Idag är det många människor som inte uppmärksammar vilka lärdomar man bör dra när man samordnar något med andra. Jag har upptäckt att många av er inte alls kan dra lärdomar när ni samordnar något med andra. De flesta av er håller er till er egna åsikter, och när ni arbetar i kyrkan, säger du ditt och han säger sitt, den ena utan relation till den andra, utan att egentligen samarbeta alls. Ni är upptagna med att endast kommunicera era egna inre insikter, upptagna med att endast släppa ”bördorna” inom er, och inte alls med att söka livet. Det verkar som att ni bara utför arbetet likgiltigt, och alltid tror att ni bör följa er egen väg oavsett hur andra människor är, och att ni bör skapa gemenskap så som den Helige Ande leder er, oavsett hur andra människor är. Ni kan inte upptäcka styrkan i andra, och kan inte granska er själva. Ert sätt att ta emot saker och ting är verkligen avvikande och felaktigt. Det kan sägas att ni till och med nu fortfarande visar upp en hel del självrättfärdighet, som om den gamla sjukdomen har återkommit. Ni kommunicerar inte med varandra på ett sätt som åstadkommer fullständig öppenhet, till exempel om vad för slags resultat ni har uppnått av arbetet i vissa kyrkor, eller hur ert inre tillstånd har varit på sistone, och så vidare; ni kommunicerar helt enkelt aldrig om sådana saker. Ni ägnar er över huvud taget inte åt sådana utövningar som att släppa era egna föreställningar eller försaka er själva. Ledare och arbetare tänker bara på hur de skall friska upp och ingjuta kraft i bröder och systrar genom sin gemenskap, och det enda de som följer vet är att hur de skall sträva för sig själva. Ni förstår i princip inte vad tjänst är eller vad samarbete är, och ni tänker bara på att själva ha viljan att återbetala Guds kärlek, på att själva ha viljan att leva ut Petrus sätt, och inte på något annat. Ni säger till och med, oavsett hur andra människor är, att ni ändå inte kommer att underkasta er blint, och oavsett hur andra människor är söker ni själva fullkomlighet från Gud, och det räcker så. Faktum är att er vilja inte alls har fått ett konkret uttryck i verkligheten. Är inte detta just det slags beteende ni uppvisar nu för tiden? Var och en av er håller fast vid sin egen insikt, och alla ni vill bli fullkomliggjorda. Jag ser att ni har tjänat under så lång tid och inte har gjort några större framsteg, särskilt vad det gäller den här lärdomen, att arbeta tillsammans i harmoni, har ni inte gjort några framsteg alls! När du går in i kyrkor kommunicerar du på ditt sätt, och han skapar gemenskap på sitt sätt. Det uppstår sällan harmonisk samordning. Och folket nedanför som följer med är ännu mer på detta sätt. Med andra ord är det sällan någon bland er förstår vad det är att tjäna Gud, eller hur man skall tjäna Gud. Ni är förvirrade, och behandlar lärdomar av detta slag som en oväsentlig fråga, i en sådan utsträckning att många människor inte bara låter bli att praktisera denna aspekt av sanningen, de gör till och med medvetet fel. Även människor som har tjänat under många år strider faktiskt och grälar med varandra. Är inte allt detta er egentliga mognad? Ni människor som dagligen tjänar tillsammans är som israeliterna som varje dag direkt tjänade Gud själv i templet. Hur kan det komma sig att ni människor, som är som prästerna, inte vet hur man samarbetar och hur man tjänar?

