Kapitel 25

Tiden går och på ett ögonblick är denna dag inne. Alla människor i mitt ljus, ledda av min ande, och ingen tänker längre på det förflutna eller bryr sig om gårdagen. Vem har inte någon gång levt i nutiden? Vem har inte tillbringat underbara dagar och månader i riket? Vem har inte levt under solen? Fastän riket har sänkt sig ner bland människorna har ingen verkligen erfarit dess värme; människan betraktar det bara från utsidan, utan att förstå dess väsen. Vem gläds inte på grund av mitt rike under den tid då det formas? Kan länderna på jorden verkligen fly undan? Är den stora röda draken verkligen kapabel att fly tack vare sin slughet? Mina administrativa påbud förkunnas genom hela universum, de inför min myndighet bland alla folk och träder i kraft i hela kosmos; likväl har människan aldrig verkligen vetat detta. När mina administrativa påbud uppenbaras för universum är också när mitt verk på jorden är på väg att avslutas. När jag härskar och utövar makt bland alla människor och när jag erkänns som den ende Guden själv, kommer mitt rike att tillfullo sänka sig ner till jorden. I dag har alla människor en ny början på en ny väg. De har börjat ett nytt liv, men ingen har någonsin på allvar upplevt ett liv på jorden besläktat med livet i himlen. Lever ni verkligen mitt i mitt ljus? Lever ni verkligen i mina ord? Vilka tänker inte på sina egna framtidsmöjligheter? Vilka oroar sig inte över sitt eget öde? Vilka kämpar inte mitt i bedrövelsens hav? Vilka önskar inte befria sig själva? Är rikets välsignelser en kompensation för människans hårda slit på jorden? Skulle alla människans önskningar kunna uppfyllas precis så som hon önskar? En gång presenterade jag den vackra synen av riket inför människan, men hon tittade bara på det med giriga ögon och det fanns ingen som verkligen längtade efter att träda in i det. En gång ”rapporterade” jag den sanna situationen på jorden till människan, men hon gjorde inte mer än lyssnade och tog inte emot orden som kom från min mun i sitt hjärta; en gång berättade jag för människan om omständigheterna i himlen, men hon behandlade mina ord som underbara sagor och accepterade inte på allvar det som min mun beskrev. I dag blixtrar scener av riket bland människorna, men har någon någonsin ”korsat berg och dal” i sökandet efter det? Utan mina enträgna uppmaningar skulle människan fortfarande inte ha vaknat ur sina drömmar. Är hon verkligen så trollbunden av sitt liv på jorden? Finns det verkligen inga höga normer i hennes hjärta?

Dessa som jag har förutbestämt att vara mitt folk är i stånd att viga sig själva åt mig och leva i harmoni med mig. De är dyrbara i mina ögon och strålar av kärlek till mig i mitt rike. Vilka bland dagens människor uppfyller dessa villkor? Vilka är kapabla att bli godkända enligt mina krav? Ställer mina krav verkligen till svårigheter för människan? Får jag avsiktligt henne att begå misstag? Jag är överseende mot alla människor och ger dem förmånsbehandling. Men detta gäller bara mitt folk i Kina. Det är inte så att jag underskattar er eller att jag sneglar misstänksamt på er, utan att jag är praktisk och realistisk mot er. Folk möter oundvikligen motgångar i livet, vare sig det handlar om deras familjer eller den vidare världen. Men vilka har själva orsakat sina umbäranden? Människan är oförmögen att känna mig. Hon har viss kunskap om mitt yttre, men hon är okunnig om mitt väsen; hon vet inte ingredienserna i den föda hon äter. Vem är kapabel att noga begripa mitt hjärta? Vem är kapabel att verkligen förstå min vilja inför mig? När jag kommer ner till jorden är den höljd i mörker och människan ”sover djupt”. Jag vandrar bland alla platser och allt jag ser är sönderslitet och i trasor och outhärdligt att se. Det är som om människan bara är villig att njuta och inte har någon önskan att bry sig om ”ting från världen utanför”. Utan att någon människa vet det överblickar jag hela jorden, men jag ser ingen plats som är fylld med liv. Genast strålar jag ut ljuset och värmen och ser på jorden från den tredje himlen. Fastän ljuset faller på landet och värmen sprider sig över det, tycks endast ljuset och värmen glädjas; de väcker inte någonting i människan som festar om i behag. När jag ser detta skänker jag omedelbart bland människorna den ”käpp” som jag har förberett. När käppen faller skingras ljuset och värmen successivt och jorden blir omedelbart öde och mörk — och på grund av mörkret griper människan möjligheten att fortsätta roa sig. Människan har en vag känsla av min käpps ankomst, men hon reagerar inte utan fortsätter att njuta av sina välsignelser på jorden. Därnäst förkunnar min mun att alla människor ska tuktas, och runtom i hela universum spikas människor fast upp och ner vid korset. När min tuktan infinner sig skakas människan av oväsendet från bergen som störtar samman och marken som slits isär och hon vaknar förskräckt. Chockad och skräckslagen vill hon fly bort, men det är för sent. Samtidigt som min tuktan faller sänker sig mitt rike ner till jorden och alla länder krossas i bitar och försvinner utan spår och lämnar ingenting kvar.

