Verk och inträde är till sin natur praktiska; orden avser Guds verk och människans inträde. Människans totala oförmåga att utrannsaka Guds sanna ansikte och Guds verk har gjort hennes inträde ytterst svårt. Än idag är det många människor som inte vet vilket verk Gud kommer att slutföra i de sista dagarna, eller varför Gud uthärdade extrem förödmjukelse för att komma i köttet och stå vid människans sida i väl och ve. Människan svävar i fullständig okunnighet om allt från målet för Guds verk till syftet med Guds plan för de sista dagarna. Av olika anledningar har människorna alltid varit ljumma och tvehågsna^[1] till det inträde som Gud kräver av dem, vilket har lett till enorma svårigheter för Guds verk i köttet. Det verkar som att alla människor har blivit hinder och att de än idag är osäkra. Därför anser jag att vi bör tala om det verk som Gud utför med människan och Guds ivriga avsikt att göra er alla till Guds lojala tjänare som i likhet med Job uthärdar varje förödmjukelse och hellre skulle dö än avvisa Gud; och som i likhet med Petrus kommer att offra hela er tillvaro för Gud och bli de förtrogna vänner som Gud vinner i de sista dagarna. Gud vill att alla bröder och systrar ska kunna ge allt de har och offra hela sitt jag för Guds himmelska vilja, bli heliga tjänare i Guds hus och åtnjuta det löfte om evighet som Gud har gett dem, så att Gud Faders hjärta snart ska få njuta fridfull vila. ”Gör Gud Faders vilja” måste vara mottot för alla som älskar Gud. Dessa ord borde tjäna som vägledning för människans inträde och som en kompass som vägleder hennes handlingar. Denna beslutsamhet måste människan ha. Att fullborda Guds verk på jorden och samarbeta med Guds verk i köttet – detta är människans plikt, tills hon en dag, när Guds verk har slutförts, med glädje tar avsked av honom när han tidigt återvänder till Fadern i himlen. Är inte detta det ansvar människan bör ta?

