Vi välkomnar alla sanningssökare att ta kontakt med oss.

Ordet framträder i köttet

Rena färger

Teman

Typsnitt

Typsnittsstorlek

Radavstånd

Sidbredd

0 resultat

Inga resultat hittades

Kapitel 9

Gud är Gud och människor är människor – det är så folk föreställer sig det. Gud talar inte människornas språk och de kan inte heller tala Guds språk. För Gud är det en enkel sak att uppfylla mänsklighetens krav på honom – en sak i taget – medan Guds fordringar på mänskligheten är ouppnåeliga och otänkbara för människorna. Sanningen är dock raka motsatsen: Gud begär endast ”0,1 procent” av människorna. Det här gör inte bara folk förvånade utan får dem också att känna sig helt förvirrade, som om allesamman var till sjöss. Det är bara tack vare Guds upplysning och nåd som folk har fått lite kunskap om hans vilja. Men den 1 mars blev alla människor förvirrade igen och kliade sig i huvudet; Gud bad att hans folk skulle vara som skimrande snö och inte som drivande moln. Så vad syftar den här ”snön” på? Och vad antyder ”drivande moln”? I det här läget uppenbarar Gud avsiktligen inget om de här ordens djupare innebörd. Det här gör människorna förvirrade och ökar på så vis deras tro när de söker kunskap – det här är nämligen ett specifikt krav på Guds folk och inget annat; därför upptäcker alla människor att de utan att tänka på det ägnar mer tid åt att begrunda de här oförståeliga orden. Resultatet blir att olika idéer tar form i deras hjärnor, snöflingor yr framför deras ögon och i deras tankar dyker det genast upp förbidrivande moln i skyn. Varför begär Gud att hans folk ska vara som snö och inte som drivande moln? Vad är den sanna innebörden häri? Vad syftar de här orden på rent specifikt? ”Snö” får inte bara naturen att se vacker ut, utan den är även bra för åkermarken; den dödar effektivt bakterier. Efter ett kraftigt snöfall täcks alla bakterier av skimrande snö och hela trakten sjuder genast av liv. På samma sätt måste Guds folk inte bara lära känna den inkarnerade Guden, utan också fostra sig själva med utgångspunkt från Guds inkarnations verklighet; därigenom kommer de att leva ut normal mänsklighet. Det är så här snön får naturen att se vacker ut; Guds folks mognad ska slutligen göra slut på den stora röda draken genom att upprätta Guds rike på jorden och sprida och prisa Guds heliga namn så att hela riket på jorden fylls av Guds rättfärdighet, strålar med hans strålglans och glittrar av hans härlighet. Scener av frid och belåtenhet, glädje, tillfredsställelse och ständigt förnyad skönhet kommer att utspela sig överallt. Alla de olika farsoter som finns i dag – fördärvade sataniska sinnelag såsom orättfärdighet, oärlighet och svekfullhet, onda begär och så vidare – kommer att utrotas och på så vis kommer både himmel och jord att förnyas. Det är den sanna innebörden av ”efter ett kraftigt snöfall”. De människor som är som drivande moln är besläktade med den sortens människa som följer hjorden som Gud nämner; vid minsta frestelse från Satan eller prövning från Gud drar de genast bort och finns inte mer. Inte ens deras inre väsen kommer att överleva, eftersom det har försvunnit för länge sedan. Om människor är som drivande moln är de inte bara oförmögna att leva ut Guds avbild, utan de drar dessutom skam över hans namn, för sådana människor riskerar att ryckas bort när och var som helst; de är den föda som Satan förtär – och när Satan tar dem till fånga kommer de att svika Gud och tjäna Satan. Det här drar helt klart skam över Guds namn och är det som förbittrar honom mest av allt; dessa människor är Guds fiender. De saknar alltså både substansen som finns hos anständiga människor och ett praktiskt värde. Det är därför Gud ställer sådana krav på sitt folk. Men när människorna har förstått en del av de här orden vet de inte vad de ska göra därnäst. Ämnet för Guds ord har nämligen övergått till att handla om Gud själv, vilket sätter dem i en svår sits: ”Eftersom jag kommer från det heliga landet är jag inte som lotusblomman som bara har ett namn och ingen essens, för den kommer från träsket och inte det heliga landet.” Varför beskriver Gud sin egen födelse efter att ha talat om sina fordringar på sitt folk? Kan det vara