Min röst ljuder och mina ögon slungar ut eld medan jag vakar över hela jorden och iakttar hela universum. Hela mänskligheten ber till mig och riktar sina blickar upp mot mig, bönfaller mig att mildra min vrede och svär att aldrig mer göra uppror mot mig. Men det här är inte längre det förflutna; det är nu. Vem kan få min vilja att vända tillbaka? Garanterat inte bönerna i människors hjärtan eller orden i deras munnar? Vem har kunnat överleva till i dag om det inte varit tack vare mig? Vem överlever förutom genom orden i min mun? Vem övervakas inte av mitt öga? Jag utför mitt nya verk på hela jorden och vem har någonsin kunnat fly från det? Kan bergen komma undan det tack vare sin höjd? Kan vattnen avvärja det tack vare genom sin väldiga vidsträckthet? I min plan har jag aldrig låtit någonting slippa lindrigt undan, och därför har det aldrig funnits någon människa eller något ting som har flytt ur mina händers grepp. I dag upphöjer människor överallt mitt namn, men samtidigt protesterar människor överallt mot mig, och berättelser om min närvaro på jorden cirkulerar överallt. Jag tolererar inte att folk kritiserar mig, jag tolererar inte heller att de delar upp min kropp, och än mindre tolererar jag att de smädar mig. Eftersom människan aldrig verkligen känt mig har hon alltid motarbetat och bedragit mig och aldrig hållit fast vid min Ande eller satt värde på mina ord. Jag ger människan den lön hon är värd för alla sina gärningar och handlingar och sin attityd mot mig. Och därför agerar alla människor med ett öga på lönen, och hittills har ingen någonsin gjort något som inneburit självuppoffring. Människorna vill inte visa osjälvisk hängivenhet utan och njuter i stället av belöningar som de kan få för ingenting. Petrus vigde sitt liv åt mig, men det var inte för morgondagens löns skull, utan för dagens kunskaps skull. Mänskligheten har aldrig umgåtts riktigt förtroligt med mig, utan hela tiden behandlat mig ytligt och tänkt sig att hon ska vinna min uppskattning utan ansträngning. Jag har blickat djupt in i människans hjärta, och i dess innersta vrår har jag funnit ”en gruva med många rikedomar”, någonting som inte ens människan själv är medveten om än, men som jag upptäckt på nytt. Och först då, när människorna har sett ”fysiskt bevis”, slutar de med sin skenheliga självförnedring, sträcker fram handflatorna och erkänner sin orenhet. Det finns mycket mer bland människorna som är nytt och väntar på att jag ska ”hämta fram” det till hela mänsklighetens nöje. I stället för att avbryta mitt verk på grund av människans handlingsförlamning beskär jag henne i enlighet med min ursprungliga plan. Människan är som ett fruktträd: Utan beskärning kommer inte trädet att bära frukt och till slut ser man inget mer än förtorkade grenar och fallna löv och ingen frukt faller till marken.

Dag för dag inreder mitt rikes ”inre kammare” och det har aldrig hänt att någon plötsligt rusat in i mitt ”arbetsrum” och stört mig. Alla människor gör sitt yttersta för att samarbeta med mig, livrädda för att ”bli avskedade” eller ”förlora sin ställning” och därmed hamna i en återvändsgränd i livet, där de till och med kan falla ner i den ”öken” som Satan har tagit i besittning. Människans rädsla gör att jag tröstar henne varje dag och får henne att älska varje dag, och dessutom undervisar jag henne mitt uppe i hennes vardagsliv. Alla människor är som nyfödda spädbarn; om de inte får mjölk kommer de snart att lämna den här jorden och aldrig synas till mer. Mitt under mänsklighetens åkallan kommer jag in i människornas värld, och genast lever de i en värld av ljus och är inte längre inlåsta i ett ”rum” där de ropar ut sina böner till himlen. Så snart människorna ser mig börjar de enträget lägga fram de ”klagomål” de har upplagrade i hjärtat, och de gapar framför mig och tigger om att jag ska släppa ner mat i munnen på dem. Men när deras rädsla har stillats och de har lugnat sig, begär de inte längre någonting av mig utan somnar gott, eller också förnekar de min existens och ger sig av för att ägna sig åt sina egna angelägenheter. Människornas sätt att ”överge” mig visar tydligt hur de utan någon ”känsla” utsätter mig för sin ”opartiska rättvisa”. När jag ser denna otrevliga sida hos människan ger jag mig följaktligen tyst iväg och kommer inte längre beredvilligt ner igen vid hennes enträgna böner. Utan att människan vet det växer hennes problem för varje dag, och när hon så mitt i sitt slit och knog plötsligt upptäcker min existens, accepterar hon inte mitt ”nej” utan grabbar tag i mina rockslag och drar in mig i sitt hus som en gäst. Men även om hon har dukat fram en storslagen måltid åt mig att njuta av, har hon inte en enda gång betraktat mig som en anhörig utan tvärtom behandlat mig som gäst i syfte att få lite hjälp av mig. Och nu visar så människan helt bryskt upp sitt ömkansvärda tillstånd för mig i hopp om att få min ”underskrift”, och likt en som behöver låna pengar till sitt företag ”attackerar” hon mig med all sin kraft. I varenda gest och rörelse fångar jag en hastig skymt av hennes uppsåt: Det är som om hon tror att jag inte kan avläsa innebörden som döljer sig bakom en människas ansiktsuttryck eller ligger undanstoppad bakom hennes ord, eller att jag inte kan blicka djupt in i en människas hjärta. Och så anförtror hon mig varenda upplevelse i vartenda möte hon någonsin haft, helt felfritt och utan att utelämna något, och sedan radar hon upp sina krav på mig. Jag avskyr och föraktar alla människans gärningar och handlingar. Ingen enda människa har någonsin gjort något arbete som jag älskar; det är som om människorna avsiktligt motarbetar mig och medvetet lockar till sig min vrede: Allesamman paraderar de fram och tillbaka framför mig och gör precis vad de själva vill framför ögonen på mig. Det finns inte en människa som lever för min skull, och därför saknar människosläktets existens både värde och mening, vilket gör att mänskligheten lever i ett tomrum. Trots det vägrar människorna att vakna upp och fortsätter att sätta sig upp mot mig och framhärda i sin fåfänglighet.

