Efter tusentals år av fördärv har människan blivit avtrubbad och trög, en demon som motsätter sig Gud till den grad att människans upproriskhet mot Gud har nedtecknats i historieböckerna och inte ens människan själv kan redogöra helt för sitt upproriska beteende – för människan har blivit grundligt fördärvad av Satan och förd på sådana avvägar av Satan att hon inte vet vart hon ska ta vägen. Än idag förråder människan Gud: När människan ser Gud förråder hon honom och när hon inte kan se Gud förråder hon honom också. Det finns till och med de som har blivit vittne till Guds förbannelser och Guds vrede och ändå förråder honom. Och därför säger jag att människans vett har mist sin ursprungliga funktion och att människans samvete också har mist sin ursprungliga funktion. Den människa jag ser på är ett odjur i mänsklig skepnad, hon är en giftig orm och oavsett hur ömklig hon vill framstå inför min blick, kommer jag aldrig att vara barmhärtig mot henne, för människan har inget grepp om skillnaden mellan svart och vitt, om skillnaden mellan sanning och icke-sanning. Människans vett är avtrubbat, ändå vill hon fortfarande få välsignelser. Hon är så usel i sin mänsklighet men vill ändå besitta en kungs suveränitet. Vem kunde hon vara kung över med ett sådant vett? Hur skulle hon med en sådan mänsklighet kunna sitta på en tron? Människan känner sannerligen ingen skam! Hon är ett inbilskt kräk! Jag rekommenderar dem av er som vill få välsignelser att först uppsöka en spegel och titta på er egen fula spegelbild – har du vad som krävs för att bli kung? Har du ansiktet hos en som skulle kunna bli välsignad? Det har inte skett den minsta förändring av ditt sinnelag och du har inte omvandlat något av sanningen i praktiken, ändå hoppas du på en underbar morgondag. Du vilseleder dig själv! Människan är född i ett oanständigt land och har blivit allvarligt skadad av samhället, hon har påverkats av feodal etik och hon har undervisats vid ”institutioner för högre lärande”. Den bakåtsträvan, fördärvade moral, eländiga livssyn, föraktliga filosofi, fullkomligt värdelösa tillvaro och förödande livsstil och vanor – allt detta har allvarligt inkräktat på människans hjärta och allvarligt försvagat och attackerat hennes samvete. Resultatet är att människan är längre bort från Gud och mer emot honom än någonsin. Människans sinnelag blir elakare allt eftersom dagarna går och det finns inte en enda människa som villigt ger upp någonting för Gud, inte en enda människa som villigt lyder Gud, vidare inte en enda människa som villigt söker Guds framträdande. Istället gör människan, i Satans domän, inget annat än att sträva efter tillfredsställelse och överlåter sig till köttets fördärv i gyttjans land. Inte ens när de hör sanningen har de som lever i mörkret en tanke på att tillämpa den i praktiken och de är inte heller benägna att söka Gud ens om de har skådat hans framträdande. Hur kan en så fördärvad mänsklighet ha någon möjlighet till frälsning? Hur kan en så dekadent mänsklighet leva i ljuset?