så att det finns en koppling däremellan? Faktum är att det finns en naturlig koppling mellan dem; annars skulle Gud inte säga det till människorna. Lotusblomman vajar fram och tillbaka bland gröna blad i den milda brisen. Den är vacker att se på och mycket uppskattad. Folk kan helt enkelt inte få nog av den och de längtar efter att simma ut i vattnet för att plocka en och titta närmare på den. Men Gud säger att lotusen kommer från träsket och bara har ett namn och ingen essens; det verkar som om Gud inte fäster någon vikt vid lotusblommor och hans ord gör det uppenbart att han hyser en viss avsky för dem. I alla tider har många öst lovord över lotusblommorna eftersom de kommer upp obefläckade ur smutsen, och de verkar till och med antyda att lotusen är helt unik och obeskrivligt vacker. Men i Guds ögon är lotusar värdelösa – och det är precis det som är skillnaden mellan Gud och människor. Det här gör skillnaden påtaglig och lika väldig som avståndet mellan himlavalvet och jordens själva grundval. Eftersom lotusen kommer från träsket kommer även alla de näringsämnen den behöver därifrån. Det är bara så att lotusen kan förklä sig och på så sätt ge ögat något att njuta av. Många människor ser bara lotusens vackra yttre, men ingen ser att livet som döljs i den är smutsigt och orent. Därför säger Gud att den bara har ett namn och ingen essens – vilket är fullständigt sant och riktigt. Är det inte precis så Guds folk är i dag? Deras underkastelse under och tro på Gud är bara ytlig. De fjäskar och visar upp sig inför Gud för att han ska bli nöjd med dem; men inombords är de fyllda av ett fördärvat, sataniskt sinnelag och deras magar är fyllda med orenheter. Det är därför Gud ställer frågor till människorna och frågar om deras lojalitet till honom är befläckad med orenheter eller om den är ren och helhjärtad. Många människor prisade Gud med ord när de var tjänstgörare men förbannade honom i sina hjärtan. Med sina ord underkastade de sig Gud, men i hjärtat lydde de honom inte. Deras läppar yttrade negativa ord och i hjärtat hyste de motstånd mot Gud. Det fanns till och med de som agerade samordnat: De vräkte ur sig oanständigheter med sina läppar och gestikulerade med händerna, fullständigt tygellösa, och visade upp ett levande och naturtroget uttryck för den stora röda drakens sanna ansikte. Sådana människor är verkligen värda att kallas den stora röda drakens yngel. Men i dag står de på de lojala tjänstgörarnas plats och uppträder som om de vore Guds lojala folk – det är skamlöst! Men inte undra på det; de kommer ju från träsket så de kan inte undgå att visa sina rätta jag. Eftersom Gud är helig och ren, äkta och verklig, kommer hans kött från Anden. Detta är ett absolut och obestridligt faktum. Han kan inte bara vittna om Gud själv, utan är också i stånd att ägna sig helt åt att göra Guds vilja: det här representerar en sida av Guds essens. Att köttet kommer från Anden med en avbild innebär att det kött som Anden ikläder sig i allt väsentligt skiljer sig från människans kött och den här skillnaden ligger främst i deras ande. Vad ”Anden med en avbild” syftar på är hur gudomligheten, i och med att den är höljd i en normal mänsklighet, kan verka normalt inifrån denna. Detta är inte det minsta övernaturligt och begränsas inte av den mänskliga naturen. ”Andens avbild” syftar på fullständig gudomlighet och begränsas inte av mänskligheten. Därför kan Guds inneboende sinnelag och sanna avbild levas ut helt och hållet i det inkarnerade köttet, som inte bara är normalt och stabilt utan även besitter majestät och vrede. Det första inkarnerade köttet kunde bara presentera den Gud som människorna kunde föreställa sig; det vill säga, han kunde bara göra tecken och under och profetera. På så vis levde han inte ut Guds verklighet helt och hållet och var därmed inte Anden förkroppsligad med en avbild; han var bara gudomlighetens direkta yttre sken. Eftersom han överträffade normal mänsklighet kallades han vidare inte den fullständiga praktiska Guden själv, utan hade lite av den himmelske Gudens vaghet över sig; han var den Gud som fanns i människornas föreställningar . Detta är den väsentliga skillnaden mellan de två inkarnerade kötten.

