Guds rättfärdiga sinnelag

Nu när ni har lyssnat till den tidigare gemenskapen om Guds auktoritet, är jag övertygad om att ni är försedda med en rejäl uppsättning ord om den frågan. Hur mycket ni kan acceptera, ta till er och förstå beror helt på hur mycket ansträngning ni lägger på det. Det är mitt hopp att ni kan nalkas den här frågan uppriktigt; ni bör inte på något sätt hantera den halvhjärtat! Är det nu samma sak att känna Guds auktoritet som att känna hans helhet? Man kan säga att kunskapen om Guds auktoritet är början till kunskapen om den unike Guden själv, och man kan också säga att kunskapen om Guds auktoritet innebär att man redan har klivit in genom porten till att känna den unike Gudens egen substans. Denna förståelse är en del av att känna Gud. Vilken är då den andra delen? Detta är det ämne jag skulle vilja skapa gemenskap kring idag – Guds rättfärdiga sinnelag.

Jag har valt två avsnitt från Bibeln att skapa gemenskap kring angående dagens ämne: Det första gäller Guds förstörelse av Sodom, som återfinns i Första Mosebok 19:1–11 och Första Mosebok 19:24–25; den andra gäller Guds befrielse av Nineve, som återfinns i Jona 1:1–2 plus de tredje och fjärde kapitlen i den boken. Jag misstänker att ni alla väntar på att få höra vad jag har att säga om dessa två avsnitt. Det jag säger kan naturligtvis inte avvika från temat att känna Gud själv och känna hans substans, men vad skall då vara fokus för dagens gemenskap? Vet någon av er? Vilka delar av min gemenskap om ”Guds auktoritet” fångade er uppmärksamhet? Varför sade jag att den ende som besitter sådan auktoritet och kraft är Gud själv? Vad önskade jag förklara genom att säga det? Vad önskade jag informera er om? Är Guds auktoritet och kraft en aspekt av hur hans substans visar sig? Är de en del av hans substans som bevisar hans identitet och status? Har dessa frågor talat om för er vad jag kommer att säga? Vad vill jag att ni skall förstå? Tänk över detta noga.

För att envist ha motsatt sig Gud förgörs människan av Guds vrede

Låt oss först titta på flera skriftställen som beskriver ”Guds förstörelse av Sodom”.

1 Mos 19:1–11 Och det kom två änglar till Sodom om aftonen. Och Lot satt vid Sodoms port och när han såg dem reste han sig upp för att möta dem; och han bugade sig med sitt ansikte mot marken. Och han sade: ”Se nu, mina herrar. Jag ber er, följ med in i er tjänares hus och dröj kvar hela natten, och tvätta era fötter. Och ni ska stiga upp tidigt och fortsätta på er färd.” Och de sade: ”Nej, vi ska stanna på gatan hela natten.” Men han försökte verkligen övertala dem, och de följde med in till honom och kom in i hans hus. Och han tillredde en festmåltid åt dem och bakade osyrat bröd, och de åt. Men innan de lade sig till vila, omringades huset av männen i staden, ja männen i Sodom, både unga och gamla, hela folket från alla håll. Och de kallade på Lot och sade till honom: ”Var är de män som kom till dig i natt? För ut dem till oss, så att vi får känna dem.” Och Lot gick ut till dem vid dörren, stängde den efter sig och sade: ”Jag ber er, bröder, handla inte så skändligt. Se nu, jag har två döttrar som inte har lärt känna någon man. Jag ber er, låt mig föra ut dem till er, och gör det som är gott i era ögon med dem, men gör bara ingenting med dessa män, eftersom de har kommit in under mitt tak.” Och de sade: ”Backa.” Och de sade igen: ”Den här personen kom hit för att vistas här och nu ska han nödvändigtvis vara en domare. Nu ska vi behandla dig värre än dem.” Och de gav sig hårdhänt på mannen, Lot själv, och kom fram för att bryta upp dörren. Men männen räckte ut sina händer, drog med sig Lot in i huset och stängde till dörren. Och de slog männen som var utanför husets dörr med blindhet, både små och stora, så att de tröttade ut sig med att försöka hitta dörren.

1 Mos 19:24–25 Då lät Jehova svavel och eld regna från himlen över Sodom och Gomorra. Och han ödelade dessa städer, och hela slätten, och alla invånare i dessa städer, och det som växte på marken.

Från dessa ställen är det inte svårt att se att Sodoms orättfärdighet och fördärv redan hade nått en avskyvärd nivå för både människan och Gud, och att staden i Guds ögon därför förtjänade att förstöras. Men vad hände inne i staden innan den förstördes? Vad kan människor få för inspiration av dessa händelser? Vad kan Guds attityd till dessa händelser visa människor om hans sinnelag? För att förstå hela historien skall vi noggrant läsa vad som nedtecknades i Skriften …

Sodoms fördärv: Väcker människans ursinne och Guds raseri

Den natten tog Lot emot två budbärare från Gud och gjorde i ordning en festmåltid för dem. Efter måltiden, innan de hade lagt sig, kom folk från hela staden och omringade Lots bostad och ropade på Lot. Det står i Skriften att de sade: ”Var är de män som kom till dig i natt? För ut dem till oss, så att vi får känna dem.” Vem sade dessa ord? Vem uttalades de till? Dessa var orden från folket i Sodom, som hojtades utanför Lots bostad och riktades till Lot. Hur känns det att höra dessa ord? Är du ursinnig? Får de orden dig att må illa? Sjuder du av raseri? Stinker det inte Satan om de här orden? Kan du genom dem känna ondskan och mörkret i den här staden? Kan du känna grymheten och barbariet i dessa människors beteende genom deras ord? Kan du känna djupet av deras fördärv genom deras beteende? Genom innehållet i deras tal är det inte svårt att se att deras orättfärdiga natur och vildsinta sinnelag hade nått en nivå som var bortom deras kontroll. Förutom Lot var det inte en enda person i den här staden som skilde sig från Satan; bara anblicken av en annan person fick de här människorna att vilja skada och förtära den personen … Det här ger inte bara en känsla av stadens ohyggliga och förskräckliga karaktär och av auran av död den hade runt sig; de ger en också en känsla av dess orättfärdighet och blodtörst.

När nu Lot hamnade ansikte mot ansikte med ett gäng omänskliga ligister, folk som var fyllda med ambitionen att förtära själar, hur reagerade han då? Skriften säger så här: ”Jag ber er, handla inte så skändligt. Se nu, jag har två döttrar som inte har lärt känna någon man. Jag ber er, låt mig föra ut dem till er, och gör det som är gott i era ögon med dem, men gör bara ingenting med dessa män, eftersom de har kommit in under mitt tak.” Lot menade följande med sina ord: Han var villig att ge upp sina två döttrar för att skydda budbärarna. De här människorna borde förnuftsmässigt ha gått med på Lots villkor och lämnat de två budbärarna ifred; trots allt var budbärarna fullständiga främlingar för dem, personer som absolut inte hade någonting med dem att göra; dessa två budbärare hade aldrig skadat deras intressen. Men motiverade som de var av sin orättfärdiga natur lät de inte det hela stanna där. Istället ansträngde de sig bara ytterligare. Här kan ett annat av deras meningsutbyten utan tvivel ge vidare insikt i de här människornas sanna illvilliga natur; samtidigt låter det oss också få veta och begripa skälet till att Gud önskade förstöra den här staden.

Vad sade de då härnäst? Som det står i Bibeln: ”’Backa.’ Och de sade igen: ’Den här personen kom hit för att vistas här och nu ska han nödvändigtvis vara en domare. Nu ska vi behandla dig värre än dem.’ Och de gav sig hårdhänt på mannen, Lot själv, och kom fram för att bryta upp dörren.” Varför ville de slå in Lots dörr? Anledningen är att de var ivriga att tillfoga de två budbärarna skada. Vad gjorde de där budbärarna i Sodom? Deras syfte med att komma dit var att rädda Lot och hans familj, men stadsborna trodde felaktigt att de hade kommit för att tillträda officiella befattningar. Staden frågade inte efter deras syfte, utan det var enbart gissningar som gjorde att den vildsint ville skada de här två budbärarna; de önskade skada två personer som inte hade någonting alls med dem att göra. Det är tydligt att människorna i den här staden helt hade tappat sin mänsklighet och sitt förnuft. Deras galenskap och vildhet var redan på en nivå som inte skilde sig från Satans onda natur att skada och förtära människor.

När de krävde att få de här personerna från Lot, vad gjorde Lot då? Vi vet från texten att Lot inte överlämnade dem. Kände Lot dessa två budbärare från Gud? Naturligtvis inte! Men varför kunde han rädda de två personerna? Visste han vad de hade kommit för att göra? Fastän han var omedveten om varför de kommit, visste han att de var Guds tjänare, och alltså tog han emot dem. Att han kunde kalla dessa tjänare från Gud för herrar visar att Lot vanligen var en efterföljare till Gud, till skillnad från de andra inne i Sodom. När Guds budbärare kom till honom riskerade han därför sitt eget liv genom att ta in dessa två tjänare i sitt hus; dessutom erbjöd han sina två döttrar i utbyte för att skydda dessa två tjänare. Detta var Lots rättfärdiga gärning; det var också ett konkret uttryck för Lots natur och substans, och det var också anledningen till att Gud skickade sina tjänare för att rädda Lot. När Lot stod inför fara skyddade han dessa två tjänare utan hänsyn till något annat; han försökte rentav byta bort sina två döttrar mot tjänarnas säkerhet. Var det utöver Lot någon annan i staden som kunde ha gjort något sådant? Som fakta bevisar – nej! Det säger därför sig självt att alla inne i Sodom, utom Lot, var såväl ett mål för förgörelse som ett mål som förtjänade förgörelse.

Sodom ödeläggs för att ha kränkt Guds vrede

När folket i Sodom såg de här två tjänarna, frågade de inte varför de hade kommit, och inte heller frågade de om de hade kommit för att sprida Guds vilja. Tvärtom bildade de en mobb, och utan att vänta på en förklaring kom de för att gripa dessa två tjänare likt vilda hundar eller ilskna vargar. Såg Gud på medan dessa saker hände? Vad tänkte Gud i sitt hjärta om detta slags mänskligt beteende, detta slags ting? Gud beslutade att förstöra staden; han skulle inte tveka eller vänta, inte heller skulle han fortsätta visa tålamod. Hans dag hade kommit, och så satte han igång det verk han önskade att göra. Sålunda står det i Första Mosebok 19:24–25: ”Då lät Jehova svavel och eld regna från himlen över Sodom och Gomorra. Och han ödelade dessa städer, och hela slätten, och alla invånare i dessa städer, och det som växte på marken.” De här två verserna talar om för människor med vilken metod Gud förstörde den här staden; de talar också om för människorna vad Gud förstörde. Först berättar Bibeln att Gud brände staden med eld, och att elden var tillräckligt omfattande för att förgöra alla människorna och allt som växte på marken. Det vill säga att elden som föll från himlen inte bara förstörde staden; den tillintetgjorde också alla människor och allt levande inne i den, allt utan att lämna minsta spår efter sig. Efter att staden förstörts var landet helt utan något levande. Det fanns inget mer liv, inte heller några tecken på det. Staden hade blivit en ödemark, en tom plats fylld av död tystnad. Det skulle inte längre ske några onda gärningar mot Gud på denna plats; det skulle inte bli mer slakt eller spillt blod.

Varför ville Gud att den här staden skulle brinna så grundligt? Vad kan ni se här? Skulle Gud stå ut med att se mänskligheten och naturen, hans egna skapelser, förstöras på det sättet? Om du kan skilja Jehova Guds ilska från den eld som kastades ner från himlen, då är det inte svårt att se nivån av hans raseri på målet för hans förstörelse och även på i den grad den här staden förstördes. När Gud föraktar en stad, kommer han att fälla sitt straff över den. När Gud är äcklad av en stad, kommer han att utfärda upprepade varningar där han informerar människor om sin ilska. När Gud däremot bestämmer att sätta stopp för och förstöra en stad – det vill säga när hans vrede och majestät har kränkts – kommer han inte att ge några vidare bestraffningar eller varningar. Istället kommer han att förstöra den direkt. Han kommer att få den att försvinna totalt. Detta är Guds rättfärdiga sinnelag.

Efter Sodoms upprepade motstånd och fiendskap mot honom, utplånar Gud den totalt

När vi väl har en allmän förståelse av Guds rättfärdiga sinnelag, kan vi åter ägna vår uppmärksamhet åt staden Sodom – det som Gud såg som en syndens stad. Genom att förstå denna stads substans, kan vi förstå varför Gud ville förstöra den och varför han förstörde den så fullständigt. Utifrån detta kan vi lära känna Guds rättfärdiga sinnelag.

Ur ett mänskligt perspektiv var Sodom en stad som helt kunde tillfredsställa människans begär och människans ondska. Den var lockande och förhäxande, med musik och dans natt efter natt, och dess välstånd drev människorna till fascination och galenskap. Dess ondska frätte på människors hjärtan och förhäxade dem till att förfalla. Detta var en stad där orena andar och onda andar löpte amok; den flödade över av synd och mord och var fylld med en blodig, rutten lukt. Det var en stad som fick folk att frysa in i märgen, en stad man skulle skygga inför. Ingen i denna stad – varken man eller kvinna, varken ung eller gammal – sökte den sanna vägen; ingen trängtade efter ljuset eller längtade efter att vända sig bort från synden. De levde under Satans kontroll, fördärv och falskhet. De hade förlorat sin mänsklighet; de hade förlorat sitt förnuft, och de hade förlorat människans ursprungliga mål med sin existens. De begick oräkneliga onda gärningar i sitt motstånd mot Gud; de avvisade hans vägledning och motsatte sig hans vilja. Det var deras ondskefulla gärningar som förde dessa människor, staden och allt levande i den, steg för steg på vägen mot förstörelse.

