Allsmäktige Guds Kyrkas app

聆听神的声音,喜迎主耶稣重归!

Vi välkomnar alla sanningssökare att ta kontakt med oss.

Ordet framträder i köttet

Rena färger

Teman

Typsnitt

Typsnittsstorlek

Radavstånd

Sidbredd

0 resultat

Inga resultat hittades

Gud själv, den unike III

Guds auktoritet (II)

Idag ska vi fortsätta vår gemenskap kring temat ”Gud själv, den unike”. Vi har redan samlats två gånger kring den frågan, första gången rörande Guds auktoritet och andra gången rörande Guds rättfärdiga sinnelag. Har ni vunnit en ny förståelse för Guds identitet, ställning och substans efter att ha lyssnat de båda gångerna? Har dessa insikter hjälpt er att nå en mer faktisk kunskap och visshet om sanningen om Guds existens? Idag har jag för avsikt att utveckla temat ”Guds auktoritet”.

Att förstå Gud auktoritet ur ett makro- och ett mikroperspektiv

Guds auktoritet är unik. Den är det karaktäristiska uttrycket för och särskilda substansen av identiteten hos Gud själv. Ingen skapad eller icke-skapad varelse äger ett sådant karaktäristiskt uttryck och en sådan särskild substans. Endast Skaparen äger en auktoritet av det slaget. Det vill säga att endast Skaparen – Gud den unike – kommer till uttryck på det viset och har den substansen. Varför tala om Guds auktoritet? Hur skiljer sig auktoriteten hos Gud själv från auktoriteten i människans sinne? Vad är det för speciellt med den? Varför är det särskilt betydelsefullt att tala om den här? Var och en måste begrunda den frågan noggrant. För de flesta är ”Guds auktoritet” ett vagt begrepp, som det är mycket svårt att förstå och det är troligt att varje diskussion om det blir svårfattlig. Så det kommer undantagslöst att finnas en klyfta mellan den kunskap om Guds auktoritet som människan kan äga och substansen av Guds auktoritet. För att överbrygga den klyftan måste man successivt lära känna Guds auktoritet genom människor i det verkliga livet, händelser, saker och fenomen som är inom människans räckhåll, som människor har förmåga att förstå. Även om uttrycket ”Guds auktoritet” kan te sig outgrundligt är Guds auktoritet inte alls abstrakt. Han finns hos människan varje minut av hennes liv och leder henne genom varje dag. Så varje person ser och upplever ovillkorligen den mest påtagliga aspekten av Guds auktoritet i sitt dagliga liv. Den påtagligheten är ett tillräckligt bevis för att Guds auktoritet verkligen existerar och den gör det fullt möjligt att inse och förstå det faktum att Gud äger denna auktoritet.

Gud skapade allt och för att han skapat det har han herraväldet över allting. Förutom att ha herraväldet över allting har han kontroll över allt. Vad innebär det, idén att ”Gud har kontroll över allt”? Hur kan det förklaras? Hur kan det tillämpas i verkliga livet? Hur kan ni lära känna Guds auktoritet genom att förstå det faktum att ”Gud har kontroll över allt”? Av själva uttrycket ”Gud har kontroll över allt” kommer vi att se att det Gud kontrollerar inte är en del av planeterna, en del av skapelsen, än mindre en del av mänskligheten, utan allt: från det massiva till det mikroskopiska, från det synliga till det osynliga, från stjärnorna i universum till det som lever på jorden, såväl som mikroorganismer som inte kan ses med blotta ögat och varelser som existerar i andra former. Detta är den exakta definitionen av ”allt” som Gud ”har kontroll över” och det är det fält som Gud utövar sin auktoritet över, omfånget av hans suveränitet och styre.

Redan innan denna mänsklighet blev till existerade kosmos – alla planeter och alla stjärnor på himlen. På makronivå har dessa himlakroppar kretsat regelbundet, under Guds kontroll, under hela sin existens, hur många år det nu har varit. Vilken planet som går vart vid vilken tidpunkt, vilken planet som utför vilken uppgift och när, vilken planet som cirkulerar i vilket kretslopp, och när den försvinner eller ersätts – allt detta fortlöper utan minsta misstag. Planeternas position och avståndet mellan dessa följer strikta mönster som alla kan beskrivas med exakta data: banorna längs vilka de färdas, kretsloppens hastighet och mönster och de tillfällen de befinner sig i olika positioner kan kvantifieras exakt och beskrivas med särskilda lagar. I eoner har planeterna följt dessa lagar utan minsta avvikelse. Ingen makt kan ändra eller bryta deras kretslopp eller de mönster som de följer. Eftersom de särskilda lagar som styr planeternas rörelse samt de exakta data som beskriver dem är förutbestämda av Skaparens auktoritet lyder de dessa lagar på egen hand, under Skaparens suveränitet och kontroll. På makronivå är det inte svårt för människan att komma fram till vissa mönster, vissa data, liksom vissa märkliga och oförklarliga lagar eller fenomen. Trots att mänskligheten inte medger att Gud finns, inte accepterar det faktum att Skaparen gjorde och härskar över allt och inte heller erkänner förekomsten av Skaparens auktoritet, upptäcker människans vetenskapsmän, astronomer och fysiker mer och mer att alltings existens i universum, och de principer och mönster som dikterar alltings rörelser, styrs och kontrolleras av en väldig och osynlig mörk energi. Detta faktum tvingar människan att inse och medge att det finns en mäktig en mitt bland dessa rörelsemönster, en som orkestrerar allt. Hans makt är enastående och även om ingen kan se hans sanna ansikte styr och kontrollerar han allt i varje stund. Ingen människa eller kraft kan sträcka sig bortom hans suveränitet. I mötet med detta faktum måste människan erkänna att lagarna som styr alltings existens inte kan kontrolleras av människor, inte kan ändras av någon, samtidigt som människan måste medge att människor inte fullt ut kan förstå dessa lagar. Och dessa uppstår inte naturligt utan dikteras av en Herre och Mästare. De är alla uttryck för Guds auktoritet som mänskligheten kan uppfatta på en makronivå.

På mikronivå är alla de berg, floder, sjöar, hav och landområden som människan skådar på jorden, alla årstider som hon upplever, allt som bebor jorden, inklusive växter, djur, mikroorganismer och människor, föremål för Guds suveränitet och kontrollerade av Gud. Under Guds suveränitet och kontroll blir alla ting till eller försvinner i enlighet med hans tankar. Deras liv styrs alla av vissa lagar och de växer och förökar sig enligt dem. Ingen människa och inga ting står över dessa lagar. Hur kommer det sig? Enda svaret lyder: på grund av Guds auktoritet. Eller för att uttrycka det annorlunda, på grund av Guds tankar och Guds ord, för att Gud själv gör det hela. Det innebär att det är Guds auktoritet och Guds sinne som ger upphov till dessa lagar. De kommer att skifta och förändras i enlighet med hans tankar, och dessa skiften och förändringar uppstår eller försvinner alla för hans plans skull. Ta epidemier som ett exempel. De bryter ut utan förvarning, ingen känner till deras ursprung eller den exakta förklaringen till att de uppstår, och oavsett när en epidemi når en viss plats kan de drabbade inte undgå katastrofen. Människans vetenskap tolkar det som att epidemier orsakas genom spridningen av dåliga och skadliga mikrober och deras hastighet, omfattning och metod för överföring kan inte förutses eller kontrolleras av människans vetenskap. Även om mänskligheten motarbetar dem med alla tänkbara medel kan den inte kontrollera vilka personer eller djur som ofrånkomligt blir smittade när epidemier bryter ut. Det enda som människorna kan göra är att försöka förhindra dem, motverka dem och undersöka dem. Men ingen känner till de bakomliggande orsakerna som förklarar början eller slutet på en enskild epidemi och ingen kan kontrollera dessa. Ställda inför uppkomsten och spridningen av en epidemi är den första åtgärd som människorna vidtar att utveckla ett vaccin, men ofta dör epidemierna ut av sig själva innan vaccinet är klart. Varför dör epidemier ut? Vissa säger att bakterierna har förts under kontroll, andra säger att de dör ut på grund av årstidsväxlingar… Om dessa vilda spekulationer håller kan vetenskapen inte förklara och inte ge något exakt svar på. Det som mänskligheten står inför är inte bara dessa spekulationer utan sin egen brist på förståelse och rädsla för epidemier. Ingen vet, i den slutliga analysen, varför epidemier börjar eller varför de slutar. Eftersom mänskligheten bara tror på vetenskapen, förlitar sig helt på den, och inte erkänner Skaparens auktoritet eller accepterar hans suveränitet, kommer den aldrig att få ett svar.

Under Guds suveränitet existerar och förgås alla ting till följd av hans auktoritet, till följd av hans förvaltning. Vissa saker kommer och går obemärkta, och människan kan inte avgöra varifrån de kom eller begripa vilka regler de följer, än mindre förstå anledningarna till att de kommer och går. Även om människan kan se, höra eller uppleva allt som händer bland alla ting, även om det har en betydelse för människan och även om människan undermedvetet greppar det ovanliga, regelbundna eller till och med främmande hos de olika fenomenen, vet hon fortfarande inget om Skaparens vilja och hans sinne som ligger bakom dem. Det finns många historier bakom allt, många dolda sanningar. Då människan har vandrat långt bort från Skaparen, då hon inte godtar det faktum att Skaparens auktoritet styr allting, kommer hon aldrig att känna till och förstå allt som händer under hans suveränitet. Guds kontroll och suveränitet överskrider till största delen gränserna för den mänskliga föreställningsförmågan, för mänsklig kunskap, för mänsklig förståelse, för det som människans vetenskap kan uppnå. Förmågorna hos den skapade mänskligheten kan inte konkurrera med det. Somliga säger: ”När du inte själv har sett Guds suveränitet, hur kan du då tro att allt är underställt hans auktoritet?” Att se är inte alltid att tro, att se är inte alltid att erkänna och förstå. Så varifrån kommer tron? Jag kan med säkerhet säga att ”tron kommer ur graden och djupet av människors begripande och upplevelse av verkligheten och de bakomliggande orsakerna till saker och ting.” Om du tror att Gud finns men inte kan erkänna, än mindre uppfatta, Guds kontroll och Guds suveränitet över allting som ett faktum, kommer du i ditt hjärta aldrig att medge att Gud har en auktoritet av det slaget och att Guds auktoritet är unik. Du kommer aldrig riktigt att acceptera Skaparen som din Herre, din Gud.

Mänsklighetens öde och universums öde är oskiljaktiga från Skaparens suveränitet

Ni är alla vuxna. Vissa av er är medelålders, somliga har trätt in i ålderdomen. Från icke-troende till troende och från början av tron på Gud till acceptansen av Guds ord och upplevelsen av Guds verk, hur mycket kunskap hade ni om Guds suveränitet? Vilka insikter vann ni om människans öde? Kan man uppnå allt man önskar i livet? Hur många saker har du lyckats med som du önskat under de få årtionden som du har levt? Hur många saker blir inte som förväntat? Hur många saker kommer som en angenäm överraskning? Hur många saker väntar människor ännu på ska bära frukt – omedvetet inväntande det rätta ögonblicket, inväntande himlens vilja? Hur många saker får människor att känna sig maktlösa och motarbetade? Alla är fulla av hopp om sitt öde och förväntar sig att allt i deras liv ska gå som de önskar, att de inte ska sakna mat och kläder, att deras förmögenhet ska öka avsevärt. Ingen vill ha ett liv som är fattigt och nedtyngt, fullt av vedermödor, drabbat av katastrofer. Men människor kan inte förutse eller kontrollera sådana saker. Kanske är det förflutna för vissa bara ett virrvarr av upplevelser, de lär sig aldrig vad himlens vilja är och bryr sig inte heller om vad den är. De lever sina liv utan eftertanke, som djur, lever dag för dag utan att bry sig om mänsklighetens öde, om varför människor lever eller hur de bör leva. Dessa personer når ålderdomen utan att ha vunnit någon förståelse för människans öde och ända tills de dör har de ingen aning om vad livet handlar om. Sådana människor är döda, de är varelser utan ande, de är odjur. Även om de lever omgivna av allt finner människor sin glädje i de många sätt som världen tillfredsställer deras materiella behov på, även om de ser att denna materiella värld ständigt går framåt har deras egen erfarenhet – det som deras hjärta och ande känner och upplever – inget att göra med materiella ting och inget materiellt kan ersätta det. Det är ett erkännande djupt i ens hjärta, något som inte går att se med blotta ögat. Det erkännandet ligger i ens förståelse av och känsla för människans liv och människans öde. Och det leder en ofta till uppfattningen av att en osynlig Mästare arrangerar allting, orkestrerar allt för människan. Mitt i allt detta kan man inte annat än acceptera ödets arrangemang och orkestrering, samtidigt kan man inte annat än acceptera vägen vidare som Skaparen har lagt ut, Skaparens suveränitet över ens öde. Det är ett obestridligt faktum. Det spelar ingen roll vilken insikt om eller attityd man har till ödet, ingen kan ändra detta faktum.