Från den högsta punkten i universum vakar Gud över allt som mänskligheten företar sig och över allt som folk säger och gör. Han iakttar till och med alla deras innersta tankar med fullständig klarhet och de undgår honom aldrig; därför skär hans ord människorna rakt i hjärtat, träffar varenda tanke, och Guds ord är skarpsinniga och utan fel. ”Trots att människan ’känner’ min ande förolämpar hon min ande. Mina ord blottlägger alla människors fula ansikten liksom deras innersta tankar och får alla på jorden att falla ner mitt under min granskning.” Av detta framgår det klart att fastän Guds fordringar på mänskligheten inte är särskilt krävande, är människorna ändå oförmögna att uthärda Guds andes granskning. ”Men trots att människan faller ner vågar inte hennes hjärta ströva långt bort från mig. Vem i hela skapelsen kommer inte att älska mig på grund av mina gärningar?” Det här vittnar ännu mer om Guds fullständiga visdom och allmakt, och uppenbarar därmed allt som Guds folk tänkte när de befann sig i tjänstgörarnas position: Efter en ”affär” som slutade i misslyckande, rann de där ”hundratusentalen” eller ”miljonerna” i deras huvuden ut i sanden. Men på grund av Guds administrativa påbud och hans majestät och vrede fortsatte de – trots att de hängde med huvudena i sorg – att tjäna Gud med en negativ inställning och all deras tidigare trosutövning blev bara till tomt prat och glömdes bort totalt. För att roa sig, fördriva eller slösa bort tiden, gjorde de i stället allt de hade lust med som gladde dem själva och alla andra. … Det var det här som egentligen pågick bland människorna. Så Gud öppnar sig för människosläktet och säger: ”Vem längtar inte efter mig som ett resultat av mina ord? I vem väcker inte min kärlek känslor av tillgivenhet?” Uppriktigt sagt är alla människor villiga att acceptera Guds ord och det finns inte en enda bland dem som inte tycker om att läsa Guds ord; det är bara det att de inte kan omsätta Guds ord i praktisk handling därför att deras natur hindrar dem. Efter att ha läst Guds ord är det många människor som inte står ut med att vara åtskilda från dem, och deras kärlek till Gud väller upp inom dem. På så vis förbannar Gud Satan på nytt och blottar än en gång hans fula ansikte. ”[Denna] tidsperiod då Satan löper amok och är galet despotisk” är också just den tid då Gud påbörjar sitt officiella stora verk på jorden. Därnäst påbörjar han verket med att tillintetgöra världen. Med andra ord, ju mer Satan löper amok, desto snarare kommer Guds dag att infinna sig. Så ju mer Gud talar om Satans tygellöshet, desto närmare kommer dagen då Gud ska tillintetgöra världen. Detta är Guds budskap till Satan.

