Sanningen att säga är alla yttranden som utgår från Guds mun okända för människorna; de är alla språk som folk inte har hört. Därför kan man säga att Guds ord själva är en hemlighet. De flesta människor tror felaktigt att hemligheterna bara innefattar sådant som människorna inte kan komma fram till rent begreppsmässigt, himmelska företeelser som Gud nu låter människorna lära känna, eller sanningen om vad Gud gör i den andliga världen. Utifrån detta är det uppenbart att människorna varken behandlar alla Guds ord lika eller värdesätter dem; tvärtom fokuserar de på vad de själva tror är ”hemligheter”. Det här bevisar att människorna inte vet vad vare sig Guds ord eller hemligheter är; de läser bara hans ord inom ramen för sina egna föreställningar. Verkligheten är att det inte finns en enda person som uppriktigt älskar Guds ord, och det är själva roten till att han säger att ”[f]olk är experter på att föra mig bakom ljuset”. Det är inte det att Gud säger att människorna saknar förtjänster eller är helt hopplösa, utan det här beskriver människosläktets faktiska situation. Folk vet själva inte särskilt väl hur mycket utrymme Gud egentligen upptar i deras hjärtan; endast Gud själv vet detta till fullo. Därför är folk för tillfället som dibarn. De har ingen aning om varför de dricker mjölk och varför de bör överleva. Endast en mor förstår ett spädbarns behov; hon låter det varken svälta ihjäl eller äta sig till döds. Gud känner folks behov bäst, så ibland förkroppsligas hans kärlek i hans ord, ibland uppenbaras hans dom i dem, ibland sårar de folk i djupet av deras hjärtan och ibland är de uppriktiga och allvarliga. Det här gör det möjligt för människorna att känna Guds godhet och tillgänglighet, och känna att han inte är någon inbillad, påträngande figur som man inte kan ta på. Han är inte heller himlens Son som folk tänker sig, som man inte kan se rakt i ansiktet, och än mindre är han en bödel som slaktar oskyldiga, som folk inbillar sig. Hela Guds sinnelag uppenbaras i hans verk; Guds sinnelag i köttet i dag förkroppsligas fortfarande genom hans verk. Hans verk är alltså ett ordens verk och inte något han gör eller hur han ser ut till det yttre. Slutligen kommer alla att bli uppbyggda av Guds ord och fulländas tack vare dem. Under sin upplevelse, vägledda av Guds ord, kommer folk att finna vägen till att utöva sin tro och lära känna hela hans sinnelag genom orden från hans mun. Tack vare Guds ord kommer alla hans verk att fullbordas, människor kommer att få liv och alla fiender kommer att bli besegrade. Det här är det främsta verket som ingen kan ignorera. Låt oss se på hans ord: ”Mina yttranden ljuder som åskan, kastar ljus åt alla håll och över hela jorden, och mitt bland åska och blixtar slås mänskligheten till marken. Ingen människa har någonsin kunnat stå orubblig mitt bland åska och blixtar; de flesta blir fullständigt skräckslagna när mitt ljus kommer och vet inte vad de ska ta sig till.” Så fort Gud öppnar munnen kommer det ut ord. Han åstadkommer allt genom ord, allt omdanas av dem och alla förnyas genom dem. Vad syftar ”åska och blixtar” på? Och vad syftar ”ljus” på? Ingenting kan undkomma Guds ord. Han använder dem för att avslöja människornas tankar och framställa deras fulhet; han använder ord för att åtgärda deras gamla natur och göra hela sitt folk fulltaligt. Är det inte det här som är det verkligt viktiga med Guds ord? Utan Guds stöd och förstärkning skulle alla människor i hela universum för länge sedan ha blivit fullständigt utplånade. Det här är principen för Guds handlande och hans arbetsmetod under hans sextusenåriga förvaltningsplan. Det här visar hur viktiga Guds ord är. De skär rakt in i djupet av folks själar. Så fort folk ser hans ord blir de förbluffade och skräckslagna och skyndar sig att fly. De vill undkomma verkligheten i hans ord, vilket är anledningen till att man kan se de här ”flyktingarna” överallt. Så snart Guds ord ljuder lägger folk benen på ryggen. Det här är en aspekt av den bild av människans fulhet som Gud framställer. Just nu vaknar alla människor successivt ur sin dvala; det är som om de alla tidigare hade drabbats av demens – och när de nu ser Guds ord verkar de lida sviterna av den sjukdomen och de är oförmögna att bli som de var förut. Det är så här alla människor faktiskt är och det är också en sann återgivning av de här orden: ”[M]ånga människor [väcks] genast ur sina illusioner, påverkade av detta svaga sken. Ändå har ingen någonsin insett att dagen har kommit då mitt ljus sänker sig ner över jorden.” Det var därför som Gud sa: ”De flesta människor blir förstummade när ljuset plötsligt blir synligt.” Det är mycket träffande att formulera det så. Guds beskrivning av människosläktet har inga hål, inte ens för att rymma en nålspets, och han har verkligen formulerat det korrekt och felfritt, vilket är orsaken till att alla människor blir helt övertygade. Utan att de vet om det har dessutom deras kärlek till Gud börjat byggas upp i djupet av deras hjärtan. Det är endast på det viset som Guds ställning där blir alltmer verklig, och det här är också ett sätt som Gud verkar på.