Även om de här två ställena inte återger detaljerna om hur omfattande fördärvet var bland folket i Sodom, utan istället återger hur de uppförde sig mot Guds två tjänare efter att dessa hade anlänt till staden, så kan en enkel sanning avslöja i hur stor omfattning Sodoms folk var fördärvade och onda och motsatte sig Gud. I och med detta blottläggs också stadsbornas sanna ansikte och substans. De lät inte bara bli att acceptera Guds varningar, de fruktade inte heller hans straff. Tvärtom föraktade de Guds ilska. De gjorde blint motstånd mot Gud. Oavsett vad han gjorde eller hur han gjorde det, blev deras illvilliga natur bara intensivare, och de motsatte sig upprepade gånger Gud. Folket i Sodom var fientliga mot Guds existens, hans ankomst, hans straff, och inte minst hans varningar. De såg inget annat som var värt besväret runt omkring sig. De förtärde och skadade alla människor som kunde förtäras och skadas, och de behandlade inte Guds tjänare annorlunda. Att skada Guds tjänare var, sett till helheten av de onda gärningar som begicks av folket i Sodom, bara toppen på isberget, och deras onda natur som detta avslöjade uppgick egentligen inte till mycket mer än en droppe i ett väldigt hav. Därför valde Gud att förgöra dem med eld. Gud använde inte en översvämning, inte heller använde han en orkan, jordbävning, tsunami eller någon annan metod för att förstöra staden. Vad betecknade det att Gud använde eld för att förstöra den här staden? Det innebar stadens totala förstörelse; det innebar att staden försvann helt och hållet från jorden och från att existera. Här syftar ”förstörelse” inte bara på att stadens form och struktur eller yttre framträdande försvann; det innebär också att själarna hos människorna inne i staden upphörde att existera, då de blivit totalt utplånade. Enkelt uttryckt blev alla människor, händelser och ting som förknippades med staden förstörda och tillintetgjorda. Det skulle inte bli något liv efter detta eller någon reinkarnation för dem; Gud hade utplånat dem från mänskligheten, sin skapelse, en gång för alla. ”Användandet av eld” betecknade ett stopp för synden, och det innebar ett slut för synden; denna synd skulle upphöra att existera och sprida sig. Det innebar att Satans ondska hade förlorat såväl sin närande jord som den gravplats som gav den någonstans att vistas och leva. I kriget mellan Gud och Satan är Guds användning av eld märkesbeteckningen för hans seger, som Satan märks med. Sodoms förstörelse är en stor missräkning i Satans ambition att göra motstånd mot Gud genom att fördärva och förtära människorna, och på samma sätt är det ett förödmjukande tecken på en tid i mänsklighetens utveckling då människan avvisade Guds ledning och hängav sig åt laster. Dessutom är det en återgivning av en sann uppenbarelse av Guds rättfärdiga sinnelag.

När elden Gud sände från himlen hade reducerat Sodom till enbart aska, innebar det att staden som kallades ”Sodom” skulle upphöra att existera, liksom allting inne i själva staden. Den förstördes av Guds ilska; den försvann under Guds vrede och majestät. På grund av Guds rättfärdiga sinnelag mottog Sodom sitt rättvisa straff; på grund av Guds rättfärdiga sinnelag mottog det sitt rättvisa slut. Slutet på Sodoms existens berodde på dess ondska, och det berodde också på Guds åstundan att aldrig mer se åt denna stad, och inte heller åt någon av de personer som hade levt där eller något liv som hade växt inne i staden. Guds ”åstundan att aldrig mer se åt denna stad” är hans vrede, och även hans majestät. Gud brände staden eftersom dess orättfärdighet och synd fick honom att känna ilska, äckel och avsky mot den och önska att aldrig se den eller människorna och det levande inne i den igen. Så fort staden hade slutat brinna, så att bara aska blev kvar, hade den på riktigt slutat existera i Guds ögon; även hans minnen av den var borta, utraderade. Detta innebär att elden som sändes från himlen inte bara förstörde hela staden Sodom och de fullständigt orättfärdiga människorna i den, och inte heller bara förstörde allting inne i staden som hade befläckats av synd; den elden förstörde dessutom minnena av mänsklighetens ondska och motstånd mot Gud. Detta var Guds syfte med att bränna ner staden.

En mänsklighet hade blivit fördärvad in absurdum. De visste inte vem Gud var eller varifrån de hade kommit. Om man nämnde Gud skulle dessa människor gå till angrepp, förtala och häda. Inte nog med att dessa fördärvade människor – till och med när Guds tjänare hade kommit för att sprida hans varning – inte visade några tecken på ånger eller övergav sitt ondskefulla beteende utan tvärtom skamlöst skadade Guds tjänare. Vad de uttryckte och avslöjade var sin natur och substans av extrem fientlighet mot Gud. Vi kan se att dessa fördärvade människors motstånd mot Gud var mer än ett avslöjande av deras fördärvade sinnelag, precis som det var mer än ett ögonblicks förtal eller förlöjligande till följd av bristande förståelse av sanningen. Det var varken dumhet eller okunskap som orsakade deras ondskefulla beteende; det var inte för att dessa människor hade blivit bedragna, och det var helt klart inte för att de hade blivit vilseledda. Deras uppförande hade nått nivån av skriande skamlös antagonism, motsättning och uppror mot Gud. Detta slags mänskliga beteende skulle utan tvivel göra Gud rasande, och det skulle göra hans sinnelag rasande – ett sinnelag som inte får kränkas. Därför släppte Gud direkt och öppet lös sin vrede och sitt majestät; detta är en sann uppenbarelse av hans rättfärdiga sinnelag. När Gud stod inför en stad som flödade över av synd, åstundade han att förstöra den på snabbast möjliga sätt; han önskade utplåna människorna i den och deras synder i sin helhet på det mest fullständiga sättet, för att få människorna i denna stad att upphöra att existera och hindra synden på denna plats från att mångfaldigas. Det snabbaste och mest fullständiga sättet att göra detta var att bränna ner den med eld. Guds attityd mot folket i Sodom var inte en attityd av uppgivenhet eller likgiltighet; istället använde han sin vrede, sitt majestät och sin auktoritet för att straffa, slå ner på och totalt förgöra dessa människor. Hans attityd mot dem var en attityd av inte bara fysisk förstörelse utan även förstörelse av själen, en evig utplåning. Detta är den riktiga undermeningen i Guds åstundan att de skulle ”upphöra att existera”.

Fastän Guds vrede är dold och okänd för människan, tolererar den ingen kränkning

Guds behandling av hela den dåraktiga och okunniga mänskligheten bygger i första hand på barmhärtighet och tolerans. Å andra sidan döljs hans vrede nästan hela tiden och nästan överallt; den är okänd för människan. Därför är det svårt för människan att se Gud visa sin vrede, och det är också svårt att förstå hans vrede. Följaktligen tar människan lätt på Guds vrede. När människorna möter Guds slutliga verk och steget att tolerera och förlåta människan – det vill säga när Guds sista exempel på barmhärtighet och hans sista varning når dem – om de då fortfarande använder samma metoder för att motsätta sig Gud och inte anstränger sig för att ångra sig, bättra sig eller acceptera hans barmhärtighet, så kommer Gud inte längre att skänka sin tolerans och tålamod till dem. Tvärtom är det vid det tillfället som Gud kommer att dra tillbaka sin barmhärtighet. Därefter kommer han endast att sända ut sin vrede. Han kan uttrycka sin vrede på olika sätt, precis som han kan använda olika metoder för att bestraffa och förgöra människor.

Guds användning av eld för att förstöra staden Sodom är hans snabbaste metod att totalt förinta en mänsklighet eller ett ting. När folket i Sodom brändes tillintetgjordes mer än deras fysiska kroppar; det tillintetgjorde helt och hållet deras andar, deras själar och deras kroppar, så att folket i denna stad helt säkert skulle upphöra att existera både i den materiella världen och i den värld som är osynlig för människan. Detta är ett av de sätt som Gud uppenbarar och uttrycker sin vrede. Detta slags uppenbarelse och uttryck är en aspekt av substansen i Guds vrede, precis som det naturligtvis också är en uppenbarelse av substansen i Guds rättfärdiga sinnelag. När Gud sänder ut sin vrede, upphör han att uppenbara någon barmhärtighet eller kärleksfull vänlighet, och han visar inte heller upp något mer av sin tolerans eller sitt tålamod; det finns ingen person, ting eller anledning som kan övertala honom att fortsätta vara tålmodig, att ge av sin barmhärtighet igen, att skänka sin tolerans en gång till. Istället för dessa ting kommer Gud, utan ett ögonblicks tvekan, att sända ut sin vrede och sitt majestät, göra vad han åstundar, och han kommer att göra detta på ett snabbt och rent sätt i enlighet med sina egna önskningar. Det är på detta sätt Gud sänder ut sin vrede och sitt majestät, som människan inte får kränka, och det är också ett uttryck för en aspekt av hans rättfärdiga sinnelag. När människor bevittnar hur Gud visar oro för och kärlek till människan, är de oförmögna att upptäcka hans vrede, se hans majestät eller känna hans intolerans mot kränkning. Dessa ting har alltid lett människor till att tro att Guds rättfärdiga sinnelag endast går ut på barmhärtighet, tolerans och kärlek. Men när man ser Gud förstöra en stad eller avsky en mänsklighet, gör hans vrede och hans majestät, när han förgör människan, att människan får se en glimt av den andra sidan av hans rättfärdiga sinnelag. Detta är Guds intolerans mot kränkning. Guds sinnelag som inte tolererar någon kränkning övergår varje skapad varelses fantasi, och bland de icke-skapade varelserna är ingen förmögen att störa den eller påverka den; till råga på allt kan den inte personifieras eller imiteras. Denna aspekt av Guds sinnelag är alltså den som mänskligheten borde känna mest. Endast Gud själv har detta slags sinnelag, och endast Gud själv besitter detta slags sinnelag. Gud besitter detta slags rättfärdiga sinnelag eftersom han avskyr ondska, mörker, upproriskhet och Satans onda gärningar, som fördärvar och förtär mänskligheten, därför att han avskyr alla syndiga gärningar i motstånd mot honom och på grund av hans heliga och fläckfria substans. Det är på grund av detta han inte kommer att genomlida att någon av de skapade eller icke-skapade varelserna öppet motsätter sig eller bestrider honom. Även en enskild person som han en gång visat barmhärtighet mot eller valt ut behöver bara provocera hans sinnelag och överträda hans princip om tålamod och tolerans, så kommer han att lösgöra och uppenbara sitt rättfärdiga sinnelag utan det minsta lilla barmhärtighet eller tvekan – ett sinnelag som inte tolererar någon kränkning.

Guds vrede är ett skydd för alla rättvisa krafter och alla positiva ting

Kan du, genom att förstå dessa exempel på Guds tal, tankar och handlingar, förstå Guds rättfärdiga sinnelag, ett sinnelag som inte får kränkas? I slutändan är detta en aspekt av det sinnelag som är unikt för Gud själv, oavsett hur mycket människan kan förstå. Guds intolerans mot kränkning är hans exklusiva substans; Guds vrede är hans exklusiva sinnelag; Guds majestät är hans exklusiva substans. Principen bakom Guds ilska visar upp den identitet och status som bara han besitter. Man behöver inte nämna att det även är en symbol för substansen hos den unike Gud själv. Guds sinnelag är hans egen inneboende substans. Det förändras inte alls med tidens gång, och det förändras inte heller närhelst platsen ändras. Hans inre sinnelag är hans inre substans. Oavsett vem han utför sitt verk på, förändras inte hans substans, och det gör inte heller hans rättfärdiga sinnelag. När man förargar Gud, är det som han sänder fram sitt inneboende sinnelag; vid det tillfället förändras inte principen bakom hans ilska, och inte heller hans unika identitet och status. Han blir inte arg på grund av en förändring i hans substans eller för att hans sinnelag har gett upphov till olika aspekter, utan därför att människans motstånd mot honom kränker hans sinnelag. Människans skriande provokation mot Gud är en allvarlig utmaning mot Guds egen identitet och status. När människan utmanar Gud bestrider hon, i Guds ögon, honom och testar hans ilska. När människan motsätter sig Gud, när människan bestrider Gud, när människan ständigt testar Guds ilska – vilket även sker när synden tar överhanden – kommer Guds vrede naturligt att uppenbara sig och visa sig. Därför symboliserar Guds uttryck av sin vrede att alla onda krafter kommer att upphöra att existera; den symboliserar att alla fientliga krafter kommer att förstöras. Detta är det unika med Guds rättfärdiga sinnelag, och det är det unika med Guds vrede. När Guds värdighet och helighet utmanas, när rättvisa krafter hindras och inte ses av människan, sänder Gud fram sin vrede. På grund av Guds substans är alla de krafter på jorden som bestrider Gud, motsätter sig honom och tvistar med honom onda, fördärvade och orättvisa; de kommer från och tillhör Satan. Eftersom Gud är rättvis, av ljuset och fulländat helig, kommer alla ting som är onda, fördärvade och tillhör Satan att försvinna när Guds vrede släpps lös.