Varför sa Gud upprepade gånger att de ”[dessutom] ägnar sig åt dessa ’berömvärda’ smutsiga affärer bakom min rygg. Tror du att det kött jag iklär mig inte vet något om dina handlingar, ditt beteende och dina ord?” Han sade inte dessa ord bara en eller två gånger. Varför inte? Därför att när människorna väl har blivit tröstade av Gud och är medvetna om hans sorg över människosläktet, blir det lätt för dem att glömma det förgångna när de kämpar sig framåt. Ändå är Gud inte det minsta eftergiven mot människorna: Han fortsätter att rikta in sig på deras tankar. Därför uppmanar han dem gång på gång att lära känna sig själva, upphöra med sina utsvävningar, sluta ägna sig åt dessa berömvärda smutsiga affärer och aldrig mer bedra Gud i köttet. Även om människornas natur inte förändras finns det fördelar med att påminna dem några gånger. Efter det här talar Gud ur ett mänskligt perspektiv för att uppenbara hemligheterna hos dem: ”I många år har jag utstått vinden och regnet och jag har också upplevt bitterheten i människornas värld; men vid närmare eftertanke kan inget mått av lidande få den köttsliga människan att förlora sitt hopp till mig, än mindre kan någon mildhet få köttsliga människor att bli kyliga, missmodiga eller avfärdande mot mig. Är deras kärlek till mig verkligen begränsad till antingen avsaknad av lidande eller avsaknad av mildhet?” ”Allt under solen är tomhet” – de här orden har verkligen en djupare innebörd. Gud säger alltså att inget kan få människorna att förlora sitt hopp till honom eller att bli kyliga mot honom. Om inte människorna älskar Gud kan de lika gärna vara döda; om de inte älskar Gud är deras lidande förgäves och deras välsignelser tomma och läggs till deras synder. Eftersom inte en enda individ verkligen älskar Gud säger han: ”Är deras kärlek till mig verkligen begränsad till antingen avsaknad av lidande eller avsaknad av mildhet?” Hur kan någon existera utan smärta eller mildhet i människans värld? Gång på gång säger Gud: ”Ingen människa har någonsin verkligen sett mitt ansikte eller verkligen hört min röst, för människorna känner mig egentligen inte.” Gud säger att människorna egentligen inte känner honom, men varför begär han att människorna ska känna honom? Är det inte en motsägelse? Vartenda ett av Guds ord har ett särskilt syfte. Eftersom människorna har blivit känslokalla tillämpar Gud principen att göra 100% av sitt verk genom människorna för att slutligen äga 0,1 procent av vars och ens hjärta. Det är Guds arbetsmetod och han måste göra på det viset för att uppnå sina mål. Det här är också precis det som är visdomen i Guds ord. Har ni begripit det här?

Gud säger: ”När jag avslöjar mina hemligheter direkt och tydligt visar min vilja i köttet uppmärksammar ni inte det; ni lyssnar på ljudet men förstår inte innebörden. Jag är överväldigad av sorg. Fastän jag är i köttet är jag oförmögen att uträtta köttets verksamhet.” I ett avseende får de här orden människorna att på grund av sin känslolöshet ta initiativet att samarbeta med Gud; i ett annat avseende uppenbarar Gud sin gudomlighets sanna ansikte i köttet. Eftersom människorna är alltför omogna kommer gudomligheten under den period då Gud är i köttet endast att uppenbaras i den mån de förmår acceptera den. I det här skedet av verket förblir de flesta människor oförmögna att helt acceptera den fullt ut, vilket tillräckligt väl visar hur oemottagliga de är. Under det här verket utför gudomligheten alltså inte hela sin ursprungliga funktion utan bara en liten del av den. Det visar att i det framtida arbetet kommer gudomligheten att uppenbaras gradvis allt efter hur mänskligheten återhämtar sig. Gudomligheten växer emellertid inte gradvis; tvärtom är den vad den inkarnerade Guden i grunden består av och skiljer sig från människans mognad.

Det fanns ett syfte och en mening med Guds skapelse av människorna, och det var därför han sa: ”Om mänskligheten förgjordes av min vrede, vad vore då meningen med min skapelse av himlar och jord?” När människan blivit fördärvad planerade Gud att vinna en del av dem till sitt behag; det var inte hans avsikt att alla människor skulle tillintetgöras eller att de skulle utrotas vid minsta överträdelse av hans administrativa påbud. Det är inte Guds vilja; som Gud sa så skulle det vara meningslöst. Det är just på grund av denna ”meningslöshet” som Guds visdom tydliggörs. Har det inte ännu större betydelse att Gud talar och arbetar med många medel för att tukta, döma och slå alla människor för att slutligen bara välja ut dem som verkligen älskar honom? Det är just på det här viset som Guds gärningar uppenbaras, och på så vis blir skapelsen av människorna ännu viktigare. De flesta av Guds ord blir alltså uttalade för att helt enkelt sväva förbi dem; det sker i syfte att uppnå ett mål och just det här är ett faktum när det gäller en del av hans ord.

Föregående:Kapitel 8

Nästa:Kapitel 11

Relaterat innehåll