Människan sinnelag bör förändras med utgångspunkt i kunskapen om hennes substans och genom förändringar av hennes tänkande, natur och mentala inställning – genomgripande förändringar. Endast på det viset kommer verkliga förändringar av människans sinnelag att åstadkommas. Den grundläggande orsaken till att det uppstår fördärvade sinnelag hos människan är Satans bedrägeri, fördärv och gift. Människan har bundits och kontrollerats av Satan, och hon lider av den oerhörda skada som Satan har tillfogat hennes tänkesätt, moral, insikt och vett. Det är just för att dessa grundläggande ting hos människan har fördärvats av Satan, och skiljer sig totalt från hur Gud från början skapade dem, som människan motsätter sig Gud och inte kan acceptera sanningen. Därför bör förändringar av människans sinnelag inledas med förändringar av hennes tänkesätt, insikt och vett, vilka kommer att förändra hennes kunskap om Gud och hennes kunskap om sanningen. De som föddes i de mest fördärvade av alla länder är ännu mer okunniga om vad Gud är och vad det innebär att tro på Gud. Ju mer fördärvade människor är, desto mindre vet de om Guds existens och desto sämre är deras vett och insikt. Upphovet till människans motstånd och upproriskhet mot Gud är att hon är fördärvad av Satan. Eftersom människan har blivit fördärvad av Satan har hennes samvete trubbats av, hon är omoralisk, hennes tankar är vanartade och hon har en bakåtsträvande mental inställning. Innan människan blev fördärvad av Satan följde hon naturligt Gud och lydde hans ord. Hon hade av naturen ett stabilt vett och samvete och normal mänsklighet. Sedan hon blivit fördärvad av Satan blev hennes ursprungliga vett, samvete och mänsklighet tröga och skadade av Satan. Således har hon mist sin lydnad mot och kärlek till Gud. Människans vett har blivit snedvridet, hennes sinnelag har blivit detsamma som ett djurs, och hennes upproriskhet mot Gud ännu mer frekvent och bitter. Ändå varken vet eller erkänner människan detta och är bara blint motsatt och upprorisk. Det som avslöjar människans sinnelag är uttrycket för hennes vett, insikt och samvete, och eftersom hennes vett och insikt är bristfälliga och hennes samvete har blivit extremt trögt är hennes sinnelag upproriskt mot Gud. Om inte människans vett och insikt kan förändras, kan det inte bli tal om förändringar av hennes sinnelag, som att vara efter Guds hjärta. Om människans förnuft är bristfälligt kan hon inte tjäna Gud och är olämplig att användas av Gud. ”Sunt förnuft” betyder att lyda och vara trogen Gud, att längta efter Gud, att vara absolut mot Gud och ha ett samvete gentemot Gud. Det betyder att vara av ett hjärta och sinne gentemot Gud och inte medvetet motsätta sig Gud. De som har ett snedvridet vett är inte sådana. Sedan människan fördärvades av Satan har hon skapat sig föreställningar om Gud och hon har inte haft någon lojalitet till eller längtan efter Gud, än mindre ett samvete gentemot Gud. Människan motsätter sig medvetet Gud och fäller dom över honom och kastar dessutom smädelser mot honom bakom hans rygg. Människan är klart medveten om att han är Gud men fäller ändå dom över honom bakom hans rygg, har inga avsikter att lyda honom och kommer bara med omdömeslösa krav och uppmaningar till honom. Sådana personer – personer med ett snedvridet vett – saknar förmåga att förstå sitt eget föraktliga beteende eller att ångra sin upproriskhet. Om människor har förmåga att förstå sig själva, då har de fått tillbaka lite av sitt vett. Ju mer upproriska människor är mot Gud utan att förstå sig själva, desto bristfälligare är deras vett.

Upphovet till avslöjandet av människans fördärvade sinnelag är inget annat än hennes tröga samvete, hennes illvilliga natur och bristfälliga vett; om människans samvete och vett kan bli normala igen kommer hon att bli användbar inför Gud. Det är helt enkelt för att människans samvete alltid har varit avtrubbat, människans vett aldrig har varit stabilt och blir allt trögare, som människan blir allt mer upprorisk mot Gud, så att hon till och med spikade fast Jesus vid korset och har vägrat de sista dagarnas inkarnerade Gud tillträde till hennes hem och fördömer Guds kött och betraktar Guds kött som ringa. Om människan hade den minsta mänsklighet skulle hon inte vara så grym i sin behandling av Guds inkarnerade kött. Om hon hade det minsta vett skulle hon inte vara så elak i sin behandling av den inkarnerade Gudens kött; om hon hade det minsta samvete skulle hon inte vara så ”tacksam” mot den inkarnerade Guden som hon är. Människan lever i den tidsålder då Gud blir kött men hon saknar ändå förmåga att tacka Gud för denna goda möjlighet och förbannar istället Guds ankomst eller fullkomligt ignorerar Guds inkarnation som ett faktum och är till synes emot det och trött på det. Oberoende av hur människan hanterar Guds ankomst har Gud, i korta ordalag, alltid tålmodigt fortsatt med sitt verk – även om människan inte har varit det minsta välkomnande mot honom och blint ställer krav på honom. Människans sinnelag har blivit extremt elakt, hennes vett har blivit extremt trögt och hennes samvete har blivit helt nertrampat av den