Vart du ska gå varje dag, vad du ska göra, vem eller vad du ska möta, vad du ska säga, vad som ska hända dig – kan något av detta förutsägas? Människor kan inte förutse alla dessa händelser, än mindre kontrollera hur de utvecklas. I livet sker dessa oförutsebara saker hela tiden och de händer varje dag. Dessa dagliga växlingar och sättet de visar sig på, eller de mönster enligt vilka de utspelar sig är ständiga påminnelser till mänskligheten om att inget sker av en slump, att den utvecklingsprocess som saker och ting har och deras oundviklighet inte kan påverkas av människans vilja. Varje händelse förmedlar en varning från Skaparen till mänskligheten och den sänder även budskapet att människor inte kan kontrollera sina egna öden. Samtidigt är alla händelser en vederläggning av mänsklighetens vilda, fåfänga ambition och önskan att ta sitt öde i egna händer. De är som rejäla örfilar på mänsklighetens kinder, den ena efter den andra, som tvingar folk att ompröva vem som i slutänden styr och kontrollerar deras öde. Och eftersom deras ambitioner och önskningar vid upprepade tillfällen blir gäckade och krossade, kommer människor naturligt nog fram till en omedveten acceptans av det som ödet har i beredskap, en acceptans av verkligheten, av himlens vilja och Skaparens suveränitet. I alltifrån dessa dagliga växlingar till ödet för människors hela liv finns det inget som inte avslöjar Skaparens planer och hans suveränitet, det finns inget som inte sänder budskapet att ”Skaparens auktoritet kan inte överträffas”, inget som inte förmedlar den eviga sanningen att ”Skaparens auktoritet är den högsta”.

Mänsklighetens och universums öden är intimt sammanflätade med Skaparens suveränitet, oskiljaktigt knutna till Skaparens orkestreringar. I slutänden kan de inte lösgöras från Skaparens auktoritet. Genom alla tings lagar lär sig människan förstå Skaparens orkestrering och hans suveränitet, genom reglerna för överlevnad uppfattar hon Skaparens styre, från alla tings öden drar hon slutsatser om hur Skaparen utövar sin suveränitet och kontroll över dem, och i människors och alla tings livscykler upplever människan verkligen Skaparens orkestreringar och arrangemang för alla ting och levande varelser och får verkligen bevittna hur dessa orkestreringar och arrangemang åsidosätter alla jordiska lagar, regler och institutioner, alla andra makter och krafter. I ljuset av detta är mänskligheten tvungen att erkänna att Skaparens suveränitet inte kan brytas av någon skapad varelse, att ingen kraft kan röra vid eller ändra de händelser och ting som är förutbestämda av Skaparen. Det är under dessa gudomliga lagar och regler som människorna och alla ting lever och fortplantar sig, generation efter generation. Är inte detta det sanna förkroppsligandet av Skaparens auktoritet? Även om människan i de objektiva lagarna ser Skaparens suveränitet och hans ordination för alla händelser och alla ting, hur många personer har förmåga att fatta principen om Skaparens suveränitet över universum? Hur många personer kan verkligen känna, erkänna, acceptera och underkasta sig Skaparens suveränitet och planering av deras öden? Vem, som har trott på faktumet om Skaparens suveränitet över alla ting, kommer verkligen tro och erkänna att Skaparen även dikterar människans livsöde? Vem kan verkligen förstå det faktum att människans öde vilar i Skaparens hand? Vilken attityd som mänskligheten bör inta till Skaparens suveränitet, när den konfronteras med det faktum att han styr och kontrollerar mänsklighetens öde, är ett beslut som varje människa som nu konfronteras med detta faktum måste fatta själv.

De sex skärningspunkterna i människans liv

Under loppet av ens liv kommer varje människa fram till en rad kritiska skärningspunkter. Dessa är de mest grundläggande och viktigaste stegen som avgör en persons öde i livet. Nedan följer en kort beskrivning av dessa milstolpar som alla människor måste passera under loppet av sitt liv.

Födelsen: den första skärningspunkten

Var någonstans en person föds, vilken familj han eller hon föds in i, personens kön, utseende och tiden för födseln: dessa är detaljer i den första skärningspunkten i en människas liv.

Ingen har något val beträffande delarna i denna skärningspunkt. De är alla förutbestämda långt i förväg av Skaparen. De påverkas inte av den yttre omgivningen på något sätt, och inga mänskliga faktorer kan ändra dessa fakta som Skaparen har förutbestämt. Att en person föds innebär att Skaparen redan har fullföljt första steget i det öde som han har planerat för den personen. Eftersom han har förutbestämt alla dessa detaljer långt i förväg har ingen makt att ändra några av dem. Oberoende av en människas senare öde är villkoren för hennes födelse förutbestämda och fortsätter att vara som de är. De påverkas inte på något sätt av hennes öde i livet och inverkar inte heller på något sätt Skaparens suveränitet över det.

1. Ett nytt liv föds ur Skaparens planer

Vilka detaljer i den första skärningspunkten – platsen för ens födelse, ens familj, ens kön, ens fysiska utseende, tiden för ens födelse – har en person möjlighet att välja? Ens födelse är uppenbarligen en passiv tilldragelse: man föds ofrivilligt, på en viss plats, vid en viss tid, in i en viss familj, med ett visst fysiskt utseende. Man blir ofrivilligt medlem av ett visst hushåll, ärver ett visst familjeträd. Man har inget val i denna första skärningspunkt i livet utan föds in i en miljö som är fastlagd enligt Skaparens planer, in i en viss familj, med ett visst kön och utseende och vid en viss tidpunkt som är nära förknippad med ens levnadslopp. Vad kan en människa göra vid denna avgörande skärningspunkt? När allt är sagt har man inget val som rör en enda av dessa detaljer kring ens födelse. Om det inte vore för Skaparens förutbestämmelse och hans ledning skulle ett nytt liv som föddes i denna värld inte veta vart det skulle ta vägen eller var det skulle bo, det skulle inte ha något släktskap, inte höra hemma någonstans, inte ha ett riktigt hem. Men till följd av Skaparens minutiösa planer börjar det sin livsresa med någonstans att bo, föräldrar, en plats att höra till och släktingar. Under hela den processen är det Skaparens planer som avgör ankomsten för detta nya liv och Skaparen kommer att skänka det allt det ska komma att äga. Från att vara en fritt flytande kropp som inte är något märkvärdigt blir det successivt en synlig, påtaglig människa av kött och blod, en av Guds skapelser som tänker, andas och känner värme och kyla, som kan delta i alla vanliga aktiviteter bland skapade varelser i den materiella världen och som kommer att genomgå allt det som en skapad människa måste uppleva i livet. Skaparens förutbestämmelse av en persons födelse innebär att han kommer att skänka den personen allt som krävs för att överleva. Och att en människa föds innebär likaså att hon kommer att ta emot allt som krävs för att överleva från Skaparen, att hon från den stunden kommer att leva i en annan form, försedd av Skaparen och underkastad Skaparens suveränitet.

2. Varför olika människor föds under olika omständigheter

Människor vill gärna föreställa sig att de skulle födas in i en lysande familj om de föddes på nytt. Om de var kvinnor skulle de se ut som Snövit och vara älskade av alla, och om de var män skulle de vara sagoprinsen som har allt han behöver, med hela världen i sin makt. Det är flera som lever med många illusioner om sin börd och ofta är mycket missnöjda med den och förargas över sin familj, sitt utseende, sitt kön och till och med tidpunkten för sin födelse. Ändå kan människor aldrig begripa varför de föds in i en viss familj eller varför de ser ut på ett särskilt sätt. De vet inte att de, oberoende av var de är födda och hur de ser ut, ska spela olika roller och fullfölja vissa uppgifter i Skaparens förvaltning – det syftet kommer aldrig att förändras. I Skaparens ögon är platsen där man föds, ens kön och ens fysiska utseende bara något tillfälligt. De är en rad mycket små detaljer, ringa symboler i varje skede av hans förvaltning av hela mänskligheten. Och en människas faktiska slutmål och ände avgörs inte av hennes födelse i ett visst skede utan av den uppgift som hon fullföljer i varje liv, med Skaparens dom över henne när hans förvaltningsplan är fullbordad.

Det sägs att det finns en orsak för varje verkan, att ingen verkan saknar orsak. Och därför är ens födelse av nödvändighet förenad med ens nuvarande liv och ens tidigare liv. Om en människas död avslutar hennes pågående livstid, så är en människas födelse början på en ny cykel. Om en gammal cykel representerar en människas tidigare liv är den nya cykeln naturligt nog hennes nuvarande liv. Eftersom ens födelse är kopplad till ens tidigare liv såväl som ens nuvarande liv finns det ett nödvändigt samband mellan plats, familj, kön, utseende och andra liknande faktorer som rör ens födelse och dessa. Det betyder att faktorerna kring en människas födelse inte bara är påverkade av hennes tidigare liv utan också avgörs av hennes öde i det nuvarande. Det förklarar den mångfald av olika omständigheter som människor föds in i: vissa föds i fattiga familjer, andra i rika familjer. Somliga har en vanlig härstamning, andra har en lysande härkomst. Vissa föds i söder, andra i norr. En del föds i öknen, andra i grönskande marker. Somligas födelse följs av bifall, skratt och firanden, andras för med sig tårar, olycka och lidande. Vissa föds till att bli uppskattade, andra till att kastas åt sidan som ogräs. En del föds med fina anletsdrag, andra med förvrängda sådana. Några är vackra att se på, andra är fula. Vissa föds vid midnatt, andra i middagssolens starka sken. … Börden hos människor av alla sorter avgörs av de öden som Skaparen har i beredskap för dem. Deras börd avgör deras öden i det nuvarande livet liksom de roller de kommer att spela och de uppgifter de kommer att fullfölja. Allt detta är föremål för Skaparens suveränitet och förutbestämt av honom. Ingen kan undkomma sin förutbestämda lott, ingen kan ändra omständigheterna[a] kring sin födelse och ingen kan välja sitt eget öde.

Att växa upp: den andra skärningspunkten

Beroende på vilket slags familj de föds in i, så växer människor upp i olika hemmiljöer och lär sig olika saker av sina föräldrar. Det blir avgörande för de villkor under vilka en person växer upp, och uppväxten[b] utgör den andra kritiska skärningspunkten i en människas liv. Det behöver inte sägas att människor inte har något val i denna skärningspunkt heller. Det är också fastlagt, planerat i förväg.