”De flesta människor blir bara förbryllade; de får ont i ögonen och ljuset kastar dem ner i gyttjan.” Eftersom sådana människor går emot Guds vilja (det vill säga, de gör motstånd mot Gud) när hans ord kommer, blir de tuktade på grund av sin upproriskhet; det är därför det är sagt att de får ont i ögonen av ljuset. Dessa människor har redan lämnats över till Satan; så när de träder in i det nya verket har de varken upplysning eller ljus. Alla som inte har den helige Andes verk har intagits av Satan och det finns ingen plats för Gud djupt i deras hjärtan. Därför sägs det om dessa människor att ljuset ”kastar dem ner i gyttjan”. Alla som är i det här skicket befinner sig i ett oordnat tillstånd. De kan varken komma in på rätt spår eller bli normala igen; alla deras tankar är motsträviga. Alla på jorden har blivit extremt fördärvade av Satan. Folk har ingen livskraft och stinker av liklukt. Jordens alla folk överlever mitt i en epidemi av baciller som ingen kan undkomma. De vill inte överleva på jorden men de känner hela tiden att något större kommer att hända så att folk ska få se med egna ögon; därför tvingar alla människor sig själva att fortsätta leva. De har inte haft någon styrka i sina hjärtan på väldigt länge; de använder bara sina osynliga förhoppningar som en andlig stöttepelare och på det viset stöttar de upp huvudet för att ge sken av att vara människor och hankar sig fram genom sina dagar på jorden. Det är som om alla människor var den inkarnerade djävulens söner. Det var därför Gud sa: ”[J]orden [är] höljd i förvirring, en outhärdligt sorglig syn som träffar en med överväldigande melankoli om man granskar den närmare.” När den här situationen uppstod började Gud ”strö min Andes frön” över hela universum och han började utföra sitt frälsningsverk på hela jorden. Det var för att driva sitt verk framåt som Gud började sända ner alla slags katastrofer och därigenom rädda hårdhjärtade människor. Under de olika faserna av Guds verk tar frälsningen fortfarande formen av olika katastrofer, och ingen som är dömd kan undkomma dem. Först i slutet kommer det att vara möjligt att uppnå en situation på jorden som är ”lika stilla som den tredje himlen: Här existerar allt levande, stort som smått, tillsammans i harmoni utan att en enda gång inlåta sig i ’läppars och tungors konflikter’.” En sida av Guds verk är att erövra hela människosläktet och vinna det utvalda folket genom hans ord; en annan är att erövra alla upproriska söner med hjälp av olika katastrofer. Det här är en del av Guds storskaliga verk. Endast på det här sättet kan det rike på jorden som Gud vill ha uppnås till fullo, och det här är den del av hans verk som är rent guld.

