Vi välkomnar alla sanningssökare att ta kontakt med oss.

Ordet framträder i köttet

Rena färger

Teman

Typsnitt

Typsnittsstorlek

Radavstånd

Sidbredd

0 resultat

Inga resultat hittades

Kapitel 20

Mitt hushålls rikedomar är omätliga och ofattbara, men ändå har människan aldrig kommit till mig för att njuta av dem. Hon kan inte njuta av dem på egen hand eller skydda sig själv av egen kraft; i stället har hon alltid förlitat sig på andra. Ingen av alla dem jag betraktar har någonsin sökt mig avsiktligt och direkt. Allesamman kommer inför mig på uppmaning av andra, de följer majoriteten och de vill varken betala priset eller ägna tid åt att berika sina liv. Alltså har ingen människa någonsin levt i verkligheten, och alla människor lever liv som saknar mening. På grund av mänsklighetens gamla seder och bruk är alla människors kroppar genomsyrade av lukten av jord. Till följd av det har människan blivit känslolös, okänslig för världens ödslighet, och sysselsätter sig i stället med att förlusta sig på denna frusna jord. Det finns inte den minsta värme i människans liv och det saknar varje spår av mänsklighet eller ljus – men likväl har hon alltid varit njutningslysten och väntar ett helt liv som förlorat allt värde och jäktar omkring utan att åstadkomma något. På ett ögonblick närmar sig dödens dag, och människan dör en bitter död. Hon har aldrig åstadkommit något eller vunnit något i den här världen – hon bara kommer hit i hast och ger sig av i hast. Ingen av dessa har i mina ögon någonsin tagit med sig något hit eller härifrån och därför tycker människan att världen är orättvis. Men ändå är ingen villig att skynda sig härifrån. De bara väntar på den dag då mitt löfte från himlen plötsligt ska infinna sig bland människorna och låta dem — vid en tid då de har gått vilse — än en gång få skåda det eviga livets väg. Därför fixerar sig människan vid varenda en av mina gärningar och aktiviteter för att se om jag verkligen har hållit mitt löfte till henne. När hon befinner sig i nöd, har extrema smärtor eller drabbas av prövningar och är på väg att falla, förbannar hon den dag hon föddes så att hon snabbare ska kunna fly bort från sina problem och komma till en annan, idealisk plats. Men när prövningarna är förbi fylls människan av glädje. Hon firar den dag hon föddes till jorden och ber att jag ska välsigna den dag hon föddes; då nämner människan inte längre sina tidigare eder, skräckslagen för att döden ska drabba henne en andra gång. När mina händer lyfter upp världen dansar människor av glädje, de är inte längre sorgsna och alla förlitar sig på mig. När jag täcker mitt ansikte med mina händer och pressar ner människor under marken, tappar de omedelbart andan och det är knappt att de överlever. Alla ropar till mig, livrädda att jag ska förgöra dem, för allesamman vill skåda den dag då jag blir förhärligad. Människan betraktar min dag som sin tillvaros kapital, och det är enbart tack vare att folk längtar efter den dag då min härlighet kommer som mänskligheten har överlevt till idag. Den välsignelse som min mun har påbjudit är att dessa som föds i den yttersta tiden är lyckosamma nog att få skåda all min härlighet.

Genom tiderna har många lämnat denna värld motvilligt och besvikna, och många har kommit till den med hopp och förtröstan. Jag har ordnat så att många har kommit, och jag har skickat bort många. Otaliga människor har passerat genom mina händer. Många andar har kastats ner i Hades, många har levt i köttet, och många har dött och återfötts på jorden. Men ingen av dem någonsin fått möjligheten att åtnjuta rikets välsignelser idag. Jag har gett människan så mycket och ändå har hon vunnit väldigt lite, för Satans krafters angrepp har gjort henne oförmögen att njuta av alla mina rikedomar. Hon har bara haft turen att se på men aldrig kunnat njuta till fullo. Människan har aldrig upptäckt skattkammaren i sin kropp så att hon kunnat ta emot himlens rikedomar, och därför har hon förlorat de välsignelser jag skänkt henne. Är inte människans ande just det verktyg som ansluter henne till min ande? Varför har människan aldrig låtit sin ande ta kontakt med mig? Varför närmar hon sig mig i köttet men är oförmögen att göra det i anden? Är mitt sanna ansikte köttsligt? Varför känner inte människan mitt väsen? Har det verkligen aldrig funnits något spår av mig i människans ande? Har jag försvunnit helt från människans ande? Hur ska människan kunna fatta mina avsikter om hon inte träder in i den andliga världen? Många gånger har jag ropat till människan med min ande, men människan beter sig som om hon blivit knivhuggen av mig. Hon betraktar mig på avstånd, livrädd för att jag ska leda in henne i en annan värld. Många gånger har jag hänvänt mig till människans ande, men hon förblir fullkomligt omedveten, skräckslagen att jag ska komma in i hennes hem och passa på att ta ifrån henne allt hon äger. Så hon stänger mig ute, och allt jag möts av är en kall, tillbommad dörr. Många gånger har människan fallit och jag har räddat henne, men när hon vaknat lämnar hon mig omedelbart och ger mig en vaksam blick, oberörd av min kärlek; aldrig har jag värmt människans hjärta. Människan är ett känslolöst, kallblodigt djur. Trots att hon värms av min omfamning har hon aldrig blivit djupt berörd av den. Människan är som en bergsvilde. Aldrig har hon uppskattat hur dyr jag håller mänskligheten. Hon är ovillig att komma till mig och föredrar att hålla till i bergen, där hon är utsatt för hotet från vilda djur – men ändå är hon ovillig att ta sin tillflykt till mig. Jag tvingar ingen människa – jag gör bara mitt verk. Den dag ska komma då människan simmar till min sida från det väldiga havets mitt, så att hon ska kunna njuta alla jordens rikedomar och inte längre riskera att slukas av havet.