När Gud i nådens tidsålder återvände till den tredje himlen hade hans arbete med att återlösa hela mänskligheten faktiskt redan börjat närma sig slutet. Allt som fanns kvar på jorden var det kors som Jesus bar på sin rygg, det fina tyget som Jesus sveptes i och törnekransen och den röda manteln som Jesus bar (det här var saker som judarna använde för att håna honom). Efter det att Jesus korsfästelse hade gjort starkt intryck, lugnade situationen ned sig igen. Nu började Jesus lärjungar fortsätta hans verk och valla och vattna människorna i kyrkorna överallt. Deras verksamhet bestod av följande: De uppmanade alla människor att ångra sig, bekänna sina synder och låta döpa sig; och alla apostlarna gav sig ut för att sprida den inre historien, den ofernissade redogörelsen, för Jesus korsfästelse, och ingen kunde göra annat än att falla ned inför Jesus och bekänna sina synder; och dessutom begav sig apostlarna åt alla håll och förmedlade de ord som Jesus hade talat. Därmed började byggandet av kyrkor i nådens tidsålder. Vad Jesus gjorde under denna tidsålder var också att tala om människans liv och den himmelske Faderns vilja, men eftersom det var en annan tidsålder var det många av dessa utsagor och handlingar som skilde sig avsevärt från dagens utsagor och handlingar. Men till sin kärna är de desamma: Båda är ett verk av Guds ande i köttet, just precis så. Detta slags verksamhet och yttranden har pågått ända till idag och därför är det något som fortfarande lever inom de religiösa institutionerna av idag, och det har inte förändrats det minsta. När Jesu verk var avslutat och kyrkorna redan hade slagit in på rätt spår, Jesu Kristi spår, påbörjade Gud ändå sin plan för ännu ett stadium i sitt verk, nämligen hans återkomst i köttet i de sista dagarna. Som människan ser det, hade korsfästelsen av Gud redan avslutat Guds inkarnations verksamhet, återlöst hela mänskligheten och gett honom möjligheten att gripa nyckeln till Hades. Alla tror att Guds verk har genomförts helt och fullt, men faktum är att sett ur Guds perspektiv var det bara en liten del av hans verk som hade slutförts. Det enda han hade gjort var att återlösa mänskligheten; han hade inte erövrat mänskligheten, och än mindre hade han förändrat människans sataniska ansikte. Det är därför Gud säger: ”Även om mitt inkarnerade kött utstod dödens smärta, var detta inte hela syftet med min inkarnation. Jesus är min älskade son och spikades fast på korset för min skull, men han fullbordade inte mitt verk helt och hållet. Han utförde bara en del av det.” Därför inledde Gud den andra omgången av sin för att fortsätta inkarnationens verk. Guds yttersta avsikt var att fullkomna och vinna alla de människor som räddats ur Satans klor, och därför Gud gjorde sig redo att än en gång trotsa faran med att komma i köttet. Ordet ”inkarnation” syftar på honom som inte bringar härlighet (eftersom Guds verk inte är avslutat än) utan framträder i den älskade sonens gestalt och är Kristus, till vilken Gud har behag. Det är därför detta sägs vara att ”trotsa faran”. Det inkarnerade köttet har minimal makt och måste visa stor försiktighet^[2], och hans makt skiljer sig oerhört från den himmelske Faderns myndighet; han utför bara köttets verksamhet och fullbordar därigenom Gud Faders verk och sitt uppdrag utan att engagera sig i någon annan verksamhet, och han fullbordar bara en del av verket. Detta är anledningen till att Gud kallades ”Kristus” så snart han kom till jorden – det här är namnets inneboende betydelse. Anledningen till att man säger att ankomsten åtföljs av frestelser beror på att bara en del av verket fullbordas. Skälet till att Gud Fader bara kallar honom ”Kristus” och ”älskad son” och inte har gett honom hela härligheten är just att det inkarnerade köttet kommer för att utföra en del av verket, inte för att representera Fadern i himlen utan för att fullborda den älskade sonens verksamhet. När den älskade sonen slutför hela det uppdrag han tagit på sina axlar, då kommer Fadern att ge honom fullkomlig härlighet och Faderns identitet. Man skulle kunna säga att detta är ”himlens lag”. Eftersom han som har kommit i köttet och Fadern i himlen befinner sig i två olika världar kan de bara se varandra i Anden – Fadern håller ett öga på den älskade sonen, men Sonen kan inte se Fadern i fjärran. Det är just därför att köttets funktioner är alltför begränsade och han löper risk att dödas när som helst som man kan säga att denna ankomst är förbunden med yttersta fara. Det är samma sak som att Gud än en gång släpper sin älskade son i tigerns käftar, där hans liv är i fara, och placerar honom på en plats där Satan är som mest koncentrerad. Även under dessa hemska förhållanden lämnade Gud över sin älskade son till människorna på ett ställe som var fullt av orenhet och tygellöshet för att han skulle ”växa upp” bland dem. Det här är nämligen enda sättet att få Guds verk att framstå som lämpligt och naturligt, och det är enda sättet att uppfylla Gud Faders önskningar och fullborda den sista delen av hans verk bland människorna. Allt Jesus gjorde var att genomföra ett stadium i Gud Faderns verk. På grund av de hinder som det inkarnerade köttet utgjorde och skillnaderna i det verk som skulle fullbordas, visste Jesus själv inte att det skulle bli en andra återkomst i köttet. Därför vågade ingen bibelutläggare eller profet förutsäga klart och tydligt att Gud skulle inkarneras igen i de sista dagarna, det vill säga att han skulle komma i köttet igen för att utföra den andra delen av sitt verk i köttet. Därför insåg ingen att Gud redan länge hade dolt sig i köttet. Och det är inte undra på, eftersom det var först sedan Jesus hade uppstått och stigit upp till himlen som han accepterade detta uppdrag; därför finns det inte någon tydlig profetia om Guds andra inkarnation och det är ingen människorna kan föreställa sig. Inte i någon av Bibelns många profetiska böcker finns det några ord som nämner detta tydligt. Men när Jesus kom för att verka hade det redan funnits en tydlig profetia om att en jungfru skulle bli gravid och föda en son, vilket innebar att han avlades genom den helige Ande. Men Gud sade ändå att detta skedde med risk att bli dödad, så hur mycket större skulle inte risken vara idag? Det är inte underligt att Gud säger att denna inkarnation är utsatt för tusen gånger större faror än farorna under nådens tidsålder. Gud har på många ställen förutsagt att han kommer att vinna en skara övervinnare i Sinims land. Eftersom det är i Östern övervinnarna ska vinnas, är den plats där Gud sätter sin fot i sin andra inkarnation utan tvivel Sinims land, exakt den plats där den stora röda draken ligger hoprullad. Där kommer Gud att vinna den stora röda drakens ättlingar så att den blir grundligt besegrad och vanärad. Gud kommer att väcka upp dessa människor som är tyngda av lidande tills de är klarvakna och få dem att vandra ut ur dimman och avvisa den stora röda draken. De kommer att vakna upp ur sin dröm, inse vad den stora röda draken verkligen är, bli i stånd att ge hela sitt hjärta till Gud, resa sig från de mörka krafternas förtryck, stå upp i Östern och bli bevis för Guds seger. Endast på detta sätt kommer Gud att vinna härlighet. Det var enbart av den anledningen Gud tog det verk som avslutades i Israel till det land där den stora röda draken ligger hoprullad, och nästan två tusen år efter det att han lämnade jorden har han än en gång kommit i köttet för att fortsätta nådens tidsålders verk. Sett med människornas ögon inleder Gud ett nytt verk i köttet. Men sett ur Guds synvinkel fortsätter han nådens tidsålders verk efter ett uppehåll på några tusen år och efter att ha bytt plats och ändrat programmet för sitt verk. Även om den skepnad som den köttsliga kroppen antagit i dagens verk förefaller vara helt olik Jesus, härstammar de båda från samma substans och rot och kommer från samma källa. De må vara väldigt olika till det yttre, men de inre sanningarna i deras verk är fullständigt identiska. Tidsåldrarna är trots allt lika olika som natt och dag. Så hur skulle Guds verk kunna följa ett oföränderligt mönster? Eller hur skulle olika stadier i hans verk kunna komma i vägen för varandra?