Gud kräver ständigt att människorna ska begripa himlens dynamik. Kan de verkligen lyckas med det? Baserat på det faktum att folk har fördärvats av Satan i mer än 5 900 år, så är sanningen den att de inte kan jämföras med Petrus – och därför kan de helt enkelt inte klara det. Det här är en av Guds verks metoder. Han vill inte att folk ska vänta passivt; han vill att de ska söka aktivt i stället. Det är bara då som Gud har möjlighet att verka i folk. Det vore bra att förklara det lite mer ingående, för annars kommer folk bara att ha en ytlig kunskap. När Gud hade skapat människorna och gett dem ande förklarade han för dem att om de inte ropade till honom skulle de inte kunna få kontakt med hans Ande och därmed skulle ”satellit-tv-sändningen” från himlen vara omöjlig att ta emot på jorden. När Gud inte längre finns i människans ande uppstår ett tomrum och då tar Satan tillfället i akt att ta sig in. När folk kontaktar Gud med sina hjärtan får Satan genast panik och skyndar sig att fly. Genom människosläktets rop ger Gud dem vad de behöver, men till en början ”bor” han inte hos dem. Han ger dem helt enkelt konstant hjälp på grund av deras rop, och den inre styrkan gör människorna härdiga så att Satan inte vågar komma in och ”leka” som han behagar. Så om folk håller oavbruten kontakt med Guds Ande vågar inte Satan komma och störa. Utan Satans störningar är alla människors liv normalt och då har Gud möjlighet att verka obehindrat i deras inre. Det som Gud vill uppnå kan då utföras av människor. Av detta förstår man varför Gud alltid har krävt att folk ska öka sin tro och också har sagt: ”Jag ställer passande krav utifrån människans mognad på jorden. Jag har aldrig försatt någon i svårigheter eller bett någon att ’pressa fram sitt blod’ för mitt nöjes skull.” De flesta människor är förvirrade över Guds krav. De undrar varför Gud fortsätter ställa krav på dem om det är så att folk inte har den förmågan och har blivit ohjälpligt fördärvade av Satan. Sätter Gud dem inte i en svår situation då? Man kan inte låta bli att skratta när man ser deras allvarliga ansikten och sedan ser deras generade blickar. Det mest skrattretande är folks olika fula utseenden: Ibland är de som barn som älskar att leka, och ibland är de som en liten flicka som leker ”mamma”. Ibland är de som en hund som äter en mus. Man vet inte om man ska skratta eller gråta åt alla deras fula tillstånd, och ofta är det så att ju sämre folk förstår Guds vilja, desto mer benägna är de att få problem. Så Guds följande ord – ”Är jag den Gud som bara tvingar skapelsen till tystnad?” – räcker för att visa precis hur dåraktiga folk är och att ingen människa kan förstå Guds vilja. Även om han uttrycker vad hans vilja är, är de oförmögna att ta hänsyn till den. De gör bara Guds arbete i enlighet människans vilja. Hur kan de då begripa hans vilja? ”Jag beger mig ut på vandring på jorden, sprider min väldoft överallt och lämnar kvar min skepnad på varje plats. Överallt ekar ljudet av min röst. Överallt dröjer sig folk kvar vid gårdagens vackra scener, för hela mänskligheten minns den tid som var …” Så kommer situationen att vara när riket bildas. På flera platser har Gud faktiskt redan profeterat om skönheten då riket förverkligas och sammantaget ger alla dessa profetior en komplett bild av riket. Men folk bryr sig inte om det; de tittar bara på det som om det var en tecknad serie.