1. De omständigheter som man växer upp under är fastlagda av Skaparen

En människa kan inte välja de personer eller faktorer under vars uppbyggelse och inflytande hon växer upp. Man kan inte välja vilka kunskaper eller förmågor man tillägnar sig, vilka vanor man bildar. Man har inget att säga till om när det gäller vilka ens föräldrar och släktingar är, vilket slags miljö man växer upp i. Ens relationer till andra människor, händelser och saker i ens omgivning och hur de påverkar ens utveckling är bortom ens kontroll. Vem är det då som avgör dessa saker? Vem planerar dem? Eftersom människor inte har något val i den frågan, eftersom de inte kan bestämma de sakerna för egen del och eftersom de uppenbarligen inte uppstår naturligt är det givet att gestaltningen av allt detta vilar i Skaparens händer. Precis som Skaparen planerar de särskilda omständigheterna för varje människas födelse planerar han också de särskilda omständigheter som hon växer upp under, det behöver inte sägas. Om en människas födelse för med sig förändringar hos de personer, händelser och saker som omger henne måste den personens uppväxt och utveckling påverka dem också. Till exempel föds vissa personer i fattiga familjer men växer upp omgivna av rikedom. Andra föds in i välbärgade familjer men gör så att deras familjers förmögenhet minskar, så att de växer upp i en fattig miljö. Ingens födelse styrs av en fastställd regel och ingen växer upp under en oundviklig, fastlagd rad omständigheter. Detta är inte saker som en person kan föreställa sig eller kontrollera, de är produkter av ens öde och avgörs av ens öde. Kontentan är naturligtvis att de är förutbestämda för en människas öde av Skaparen, de avgörs av Skaparens suveränitet över och hans planer för den personens öde.

2. De skiftande omständigheter som människor växer upp under ger upphov till de olika rollerna

Omständigheterna kring en människas födelse fastställer på en grundläggande nivå den miljö och de omständigheter som hon växer upp under, och de omständigheter som en människa växer upp under är likaså en produkt av omständigheterna kring hennes födelse. I den perioden börjar man lära sig språket och ens sinne börjar möta och tillägna sig många nya saker, i en process under vilken man fortsätter växa. De saker man hör med sina öron, ser med sina ögon och tar in med sitt sinne berikar och påverkar gradvis ens inre värld. De människor, händelser och saker som man kommer i kontakt med, det sunda förnuft, den kunskap och de förmågor man tillägnar sig och de sätt att tänka som man påverkas av, präglas av eller blir lärd, kommer alla att vägleda och inverka på ens öde i livet. Det språk man lär sig när man växer upp och ens sätt att tänka är oskiljaktiga från den miljö där man tillbringar sin ungdom, och den miljön består av föräldrar, syskon och andra personer, händelser och saker omkring en. Riktningen för en människas utveckling avgörs därför av den miljö som hon växer upp i och beror också på de människor, händelser och saker som hon kommer i kontakt med under den perioden. Eftersom människans uppväxtvillkor är förutbestämda långt i förväg, är den miljö som hon lever i under den processen naturligtvis också förutbestämd. Den avgörs inte av en människas val och preferenser utan avgörs enligt Skaparens planer, förutbestäms av Skaparens omsorgsfulla arrangemang, av Skaparens suveränitet över en persons öde i livet. Så de personer en människa möter under sin uppväxt och de saker hon kommer i kontakt med är alla oundvikligt förenade med Skaparens orkestrering och arrangemang. Människor kan inte förutse komplexa inbördes förhållanden av det slaget, inte heller kan de kontrollera dem eller greppa dem. Många olika saker och många olika personer har betydelse för den miljö som en person växer upp i och ingen människa har förmåga att arrangera och orkestrera en sådant omfattande nät av kopplingar. Ingen eller inget förutom Skaparen kan kontrollera framträdandet, närvaron och försvinnandet hos alla olika människor, händelser och saker, och det är just ett sådant omfattande nät av kopplingar som formar en människas utveckling som förutbestämd av Skaparen, formar de olika miljöer som människor växer upp i och skapar de olika roller som krävs för Skaparens förvaltningsverk genom att lägga en stark och stadig grund så att människor framgångsrikt kan fullfölja sina uppgifter.

Självständighet: den tredje skärningspunkten

När en människa har gått igenom barndomen och tonårstiden och successivt och oundvikligen når vuxen ålder är hennes nästa steg att helt ta farväl av sin ungdom, säga adjö till sina föräldrar och möta vägen framåt som en självständig vuxen. I det skedet[c] måste hon konfrontera alla de människor, händelser och saker som en vuxen måste möta, konfrontera alla länkar i kedjan av sitt öde. Det är den tredje skärningspunkten som en människa måste passera.

1. Efter att ha blivit självständig börjar en människa uppleva Skaparens suveränitet

Om en persons födelse och uppväxt är ”den förberedande perioden” för hennes resa genom livet som lägger hörnstenen för en människas öde, så är hennes självständighet öppningsmonologen till hennes öde i livet. Om en människas börd och uppväxt är rikedomar som hon har lagt på hög för sitt öde i livet, så är en människas självständighet den tid när hon börjar spendera eller bygga på dessa rikedomar. När man lämnar sina föräldrar och blir självständig är både de sociala villkor som man möter och det slags arbete och karriär som är tillgängliga påbjudna av ödet och har inget att göra med ens föräldrar. Vissa väljer ett bra huvudämne på college och lyckas hitta ett tillfredsställande jobb efter examen och tar ett segervisst första kliv på sin livsresa. Andra lär sig och behärskar många olika färdigheter och hittar ändå aldrig ett jobb som passar dem eller finner sin plats, än mindre gör de karriär. I början av sin livsresa känner de sig motarbetade i tid och otid, ansatta av problem, med dystra framtidsutsikter och en oviss tillvaro. Vissa ägnar sig flitigt åt sina studier men går precis miste om alla möjligheter till en högre utbildning och tycks vara ödesbestämda att aldrig vinna framgång, och deras allra första strävan under livets resa går upp i rök. Utan att veta[d] om vägen framför dem är stenig eller jämn, känner de för första gången hur fullt av föränderligheter människans öde är och betraktar därför livet med hopp och fruktan. Somliga människor skriver böcker och når en viss berömmelse, trots att de inte är välutbildade, andra tjänar pengar på affärer och kan därför försörja sig, trots att de nästan är analfabeter … Vilket yrke man väljer, hur man försörjer sig: har människor någon kontroll över om de gör ett bra val eller ett dåligt val? Stämmer det överens med deras önskningar och beslut? De flesta önskar att de kunde arbeta mindre och tjäna mer, inte slita i ur och skur, klä sig snyggt, briljera vart de går, stå högre än andra och ge heder till sina förfäder. Människor önskningar är så fullkomliga, men när de tar sina första steg på livets resa inser de så småningom hur ofullkomligt människans öde är, och de greppar för första gången verkligen det faktum att även om man kan göra dristiga planer för framtiden, även om man kan nära djärva fantasier, är det ingen som har förmåga eller makt att förverkliga sina drömmar, och ingen är i positionen att kontrollera sin egen framtid. Det kommer alltid att finnas ett visst avstånd mellan ens drömmar och de realiteter som man måste konfrontera. Saker och ting är aldrig som man skulle vilja att de var och i mötet med sådana realiteter kan människor aldrig bli tillfredsställda eller nöjda. Vissa kan dessutom gå hur långt som helst, göra stora ansträngningar och väldiga uppoffringar för sitt uppehälles och sin framtids skull, i ett försök att ändra sitt eget öde. Men i slutänden kan de, även om de lyckas förverkliga sina drömmar och önskningar genom eget hårt arbete, aldrig ändra sitt öde, och oavsett hur ihärdigt de försöker kan de aldrig överträffa det som försynen har tilldelat dem. Oberoende av skillnader i förmåga, IQ och viljestyrka är alla lika inför ödet som inte gör någon åtskillnad på liten och stor, hög och låg, upphöjd och ringa. Vilket yrke man utövar, hur man försörjer sig och hur stora rikedomar man samlar i livet avgörs inte av ens föräldrar, ens talanger, ens ansträngningar och ambitioner utan är förutbestämt av Skaparen.

2. Att lämna sina föräldrar och på allvar börja spela sin roll i livets teater

När man uppnår vuxen ålder kan man lämna sina föräldrar och ge sig ut på egen hand, och det är i det skedet man börjar spela sin egen roll på riktigt och ens uppgift i livet upphör att vara diffus och successivt klarnar. Teoretiskt sett är man fortfarande nära bunden till sina föräldrar, men då ens uppgift och den roll man spelar i livet inte har något att göra med ens far och mor, luckras det intima bandet långsamt upp allt eftersom en person blir självständig. Ur ett biologiskt perspektiv kan människor fortfarande inte undgå att vara beroende av sina föräldrar på undermedvetna sätt, men objektivt sett har de, sedan de väl blivit vuxna, liv som är helt åtskilda från deras föräldrars och kommer att framföra de roller de antar på ett självständigt sätt. Förutom födsel och barnuppfostran är föräldrarnas ansvar i ett barns liv bara att förse det med en yttre omgivning att växa upp i, för inget bortsett från Skaparens förutbestämmelse har betydelse för en människas öde. Ingen kan kontrollera vilken typ av framtid en person ska få. Det är bestämt långt i förväg och inte ens personens föräldrar kan ändra det ödet. Vad ödet beträffar är alla självständiga och var och en har sitt öde. Så ingens föräldrar kan avvärja barnets öde i livet eller utöva minsta inflytande över den roll det spelar i livet. Man kan säga att den familj man är bestämd att födas in i, och den miljö som man växer upp i, inte är annat än förutsättningarna för att fullfölja ens uppgift i livet. De avgör inte på något sätt en människas öde i livet eller den försyn under vilken en person fullföljer sin uppgift. Och därför kan ingens föräldrar hjälpa sitt barn att fullborda sin uppgift i livet, ingens släktingar kan hjälpa det att anta sin roll i livet. Hur man utför sin uppgift och i vilket slags levande miljö som man framför sin roll avgörs helt av ens öde i livet. Med andra ord kan inga andra objektiva villkor påverka en människas uppgift som är förutbestämt av Skaparen. Alla människor mognar i sin egen speciella uppväxtmiljö, och ger sig sedan gradvis, steg för steg, ut på sina egna vägar i livet, fullföljer de öden som har planerats för dem av Skaparen och ger sig, naturligt nog ofrivilligt, ut på mänsklighetens väldiga hav och antar sina egna positioner i livet där de börjar fullfölja sitt ansvar som skapade varelser för Skaparens förutbestämmelses skull, för hans suveränitets skull.

Äktenskapet: den fjärde skärningspunkten

När man blir äldre och mognar växer distansen till ens föräldrar och den miljö man föddes in i och växte upp i, och man börjar istället söka en riktning för sitt liv och följa sina egna livsmål, med ett sätt att leva som skiljer sig från ens föräldrars. Under den perioden behöver man inte längre sina föräldrar utan snarare en partner som man kan dela sitt liv med: en man eller hustru, en person som ens öde är intimt sammanflätat med. Det innebär att den första stora händelse som man står inför efter att ha blivit självständig är äktenskapet, den fjärde skärningspunkten som man måste passera.

1. Man har inget val beträffande äktenskapet

Äktenskapet är en avgörande händelse i varje människas liv. Det är den tid då man på allvar börjar åta sig olika typer av ansvar, successivt börjar fullfölja olika typer av uppgifter. Människor hyser många illusioner om äktenskapet innan de upplever det själva och alla dessa illusioner är vackra. Kvinnor föreställer sig att deras äkta hälft ska vara en sagoprins och män föreställer sig att de ska gifta sig med Snövit. Sådana fantasier bevisar att alla människor har vissa fordringar på äktenskapet, sina egna uppsättningar krav och standarder. Även om människor i denna ondskefulla tid ständigt blir bombarderade med förvrängda budskap om äktenskapet, något som skapar ytterligare krav och ger människor allt möjligt bagage och märkliga attityder, så vet alla som har upplevt äktenskapet att oavsett hur man ser på det, oavsett vilken inställning man har till det, så är äktenskapet inte en fråga om ett individuellt val.