Jesus tog på sig en judes utseende, anpassade sig till judarnas klädedräkt och växte upp med judisk mat. Detta är hans normala mänskliga sida. Men idag antar det inkarnerade köttet skepnaden av en asiatisk person och växer upp i den stora röda drakens land. Det här strider inte på något sätt mot syftet med Guds inkarnation. Tvärtom kompletterar de båda varandra och gör den verkliga innebörden av Guds inkarnation än mer komplett. Eftersom det inkarnerade köttet kallas ”Människosonen” eller ”Kristus”, kan man inte tala om det yttre hos dagens Kristus i samma termer som Jesus Kristus. Det här köttet kallas trots allt ”Människosonen” och har en köttslig kropps skepnad. Varje stadium i Guds verk har en mycket djup innebörd. Anledningen till att Jesus avlades av den helige Ande var att han skulle återlösa syndare. Han måste vara utan synd. Men först i slutet, när han tvingades bli det syndiga köttets avbild och tog på sig syndarnas synder, räddade han dem från det förbannade korset, det kors som Gud tuktade mänskligheten med. (Korset är Guds redskap för att förbanna och tukta mänskligheten; varje gång förbannelse och tuktan nämns är det med specifik hänvisning till syndare.) Målet var att få alla syndare att omvända sig och genom korsfästelsen få dem att bekänna sina synder. För att kunna återlösa hela mänskligheten inkarnerades alltså Gud i en köttslig kropp som avlades av den helige Ande och tog på sig hela mänsklighetens synder. För att beskriva detta med vardagligt språk: Han offrade en helig köttslig kropp i utbyte mot alla syndare, vilket är detsamma som att Jesus placerades framför Satan som ett ”syndoffer” för att ”bönfalla” Satan att ta hela den oskyldiga mänsklighet som han förtrampat och återlämna den till Gud. Det var därför avlelsen genom den helige Ande var nödvändig för att denna etapp i frälsningsverket skulle kunna genomföras. Den var ett nödvändigt villkor, ett ”fredsfördrag” i kampen mellan Gud Fader och Satan. Det var därför detta stadium i verket inte var avslutat förrän Jesus hade överlämnats till Satan. Men i dag har Guds återlösningsverk nått en storslagenhet utan tidigare motstycke och Satan har inga fler förevändningar för att ställa krav, så Gud behöver inte längre avlas av den helige Ande för att kunna inkarneras. Eftersom Gud i sig själv är helig och oskyldig, är han i denna inkarnation inte längre nådens tidsålders Jesus. Men han är ändå inkarnerad för Gud Faders viljas skull och i syfte att uppfylla Gud Faders önskningar. Det här är väl inte något orimligt sätt att förklara saker och ting? Måste Guds inkarnation följa givna regler?