Under alla de prövningar människor har genomgått har de aldrig någonsin glatt mig. På grund av sin grymma ondska har inte mänskligheten som målsättning att vittna om mitt namn; i stället ”springer de den andra vägen” samtidigt som de förlitar sig på att få näring av mig. Människans hjärta vänder sig inte helt och hållet till mig, och därför skövlar Satan henne tills hon är full av sår och hennes kropp är täckt av smuts. Men människan inser ändå inte hur motbjudande hennes anlete är: Hon har dyrkat Satan bakom min rygg hela tiden. Därför kastar jag vredgad ner henne i den bottenlösa avgrunden och ser till att hon aldrig kommer att kunna göra sig fri. Människan skriker ömkligt men vägrar fortfarande att ändra sitt sinne, fast besluten att in i det sista sätta sig upp mot mig, och därmed hoppas hon avsiktligt väcka min vrede ännu mer. På grund av vad hon gjort behandlar jag henne som den syndare hon är och nekar henne värmen i min famn. Sedan begynnelsen har änglarna tjänat och hörsammat mig oavbrutet och oförändrat, men människan har alltid gjort precis tvärtom, som om hon inte kom från mig utan var född av Satan. Alla änglarna, var och en på sin plats, ger mig sin yttersta kärlek; de rubbas inte av Satans styrkor utan gör bara sin plikt. Ammade och matade av änglarna växer sig mina söner och mitt folk, denna väldiga skara, starka och friska, och inte en enda av dem är svag eller kraftlös. Det här är mitt verk, mitt underverk. Medan det ena kanonskottet efter det andra tillkännager grundandet av mitt rike, går änglarna i takt med det rytmiska ackompanjemanget fram till min tribun för att inspekteras av mig, för deras hjärtan är fria från orenheter och avgudar och de drar sig inte undan min inspektion.

Medan stormen tjuter pressar sig himlarna ner på ett ögonblick och kväver alla människorna så att de inte längre kan kalla på mig efter behag. Utan att veta det har hela mänskligheten kollapsat. Träden vajar fram och tillbaka i blåsten, då och då hör man grenar knäckas och alla de torra löven blåser bort. Plötsligt känns jorden kall och öde och människorna kurar ihop sig och bereder sig på att när som helst drabbas av den katastrof som följer på hösten. Fåglarna på kullarna flyger hit och dit som om de ropar ut sin sorg till någon; i bergens grottor ryter lejonen och ljudet skrämmer människorna så att de blir iskalla in i märgen och håret reser sig, och det råder en olycksbådande stämning, ett varsel om slutet för mänskligheten. Människorna vill inte invänta att jag ska ta itu med dem efter behag, och de ber allesamman tyst till den högste Herren i himlen. Men inte kan väl en stormvind hejdas av ljudet av vatten som rinner i en liten bäck? Inte kan den väl plötsligt stoppas av ljudet av människors böner? Inte kan väl raseriet i åskknallens hjärta stillas för människans försagdhets skull? Människan vajar fram och tillbaka i vinden; hon springer hit och dit för att få skydd undan regnet; och omgivna av min vrede skakar och darrar människor, livrädda att jag ska lägga mina händer på dem, som om jag vore en pistolmynning som ständigt riktas mot människans bröst, som om hon vore min fiende och ändå är hon min vän. Människan har aldrig upptäckt mina verkliga avsikter för henne, aldrig förstått mina verkliga målsättningar, och därför kränker hon mig omedvetet; utan att förstå det sätter hon sig upp mot mig; och ändå har hon oavsiktligt även sett min kärlek. Det är svårt för människan att se mitt ansikte mitt under min vrede. Jag döljer mig i min ilskas svarta moln och medan åskan dånar runt omkring höjer jag mig över hela universum och sänder ner min nåd till människan. Eftersom hon inte känner mig tuktar jag henne inte för att hon inte har förstått min avsikt. I människornas ögon ger jag utlopp för min vrede då och då och visar mitt leende då och då, men även när hon sett mig har hon aldrig verkligen sett hela mitt sinnelag och fortfarande kan hon inte höra stridssignalens ljuva ljud, för hon har blivit alltför bedövad och okänslig. Det är som om min bild finns i människans minnen och min gestalt i hennes tankar. Men under hela människans utveckling fram till i dag har det inte funnits en enda människa som verkligen har sett mig, för människans hjärna är alltför utarmad. Hur mycket människan än har ”analyserat” mig har hennes vetenskapliga forskning ännu inte gett något resultat, vilket beror på att hennes vetenskap är så otillräckligt utvecklad. Därför har ämnet ”min bild” alltid varit helt tomt – ingen har kunnat fylla det, ingen har kunnat slå världsrekord, så redan människosläktets förmåga att behålla fotfästet i nutiden är en ovärderlig tröst mitt i all olycka.

23 mars 1992