Man möter många personer i sitt liv, men ingen vet vem som ska bli ens äktenskapspartner. Även om alla har sina egna uppfattningar och personliga ståndpunkter i fråga om äktenskapet kan ingen förutse vem som slutligen ska bli ens sanna äkta hälft, och ens egna föreställningar är inte mycket värda. Efter att ha träffat en person som du tycker om kan du uppvakta den personen, men huruvida han eller hon är intresserad av dig och huruvida han eller hon kan bli din partner avgör inte du. Den som blir föremål för dina känslor är inte nödvändigtvis den person som du kommer att kunna dela ditt liv med och under tiden smyger sig någon du aldrig förväntat dig in i ditt liv och blir din partner, blir det viktigaste inslaget i ditt öde, din äkta hälft som ditt öde är oupplösligt förknippat med. Och därför, även om det finns miljontals äktenskap i världen, är alla olika: Så många äktenskap är otillfredsställande, så många är lyckliga, så många spänner från öst till väst, så många från norr till söder, så många är perfekta kombinationer, så många är jämbördiga, så många är lyckliga och harmoniska, så många är smärtsamma och bedrövliga, så många väcker andras avund, så många är missförstådda och ogillade, så många är fyllda av glädje, så många simmar i tårar och skapar förtvivlan… I denna myriad av äktenskap visar människor lojalitet och ett livslångt åtagande i fråga om äktenskap, eller kärlek, tillgivenhet och oskiljaktighet, eller resignation och oförståelse eller svek mot det, till och med hat. Oavsett om äktenskapet i sig för med sig lycka eller smärta är var och ens uppgift i äktenskapet förutbestämt av Skaparen och kommer inte att ändras, alla måste fullfölja det. Och det individuella öde som ligger bakom varje äktenskap är oföränderligt. Det bestämdes långt i förväg av Skaparen.

Äktenskapet föds ur två partners öden

Äktenskapet är en viktig skärningspunkt i en människas liv. Det är produkten av en persons öde, en avgörande länk i ens öde. Det grundar sig inte på en människas individuella vilja eller preferenser och påverkas inte av några yttre faktorer utan avgörs helt av de båda parternas öden, av Skaparens planer och förutbestämmelser i fråga om parets öden. Ytligt sett är syftet med äktenskapet att det mänskliga släktet ska fortleva, men i själva verket är äktenskapet inget annat än en ritual som man genomgår under tiden som man fullföljer sin uppgift. De roller som människor har i ett äktenskap är inte bara att uppfostra nästa generation, det är de olika roller som man åtar sig och de uppgifter som man måste fullfölja samtidigt som man bevarar sitt äktenskap. Eftersom ens födelse ger upphov till en förändring av människor, händelser och saker runt omkring en kommer ens äktenskap också oundvikligen att påverka dem och även omvandla dem på olika sätt.

När man blir självständig påbörjar man sin egen resa genom livet som leder en steg för steg mot de människor, händelser och saker som är förknippade med ens äktenskap. Samtidigt närmar sig den andra person som kommer att ingå i det äktenskapet steg för steg samma människor, händelser och saker. Under Skaparens suveränitet går två orelaterade personer som delar ett relaterat öde successivt in i ett äktenskap och blir på ett mirakulöst sätt en familj, ”två gräshoppor som klamrar sig fast vid samma strå”. Så när man ingår ett äktenskap kommer ens resa genom livet att påverka och beröra ens äkta hälft, och på samma sätt kommer ens partners resa genom livet att påverka och beröra ens eget öde i livet. Människors öden är med andra ord förbundna med varandra och ingen kan fullfölja sin uppgift i livet eller framföra sin roll helt oberoende av andra. Ens födelse har betydelse för en lång kedja av relationer, att växa upp inbegriper också en komplex kedja av relationer och på ett liknande sätt existerar och upprätthålls ett äktenskap oundvikligen i ett omfattande och komplext nät av mänskliga förbindelser som engagerar alla dess medlemmar och påverkar ödet hos alla som är en del av det. Ett äktenskap är inte produkten av båda parternas familjer, omständigheterna som de växte upp under, deras utseende, deras åldrar, deras egenskaper, deras talanger eller några andra faktorer, utan uppstår snarare ur en gemensam uppgift och ett relaterat öde. Detta är ursprunget till äktenskap, en produkt av människans öde som är orkestrerad och arrangerad av Skaparen.

Efterkommande: den femte skärningspunkten

Efter att ha gift sig börjar man fostra nästa generation. Man har inget att säga till om beträffande hur många och vilket slags barn man får. Det avgörs också av en människas öde som är förutbestämt av Skaparen. Det är den femte skärningspunkten som en person måste passera.

Om man föds för att uppfylla rollen av någon annans barn, så uppfostrar man nästa generation i syfte att uppfylla rollen av någon annans förälder. Detta byte av roller gör att man får uppleva olika faser i livet ur olika perspektiv. Det ger en också olika uppsättningar med livserfarenheter där man lär känna samma suveränitet hos Skaparen, liksom det faktum att ingen kan överskrida eller ändra Skaparens förutbestämmelse.

1. Man har ingen kontroll över vad det blir av ens avkomma

Börd, uppväxt och äktenskap lämnar alla olika typer och skilda grader av besvikelser. Vissa är missnöjda med sina familjer eller sitt fysiska utseende, några ogillar sina föräldrar, somliga förargar sig över eller har mycket ouppklarat med miljön som de har vuxit upp i. Och för de flesta människor är äktenskapet den mest otillfredsställande av alla dessa besvikelser. Oavsett hur missnöjd man är med sin börd, sin uppväxt eller sitt äktenskap vet alla som varit igenom det att man inte kan välja var och när man föds, hur man ser ut, vilka ens föräldrar är och vem ens äkta hälft är, utan helt enkelt får acceptera himlens vilja. Men när det är dags för människor att uppfostra nästa generation kommer de att projicera alla sina oförverkligade önskningar under första halvan av sina liv på sina ättlingar i hopp om att deras avkomma ska jämna ut alla besvikelser de själva upplevde under första halvan av sina liv. Därför hänger sig människor åt alla möjliga fantasier om sina barn: att deras döttrar ska växa upp till bedårande skönheter, deras söner till stiliga herrar, att deras döttrar ska bli bildade och talangfulla och deras söner lysande studenter och framgångsrika idrottsmän, att deras döttrar ska bli milda, dygdiga och kloka och deras söner intelligenta, duktiga och lyhörda. De hoppas att de, vare sig det är döttrar eller söner, ska respektera dem som är äldre, vara omtänksamma mot sina föräldrar, bli älskade och lovordade av alla … I det skedet väcks på nytt förhoppningar om liv och nya lidelser flammar upp i människors hjärtan. Människor vet att de är maktlösa och utan hopp i detta liv, att de inte får en ny chans, inget nytt hopp om att utmärka sig från andra och att de inte har något val utom att acceptera sina öden. Därför projicerar de alla sina förhoppningar, sina oförverkligade önskningar och ideal på nästa generation i hopp om att deras avkomma ska hjälpa dem att uppnå sina drömmar och förverkliga sina önskningar, att deras döttrar och söner ska ge ära till familjens namn, bli betydelsefulla, rika eller berömda. De vill kort sagt se sina barns öden nå högre höjder. Människors planer och fantasier är fullkomliga. Vet de inte att antalet barn som de får, deras barns utseende, förmågor och så vidare inte är upp till dem att avgöra, att deras barns öden inte alls vilar i deras händer? Människor är inte herrar över sitt eget öde, ändå hoppas de kunna ändra den yngre generationens öden. De saknar makt att undkomma sina egna öden, ändå försöker de kontrollera sina söners och döttrars öden. Överskattar de inte sig själva? Är det inte mänsklig dumhet och okunnighet? Folk går hur långt som helst för sin avkommas skull, men i slutänden svarar det inte mot deras planer och önskningar hur många barn de får och hurdana deras barn är. Vissa har inte ett öre men avlar många barn, andra är rika men barnlösa. Vissa vill ha en dotter men blir nekade sin önskan, andra vill ha en son men lyckas inte alstra en pojke. För somliga är barn en välsignelse, för andra en förbannelse. Vissa par är skärpta men får trögtänkta barn, en del föräldrar är flitiga och ärliga men barnen de uppfostrar är lata. Somliga föräldrar är vänliga och rättskaffens men får barn som visar sig vara sluga och elaka. Vissa föräldrar är friska till kropp och själ men föder funktionshindrade barn. En del föräldrar är vanliga och utan framgång men får barn som åstadkommer stora ting. Några föräldrar har låg status men får barn som vinner högt anseende…

2. Efter att ha uppfostrat nästa generation får människor en ny förståelse av ödet

De flesta som gifter sig gör det runt trettio och i det skedet av livet har man ingen förståelse av människans öde. Men när folk börjar uppfostra barn, när deras avkomma växer upp, ser de den nya generationen upprepa livet och alla erfarenheter hos den tidigare generationen, och de ser sitt eget förflutna speglas i dem och inser att den väg som den yngre generationen går, precis som deras, inte kan planeras eller väljas. Ställda inför detta faktum kan de inte annat än medge att varje människas öde är förutbestämt. Och utan att inse det helt lägger de successivt sina egna önskningar åt sidan, och lidelserna i deras hjärtan flämtar och dör ut… Under den tidsperioden har man för det mesta passerat de viktiga milstolparna i livet och uppnått en ny förståelse av livet, anammat en ny attityd. Hur mycket kan en person i den åldern förvänta sig av framtiden och vilka utsikter har de? Vilken femtioårig kvinna drömmer fortfarande om en sagoprins? Vilken femtioårig man letar fortfarande efter sin Snövit? Vilken medelålders kvinna hoppas fortfarande på att förvandlas från en ful ankunge till en svan? Har de flesta äldre män samma karriärslust som yngre män? I korthet är det, oberoende av om man är man eller kvinna, troligt att alla som lever till den åldern har en tämligen rationell, pragmatisk inställning till äktenskap, familj och barn. En sådan person har i princip inga val kvar, ingen längtan efter att utmana ödet. Så snart man uppnår den åldern utvecklar man naturligt nog följande attityd, vad den mänskliga erfarenheten beträffar: ”Man måste acceptera ödet. Ens barn har sina egna levnadslotter, människans öde är fastställt av himlen.” De flesta människor som inte inser sanningen skulle, efter att ha uthärdat alla växlingar, frustrationer och vedermödor i denna värld, sammanfatta sina insikter om människans liv i tre ord: ”Det är ödet!” Även om den meningen inkapslar de världsliga människornas slutsats och insikt i människans öde, även om den ger uttryck för mänsklighetens maktlöshet och kan sägas vara skarpsinnig och riktig, är den långt ifrån en förståelse av Skaparens suveränitet, och den är helt enkelt ingen ersättning för kunskap om Skaparens auktoritet.