Många människor letar efter bevis i Bibeln och hoppas att de ska hitta en profetia om Guds inkarnation. Hur ska människan, med sina förvirrade och osammanhängande tankar, kunna veta att Gud slutade ”verka” i Bibeln för länge sedan och har ”tagit ett språng” bortom dess gränser för att med liv och lust ta itu med det verk som han planerat för länge sedan men aldrig berättat om för människorna? Människornas förstånd är alltför bristfälligt. Efter att ha fått den minsta lilla aning om Guds sinnelag kliver de upp på en plattform och sätter sig nonchalant i en ”rullstol” av högsta klass för att granska Guds verk – de går till och med så långt att de börjar läxa upp Gud med bombastiskt och osammanhängande prat om allting under solen. Mången ”gamling” med läsglasögon stryker sig över skägget och slår upp de gulnade sidorna i den ”gamla almanackan” (Bibeln) som han läst i hela sitt liv. Muttrande och med ögon som tycks stråla av ande vänder han sig än till Uppenbarelseboken, än till Daniels bok och än till Jesajas bok som alla känner så väl till. Han tittar på sida efter sida med tätt packade små ord och läser tyst medan hans hjärna arbetar febrilt. Plötsligt hejdar sig handen som stryker över skägget och börjar rycka i det. Då och då hör man ljudet av skäggstrån som rycks loss. Man häpnar över detta sällsamma beteende. ”Varför tar han i så? Vad är det som gör honom så arg?” När vi tittar på den gamle mannen igen ser vi att hans ögonbryn står på ända. Hårstråna i de silverfärgade ögonbrynen har sänkts likt gåsfjädrar är exakt två centimeter från den gamle mannens ögonlock, som av en slump och ändå så perfekt, medan den gamle mannens blick är fastnaglad vid sidorna som ser ut som om de vore mögliga. Efter att ha läst samma sidor flera gånger kan han inte låta bli att ställa sig upp och han börjar pladdra som om han småpratade^[3] med någon, fastän strålglansen från hans ögon inte har lämnat almanackan. Plötsligt täcker han över den uppslagna sidan och vänder sig till ”en annan värld”. Hans rörelser är så hetsiga^[4] och skrämmande att folk blir överraskade. Musen, som hade kommit ut ur sitt hål och under hans tystnad just börjat känna sig tillräckligt avslappnad för att röra sig fritt, blir så skrämd av hans oväntade rörelser att den snabbt springer tillbaka in i hålet och försvinner in i det som rökpuff för att aldrig visa sig mer. Och nu återupptar den gamle mannens vänsterhand sin tillfälligt avbrutna rörelse och fortsätter att stryka hans skägg, upp och ner, upp och ner. Han flyttar sig från sin stol och lämnar boken på bordet. Det blåser in genom dörrspringan och det öppna fönstret, och vinden stänger obarmhärtigt boken och slår upp den igen. Det är en obeskrivlig ödslighet över scenen och det är som om hela skapelsen tystnat med undantag för ljudet från boksidorna som prasslar i vinden. Med händerna på ryggen går mannen fram och tillbaka i rummet, stannar upp, börjar gå igen, skakar emellanåt på huvudet och hans mun ser ut att upprepa orden: ”O! Gud! Skulle du verkligen göra det?” Och då och då nickar han och säger: ”O Gud! Vem kan fatta ditt verk? Är det inte svårt att söka efter dina fotspår? Jag tror inte att du gör saker för att ställa till besvär utan en bra anledning.” Den gamle mannen rynkar ögonbrynen och kniper ihop ögonen; han ser generad ut och samtidigt väldigt plågad som om han tänker göra en långsam och noga övervägd beräkning. Stackars gamle man! Att ha levt hela sitt liv och sedan ha ”oturen” att stöta på denna fråga så sent i livet. Vad kan man göra åt saken? Jag känner mig också villrådig och vet inte vad jag ska göra. Vem bär skulden till att hans gamla almanacka att blir gul av ålder? Vem bär skulden till att hans skägg och ögonbryn obevekligt täcker de olika delarna av hans ansikte likt vit snö? Det är som om hans skäggstrån representerar hans ålder. Men vem anade att människan kunde bli så dåraktig att hon letade efter Guds närvaro i en gammal almanacka? Hur många blad kan en gammal almanacka innehålla? Kan den verkligen dokumentera alla Guds gärningar till punkt och pricka? Vem vågar garantera det? Likväl tror människan faktiskt att hon kan söka Guds närvaro och möta Guds vilja genom ordanalyser och hårklyverier^[5] och hoppas att hon på så sätt ska träda in i livet. Är det så lätt som det låter att försöka träda in i livet på det här viset? Är inte detta ett felaktigt resonemang av det mest orimliga och förmätna slag? Tycker du inte att det är skrattretande?

Fotnoter:

1. ”Tvehågsen” antyder att människor inte har någon klar inblick i Guds verk.

2. ”Har begränsad makt och måste utöva stor försiktighet” antyder att köttets svårigheter är alltför många och det verk som utförs alltför begränsat.

3. ”Småprata” är en metafor för människornas fula ansikte när de utforskar Guds verk.

4. ”Överilad” syftar på den ”gamle mannens” ivriga, snabba rörelser när han hänvisar till Bibeln.

5. ”Ordanalyser och hårklyverier” används för att driva med experterna på att göra misstag, när de sliter sitt hår över orden men inte söker sanningen eller känner till den helige Andes verk.