Vi välkomnar alla sanningssökare att ta kontakt med oss.

Ordet framträder i köttet

Rena färger

Teman

Typsnitt

Typsnittsstorlek

Radavstånd

Sidbredd

0 resultat

Inga resultat hittades

Kapitel 21

Människan faller mitt i mitt ljus och står stadigt tack vare min frälsning. När jag skänker frälsning till hela universum försöker hon hitta sätt att träda in i strömmen av mitt återställande, men det är ändå många som sköljs bort spårlöst i denna återställandets störtflod; Många dränks och slukas av de forsande vattnen, men det finns också många som står orubbliga mitt i störtfloden, som aldrig har förlorat orienteringen och som följaktligen har följt störtfloden till idag. Jag går framåt i takt med människan men trots det har hon aldrig känt mig; hon känner bara de yttre dräkter jag bär och vet inget om de rikedomar som döljs inom mig. Även om jag sörjer för människan och ger till henne varje dag är hon oförmögen att verkligen acceptera, oförmögen att ta emot alla de rikedomar hon får av mig. Inget av människans fördärv undgår min uppmärksamhet; för mig är hennes inre värld lika klar som månljuset på vattnet. Jag varken leker med henne eller låtsas vara intresserad av henne; det är bara det att människan är ur stånd att ta ansvar för sig själv och därför har hela mänskligheten alltid varit depraverad och kan fortfarande inte frigöra sig från detta moraliska förfall. Stackars beklagansvärda mänsklighet! Hur kommer det sig att människan älskar mig men inte kan följa min andes intentioner? Har jag verkligen inte uppenbarat mig för mänskligheten? Har mänskligheten verkligen aldrig sett mitt ansikte? Är det möjligt att jag har visat för lite barmhärtighet mot människosläktet? Åh, alla mänsklighetens upprorsmän! De måste förgöras under mina fötter, de måste försvinna under min tuktan, och den dag då mitt stora företag är fullbordat måste de kastas ut ur mänskligheten så att hela mänskligheten känner igen deras fula ansikten. Att människan sällan ser mitt ansikte eller hör min röst beror på att hela världen är alltför dunkel och dess larm alltför starkt, och så är människan alltför lat för att söka efter mitt ansikte och försöka förstå mitt hjärta. Är inte det här orsaken till människans fördärv? Är inte det här skälet till att människan är i nöd? Jag har alltid sörjt för hela mänskligheten; vem skulle ha överlevt till idag om jag inte gjort det, om jag inte varit barmhärtig? Rikedomarna i mig saknar motstycke, men jag håller också all olycka i mina händer — och vem är kapabel att undfly olyckor när han så önskar? Gör människans böner det möjligt för henne? Eller tårarna i hennes hjärta? Människan har aldrig verkligen bett till mig, och därför har heller ingen i hela mänskligheten någonsin levt hela sitt liv i sanningens ljus. Folk lever bara i nyckfulla glimtar av ljuset. Det är detta som har lett till mänsklighetens nöd idag.

Alla är ivriga att sätta i gång, villiga att göra sitt yttersta för mig i syfte att få någonting av mig, och helt i linje med människans psykologi ger jag henne följaktligen löften för att väcka sann kärlek i henne. Är det verkligen människans sanna kärlek som ger henne styrka? Är det människans trohet mot mig som har rört min ande i himlen? Himlen har aldrig påverkats det minsta av människans handlingar, och om jag skulle behandla människan med utgångspunkt från allt hon gör så skulle hela mänskligheten leva under min tuktan. Jag har sett många människor med tårar strömmande nedför kinderna, och jag har sett många människor ge sitt hjärta i utbyte mot mina rikedomar. Trots denna “fromhet” har jag aldrig villigt gett mitt allt till människan som resultat av hennes plötsliga böner, för människan har aldrig varit glad och villig att hänge sig åt mig. Jag har plockat av alla människor deras masker och kastat dessa masker i eldsjön, och resultat har blivit att människans förmodade lojalitet och vädjanden aldrig stått fast inför mig. Människan är som ett moln i skyn: När vinden tjuter fruktar hon dess väldiga styrka och skyndar sig att följa med den, livrädd att hon ska slås ner för sin olydnad. Är inte detta människans fula ansikte? Är inte detta människans så kallade lydnad? Är inte detta människans “sanna känsla” och falska samförstånd? Många människor vägrar att låta sig övertygas av alla yttranden från min mun, andra accepterar inte min utvärdering och därför förråder deras ord och handlingar deras upproriska avsikter. Strider det jag säger mot människans gamla natur? Har jag inte gett människan en passande definition enligt “naturens lagar”? Människan lyder mig inte på allvar; om hon sökte uppriktigt efter mig skulle jag inte behöva säga så mycket. Människan är värdelöst skräp och jag är tvungen att använda min tuktan för att tvinga henne framåt; hur skulle hennes hjärta kunna påverkas — trots att de löften jag ger henne är nog för att glädja henne — om jag inte gjorde det? Människan har levt i smärtsam kamp under så många år; man skulle kunna säga att hon alltid har levt i förtvivlan. Följden har blivit att hon är missmodig och fysiskt och psykiskt utmattad, och därför tar hon inte lycklig emot de rikedomar jag ger henne. Än idag är ingen kapabel att ta emot allt det ljuva från min ande. Folk kan bara förbli fattiga och invänta den yttersta dagen.