Fastän utgjutandet av Guds vrede är en aspekt av uttrycket för hans rättfärdiga sinnelag, är Guds ilska inte på något sätt urskillningslös sett till målet eller utan princip. Tvärtom är Gud inte alls snar till ilska, och han uppenbarar inte förhastat sin vrede och sitt majestät. Dessutom är Guds vrede avsevärt kontrollerad och behärskad; den är inte alls jämförbar med hur människans raseri blossar upp eller hur hon ger utlopp för sin ilska. Många samtal mellan människan och Gud finns nedtecknade i Bibeln. Orden från några av dessa individer var ytliga, okunniga och barnsliga, men Gud slog inte ner dem, inte heller fördömde han dem. Tänk särskilt på prövningen av Job, hur behandlade Jehova Gud Jobs tre vänner och de andra efter att han hört de ord de talade till Job? Fördömde han dem? Fick han ett raseriutbrott mot dem? Han gjorde ingenting sådant! Istället sade han åt Job att bönfalla för dem, att be för dem; Gud å sin sida tog inte deras felsteg till sitt hjärta. Dessa exempel förevisar alla den huvudsakliga attityd med vilken Gud behandlar fördärvad, okunnig mänsklighet. Därför är lösgörandet av Guds vrede inte på något sätt ett uttryck eller ett utlopp för hans humör. Guds vrede är inte ett fullskaligt raseriutbrott så som människan uppfattar det. Gud släpper inte lös sin vrede för att han inte kan behärska sitt humör eller för att hans ilska har nått kokpunkten och måste få utlopp. Tvärtom är hans vrede en uppvisning av hans rättfärdiga sinnelag och ett genuint uttryck för hans rättfärdiga sinnelag; det är en symbolisk uppenbarelse av hans heliga substans. Gud är vrede, inte tolerant mot någon kränkning – det innebär inte att Guds ilska inte skiljer mellan orsaker eller saknar principer; det är den fördärvade mänskligheten som har exklusivt patent på principlösa, plötsliga raseriutbrott som inte särskiljer mellan orsaker. Så fort en människa har status tycker hon ofta att det är svårt att behärska sitt humör, och därför gillar hon att ta tillfällena i akt att uttrycka sitt missnöje och ge utlopp för sina känslor; hon flammar ofta upp i raseri utan någon synbar anledning, för att på så sätt visa upp sin förmåga och låta andra få veta att hennes status och identitet skiljer sig från vanliga människors. Naturligtvis tappar även fördärvade människor utan någon status ofta kontrollen. Deras ilska orsakas ofta av att deras egna förmåner har drabbats. För att skydda sin egen status och värdighet brukar de ofta ge utlopp för sina känslor och uppenbara sin arroganta natur. Människan kommer att flamma upp i ilska och ge utlopp för sina känslor för att försvara syndens existens, och dessa handlingar är människans sätt att uttrycka sitt missnöje; de flödar över av orenhet, av ränksmideri och intriger, av människans fördärv och ondska och mest av allt flödar de över av människans vilda ambitioner och begär. När rättvisan bestrider ondskan, kommer människan inte att flamma upp i ilska för att försvara rättvisans existens; tvärtom, när rättvisans krafter hotas, förföljs och angrips, är människans attityd att förbise, undvika eller dra sig undan. Men när människan står inför ondskans krafter är hennes attityd att ordna saker, och att buga och skrapa med foten. Därför är människans utlopp för sina känslor en flyktväg för onda krafter, ett uttryck för den köttsliga människans otyglade och ostoppbara onda uppförande. När Gud sänder ut sin vrede kommer emellertid alla onda krafter att stoppas; alla synder med att skada människan kommer att stoppas; alla fientliga krafter som hindrar Guds verk kommer att göras tydliga, avskiljas och förbannas; alla Satans medbrottslingar som gör motstånd mot Gud kommer att straffas, ryckas upp med roten. I deras ställe kommer Guds verk att gå vidare fritt från alla hinder; Guds förvaltningsplan kommer att fortsätta utvecklas steg för steg enligt planen; Guds utvalda folk kommer att bli fritt från Satans störningar och bedräglighet; de som följer Gud kommer att åtnjuta Guds ledarskap och omsorg i lugna och fridfulla omgivningar. Guds vrede är ett skydd som hindrar alla onda krafter från att mångfaldigas och löpa amok, och det är också ett värn som skyddar existensen och spridningen av allt det rättvisa och positiva och för evigt värnar det från förtryck och omstörtning.

Kan ni se Guds vredes substans i hans förstörelse av Sodom? Finns det något som är uppblandat med hans raseri? Är Guds raseri rent? För att använda människans ordalag, är Guds vrede oförvanskad? Finns det något knep bakom hans vrede? Finns det någon konspiration? Finns det några onämnbara hemligheter? Jag kan säga till er strängt och högtidligt: Det finns ingen del av Guds vrede som kan leda en till tvivel. Hans ilska är ren, oförvanskad ilska och hyser inga andra avsikter eller mål. Anledningen till hans ilska är ren, oklanderlig och över all kritik. Det är en naturlig uppenbarelse och uppvisning av hans heliga substans; det är något som ingenting i skapelsen besitter. Detta är en del av Guds unika rättfärdiga sinnelag, och det är också en slående skillnad mellan Skaparens och hans skapelses respektive substanser.

Oavsett om man blir arg i andras åsyn eller bakom deras rygg, så har var och en olika avsikt och syfte. Kanske bygger de upp sin prestige, eller kanske försvarar de sina egna intressen, upprätthåller sin image eller håller på sin värdighet. Vissa behärskar sig i sin ilska, medan andra är mer förhastade och flammar upp i raseri närhelst de önskar utan minsta lilla behärskning. Kort sagt härrör människans ilska från hennes fördärvade sinnelag. Oavsett dess syfte är den av köttet och av naturen; den har ingenting att göra med rättvisa eller orättvisa eftersom ingenting i människans natur och substans motsvarar sanningen. Därför bör den fördärvade mänsklighetens temperament och Guds vrede inte nämnas i samma andetag. Beteendet hos en människa som är fördärvad av Satan börjar utan undantag med begäret att värna om fördärvet, och det bygger på fördärv; sålunda kan människans ilska inte nämnas i samma andetag som Guds vrede, oavsett hur riktigt det kan verka i teorin. När Gud sänder ut sitt raseri hejdas onda krafter, onda ting förstörs, samtidigt som rättvisa och positiva ting åtnjuter Guds omsorg och skydd, och de tillåts att fortgå. Gud sänder ut sin vrede eftersom orättvisa, negativa och onda ting hindrar, stör eller förstör den normala verksamheten och utvecklingen av rättvisa och positiva ting. Målet med Guds ilska är inte att värna om hans egen status och identitet, utan att värna om existensen av rättvisa, positiva, vackra och goda ting, att värna om lagarna och ordningen i människans normala överlevnad. Detta är grundorsaken till Guds vrede. Guds raseri är en mycket korrekt, naturlig och sann uppenbarelse av hans sinnelag. Det finns inga avsikter bakom hans raseri, inte heller finns där falskhet eller komplotter; bättre upp, hans raseri innehåller inget av det begär, list, illvilja, våld, ondska eller något annat som hela den fördärvade mänskligheten har gemensamt. Innan Gud sänder ut sitt raseri har han redan uppfattat substansen i varje ärende synnerligen tydligt och fullständigt, och han har redan formulerat korrekta, tydliga definitioner och slutsatser. Guds mål med varje ärende han utför är därmed kristallklart, liksom hans attityd. Han är inte virrig; han är inte blind; han är inte impulsiv; han är inte vårdslös; framför allt är han inte principlös. Detta är den praktiska aspekten av Guds vrede, och det är på grund av denna praktiska aspekt av Guds vrede som mänskligheten har uppnått sin normala existens. Utan Guds vrede skulle mänskligheten sjunka ner i onormala levnadsförhållanden; alla rättvisa, vackra och goda ting skulle förstöras och upphöra att existera. Utan Guds vrede skulle lagarna och reglerna för de skapade varelsernas existens brytas eller till och med omstörtas totalt. Sedan människans skapelse har Gud kontinuerligt använt sitt rättfärdiga sinnelag för att värna om och upprätthålla mänsklighetens normala existens. Eftersom hans rättfärdiga sinnelag innehåller vrede och majestät, blir alla onda människor, ting, föremål och allting som stör och skadar mänsklighetens normala existens bestraffade, kontrollerade och förstörda på grund av hans vrede. Under de senaste årtusendena har Gud hela tiden använt sitt rättfärdiga sinnelag för att slå ner på och förstöra alla slags orena och onda andar som motsätter sig Gud och agerar som Satans medbrottslingar och lakejer i Guds arbete med att förvalta mänskligheten. Alltså har Guds verk med människans frälsning alltid framskridit enligt hans plan. Det innebär att eftersom Guds vrede finns, så har det mest rättfärdiga idealet bland människorna aldrig blivit förstört.

Nu när ni har en förståelse av substansen i Guds vrede, måste ni självklart även ha en ännu bättre förståelse av hur man urskiljer Satans ondska!

Fastän Satan verkar human, rättvis och dygdig, är han grym och ond till sin substans

Satan vinner sin berömmelse genom att bedra allmänheten. Han etablerar sig ofta som någon som går i spetsen och är förebild för rättfärdigheten. Samtidigt som han flaggar för att han slår vakt om rättfärdigheten skadar han människorna, förtär deras själar och använder alla slags metoder för att förlama, bedra och reta upp människan. Hans mål är att få människan att godta och följa med i hans onda uppförande, att få människan att ansluta sig till honom i motståndet mot Guds auktoritet och suveränitet. Men när man blir klar över hans ränker, komplotter och tarvliga drag och inte vill fortsätta att bli trampad på och lurad av honom eller fortsätta slava för honom, eller bestraffas och förgöras tillsammans med honom, då förändrar Satan sina tidigare helgonlika drag och sliter av sin falska mask så att han avslöjar sitt sanna onda, illvilliga, fula och vildsinta ansikte. Han skulle inte vilja något hellre än att utrota alla dem som vägrar följa honom och dem som motsätter sig hans onda krafter. På det här stadiet kan Satan inte längre anta ett pålitligt, gentlemannalikt framträdande; istället avslöjas hans sanna elaka och djävulska drag under fårakläderna. När väl Satans ränker har förts fram i ljuset, när hans sanna drag är blottlagda, kommer han att bryta ut i raseri och blottlägga sin barbariskhet; hans begär att skada och förtära människor blir bara intensivare. Detta är för att han rasar över människans uppvaknande; han utvecklar en stark hämndlystnad mot människan för hennes ambition att eftertrakta frihet och ljus och bryta sig ur hans fängelse. Hans raseri är avsett att försvara hans ondska, och det är också en sann uppenbarelse av hans vildsinta natur.

På alla områden blottlägger Satans beteende hans onda natur. Av alla de onda gärningar som Satan har utfört mot människan – från hans tidiga insatser för att förleda människan att följa honom, till hans utnyttjande av människan, där han drar med människan in i sina onda gärningar, och Satans hämndlystnad mot människan efter att hans sanna drag har blottlagts och människan har känt igen och övergett honom – är det ingen som inte lyckas blottlägga Satans onda substans; ingen som inte lyckas bevisa det faktum att Satan inte har någon relation till positiva ting; ingen som inte lyckas bevisa att Satan är upphovet till alla onda ting. Var och en av hans handlingar slår vakt om hans ondska, upprätthåller hans fortsatta onda gärningar, går emot rättvisa och positiva ting, förstör lagarna och ordningen i mänsklighetens normala existens. De är fientliga mot Gud, och är det som Guds vrede kommer att förstöra. Fastän Satan har sitt eget raseri, är hans raseri ett sätt att få utlopp för sin onda natur. Anledningen till att Satan är förbittrad och ursinnig är denna: Hans onämnbara ränker har blottlagts; hans komplotter är inte lätta att komma undan med; hans vilda ambition och begär att ersätta Gud och agera som Gud har slagits till och blockerats; hans mål att kontrollera hela mänskligheten har nu blivit till intet och kan aldrig uppnås. Det är Guds upprepade frammaning av sin vrede som har hindrat Satans komplotter från att bära frukt och avbrutit Satans ondskas spridning och omfattning; därför både hatar och fruktar Satan Guds vrede. Varje tillämpning av Guds vrede demaskerar inte bara Satans sanna tarvliga framträdande; det drar också fram Satans onda begär i ljuset. Samtidigt blottläggs helt och hållet anledningarna till Satans raseri mot mänskligheten. Satans raseriutbrott är en sann uppenbarelse av hans onda natur, en blottläggning av hans ränker. Varje gång Satan rasar förebådar det naturligtvis förstörelsen av onda ting; det förebådar skyddet av och fortlevnaden för positiva ting, och det förebådar Guds vredes natur – som inte får kränkas!