3. Att tro på ödet är ingen ersättning för kunskap om Skaparens suveränitet

Efter att ha varit Guds efterföljare i så många år, finns det en väsentlig skillnad mellan er kunskap om ödet och den hos världsliga människor? Har ni verkligen förstått Skaparens förutbestämmelse och verkligen lärt känna Skaparens suveränitet? Vissa har en grundlig, djupt förankrad förståelse av meningen ”det är ödet”, men de tror inte ett dugg på Guds suveränitet, tror inte att människans öde arrangeras och orkestreras av Gud och är ovilliga att underkasta sig Guds suveränitet. Sådana människor är som om de drev omkring på oceanen, kastades runt av vågorna och flöt med strömmen, utan annat val än att passivt vänta och resignera inför ödet. Men de erkänner inte att människans öde är föremål för Guds suveränitet. De kan inte lära känna Guds suveränitet på eget initiativ och därigenom nå kunskap om Guds auktoritet, underkasta sig Guds orkestreringar och arrangemang, sluta motsätta sig ödet och leva under Guds omsorg, skydd och vägledning. Att acceptera ödet är alltså inte det samma som att underkasta sig Skaparens suveränitet. Att tro på ödet betyder inte att man accepterar, erkänner och känner Skaparens suveränitet. Tron på ödet är bara ett erkännande av detta faktum och detta yttre fenomen, vilket skiljer sig från att veta hur Skaparen styr mänsklighetens öde, från att erkänna att Skaparen är ursprunget till herraväldet över alla tings öden, och ännu mer från att underkasta sig Skaparens orkestreringar och arrangemang av mänsklighetens öde. Om en människa bara tror på ödet – även känner starkt för det – men inte samtidigt kan känna, erkänna, underkasta sig och acceptera Skaparens suveränitet över mänsklighetens öde, så är hennes liv inte desto mindre en tragedi, ett liv som levs förgäves, ett tomrum. Hon kommer fortsätta vara oförmögen att bli föremål för Skaparens herravälde, att bli en skapad människa i ordens sannaste bemärkelse och åtnjuta Skaparens godkännande. En person som verkligen känner och upplever Skaparens suveränitet bör vara i ett aktivt, inte passivt eller hjälplöst tillstånd. Samtidigt som hon accepterar att alla ting är ödesbestämda bör hon äga en exakt definition av liv och öde: att varje liv är föremål för Skaparens suveränitet. När man tittar bakåt på den väg man har vandrat, när man återkallar varje fas av sin resa, ser man att Gud vägledde en och planerade för varje steg, antingen ens väg var brant eller plan. Det är Guds noggranna arrangemang, hans omsorgsfulla planering som har lett en, ovetandes, fram till idag. Att kunna acceptera Skaparens suveränitet, ta emot hans frälsning – vilken stor lycka det är! Om en människas inställning till ödet är passiv bevisar det att hon motsätter sig allt som Gud har planerat för henne, att hon inte har en undergiven attityd. Om ens inställning till Guds suveränitet över människans öde är aktiv kommer man, när man ser tillbaka på sin resa, när man verkligen uppfattar Guds suveränitet, att mer uppriktigt önska att underkasta sig allt som Gud har arrangerat, ha en större beslutsamhet och större förtroende för att låta Gud orkestrera ens öde, sluta göra uppror mot Gud. För man ser att när man inte förstår ödet, när man inte begriper Guds suveränitet, när man egensinnigt trevar sig fram, stapplande och vacklande genom dimman, blir resan för svår, för smärtsam. Så när människor inser Guds suveränitet över människans öde väljer de smarta att vara medvetna om och acceptera detta och ta farväl av de plågsamma dagarna då de försökte bygga upp ett bra liv på egen hand, istället för att fortsätta kämpa mot ödet och sträva efter sina så kallade livsmål på eget vis. När man inte har någon Gud, när man inte kan se honom, när man inte tydligt kan inse Guds suveränitet, är varje dag meningslös, värdelös, eländig. Var man än befinner sig, vilket jobb man än har, för ens sätt att leva och strävan efter ens mål inte med sig annat än oändliga smärtor och ett lidande som inte går att lindra, så att man inte står ut med att se tillbaka. Först när man accepterar Skaparens suveränitet, underkastar sig hans orkestreringar och arrangemang och söker ett sant mänskligt liv kommer man successivt att ta sig ur all smärta och allt lidande, skaka av sig all tomhet i livet.

4. Endast de som underkastar sig Skaparens suveränitet kan nå sann frihet

Eftersom människor inte inser Guds orkestreringar och Guds suveränitet möter de alltid ödet trotsigt, med en upprorisk attityd, och vill alltid förkasta Guds auktoritet och suveränitet och det som ödet har i beredskap, och hoppas förgäves på att förändra sina nuvarande omständigheter och ändra sitt öde. Men de kan aldrig lyckas, de motarbetas i tid och otid. Den kampen, som utspelar sig djupt inne i ens själ, är smärtsam. Smärtan är oförglömlig och under tiden spiller man sitt liv. Vad är orsaken till den smärtan? Är den på grund av Guds suveränitet eller på grund av att en människa föddes med otur? Naturligtvis stämmer inget av det. I grund och botten är det på grund av de vägar som människor tar, sätten på vilka människor väljer att leva sina liv. Somliga kanske inte har insett det här. Men när du verkligen vet, när du verkligen börjar erkänna att Gud har suveränitet över människans öde, när du verkligen förstår att allt som Gud har planerat och beslutat för dig är en stor förmån och ett starkt skydd, då känner du hur din smärta gradvis lättar och hela du blir avslappnad, fri, befriad. Om man utgår från tillståndet hos de flesta människor, även om de på individuell nivå inte vill fortsätta leva som de gjorde förut, även om de vill ha lindring för sin smärta, kan de objektivt sett inte riktigt uppfatta det praktiska värdet och den praktiska innebörden av Skaparens suveränitet över människans öde. De kan inte riktigt erkänna och underkasta sig Skaparens suveränitet, än mindre vet de hur de ska uppsöka och acceptera Skaparens orkestreringar och arrangemang. Så om människor inte riktigt kan erkänna det faktum att Skaparen har suveränitet över människors öden och över alla människans ting, om de inte riktigt kan underkasta sig Skaparens herravälde, då kommer det att bli svårt för dem att inte drivas och vara fjättrade av föreställningen att ”man har sitt öde i egna händer”, det kommer att vara svårt för dem att skaka av sig smärtan från deras intensiva kamp mot ödet och Skaparens auktoritet och det behöver inte sägas att det också kommer att vara svårt för dem att bli riktigt befriade och fria, att bli människor som tillber Gud. Det finns ett mycket enkelt sätt att befria sig från det tillståndet: att ta farväl av sitt tidigare sätt att leva, säga adjö till sina tidigare mål i livet, sammanfatta och analysera sin tidigare livsstil, filosofi, sitt tidigare sökande, sina önskningar och ideal och sedan jämföra dem med Guds vilja och krav på människan och se om något av detta är förenligt med Guds vilja och krav, om något av det ger de rätta värderingarna i livet, leder till en större insikt om sanningen och låter en leva med mänskligheten och mänsklig likhet. När du vid upprepade tillfällen undersöker och noggrant granskar de olika livsmål som människor eftersträvar och deras olika sätt att leva kommer du att upptäcka att inget av dessa stämmer med Skaparens ursprungliga avsikt när han skapade mänskligheten. Alla leder de människor bort från Skaparens suveränitet och omsorg. De är alla fallgropar för mänskligheten som för dem till helvetet. När du har insett det är det din uppgift att lägga din gamla syn på livet åt sidan, undvika olika fällor, låta Gud ta makten i ditt liv och göra arrangemang åt dig, endast försöka underkasta dig Guds orkestreringar och vägledning, inte ha något val och bli en person som tillber Gud. Det låter enkelt, men det är en svår sak att göra. Vissa står ut med den mödan, andra inte. Somliga är villiga att samtycka, andra är ovilliga. De som är ovilliga saknar en önskan och föresats att göra det. De är klart medvetna om Guds suveränitet, vet mycket väl att det är Gud som planlägger och arrangerar människans öde och fortsätter ändå protestera och streta emot, har fortfarande inte förlikat sig med att lägga sina öden i Guds hand och underkasta sig Guds suveränitet och dessutom förargas de över Guds orkestreringar och arrangemang. Därför kommer det alltid att finnas människor som själva vill komma fram till vad de har förmåga att göra. De vill ändra sina öden på egen hand eller uppnå lyckan av egen kraft för att se om de kan överskrida gränserna för Guds auktoritet och höja sig över Guds suveränitet. Det sorgliga med människan är inte att hon söker ett lyckligt liv, inte att hon strävar efter berömmelse och rikedom eller kämpar mot sitt eget öde i dimman utan att hon, efter att ha sett Skaparens existens, efter att ha lärt sig det faktum att Skaparen har suveränitet över människans öde, fortfarande inte kan bättra sig, inte kan ta sig upp ur dyn utan låter sitt hjärta förhärdas och framhärdar i sina misstag. Hon skulle hellre streta vidare i leran och envist tävla mot Skaparens suveränitet och motsätta sig den till det bittra slutet, utan skymten av ånger, och först när hon ligger förkrossad och blödande bestämmer hon sig slutligen för att ge upp och vända tillbaka. Detta är en sann mänsklig bedrövelse. Därför säger jag att de som väljer att underkasta sig är kloka, och de som väljer att fly är tjurskalliga.

Döden: Den sjätte skärningspunkten

Efter så mycket brådska och jäkt, så många missräkningar och besvikelser, efter så många glädjeämnen och sorger och med- och motgångar, efter så många oförglömliga år, efter att ha sett årstiderna komma och gå, passerar man de viktiga milstolparna i livet utan att lägga märke till det och med ens befinner man sig i de år då krafterna sinar. Tidens avtryck är stämplade över hela ens kropp: Man kan inte längre stå rak, ett mörkhårigt huvud blir vitt, pigga och klara ögon blir skumma och dimmiga och len, elastisk hud blir rynkig och fläckig. Ens hörsel försämras, ens tänder lossnar och trillar ut, ens reaktioner blir fördröjda och ens rörelser långsamma… Vid den tidpunkten har man fjärmat sig helt från de lidelsefulla åren i sin ungdom och trätt in i skymningen av sitt liv: ålderdomen. Det nästa man kommer att stå inför är döden, den sista skärningspunkten i människans liv.

1. Endast Skaparen har makt över människans liv och död

Om ens födelse var bestämd av ens tidigare liv så markerar ens död slutet på det ödet. Om ens födelse är början på ens uppgift i detta liv, så markerar ens död slutet på den uppgiften. Eftersom Skaparen har fastställt en färdig uppsättning omständigheter för en människas födelse är det givet att han också har planerat en färdig uppsättning omständigheter för ens död. Med andra ord, ingen föds av en slump, ingens död är oväntad, och födelse och död är båda tvunget kopplade till ens tidigare och nuvarande liv. Omständigheterna för ens födelse och död är båda förutbestämda av Skaparen; detta är en människas förutbestämmelse, en människas öde. Precis som mycket kan sägas om ens födelse, kommer varje människas död att inträffa under olika uppsättningar särskilda omständigheter, därav människors varierande livslängd och de olika sätten och tidpunkterna för deras död. Vissa är starka och friska och dör ändå tidigt. Andra är svaga och sjukliga men lever till en hög ålder och somnar fridfullt in. Vissa avlider av onaturliga orsaker, andra av naturliga sådana. Somliga slutar sina liv långt hemifrån, andra sluter sina ögon med dem de älskar vid sin sida. En del dör i luften, andra under jord. Vissa sjunker ned i vattnet, andra försvinner i katastrofer. Somliga dör på morgonen, andra på natten… Alla vill ha en lysande börd, ett strålande liv och en ärofylld död, men ingen kan överskrida sitt eget öde, ingen kan undkomma Skaparens suveränitet. Det är människans öde. Människan kan göra alla möjliga planer för sin framtid, men ingen kan planera tidpunkten och sättet för sin födelse och sin bortgång. Även om människor gör vad de kan för att undvika och motsätta sig dödens ankomst drar sig döden, dem ovetandes, stilla närmare. Ingen vet när de ska avlida och hur de ska göra det, än mindre var det kommer att ske. Givetvis är det inte mänskligheten som har makten över liv och död, ingen varelse i den naturliga världen, utan Skaparen, vars auktoritet är unik. Människosläktets liv och död är inte produkter av någon lag i den naturliga världen utan en konsekvens av suveräniteten hos Skaparens auktoritet.

2. Den som inte känner Skaparens suveränitet kommer att förföljas av fruktan för döden

När man träder in i ålderdomen är den utmaning man möter inte att försörja en familj eller att fastslå sina stora ambitioner i livet utan hur man tar farväl av sitt liv, hur man möter slutet av sitt liv, hur man utnyttjar perioden i slutet av sin egen existens. Även om det på ytan verkar som att människor ägnar döden liten uppmärksamhet kan ingen undgå att utforska ämnet, för ingen vet om det finns en annan värld bortom döden, en värld som människor inte kan uppfatta eller känna, en som de inte vet något om. Detta gör människor rädda att möta döden kompromisslöst, rädda att konfrontera den som de borde, och istället gör de vad de kan för att undvika ämnet. Och så fyller det varje person med fruktan inför döden och höljer detta oundvikliga livsfaktum i mysteriets slöja och kastar en varaktig skugga över varje människas hjärta.

