Det är en passande sysselsättning för mänskligheten att ha mina ord som utgångspunkten för sin överlevnad. Människan måste fastställa sin individuella del i varje del av mina ord; att inte göra det vore att söka sin egen undergång inbjuda till förakt. Mänskligheten känner mig inte, och på grund av det är allt hon gör, i stället för att föra sitt liv till mig för att erbjuda det i utbyte, att paradera framför mig med sopor i händerna, och därmed försöka tillfredsställa mig. Men långt ifrån att vara tillfredsställd med hur saker och ting är, fortsätter jag att ställa krav på mänskligheten. Jag älskar människans hyllning, men jag hatar hennes utpressning. Alla människor har hjärtan fyllda med girighet; det är som om det mänskliga hjärtat är slav under djävulen och människan inte är i stånd att bryta sig loss och frambära sitt hjärta till mig. När jag talar, lyssnar människan mycket uppmärksamt till min röst, men när jag slutar tala, börjar hon återigen med sin egen ”verksamhet” och slutar helt att lyssna till mina ord, som om mina ord var ett tillbehör till hennes verksamhet. Jag har aldrig varit eftergiven gentemot mänskligheten, och ändå har jag samtidigt varit tålmodig och storsint gentemot mänskligheten. Och därmed, på grund av mitt överseende, överskattar alla människor sig själva och är oförmögna till självkännedom och självreflektion; de utnyttjar min fördragsamhet för att vilseleda mig. Inte en enda av dem bryr sig verkligen om mig, och inte ett enda värdesätter mig verkligen som ett objekt som ligger henne varmt om hjärtat; endast när de har en ledig stund över visar de mig rutinmässig hänsyn. Den möda jag har ödslat på människan är redan omätbar. Jag har uträttat ett verk utan motstycke på människan, och förutom det har jag gett henne en ytterligare börda, för att människan, utifrån vad jag har och vad jag är, ska kunna öka sin kunskap och genomgå en förändring. Jag ber inte människan att bara vara en ”konsument”, utan jag ber henne att vara en ”producent” som kan tillfoga Satan ett nederlag. Fastän jag inte kan kräva något av människan, har jag icke desto mindre normer för de krav som jag ställer, för det finns ett syfte i vad jag gör, liksom en grund för mitt handlande: Jag roar mig inte på måfå, som människan inbillar sig, och jag formar inte heller himmel och jord och skapelsens otaliga ting med egensinnig godtycklighet. Genom min verkan bör människan kunna se något, få något. Hon bör inte slösa bort sin ungdoms vår, eller behandla sitt eget liv såsom ett klädesplagg som genom vårdslöshet samlar damm; hon bör istället strängt bevaka sig själv, ta emot min belöning för sin egen njutning tills hon, för min skull, inte kan vända tillbaka till Satan, och för min skull går till attack mot Satan. Är inte det jag ber människan om så här enkelt?

När en svag strimma av ljus börjar visa sig i östern, kommer alla människor i universum av den anledningen för stunden att rikta sin uppmärksamhet mot ljuset i öster. Mänskligheten, som inte längre är sömndrucken, ger sig av för att undersöka källan till ljuset från östern, men på grund av den mänskliga kraftens begränsningar, kan ingen se den plats varifrån ljuset kommer. När alla i universum är fullt upplysta kommer människan att vakna upp från sömn och dröm, och först då kommer hon inse att min dag långsamt håller på att komma in i världen. Hela mänskligheten firar på grund av ljusets ankomst, och på grund av detta sover hon inte längre djupt och är inte längre medvetslös. Under strålglansen från mitt ljus blir hela mänskligheten klar i sinnet och synen, och plötsligt vaknar hon till av levnadsglädje. Dold av en täckande dimma blickar jag ut över världen. Alla djur vilar; på grund av att en svag ljusstrimma syns blir allt i skapelsen medvetet om att ett nytt liv närmar sig. Av den anledningen smyger också djuren ut ur sina grottor, och söker efter mat. Växter är naturligtvis inget undantag, och i ljusets strålglans gnistrar deras gröna blad med ett glänsande sken, och väntar på att viga sin individuella del till mig vid den tid då jag är på jorden. Alla människor hoppas på att ljuset ska komma, men alla fruktar de dess ankomst, oroliga att deras egen fulhet inte längre kommer att kunna gömmas undan, för människan är helt naken, och saknar beklädnad. Så många människor har hamnat i panik på grund av att ljuset kommer, och befinner sig i ett chocktillstånd på grund av att ljuset har visat sig. Så många människor fylls med gränslös ånger när de ser ljuset, och avskyr sin egen orenhet, men är maktlösa att ändra på fullbordat faktum, och kan bara vänta på att jag ska fälla domen. Så många människor, som har förfinats av lidande i mörkret, drabbas plötsligt av ljusets djupa mening när de ser det, och kramar sedan ljuset tätt mot sitt bröst, livrädda att mista det igen. Så många människor fortsätter helt enkelt med sitt dagliga arbete, i stället för att få sina cirklar rubbade av ljusets plötsliga framträdande, på grund av att de har varit blinda under många år, och därför märker de inte att ljuset har kommit och gläds inte heller åt det. I människors hjärtan befinner jag mig varken högt upp eller långt ner. För människornas vidkommande är det likgiltigt om jag existerar eller inte, som om människans liv inte skulle bli mer ensamt om jag inte existerade, och om jag gjorde det, inte skulle öka i välbehag. Eftersom människorna inte uppskattar mig, är de glädjeämnen som jag bereder dem få. Men så snart som mänskligheten ger mig så mycket som ett uns vördnad, då kommer också jag att förändra den inställning jag har gentemot mänskligheten. Av den anledningen är det först när mänskligheten begriper denna lag som människorna kommer att vara så lyckosamma att de ägnar sig åt mig och kräver de ting som jag håller i min hand. Inte är väl människans kärlek till mig enbart knuten till hennes egna intressen? Inte är väl hennes tro på mig enbart knuten till de saker som jag ger? Kan det vara så att om hon inte ser mitt ljus, kan människan inte verkligen älska mig genom sin tro? Inte är väl människans styrka och vigör verkligen begränsade till dagens villkor? Kan det vara så att människan behöver mod för att älska mig?