Man får inte förlita sig på erfarenhet och fantasi för att känna Guds rättfärdiga sinnelag

När du hamnar inför Guds dom och tuktan, kommer du då att säga att Guds ord är förvanskat? Kommer du att säga att det finns en historia bakom Guds raseri, och att hans raseri är förvanskat? Kommer du att förtala Gud, och säga att hans sinnelag inte nödvändigtvis är helt rättfärdigt? När du har att göra med var och en av Guds gärningar, måste du först vara säker på att Guds rättfärdiga sinnelag är fritt från alla andra inslag, att det är heligt och felfritt; dessa gärningar innefattar att Gud slår ner på, bestraffar och förgör mänskligheten. Var och en av Guds gärningar, utan undantag, görs i strikt överensstämmelse med hans inneboende sinnelag och hans plan – detta innefattar inte mänsklighetens kunskap, tradition och filosofi – och var och en av Guds gärningar är ett uttryck för hans sinnelag och substans, obesläktad med någonting som tillhör den fördärvade mänskligheten. I människans föreställningar är det bara Guds kärlek, barmhärtighet och tolerans mot mänskligheten som är felfria, oförvanskade och heliga. Men ingen vet att Guds raseri och hans vrede på samma sätt är oförvanskade; dessutom har ingen begrundat frågor som varför Gud inte tolererar någon kränkning eller varför hans raseri är så stort. Tvärtom blandar en del ihop Guds vrede med den fördärvade mänsklighetens temperament; de uppfattar Guds ilska som den fördärvade mänsklighetens raseri; de antar till och med felaktigt att Guds raseri är precis som det naturliga avslöjandet av mänsklighetens fördärvade sinnelag. De tror felaktigt att utsändandet av Guds vrede är precis som den fördärvade mänsklighetens ilska, som härrör från missnöje; de tror rentav att utsändandet av Guds vrede är ett uttryck för hans humör. Efter den här gemenskapen hoppas jag att var och en av er inte kommer att ha några missuppfattningar, fantasier eller antaganden när det gäller Guds rättfärdiga sinnelag, och jag hoppas att ni efter att ha hört mina ord på riktigt kan känna igen vreden hos Guds rättfärdiga sinnelag i era hjärtan, att ni kan lägga undan alla tidigare felaktiga uppfattningar om Guds vrede, att ni kan ändra på era egna felaktiga övertygelser och åsikter om substansen i Guds vrede. Dessutom hoppas jag att ni kan ha en korrekt definition av Guds sinnelag i era hjärtan, att ni inte längre kommer att ha några tvivel på Guds rättfärdiga sinnelag, att ni inte kommer att tvinga på något mänskligt resonemang eller fantiserande på Guds sanna sinnelag. Guds rättfärdiga sinnelag är Guds egen sanna substans. Det är inte något som formats eller skrivits av människan. Hans rättfärdiga sinnelag är hans rättfärdiga sinnelag och har inga förbindelser eller anknytningar till något i skapelsen. Gud själv är Gud själv. Han kommer aldrig att bli en del av skapelsen, och även om han blir en av de skapade varelserna, kommer hans inre sinnelag och substans inte att ändras. Att känna Gud är därför inte att känna ett objekt; det är inte att dissekera något, och det är inte heller att förstå en person. Om du använder det koncept eller den metod du har för att känna ett objekt eller förstå en person, till att känna Gud, då kommer du aldrig att kunna erhålla kunskapen om Gud. Att känna Gud är inte beroende av erfarenhet eller fantasi, och därför får du aldrig tvinga på din erfarenhet eller fantasi på Gud. Oavsett hur rik erfarenhet och fantasi du har, så är de fortfarande begränsade; dessutom motsvarar inte din fantasi fakta, än mindre motsvarar den sanningen, och den är oförenlig med Guds sanna sinnelag och substans. Du kommer aldrig att lyckas om du litar till din fantasi för att förstå Guds substans. Den enda vägen är så här: acceptera allt som kommer från Gud, sedan kan du erfara och förstå den gradvis. Det kommer en dag då Gud kommer att upplysa dig till att verkligen förstå och känna honom på grund av ditt samarbete och på grund av din hunger och törst efter sanningen. Och låt oss med detta avsluta den här delen av vårt samtal.

Mänskligheten vinner Guds barmhärtighet och tolerans genom uppriktig ånger

Det som nu följer är bibelberättelsen om ”Guds räddning av Nineve”.

Jona 1:1–2 Nu kom Jehovas ord till Jona, Amittajs son, och de löd: ”Stå upp, bege dig till Nineve, den stora staden, och ropa mot den; ty deras ondska har kommit upp inför mig.”

Jona 3 Och Jehovas ord kom till Jona för andra gången, och de löd: ”Stå upp, bege dig till Nineve, den stora staden, och predika den förkunnelse jag befaller dig för den.” Då stod Jona upp och begav sig till Nineve, enligt Jehovas ord. Men Nineve var en oerhört stor stad, tre dagsresor lång. Och Jona började bege sig en dagsresa in i staden, och han ropade och sade: ”Om fyrtio dagar ska Nineve ödeläggas.” Då trodde folket i Nineve på Gud, och utlyste en fasta och klädde sig i säckväv, såväl de främsta som de minsta bland dem. Ty kungen i Nineve fick höra om det, och han reste sig från sin tron, lade ifrån sig sin dräkt, täckte sig med säckväv och satte sig i aska. Och han lät det kungöras och utfärdas i hela Nineve, enligt kungens och hans stormäns påbud, och sade: ”Låt varken människa eller djur, hjord eller flock, smaka något; låt dem inte äta och inte heller dricka vatten. Låt människor och djur täckas med säckväv, och ropa kraftfullt till Gud; ja, låt var och en av dem vända om från sin onda väg och från det våld som finns i deras händer. Vem vet om Gud kanske kommer vända om och ångra sig, och vända sig från sin våldsamma ilska, så att vi inte förgås?” Och Gud såg deras verk, att de vände om från sin onda väg, och Gud ångrade det onda som han hade sagt att han skulle göra mot dem, och han gjorde det inte.

Jona 4 Men det misshagade Jona oerhört, och han blev väldigt arg. Och han bad till Jehova och sade: ”Jag ber till dig, o Jehova. Var det inte det här jag sade, när jag fortfarande var i mitt land? Därför flydde jag förut till Tarshish, för jag visste att du är en nådig Gud, och barmhärtig, långsam till vrede och med stor välvilja, och du ångrar det onda. Därför bönfaller jag dig nu, o Jehova, ta mitt liv ifrån mig, för det är bättre för mig att dö än att leva.” Då sade Jehova: ”Gör du rätt i att bli arg?” Så Jona lämnade staden och satt på dess östra sida. Och där gjorde han sig en hydda och satt i skuggan under den, för att se vad som skulle hända med staden. Och Jehova Gud beredde en kurbits och lät den komma upp över Jona, så att den skulle skugga hans huvud och befria honom från hans sorg. Jona blev oerhört glad över kurbitsen. Men nästa dag, när morgonen grydde, beredde Gud en mask, och den förgjorde kurbitsen så att den vissnade. Och det hände sig, när solen gick upp, att Gud beredde en våldsam östanvind; och solen stekte på Jonas huvud, så att han blev svimfärdig, och inom sig önskade dö, och han sade: ”Det är bättre för mig att dö än att leva.” Och Gud sade till Jona: ”Gör du rätt i att bli arg över kurbitsen?” Och han sade: ”Jag har goda skäl att vara arg, ända till döden.” Då sade Jehova: ”Du har brytt dig om kurbitsen, som du varken har arbetat för eller fått att växa, som kom upp på en natt och förgick på en natt. Och skulle jag inte skona Nineve, den stora staden, i vilken det finns mer än hundratjugo tusen människor som inte kan skilja mellan höger och vänster hand, och dessutom mycket boskap?”

Sammanfattning av historien om Nineve

Även om historien om ”Guds räddning av Nineve” är kortfattad, kan man där få en glimt av den andra sidan av Guds rättfärdiga sinnelag. För att förstå exakt vad den sidan består av, måste vi återvända till Skriften och se tillbaka på en av Guds gärningar.

Låt oss först titta på hur historien börjar: ”Nu kom Jehovas ord till Jona, Amittajs son, och de löd: ’Stå upp, bege dig till Nineve, den stora staden, och ropa mot den; ty deras ondska har kommit upp inför mig’” (Jona 1:1–2). I det här skriftstället får vi veta att Jehova Gud befallde Jona att gå till staden Nineve. Varför beordrade han Jona att gå till den staden? Bibeln är väldigt tydlig med det: Ondskan hos folket i den staden hade nått Jehova Guds ögon, och därför sände han Jona för att förkunna för dem vad han tänkte göra. Det finns inget nedtecknat som säger oss vem Jona var, men det har förstås inget att göra med kunskapen om Gud. Ni behöver alltså inte förstå den mannen. Ni behöver bara veta vad Gud beordrade Jona att göra och varför han gjorde något sådant.

Jehova Guds varning når fram till Nineveborna

Låt oss gå vidare till det andra stället, det tredje kapitlet i Jonas bok: ”Och Jona började bege sig en dagsresa in i staden, och han ropade och sade: ’Om fyrtio dagar ska Nineve ödeläggas.’” Det här orden gav Gud direkt till Jona för att han skulle säga dem till Nineveborna, så de är naturligtvis också de ord som Jehova ville säga till Nineveborna. Genom dessa ord får folk veta att Gud började avsky och hata folket i staden för att deras ondska hade nått Guds ögon, och därför önskade han förstöra denna stad. Men innan Gud förstörde staden skulle han göra ett tillkännagivande för Nineveborna, och samtidigt skulle han ge dem en möjlighet att ångra sin ondska och börja om. Den möjligheten skulle vara i fyrtio dagar. Med andra ord, om människorna i staden inte ångrade sig, medgav sina synder eller föll ned inför Jehova Gud inom fyrtio dagar, skulle Gud förstöra staden som han gjorde med Sodom. Det var vad Jehova Gud önskade tala om för folket i Nineve. Det var uppenbarligen ingen enkel kungörelse. Det förmedlade inte bara Jehova Guds ilska, utan det förmedlade också hans attityd mot Nineveborna; samtidigt fungerade detta enkla kungörelse också som en allvarlig varning till folket som bodde i staden. Denna varning sade till dem att deras ondskefulla gärningar hade dragit Jehova Guds hat över dem, och den talade om för dem att deras ondskefulla gärningar snart skulle föra dem till randen av deras egen utplåning; därför befann sig alla i Nineve i överhängande livsfara.

Den skarpa kontrasten mellan Nineves och Sodoms reaktion på Jehova Guds varning

Vad innebär det att gå under? I vardagligt språk betyder det att försvinna. Men på vilket sätt? Vem kan få en hel stad att gå under? Självklart är det omöjligt för människan att utföra en sådan gärning. De här människorna var inga dårar; så fort de hade hört proklamationen fattade de poängen. De visste att den hade kommit från Gud; de visste att Gud skulle uträtta sitt verk; de visste att deras ondska hade väckt Jehova Guds raseri och dragit hans ilska över dem, så att de snart skulle förgöras tillsammans med sin stad. Hur betedde sig människorna i staden efter att de lyssnat till Jehova Guds varning? Bibeln beskriver specifikt i detalj hur de här människorna reagerade, från deras kung till mannen på gatan. Som det står i Skriften: ”Då trodde folket i Nineve på Gud, och utlyste en fasta och klädde sig i säckväv, såväl de främsta som de minsta bland dem. Ty kungen i Nineve fick höra om det, och han reste sig från sin tron, lade ifrån sig sin dräkt, täckte sig med säckväv och satte sig i aska. Och han lät det kungöras och utfärdas i hela Nineve, enligt kungens och hans stormäns påbud, och sade: ’Låt varken människa eller djur, hjord eller flock, smaka något; låt dem inte äta och inte heller dricka vatten. Låt människor och djur täckas med säckväv, och ropa kraftfullt till Gud; ja, låt var och en av dem vända om från sin onda väg och från det våld som finns i deras händer…’” (Jona 3:5–9).

Efter att ha hört Jehova Guds kungörelse, uppvisade folket i Nineve en attityd som var helt motsatt den hos folket i Sodom – folket i Sodom motsatte sig öppet Gud, och gick från ont till ont, men efter att ha hört de här orden ignorerade inte Nineveborna frågan och gjorde inte heller motstånd; istället trodde de Gud och utlyste en fasta. Vad syftar ”trodde” på här? Själva ordet tyder på övertygelse och underkastelse. Om vi använder oss av Ninevebornas själva beteende för att förklara detta ord, så betyder det att de trodde på att Gud kunde och skulle göra som han sade, och att de var villiga att ångra sig. Kände folket i Nineve fruktan inför en överhängande katastrof? Det var deras tro som satte skräck i deras hjärtan. Ja, vad kan vi då använda för att bevisa Ninevebornas tro och fruktan? Det är som Bibeln säger: ”och utlyste en fasta och klädde sig i säckväv, såväl de främsta som de minsta bland dem.” Det vill säga att Nineveborna verkligen trodde, och att det av den tron följde fruktan, som sedan ledde till fasta och att de tog på sig säckväv. Det var så de visade att deras ånger hade börjat. Helt tvärtemot folket i Sodom var det inte bara så att Nineveborna inte motsatte sig Gud, de visade också tydligt sin ånger genom sitt beteende och sina handlingar. Självklart gällde inte detta bara vanligt folk i Nineve; deras kung var inget undantag.

Att Nineves kung ångrar sig ger upphov till beröm från Jehova Gud

När kungen av Nineve hörde de här nyheterna, reste han sig från sin tron, tog av sin klädnad, klädde sig i säckväv och satte sig i aska. Han förkunnade sedan att ingen i staden skulle få smaka någonting, och att ingen boskap, lamm och oxar skulle beta eller dricka vatten. Såväl människor som boskap skulle klä sig i säckväv; folket skulle uppriktigt bönfalla Gud. Kungen förkunnade också att de alla skulle vända om från sin onda väg och överge våldet i sina händer. Att döma av den här raden av gärningar visade kungen av Nineve sin innerliga ånger. Den rad av åtgärder han vidtog – att resa sig från sin tron, kasta av sig sin kungaklädnad, bära säckväv och sätta sig i aska – talar om för människor att kungen av Nineve lade sin kungliga status åt sidan och bar säckväv tillsammans med vanligt folk. Det vill säga att kungen av Nineve inte behöll sin kungliga ställning för att fortsätta sin onda väg eller våldet i sina händer efter att ha hört tillkännagivandet från Jehova Gud; istället lade han åt sidan den auktoritet han innehade och ångrade sig inför Jehova Gud. Vid det tillfället ångrade sig inte Nineves kung i egenskap av kung; han hade kommit inför Gud för att bekänna och ångra sina synder som en vanlig undersåte till Gud. Dessutom sade han åt hela staden att bekänna och ångra sina synder inför Jehova Gud på samma sätt som han; han hade till råga på allt en särskild plan för hur det skulle gå till, som man ser i Skriften: ”Låt varken människa eller djur, hjord eller flock, smaka något; låt dem inte äta och inte heller dricka vatten … och ropa kraftfullt till Gud; ja, låt var och en av dem vända om från sin onda väg och från det våld som finns i deras händer.” Som stadens härskare besatt kungen av Nineve överlägsen status och makt och kunde göra allt han önskade. När han stod inför Jehova Guds tillkännagivande, kunde han ha ignorerat frågan eller bara ångrat sig och bekänt sina synder för egen del; när det gällde om folket i staden valde att ångra sig eller inte, så kunde han helt ha ignorerat frågan. Emellertid gjorde kungen av Nineve inte så alls. Han steg inte bara upp från sin tron, tog på sig säckväv och aska och bekände och ångrade sina synder inför Jehova Gud, utan han beordrade också alla människor och all boskap i staden att göra detsamma. Han beordrade rentav folket att ”ropa kraftfullt till Gud”. Genom denna rad av åtgärder åstadkom kungen av Nineve verkligen det som en härskare borde; hans rad av åtgärder är en som var svår för vilken kung som helst i människans historia att åstadkomma, och även en som ingen åstadkom. Dessa åtgärder kan kallas för oöverträffade företaganden i människans historia; de är värdiga att mänskligheten både bevarar minnet av dem och tar efter dem. Sedan mänsklighetens gryning har varje kung lett sina undersåtar till att motstå och motsätta sig Gud. Ingen hade någonsin lett sina undersåtar till att bönfalla Gud för att söka försoning för sin ondska, benådas av Jehova Gud och undvika det överhängande straffet. Kungen av Nineve kunde dock leda sina undersåtar till att vända sig till Gud, lämna sina respektive onda vägar och överge våldet i sina händer. Dessutom var han också kapabel att åsidosätta sin tron, och i gengäld vände sig Jehova Gud om och ångrade sig och drog tillbaka sin vrede, lät folket i staden överleva och bevarade dem från förstörelse. Kungens åtgärder kan bara kallas ett sällsynt mirakel i människans historia; de kan även kallas en förebild för en fördärvad mänsklighet som bekänner och ångrar sina synder inför Gud.