På den tiden tjänade israeliterna Jehova direkt i templet. Deras identitet var prästernas. (Naturligtvis var inte varje människa en präst; bara vissa som tjänade Jehova i templet hade prästers identitet.) De skulle bära kronor som skänktes till dem av Jehova (vilket innebär att de tillverkade kronorna enligt Jehovas krav, inte att Jehova gav kronorna direkt till dem). De skulle bära de prästerliga dräkter som skänktes till dem av Jehova, barfota, för att direkt tjäna Jehova i templet från morgon till kväll. Deras tjänst mot Jehova var inte alls slumpmässig och innebar inte att man sprang omkring i blindo; tvärtom skedde allt enligt regler som ingen som tjänade honom direkt fick överträda. Alla var tvungna att följa dessa regler; annars var inträde i templet förbjudet. Om någon av dem bröt mot templets regler, det vill säga om någon inte lydde Jehovas befallningar, måste de behandlas enligt de lagar som utfärdats av Jehova, och ingen tilläts att protestera, och ingen tilläts att skydda dem. Oavsett hur många år de hade tjänat Gud, måste alla följa reglerna. Det är därför så många präster hela tiden tog på sig de prästerliga dräkterna och tjänade Jehova på detta sätt året runt, även om Jehova inte särbehandlade dem på något sätt, och de trädde till och med fram inför altaret eller i templet under hela sina liv. Sådan var deras lojalitet och deras underordning. Inte undra på att Jehova välsignade dem på detta sätt; det var helt på grund av deras lojalitet som de fick hans gillande och såg alla Jehovas gärningar. Vid den tid då Jehova verkade i Israel, hans utvalda folk, var hans krav på dem mycket stränga. De var alla mycket lydiga och begränsades av lagarna, som var till för att garantera att de skulle vörda Jehova. Alla dessa var Jehovas administrativa förordningar. Om det fanns någon bland dessa präster som inte höll sabbaten eller som bröt mot Jehovas bud och upptäcktes av vanligt folk, bars den personen omedelbart fram inför altaret och stenades till döds. Det var inte tillåtet att placera sina lik i templet eller runtom templet. Jehova tillät inte det. Om någon gjorde det, skulle de behandlas som sådana som skänkte ”vanhelgade offer” och kastas in i den stora gropen och dödas. Naturligtvis miste alla sådana människor sina liv; ingen lämnades levande. Det fanns till och med några som erbjöd ”vanhelgad eld”; med andra ord, de människor som inte offrade på de dagar som Jehova hade tilldelat skulle brännas av Jehovas eld tillsammans med sina offerföremål och inte tillåtas stanna på altaret. Kraven på prästerna var: inte tillåtet att träda in i templet, eller ens templets yttre förgård, utan att först tvätta sina fötter; inget tillträde till templet om de inte bar prästerlig dräkt; inget inträde i templet om de inte bar de prästerliga kronorna; inget tillträde till templet om de var orenade av ett lik; inget tillträde till templet efter att ha rört en orättfärdig persons hand utan att först tvätta sina egna händer; inget inträde till templet efter att ha haft sexuella relationer med kvinnor (detta var inte för evigt, endast under tre månader), inte tillåtna att se Jehovas ansikte när tiden hade gått, vilket innebär att de först efter tre månader tilläts ta på sig rena prästerliga dräkter och tjäna i den yttre förgården under sju dagar innan de kunde träda in i templet för att se Jehovas ansikte; de tilläts endast att bära hela den prästerliga klädseln inne i templet och tilläts inte bära den utanför templet, för att undvika att besudla Jehovas tempel; alla de som var präster måste föra brottslingar som brutit mot Jehovas lagar inför Jehovas altare där de skulle dödas av vanligt folk, annars eld skulle falla över den präst som såg det. De var därmed alltid lojala mot Jehova, eftersom Jehovas lagar var alltför stränga mot dem, och de skulle absolut inte oavsiktligt våga kränka hans administrativa förordningar. Israeliterna var lojala mot Jehova, eftersom de hade sett hans flamma, hade sett den hand med vilken Jehova tuktade människor och dessutom eftersom de ursprungligen vördade Jehova i sina hjärtan. Därför fick de inte bara Jehovas flamma; de fick också omsorg och beskydd från Jehova, och fick Jehovas välsignelse. Deras lojalitet var att de höll fast vid Jehovas ord i vad de gjorde, utan att någon inte lydde. Om någon inte lydde, skulle folket fortfarande utföra Jehovas ord, och döda dem som gick mot Jehova, utan något utrymme för hemlighållande. Särskilt de som kränkte sabbaten, de som var skyldiga till promiskuitet och de som stal