Vi välkomnar alla sanningssökare att ta kontakt med oss.

Ordet framträder i köttet

Rena färger

Teman

Typsnitt

Typsnittsstorlek

Radavstånd

Sidbredd

0 resultat

Inga resultat hittades

Kapitel 17

Mina yttranden ljuder som åskan, kastar ljus åt alla håll och över hela jorden, och mitt bland åska och blixtar slås mänskligheten till marken. Ingen människa har någonsin kunnat stå orubblig mitt bland åska och blixtar; de flesta blir fullständigt skräckslagna när mitt ljus kommer och vet inte vad de ska ta sig till. När en svag ljusglimt börjar synas i öster väcks många människor genast ur sina illusioner, påverkade av detta svaga sken. Ändå har ingen någonsin insett att dagen har kommit då mitt ljus sänker sig ner över jorden. De flesta människor blir förstummade när ljuset plötsligt blir synligt, och en del följer nyfiket fascinerade ljusets rörelser och från vilket håll det närmar sig, medan andra står redo när de möter ljuset så att de kanske bättre ska kunna förstå dess källa. Hur det än ligger till, har någon någonsin upptäckt hur dyrbart dagens ljus är? Har någon någonsin vaknat upp till det unika med dagens ljus? De flesta människor blir bara förbryllade; de får ont i ögonen och ljuset kastar ner dem i gyttjan. Man kan säga att under detta oklara ljus är jorden höljd i förvirring, en outhärdligt sorglig syn som träffar en med överväldigande melankoli om man granskar den närmare. Av detta inser man att när ljuset är som starkast kommer jordens tillstånd att vara mindre kapabelt att låta människosläktet stå framför mig. Mänskligheten ligger i ljusets strålglans; ja, hela mänskligheten ligger i ljusets frälsning, men också i dess sårande: Finns det någon som inte befinner sig mitt i ljusets dödande slag? Finns det någon som kan undfly det brännande ljuset? Jag har vandrat över hela universum och strött min Andes frön med mina händer, så att hela mänskligheten på jorden ska bli berörd av mig i det här avseendet. Från himlens högsta höjd blickar jag ner på hela jorden och iakttar de groteska och underliga varelserna på jorden. Havsytan ser ut som om den drabbas av ett jordskalv: Sjöfåglar flyger hit och dit och söker efter fisk att sluka. Samtidigt förblir havets botten i okunskap och förhållandena på ytan är totalt oförmögna att väcka den till medvetande, för havets botten är lika stilla som den tredje himlen: Här existerar allt levande, stort som smått, tillsammans i harmoni utan att en enda gång inlåta sig i ”läppars och tungors konflikter”. Av alla myriader bisarra och egendomliga fenomen är det mänskligheten som har svårast att behaga mig. Det beror på att den ställning jag gett människan är alltför hög, och därmed är också hennes ambition för hög, och i hennes ögon finns det alltid ett mått av ”olydnad”. Det har funnits mycket i min fostran och min dom av människan som är noggrant och mycket som är välvilligt, men vad gäller de här tingen har människorna inte minsta aning. Jag har aldrig behandlat någon människa hårt; jag har bara utdelat lämpliga tillrättavisningar när mänskligheten varit olydig, och bara erbjudit lämplig hjälp när den varit svag. Men när mänskligheten håller sig borta från mig och dessutom använder Satans bedrägliga knep för att göra uppror mot mig kommer jag genast att utrota människosläktet och lämna dem utan någon mer möjlighet att stoltsera framför mig med sina färdigheter, så att de inte längre kan svassa uppblåsta omkring på jordens yta och mobba andra.

Jag brukar min myndighet på jorden och utvecklar mitt verk i dess helhet. Allt som finns i mitt verk återspeglas på jordens yta; människosläktet på jorden har aldrig kunnat begripa mina rörelser i himlen eller fullständigt begrunda min Andes kretslopp och banor. De flesta människor börjar bara begripa de minsta detaljerna som ligger utanför anden, oförmögna att förstå andens faktiska tillstånd. De krav jag ställer på mänskligheten kommer varken från mitt vaga jag som finns i himlen eller från mitt obestämbara jag på jorden; jag ställer passande krav utifrån människans mognad på jorden. Jag har aldrig försatt någon i svårigheter eller bett någon att ”pressa fram sitt blod” för mitt nöjes skull – skulle mina krav kunna vara begränsade enbart till sådana villkor? Vilken av alla myriader varelser på jorden är det som inte underkastar sig min muns ords sinnelag? Vilken av dessa varelser som kommer inför mig förbränns inte till aska av mina ord och min brännande eld? Vilken av dessa varelser vågar ”spatsera omkring” framför mig i stolt triumf? Vilken av dessa varelser bugar sig inte inför mig? Är jag den Gud som bara tvingar skapelsen till tystnad? Av skapelsens myriader väljer jag dem som tillfredsställer min avsikt; av människosläktets myriader människor väljer jag dem som bryr sig om mitt hjärta. Jag väljer de bästa av alla stjärnorna och fogar därmed ett svagt ljussken till mitt rike. Jag beger mig ut på vandring på jorden, sprider min väldoft överallt och lämnar kvar min skepnad på varje plats. Överallt ekar ljudet av min röst. Överallt dröjer sig folk kvar vid gårdagens vackra scener, för hela mänskligheten minns den tid som var …