onde och har för länge sedan upphört att vara människans ursprungliga samvete. Människan är inte bara otacksam mot den inkarnerade Guden för att han har skänkt så mycket liv och nåd till mänskligheten, utan har även blivit bitter på Gud för att han ger henne sanningen. Det är för att människan inte har det minsta intresse av sanningen som hon är bitter på Gud. Människan är inte bara oförmögen att ge upp sitt liv för den inkarnerade Guden, hon försöker också utvinna favörer från honom och gör anspråk på ett intresse som är dussintals gånger större än det som människan har visat Gud. Människor med ett sådant samvete och förnuft tycker inte att det här är någon stor sak och tror fortfarande att de har offrat så mycket för Gud och att Gud har gett dem för lite. Det finns de som efter att ha gett mig en skål vatten sträcker fram sina händer och kräver att jag betalar dem för två skålar mjölk, eller som har gett mig logi för en natt och sedan kräver att jag ska betala för flera nätter. Hur skulle ni fortfarande kunna vilja vinna livet, med en sådan mänsklighet och ett sådant samvete? Vilka föraktliga kräk ni är! Det är på grund av denna mänsklighet och detta samvete hos människan som den inkarnerade Guden vandrar runt i landet utan att finna skydd någonstans. De som i sanning besitter ett samvete och en mänsklighet bör lovprisa och helhjärtat tjäna den inkarnerade Guden, inte på grund av hur mycket verk han har utfört, utan även om han inte skulle utföra något verk alls. Det är vad de som har ett stabilt vett borde göra, och det är människans plikt. De flesta talar till och med om villkor i sin tjänst för Gud: De bryr sig inte om ifall han är Gud eller en människa och de talar bara om sina egna villkor och strävar bara efter att tillfredsställa sina egna begär. När ni lagar mat till mig kräver ni en serviceavgift, när ni springer ärenden åt mig ber ni om budkostnader, när ni arbetar åt mig kräver ni lön för arbetet, när ni tvättar mina kläder kräver ni tvättavgifter, när ni försörjer kyrkan kräver ni återställandekostnader, när ni talar kräver ni talaravgifter, när ni ger ut böcker kräver ni distributionsavgifter och när ni skriver kräver ni författararvode. De jag har hanterat begär till och med ersättning från mig, medan de som har blivit hemskickade kräver kompensation för sitt skadade anseende. De som är ogifta kräver en hemgift eller ersättning för sin förlorade ungdom, de som dödar en kyckling kräver en slaktares lön, de som steker mat kräver stekavgifter och de som lagar soppa kräver betalt för det också … Sådan är er högdragna och mäktiga mänsklighet och sådana är de handlingar som ert vänliga samvete dikterar. Var är ert vett? Var är er mänsklighet? Det ska jag tala om för er! Om ni fortsätter så här kommer jag att sluta verka bland er. Jag inte verka bland en flock odjur i mänsklig skepnad, jag tänker inte lida så för en grupp människor vars fagra ansikten döljer ett vilt hjärta, jag tänker inte härda ut för en sådan djurflock som inte har den minsta chans till frälsning. Den dag jag vänder er ryggen är dagen då ni dör, det är den dag då mörkret faller över er och den dag då ni överges av ljuset! Det ska jag tala om för er! Jag kommer aldrig att vara välvillig till en grupp som er, en grupp som till och med står lägre än djuren! Det finns gränser för mina ord och handlingar och så som er mänsklighet och ert samvete är kommer jag inte att uträtta mer verk, för ni saknar samvete i sådan utsträckning, ni har vållat mig för stor smärta och ert föraktfulla beteende väcker för stor avsky hos mig! Människor som saknar mänsklighet och samvete i sådan utsträckning kommer aldrig att ha chansen att bli frälsta; jag skulle aldrig rädda sådana hjärtlösa och otacksamma personer. När min dag kommer ska jag låta mina svidande flammor regna ner i all evighet över de olydnadens barn som en gång framkallade min häftiga vrede, jag ska ålägga de djur som en gång kastade smädelser mot mig och övergav mig mitt eviga straff, med elden av mitt raseri ska jag för alltid bränna de olydnadens söner som en gång åt och levde tillsammans med mig men inte trodde på mig utan förolämpade och förrådde mig. Jag ska låta alla de som har framkallat min ilska bli föremål för min bestraffning, jag ska låta all min vrede regna ner över dessa odjur som en gång ville stå bredvid mig som mina jämlikar men varken tillbad eller lydde mig; den stav som jag slår människan med ska falla över dessa djur som en gång njöt av min omsorg och de mysterier jag uttalade och som ville ta materiella njutningar från mig. Jag kommer inte att vara förlåtande mot någon som försöker ta min plats, jag ska inte skona några av dem som försöker avtvinga mig mat och kläder. Än så länge är ni fria från skada och fortsätter att gå för långt i de krav ni ställer på mig. När vredens dag kommer ska ni inte ställa några ytterligare krav på mig; vid den tiden ska ni få ”roa” er av hjärtans lust, jag ska tvinga ert ansikte ner i marken och ni kommer aldrig kunna resa er igen! Förr eller senare kommer jag att ”betala tillbaka” denna skuld till er – och jag hoppas att ni tålmodigt väntar på den dagens ankomst.

