Vi välkomnar alla sanningssökare att ta kontakt med oss.

Ordet framträder i köttet

Rena färger

Teman

Typsnitt

Typsnittsstorlek

Radavstånd

Sidbredd

0 resultat

Inga resultat hittades

Kapitel 9

Då du är en av personerna i min familj och då du är trofast i mitt rike måste allt du gör uppfylla den standard som jag kräver. Jag begär inte att du inte ska vara mer än ett svävande moln, utan att du ska vara skimrande snö och äga dess substans och än mer dess värde. Eftersom jag kommer från det heliga landet är jag inte som lotusblomman som bara har ett namn och ingen essens, för den kommer från träsket och inte det heliga landet. Den tid då en ny himmel sänker sig över jorden och en ny jord sprider sig över skyn är också just den tid då jag officiellt verkar bland människor. Vem bland människorna känner mig? Vem uppmärksammade stunden för min ankomst? Vem har sett att jag inte bara har ett namn utan att jag dessutom äger en substans? Jag sveper undan de vita molnen med min hand och betraktar ingående skyn; i rymden finns det inget som inte är tillrättalagt av min hand och nedanför rymden finns det ingen människa som inte med sin ringa ansträngning bidrar till utförandet av mitt mäktiga företag. Jag ställer inga betungande krav på jordens folk, eftersom jag alltid har varit den praktiske Guden och för att jag är den Allsmäktige som skapade människan och känner henne väl. Alla människor står inför den Allsmäktiges ögon. Hur skulle ens de i jordens mest avlägsna hörn kunna undgå granskningen av min Ande? Trots att människan ”känner” min Ande förolämpar hon min Ande. Mina ord blottlägger alla människors fula ansikten liksom deras innersta tankar och får alla på jorden att tydliggöras i mitt ljus och falla ner mitt under min granskning. Men trots att människan faller ner vågar inte hennes hjärta ströva långt bort från mig. Vem i hela skapelsen kommer inte att älska mig på grund av mina gärningar? Vem längtar inte efter mig som ett resultat av mina ord? I vem väcks inte hängivna känslor till följd av min kärlek? Det är bara på grund av Satans fördärv som människan inte kan nå riket så som jag kräver. Även den lägsta standard som jag kräver väcker betänkligheter hos henne, för att inte tala om idag, den tidsperiod då Satan löper amok och är galet despotisk, eller den tid då människan har blivit så nertrampad av Satan att hela hennes kropp är täckt med smuts. När har inte människans brist på omsorg för mitt hjärta till följd av hennes lastbarhet vållat mig sorg? Kan det vara så att jag tycker synd om Satan? Kan det vara så att jag tar miste i min kärlek? När människan är olydig mot mig gråter mitt hjärta i hemlighet; när människan motsätter sig mig tuktar jag henne; när människan blir frälst av mig och uppstår från de döda livnär jag henne med den största omsorg; när människan lyder mig är jag lätt om hjärtat och upplever genast stora förändringar i allt i himlen och på jorden. Hur skulle jag inte kunna glädjas när människan lovprisar mig? Hur skulle jag inte kunna bli ärad när människan åser mig och blir vunnen av mig? Skulle det kunna vara så att allt som människan gör inte styrs och tillhandahålls av mig? När jag inte ger vägledning är människor lättjefulla och overksamma och ägnar sig åt dessa ”berömvärda” smutsiga affärer bakom min rygg. Tror du att det kött jag iklär mig inte vet något om dina handlingar, ditt beteende och dina ord? I många år har jag utstått vinden och regnet och jag har också upplevt bitterheten i människornas värld; men vid närmare eftertanke kan inget mått av lidande få den köttsliga människan att förlora sitt hopp till mig, än mindre kan någon mildhet få köttsliga människor att bli kyliga, missmodiga eller avfärdande mot mig. Är deras kärlek till mig verkligen begränsad till antingen avsaknad av lidande eller avsaknad av mildhet?

