När mina uppenbarelser når sin höjdpunkt, och när min dom närmar sig slutet, då är den tid inne när allt mitt folk uppenbaras och fulländas. Jag färdas till alla universums hörn i ständigt sökande efter dem som är eniga med mitt hjärta och är lämpliga för mig att använda. Vem kan resa sig och samarbeta med mig? Människornas kärlek till mig är minimal och deras tro på mig är också ömkligt liten. Om jag inte riktade mina ords udd mot människors svagheter, skulle de skryta och överdriva, uttala sig pompöst och lägga fram bombastiska teorier som om de var allvetande och visste allt som rör jordiska ting. Vilka av dem som var ”lojala” med mig i det förgångna och vilka av dem som i dag ”står fast” inför mig vågar fortfarande tala skrytsamt? Vem är inte i hemlighet förtjust över sina egna framtidsutsikter? När jag inte avslöjade människor omedelbart hade de ingenstans att gömma sig och de plågades av skam. Hur mycket mer skulle det inte vara så, om jag talade på ett annat sätt? Människor skulle ha en ännu större känsla av att stå i skuld, tro att ingenting kunde bota dem, och de skulle alla vara fjättrade av sin passivitet. När människor förlorar hoppet ljuder formellt rikets salut, vilket, såsom människor har sagt, är ”den tid då den sjufalt stärkta Anden börjar verka.” Detta är med andra ord den tid då rikets liv officiellt börjar på jorden; det är då min gudomlighet framträder för att handla direkt (utan någon mental ”bearbetning”). Alla människor rusar febrilt omkring som om de hade återupplivats eller väckts ur en dröm, och häpnar över att se vilka omständigheter de befinner sig i. Förr talade jag mycket om att bygga kyrkan; jag uppenbarade många hemligheter, men när det verket nådde sin höjdpunkt tog det tvärt slut. Med byggandet av riket är det emellertid annorlunda. Först när kriget i den andliga världen når sitt sista stadium, börjar jag på nytt mitt verk på jorden. Det vill säga, det är först när alla människor är på gränsen till reträtt som jag formellt börjar och sätter upp mitt nya verk. Skillnaden mellan att bygga riket och att bygga kyrkan är att när jag byggde kyrkan arbetade jag genom en mänsklighet som styrdes av gudomlighet; jag tog omedelbart itu med människors gamla natur, avslöjade direkt hur fula de var och blottlade deras inre väsen. Resultatet blev att de med detta som grund lärde känna sig själva och blev övertygade i sina hjärtan och i sina ord. När jag bygger riket agerar jag direkt genom min gudomlighet och låter alla människor få veta vad jag har och är på grundval av deras kunskap om mina ord, och jag låter dem slutligen få kunskap om mig som inkarnerad i köttet. Därmed upphör mänsklighetens jagande efter den vage Guden och därmed slutar de att hålla en plats i sina hjärtan för Guden i himlen; det vill säga, jag låter mänskligheten få känna till de gärningar jag utför medan jag är inkarnerad i köttet, och sedan ska jag avsluta min tid på jorden.

Byggandet av riket riktar sig direkt mot den andliga världen. Det vill säga, den andliga världens tillstånd av strid tydliggörs direkt bland allt mitt folk, och detta räcker för att visa att varje individ ständigt befinner sig i krig, inte bara inom kyrkan utan även och i högre grad i rikets tidsålder. Trots deras fysiska kroppar uppenbaras det andliga riket direkt och människorna kommer i kontakt med livet i den andliga världen. Så när ni börjar vara trogna, måste ni förbereda er ordentligt för nästa del av mitt verk. Ni måste överlämna hela ert hjärta; först då kan ni tillfredsställa mitt hjärta. Jag bryr mig inte ett dugg om vad som har hänt tidigare i kyrkan; i dag är den i riket. I min plan har Satan hela tiden smugit bakom varje steg och som en kontrast till min visdom alltid försökt att finna sätt och medel att störa min ursprungliga plan. Men skulle jag kunna ge efter för hans svekfulla ränker? Allt i himlen och på jorden tjänar mig; skulle det kunna vara annorlunda med Satans svekfulla ränker? Det är precis här som min vishet korsar hans planer; det är precis detta som är så underbart med mina gärningar och det är principen för verksamheten i hela min förvaltningsplan. Under den era då riket byggs undviker jag ändå inte Satans svekfulla ränker utan fortsätter att göra det arbete jag måste göra. Bland universum och alla ting har jag valt Satans gärningar som min kontrast. Är inte detta ett utslag av min visdom? Är inte detta exakt vad som är underbart med mitt verk? Vid tillfället för inträdet i rikets tidsålder förvandlas allt i himmel och på jord fullständigt och de firar och fröjdas. Är ni på något sätt annorlunda? I vems hjärta finns inte en sötma av honung? Vem är inte sprängfylld av glädje? Vem dansar inte av förtjusning? Vem talar inte ord av lovprisning?