Om dessa föraktliga varelser uppriktigt kan åsidosätta sina omåttliga önskningar och återvända till Gud har de fortfarande möjlighet att bli frälsta. Om människan uppriktigt längtar efter Gud i sitt hjärta kommer hon inte att bli övergiven av Gud. Människan misslyckas med att nå fram till Gud, inte för att Gud är känslosam eller för att Gud är ovillig att vinnas av människan, utan för att människan inte vill vinna Gud och för att hon inte ivrigt söker Gud. Hur skulle en av dem som uppriktigt söker Gud kunna bli förbannad av Gud? Hur skulle någon med stabilt vett och lyhört samvete kunna bli förbannad av Gud? Hur skulle någon som uppriktigt tillber och tjänar Gud kunna förtäras av lågorna av hans vrede? Hur skulle någon som gärna lyder Gud kunna bli fördriven från hans hus? Hur skulle någon som inte kan älska Gud nog kunna leva under Guds bestraffning? Hur skulle någon som gärna avstår från allt för Gud kunna bli lämnad utan någonting? Människan är ovillig att sträva efter Gud, ovillig att vara spendera sina ägodelar för Gud och ovillig att göra en insats på livstid för Gud och säger istället att Gud har gått för långt, att alltför mycket hos Gud strider mot människans föreställningar. Med en sådan mänsklighet, även om ni var frikostiga i era bemödanden, skulle ni inte kunna vinna Guds erkännande, för att inte tala om det faktum att ni inte söker Gud. Vet ni inte att ni är defekta produkter av människosläktet? Vet ni inte att ingen mänsklighet står lägre än er? Vet ni inte vilken er ”hederstitel” är? De som uppriktigt älskar Gud kallar er vargens far, vargens mor, vargens son och vargens barnbarn. Ni är ättlingar till vargen, vargens folk, och bör känna till er identitet och aldrig glömma den. Tro inte att ni är någon överlägsen figur: Ni är den elakaste gruppen av icke-människor i människosläktet. Vet ni inte något av det här? Förstår ni vilken risk jag har tagit genom att verka bland er? Om inte ert vett kan bli normalt igen och ert samvete fungera normalt, kommer ni aldrig att bli av med benämningen ”varg”, ni kommer aldrig att undkomma förbannelsens dag, aldrig undkomma dagen för er bestraffning. Ni föddes som undermåliga, ett ting utan värde. Ni är av naturen en flock hungriga vargar, en hög med bråte och skräp och till skillnad från er så verkar jag inte på er för att vinna favörer utan för att det verket behövs. Om ni fortsätter att vara såhär upproriska kommer jag att avbryta mitt verk och aldrig verka på er igen. Tvärtom kommer jag att föra över mitt verk till en annan grupp som gör mig nöjd och på så sätt kommer jag att lämna er för alltid, för jag vill inte gärna se på dem som är i fiendskap med mig. Önskar ni således att vara förenliga med mig eller i fiendskap med mig?