När man känner hur ens kropp försämras, när man märker att man närmar sig döden, känner man en vag fruktan, en outsäglig rädsla. Fruktan inför döden gör att man känner sig ännu mer ensam och hjälplös och vid den tidpunkten frågar man sig: Var kom människan ifrån? Vart är människan på väg? Är det så människan ska dö, med att livet har svept henne förbi? Är det här perioden som markerar slutet på människans liv? Vad är i slutändan meningen med livet? Vad är livet värt, när allt kommer omkring? Handlar det om berömmelse och rikedom? Handlar det om att bilda familj? … Oavsett om man har funderat över dessa specifika frågor, oavsett hur starkt man fruktar döden, finns det i djupet av varje människas hjärta alltid en önskan att tränga in i mysterierna, en känsla av oförmåga att förstå livet och, blandat med detta, sentimentalitet inför världen, en ovilja att ge sig av. Kanske ingen kan artikulera tydligt vad det är som människan fruktar, vad det är som människan vill tränga in i, vad det är hon är sentimental inför och vad hon är ovillig att lämna…

Eftersom människor fruktar döden oroar de sig alldeles för mycket, eftersom de fruktar döden är det så mycket de inte kan släppa taget om. När de ska dö bekymrar sig folk om än det ena, än det andra. De oroar sig för sina barn, för dem de älskar och sin förmögenhet, som om de genom sin oro kan utplåna det lidande och den fruktan som döden för med sig, som om de genom att upprätthålla ett slags förtrolighet med de levande kan undkomma den hjälplöshet och ensamhet som åtföljer döden. I djupet av människans hjärta ligger en latent rädsla, en fruktan för att bli åtskild från dem man älskar, för att aldrig mer få blicka upp mot den blå himlen, för att aldrig mer få se ut över den materiella världen. En ensam själ som är van vid sällskapet av dem som han eller hon älskar är ovillig att släppa taget och ge sig av, alldeles ensam, till en okänd, främmande värld.

3. Ett liv som ägnas åt att söka berömmelse och rikedom kommer att göra en villrådig inför döden

På grund av Skaparens suveränitet och förutbestämmelse får en ensam själ, som börjat helt utan ägodelar, föräldrar och en familj, möjligheten att bli medlem av människosläktet, möjligheten att uppleva mänskligt liv och se världen. Den får också möjlighet att uppleva Skaparens suveränitet, lära känna det fantastiska i Skaparens skapelse och, mest av allt, lära känna och bli föremål för Skaparens auktoritet. Men de flesta människor tar inte riktigt denna sällsynta och flyktiga chans. Man förbrukar ett helt livs energi på att bekämpa ödet, ägnar all sin tid åt att jäkta runt och försöka livnära sin familj och pendla mellan välstånd och status. De ting som människor värdesätter är familj, pengar och berömmelse. Det ser de som de viktigaste sakerna i livet. Alla människor beklagar sig över sitt öde men förtränger ändå de frågor som är mest angelägna att undersöka och förstå: varför människan lever, hur människan bör leva, vad som är värdet och meningen med livet. Hela livet, så många år som det varar, skyndar de bara runt i jakt på berömmelse och rikedom tills deras ungdom har flytt, tills de blir grå och rynkiga, tills de ser att berömmelse och rikedom inte kan hindra att de närmar sig seniliteten, att pengar inte kan fylla tomheten i hjärtat, tills de inser att ingen är undantagen lagen om födelse, åldrande, sjukdom och död, att ingen kan undkomma det som ödet har i beredskap. Inte förrän de tvingas möta livets slutliga skärningspunkt greppar de på allvar att även om man äger miljoner i tillgångar, även om man är privilegierad och tillhör den högre samhällsklassen, kan man inte undkomma döden. Varje människa kommer att återgå till sin ursprungliga position: som en ensam själ helt utan ägodelar. När man har föräldrar tror man att ens föräldrar är allt. När man har tillgångar tror man att pengar är ens fasta grund, att de är ens resurs i livet. När människor har status klamrar de sig fast vid den och är beredda att riskera livet för dess skull. Först när människor är på väg att släppa taget om denna värld inser de att de saker som de ägnade sina liv åt att sträva efter inte är annat än flyktiga moln, av vilka de inte kan hålla fast vid något, av vilka inget kan föra dem med sig, av vilka inget kan undanta dem från döden, av vilka inget kan ge sällskap eller tröst till en ensam själ på väg tillbaka och framför allt, av vilka inget kan ge en människa frälsning och låta henne gå bortom döden. Berömmelse och rikedom som man vinner i den materiella världen ger en kortvarig tillfredsställelse, en övergående njutning, en falsk känsla av välbehag och för en vilse. Och därför dras människor gång på gång ner under vågorna medan de plaskar omkring i mänsklighetens väldiga hav, och suktar efter frid, tröst och lugn i hjärtat. Innan människor har kommit fram till de frågor som är mest avgörande att förstå – varifrån de kommer, varför de finns till, vart de är på väg och så vidare – förleds de av berömmelse och rikedom, vilseförs, kontrolleras av dessa och är oåterkalleligen förlorade. Tiden flyger, åren passerar på ett ögonblick. Innan man inser det har man tagit farväl av de bästa åren i sitt liv. När man snart ska lämna denna värld når man successivt insikten att allt i världen driver bort, att man inte längre kan hålla fast vid det man har ägt. Då känner man verkligen att man ändå inte äger något alls, som ett gnyende spädbarn som just har kommit till världen. Vid den tidpunkten är man tvungen att fundera över vad man har gjort i livet, vad det är värt att finnas till, vad det innebär, varför man kom till världen. Och vid den tidpunkten vill man allt mer veta om det verkligen finns ett liv efter detta, om himlen verkligen existerar, om vedergällning verkligen finns… Ju närmare döden man kommer, desto mer vill man förstå vad livet i själva verket handlar om. Ju närmare döden man kommer, desto tommare verkar ens hjärta. Ju närmare döden man kommer, desto mer hjälplös känner man sig, och då växer sig ens fruktan för döden större för varje dag. Det finns två anledningar till att människor beter sig på det sättet när de närmar sig döden: För det första är de på väg att förlora den berömmelse och rikedom som deras liv har varit beroende av, de är på väg att lämna allt som är synligt i världen, och för det andra är de på väg att alldeles ensamma konfrontera en främmande värld, ett mystiskt, okänt rike som de är rädda att beträda, där de inte har någon de älskar och ingen tillgång till stöd. Av dessa två anledningar känner sig alla som står inför döden ängsliga, upplever panik och en känsla av hjälplöshet som de aldrig har haft tidigare. Först när människor verkligen når det skedet inser de att det första man måste förstå när man beträder denna jord är var människorna kommer ifrån, varför de finns till, vem som dikterar människans öde, vem som förser och har suveränitet över människans existens. Dessa är de verkliga tillgångarna i livet, den nödvändiga grunden för människans överlevnad, inte att lära sig hur man sörjer för sin familj eller hur man når berömmelse eller rikedom, inte att lära sig hur man skiljer sig från mängden eller hur man lever ett liv i större överflöd, än mindre lära sig hur man överträffar och framgångsrikt tävlar mot andra. Även om de olika överlevnadsförmågor som människor ägnar sina liv åt att behärska kan erbjuda ett överflöd av materiella bekvämligheter leder de aldrig till sann frid och tröst i hjärtat utan gör istället att människor ständigt tappar riktningen, har svårigheter att kontrollera sig, går miste om varje tillfälle att lära sig om meningen med livet, och de skapar en underström av bekymmer för hur man möter döden på ett lämpligt sätt. På det sättet förstörs människors liv. Skaparen behandlar alla rättvist och ger alla möjligheter att uppleva och lära känna hans suveränitet under en hel livstid, men det är inte förrän döden närmar sig och dödens skugga hänger över en som man börjar se ljuset – och då är det för sent.

Människor ägnar sina liv åt att jaga efter pengar och berömmelse. De klamrar sig fast vid dessa halmstrån och tror att de är deras enda sätt att få stöd, som om de kunde fortsätta leva genom att ha dem, att de kunde undanta sig själva från döden. Men först när de är nära döden inser de hur fjärran dessa saker är från dem, hur svaga de är i mötet med döden, hur lätt de krossas, hur ensamma och hjälplösa de är, utan någonstans att vända sig. De inser att livet inte kan köpas för pengar eller berömmelse, att oavsett hur förmögen en person är, oavsett hur uppsatt hans eller hennes position är, så är alla lika fattiga och betydelselösa i mötet med döden. De inser att pengar inte kan köpa livet, att berömmelse inte kan utplåna döden, att varken pengar eller berömmelse kan förlänga en människas liv med en enda minut, en enda sekund. Ju mer människor känner på det sättet, desto mer längtar de efter att fortsätta leva. Ju mer människor känner på det sättet, desto mer fruktar de dödens annalkande. Först vid den tidpunkten inser de på riktigt att deras liv inte tillhör dem, inte är deras att kontrollera och att man inte kan avgöra om man ska leva eller dö, att allt detta ligger bortom ens kontroll.

4. Kom under Skaparens herravälde och möt döden lugnt

I den stund en människa föds påbörjar en ensam själ sin upplevelse av livet på jorden, sin upplevelse av Skaparens auktoritet som Skaparen har ordnat med för den. Det är givet att det för den personen, den själen, är ett utmärkt tillfälle att vinna kunskap om Skaparens suveränitet, lära känna hans auktoritet och uppleva den personligen. Människor lever sina liv under de ödeslagar som Skaparen har fastställt för dem, och för varje rationell person med ett samvete är det inte svårt att anpassa sig till Skaparens suveränitet och känna hans auktoritet under loppet av sina många årtionden på jorden. Därför bör det vara mycket enkelt för varje person, med sina egna livsupplevelser under många årtionden, att inse att alla mänskliga öden är förutbestämda, och att greppa eller sammanfatta vad det innebär att finnas till. Samtidigt som man accepterar dessa lärdomar i livet börjar man successivt förstå var livet kommer ifrån, få grepp om vad hjärtat egentligen behöver, vad som kommer att leda en till det sanna livets väg, vilken uppgiften för och målet med människans liv bör vara. Och man börjar successivt inse att om man inte tillber Skaparen, om man inte kommer under hans herravälde så kommer ens hjärta, när man konfronterar döden – då en själ ska möta Skaparen igen – att vara fyllt av en gränslös fruktan och oro. Om en människa har funnits i världen under några årtionden och ännu inte har lärt sig var människans liv kommer ifrån, inte ännu erkänt i vems hand människans öde vilar, då är det inte konstigt att hon inte kommer att ha förmåga att möta döden lugnt. En person som har vunnit kunskap om Skaparens suveränitet, efter att ha upplevt flera årtionden av liv, är en person med en korrekt uppfattning om livets mening och värde, en person med en djup kunskap om livets syfte och en verklig upplevelse och förståelse av Skaparens suveränitet och dessutom en person som kan underkasta sig Skaparens auktoritet. En sådan person förstår innebörden av Guds skapande av människosläktet, förstår att människan bör tillbe Skaparen, att allt som människan äger kommer från Skaparen och ska återgå till honom en dag, i en inte alltför avlägsen framtid. En sådan person förstår att Skaparen ordnar med en människas födelse och har suveränitet över människans död, och att både livet och döden är förutbestämda av Skaparens auktoritet. Så när man greppar dessa saker på riktigt kommer man naturligt nog att lugnt kunna möta döden, lugnt lägga åt sidan alla sina världsliga ägodelar, acceptera och villigt underkasta sig allt som följer och välkomna den sista skärningspunkten i livet som ordnats av Skaparen, snarare än att blint frukta den och kämpa mot den. Om man ser livet som en chans att uppleva Skaparens suveränitet och lära känna hans auktoritet, om man ser sitt liv som en sällsynt möjlighet att utföra sin plikt som en skapad människa och fullfölja sin uppgift, då kommer man ovillkorligen att ha det rätta sättet att se på livet, leva ett liv som är välsignat och väglett av Skaparen, vandra i ljuset med Skaparen, känna Skaparens suveränitet, komma under hans herravälde och bli ett vittne till hans mirakulösa gärningar och hans auktoritet. Det är givet att en sådan person ovillkorligen blir älskad och accepterad av Skaparen och endast en sådan person kan ha en lugn attityd till döden och glatt välkomna livets sista skärningspunkt. Job hade uppenbarligen den attityden till döden. Han var i ett läge då han sorglöst kunde acceptera den sista skärningspunkten i livet, och efter att ha fört sin livsresa till ett stilla slut och fullbordat sitt uppgift i livet, återgick han till Skaparens sida.