offergåvorna till Jehova skulle bestraffas strängare. De som kränkte sabbaten stenades till döds av dem (vanligt folk), eller piskades till döds, utan undantag. De som begick oanständiga handlingar, till och med de som trånade efter en attraktiv kvinna, eller som gav upphov till oanständiga tankar när de såg en ogudaktig kvinna, eller som blev lystna när de såg en ung kvinna ‒ varje sådan slags person skulle dödas. Om en ung kvinna som inte bar ett täckelse eller en slöja frestade en man till olagligt beteende, skulle den kvinnan dödas. Om det var en präst (en av dem som tjänstgjorde i templet) som kränkte lagar av det här slaget blev han korsfäst eller hängd. Ingen av detta slag skulle tillåtas att leva, och inte en enda skulle finna nåd inför Jehova. De anhöriga till den här typen av person skulle inte tillåtas att frambära offer åt Jehova inför altaret under tre år efter hans död, och de skulle inte tillåtas ta del av de offer som Jehova beviljade åt vanligt folk. Först när tiden var över kunde de lägga förstklassig boskap eller får på Jehovas altare. Om det fanns någon annan överträdelse, måste de fasta i tre dagar inför Jehova, och bönfalla om hans nåd. Deras tillbedjan av Jehova berodde inte bara på att Jehovas lagar var så stränga och så strikta, utan den berodde på Jehovas nåd, och den berodde också på att de var lojala mot Jehova. Som sådan har deras tjänst fram tills idag varit lika lojal, och de har aldrig tagit tillbaka sitt bönfallande inför Jehova. I dag tar Israels folk fortfarande emot Jehovas omsorg och beskydd, och fram till i dag är Jehovas nåd fortfarande bland dem, och den förblir alltid hos dem. Alla vet de hur de skall vörda Jehova, och hur de skall tjäna Jehova, och alla vet de hur de måste vara för att få Jehovas omsorg och beskydd, eftersom de alla vördar Jehova i sina hjärtan. Hemligheten bakom framgången för all deras tjänst är inget annat än vördnad. Men vad liknar ni alla idag? Har ni någon likhet med Israels folk? Tror du att tjänst idag är som att följa en stor andlig figurs ledning? Ni har helt enkelt inte någon lojalitet och vördnad. Ni får betydande nåd, ni motsvarar de israelitiska prästerna, eftersom ni alla direkt tjänar Gud. Fastän ni inte träder in i templet är det ni får och det ni ser mycket mer än vad de präster som tjänade Jehova i templet fick. Ändå gör ni uppror och gör många gånger mer motstånd än vad de gjorde. Er vördnad är för liten, och därför får ni väldigt lite nåd. Fastän ni tillägnar mycket lite, har ni fått mycket mer än dessa israeliter. Är inte detta en vänlig behandling mot er? Under verket i Israel, skulle ingen våga döma Jehova som de ville. Och hur är det med er? Om det inte vore för att det verk jag utför bland er är att erövra er, hur skulle jag kunna tolerera ert otyglade agerande i syfte att dra skam över mitt namn? Om ni hade levt under Lagens Tidsålder, skulle inte en enda av er förbli vid liv, med tanke på era handlingar och era ord. Er vördnad är för liten! Ni skyller alltid på mig för att jag inte har skänkt er mycket ynnest, och säger till och med att jag inte ger er tillräckligt med välsignande ord, att jag bara har förbannelser till er. Vet ni inte att det är omöjligt för er, med så litet vördnad, att acceptera mina välsignelser? Vet ni inte att jag ständigt förbannar och fäller dom över er på grund av det sorgliga skick er tjänst är i? Känner ni er alla som om ni har blivit orättvist behandlade? Hur kan jag skänka mina välsignelser till en grupp människor som är upproriska och inte lyder? Hur kan jag lättvindigt skänka min nåd till människor som drar vanheder över mitt namn? Behandlingen mot er människor är redan extremt vänlig. Hade israeliterna varit så upproriska som ni är idag, skulle jag för länge sedan ha förintat dem. Men jag behandlar er helt och hållet med överseende. Är inte det vänlighet? Vill ni ha större välsignelser än så? De enda som Jehova välsignar är de som vördar honom. Han tuktar dem som gör uppror mot honom, och förlåter aldrig någon. Är inte ni dagens människor som inte vet hur man tjänar mer när man behöver tuktan och dom, så att era hjärtan kan bli fullständigt åtgärdade? Är den här sortens tuktan och dom inte den bästa välsignelsen för er? Är den inte ert bästa skydd? Utan den, skulle någon av er kunna uthärda Jehovas brinnande eld? Om ni verkligen kunde tjäna lika lojalt som Israels folk, skulle ni inte också ha nåd som er ständiga följeslagare? Skulle inte dessutom ofta ha glädje och tillräcklig ynnest? Vet ni alla hur ni skall tjäna?