Allteftersom mina ord går i fullbordan tar riket successivt form på jorden och människan återförs successivt till sitt normala tillstånd, och därmed upprättas på jordenriket i mitt hjärta. I riket återfår allt Guds folk den normala människans liv. Borta är den kalla vintern, ersatt av en värld av vårliga städer där det är vår hela året om. Folk möter inte längre människans dystra och eländiga värld och lider inte längre av den kalla kylan i människans värld. Folk slåss inte med varandra, länder börjar inte kriga med varandra, det sker inte längre några massmord och inget blod spills längre i massakrer; hela jorden är fylld av glädje och överallt har människor varma känslor för varandra. Jag rör mig över hela världen, jag njuter från min höga tron, jag lever bland stjärnorna. Och änglarna framför nya sånger och nya danser för mig. Deras egen bräcklighet får inte längre tårarna att rinna nedför deras ansikten. Jag hör inte längre ljudet av änglar som gråter inför mig, och ingen klagar längre hos mig över umbäranden. Idag lever ni alla inför mig: i morgon kommer ni alla att vara i mitt rike. Kan jag skänka människan en större välsignelse? Tack vare det pris ni betalar idag kommer ni att ärva framtidens välsignelser och leva omgivna av min härlighet. Vill ni fortfarande inte ha kontakt med min andes väsen? Vill ni fortfarande ta död på er själva? Folk är villiga att sträva efter de löften som de kan se trots att de är kortlivade, men ingen är villig att acceptera löftena om morgondagen trots att de varar i evighet. Det som är synligt för människan är det som jag kommer att utplåna, och det som är ogripbart för henne är det som jag ska åstadkomma. Detta är skillnaden mellan Gud och människa.

Människan har beräknat när min dag ska komma, men ingen har någonsin känt till det exakta datumet, och därför kan människan bara leva mitt i en dvala. Människans längtan genljuder över de gränslösa skyarna för att sedan försvinna, och därför har hon gång på gång förlorat hoppet i sådan grad att hon sjunkit till de omständigheter hon lever i idag. Målet med mina yttranden är inte att få människan att sträva efter datum och inte heller att driva henne till att förgöra sig själv i förtvivlan. Jag vill få människan att acceptera mitt löfte, och jag önskar att människor i hela världen ska ha en andel av mitt löfte. Vad jag vill ha är levande varelser som är fulla av liv, inte kadaver som har dränkts i död. Eftersom jag vilar vid rikets bord kommer jag att befalla alla människor på jorden att ta emot min granskning. Jag tillåter inte närvaron av någonting orent inför mig. Jag tål inte att någon människa stör mitt verk; alla som stör mitt verk kastas i fängelsehålor, och när de har släppts fria drabbas de fortfarande av katastrofer och plågas av jordens brännande lågor. Jag kommer att avsky den som debatterar mitt verk med mitt kött när jag är i min köttsliga inkarnation. Jag har många gånger påmint alla människor om att jag saknar anhöriga på jorden, och den som betraktar mig som en jämlike och drar mig till sig för att kunna prata med mig om gångna tider kommer att förgöras. Detta är vad jag befaller. När det gäller de här sakerna har jag inte det minsta överseende med människan. Alla som stör mitt verk och erbjuder mig råd tuktas av mig och får aldrig min förlåtelse. Om jag inte talar rent ut kommer människan aldrig att ta sitt förnuft till fånga utan kommer ovetande att falla i min tuktan – för människan känner mig inte i mitt kött.

20 mars 1992

Föregående:Kapitel 19

Nästa:Kapitel 21

Relaterat innehåll

  • Bilaga: Att skåda Guds framträdande i hans dom och tuktan

    I likhet med hundratals miljoner andra efterföljare till Herren Jesus Kristus håller vi fast vid lagarna och buden i Bibeln, åtnjuter den rikliga nåde…

  • Kapitel 12

    När blixten ljungar från Östern – vilket också är exakt det ögonblick då jag börjar tala – i det ögonblick då blixten ljungar lyses hela himlavalvet u…

  • Vägen … (5)

    Det brukade vara så att ingen kände till den Helige Ande, och de var särskilt okunniga när det gällde vad den Helige Andes väg är. Det är därför f…

  • Visionen av Guds verk (3)

    Första gången Gud blev människa var genom den helige Andes avlelse, och det hängde samman med det verk han avsåg att utföra. Nådens tidsålder inleddes…