Många människor vill älska mig uppriktigt, men eftersom deras hjärta inte är deras eget har de ingen kontroll över sig själva; många människor älskar mig uppriktigt under de prövningar jag ger dem, men de är oförmögna att begripa att jag verkligen existerar, och de älskar mig bara i tomhet och inte på grund av min faktiska existens. Många människor bryr sig inte om sitt hjärta efter att ha lagt det framför mig, och därför rycker Satan bort deras hjärta närhelst han får en chans och sedan lämnar de mig. Många människor älskar mig uppriktigt när jag skänker dem mina ord, men de bevarar inte mina ord i sin ande utan i stället använder de dem nonchalant som allmän egendom och kastar tillbaka dem varifrån de kom närhelst de känner för det. Människan söker efter mig mitt i smärtan och hon vänder sig till mig under prövningar. Under tider av frid gläds hon åt mig, när hon är hotad förnekar hon mig, när hon är upptagen glömmer hon mig och när hon är sysslolös ägnar hon sig oengagerat åt mig — men ingen har någonsin älskat mig hela sitt liv. Jag vill att människan ska vara uppriktig mot mig: Jag begär inte att hon ska ge mig någonting, utan bara att alla människor ska ta mig på allvar, att de inte ska vilseleda mig utan i stället låta mig föra tillbaka människans ärlighet. Min upplysning, mitt ljus och kostnaden för mina ansträngningar genomsyrar alla människor, men även det sanna faktum av människans varje handling genomsyrar alla människor, och det gör även deras svekfullhet mot mig. Det är som om ingredienserna till människans svek har funnits hos henne sedan hon låg i livmodern, som om hon kunnat konsten att bluffa och bedra sedan födseln. Vad mer är – hon har aldrig avslöjat sig; ingen har någonsin genomskådat källan till dessa svekfulla färdigheter. Följden har blivit att människan lever i bedrägeri utan att inse det, och det är som om hon förlåter sig själv, som om det är Guds arrangemang snarare än hennes avsiktliga svek mot mig. Är inte detta själva källan till människans svek mot mig? Är inte detta hennes listiga plan? Jag har aldrig blivit duperad av människans inställsamhet och knep, för jag kom underfund med hennes väsen för länge sedan. Vem vet hur mycket orenhet det finns i hennes blod och hur mycket av Satans gift det finns i hennes märg? Människan blir mer och mer van vid det för varje dag som går, så hon är okänslig för Satans plåga och har följaktligen inte något intresse av att ta reda på “en hälsosam tillvaros konst”.

När människan är långt från mig och när hon testar mig gömmer jag mig för henne bland molnen. Följden blir att hon inte hittar ett spår av mig utan bara lever bara som de onda vill och gör allt de begär. När människan är nära mig framträder jag för henne och gömmer inte mitt ansikte för henne, och då ser människan mitt vänliga anlete. Plötsligt kommer hon till besinning och fastän hon inte inser det föds kärleken till mig i henne. Plötsligt känner hon en enastående ljuvhet i sitt hjärta och undrar hur hon kunnat vara okunnig om min existens i världsalltet. Så har människan en större känsla av hur underbar och dessutom hur dyrbar jag är. Resultatet blir att hon aldrig mer vill lämna mig, hon ser mig som sin överlevnads ljus och kramar mig hårt, livrädd för att jag ska överge henne. Jag blir inte rörd av människans iver, men jag är barmhärtig mot henne på grund av hennes kärlek. Nu lever människan genast mitt i mina prövningar. Mitt ansikte försvinner från hennes hjärta och hon känner omedelbart att hennes liv är tomt och tänker på att fly. I detta ögonblick blottas människans hjärta. Hon omfamnar mig inte på grund av mitt sinnelag utan ber att jag ska skydda henne på grund av min kärlek. Men när min kärlek biter ifrån sig mot människan ändrar hon sig genast; hon river upp sitt förbund med mig och bryter sig loss från min dom, ovillig att se på mitt barmhärtiga ansikte igen, och så ändrar hon sin uppfattning om mig och säger att jag aldrig har frälst människan. Omfattar sann kärlek verkligen inget annat än barmhärtighet? Älskar människan mig bara om hon lever under mitt strålande ljus? Hon ser tillbaka på gårdagen men lever i nuet — är inte detta människans omständigheter? Kommer ni verkligen att fortfarande vara så här i morgon? Vad jag vill är att människan ska ha ett hjärta som längtar efter mig i sina största djup, inte ett som är nöjt med ytligheter.

21 mars 1992

Föregående:Kapitel 20

Nästa:Kapitel 24

Relaterat innehåll