Kapitel 10

Rikets tidsålder är, när allt kommer omkring, annorlunda än gångna tider. Det har inte att göra med hur mänskligheten handlar; snarare är det så, att jag har stigit ner på jorden för att personligen utföra mitt verk, som är något som människor varken kan tänka ut eller genomföra. I så många år, ända sedan världens skapelse, har det bara handlat om att bygga kyrkan, men man hör aldrig talas om att bygga riket. Fastän jag talar om detta med min egen mun – är det någon som känner till vad det verkligen innebär? En gång steg jag ner till människornas värld och upplevde och iakttog deras lidande, men jag gjorde det utan att uppfylla syftet med min inkarnation. När väl byggandet av riket kom igång började mitt inkarnerade kött formellt att utföra min verksamhet; det vill säga rikets konung tillägnade sig formellt sin oinskränkta makt. Av detta framgår det klart att rikets nedstigande i människornas värld är långt ifrån bara en bokstavlig manifestation – det är en faktisk, verklig händelse; detta är en sida av innebörden i ”praktiserandet av verkligheten.” Människorna har aldrig sett en enda av mina handlingar eller någonsin hört ett enda av mina yttranden. Och även om de hade sett mina handlingar, vad skulle de ha upptäckt? Och om de hade hört mig tala, vad skulle de ha förstått? Alla människor i hela världen existerar i min barmhärtighet och kärlek, men på så sätt ligger hela mänskligheten under min dom och är på samma sätt föremål för mina prövningar. Jag har varit barmhärtig och kärleksfull mot människor, även när alla hade fördärvats till en viss grad; jag har utmätt tuktan till dem, även när alla underkastat sig inför min tron. Men finns det någon människa som inte är mitt uppe i det lidande och den förädling som jag har sänt? Så många människor famlar genom mörkret efter ljuset och så många kämpar bittert under sina prövningar. Job hade tro, men sökte han inte en utväg för sig själv? Även om mitt folk kan stå fast inför prövningar, finns det någon som, utan att säga det högt, djupt i sitt inre också har tro? Är det inte snarare så, att människor ger uttryck för sin tro men ändå hyser tvivel i sina hjärtan? Det finns inga människor som har stått fasta när de prövats eller som uppriktigt underkastar sig när de sätts på prov. Om jag inte täckte mitt ansikte för att undvika att titta på denna värld, skulle hela mänskligheten falla över ända under min brännande blick, för jag begär ingenting av människorna.

När fanfaren för riket ljuder – vilket också är när de sju åskorna mullrar – skakar detta ljud om himmel och jord, skakar om himlavalvet och sätter varje människas innersta strängar i dallring. Hymnen till riket ljuder högtidligt i den stora röda drakens land och visar att jag har tillintetgjort den nationen och upprättat mitt rike. Ännu viktigare är att mitt rike har upprättats på jorden. I detta ögonblick börjar jag sända ut mina änglar till varenda en av världens nationer så att de kan leda mina söner, mitt folk; detta sker också för att uppylla kraven i nästa steg av mitt verk. Själv beger jag mig emellertid till den plats där den stora röda draken ligger hopringlad och tar upp kampen med den. När väl hela mänskligheten lär känna mig i köttet och kan se mina gärningar i köttet kommer den stora röda drakens håla att förvandlas till aska och försvinna utan minsta spår. Eftersom ni, i egenskap av mitt rikes folk, hatar den stora röda draken som pesten, måste ni handla så att ni behagar mitt hjärta och därmed bringar skam över draken. Känner ni genuint att den stora röda draken är förhatlig? Känner ni verkligen att den är fiende till rikets konung? Har ni verkligen tro, så att ni kan bära underbart vittnesbörd om mig? Är ni faktiskt säkra på att ni kan besegra den stora röda draken? Detta är vad jag begär av er; allt jag behöver är att ni ska kunna nå detta steg. Kommer ni att kunna göra detta? Har ni tro, så att ni kan åstadkomma detta? Exakt vad är människor kapabla att göra? Är det inte snarare så, att jag gör det själv? Varför säger jag att jag personligen stiger ner på den plats där slaget står? Vad jag vill ha är er tro, inte era gärningar. Alla människor är oförmögna att ta emot mina ord på ett rättframt sätt utan sneglar bara på dem. Har detta hjälpt er att nå era mål? Har ni lärt känna mig på detta sätt? Uppriktigt sagt, det finns inte en enda människa på jorden som kan se mig rakt i ansiktet, och inte en enda kan ta emot den rena och oförvanskade innebörden i mina ord. Därför har jag startat ett förut aldrig skådat projekt på jorden för att nå mina mål och skapa den sanna bilden av mig i människors hjärtan. På det här sättet kommer jag att avsluta den epok där föreställningar utövar makt över människorna.