I dag påminner kravet att ni samarbetar harmoniskt om hur Jehova krävde att israeliterna tjänade honom. I annat fall kommer er tjänst att nå ett slut. Eftersom ni är människor som tjänar Gud direkt, måste ni åtminstone kunna vara lojala och lydiga i er tjänst, och måste kunna dra lärdomar på ett praktiskt sätt. Särskilt de som arbetar i kyrkan, skulle någon av bröderna och systrarna nedanför våga hantera er? Skulle någon våga berätta om era misstag ansikte mot ansikte? Ni står högt ovanför alla; ni regerar verkligen som kungar! Ni studerar inte ens eller träder in i en sådan praktisk lärdom, och ni talar fortfarande om att tjäna Gud! Nu tillfrågas ni om att leda ett antal kyrkor, och det är inte bara så att ni inte ger upp er själva, ni klamrar er till och med fast vid era egna föreställningar och åsikter, och säger saker som: ”Jag tycker att denna sak bör göras på detta sätt, eftersom Gud har sagt att vi inte bör hållas tillbaka av andra, och att vi nu för tiden inte bör underkasta oss blint.” Därför håller var och en fast vid sin egen åsikt och ingen lyder den andra. Trots att ni väl vet att er tjänst har nått en återvändsgränd, säger ni ändå: ”Som jag ser det, är inte min långt borta. Vi har hur som helst alla en sida; du talar om din, och jag om min; du skapar gemenskap om dina visioner och jag talar om mitt inträde.” Ni tar aldrig ansvar för många ting som bör hanteras, eller så nöjer ni er bara, och varje person ger uttryck för sin egen åsikt, medan han försiktigt skyddar sin egen ställning, sitt rykte och ansikte. Ingen är villig att ödmjuka sig själv, ingendera kommer inledningsvis att ge upp sig själv för att förbättra den andra och bli förbättrad så att livet kan fortskrida snabbare. När ni arbetar tillsammans med någon säger få av er: ”Jag skulle vilja höra er dela gemenskap med mig kring denna aspekt av sanningen, eftersom jag inte är klar över den.” Eller säger: ”Du har mer erfarenhet än vad jag har i denna fråga; kan du ge mig lite vägledning, är du snäll?” Skulle inte detta vara ett bra sätt att göra det på? Ni på de övre nivåerna hör en hel del av sanningen, och förstår en hel del om tjänst. Om ni människor som samordnar ert arbete i kyrkorna inte lär av varandra och kommunicerar, och kompenserar för varandras brister, varifrån kan ni då dra lärdomar? När ni möter något bör ni dela gemenskap med varandra, så att ert liv kan dra nytta av det. Och ni bör noga dela gemenskap kring allehanda ting innan ni fattar beslut. Endast genom att göra så är ni ansvariga för kyrkan och inte likgiltiga. När ni har besökt alla kyrkor, bör ni samlas och dela gemenskap kring alla de frågor ni upptäcker och de problem ni möter i arbetet, och kommunicera den upplysning och belysning som ni har fått; detta är en oumbärlig tjänstepraktik. Ni måste åstadkomma ett harmoniskt samarbete för Guds verks skull, till gagn för kyrkan, och för att sporra bröderna och systrarna vidare. Du har samordning med honom och han har samordning med dig, var och en förbättrar den andre, och når fram till ett bättre arbetsresultat, för att ha omsorg om Guds vilja. Endast detta är ett verkligt samarbete och endast sådana personer har verkligt inträde. Det kan förekomma visst tal som inte passar under samarbete, men det spelar ingen roll. Dela gemenskap kring det senare, och få en klar förståelse för det; försumma det inte. Efter den här sortens gemenskap kan ni kompensera för brödernas och systrarnas brister. Endast genom att oupphörligt fördjupa er i ert arbete på det här sättet kan ni åstadkomma bättre resultat. Var och en av er måste, som personer som tjänar, kunna försvara kyrkans intressen i allt ni gör, snarare än att värna om era egna intressen. Det är oacceptabelt att göra det själv, så att du undergräver honom och han undergräver dig. Människor som agerar så är inte lämpade att tjäna Gud! Denna slags persons sinnelag är så dåligt; inte ett uns av mänsklighet finns kvar i dem. De är etthundra procent Satan! De är fän! Sådana saker och ting förekommer fortfarande bland er, och det går så långt som att ni angriper varandra under gemenskapen, avsiktligt söker förevändningar, blir högröda i ansiktet under argumentation över någon liten sak, ingendera beredda att åsidosätta sig själva medan båda döljer för den andra vad som finns inuti dem, och uppmärksamt ser på den andra parten och är på sin vakt. Anstår den här sortens sinnelag tjänsten för Gud? Kan sådant arbete som ert försörja bröderna och systrarna? Ni är inte bara oförmögna att leda människor till en korrekt livsbana; ni injicerar faktiskt bröderna och systrarna med era fördärvade sinnelag. Skadar ni inte andra? Ert samvete är så dåligt, genomruttet! Ni träder inte in i verkligheten, och omsätter inte sanningen i praktiken. Dessutom blottar ni skamlöst er djävulska natur för andra människor; ni känner absolut ingen skam! Bröderna och systrarna har anförtrotts åt er, men ni leder dem till helvetet. Är inte du en person vars samvete har ruttnat? Du är fullkomligt skamlös!