Idag bor jag i köttet och har börjat att officiellt utföra det verk som jag måste göra, men trots att människan fruktar min Andes röst är hon olydig mot min Andes substans. Jag behöver inte utveckla hur svårt det är för människan att känna mitt köttsliga jag i mina ord. Som jag har sagt förut är jag inte fordrande i mina krav och ni behöver inte uppnå en fullständig kunskap om mig (för människan är bristfällig; det är ett medfött tillstånd och förvärvade tillstånd kan inte kompensera för det). Ni behöver bara veta allt som görs och sägs av mig i köttslig form. Eftersom mina krav inte är stränga är det min förhoppning att ni ska komma att veta och att ni kan uppnå. Ni måste göra er av med era orenheter i denna usla värld, sträva efter att nå framgång i denna bakvända ” kejsarfamilj” och inte vara för släpphänta mot er själva. Ni bör inte vara det minsta överseende mot er själva: Du skulle behöva ägna mycket tid och möda för att kunna det som jag yttrar på en enda dag, och kunskapen i ens en enda mening som uttalas av mig motsvarar en livstid av erfarenheter. De ord jag talar är inte vaga och abstrakta, de är inte tomt prat. Många människor hoppas på att vinna mina ord men jag bryr mig inte om dem; många längtar efter mitt överflöd men jag ger dem inte ett dugg; många vill se mitt ansikte, men det har jag alltid dolt, många lyssnar uppmärksamt på min röst, men jag sluter mina ögon och lutar huvudet bakåt, oberörd av deras längtan; många fruktar ljudet av min stämma, men mina ord är alltid på offensiven; många är rädda för att se mitt ansikte men jag får det avsiktligt att verka som att jag dödar dem. Människan har aldrig verkligen sett mitt ansikte och aldrig verkligen hört min röst, för hon känner mig egentligen inte. Trots att jag dödar henne, trots att om hon lämnar mig, trots att hon tuktas av min hand vet hon ändå inte om allt det hon gör verkligen är efter mitt hjärta, och hon är fortfarande okunnig om exakt vem mitt hjärta uppenbaras för. Från världens skapelse och fram till idag har ingen verkligen känt mig eller verkligen sett mig och trots att jag har blivit kött idag så känner ni mig fortfarande inte. Är inte det ett faktum? Har du någonsin skådat ett uns av mina handlingar och mitt sinnelag i köttet?

Himlen är där jag lägger mig ned och under himlen är där jag finner vila. Jag har någonstans att uppehålla mig och det finns en tid då jag visar min makt. Om jag inte vore på jorden, om jag inte dolde mig inuti kött och om jag inte vore ödmjuk och gömd, skulle då inte himmel och jord redan ha förändrats för länge sedan? Skulle inte ni, mitt folk, redan ha använts av mig? Men det finns visdom i mina handlingar och trots att jag är fullt medveten om människans falskhet följer jag inte hennes exempel utan byter det mot något annat. Min visdom i den andliga världen är outtömlig, medan min visdom i köttet varar för evigt. Är inte detta just den tid då mina gärningar visas tydligt? Jag har förlåtit och benådat människan många gånger, ända fram till idag, i Rikets Tidsålder. Kan jag verkligen skjuta upp min tid längre? Kan jag ändå, fastän jag har varit lite mer barmhärtig mot den sköra människan, orsaka mig själv mer bekymmer genom att uträtta gammalt verk, när mitt verk väl är fullbordat? Kan jag med vett och vilja tillåta Satan att anklaga? Jag kräver inte att människan gör något annat än accepterar mina ords verklighet och mina ords ursprungliga mening. Även om mina ord är enkla så är de komplexa till sin substans, för ni är för små och har blivit för avtrubbade. När jag avslöjar mina hemligheter direkt och tydligt visar min vilja i köttet uppmärksammar ni inte det; ni lyssnar på ljudet men förstår inte innebörden. Jag är överväldigad av sorg. Fastän jag är i köttet är jag oförmögen att uträtta köttets verksamhet.

Vem har lärt känna mina gärningar i köttet bland mina ord och handlingar? När jag avslöjar mina mysterier i skrift eller talar om dem högt blir alla människor förstummade och sluter sina ögon i tystnad. Varför är det jag säger obegripligt för människan? Varför är mina ord outgrundliga för henne? Varför är hon blind för mina gärningar? Vem kan se mig och aldrig glömma? Vem kan höra min röst och inte låta den passera? Vem kan förnimma min vilja och behaga mitt hjärta? Jag lever och rör mig bland människor, jag har kommit för att uppleva deras liv och även om jag kände att allt var gott när jag hade skapat dem åt människorna har jag ingen glädje av livet bland människorna och blir inte glad av deras lycka. Jag avskyr och avvisar inte människan men jag är inte heller sentimental mot henne – för hon känner mig inte, hon har svårt att se mitt ansikte i mörkret och har svårt att höra min röst och kan inte urskilja mina ord mitt i bullret. Så ytligt sett är allt ni gör i lydnad mot mig, men i era hjärtan är ni fortfarande olydiga mot mig. Hela mänsklighetens gamla natur kan sägas vara sådan. Vem är ett undantag? Vem är inte föremål för min tuktan? Men vem lever inte inom ramen för min tolerans? Om mänskligheten förgjordes av min vrede, vad vore då meningen med min skapelse av himlar och jord? En gång varnade jag många människor och förmanade många människor och dömde öppet många människor – är det inte mycket bättre än att direkt förgöra människor? Mitt syfte är inte att ta livet av människan utan att få henne att förstå alla mina gärningar under min dom. När ni stiger upp ur den bottenlösa avgrunden, det vill säga när ni befriar er från min dom, kommer alla era personliga överväganden och planer att försvinna, och alla människor kommer att sträva efter att tillfredsställa mig. Och kommer jag inte i detta att ha uppnått mitt syfte?

1 mars 1992

Föregående:Kapitel 8

Nästa:Rikets hymn

Relaterat innehåll