Gud ser den uppriktiga ångern i djupet av Ninevebornas hjärtan

Efter att ha lyssnat till Guds tillkännagivande utförde kungen av Nineve och hans undersåtar en rad gärningar. Vilken är deras beteendes och åtgärders natur? Med andra ord, vad är det väsentliga i deras uppträdandeförande som helhet? Varför gjorde de som de gjorde? I Guds ögon hade de uppriktigt ångrat sig, inte bara för att de uppriktigt hade bönfallit Gud och bekänt sina synder inför honom, utan också för att de hade övergivit sitt ondskefulla uppträdande. De gjorde på detta sätt för att de efter att ha hört Guds ord var oerhört rädda och trodde att han skulle göra som han sade. Genom att fasta, bära säckväv och sätta sig i aska önskade de uttrycka sin villighet att ändra på sina vägar och avhålla sig från ondska, att be att Jehova Gud skulle hålla tillbaka sin ilska, att bönfalla Jehova Gud att ta tillbaka både sitt beslut och den katastrof som just skulle drabba dem. Genom att undersöka hela deras beteende kan vi se att de redan förstod att deras tidigare onda gärningar var avskyvärda för Jehova Gud och att de förstod skälet till att han snart skulle förgöra dem. Av dessa anledningar önskade de alla ångra sig totalt, vända sig bort från sina onda vägar och överge våldet i sina händer. När de med andra ord blev medvetna om Jehova Guds kungörelse, kände var och en av dem fruktan i sina hjärtan; de fortsatte inte längre med sitt ondskefulla uppträdande och fortsatte inte heller att begå de gärningar som Jehova Gud hatade. Dessutom bönföll de Jehova Gud att förlåta deras tidigare synder och att inte behandla dem enligt deras tidigare handlingar. De var villiga att aldrig mer hänge sig åt ondska och att handla enligt Jehova Guds anvisningar, om de bara aldrig mer skulle väcka Jehova Guds ursinne. Deras ånger var uppriktig och grundlig. Den kom från djupet av deras hjärtan och var inte påhittad, och inte heller tillfällig.

Så fort folket i Nineve, från den högste kungen till hans undersåtar, fick veta att Jehova Gud var arg på dem, var varenda en av deras handlingar, hela deras beteende och även alla deras beslut och val tydliga och klara i Guds åsyn. Guds hjärta förändrades efter deras beteende. Vad var Guds sinnesstämning just i det ögonblicket? Bibeln kan svara på den frågan åt dig. Som det står i Skriften: ”Och Gud såg deras verk, att de vände om från sin onda väg, och Gud ångrade det onda som han hade sagt att han skulle göra mot dem, och han gjorde det inte” (Jona 3:10). Fastän Gud ändrade sig, var det inget komplicerat med hans sinnesstämning. Han gick helt enkelt bara från att uttrycka sin ilska till att lugna sin ilska, och beslutade sedan att inte nedkalla katastrofen över staden Nineve. Anledningen till att Guds beslut – att skona Nineveborna från katastrofen – var så snabbt är att Gud iakttog hjärtat hos varje person i Nineve. Han såg vad de hade i djupet av sina hjärtan: deras uppriktiga bekännelse och ånger av sina synder, deras uppriktiga tro på honom, deras djupa känsla för hur deras onda gärningar hade väckt raseriet i hans sinnelag, och den därav följande fruktan för Jehova Guds överhängande straff. Samtidigt hörde också Jehova Gud bönerna från djupet av deras hjärtan, som bönföll honom att upphöra med sin ilska mot dem så att de skulle kunna undvika denna katastrof. När Gud iakttog alla dessa fakta, försvann hans ilska en liten bit i taget. När han såg den uppriktiga ångern i djupet av dessa människors hjärtan, så berördes hans hjärta av detta, oavsett hur stor hans ilska hade varit tidigare, och därför stod han inte ut med att nedkalla katastrofen över dem, och han slutade vara arg på dem. Istället fortsatte han att visa sin barmhärtighet och tolerans mot dem och fortsatte att vägleda och sörja för dem.

Om din tro på Gud är sann, kommer du att få hans omsorg ofta

Guds förändring av sina avsikter mot folket i Nineve inbegrep ingen tvekan eller tvetydighet. Snarare var det en förvandling från ren ilska till ren tolerans. Detta är en sann uppenbarelse av Guds substans. Gud är aldrig vankelmodig eller tveksam i sina handlingar; principerna och syftena bakom hans handlingar är alla tydliga och genomskinliga, rena och felfria, utan några som helst knep eller ränker inblandade. Med andra ord innehåller Guds substans inget mörker eller ondska. Gud blev arg på Nineveborna för att deras ondskefulla gärningar hade nått hans ögon; vid det tillfället härrörde hans ilska från hans substans. Men när Guds ilska bleknade bort och han på nytt lät sin tolerans komma över folket i Nineve, var allt han uppenbarade fortfarande sin egen substans. Hela denna förändring berodde på en förändring av människans attityd till Gud. Under hela denna tidsperiod förändrades inte Guds okränkbara sinnelag; Guds toleranta substans förändrades inte; Guds kärleksfulla och barmhärtiga substans förändrades inte. När människor begår ondskefulla gärningar och kränker Gud, nedkallar han sin vrede över dem. När människor verkligen ångrar sig, kommer Gud att ändra sig i sitt hjärta, och hans vrede kommer att upphöra. När människor fortsätter att envist motsätta sig Gud, kommer hans raseri att vara oupphörligt; hans vrede kommer att tränga sig på dem bit för bit tills de är tillintetgjorda. Detta är substansen i Guds sinnelag. Oavsett om Gud uttrycker vrede eller barmhärtighet och kärleksfull vänlighet, är det människans uppförande, beteende och attityd mot Gud i djupet av hennes hjärta som avgör vad som uttrycks genom uppenbarelsen av Guds sinnelag. Om Gud ständigt utsätter en person för sin vrede, gör den personens hjärta utan tvivel motstånd mot Gud. Eftersom han aldrig på riktigt har ångrat sig, böjt sitt huvud inför Gud eller besuttit sann tro på Gud, har han aldrig erhållit Guds barmhärtighet och tolerans. Om han ofta tar emot Guds omsorg och ofta erhåller hans barmhärtighet och tolerans, då har denna person utan tvivel sann tro på Gud i sitt hjärta, och hans hjärta gör inte motstånd mot Gud. Han ångrar sig ofta på riktigt inför Gud; även om Guds fostran alltså ofta hemsöker denna person, ska inte hans vrede göra det.

Denna korta redogörelse gör att människor kan se Guds hjärta, se verkligheten i hans substans, se att Guds ilska och förändringen i hans hjärta inte är utan orsak. Trots den skarpa kontrast som Gud uppvisade när han var ilsken och när han ändrade sig i sitt hjärta, vilket får folk att tro att det verkar finnas en stor klyfta eller en stor kontrast mellan dessa två aspekter av Guds substans – hans ilska och hans tolerans – så gör Guds attityd mot Ninevebornas omvändelse åter igen att människor kan se en annan sida av Guds sanna sinnelag. Genom att Gud ändrar sig i sitt hjärta kan mänskligheten verkligen åter igen se sanningen i Guds barmhärtighet och kärleksfulla vänlighet och se den sanna uppenbarelsen av Guds substans. Mänskligheten behöver bara erkänna att Guds barmhärtighet och kärleksfulla vänlighet inte är myter, och inte heller påhitt. Det är för att Guds känsla i det ögonblicket var sann; förändringen i Guds hjärta var sann; Gud lät sannerligen sin barmhärtighet och tolerans komma över mänskligheten ännu en gång.

Den sanna ångern i Ninevebornas hjärtan ger dem Guds barmhärtighet och ändrar deras egen utgång

Fanns det någon motsägelse mellan Guds förändring i sitt hjärta och hans vrede? Naturligtvis inte! Det är för att Guds tolerans vid just det tillfället hade en anledning. Vad kan det vara för anledning? Det är den som ges i Bibeln: ”Alla vände om från sin onda väg” och ”övergav våldet i sina händer”.

Denna ”onda väg” syftar inte på en handfull onda gärningar, utan på det onda ursprunget till människornas beteende. ”Att vända om från sin onda väg” innebär att personerna i fråga aldrig kommer att begå dessa handlingar igen. Med andra ord kommer de aldrig att bete sig på det här onda sättet igen; metoden, upphovet, avsikten och principen bakom deras handlingar har alla ändrats; de kommer aldrig igen att använda dessa metoder och principer för att få förnöjelse och lycka i sina hjärtan. ”Överge” i ”överge våldet i sina händer” innebär att lägga undan eller kasta åt sidan, att helt bryta med det förflutna och aldrig återvända. När folket i Nineve övergav våldet i sina händer, både bevisade och representerade detta deras sanna ånger. Gud iakttar såväl människors yttre som deras hjärtan. När Gud iakttog den sanna ångern i Ninevebornas hjärtan, utan tvekan, och även iakttog att de hade lämnat sina onda vägar och övergett våldet i sina händer, ändrade han sig i sitt hjärta. Det betyder att dessa människors uppförande och beteende och olika sätt att göra saker och ting, liksom den sanna bekännelsen och ångern av synder i deras hjärtan, fick Gud att ändra sig i sitt hjärta, att ändra sina avsikter, att dra tillbaka sitt beslut och att inte bestraffa eller förgöra dem. På så vis fick folket i Nineve en annan utgång. De friköpte sina egna liv och vann på samma gång Guds barmhärtighet och tolerans, och vid det laget drog Gud också tillbaka sin vrede.

Guds barmhärtighet och tolerans är inte sällsynta – människans sanna ånger är det

Oavsett hur arg Gud hade varit på Nineveborna, mjuknade hans hjärta gradvis så fort de utlyste en fasta och klädde sig i säckväv och aska, och han började ändra sig i sitt hjärta. När han förkunnade för dem att han skulle förstöra deras stad – i ögonblicket innan de bekände och ångrade sina synder – så var Gud fortfarande arg på dem. Så fort de hade tagit sig igenom en rad ångerfulla gärningar, så förvandlades gradvis Guds ilska mot Nineves folk till barmhärtighet och tolerans för dem. Det finns inget motsägelsefullt med att dessa två aspekter av Guds sinnelag uppenbarar sig samtidigt vid samma tillfälle. Hur bör man förstå och känna denna avsaknad av motsägelse? Gud uttryckte och uppenbarade successivt dessa två helt motsatta substanser allt eftersom folket i Nineve ångrade sig, så att människor kunde se verkligheten och okränkbarheten i Guds substans. Gud använde sin attityd för att berätta följande för folket: Det är inte så att Gud inte tolererar människor, eller att han inte vill visa barmhärtighet mot dem; det är det att de sällan på riktigt ångrar sig inför Gud, och det är sällsynt att människor på riktigt vänder sig bort från sina onda vägar och överger våldet i sina händer. När Gud är arg på människan, hoppas han med andra ord att människan kommer att kunna ångra sig på riktigt, och han hoppas att få se människans sanna ånger, då han frikostigt kommer att fortsätta skänka sin barmhärtighet och tolerans till människan. Det vill säga att människans onda uppförande drar på sig Guds vrede, medan Guds barmhärtighet och tolerans skänks till dem som lyssnar på Gud och på riktigt ångrar sig inför honom, till dem som kan vända sig bort från sina onda vägar och överge våldet i sina händer. Guds attityd uppenbarades väldigt tydligt i hans behandling av Nineveborna: Guds barmhärtighet och tolerans är inte alls svåra att erhålla; han kräver ens sanna ånger. Så länge människor vänder sig bort från sina onda vägar och överger våldet i sina händer, kommer Gud att ändra sig i sitt hjärta och ändra sin attityd mot dem.

