Vi välkomnar alla sanningssökare att ta kontakt med oss.

Ordet framträder i köttet

Rena färger

Teman

Typsnitt

Typsnittsstorlek

Radavstånd

Sidbredd

0 resultat

Inga resultat hittades

Kapitel 24

Min tuktan kommer över alla människor, men den förblir också fjärran från alla människor. Varenda individs hela liv är fyllt av kärlek och hat mot mig, och ingen har någonsin känt mig — och därför är människans attityd mot mig varm och kall och kan inte vara normal. Likväl har jag alltid varit mån om människan och skyddat henne, och det är endast på grund av sin tröghet som hon är oförmögen att se alla mina gärningar och förstå mina ivriga intentioner. Jag är den ledande bland alla länder och den högste bland alla folk; det är bara det att människan inte känner mig. I många år har jag levt bland människorna och upplevt livet i människans värld, men hon har ändå alltid ignorerat mig och behandlat mig som en varelse från yttre rymden. Som en följd av detta, på grund av skillnaderna i sinnelag och språk, behandlar folk mig som en främling på gatan. Det verkar som om min klädsel också är egenartad vilket gör att människan saknar tillförsikt att nalkas mig. Först då känner jag hur ödsligt livet bland människorna är, och först då anar jag orättvisan i människans värld. Jag går bland människorna och iakttar alla ansikten på dem som passerar förbi. Det är som om de lever mitt i en sjukdom som fyller deras anleten med melankoli, och bland tuktan som hindrar dem från att bli fria. Människan fjättrar sig själv och förnedrar sig själv. De flesta människor skapar ett falskt intryck av sig själva inför mig så att jag kanske ska applådera dem; de flesta människor gör medvetet sig själva att verka ömkansvärda inför mig så att de kanske ska kunna få min hjälp. Bakom min rygg bedrar alla människor mig och lyder mig inte. Har jag inte rätt? Är inte detta människans överlevnadsstrategi? Vem har någonsin levt ut mitt jag i sitt liv? Vem har någonsin upphöjt mig bland andra? Vem har någonsin varit bunden inför Anden? Vem har någonsin stått fast i sitt vittnesbörd om mig inför Satan? Vem har någonsin fogat sannfärdighet till deras ”lojalitet” mot mig? Vem har någonsin eliminerats av den stora röda draken på grund av mig? Människor har gjort gemensam sak med Satan, de är experter på att trotsa mig, de hittar på sätt att göra motstånd mot mig och de är specialister på att bedra mig. Människan söker här och där på jorden för sitt eget ödes skull; när jag kallar på henne förblir hon likgiltig för min dyrbarhet och fortsätter att ha tilltro till sin förtröstan på sig själv, ovillig att vara en börda för andra. Människans strävanden är dyrbara, men ändå har aldrig någons strävanden fått högsta betyg: De faller alla sönder inför mig, rasar samman utan ljud.

Varje dag talar jag och varje dag gör jag också nya ting. Om inte människan mobiliserar all sin styrka kommer hon att ha svårt att höra min röst och kommer att finna det svårt att se mitt ansikte. Den älskade må vara vacker och hans tal må vara milt, men människan är oförmögen att utan svårighet skåda hans härliga ansikte och höra hans röst. Genom tidsåldrarna har ingen någonsin med lätthet skådat mitt ansikte. Jag talade en gång med Petrus och visade mig för Paulus, men ingen annan – med undantag för israeliterna — har någonsin verkligen sett mitt ansikte. I dag har jag personligen kommit bland människorna för att leva tillsammans med dem. Känns det verkligen inte sällsamt och dyrbart för er? Önskar ni inte använda er tid på bästa möjliga sätt? Vill ni låta den passera er förbi på detta sätt? Skulle timvisarna i människornas sinnen plötsligt kunna stanna? Eller skulle tiden kunna flöda bakåt? Eller skulle människan kunna bli ung igen? Skulle dagens välsignade liv någonsin kunna komma igen? Jag ger inte människan en passande ”lön” för hennes ”skräp”. Jag fortsätter bara att göra mitt verk, avskild från allt annat, och stoppar inte tidens flöde på grund av att människan är upptagen eller på grund av ljudet av hennes skrik. I åtskilliga tusen år har ingen varit förmögen att dela min styrka och ingen har varit förmögen att kullkasta min ursprungliga plan. Jag kommer att överstiga rymden och sträcka mig över tidsåldrarna och ta itu med kärnan i hela min plan både över och bland alla ting. Ingen har varit kapabel att erhålla specialbehandling av mig, ingen har varit kapabel att utverka ”lönen” i mina händer. Och trots att människor har öppnat sin mun och bett till mig, trots att de utan tanke på allt annat har sträckt ut sina händer och ställt krav på mig, har ingen av dem någonsin påverkat mig och de har allesamman knuffats tillbaka av min ”hjärtlösa” röst. De flesta människor tror fortfarande att de är ”för unga” och därför väntar de på att jag ska visa stor barmhärtighet, vara medkännande mot dem en andra gång, och de ber att jag ska låta dem ta bakdörren. Men hur skulle jag helt apropå kunna fingra på min plan? Skulle jag kunna stoppa jordens rotation för människans ungdoms skull, så att hon kan leva ytterligare några få år på jorden? Människans hjärna är så komplex och ändå verkar det som om det också finns saker den saknar. Följden blir att det ofta uppträder ”underbara vägar” i människans sinne som avsiktligt stör mitt verk.