5. Jobs strävan och förtjänster i livet gör att han lugnt kan möta döden

I skriften står det skrivet om Job: ”Så dog Job, gammal och mätt på dagar” (Job 42:17). Det innebär att Job, när han gick bort, inte hade någon ånger och inte kände någon smärta utan lämnade denna värld naturligt. Som alla vet var Job en man som fruktade Gud och undvek det onda medan han levde. Gud berömde hans rättfärdiga gärningar, människor mindes dem och hans liv hade, mer än någon annans, ett värde och en betydelse. Job åtnjöt Guds välsignelser och kallades rättfärdig av honom på jorden, och han prövades också av Gud och testades av Satan. Han vittnade om Gud och förtjänade att kallas en rättfärdig person. Under de många årtiondena efter att han prövats av Gud levde han ett liv som var ännu mer dyrbart, meningsfullt, förankrat och fridfullt än tidigare. På grund av sina rättfärdiga gärningar prövades han av Gud, på grund av sina rättfärdiga gärningar framträdde Gud för honom och talade direkt till honom. Så under åren efter att han prövats förstod och uppskattade Job livets värde på ett mer konkret sätt, nådde en djupare förståelse av Skaparens suveränitet och vann en mer exakt och säker kunskap om hur Skaparen ger och tar tillbaka sina välsignelser. I Jobs bok står det att Jehova Gud skänkte ännu större välsignelser till Job än han hade gjort innan, vilket försatte Job i ett ännu bättre läge att känna Skaparens suveränitet och möta döden lugnt. Så Job var garanterat inte orolig för sina tillgångar när han blev gammal och stod inför döden. Han hade inga bekymmer, inget att ångra och fruktade naturligtvis inte döden, för han ägnade hela sitt liv åt att vandra en väg där han fruktade Gud och skydde det onda och hade ingen anledning att oroa sig för sitt eget slut. Hur många människor idag skulle kunna agera på alla de sätt som Job gjorde när han konfronterade sin egen död? Varför har ingen förmåga att upprätthålla en sådan enkel yttre hållning? Det finns bara ett skäl: Job levde sitt liv i en individuell strävan efter tro, erkännande av och underkastelse till Guds suveränitet och det var med den tron, det erkännandet och den underkastelsen som han passerade de viktiga skärningspunkterna i livet, levde sina sista år och välkomnade sitt livs sista skärningspunkt. Oavsett vad Job upplevde så var hans strävan och mål i livet lyckliga, inte smärtfyllda. Han var lycklig, inte bara på grund av de välsignelser eller det beröm som Skaparen skänkte honom utan, viktigare än så, på grund av sin strävan och sina livsmål, på grund av den successiva kunskap och sanna förståelse av Skaparens suveränitet som han uppnådde genom att frukta Gud och sky det onda, och dessutom på grund av hans underbara gärningar som Job fick uppleva personligen under sin tid som föremål för Skaparens suveränitet och de varma och oförglömliga upplevelserna och minnena av samexistens, förbindelse och ömsesidig förståelse mellan människan och Gud, på grund av den tröst och lycka som kommer sig av att känna Skaparens vilja, på grund av den vördnad som växte fram efter att ha sett att han är stor, underbar, älskvärd och trofast. Anledningen till att Job kunde möta döden utan lidande var att han visste att han genom att dö skulle återgå till Skaparens sida. Och det var hans strävan och förtjänster i livet som gjorde det möjligt för honom att möta döden lugnt, att med jämnmod möta utsikten att Skaparen skulle ta tillbaka hans liv och dessutom stå upp, obefläckad och fri från sorger inför Skaparen. Kan människor nuförtiden uppnå det slags lycka som Job ägde? Är ni själva i ett läge där ni kan göra det? Eftersom människor nuförtiden är det, varför kan de inte leva lyckligt, som Job gjorde? Varför är de oförmögna att undkomma lidandet till följd av sin fruktan för döden? I mötet med döden kissar somliga på sig, andra får frossa, svimmar, far ut mot himlen och människor likaså och till och med jämrar sig och gråter. Dessa är på inget vis de plötsliga reaktioner som uppstår när döden närmar sig. Människor beter sig på detta pinsamma sätt huvudsakligen för att de, djupt i sina hjärtan, fruktar döden, för att de saknar en tydlig kunskap och uppfattning om Guds suveränitet och hans arrangemang, än mindre underkastar sig dessa på allvar, för att människor inget hellre vill än att planera och styra allting själva, kontrollera sina egna öden, sina egna liv och döden. Därför är det inte konstigt att människor aldrig kan undkomma sin fruktan för döden.

6. Endast genom att acceptera Skaparens suveränitet kan man återgå till hans sida

När man inte har en tydlig kunskap om och erfarenhet av Guds suveränitet och hans arrangemang är ens kunskap om ödet och döden tvunget osammanhängande. Människor kan inte se tydligt att allt detta vilar i Guds hand, inser inte att Gud har kontroll och suveränitet över dem, inser inte att människan inte kan rata eller undkomma denna suveränitet, och när de så möter döden är det ingen ände på deras sista ord, bekymmer och ånger. De är nertyngda av så mycket bagage, så mycket motvilja, så mycket förvirring och allt detta får dem att frukta döden. För varje människa som föds in i den här världen är födelsen nödvändig och döden oundviklig och ingen kan övervinna det förloppet. Om man skulle vilja lämna denna värld smärtfritt, om man vill kunna möta livets sista skärningspunkt utan olust eller oro är enda sättet att inte lämna något man ångrar. Och enda sättet att gå bort utan ånger är att känna Skaparens suveränitet, känna hans auktoritet och underkasta sig dem. Endast på det sättet kan man hålla sig långt borta från människors stridigheter, från det onda, från Satans slaveri. Endast på det sättet kan man leva ett liv som Jobs, vägledd och välsignad av Skaparen, ett liv som är obundet och befriat, ett liv med värde och mening, ett liv som är ärligt och uppriktigt. Endast på det sättet kan man, liksom Job, underkasta sig att bli prövad och berövad av Skaparen, underkasta sig Skaparens orkestreringar och arrangemang. Endast på det sättet kan man tillbe Skaparen hela sitt liv och vinna hans beröm, som Job gjorde, och höra hans röst, se honom träda fram. Endast på det sättet kan man leva och dö lycklig, som Job, utan smärta, utan oro, utan ånger. Endast på det sättet kan man leva i ljuset, som Job, passera varje skärningspunkt i livet i ljuset, smidigt fullborda sin färd i ljuset, framgångsrikt uppfylla sin uppgift – uppleva, tillägna sig och lära känna Skaparens suveränitet som en skapad varelse – och gå bort i ljuset och för alltid stå vid Skaparens sida som en skapad människa, med hans beröm.

Gå inte miste om tillfället att känna Skaparens suveränitet

De sex skärningspunkter som beskrivs ovan är avgörande faser, fastställda av Skaparen, som varje normal person måste genomgå i sitt liv. Varje skärningspunkt är verklig, ingen av dem kan kringgås och alla har ett samband med Skaparens förutbestämmelse och hans suveränitet. Så för en människa är varje skärningspunkt en viktig kontrollstation, och hur man smidigt ska passera var och en av dessa är en mycket viktig fråga som ni alla står inför nu.

De få årtionden som utgör en människas liv är varken långa eller korta. De drygt tjugo åren mellan födelsen och vuxenblivandet passerar på ett ögonblick, och även om en människa vid den tidpunkten betraktas som vuxen vet personer i den åldersgruppen nästan inget om människans liv och människans öde. Allt eftersom de vinner större erfarenhet kliver de gradvis in i medelåldern. Människor i trettio- och fyrtioårsåldern förvärvar en växande erfarenhet av livet och ödet, men deras idéer om dessa ting är fortfarande mycket dimmiga. Det är inte förrän runt fyrtio som några börjar förstå människosläktet och universum som skapades av Gud och greppa vad människans liv handlar om, vad människans öde handlar om. Vissa personer, även om de länge har varit efterföljare till Gud och nu är medelålders, äger ändå ingen exakt kunskap om och definition av Guds suveränitet, än mindre sann underkastelse. En del bryr sig inte om annat än att försöka få välsignelser, och även om de har levt i många år känner eller förstår de inte alls Skaparens suveränitet över människans öde som ett faktum och har därför inte trätt in det minsta på den praktiska lärdomen att underkasta sig Guds orkestreringar och arrangemang. Sådana personer är alltigenom dåraktiga, sådana personer lever sina liv förgäves.

Om en människas liv delas upp utifrån hennes grad av livserfarenhet och hennes kunskap om människans öde kommer det i stort sett att brytas ner i tre faser. Första fasen är ungdomen, åren mellan födelsen och medelåldern, eller från födelsen till trettio. Andra fasen är mognandet, från medelåldern till ålderdomen, eller från trettio till sextio. Och tredje fasen är ens fullmogna period, från ålderdomen som börjar vid sextio tills man lämnar världen. Med andra ord är de flesta människors kunskap om ödet och livet, från födelsen till medelåldern, begränsad till en efterapning av andras föreställningar. Den har nästan ingen verklig, praktisk substans. Under den perioden är ens sätt att se på livet och hur man tar sig fram i världen mycket ytliga och naiva. Det är ens ungdomsperiod. Först när man har erfarit alla glädjeämnen och sorger i livet får man en verklig förståelse av ödet, då börjar man – omedvetet, djupt i sitt hjärta – successivt förstå att ödet är oåterkalleligt och långsamt inse att Skaparens suveränitet över människans öde faktiskt existerar. Det är perioden för ens mognande. När man har slutat kämpa mot ödet och inte längre är beredd att dras in i stridigheter utan vet sin lott, underkastar sig himlens vilja, sammanfattar sina egna prestationer och misstag i livet och inväntar Skaparens dom över ens liv – det är ens fullmogna period. Med tanke på de olika slags erfarenheter och förtjänster som människan vinner under dessa tre perioder är hennes gyllene tillfälle att känna Skaparens suveränitet under normala omständigheter inte särskilt stort. Om man lever tills man är sextio har man bara drygt trettio år på sig att känna Guds suveränitet. Om man vill ha en längre tidsperiod är det endast möjligt om ens liv blir tillräckligt långt, om man får leva ett århundrade. Så jag säger, enligt de normala lagarna för människans existens, att även om det är en mycket lång process från att man först möter frågan om att känna Skaparens suveränitet tills att man kan inse Skaparens suveränitet som ett faktum, och från dess till den punkt där man kan underkasta sig den, om man verkligen räknar ihop åren, så är det inte mer än trettio eller fyrtio under vilka man har chansen att vinna dessa belöningar. Och ofta dras människor med av sina önskningar och ambitioner om att erhålla välsignelser. De kan inte urskilja var det mänskliga livets innersta natur ligger, greppar inte vikten av att känna Skaparens suveränitet och värnar därför inte om denna ovärderliga möjlighet att träda in i människans värld och uppleva människans liv, uppleva Skaparens suveränitet, och inser inte hur värdefullt det är för en skapad varelse att motta Skaparens personliga vägledning. Så jag säger att de personer som vill att Guds verk ska avslutas snabbt, som önskar att Gud skulle planera människans slut så snart som möjligt, så att de genast kan skåda hans verkliga person och snart bli välsignade, är skyldiga till den värsta sortens olydnad och extremt dumma. Och de som under sin begränsade tid vill greppa den unika möjligheten att känna Skaparens suveränitet är de visa människorna, de enastående. Dessa två olika önskningar visar på två vitt skilda sätt att se och på skilda ambitioner: De som söker välsignelser är själviska och usla, de visar ingen hänsyn till Guds vilja, söker aldrig känna Guds suveränitet, önskar aldrig underkasta sig den, vill helt enkelt leva som de behagar. De är obetänksamma, vanartiga personer, de är den kategori som ska förstöras. De som söker känna Gud har förmåga att sätta sina önskningar åt sidan, är villiga att underkasta sig Guds suveränitet och Guds arrangemang. De försöker vara sådana människor som underkastar sig Guds auktoritet och tillgodoser Guds önskningar. Sådana personer lever i ljuset, lever mitt i Guds välsignelser. De kommer garanterat att få Guds beröm. Oavsett vad, så är människans val gagnlöst, människan har inget att säga till om när det gäller hur lång tid Guds verk ska ta. Det är bättre för människor att utelämna sig själva åt Guds nåd, att underkasta sig hans suveränitet. Om du inte utelämnar dig själv åt hans nåd, vad kan du göra? Kommer Gud att lida en förlust? Om du inte utelämnar dig själv åt hans nåd, om du försöker vara den som bestämmer, gör du ett dåraktigt val och du är den enda som kommer att lida en förlust i slutändan. Endast om människor samarbetar med Gud så snart som möjligt, endast om de skyndar sig att acceptera hans orkestreringar, känna hans auktoritet och förstå allt som han har gjort för dem, kommer de att ha hopp, kommer deras liv inte att levas förgäves, kommer de att uppnå frälsning.