I förlitan på min existens, underkastar sig skapelsens otaliga ting lydigt, på de platser där de bor, och de frossar inte, i min tuktans frånvaro, i lössläppt hämningslöshet. Därför blir bergen till gränser mellan nationerna på land, vattnen blir till hinder för att hålla isär människorna mellan landområdena, och luften blir till det som strömmar från människa till människa i tomrummen på jorden. Endast mänskligheten är oförmögen att verkligen följa min viljas krav; det är därför jag säger att människan, ensam i hela skapelsen, tillhör de olydigas kategori. Människan har aldrig verkligen underkastat sig mig, och av den anledningen har jag hela tiden hållit henne i sträng fostran. Om det i mänsklighetens mitt skulle inträffa att min härlighet sträcker sig över hela universum, då kommer jag helt säkert att ta hela min härlighet och uppenbara den för mänskligheten. Eftersom människan i sin befläckelse inte är lämpad att se min härlighet, har jag under tusentals år aldrig trätt fram i det öppna, utan har förblivit dold; av den anledningen har min härlighet aldrig uppenbarats för mänskligheten, och människan har alltid varit försjunken i syndens djupa avgrund. Jag har förlåtit mänsklighetens orättfärdighet, men människor vet inte hur de ska bevara sig själva, och istället öppna de sig hela tiden för synden, och låter synden skada dem. Är inte detta människans bristande självrespekt och kärlek till sig själv? Finns det någon, i mänsklighetens mitt, som verkligen kan älska? Hur många uns kan människans hängivenhet väga? Har inte förvanskade varor blandats in i hennes så kallade äkthet? Består inte hennes hängivenhet helt av ett hopkok? Vad jag kräver är människans odelade kärlek. Människan känner inte mig, och även om hon kan försöka lära känna mig, kommer hon inte att ge mig sitt sanna och uppriktiga hjärta. Jag kräver inte något av människan som hon inte är villig att ge. Om hon skänker mig sin hängivenhet, kommer jag att acceptera det utan någon artig invändning; men om hon inte litar på mig, och vägrar att ge upp ett uns av sig själv till mig kommer jag, snarare än bli mer irriterad av den anledningen, helt enkelt att göra mig av med henne på något annat sätt och ordna ett passande slutmål för henne. Åskan som rullar över himlen slår människan till marken; höga berg begraver henne när de störtar samman; vilddjuren slukar upp henne i sin hunger och världshaven svallar och sluter sig över hennes huvud. När mänskligheten inlåter sig i dödlig familjekonflikt kommer alla människor att söka sin egen undergång i de katastrofer som uppstår i mänsklighetens mitt.

Riket expanderar i mänsklighetens mitt, det bildas i mänsklighetens mitt, det står upp i mänsklighetens mitt; det finns ingen kraft som kan förstöra mitt rike. Av mitt folk som finns i riket i dag, vem av er är inte en människa bland människor? Vem av er omfattas inte av människans villkor? Hur kommer mänskligheten att reagera när min nya utgångspunkt tillkännages för massan? Du har sett mänsklighetens tillstånd med egna ögon; du hyser väl inte fortfarande hopp om att för evigt uthärda här i världen? Jag vandrar nu ute mitt ibland mitt folk; jag bor mitt ibland mitt folk. Idag är människor likt de som hyser en äkta kärlek till mig saliga; saliga är de som underkastar sig mig, de kommer helt säkert att bo i mitt rike; saliga är de som känner mig, de kommer helt säkert att utöva makt i mitt rike; saliga är de som söker efter mig, de kommer helt säkert att undkomma satans bojor och njuta välsignelsen i mig; saliga är de som kan försaka sig själva, de kommer helt säkert att träda in i min besittning, och ärva mitt rikes rikedom. De som far omkring för min skull ska jag minnas, de som lägger ut för min skull ska jag glatt omfamna, åt de som offrar till mig ska jag ge förnöjelser. De som finner nöje i mina ord ska jag välsigna; de kommer helt säkert att utgöra pelarna som håller upp taknocken i mitt rike, de kommer helt säkert att få överlägsen rikedom i mitt hus, och ingen kan jämföra sig med dem. Har ni någonsin accepterat de välsignelser som ni fick? Har ni någonsin sökt de löften som ni fick? Ni kommer helt säkert, vägledda av mitt ljus, bryta er ur mörkrets krafters strypgrepp. Ni kommer helt säkert inte, mitt i mörkret, att mista det ljus som vägleder er. Ni kommer helt säkert att bli hela skapelsens herrar. Ni kommer helt säkert att bli övervinnare inför Satan. Ni kommer helt säkert, när den stora röda drakens rike faller, att resa er upp i de otaliga folkmassorna för att vittna om min seger. Ni kommer helt säkert att vara beslutsamma och ihärdiga i sineernas land. Genom de lidanden ni uthärdar, kommer ni att ärva den välsignelse som kommer från mig, och ni kommer helt säkert att få hela universum att lysa upp av min härlighet.

19 mars 1992