Hela människosläktet längtar efter att se mitt ansikte, men när jag personligen stiger ner på jorden är allesamman avogt inställda till min ankomst, och de förvisar ljusets ankomst som om jag vore människans fiende i himlen. Människan hälsar mig med en defensiv blick och är ständigt på sin vakt, livrädd att jag ska hysa andra planer för henne. Eftersom människorna ser på mig som en främmande vän har de känslan av att jag har för avsikt att döda dem urskillningslöst. I människans ögon är jag en livsfarlig motståndare. Fastän människan har fått smaka min värme mitt under katastroferna är hon omedveten om min kärlek och fortfarande fast besluten att hålla mig borta och trotsa mig. I stället för att utnyttja hennes tillstånd för att ingripa emot henne, omsluter jag henne i en varm omfamning, fyller hennes mun med sötma och hennes mage med nödvändig föda. Men när mitt vredesfyllda raseri får bergen och floderna att skälva kommer jag, på grund av människans feghet, inte längre att skänka henne dessa olika sorters stöd. I det här ögonblicket kommer jag att bli rasande och vägra allt levande en möjlighet att omvända sig. Jag kommer att överge alla mina förhoppningar om människan och utmäta det straff hon så rikligt förtjänar. Nu ljungar blixtarna och åskan dånar som när havets vågor rasar vredgade, som när tiotusen berg störtar samman. Människan slås till marken av åskan och blixtarna för sin upproriskhet, andra varelser sopas bort av tryckvågorna från åskan och blixtarna, hela universum sjunker plötsligt ner i kaos och skapelsen kan inte återhämta den ursprungliga livsandan. De myriader skarorna av människor kan inte undfly åskans rytande; omgivna av blixtar störtar de i horder ner i den strida strömmen för att svepas bort av störtfloderna som forsar ner från bergen. Plötsligt löper ”människans” värld samman på platsen för människans ”slutmål”. Kroppar driver omkring på havets yta. Hela mänskligheten beger sig långt bort från mig på grund av min vrede, för människan har syndat mot min Andes innersta väsen och hennes uppror har kränkt mig. Men på de platser som är tomma på vatten njuter andra människor skrattande och sjungande av de löften jag har förunnat dem.

När alla människor är tysta sänder jag ut en stråle av ljus framför deras ögon. Det gör dem klartänkta och klarsynta, och de vill inte längre hålla tyst; på så sätt framkallas omedelbart andliga känslor i deras hjärtan. När det händer uppstår hela mänskligheten. Alla människor kastar undan sina outtalade klagomål och kommer inför mig; de har vunnit en ny möjlighet att överleva genom de ord jag förkunnar. Det här beror på att alla människor önskar leva på jordens yta. Men vem av dem har någonsin haft för avsikt att leva för min skull? Vem av dem har någonsin blottat storslagna ting inom sig själv och erbjudit mig dem till mitt behag? Vem av dem har någonsin känt min lockande doft? Alla människor är grova och oslipade varelser: På ytan verkar de bländande, men deras inre väsen älskar mig inte uppriktigt, för i människohjärtats djup har det aldrig funnits någonting av mig. Människan saknar alltför mycket: Att jämföra henne med mig tycks blotta en klyfta lika vid som den mellan himmel och jord. Trots det slår jag inte mot människans svaga och sårbara punkter, och inte heller hånar jag henne för hennes ofullkomligheter. Mina händer har varit verksamma på jorden i tusentals år och hela tiden har mina ögon vakat över hela mänskligheten. Ändå har jag aldrig i förbigående tagit upp ett enda människoliv för att leka med det som om det vore en leksak. Jag iakttar den möda människan har lagt ner och jag förstår det pris hon har betalat. När hon står inför mig vill jag inte överrumpla henne för att kunna tukta henne, jag vill inte heller skänka henne oönskade ting. I stället har jag hela tiden bara sörjt för människan och gett till henne. Så allt människan åtnjuter är min nåd, det är hela den lön som kommer ur min hand. Eftersom jag är på jorden har människan aldrig behövt plågas av hunger. Tvärtom låter jag människan få de ting i mina händer som hon kan njuta av, och jag låter människosläktet leva i mina välsignelser. Lever inte hela människosläktet under min tuktan? På samma sätt som det finns rikedom i bergens djup och ett överflöd av ting att njuta av i vattnen, har inte de människor som lever i mina ord i dag så mycket mer föda att uppskatta och smaka? Jag är på jorden och människosläktet åtnjuter mina välsignelser på jorden. När mitt verk är slutfört och jag lämnar jorden bakom mig, kommer jag inte längre att ha överseende med människosläktet på grund av dess svagheter.

16 mars 1992

Föregående:Kapitel 16

Nästa:Kapitel 19

Relaterat innehåll

  • Gud själv, den unike III

    Guds auktoritet (II) Idag ska vi fortsätta vår gemenskap kring temat ”Gud själv, den unike”. Vi har redan samlats två gånger kring den frågan, första …

  • Diskussion om kyrkolivet och verkliga livet

    Människor känner att de bara kan förvandlas inom sitt kyrkoliv, och om de inte lever inom kyrkan, är förvandling inte möjligt, att de är oförmögna att…

  • Allt uppnås genom Guds ord

    Gud säger sina ord och utför sitt verk utifrån olika tidsåldrar, och han säger olika ord under olika tidsåldrar. Gud följer inte regler, eller upprepa…

  • Inkarnationens hemlighet (1)

    I nådens tidsålder banade Johannes väg för Jesus. Johannes kunde inte utföra Guds verk utan gjorde bara människans plikt. Även om Johannes var Herrens…