Ingen kan ändra på det faktum att Gud har suveränitet över människans öde

Har er föreställning om ödet förändrats, efter att ni har lyssnat på allt som jag just har sagt? Hur tolkar ni det faktum att Gud har suveränitet över människans öde? För att uttrycka det enkelt så accepterar varje människa, under Guds auktoritet, aktivt eller passivt Guds suveränitet och hans arrangemang, och oavsett hur man kämpar under sitt liv, oavsett hur många krokiga vägar man vandrar, så kommer man i slutändan att återgå till den ödeskrets som Skaparen har ritat upp åt en. Detta är det oövervinnliga i Skaparens auktoritet, sättet på vilket hans auktoritet kontrollerar och styr universum. Det är den oövervinnligheten, den formen av kontroll och styrning, som ansvarar för de lagar som dikterar livet hos alla ting, som tillåter människor att förflytta sig från en kropp till en annan, om och om igen utan att bli störda, den som gör att världen roterar regelbundet och rör sig framåt, dag efter dag, år efter år. Ni har sett alla dessa fakta och ni förstår dem, antingen ytligt eller på djupet. Djupet av er förståelse beror på er erfarenhet och kunskap om sanningen och er kunskap om Gud. Hur väl du känner sanningens verklighet, hur mycket du har upplevt Guds ord, hur väl du känner Guds substans och sinnelag – det representerar djupet av din förståelse av Guds suveränitet och arrangemang. Är existensen av Guds suveränitet och arrangemang beroende av huruvida människor underkastar sig dessa? Avgörs det faktum att Gud äger denna auktoritet av om mänskligheten underkastar sig den? Guds auktoritet existerar oberoende av omständigheter. I alla situationer dikterar och arrangerar Gud varje människas öde och alla ting i enlighet med sina tankar, sina önskningar. Detta kommer inte att förändras för att människor förändras, och det är oberoende av människans vilja och kan inte modifieras av några förändringar i tid, rymd och geografi, för Guds auktoritet är just hans substans. Huruvida människan har förmåga att känna och acceptera Guds suveränitet, och huruvida människan har förmåga att underkasta sig den, ändrar inte på minsta sätt Guds suveränitet över människans öde som ett faktum. Det innebär att oavsett vilken attityd människan intar gentemot Guds suveränitet, så kan det helt enkelt inte ändra på det faktum att Gud har suveränitet över människans öde och över alla ting. Även om du inte underkastar dig Guds suveränitet så behärskar han ändå ditt öde. Även om du inte kan känna hans suveränitet så existerar ändå hans auktoritet. Guds auktoritet och Guds suveränitet över människans öde som ett faktum är oberoende av den mänskliga viljan och ändras inte på grundval av människans preferenser och val. Guds auktoritet finns överallt, varje timme, varje ögonblick. Om himmel och jord skulle förgås skulle hans auktoritet aldrig förgås, för han är Gud själv, han äger en unik auktoritet, och hans auktoritet är inte inskränkt eller begränsad av människor, händelser eller ting, av rymd eller av geografi. Under alla omständigheter utövar Guds sin auktoritet, visar sin kraft, fortsätter sitt förvaltningsverk som tidigare. Under alla omständigheter styr han alla ting, förser alla ting, orkestrerar alla ting, precis som han alltid har gjort. Ingen kan ändra på det. Det är ett faktum, det har varit den oföränderliga sanningen sedan urminnes tider!

Den rätta attityden och tillämpningen för den som vill underkasta sig Guds auktoritet

Med vilken attityd bör människan nu känna och betrakta Guds auktoritet, Guds suveränitet över människans öde som ett faktum? Det är ett verkligt problem som varje människa står inför. När du möter problem i det verkliga livet, hur bör du då känna och förstå Guds auktoritet och hans suveränitet? När du inte vet hur du ska förstå, hantera och uppleva dessa problem, vilken attityd bör du inta för att visa din avsikt, din önskan och den verklighet att du underkastar dig Guds suveränitet och arrangemang? Först måste du lära dig att vänta, sedan måste du lära dig att söka, sedan måste du lära dig att underkasta dig. Att ”vänta” innebär att invänta Guds tid, vänta på de människor, händelser och ting som han har planerat för dig, vänta på att hans vilja successivt ska visa sig för dig. Att ”söka” innebär att observera och förstå Guds omsorgsfulla avsikter för dig genom de människor, händelser och ting som han har fastställt, och förstå sanningen genom dem, förstå vad människor måste uträtta och vilka vägar de måste följa, förstå vilka resultat Gud har för avsikt att uppnå i människor och vilka prestationer han har för avsikt att ge upphov till i dem. Att ”underkasta sig” syftar naturligtvis på att acceptera de människor, händelser och ting som Gud har orkestrerat, acceptera hans suveränitet och därigenom lära sig hur Skaparen dikterar människans öde, hur han förser människan med sitt liv, hur han arbetar in sanningen i människan. Allting under Guds arrangemang och suveränitet lyder naturliga lagar och om du beslutar dig för att låta Gud arrangera och diktera allt för dig, bör du lära dig att vänta, bör du lära dig att söka, bör du lära dig att underkasta dig. Det är den attityd som varje person måste inta som vill underkasta sig Guds auktoritet, den grundläggande egenskap som varje person måste äga som vill acceptera Guds suveränitet och arrangemang. För att ha en sådan attityd, äga en sådan egenskap, måste ni arbeta hårdare, och endast då kan ni träda in i den sanna verkligheten.

Att acceptera Gud som din unike Mästare är första steget till att uppnå frälsning

Sanningarna beträffande Guds auktoritet är sanningar som alla måste ta på allvar, måste uppleva och förstå i sitt hjärta. För dessa sanningar har betydelse för varje människas liv, varje människas förflutna, nutid och framtid, för de avgörande skärningspunkterna som varje person måste passera i livet, för människans kunskap om Guds suveränitet och den attityd med vilken hon bör möta Guds auktoritet, och naturligtvis för varje människas slutmål. Så det tar ett helt livs energi att känna och förstå dem. När du tar Guds auktoritet på allvar, när du accepterar Guds suveränitet, kommer du successivt att inse och förstå att Guds auktoritet verkligen existerar. Men om du aldrig erkänner Guds auktoritet, aldrig accepterar hans suveränitet, spelar det ingen roll hur många år du lever, du kommer aldrig att vinna minsta kunskap om Guds suveränitet. Om du inte känner och förstår Guds auktoritet på riktigt kommer du, då när du når vägens ände, även om du har trott på Gud i årtionden, inte att ha fått ut något av livet och din kunskap om Guds suveränitet över människans öde är ofrånkomligen obefintlig. Är det inte väldigt sorgligt? Så oavsett hur långt du har gått i livet, oavsett hur gammal du är nu, oavsett hur mycket som återstår av din resa, måste du först erkänna Guds auktoritet och ta den på allvar, acceptera det faktum att Gud är din unike Mästare. Att uppnå tydlig, exakt kunskap och förståelse av dessa sanningar beträffande Guds suveränitet över människans öde är en obligatorisk lärdom för alla, nyckeln till att känna människans liv och uppnå sanningen, livet och den grundläggande lektionen i att känna Gud som alla möter varje dag och som ingen kan undvika. Om någon av er vill ta en genväg för att nå det målet säger jag att det är omöjligt! Om du vill undkomma Guds suveränitet är det ännu mer omöjligt! Gud är människans ende Herre, Gud är den ende Mästaren över människans öde och därför är det omöjligt för människan att diktera sitt eget öde, omöjligt för henne att övervinna det. Oavsett hur stora förmågor man har så kan man inte påverka, än mindre orkestrera, arrangera, kontrollera eller ändra andras öden. Endast den unike Guden själv dikterar allt för människan, för endast han äger den unika auktoriteten som har suveränitet över människans öde, och därför är endast Skaparen människans unike Mästare. Guds auktoritet har suveränitet, inte bara över den skapade mänskligheten utan över icke-skapade varelser som ingen människa kan se, över stjärnorna, över kosmos. Det är ett obestridligt faktum, ett faktum som i sanning existerar, som ingen människa och ingenting kan förändra. Om någon av er fortfarande är missnöjd med sakernas tillstånd, om du tror att du har någon särskild kunskap eller förmåga och fortfarande tänker att du kan ha tur och ändra dina nuvarande omständigheter eller annars undfly dem, om du försöker ändra ditt eget öde med hjälp av mänskliga ansträngningar och därigenom skilja dig från andra och vinna berömmelse och rikedom, då säger jag till dig att du gör det svårt för dig själv, du tigger om problem, du gräver din egen grav! En dag, förr eller senare, kommer du att upptäcka att du valde fel, att dina ansträngningar var bortkastade. Din ambition, din önskan att kämpa mot ödet och ditt eget makalösa beteende kommer att leda dig längs en väg utan återvändo och för det får du betala ett högt pris. Även om du just nu inte inser allvaret i konsekvenserna, medan du allt djupare upplever och inser sanningen att Gud är Mästare över människans öde, kommer du så småningom att förstå vad jag talar om idag och dess verkliga konsekvenser. Huruvida du verkligen har ett hjärta och en ande, huruvida du är en människa som älskar sanningen beror på vilken attityd du visar mot Guds suveränitet och mot sanningen. Och det avgör naturligtvis om du verkligen kan känna och förstå Guds auktoritet. Om du aldrig har märkt Guds suveränitet och hans arrangemang i ditt liv, än mindre erkänner och accepterar Guds auktoritet, kommer du att vara fullkomligt värdelös, du kommer garanterat att bli föremål för Guds avsky och avvisande, på grund av den väg du har tagit och det val du har gjort. Men de som, i Guds verk, kan acceptera hans prövning, acceptera hans suveränitet, underkasta sig hans auktoritet och successivt uppnå en faktisk erfarenhet av hans ord, kommer att ha uppnått en verklig kunskap om Guds auktoritet, en verklig förståelse av hans suveränitet och har sannerligen blivit underkastade Skaparen. Endast sådana människor kommer sannerligen att ha blivit räddade. Eftersom de har känt Guds suveränitet, eftersom de har accepterat den, är deras insikt och underkastelse under Guds suveränitet över människans öde som ett faktum, verklig och riktig. När de står inför döden kommer de, liksom Job, att kunna ha ett sinne som är oförfärat inför döden, underkasta sig Guds orkestreringar och arrangemang i allt, utan något individuellt val, utan någon individuell önskan. Endast en sådan människa kommer att kunna återgå till Skaparens sida som en sann skapad människa.

17 december 2013

Fotnoter:

a. I ursprungstexten finns inte ”omständigheterna kring” med.

b. I ursprungstexten står det ”denna”.

c. I ursprungstexten finns inte ”vid den tidpunkten” med.

d. I ursprungstexten finns inte ”utan att veta” med.

Föregående:Gud själv, den unike II

Nästa:Gud själv, den unike IV

Related Content