Varje dag betraktar jag universums ansikte och varje dag utför jag mitt nya verk bland människorna. Men alla förlorar sig i sitt arbete och ingen fäster någon uppmärksamhet vid dynamiken i mitt verk eller tar notis om hur det står till med något utöver dem själva. Det är som om folk lever i en ny himmel och en ny jord som de själva skapat och inte vill att någon annan ska lägga sig i. De är alla engagerade i att roa sig och alla beundrar sig själva alltmedan de ägnar sig åt sina ”fysiska övningar”. Finns det verkligen ingen plats för mig i människans hjärta? Är jag verkligen oförmögen att vara härskare över människans hjärta? Har människans ande verkligen lämnat henne. Vem har någonsin noga begrundat orden från min mun? Vem har någonsin förstått mitt hjärtas önskan? Har människans hjärta verkligen tagits över av någonting annat? Många är de gånger då jag har ropat ut till människan, men har någon någonsin känt medlidande? Har någon någonsin levt som verklig människa? Människan må leva i köttet, men hon saknar mänsklighet. Föddes hon i djurriket? Eller föddes hon i himlen och äger gudomlighet? Jag ställer mina krav på människan, men det är som om hon inte förstår mina ord, som om jag är ett onåbart monster som är helt främmande för henne. Så många gånger har jag varit missnöjd med människan, så många gånger har jag blivit rasande över hennes dåliga prestationsförmåga, och så många gånger har jag blivit kränkt av hennes svaghet. Varför kan jag inte väcka den andliga känslan i människans hjärta? Varför kan jag inte väcka kärlek i människans hjärta? Varför vill inte människan behandla mig som sin ögonsten? Är inte människans hjärta hennes eget? Har något annat bosatt sig i hennes ande? Varför klagar människan utan uppehåll? Varför är hon olycklig? Varför ignorerar hon min existens när hon är sorgsen? Hugger jag henne? Har jag medvetet övergett henne?

I mina ögon är människan härskare över allting Jag har inte gett henne något litet mått av auktoritet då jag låtit henne härska över allt på jorden – över gräset på bergen, djuren i skogarna och fiskarna i vattnet. Men i stället för att vara lycklig på grund av detta är människan ansatt av bekymmer. Hela hennes liv är ett liv av vånda och stress, nöje kombinerat med tomhet, och det finns inga nya uppfinningar och skapelser i hela hennes liv. Ingen är kapabel att göra sig fri från detta intetsägande liv, ingen har någonsin upptäckt ett meningsfullt liv, ingen har någonsin erfarit ett verkligt liv. Trots att människorna i dag alla lever under mitt strålande ljus vet de ingenting om livet i himlen. Om jag inte är barmhärtig mot människan och räddar mänskligheten har alla människor kommit förgäves, deras liv på jorden saknar mening och de kommer att lämna den förgäves utan någonting att vara stolta över. Varenda människa av alla religioner, samhällsområden, nationer och samfund är medveten om tomheten på jorden, och allesamman söker mig och väntar på min återkomst – men vem är kapabel att känna igen mig när jag kommer? Jag gjorde allt, jag skapade mänskligheten och i dag har jag stigit ner bland människorna. Men människan slår tillbaka mot mig och hämnas på mig. Är det verk jag utför i människan inte till någon nytta för henne? Är jag verkligen oförmögen att tillfredsställa människan? Varför avvisar hon mig? Varför är hon så kall och likgiltig mot mig? Varför är jorden täckt med lik? Är detta verkligen tillståndet i den värld jag skapade åt människan? Hur kommer det sig att fastän jag har gett människan enastående rikedomar, erbjuder hon mig två tomma händer i gengäld? Varför älskar inte människan mig på allvar? Varför kommer hon aldrig inför mig? Har alla mina ord verkligen varit bortkastade? Har mina ord försvunnit som värme från vatten? Varför är människan ovillig att samarbeta med mig? Är min dags ankomst verkligen lika med ögonblicket för människans död? Skulle jag verkligen förgöra människan i samma stund som mitt rike tar form? Varför har ingen under hela min förvaltningsplan någonsin fattat mina avsikter? Varför avskyr och förkastar människan yttranden från min mun i stället för att ta vara på dem? Jag fördömer inte någon utan får alla människor att stilla sig och reflektera över sig själva.

27 mars 1992

Föregående: Kapitel 24

Nästa: Gläd er, alla människor!

Om du har några svårigheter eller frågor som rör din tro, kontakta oss när du vill.

Inställningar

  • Text
  • Teman

Rena bakgrundsfärger

Teman

Stil

Stilstorlek

Radavstånd

Radavstånd

Sidbredd

Innehåll

Sök

  • Sök i denna text
  • Sök i denna bok

Kontakta oss via Messenger