Även om jag många gånger har förlåtit människan hennes synder och visat henne särskild ynnest på grund av hennes svaghet, har jag också många gånger gett henne passande behandling på grund av hennes okunnighet. Det är helt enkelt så att människan aldrig har vetat hur hon ska uppskatta min vänlighet, i sådan grad att hon slutligen har sjunkit till sitt nuvarande tillstånd: täckt av damm, med kläderna i trasor, håret som en ogrästuva på huvudet, ansiktet täckt av smuts, fötterna skodda i hemmagjorda skor och händerna hängande kraftlösa längs sidorna som klorna på en död örn. När jag öppnar mina ögon och tittar är det som om människan just har stigit upp ur den bottenlösa avgrunden. Jag kan inte låta bli att bli arg; jag har alltid varit tolerant mot människan, men hur kunde jag låta djävulen komma och gå som han behagar från mitt heliga rike? Hur kunde jag låta en tiggare äta gratis i mitt hus? Människan har alltid varit ”sträng mot sig själv” och ”överseende mot andra”, men hon har aldrig varit det minsta tillmötesgående mot mig, för jag är Gud i himlen och därför behandlar hon mig annorlunda och har aldrig hyst den minsta kärlek till mig. Det är som om människans ögon är särskilt sluga: Så snart hon stöter på mig förändras genast hennes ansiktsuttryck och hennes kalla, uttryckslösa anlete får lite mer liv. Jag påtvingar inte människan lämpliga restriktioner på människan på grund av hennes inställning till mig, utan betraktar bara skyarna från ovan universum och därifrån utför jag mitt verk på jorden. Enligt vad människan minns har jag aldrig visat godhet mot någon individ, men jag har heller aldrig behandlat någon illa. Eftersom människan inte lämnar en ”ledig plats” åt mig i sitt hjärta, tvingar hon helt sonika ut mig när jag låter all försiktighet fara och tar plats i henne, och sedan använder hon fagert tal och smicker för att ursäkta sig och säger att hon är alltför otillräcklig och inkapabel att ge sig själv för att behaga mig. Medan hon talar fördunklas hennes ansikte ofta av ”mörka moln”, som om människorna när som helst kan drabbas av katastrof. Men ändå ber hon mig ge mig av utan att bry sig om vilka risker det innebär. Trots att jag ger människan mina ord och värmen i min omfamning, verkar hon inte ha något hörselorgan och därför fäster hon inte den minsta uppmärksamhet vid min röst, utan håller sig i stället om huvudet och lägger benen på ryggen. Jag lämnar människan och känner mig smått besviken men också lite vred. Samtidigt försvinner människan omedelbart i anstormningen av våldsamma vindar och mäktiga vågor. Snart därefter ropar hon till mig, men hur skulle hon kunna påverka vindens och vågornas rörelser? Successivt försvinner alla spår av människan tills hon inte kan återfinnas någonstans.

Innan tidsåldrarna blickade jag ner över alla landområden från ovan universum. Jag planerade ett stort projekt på jorden: att skapa en mänsklighet som var efter mitt eget hjärta, upprätta ett rike på jorden likt det som finns i himlen och låta min makt fylla skyarna och min visdom sprida sig ut genom hela universum. Och så i dag, tusentals år senare, fortsätter jag med min plan, men ändå känner ingen till min plan eller min förvaltning på jorden, och än mycket mindre ser de mitt rike på jorden. Därför jagar människan skuggor och kommer inför mig för att försöka lura mig och vill betala ett ”tyst pris” för mina välsignelser i himlen. Följden blir att hon väcker min vrede och jag sänder min dom över henne, men hon vaknar ändå inte. Det är som om hon arbetar under jorden, fullständigt okunnig om det som är ovan jord, och inte strävar efter annat än sina egna framtidsmöjligheter. Bland alla människor har jag aldrig sett någon som lever under mitt strålande ljus. De lever i en värld av mörker och tycks ha blivit vana vid att leva mitt i dunklet. När ljuset kommer stannar de långt borta från det, och det är som om ljuset har stört deras arbete; som resultat ser de lite förnärmade ut, som om ljuset har förstört all deras frid och lämnat dem oförmögna att sova gott. Följden blir att människan uppbådar alla sina krafter för att jaga bort ljuset. Ljuset tycks också sakna medvetande och väcker så människan ur hennes sömn, och när hon vaknar sluter hon ögonen, utom sig av ilska. Hon är smått missnöjd med mig, men i mitt hjärta vet jag vad det rör sig om. Jag intensifierar gradvis ljuset och får alla människor att leva mitt i mitt ljus, och det dröjer inte länge förrän de blir skickliga på att liera sig med ljuset, och alla dessutom värdesätter ljuset. Nu har mitt rike kommit bland människorna, alla dansar av glädje och firar, jorden är plötsligt fylld av jubel och flera tusen år av tystnad skingras av ljusets ankomst …

26 mars 1992

Föregående:Kapitel 21

Nästa:Kapitel 25

Relaterat innehåll