I dag stiger jag inte bara ner till den stora drakens nation, utan jag vänder mig också om för att möta hela universum och får hela universum att skaka. Finns det en enda plats någonstans som inte är föremål för min dom? Finns det en enda plats som inte träffas av olyckor som jag låter regna ner över den? Vart jag än begett mig har jag spridit ut alla slags ”frön till katastrofer”. Detta är ett av de sätt jag arbetar på, och det är utan tvivel en frälsningshandling för mänskligheten och vad jag ger dem är ändå en slags kärlek. Jag vill låta ännu fler människor lära känna mig och kunna se mig och på detta sätt komma att vörda en Gud som de inte har kunnat se under så många år, men som just nu är verklig. Av vilken anledning skapade jag världen? Varför tillintetgjorde jag inte människorna fullständigt när de hade blivit fördärvade? Av vilken anledning lever hela den mänskliga rasen mitt uppe i katastrofer? Vad var mitt syfte med att ikläda mig köttet? När jag utför mitt verk lär sig mänskligheten inte bara hur det bittra smakar utan även det söta. Vem av alla människor i världen lever inte i min nåd? Om jag inte hade försett människorna med materiella välsignelser, vem i hela världen skulle då kunna åtnjuta välstånd? Kan det vara så, att det är en välsignelse att låta er inta platsen som mitt folk? Om ni inte var mitt folk, utan tjänstgörare, skulle ni då inte leva i mina välsignelser? Inte en enda av er är kapabel att fatta vidden av mina ord. Långt från att uppskatta de benämningar som jag har gett människorna hyser många av dem harm i sina hjärtan på grund av titeln ”tjänstgörare”, samtidigt som så många odlar kärlek till mig i sina hjärtan på grund av benämningen ”mitt folk”. Ingen ska försöka lura mig; mina ögon ser allt! Vem av er tar villigt emot, vem av ger fullständig lydnad? Skulle ni verkligen kunna underkasta er till slutet om inte saluten till riket ljöd? Vad människor är kapabla att göra och tänka och hur långt de kan gå – allt detta har jag förutbestämt för länge sedan.

Den stora majoriteten av människorna accepterar att brännas av mig i ljuset av mitt anlete. Inspirerade av min uppmuntran sätter den stora majoriteten av människorna igång att kämpa sig fram i sitt sökande. När Satans styrkor attackerar mitt folk är jag där för att driva tillbaka dem; när Satan planer ställer till det i deras liv, jagar jag honom på flykten så att han försvinner för att aldrig komma tillbaka. På jorden stryker alla slags onda andar ständigt omkring på jakt efter en plats där de kan vila, och de söker oupphörligt efter mänskliga lik som de kan förtära. Hör, mitt folk! Ni måste stanna i min vård och mitt beskydd. Var aldrig otyglade! Uppför er aldrig vårdslöst! Du måste erbjuda din lojalitet i mitt hus, för det är bara med lojalitet du kan gå till motangrepp mot djävulens knep. Du får under inga omständigheter bete dig som du gjorde förr, handla på ett sätt framför mig och på ett annat sätt bakom min rygg; om du gör på det viset är du redan bortom all räddning. Har jag inte yttrat mer än tillräckligt många ord av det slaget? Det är just för att mänsklighetens gamla natur är oförbätterlig som jag har varit tvungen att påminna människorna gång på gång. Bli inte uttråkade! Allt som jag säger syftar till att säkerställa ert öde! En stinkande och smutsig plats är exakt vad Satan behöver; ju mer hopplöst oförbätterliga ni är och ju mer lastbara ni är och ovilliga att låta er tyglas, desto mer kommer dessa orena andar att utnyttja varje tillfälle att nästla sig in hos er. Om ni har kommit till denna punkt, då är er lojalitet inget annat än tomt prat utan någon som helst verklighetsförankring, och de orena andarna kommer att sluka er beslutsamhet och förvandla den till olydnad och sataniska ränker i syfte att avbryta mitt verk. Därefter kan du när som helst förgöras av mig. Ingen förstår allvaret i denna situation; alla människor slår helt enkelt dövörat till mot det de hör och är inte det minsta försiktiga. Jag minns inte vad som gjordes i det förgångna; väntar du verkligen fortfarande på att jag ska visa överseende mot dig och ”glömma” en gång till? Fastän människor har motarbetat mig, ska jag inte lägga dem det till last, för de är för omogna och därför har jag inte ställt alltför höga krav på dem. Allt jag begär är att de inte är lastbara och att de låter sig tyglas. Det är väl ändå inte för mycket begärt att ni ska klara av detta enda villkor? De flesta människor väntar på att jag ska uppenbara ännu fler hemligheter som de ska kunna låta sina ögon njuta av. Men även om du kom att förstå alla himlens hemligheter, vad exakt skulle du kunna göra med den kunskapen? Skulle den öka din kärlek till mig? Skulle den väcka din kärlek till mig? Jag underskattar inte människorna och inte heller dömer jag dem lättvindigt. Om inte det här var människornas faktiska omständigheter skulle jag aldrig kröna dem med sådana etiketter så lättvindigt. Tänk tillbaka på det som varit: Hur många gånger har jag förtalat er? Hur många gånger har jag underskattat er? Hur många gånger har jag betraktat er utan hänsyn till era faktiska omständigheter? Hur många gånger har mina yttranden misslyckats med att vinna över er helhjärtat? Hur många gånger har jag talat utan att slå an en djupt klangfull sträng i ert inre? Vem av er har läst mina ord utan att frukta och darra, livrädd att jag ska kasta ner er i den bottenlösa avgrunden? Vem utstår inte prövningar från mina ord? Mina yttranden bär på myndighet, men syftet är inte att fälla en lättvindig dom över människor; medveten om deras faktiska omständigheter visar jag dem i stället den innebörd som finns i mina ord. Är det någon som faktiskt kan känna igen min allsmäktiga kraft i mina ord? Finns det någon som kan ta emot det renaste guld som mina ord är gjorda av? Hur många ord har jag egentligen talat? Har någon någonsin satt värde på dem?

3 mars 1992

Föregående: Kapitel 9

Nästa: Rikets hymn

Om du har några svårigheter eller frågor som rör din tro, kontakta oss när du vill.

Inställningar

  • Text
  • Teman

Rena bakgrundsfärger

Teman

Stil

Stilstorlek

Radavstånd

Radavstånd

Sidbredd

Innehåll

Sök

  • Sök i denna text
  • Sök i denna bok

Kontakta oss via Messenger