Skaparens rättfärdiga sinnelag är verkligt och livfullt

När Gud ändrade sig i sitt hjärta för Nineves folk, var då hans barmhärtighet och tolerans bara en fasad? Naturligtvis inte! Vad är det då du kan se i förvandlingen mellan dessa två aspekter av Guds sinnelag under samma ärende? Guds sinnelag är en fullständig helhet; det är inte alls uppdelat. Oavsett om han uttrycker ilska eller barmhärtighet och tolerans mot människor, så är de alla uttryck för hans rättfärdiga sinnelag. Guds sinnelag är verkligt och livfullt. Han ändrar sina tankar och attityder efter hur saker och ting utvecklar sig. Förvandlingen av hans attityd mot Nineveborna talar om för mänskligheten att han har sina egna tankar och idéer; han är inte en robot eller en lerfigur, utan den levande Guden själv. Han kunde vara arg på folket i Nineve, precis som han kunde förlåta deras förflutna efter deras attityder; han kunde besluta att nedkalla motgång över Nineveborna, och han kunde ändra sitt beslut på grund av deras ånger. Folk tycker om att mekaniskt tillämpa regler och använda dessa regler för att begränsa och definiera Gud, precis som de tycker om att använda formler för att försöka lära känna Guds sinnelag. Enligt den mänskliga tankens värld tänker därför inte Gud, och har inte heller några väsentliga idéer. I själva verket förvandlas Guds tankar hela tiden beroende på förändringar av tingen och av omgivningarna; medan dessa tankar förvandlas, blir olika aspekter av Guds substans uppenbarade. Under denna förvandlingsprocess, i det ögonblick då Gud ändrar sig i sitt hjärta, uppenbarar han för mänskligheten sanningen om hans livs existens, och han uppenbarar att hans rättfärdiga sinnelag är verkligt och livfullt. Dessutom använder Gud sina egna sanna uppenbarelser för att för mänskligheten bevisa sanningen om existensen av hans vrede, hans barmhärtighet, hans kärleksfulla vänlighet och hans tolerans. Hans substans kommer att uppenbaras när som helst och var som helst i enlighet med hur tingen utvecklas. Han besitter ett lejons vrede och en moders barmhärtighet och tolerans. Hans rättfärdiga sinnelag får inte ifrågasättas, skändas, förändras eller förvrängas av någon person. Bland alla angelägenheter och alla ting kan Guds rättfärdiga sinnelag, det vill säga Guds vrede och Guds barmhärtighet, avslöjas när som helst och var som helst. Han uttrycker livfullt dessa aspekter i varje vinkel och vrå av naturen och tillämpar dem livfullt i varje ögonblick. Guds rättfärdiga sinnelag är inte begränsat av tid eller rum, eller – med andra ord – Guds rättfärdiga sinnelag uttrycks eller uppenbaras inte mekaniskt efter vad tidens eller rummets gränser dikterar. Istället uttrycks och uppenbaras Guds rättfärdiga sinnelag fritt när och var som helst. När du ser Gud ändra sig i sitt hjärta och upphöra att uttrycka sin vrede och avstå från att förstöra staden Nineve, kan du säga att Gud bara är barmhärtig och kärleksfull? Kan du säga att Guds vrede består av tomma ord? När Gud uttrycker häftig vrede och drar tillbaka sin barmhärtighet, kan du säga att han inte känner någon sann kärlek mot mänskligheten? Gud uttrycker häftig vrede som reaktion på människors onda gärningar; hans vrede är inte bristfällig. Guds hjärta rörs av människors ånger, och det är den ångern som då får honom att ändra sig i sitt hjärta. Att han berörs, att han ändrar sig i sitt hjärta, liksom att han känner barmhärtighet och tolerans mot människan, är något helt utan brist; det är rent, äkta, fläckfritt och oförvanskat. Guds tolerans är ren tolerans; hans barmhärtighet är ren barmhärtighet. Hans sinnelag kommer att uppenbara vrede, såväl som barmhärtighet och tolerans, i enlighet med människans ånger och hennes olika uppförande. Oavsett vad han uppenbarar och uttrycker, så är det helt rent; det är helt direkt; dess substans skiljer sig substansen hos allt annat i skapelsen. När Gud uttrycker principerna bakom sina handlingar är de fria från alla brister eller skönhetsfläckar, och det är även hans tankar, hans idéer och vartenda beslut han tar och handling han utför. Så eftersom Gud har bestämt och handlat på detta sätt, fullbordar han också sina åtaganden. Den här sortens resultat är exakta och felfria eftersom upphovet till dem är fulländat och fläckfritt. Guds vrede är felfri. På samma sätt är Guds barmhärtighet och tolerans, som inget skapat besitter, heliga och fulländade, och de tål övervägande och erfarenhet.

Efter att ha förstått historien om Nineve, ser ni den andra sidan av substansen i Guds rättfärdiga sinnelag? Ser ni den andra sidan av Guds unika rättfärdiga sinnelag? Besitter någon i mänskligheten detta slags sinnelag? Besitter någon den sortens vrede som Gud besitter? Besitter någon barmhärtighet och tolerans som Gud? Vem i skapelsen kan mana fram så mycket vrede och besluta att förstöra eller nedkalla katastrof över mänskligheten? Och vem är kvalificerad att skänka barmhärtighet för att tolerera och förlåta människan och därmed ändra sitt beslut att förgöra människan? Skaparen uttrycker sitt rättfärdiga sinnelag genom sina egna unika metoder och principer; han är inte föremål för kontroll eller begränsningar från några människor, händelser eller ting. Med hans unika sinnelag kan ingen ändra hans tankar och idéer, och inte heller kan någon övertala honom och ändra något av hans beslut. Hela skapelsens beteende och tankar existerar under hans rättfärdiga sinnelags dom. Ingen kan kontrollera om han utövar vrede eller barmhärtighet; det är bara Skaparens substans – eller, med andra ord, Skaparens rättfärdiga sinnelag – som kan avgöra detta. Detta är den unika naturen hos Skaparens rättfärdiga sinnelag!

När vi väl har analyserat och förstått hur Guds attityd till folket i Nineve förvandlades, kan ni då använda ordet ”unik” för att beskriva den barmhärtighet som finns i Guds rättfärdiga sinnelag? Vi sade tidigare att Guds vrede är en aspekt av substansen hos hans unika rättfärdiga sinnelag. Nu ska jag definiera två aspekter, Guds vrede och Guds barmhärtighet, som hans rättfärdiga sinnelag. Guds rättfärdiga sinnelag är heligt; det är okränkbart såväl som odiskutabelt; det är något som inte innehas av någon bland de skapade eller icke-skapade varelserna. Det är både unikt och exklusivt för Gud. Detta innebär att Guds vrede är helig och okränkbar. På samma sätt är den andra aspekten av Guds rättfärdiga sinnelag – Guds barmhärtighet – helig och får inte kränkas. Ingen av de skapade eller icke-skapade varelserna kan ersätta eller representera Gud i hans handlingar, inte heller kan någon ersätta eller representera honom i förstörelsen av Sodom eller räddningen av Nineve. Detta är det sanna uttrycket för Guds unika rättfärdiga sinnelag.

Skaparens uppriktiga känslor för mänskligheten

Folk säger ofta att det inte är någon lätt sak att lära känna Gud. Men jag säger att det inte alls är svårt att lära känna Gud, för Gud visar ofta sina gärningar så att människan ska se dem. Gud har aldrig avslutat sin dialog med mänskligheten, och han har aldrig dolt sig för människan, och inte heller har han gömt sig. Alla hans tankar, hans idéer, hans ord och hans gärningar är uppenbarade för mänskligheten. Så länge människan vill lära känna Gud kommer hon därför att kunna förstå och känna honom med hjälp av allehanda medel och metoder. Skälet till att människan blint tror att Gud avsiktligt har undvikit henne, att Gud avsiktligt har gömt sig själv från mänskligheten och att Gud inte har någon avsikt att låta människan förstå eller känna honom, är att hon inte vet vem Gud är och inte heller vill förstå Gud. Ännu mindre intresse har hon av att befatta sig med Skaparens tankar, ord eller gärningar … Sanningen är den att om man bara använder sin fritid för att fokusera på och förstå Skaparens ord eller gärningar, och bara ägnar lite uppmärksamhet åt Skaparens tankar och hans hjärtas röst, så kommer det inte vara svårt att inse att Skaparens tankar, ord och gärningar är synliga och transparenta. Det kräver inte heller mycket ansträngning för att inse att Skaparen ständigt befinner sig bland människorna, att han alltid samtalar med människan och hela skapelsen, och att han utför nya gärningar varje dag. Hans väsen och sinnelag kommer till uttryck i hans samtal med människan. Hans tankar och idéer uppenbaras fullständigt i hans gärningar. ‌Han åtföljer och iakttar alltid mänskligheten. ‌Han talar stilla till mänskligheten och hela skapelsen med sina tysta ord: ”Jag är i himlarna, och jag är hos min skapelse. ‌Jag håller vakt, jag väntar, jag är vid din sida …‌” Hans händer är varma och starka, hans fotsteg är lätta, hans röst är mjuk och behaglig, hans skepnad passerar och vänder sig om och omfamnar hela mänskligheten, hans ansikte är vackert och milt. Han har aldrig gett sig av, aldrig försvunnit. Dag och natt är han mänsklighetens ständiga följeslagare och lämnar aldrig dess sida. Hans hängivna vård och särskilda tillgivenhet för mänskligheten, liksom hans genuina omsorg och kärlek till människan, visades bit för bit när han räddade staden Nineve. I synnerhet avslöjade samtalet mellan Jehova Gud och Jona fullständigt Skaparens medömkan med mänskligheten som han själv skapade. Genom de orden kan du få en djup förståelse för Guds uppriktiga känslor för mänskligheten …

Följande avsnitt skrevs ner i Jonas bok 4:10–11: ”Då sade Jehova: ’Du har brytt dig om kurbitsen, som du varken har arbetat för eller fått att växa, som kom upp på en natt och förgick på en natt. Och skulle jag inte skona Nineve, den stora staden, i vilken det finns mer än hundratjugo tusen människor som inte kan skilja mellan höger och vänster hand, och dessutom mycket boskap?’” Det här är Jehova Guds faktiska ord, nedskrivna efter en konversation mellan Gud och Jona. Även om detta replikskifte är kortfattat, är det fyllt till brädden av Skaparens omsorg för mänskligheten och hans ovilja att ge upp mänskligheten. Dessa ord uttrycker den sanna inställningen och de känslor för skapelsen som Gud hyser i sitt hjärta. Genom dessa ord, som är klara och tydliga på ett sätt som människan sällan hör, uttrycker Gud sina sanna avsikter för mänskligheten. Detta samtal visar en inställning som Gud hade gentemot människorna i Nineve – men vad är det för inställning? Det är den inställning han hade mot människorna i Nineve före och efter deras omvändelse, och den inställning han behandlar mänskligheten med. I dessa ord finns hans tankar och hans sinnelag.

Vilka av Guds tankar uppenbaras i dessa ord? Om du är uppmärksam på detaljerna när du läser, så är det inte vara svårt för dig att märka att han använder uttrycket ”bry sig om”. Att Gud använder detta uttryck visar Guds sanna inställning till mänskligheten.

Om man ser till den bokstavliga betydelsen kan folk tolka uttrycket ”bry sig om” på olika sätt: För det första betyder det ”att älska och skydda, att känna ömhet för något”; för det andra betyder det ”att älska innerligt”; och slutligen betyder det ”att inte vilja skada något och inte stå ut med att ha gjort det.” Kort sagt står detta ord för ömsint tillgivenhet och kärlek, såväl som en ovilja att ge upp någon eller något; det står för Guds barmhärtighet och tolerans mot människan. Gud använde detta uttryck, som är vanligt bland människor, men det kan också yppa Guds hjärtas röst och hans inställning till mänskligheten.

Även om staden Nineve var fylld av människor som var lika fördärvade, onda och våldsamma som invånarna i Sodom, så fick deras omvändelse Gud att ändra sig och besluta att inte förgöra dem. På grund av deras sätt att behandla Guds ord och instruktioner som visade på en attityd som stod i stark kontrast till den hos invånarna i Sodom, och på grund av deras villiga underkastelse till Gud och ärliga ånger för sina synder, liksom deras uppriktiga och innerliga beteende i alla hänseenden, visade Gud än en gång hur mycket han brydde sig om dem och skänkte dem sitt medlidande. Vad Gud skänker mänskligheten och hur mycket han bryr sig om mänskligheten kan ingen kopiera, och ingen människa kan hysa samma barmhärtighet, tolerans eller uppriktiga känslor för mänskligheten som Gud. Finns det någon som du betraktar som en stor man eller kvinna eller rentav en övermänniska, som skulle tala på det här viset från sin upphöjda position till mänskligheten eller till skapelsen? Vilken människa kan känna till det mänskliga livets villkor lika väl som sina egna handflator? Vem kan bära bördan och ansvaret för mänsklighetens existens? Vem är kvalificerad att förkunna en stads tillintetgörelse? Och vem är kvalificerad att benåda en stad? Vilka kan säga att de värnar om sin egen skapelse? Endast Skaparen! ‌‌Endast Skaparen känner ömhet för denna mänsklighet. Endast Skaparen visar denna mänsklighet medkänsla och tillgivenhet. ‌Endast Skaparen hyser sann, oförstörbar tillgivenhet till denna mänsklighet. ‌Likaså är det bara Skaparen som kan skänka nåd till denna mänsklighet ‌och vårda hela sin skapelse. Hans hjärta hoppar till och värker av varje mänsklig handling: ‌Han blir arg, bedrövad och sorgsen över människans ondska och fördärv. Han blir nöjd, glad, förlåtande och jublande över människans omvändelse och tro. ‌Varenda en av hans tankar och idéer existerar för människans skull och kretsar kring henne. ‌Vad han är och har uttrycks helt för mänsklighetens skull. ‌Alla hans känslor är sammanflätade med mänsklighetens existens. ‌För mänsklighetens skull färdas han och skyndar omkring. ‌Tyst ger han vidare varje del av sitt liv. ‌Han ägnar varje minut och sekund av sitt liv … ‌Han har aldrig vetat hur han ska beklaga sitt eget liv, ‌men han har alltid värnat om den mänsklighet som han själv har skapat … ‌Han ger allt han har till denna mänsklighet … ‌Han skänker sin barmhärtighet och tolerans villkorslöst utan att vänta sig något i gengäld. Han gör det bara för att mänskligheten skall kunna fortsätta överleva inför hans ögon ‌och ta emot hans livsförsörjning. ‌Han gör det bara för att mänskligheten en dag skall kunna underkasta sig honom ‌och inse att han är den som ger näring åt människans tillvaro och förser allt skapat med liv.