Fattar ni målsättningarna och ursprunget till allt jag talat om och diskuterat ovan, eller gör ni inte det? Om jag inte ställde den frågan skulle de flesta människor tro att jag bara pladdrade på, och de skulle inte kunna utgrundakällan till mina ord. Om ni begrundar dem noga, kommer ni att förstå deras betydelse. Du skulle göra klokt i att läsa dem noga: Vilka av mina ord är inte till nytta för dig? Vilka är inte avsedda att få ditt liv att växa? Vilka talar inte om den andliga världens verklighet? De flesta människor tror att det inte är någon rim och reson i mina ord, att de saknar förklaring och tolkning. Är mina ord verkligen så abstrakta och outgrundliga? Underkastar ni er verkligen mina ord? Godtar ni verkligen mina ord? Behandlar ni dem inte som leksaker? Använder du dem inte som beklädnad för att dölja ditt fula utseende? Vem i denna vida värld har personligen granskats av mig? Vem har personligen hört min andes ord? Det är så många människor som famlar och söker i mörkret, så många som ber i elände, så många hungriga och frusna som vakar förhoppningsfullt, och så många som är bundna av Satan — och ändå är det så många som inte vart de ska vända sig, som bedrar mig mitt i sin lycka, som är otacksamma och som är lojala mot Satans svekfulla ränker. Vem av er är Job? Vem är Petrus? Varför har jag nämnt Job gång på gång? Varför har jag hänvisat till Petrus så många gånger? Har ni någonsin tagit reda på vad jag har för förhoppningar om er? Ni borde använda mer tid till att begrunda sådana här saker.

Petrus var trogen mot mig i många år, och ändå knorrade han aldrig eller hade något klagomål; inte ens Job var hans like och alla helgon genom tiderna har legat långt efter Petrus. Han försökte inte bara lära känna mig, utan han kom även att känna mig under en tid när Satan iscensatte sina svekfulla ränker. Detta fick Petrus att tjäna mig i många år, alltid i linje med min vilja, och därför blev han aldrig utnyttjad av Satan. Petrus tog lärdom av Jobs tro men uppfattade även tydligt Jobs brister. Fastän Job hade haft en stark tro, saknade han kunskap om förhållanden i den andliga världen, och därför sa han mycket som inte stämde med verkligheten; detta visar att Jobs kunskap var ytlig och inte kunde bli fullkomlig. Därför fokuserade Petrus alltid på att få en känsla av anden och var alltid noga med att iaktta dynamiken i den andliga världen. Följden blev att han inte bara kunde få reda på en del om mina önskemål, utan dessutom hade han en viss kunskap om Satans svekfulla ränker. Det gjorde att hans kunskap om mig växte och blev större än någon annans genom tiderna.

Av Petrus exempel är det inte svårt att se att om människor vill känna mig, måste de fokusera noga på sitt andliga liv. Jag begär inte att du ytligt sett ska ”tillägna” mig en viss del; det är av sekundärt intresse. Om du inte känner mig är all den tillit, kärlek och lojalitet som du talar om endast illusioner; de är tomt prat och du kommer utan tvekan att bli en som skrävlar stort inför mig men inte känner sig själv. Som sådan kommer du att snärjas av Satan igen och inte kunna göra dig fri; du kommer att bli en förtappad son och föremål för förintelse. Men om du är kall och inte bryr dig om mina ord, så sätter du dig utan tvekan upp mot mig. Detta är ett faktum, och det skulle vara bra för dig att blicka in genom porten till den andliga världen och se på alla olika andar som jag har tuktat. Vilka av dem var inte passiva, likgiltiga och ogillande när de ställdes inför mina ord? Vilka av dem var inte cyniska när det gällde mina ord? Vilka av dem försökte inte hitta fel i mina ord? Vilka av dem använde inte mina ord som ”försvarsvapen” att ”skydda” sig med? De använde inte innehållet i mina ord som ett sätt att känna mig på utan bara som leksaker att leka med. Gjorde de då inte direkt motstånd mot mig? Vilka är mina ord? Vem är min ande? Jag har ställt de här frågorna till er så många gånger, men har ni någonsin kommit till någon högre och klarare insikt om dem? Har ni någonsin verkligen upplevt dem? Jag påminner er än en gång: Om ni varken känner mina ord, accepterar dem eller omsätter dem i praktisk handling kommer ni oundvikligen att bli föremål för min tuktan! Ni kommer med säkerhet att bli offer för Satan!

29 februari 1992