På grund av årtusenden av Satans fördärv har folk alltid levt i mörker, så de varken besväras av det eller längtar efter ljuset. Det har därför lett till att när ljusen anländer i dag ”är allesamman avogt inställda till min ankomst, och de förvisar ljusets ankomst som om jag vore människans fiende i himlen. Människan hälsar mig med en defensiv blick.” Även om de flesta människor försöker älska Gud uppriktigt är han ändå inte nöjd utan fortsätter att fördöma människosläktet. Det förbryllar folk. Eftersom de lever i mörkret tjänar de fortfarande Gud som de gjorde i ljusets frånvaro. Det vill säga, alla människor tjänar Gud utifrån sina egna föreställningar, och när han kommer är detta deras tillstånd och de är oförmögna att tjäna honom genom att ta emot nytt ljus; i stället tjänar de honom med all den erfarenhet de själva har fått. Gud har inget nöje av mänsklighetens ”tillgivenhet”, så ljuset kan inte prisas av människor i mörkret. Det var därför som Gud sa orden ovan; det här är absolut inte i strid med verkligheten och det handlar inte om att Gud vare sig behandlar människorna illa eller förorättar dem. Ända sedan världens skapelse har inte en enda människa någonsin fått smaka Guds värme på riktigt; alla människor har gått i försvarsställning mot Gud, livrädda att han ska slå ned dem och tillintetgöra dem. Så under de här sextusen åren har Gud alltid gett människor värme i utbyte mot deras uppriktighet och fortsatt att tålmodigt vägleda dem vid varje steg. Det beror på att folk är så svaga, och de är oförmögna att helt förstå Guds vilja eller att älska honom helhjärtat eftersom de inte kan undgå att utsättas för Satans manipulation. Trots det förblir Gud tolerant och efter att ha varit så tålmodig kommer han en dag – det vill säga, när han förnyar världen – inte längre att ta hand om folk som en mor. I stället kommer han att ge människorna de straff de är förtjänta av. Därför kommer detta att utspela sig: ”Kroppar driver omkring på havets yta”, och samtidigt ”på de platser som är tomma på vatten njuter andra människor skrattande och sjungande av de löften jag har förunnat dem.” Det här är en jämförelse mellan slutmålen för dem som straffas och dem som belönas. ”[H]avets yta” syftar på den bottenlösa avgrunden av människosläktets tuktan som Gud har talat om. Det här är Satans slutmål och det är den ”viloplats” som Gud har berett åt alla som motarbetar honom. Gud har alltid velat ha mänsklighetens äkta kärlek, men folk vet inte om detta och är likgiltiga inför det, så de fortsätter att göra sitt eget verk. På grund av det här ber Gud i alla sina ord alltid människorna om saker, påpekar deras brister och pekar ut trosutövningens väg åt dem så att de kan omsätta de här orden i praktiken. Han har visat folk sin egen inställning: ”Ändå har jag aldrig i förbigående tagit upp ett enda människoliv för att leka med det som om det vore en leksak. Jag iakttar den möda människan har lagt ner och jag förstår det pris hon har betalat. När hon står inför mig vill jag inte överrumpla henne för att kunna tukta henne, jag vill inte heller skänka henne oönskade ting. I stället har jag hela tiden bara sörjt för människan och gett till henne.” När folk läser de här orden från Gud känner de genast hans värme och tänker: Ja, jag har verkligen betalat ett pris för Gud förut, men jag har också behandlat honom likgiltigt och beklagat mig för honom ibland. Gud har alltid väglett mig med sina ord och han bryr sig så mycket om mitt liv, men ändå leker jag ibland med det som om det vore en leksak. Det borde jag verkligen inte göra. Gud älskar mig så mycket, så varför kan jag då inte sträva tillräckligt ihärdigt? När folk slås av sådana tankar har de god lust att ge sig själva en örfil, och en del rynkar till och med på näsan och skriker högt. Gud förstår vad de tänker och talar i enlighet därmed, och de här fåtaliga orden – som varken är hårda eller mjuka – väcker folks kärlek till honom. Slutligen profeterade Gud om förändringen i sitt verk när riket har upprättats på jorden: När Gud är på jorden kommer folk att kunna bli fria från katastrofer och olyckor och de kommer att kunna bada i nåd; men den stora dagens dom kommer han att inleda då han uppenbarar sig bland alla folk och hela hans verk på jorden är fullbordat. Då, när den dagen har kommit, kommer det att vara precis som det står i Bibeln: ”Låt den som är orättfärdig fortsätta vara orättfärdig … och den som är helig fortsätta vara helig.” De orättfärdiga kommer att tuktas och de heliga kommer att komma inför tronen. Gud kommer inte att ha överseende med en enda individ; inte ens med rikets söner och folk. Allt det här är Guds rättfärdighet och en uppenbarelse av hans sinnelag. Han kommer inte att visa omsorg om människans svagheter en gång till.