Skaparen uttrycker sina sanna känslor för mänskligheten

Detta samtal mellan Jehova Gud och Jona är utan tvekan ett uttryck för Skaparens sanna känslor för mänskligheten. Å ena sidan berättar det för folk om Skaparens förståelse för allt som är skapat under hans suveränitet; som Jehova Gud sade: ”Och skulle jag inte skona Nineve, den stora staden, i vilken det finns mer än hundratjugo tusen människor som inte kan skilja mellan höger och vänster hand, och dessutom mycket boskap?” Guds förståelse för Nineve var med andra ord långt ifrån ytlig. Han kände inte bara till hur många som levde i staden (människor och boskap), utan han visste också hur många som inte kunde skilja mellan höger och vänster hand, det vill säga hur många barn och ungdomar som fanns där. Det här är ett konkret bevis på Guds omfattande förståelse för mänskligheten. Å andra sidan berättar detta samtal för folk om Skaparens inställning till mänskligheten, det vill säga hur mycket mänskligheten betyder i Skaparens hjärta. Det är precis som Jehova Gud sade: ”Du har brytt dig om kurbitsen, som du varken har arbetat för eller fått att växa, som kom upp på en natt och försvann på en natt. Och skulle jag inte skona Nineve, den stora staden…?” Det här är Jehova Guds klandrande ord mot Jona, men de är alla sanna.

Även om Jona hade anförtrotts med att förkunna Jehova Guds ord för människorna i Nineve, förstod han inte Jehova Guds avsikter. Han förstod inte heller hans farhågor och förväntningar på människorna i staden. Med denna tillrättavisning ville Gud berätta för honom att mänskligheten var produkten av Guds egna händer, och att han hade lagt ner en mödosam ansträngning på varje enskild person, att var och en bar Guds förväntningar på sina axlar och att var och en åtnjöt tillförseln av Guds liv. För var och en hade Gud betalat priset i form av en mödosam ansträngning. Denna tillrättavisning visade också Jona att Gud älskade mänskligheten, som var hans egna händers verk, lika mycket som Jona själv älskade kurbitsen. Gud skulle på inga villkor överge mänskligheten utan tungt vägande skäl, eller förrän i absolut sista möjliga ögonblick, inte minst därför att det fanns så många barn och oskyldiga djur i staden. Med tanke på dessa unga och okunniga produkter av Guds skapelse, som inte ens kunde skilja mellan höger och vänster hand, var det ännu mindre troligt att Gud så hastigt skulle ta deras liv och bestämma deras slutliga öde. Gud hoppades få se dem växa upp; han hoppades att de inte skulle gå samma vägar som sina äldre, att de inte skulle behöva höra Jehova Guds varning igen, och att de skulle vittna om Nineves förflutna. Ännu mer hoppades Gud få se Nineve efter det att staden hade omvänt sig, se Nineves framtid efter dess omvändelse, och framförallt se Nineve leva under Guds barmhärtighet igen. Därför var dessa skapelser, som inte kunde skilja mellan höger och vänster hand, i Guds ögon Nineves framtid. De skulle axla Nineves förkastliga förflutna, precis som de skulle axla den viktiga plikten att vittna om Nineves förflutna och dess framtid under Jehova Guds vägledning. När Jehova Gud på detta sätt uttryckte sina verkliga känslor visade han Skaparens barmhärtighet för mänskligheten i dess helhet. Han visade för mänskligheten att ”Skaparens barmhärtighet” inte bara är en tom fras eller ett tomt löfte; den rymmer konkreta principer, metoder och mål. Gud är sann och verklig, och han använder inga lögner eller förvrängningar, och på samma sätt skänker han oupphörligt sin barmhärtighet till mänskligheten i alla tider och tidsåldrar. Till denna dag är emellertid Skaparens replikskifte med Jona hans enda, odelade muntliga uttalande om varför han visar mänskligheten barmhärtighet, hur han visar mänskligheten barmhärtighet, hur tolerant han är mot mänskligheten och vad han verkligen känner för mänskligheten. Jehova Guds koncisa ord under detta samtal uttrycker hans tankar om mänskligheten som helhet; de är ett sant uttryck för hans hjärtas inställning till mänskligheten, och de är också konkreta bevis på den överflödande barmhärtighet han visar mänskligheten. Han visar inte bara barmhärtighet mot mänsklighetens äldre generationer, utan också till dess yngre medlemmar, precis som det alltid har varit, från en generation till nästa. Även om Guds vrede ofta drabbar mänskligheten på vissa platser och under vissa epoker, har Guds barmhärtighet aldrig upphört. Med sin barmhärtighet leder han den ena generationen av sin skapelse efter den andra, och ombesörjer och ger näring åt den ena generationen av skapelsen efter den andra, för hans sanna känslor för mänskligheten kommer aldrig att förändras. Precis som Jehova Gud sade: ”Och skulle jag inte skona Nineve…?” Han har alltid värnat om sin egen skapelse. Detta är barmhärtigheten i Skaparens rättvisa sinnelag, och det är även Skaparens fullständiga unikhet!

Fem typer av människor

Jag kommer för ögonblicket att låta vårt samkväm om Guds rättfärdiga sinnelag vara avslutat med det. Härnäst ska jag dela in dem som följer Gud i flera kategorier alltefter deras förståelse av Gud tillika deras förståelse och erfarenhet av hans rättfärdiga sinnelag, så att ni kan få kännedom om vilket stadium ni just nu hör till och därtill er nuvarande mognad. Vad gäller människors kunskap om Gud och deras förståelse av hans rättfärdiga sinnelag kan de olika stadier och mognadsgrader som människor befinner sig på allmänt delas in i fem typer. Detta ämne baseras på grundvalen av att känna vår unika Gud och hans rättfärdiga sinnelag. När ni läser det följande bör ni därför anstränga er noga för att ta reda på exakt hur mycket förståelse och kunskap ni har om Guds unicitet och hans rättfärdiga sinnelag, och sedan använda detta för att bedöma vilket stadium ni i sanning befinner er i, hur stor er mognad i sanning är och vilken typ av personer ni i sanning är.

Typ 1: Lindebarnets stadium

Vad är ett lindebarn? Ett lindebarn är ett spädbarn som just kommit till världen, en nyfödd. Det är då människor är sina minsta jag och som mest omogna.

Människor i det här stadiet äger ingen kännedom eller medvetenhet i frågor om gudstro. De är förvirrade och okunniga om allt. Dessa människor må ha trott på Gud länge eller inte alls så länge, men deras förvirrade och okunniga tillstånd och deras sanna mognadsgrad placerar dem i lindebarnets stadium. Så här lyder den exakta definitionen av lindebarnets stadium: Oavsett hur länge denna typ av människa har trott på Gud kommer hon alltid att vara oredig, förvirrad och enfaldig. Hon vet inte varför hon tror på Gud, inte heller vet hon vem Gud är eller vem som är Gud. Även om hon följer Gud finns ingen exakt definition av Gud i hennes hjärta. Hon kan inte avgöra om den hon följer är Gud, ännu mindre om hon verkligen ska tro på Gud och följa honom. Detta är i sanning det tillstånd den här typen av människa befinner sig i. Dessa människors tankar är oklara – deras tro är förvirrad, enkelt uttryck. De befinner sig ständigt i ett tillstånd av förvirring och tomhet; oreda, förvirring och enfald sammanfattar deras tillstånd. De har aldrig vare sig sett eller upplevt Guds existens, och därför är det lika meningsfullt att tala med dem om att känna Gud som det är att förmå dem läsa en bok skriven med hieroglyfer; de kommer varken att förstå eller godta det. Att känna Gud är samma sak för dem som att höra en sällsam historia. Deras tankar må vara oklara, men de är faktiskt djupt övertygade om att det vore ett totalt slöseri med tid och kraft att känna Gud. Detta är den första typen av människa: lindebarnet.

Typ 2: Dibarnets stadium

Jämfört med lindebarnet har personer av den här typen gjort vissa framsteg. Tyvärr har de fortfarande ingen som helst kunskap om Gud. De saknar fortfarande en klar förståelse och insikt om Gud. De har inte särskilt klara begrepp om varför de ska tro på Gud, utan vad de har i hjärtat är sina egna syften och bestämda idéer. Huruvida det är rätt att tro på Gud bekymrar de sig inte om. Det mål och syfte de eftersträvar genom att tro på Gud är att åtnjuta hans nåd, att få glädje och frid, att leva ett behagligt liv, att få Guds omsorg och beskydd samt att åtnjuta Guds välsignelser i sitt liv. De bekymrar sig inte om i vilken utsträckning de känner Gud. De har ingen drivkraft att söka förstå Gud, inte heller bryr de sig om vad Gud gör eller vad han önskar att de gör. Blint söker de bara att åtnjuta hans nåd och införskaffa mer av hans välsignelser, de söker att få hundrafalt igen här i världen och sedan evigt liv i den kommande världen. Deras tankar, uppoffringar och hängivenhet, liksom deras lidande, har ett och samma mål: att införskaffa Guds nåd och välsignelser. Någon annat bryr de sig inte om. Denna typ av människa är bara säker på att Gud kan skydda dem och förläna dem sin nåd. Man kan säga att de inte är intresserade av, och inte har vidare klart för sig, varför Gud önskar frälsa människosläktet eller vilket resultat Gud vill uppnå med sina ord och sitt verk. De har aldrig ansträngt sig för att lära känna Guds väsen och hans rättfärdiga sinnelag, och kan inte heller uppbåda något intresse för att göra det. De känner inte för att fästa någon uppmärksamhet vid sådana ting, inte heller önskar de lära känna dem. De vill inte fråga något om Guds verk, vad Gud begär av människan, Guds vilja eller något alls som har med Gud att göra, inte heller gitter de fråga om något av detta. Det här beror på att de tror att sådana frågor saknar koppling till huruvida de åtnjuter Guds nåd. De bryr sig bara om en Gud som kan förläna nåd och har koppling till deras eget intresse. De saknar allt intresse av något annat, och därmed kan de inte närma sig sanningens verklighet, hur många år de än må ha trott på Gud. Utan någon som hela tiden stillar deras hunger och törst är det svårt för dem att fortsätta sin vandring längs Gudstrons stig. Om de inte kan åtnjuta sin tidigare glädje och frid eller åtnjuta Guds nåd är de tämligen benägna att hoppa av. Detta är den andra typen av människa: den som befinner sig i dibarnets stadium.

Typ 3: Det snart avvanda spädbarnets eller det lilla barnets stadium

Denna grupp människor är klart medvetna om vissa saker. De är medvetna om att bara för att man åtnjuter Guds nåd betyder det inte att man själv besitter sann erfarenhet. De är medvetna om att även om de aldrig förtröttas i att söka glädje och frid, i att söka nåd, och även om de kan vittna genom att berätta om hur de upplevt att de åtnjutit Guds nåd eller genom att prisa Gud för de välsignelser han skänkt dem, så betyder inte det att de äger liv eller att de äger sanningens verklighet. Med början i deras medvetande slutar de hysa vilda förhoppningar om att Guds nåd alltid kommer att följa dem. Snarare önskar de, samtidigt som de åtnjuter Guds nåd, att de ska kunna göra något för Gud. De är villiga att göra sin plikt, att uthärda en smula vedermödor och strapatser och i viss mån samarbeta med Gud. Men eftersom den strävan som finns i deras gudstro är alltför svag, eftersom deras personliga intentioner och önskningar är alltför starka och eftersom deras sinnelag är alldeles för arrogant, är det mycket svårt för dem att tillfredsställa Guds längtan eller vara lojal med Gud. Därför kan de ofta varken förverkliga sina personliga önskningar eller hålla sina löften till Gud. De hamnar ofta i motstridiga tillstånd: Samtidigt som de väldigt gärna vill behaga Gud så mycket som möjligt, lägger de all sin kraft på att sätta sig upp mot honom; de ger ofta löften till Gud men sviker dem snabbt. Ännu oftare befinner de sig i andra motstridiga tillstånd: De tror uppriktigt på Gud men likväl förnekar de honom och allt som kommer från honom; de längtar ivrigt efter att Gud ska upplysa dem, leda dem, tillgodose deras behov och hjälpa dem, men ändå letar de efter en egen utväg. De vill förstå och känna Gud, men de är ovilliga att närma sig honom. I stället undviker de honom alltid och stänger sitt hjärta för honom. Även om de har en ytlig förståelse och upplevelse av den bokstavliga betydelsen av Guds ord och av sanningen, liksom ett ytligt begrepp om Gud och sanningen, kan de undermedvetet fortfarande inte slå fast eller avgöra huruvida Gud är sanningen. De kan inte slå fast huruvida Gud är sant rättfärdig; inte heller kan de avgöra det verkliga i Guds sinnelag och väsen, än mindre hans sanna existens. Deras gudstro rymmer alltid tvivel och missförstånd, fantasier och egna föreställningar. Medan de åtnjuter Guds nåd upplever eller utövar de också motvilligt en del av vad de anser vara rimliga sanningar för att berika sin tro, vidga sin upplevelse av gudstro, få bekräftelse för sin syn på vad gudstro är, tillfredsställa sin fåfänga genom att gå sin egen väg i livet och genomföra en rättfärdig sak för mänskligheten. Samtidigt gör de detta för att tillfredsställa sin egen längtan efter välsignelser, för att genom att ta en risk vinna större mänskliga välsignelser och för att genomföra sin ärelystna strävan och sin livslånga önskan att inte vila förrän de har fyllts av Gud. De här människorna förmår sällan erhålla Guds upplysning eftersom deras längtan och målsättning att vinna välsignelser betyder alltför mycket för dem. De varken vill eller förmår ge upp detta. De fruktar att utan längtan efter välsignelser, utan sin länge omhuldade föresats att inte vila förrän de har fyllts av Gud, kommer de att tappa motivationen att tro på honom. Därför vill de inte se verkligheten i vitögat. De vill inte acceptera Guds ord eller Guds verk. De vill inte ta ställning till Guds sinnelag eller väsen, än mindre ta itu med frågan om att lära känna Gud. Det beror på att så snart Gud, hans väsen och hans rättfärdiga sinnelag ersätter deras fantasier kommer deras drömmar att gå upp i rök. Deras så kallade rena tro och de ”förtjänster” som de samlat på sig under åratal av slitsamt arbete kommer att försvinna och bli till intet. Det ”territorium” de erövrat med svett och blod under årens lopp kommer att vara på gränsen till sammanbrott. Det kommer att innebära att deras många år av hårt arbete och ansträngningar har varit gagnlösa, att de måste börja om från noll. Detta är en mycket svår smärta för dem att bära i hjärtat, och det är det resultat de minst av allt vill se. Därför fastnar de alltid i den här sortens dödläge och vägrar vända om. Detta är den tredje typen av människa: den som befinner sig i det snart avvanda barnets stadium.

