jehova. ‌Om er tro är större än Tomas tro kommer jag att lovorda den, i er lojalitet kommer ni att finna min lycksalighet och ni kommer helt visst att finna min härlighet under era dagar. Men människor som tror på världen och tror på djävulen har förhärdat sina hjärtan, precis som massorna i staden Sodom, med vindsvepta sandkorn i ögonen och erbjudanden från djävulen i munnen, och deras fördunklade sinnen har sedan länge varit besatta av den onde som har lagt världen under sig. ‌Deras tankar har nästan helt tagits till fånga av forntidens djävul. ‌Och så har människornas tro försvunnit med vinden och de är ur stånd att ens lägga märke till mitt verk. Det enda de förmår är att halvhjärtat försöka behandla mitt verk med nonchalans eller att göra en grov analys av det, för de har för länge sedan blivit besatta av Satans gift.

Jag kommer att erövra mänskligheten eftersom människan skapades av mig och dessutom har njutit av hela min skapelses rikedom. ‌Men människor har också avvisat mig; jag finns inte i deras hjärtan och de ser mig som en börda i sin tillvaro, så till den grad att de fortsätter att avvisa mig fastän de verkligen sett mig och rådbråkar sin hjärna för att komma på alla tänkbara sätt att besegra mig. Folk låter mig inte behandla dem allvarligt eller ställa stränga krav på dem, och inte heller låter de mig döma eller tukta deras orättfärdighet. ‌Istället för att tycka att det är intressant tycker de att det är irriterande. Därför är mitt verk att ta den mänsklighet som äter, dricker och njuter av mig, men som inte känner mig, och besegrar den. ‌Jag kommer att avväpna mänskligheten och sedan ta med mig mina änglar och min härlighet och återvända till min boning. ‌För människornas handlingar har för länge sedan krossat mitt hjärta och slagit mitt verk i bitar. ‌Jag tänker ta tillbaka den härlighet som den onde ryckte bort innan jag glatt ger mig av och låter mänskligheten fortsätta leva sitt liv, fortsätta ”leva och arbeta i fred och förnöjsamhet”, fortsätta ”odla sina egna fält”, och jag kommer inte längre att lägga mig i deras liv. Men nu tänker jag återta min härlighet helt och hållet från den ondes hand, ta tillbaka hela den härlighet jag arbetade in i människan vid världens skapelse. Aldrig mer ska jag skänka den till den mänskliga arten på jorden. ‌För folk har inte bara struntat i att bevara min härlighet utan tvärtom bytt ut den mot Satans avbild. ‌Folk uppskattar inte min ankomst och värdesätter inte heller min härlighets dag. ‌De är inte glada åt att få ta emot min tuktan och än mindre är de beredda att ge tillbaka min härlighet till mig. ‌De är inte heller villiga att kasta bort den ondes gift. ‌Människorna fortsätter att bedra mig på samma sätt som förr; de visar fortfarande upp stora leenden och glada ansikten på samma gamla vis. De är omedvetna om den djupa dysterhet som kommer att sänka sig över mänskligheten när min härlighet lämnat dem. I synnerhet är de omedvetna om att när min dag infaller för hela mänskligheten kommer det att bli ännu värre för dem än för folket på Noas tid, för de vet inte hur mörkt Israel blev när min härlighet lämnade det och när gryningen kommer glömmer människan hur svårt det var att ta sig genom den becksvarta natten. ‌När solen gömmer sig på nytt och mörkret sänker sig över människan kommer hon att klaga och gnissla tänder i mörkret igen. Har ni glömt hur svårt det var för israeliterna att uthärda dessa dagar av lidande när min härlighet lämnade Israel? ‌Nu är den tid då ni ser min härlighet, och det är också den tid då ni får del av min härlighets dag. ‌Människan kommer att klaga i mörkret när min härlighet lämnar det smutsiga landet. ‌Nu är den härlighets dag då jag utför mitt verk, och det är den dag då jag förskonar människorna från lidande, för jag kommer inte att dela plågans och vedermödans tid med dem. Det enda ‌jag vill är att erövra mänskligheten helt och hållet och besegra de onda bland människorna i grunden.