De tre typer av människor som beskrivits ovan – med andra ord de människor som befinner sig i dessa tre stadier – har ingen sann tro på Guds identitet och ställning eller på hans rättfärdiga sinnelag. Inte heller har de fått något klart och bestämt erkännande eller någon bekräftelse rörande dessa ting. Därför är det väldigt svårt för de här tre människotyperna att träda in i sanningens verklighet. Det är också svårt för dem att ta emot Guds nåd, upplysning eller insikt eftersom deras sätt att tro på Gud och deras felaktiga inställning till honom gör det omöjligt för honom att verka i deras hjärtan. Deras tvivel, vanföreställningar och fantasier om Gud övergår deras tro på och kunskap om Gud. Det här är tre typer av människor som verkligen är i farozonen, och det är tre mycket farliga stadier. Om man håller fast vid en attityd av tvivel rörande Gud, Guds väsen, Guds identitet, frågan om huruvida Gud är sanning och huruvida han verkligen existerar – om man inte kan vara säker på dessa ting – hur kan man då ta emot allt det som kommer från Gud? Hur kan man acceptera det faktum att Gud är sanningen, vägen och livet? Hur kan man ta emot Guds tuktan och dom? Hur kan man ta emot Guds frälsning? Hur kan denna typ av människa erhålla Guds sanna vägledning och försörjning? De som befinner sig i dessa tre stadier kan när som helst sätta sig upp mot Gud, döma Gud, häda Gud eller förråda Gud. De kan när som helst lämna den sanna vägen och överge Gud. Man kan säga att människor som befinner sig i de här tre stadierna lever i en kritisk period, för de har inte trätt in på det rätta spåret av tro på Gud.

Typ 4: Det mognande barnets stadium eller barndomen

När människor har blivit avvanda – det vill säga efter att ha åtnjutit rikligt med nåd – börjar de utforska vad det innebär att tro på Gud. De börjar vilja förstå olika frågor, som till exempel varför människan lever, hur hon bör leva och varför Gud utför sitt arbete på människan. När de här oklara tankarna och förvirrade tankemönstren uppstår och blir kvar inom dem, får de kontinuerlig bevattning och de kan också göra sin plikt. Under denna period tvivlar de inte längre på att Gud existerar och de har en korrekt uppfattning om vad det innebär att tro på Gud. På denna grundval får de gradvis mer kunskap om Gud, och de får gradvis svar på sina oklara tankar och förvirrade tankemönster rörande Guds sinnelag och väsen. I det här skedet börjar människor följa rätt spår och de går in i en övergångsperiod vad gäller deras förändringar i sinnelag och kunskap om Gud. Det är i detta skede som människor börjar få liv. Tydliga tecken på att de innehar liv är att de successivt finner svaren på de olika frågorna relaterade till att lära känna Gud som människor har i sina hjärtan – såsom missförstånd, fantasier, föreställningar och otydliga definitioner av Gud – och de börjar inte bara på riktigt tro och erkänna sanningen om Guds existens, utan de börjar också få en korrekt definition av Gud och en rätt plats för Gud i sina hjärtan, och deras svaga tro ersätts av att verkligen följa Gud. Under detta skede inser folk efter hand sina missuppfattningar om Gud, sin missriktade strävan och sitt felaktiga sätt att tro. De börjar längta efter sanningen, längta efter att få uppleva Guds dom, tillrättavisning och fostran och längta efter en förändring i sitt sinnelag. De lämnar successivt alla slags föreställningar och fantasier om Gud bakom sig under detta skede, och samtidigt ändrar och korrigerar de sin felaktiga kunskap om Gud och erhåller viss korrekt grundläggande kunskap om Gud. Även om en del av kunskapen som människor besitter i detta skede inte är särskilt specifik eller korrekt, börjar de åtminstone successivt överge sina föreställningar, felaktiga kunskaper och missuppfattningar om Gud; de håller inte längre fast vid sina personliga föreställningar och fantasier om Gud. De börjar lära sig hur man överger – överger sådant som finns bland ens egna föreställningar och som härrör från kunskap och från Satan; de börjar bli villiga att underkasta sig sådant som är korrekt och positivt, ja, även sådant som kommer från Guds ord och överensstämmer med sanningen. De börjar också försöka att uppleva Guds ord, att personligen lära känna och utföra hans ord och att acceptera hans ord som principerna för sina handlingar och som grunden för att ändra sitt sinnelag. Under denna period accepterar människor omedvetet Guds dom och tuktan, och de accepterar omedvetet hans ord som sitt liv. Samtidigt som de accepterar Guds dom, tuktan och ord blir de alltmer varse och i stånd att känna att den Gud som de tror på i sina hjärtan verkligen existerar. I Guds ord, i sina erfarenheter och sitt liv känner de alltmer att han alltid har styrt över människans öde och alltid har lett och sörjt för människan. Genom sin förbindelse med Gud bekräftar de successivt hans existens. Därför har de redan innan de själva inser det undermedvetet godkänt och fått en fast tro på Guds verk, och de har godkänt Guds ord. När människor väl har godkänt Guds ord och verk, förnekar de oavbrutet sig själva, sina egna föreställningar, sin egen kunskap och sina egna fantasier, samtidigt som de oavbrutet söker efter vad sanningen är och vad Guds vilja är. Under den här utvecklingsperioden är människors kunskap om Gud relativt ytlig – de kan varken utveckla den här kunskapen tydligt i ord eller utrycka den i termer av specifika detaljer – och de har bara en uppfattningsbaserad förståelse; men om man jämför med de föregående tre stadierna har människornas omogna liv i den här perioden redan fått vattning och tillskott av Guds ord, och därför har de redan börjat spira. Deras liv är som ett frö som grävts ner i marken; när det har fått fukt och näringsämnen kommer det att tränga igenom jorden, och när det gror representerar det hur ett nytt liv föds. I denna födelse kan man skymta tecknen på liv. När människor får liv växer de. På det här viset – genom att successivt ta sig in på den rätta vägen av tro på Gud, genom att överge sina personliga uppfattningar och få Guds vägledning – kommer människornas liv oundvikligen att växa lite i sänder. Utifrån vilka kriterier bedöms denna tillväxt? Den bedöms utifrån individens erfarenhet av Guds ord och verkliga förståelse av Guds rättfärdiga sinnelag. Även om den här gruppen människor har väldigt svårt att med egna ord ge en korrekt beskrivning av sin kunskap om Gud och hans innersta väsen under denna tillväxtperiod, vill de inte längre jaga det behag det innebär att åtnjuta Guds nåd, eller tro på Gud för att uppnå sitt eget syfte med att erhålla hans nåd. Tvärtom vill de nu leva efter Guds ord och bli föremål för Guds frälsning. Dessutom är de fulla av tillit och redo att ta emot Guds dom och tuktan. Detta är vad som utmärker en person i tillväxtstadiet.

Även om människor i det här stadiet har viss kunskap om Guds rättfärdiga sinnelag är denna kunskap väldigt dunkel och oklar. Även om de inte klart kan utveckla dessa saker närmare känner de att de redan har erhållit något inombords, för de har fått ett visst mått av kunskap och insikt om Guds rättfärdiga sinnelag genom Guds tuktan och dom. Allt är dock relativt ytligt och fortfarande på en nybörjarnivå. Denna grupp människor har en speciell syn på Guds nåd som kommer till uttryck i hur de förändrar de mål de strävar efter och hur de försöker nå dem. De har redan sett i Guds ord och arbete, i alla hans olika krav på människan och i hans uppenbarelser om människan, att om de fortfarande inte strävar efter sanningen, om de fortfarande inte försöker träda in i verkligheten, om de fortfarande inte försöker behaga och lära känna Gud när de upplever hans ord, då kommer de att förlora meningen med att tro på Gud. De ser att de inte kan ändra sitt sinnelag, behaga Gud eller lära känna honom oavsett hur mycket de åtnjuter hans nåd, och att om människor ständigt lever under Guds nåd så kommer de aldrig att uppnå tillväxt, få liv eller motta frälsning. Kort sagt, om en person inte verkligen kan uppleva Guds ord och är oförmögen att känna Gud genom hans ord, då kommer han för evigt att förbli i ett spädbarns stadium och aldrig ta ett enda steg framåt mot att växa i livet. Om man för alltid blir kvar på spädbarnsstadiet, om man aldrig träder in i Guds ords verklighet, om man aldrig har Guds ord som sitt liv, om man aldrig har sann tro och kunskap om Gud – finns det då någon möjlighet att man kan fulländas av Gud? Alla som träder in i Guds ords verklighet, alla som accepterar Guds ord som sitt liv, alla som börjar ta emot Guds tuktan och dom, alla vars fördärvade sinnelag börjar förändras, och alla med ett hjärta som längtar efter sanningen, som har en önskan att känna Gud och en önskan att acceptera Guds frälsning – det är människorna som verkligen har liv. Det är verkligen den fjärde typen av människa, det mognande barnet, individen i barndomsstadiet.

Typ 5: Livets mognadsfas eller vuxenstadiet

Efter att ha upplevt och tultat igenom barndomsstadiet, ett tillväxtstadium fullt av upprepade med- och motgångar, stabiliseras människornas liv, deras framsteg sker nu utan avbrott och ingen kan hindra dem. Även om vägen framåt fortfarande är gropig och svår är de inte längre svaga eller rädda, och de fumlar sig inte längre fram eller tappar orienteringen. Deras grundvalar är djupt förankrade i den verkliga upplevelsen av Guds ord, och deras hjärtan har attraherats av Guds värdighet och storhet. De längtar efter att få gå i Guds fotspår, lära känna hans väsen och veta allt om honom.

I det här skedet är människor redan helt klara över vem de tror på, de vet varför de ska tro på Gud och vad som är meningen med deras liv, och de är väl medvetna om att allting som Gud uttrycker är sant. Efter alla år av upplevelser inser de att utan Guds dom och tuktan kommer en människa aldrig att kunna behaga eller lära känna Gud, och hon kommer aldrig att kunna komma riktigt inför honom. I de här människornas hjärtan finns en stark önskan att bli prövade av Gud, så att de kan uppleva hans rättfärdiga sinnelag medan de prövas, uppnå en renare kärlek och samtidigt verkligen kunna förstå och känna Gud. Människor som befinner sig i detta skede har redan helt tagit farväl av spädbarnsstadiet och det stadium där de fick åtnjuta Guds nåd och äta sig mätta på bröd. De hyser inte längre några orimliga förhoppningar om att de ska kunna få Gud att tolerera och visa barmhärtighet mot dem; tvärtom är de säkra på att få ta emot och hoppas på Guds oupphörliga tuktan och dom, så att de ska bli fria från sina fördärvade sinnelag och behaga Gud. Deras kunskap om Gud och deras strävanden eller de slutliga målen för deras strävanden står väldigt klara i deras hjärtan. Människor i vuxenstadiet har således helt sagt adjö till den svaga trons stadium, stadiet där de förlitade sig på nåd för frälsning, stadiet av omoget liv som inte tål prövningar, stadiet av oklarhet, stadiet av trevande, stadiet då de ofta inte hade någon väg att gå, den ostadiga perioden av växling mellan plötslig värme och kyla, och stadiet där man följde Gud med förtäckta ögon. Människor av den här typen mottar ofta Guds upplysning och insikt och ägnar sig ofta åt att verkligen umgås och kommunicera med Gud. Man kan säga att människor som lever i detta skede redan har fått grepp om en del av Guds vilja, att de kan hitta sanningsprinciperna i allt de gör, och att de vet hur de kan tillgodose Guds önskemål. Dessutom har de hittat vägen till att känna Gud och börjat vittna om sin kunskap om Gud. Under den gradvisa tillväxten får de allt större insikt och kunskap om Guds vilja: om Guds vilja med skapelsen av mänskligheten och om Guds vilja att förvalta mänskligheten. De får också alltmer substantiell insikt och kunskap om Guds rättfärdiga sinnelag. Denna kunskap kan inte ersättas av någon mänsklig föreställning eller fantasi. Även om man inte kan säga att en individs liv är fullständigt moget i det femte stadiet eller att han är rättfärdig och fullständig, har denna typ av människa icke desto mindre redan tagit ett steg mot det mogna stadiet och är redan i stånd att komma inför Gud och stå ansikte mot ansikte med Guds ord och med Gud. Eftersom personer av denna typ har upplevt så mycket av Guds ord, upplevt otaliga prövningar och otaliga exempel på fostran, dom och tuktan från Gud, är deras underkastelse under Gud inte relativ utan absolut. Deras kunskap om Gud har förvandlats från undermedveten till klar och tydlig kunskap, från ytlig till djup, från dimmig och suddig till noggrann och påtaglig. De har gått vidare från ett mödosamt trevande och passivt sökande till en obesvärad kunskap och förebyggande vittnande. Man skulle kunna säga att människor i detta skede har tillgång till Guds ords sanna verklighet, att de har anträtt en väg till fullkomlighet likadan som den väg som Petrus gick. Detta är den femte persontypen, en människa som lever i ett moget tillstånd – vuxenstadiet.

14 december 2013